Högervinden har stärkt borgerligheten

HÖGERVINDEN HAR STÄRKT
BORGERLIGHETEN
HösTENs vAL företer i stort sett
samma tendenser som 1-junivalet.
Frammarschen för högerpartiet och
centerpartiet har fortsatt och trots
den korta tiden sedan l juni givit
en ytterligare röstökning på 40 000
resp. 23 000. Tyvärr har flykten från
folkpartiet fortsatt och på de tre
månaderna minskat partiets röstetal med över 96000, medan socialdemokraterna efter vanligheten gjort
ett gott kommunalval och sedan vå-
ren fått 42 000 nya röster, samtidigt
som kommunisterna nominellt sett
har en ökning på ca 25 000 – röster
som den l juni lånades ut till socialdemokraterna. Valet har därigenom
lett till en förskjutning av majoriteten från den borgerliga sidan till
den »röda». Skillnaden är dock inte
stor. I juni hade de socialistiska
partierna 49,6% av valmanskåren,
vilken andel nu ökats med något
över en enhet till 50,9 %.
Det är i städerna, framför allt de
· största, som förskjutningarna inträtt
denna gång. I Stockholms stad har
högerpartiet ökat drygt 11 000 röster
sedan den l juni medan folkpartiet
gått tillbaks med 17 000. Socialdemokraterna har vunnit 9 000 nya
röster och kommunisterna fått l 000
röster mer än i våras. Räknar man
från senaste kommunalval har hö-
gerpartiet en ökning på 37000,
varjämte centerpartiet, fått över
7000 nya röster. Folkpartiet har en
förlust på över 50000 röster, medan
nettoökningen för de två socialistiska partierna håller sig kring 6000.
Med en ytterst smal marginal – i
röster räknat representerande 0,1%
av valmanskåren – har de borgerliga behållit röstflertalet i Stockholm.
De röda har dock fått majoritet i
stadsfullmäktige med 51 mot 49.
I Göteborg har högerpartiet ökat
nära 17 000 (motsvarande 72%) sedan 1954, varav nära 1/3 sedan
den l juni. Folkpartiet har förlorat
över 16000. Genom att kommunisterna förlorat ca 4 000 röster utan
att socialdemokraterna fått någon
nämnvärd ökning har de röda förlorat majoriteten i Göteborg. Trots
att skillnaden blott ligger något
över l 000 röster, motsvarande 0,6%
av de röstande, fick de borgerliga
även majoriteten i stadsfullmäktige
– på en enda högerröst
Sedan förra kommunalvalet 1954
har högerpartiet tillförts ca 190 000
432
nya röster. Högst betydande röstökningar har partiet i Stockholms
län med nära 19 000 (bortåt 5 000
sedan den 1 juni), Malmö stad med
nära 10000, Malmöhus och Älvsborgs län med 8 000 samt Östergötlands län med ca 7 000. Junisiffrorna har hållits överallt utom i
Jönköpings, Skaraborgs, Värmlands
och Västerbottens län där obetydliga
minskningar kan registreras. I sistnämnda län har dock den procentuella andelen av valmanskåren förbättrats.
Centerpartiet, som sedan 1954
ökat med ca 118000 röster, har
gjort den största framryckningen i
Stockholms stad med drygt 7000.
Någon möjlighet att ta mandat där
har partiet inte haft. Tvärtom har
partiets framträdande i Stockholm
inneburit att man spelat över majoriteten i stadsfullmäktige till de socialistiska partierna. Det hade bara
behövts att 345 av centerpartiets
1416 röster i en av valkretsarna
gått till högerpartiet för att ställningen skulle ha blivit 50-50.
I övrigt har centerpartiet haft
god framgång i Stockholms, Malmö-
hus och Kopparbergs län med ca
7000 i ökning. Sedan den 1 juni är
det endast i Göteborgs stad – där
partiet inte ställde upp i junivalet
– samt i Stockholms, Jönköpings,
Älvsborgs och Kopparbergs län som
ökningen överstiger 2 000. Norrland
har denna gång inte givit någon som
helst förbättring sedan den 1 juni.
Folkpartiet har råkat ut för tillbakagång i varenda valkrets, vare
sig man räknar från 1954 eller från
den 1 juni i år. Sedan 1954 har
partiet mist mer än 225000 röster.
Inte i något landsting eller någon av
de särskilda städerna har partiet
lyckats hålla ställningen ens sedan
den 1 juni. Sedan dess har folkpartiet förlorat mer än 6000 röster i
Göteborg och i Älvsborgs län och
ca 5 000 i Stockholms län och i
Malmö stad.
Socialdemokraterna har sedan
junivalet förlorat röster- förutom i
Örebro län där förlusten är mer
nominell eftersom kommunisterna
denna gång ställde upp med egen
valsedel – i Nordand och detta
inte blott på grund av dåligt valdeltagande. Totalt sett har partiet sedan
den 1 juni ökat sitt röstetal med ca
42 000. Går man emellertid tillbaka
tilllandstingsvalet 1954, finner man
att socialdemokraternas ökning begränsar sig till ca 9 000. Det är egentligen endast i Stockholms stad och
Stockholms län som de haft någon
reell framgång – ca 19000 rösters
ökning. Eljest är det i huvudsak
röstminskning. I Skåne uppgår
denna till ca 10000.
Man bör ha rätt att hoppas, att vi
nu haft vårt sista allmänna val under 1950-talet. Det kan då vara av
intresse att betrakta utvecklingen
under hela detta decennium. Låt oss
först konstatera att högerpartiets
frammarsch inneburit en förstärkning av borgerligheten, trots folkpartiets tillbakagång under 1958.
Sedan 1950 års val har högerpartiet
fått 322000 nya väljare. Av de
andra partierna är det endast det
nu såsom centerpartiet betecknade
som kunnat redovisa en ökning.
Den uppgår till ca 41000. Folkpartiet har förlorat 228 000 röster sedan
1950. Men det återstår dock för
borgerligheten en nettovinst på
135000 röster. Under samma tid
har socialdemokraterna förlorat
ca 40 000 och kommunisterna
33 000 röster. Det ligger alltså en
betydande överdrift i påståendena
från fp-håll att en tillbakagång för
detta parti alltid innebär en förstärkning av socialdemokratin.
Delar man upp kommunerna i
dels landsbygd, dels landstingsstäder och dels övriga städer – sistnämnda grupp omfattar de sex
storstäder som står utanför landsting – finner man att högerpartiets
frammarsch fördelar sig med i runt
tal l 00 000 röster i ökning på var
och en av de tre grupperna. Exakta
siffror kan inte anges med hänsyn
till att poströsterna inte uträknas
särskilt för de städer som inte bildar
egnalandstingsvalkretsar. Förlandsbygdens del motsvaras högerpartiets röstökning på 100000 av en
minskning för folkpartiet av samma
storlek. Centerpartiet har inte fullt
kunnat hålla sitt röstetal från 1950.
Socialdemokrater och kommunister
har förlorat ca l 00 000 röster tillsammans. De borgerligas andel av
valmanskåren på landsbygden, som
1950 var 49,6 %, hade 1958 stigit
till 52,1 %. För högerpartiet har den
procentuella andelen stigit från
433
9,4 till 15,6 och för centerpartiet
från 22,7 till 23,9, medan folkpartiets andel sjunkit från l 7,4 till
12,6%.
Inom landstingsstäderna har det
sammanlagda antalet röster stigit
med drygt 100000. Där har centerpartiet ökat sitt röstetal från ca
23 000 till 50 000 och socialdemokraterna sitt från 533 000 till563 000.
Folkpartiet har gått tillbaks från
182000 till 123000 och kommunisterna från 48000 till 42000. Den
procentuella andelen i valmanskå-
ren i landstingsstäderna var för hö-
gerpartiet 13,6 år 1950 och 21,5 år
1958, för centerpartiet resp. 2,4 och
4,7, för folkpartiet 23,3 och 17,O
samt för de bådaröda partierna sammanlagt resp. 60,6 och 56,7. Allt
detta gäller alltså utan poströster.
Inom de sex större städerna har
det sammanlagda röstetalet ökats
med drygt 25 000. Högerpartiets
ökning uppgick som nämnts till ca
100000. Därutöver har centerpartiet ökat med l O000 och socialdemokraterna med 5000. Folkpartiet
har förlorat drygt 75000 och kommunisterna drygt 10000. Den procentuella andelen i dessa städer var
för högerpartiet 15,2 mot nu 26,2,
för centerpartiet 0,5 mot 1,8, för
folkpartiet 29,3 mot 19,6 samt för
de socialistiska partierna tillsammans 54,6 mot 50,4.
I hela riket har de borgerliga sedan 1950 ökat sin andel från 46,4
till 49,1 %, inklusive poströsterna.
Högerpartiets frammarsch beror
naturligtvis i väsentlig utsträckning
.f,.:
434
på den politik partiet fört. Människorna börjar mer och mer inse det
olämpliga i att staten skall ta hand
om mer och mer av våra inkomster
för att fördela pengarna igen bland
medborgarna, sedan en hel del runnit bort i den statliga förvaltningsapparaten. Man har vidare kunnat
konstatera att inflationen är något
normalt under en socialistisk regim
av 1950-talets modell, samtidigt som
skatterna bara stiger, så att det snart
inte finns någon annan »skattereserv» än en allmän omsättningsskatt. Överhuvudtaget har man väl
lite till mans börjat märka, att
den långvariga socialdemokratiska
maktutövningen haft den vanliga
konsekvensen att hos maktutövarna
skapa den föreställningen att de ensamma begriper vad som är bäst för
människorna.
Högerpartiets politik skulle kunna
sammanfattas i något så enkelt som:
»Vi vill att människorna skall få
mer att säga till om.» Det är bl. a.
därför som partiet under hela 1950-
talet krävt skattelättnader och motsatt sig skatteskärpningar som regeringen föreslagit. Men det har skett
på realistiska grunder – samtidiga
sänkningar av statens utgifter. Det
har inte varit en löftespolitik. Det
har varit ett försök att visa människorna att statsbidrag till det ena
och det andra är något som man
själv får betala.
Så försämrade som statsfinanserna är har högerpartiet i år inte ens
kunnat ställa i utsikt någon nämnvärd kompensation i form av skattesänkningar. Just därför och därför
att dess politiska motståndare kastat
sig över partiet med en tidigare knappast skådad frenesi, har detta val
haft sitt stora intresse. Det gick nu
inte att bromsa högerpartiets framryckning. Det visade sig riktigt atttala
öppet och rent språk till väljarna.
Som ett kuriosum – om man så
vill – kan i detta sammanhang anföras, att högerpartiet i en del orter,
där partiet i stort sett saknat press
och där motståndarpressen i hög
grad varit på krigsstigen, nått sina
allra bästa framgångar sedan 1954,
relativt sett. Man kan nämna Göteborg och Västerås med ökningar på
72 %, Karlskrona med 75 % och
Borlänge med 78%.
För folkpartiet och inte minst för
dess professor Ohlin har detta
år inneburit något av en tragik.
Partiet försökte draga slutsatser rö-
rande väljarnas önskemål av vad
som hände under folkomröstningen
och råkade ut för en fatal felbedömning. Partiet saknade vidare ett konkret program för nedskärning av de
statliga utgifterna. Visst är folkpartiet alltjämt betydande- 90 000 fler
röster än centerpartiet. Men folkpartiet har mycket snabbt fallit tillbaka från att ha varit det ojämförligt största inom oppositionen till en
ställning ganska långt efter högerpartiet. Detta måste rent psykologiskt
få konsekvenser för folkpartiet som
är långt ifrån angenäma – allra
helst som detta utan tvekan är det
av de demokratiska partierna som
har den svagaste organisationen. Det
krävs för ett politiskt parti i motgångens stund mer än någonsin att
det finns en stor kader av anhängare
som är beredda att göra en personlig
insats. Har folkpartiet denna styrka?
Centerpartiet har än en gång lyckats slå mynt av linje 2 och av det
förhållandet att bondeförbundet
lämnat regeringen. Genom en skicklig och fördomsfri propaganda har
man lyckats fånga in inte bara jordbrukare som under koalitionens
dagar gått över till oppositionspartierna utan även en del småföretagare som glömt den politik bondeförbundet fört under 50-talet.
För socialdemokraterna kan valresultatet ingalunda vara så glädjande som de nu basunerar ut, oavsett att de tillfälligtvis fått en svag
majoritet inom valmanskåren tillsammans med kommunisterna.
Man måste hålla i minnet att socialdemokraterna i år gått till val på
ett program som för en mängd människor måste framstå såsom mer tilltalande än något som tidigare utlovats. Att »få» en god inkomst på
ålderns dagar måste för de pensionslösa te sig som något av en önskedröm. Lägger man därtill att hela
fackföreningsrörelsen med dess
stora ombudsmannakår slutit upp
vid sidan av socialdemokraternas
övriga både mångtaliga och skickliga
valarbetare, är man snarast förvå-
nad över att partiet inte lyckades
bättre. Detta måste vara ett bevis
för att många tidigare socialdemokratiskt röstande trots allt börjat
inse, att regeringens förmåga att
435
klara inflation, bostadsbrist och
överhuvudtaget sådant som inte
kan lösas enbart genom att ge ut
skattebetalarnas pengar inte på långt
när motsvarar de stora orden.
Vad kommer nu att hända? J a –
regeringen är förmodligen inte tilltalad av att behöva försöka genomföra obligatoriet med kommunisternas och lottens hjälp. Båda dessa
är opålitliga medlöpare. Man kan
räkna med ivriga försök från ministären Erlander att söka en uppgörelse med något annat parti –
folkpartiet eller centerpartiet. Tills
vidare är det folkpartiet som pressas.
Rena självbevarelsedriften bör emellertid vara så stark att de krafter
inom folkpartiet som kunde vara
hågade att hjälpa regeringen måste
hålla sig stilla. Man kan även förmoda att Dagens Nyheters opsykologiska angrepp på folkpartiet och
dess ledare manat fram ett starkt
motstånd mot varje ytterligare steg
till vänster i tilläggspensionsfrågan.
Hr Ohlin har visserligen misslyckats
att göra folkpartiet till regeringsparti, men han är dock alltjämt den
store mannen inom folkpartiet, och
han står säkert inte att köpa.
Dessvärre vågar man inte yttra
sig med samma tillförsikt när det
gäller centerpartiet. Hr Hedlund är
utan tvekan den mest kallhamrade
av våra partiledare. Han har också
visat sig kunna behärska sin riksdagsgrupp som ingen annan. Mycket talar för att han, om det kommer ett rejält bud från regeringens
436
sida, blir mannen som på ett eller
annat sätt slår följe med socialdemokratin på nytt. En uppgörelse
i jordbruksfrågan, några miljoner
till statliga lånefonder för företagareföreningarna och för jordbrukare,
en lägre pensionsnivå, uppmjukningar beträffande jordbrukare och
andra småföretagare, detta eller
liknande kan komma att bilda
underlaget för en ny kohandel.
Oavsett hur det går i denna fråga
har vi att vänta fortsatt och antagligen förstärkt inflation. En allmän
omsättningsskatt är väl inte heller
långt borta. Den kommer då att
genomföras under ideliga bedyranden att det sker för att vidmakthålla
den fulla sysselsättningen, för att
hejda inflationen och överhuvudtaget för att medborgarna skall få
det så bra som möjligt. Naturligtvis
också bara såsom ett »provisorium».
slutligen några ord om första
kammarens sammansättning. Om
vår senat bibehålles kan man räkna
med inte obetydliga förbättringar
för högerpartiet under den 4-årsperiod då de nyvalda landstingsmännen och de övriga elektorerna
till första kammaren har sina mandat. FöljandP. ändringar förefaller
sannolika:
Valkrets
Ny mandatperiod börjar år H Cp Fp s K
Kopparbergs län . . 1960
Malmöhus län samt Malmö o. Hälsingborgs städer 1961
Gävleborgs län o. Gävle stad 1961
Stockholms stad 1962
Älvsborgs län 1962
Stockholms län o. Uppsala län 1963
Västerbottens län o. Norrbottens län 1963
Härvid har då räknats med borgerlig samverkan i Malmöhus och
Västerbotten-Norrbotten. I Gävle- + 1 -1
+2 -1 -1
+ 1J. -1/2
+3 -3 -1 + 1
+ 1 – 1
+ 1 -1
+ 1 – 1 + 1 – 1
+ 91/. -1 – 61/. -2
borg kan lotten komma att avgöra
mellan högerpartiet och folkpartiet.