Den irakiska revolutionen

DEN IRAKlSKA REVOLUTIONEN
DET BERÄTTAs om revolutionen i
Irak att den egentligen skall ha varit
resultatet av en ren tillfällighet, att
den skall ha kommit lika överraskande för initiativtagarna själva
som för den gamla regimen och för
världen i övrigt. Den gamle kloke
statsmannen Nuri es-Said hyste, förmodligen på goda grunder, föga
förtroende för sin omgivning. Den
irakiska officerskåren var föremål
för hans särskilda misstänksamhet.
Han visste utan tvivel var han
hade sina pappenheimare, och ett
långt och omväxlande liv hade lärt
honom vilka ledsamma och besvärliga konsekvenser skarp ammunition kunde få i händerna på tanklösa
och lättsinniga militärer. Av den
anledningen utgjordes armens beväpning under fredstid praktiskt
taget uteslutande av träattrapper,
och de stora förråd av tunga vapen,
som Irak erhållit från sina bundsförvanter i väster, förvarades i depåer i Bagdad under försvarsministerns personliga uppsikt – denne
var en av de få absolut pålitliga personerna i landet, nämligen Nuri esSaid själv. När trupperna skulle
förläggas i gränsområdena eller
skickas t. ex. till Jordanien måste
de först passera genom Bagdad, där
Av amanuens ERIK NYELOM
vapen och ammunition utlämnades.
När general Kassem därför skulle
sändas med sin brigad till Jordanien
för att avvärja en hotande statskupp
mot kung Hussein och var utrustad
och marschfärdig, insåg han att han
nu hade ett tillfälle som kanske aldrig
skulle återkomma och beslöt använda sitt folk för uppgifter som
han ansåg mera angelägna.
Detta skall ha varit förklaringen
till att exempelvis det amerikanska
underrättelseväsendet blivit fullständigt överrumplat den 14 juli.
Historien må vara sann eller inte,
den kastar i varje fall ett avslöjande
ljus över den förrevolutionära regimen i Irak, och framför allt över
Nuri es-Said själv, den »starke
mannen», som ansågs vara den fria
världens klippa i arabvärlden och
den främsta, för att inte säga den
enda, garantin mot nasserismens
stormanlopp. Trots att alla västerländska bedömare sedan mer än tio
år tillbaka varit överens om att Irak
stod inför en våldsam och blodig omvälvning, kom revolutionen den 14
juli som en blixt från klar himmel.
Man hade mer eller mindre vant sig
vid tanken på att den gamle Nuri
behärskade situationen och att oppositionen i varje fall var så splittrad att den inte skulle kunna göra
sig gällande. Och framför allt ansåg
man att armen, som under Nuris
tid intagit en så privilegierad ställning, aldrig skulle frångå den politiska neutralitet som man tilltrodde
den.
I verkligheten var julikuppen i
Bagdad den logiska och oundvikliga följden av en utveckling som
fortgått alltsedan !raks frigörelsefrån
detturkiskaväldet efter första världskriget. Alltför många har betraktat 14 juli-revolutionen företrädesvis
i det falska perspektivet av det kalla
kriget mellan öst och väst och sett
den uteslutande som ett led i en
storpolitisk maktkamp, där Washington, London och Moskva innehaft huvudrollerna genom sina bulvaner Nuri och Nasser. Revolutionen var, förklarades det, en seger
för den panarabiska nationalismen:
sålunda var den en seger för Nasser,
och därmed en framgång för sovjetblocket och en katastrof för västmakterna.
På detta sätt förs resonemangen
från klyscha till klyscha, från generalisering till generalisering, allt
under det de verkliga orsakssammanhangen så småningom höljs i
en ogenomtränglig dimma och de
dragna slutsatserna präglas av allt
kompaktare enfald. I verkligheten
orsakades den irakiska revolutionen
varken av Kairoradions antivästliga
propaganda eller av !raks anslutning
till Bagdadpakten, så som vissa utrikespolitiska experterförefallervilja
inbilla oss. Revolutioner brukar i
29-583446 8tJet18k Tidakri/1 H. 8 1968
445
allmänhet ha djupare liggande orsaker, och den irakiska revolutionen är intet undantag.
*
De unga, arabiska nationalister,
som efter det ottomanska rikets delning vid San Remo-konferensen
1920 tilläts upprätta. en provisorisk
regering i Irak under den brittiska
mandatärmaktens överinseende,
hade redan från början flera anledningar att känna sig missanpassade.
De hade kämpat för en arabisk
nation som skulle omfattat de ara~
biska folken mellan Medelhavet
och Persiska viken, och deras nationalism hade gått hand i hand med
deras strävan mot ett liberalt, demokratiskt styrelseskick. Deras
ideal hade med andra ord företrä-
desvis hämtats från 1800-talets västerländska ideologier, och deras uppror mot de ottomanska sultanerna
och khediverna hade lika mycket
riktat sig niot despotin som mot
främlingsväldet. På alla punkter
hade deras förhoppningar svikits.
I stället för ett enat arabiskt rike
hade de tilldelats Irak, en avlägsen
och efterbliven provins i det gamla
ottomanska imperiet. Deras drömda
nation splittrades och delades niellan de europeiska stormakterna.
Och inte ens i Irak var de herrar i
eget hus, utan stod under britternas
överhöghet.
Redan från början inriktades
sålunda deras strävan mot tre
sinsemellan förbundna mål: att fri- 446
göra· sitt eget land från mandatärmaktens herravälde, att fördriva
»imperialisterna» från de övriga
arabstaterna och så skapa den
drömda arabiska nationen, samt att
genomföra ett liberalt och konstitutionellt statsskick, som skulle skapa
förutsättningar för det verkliga oberoendet.
Frigörelsen från mandatärmakten var ett rent politiskt mål: det
föreföll i början viktigare att uppnå
de rent yttre tecknen på oberoende
än den reella suveräniteten. Det
målet var också det lättaste att uppnå, och för !raks del skedde det
genom 1930 års brittisk-irakiska
fördrag. Men när det gällde liberalismen och demokratin stämde verkligheten föga med ritningarna.
Irak var 1920 ännu i stor utsträckning ett efterblivet och primitivt land. Den övervägande delen
av befolkningen var nomader, och
samhällsstrukturenvar uppbyggd på
stamgemenskapens grund även på
de platser där befolkningen var bofast. Varje stam behärskade av
hävd ett visst, ofta ganska betydande område odlad jord eller betesmark, och jorden ägdes gemensamt
av stammedlemmarna. Av avkastningen undantogs en del, hälften
eller en tredjedel, till stamhövdingen
schejken, vilken därav hade att
bestrida gemensamma utgifter. Det
rådande samhällsskicket var så-
ledes av feodal natur. Man bör
emellertid hålla i minnet att denna
stamorganisation icke sanktionerades av lagen eller skyddades av
staten – stammen var för övrigt
i sig själv ett slags småstat.
Denna medeltida samhällsstruktur hade börjat brytas ned redan
under 1900-talets första årtionden,
och den ekonomiska utvecklingen
under mellankrigstiden påskyndade
dess upplösning. Orsaken var att
söka i världshandelns utveckling
i slutet av 1800-talet. I och med
ångfartygens genombrott öppnades
världsmarknaden för irakisk spannmål: det irakiska jordbruket började producera för export, och den
gamla självhushållningsekonomin
bröt samman. Därmed inleddes dels
en snabb utvidgning av den odlade
jordens areal, dels en övergång från
nomadiserande boskapsskötsel till
jordbruk, dels och framför allt en
tendens att uppdela den odlade jorden i individuella lotter. Behovet av
en legalisering av äganderätten till
jorden aktualiserades därför snabbt.
Den turkiska administrationen sökte
upprätta ett jordregister, men reformen blev inom kort ett ödesdigert
fiasko. Det visade sig nämligen dels
att de olika stammedlemmarna,
som odlat jorden gemensamt, icke
kunde åberopa rätt till vissa individuella lotter, och dels att de, i
fruktan för att jordregistret endast
var avsett som underlag för skatteutskrivning eller för inkallande till
militärtjänst, helt enkelt registrerade
jorden såsom tillhörande stamhövdingen, schejken. På detta sätt
lades grunden till det relativt nya
storgodsägarväldet i Irak.
Under mellankrigstiden förstärktes ytterligare dessa storgodsägares
ställning, framför allt genom jordbrukets mekanisering, som gav
dem ytterligare ett övertag över små-
brukarna. Den snabba utvecklingen
av pumpbevattningen gav dem möjlighet att hyra ut sina pumpar mot
ockerbetalning och efterhand överta
småbrukarnas jord som betalning
för gäld. Sålunda förvandlades de
forna stammedlemmarna undan för
undan till i praktiken livegna statare på storgodsen, vilkas andel av
den totala skörden på vissa platser
kunde variera mellan en sjundedel
och en tjugonde/ av avkastningen.
Godsägarnas ekonomiska position
gentemot de underlydande gav dem
samtidigt ökad politisk makt, som
de under mellankrigstiden ofta utnyttjade för genomförandet av en
lagstiftning, som ytterligare befäste
deras härskarställning. Typisk var
en lag från 1931, som förbjöd godsens underlydande att lämna godset
så länge de häftade i skuld till godsägaren.
Samtidigt övertog staten mer och
mer schejkernas-godsägarnas gamla
politiska funktioner och skyldigheter gentemot stammedlemmarna,
och schejkvärdighetenförlorade därmed de sista resterna av sitt existensberättigande.
*
Utvecklingen i Irak gick således
åt samma håll som överallt där ett
parlamentariskt styrelsesätt införs
i ett feodalsamhälle. Den liberala
.demokratin blev en fars. Rege- 447
ringarna behärskades helt av schejkoligarkin och resultaten av parlamentsvalen fabricerades på förhand. Orden om frihet och demokrati blev till en ömklig fasad,
bakom vilken feodalherrarna dolde
sina förehavanden, medan de fattiga och okunniga fellaherna inbillades att de hatade engelsmännen
var skulden till deras elände. Sporadiska uppror och jacquerier saknades inte, men i de flesta falllyckades regeringarna avleda bondeskarornas vrede genom att underblåsa den ständigt latenta religiösa fanatismen: shiiter uppeggades
mot sunniter, muhammedaner mot
kristna.
Demokratin hade visat sin oduglighet. Upplösningen av den gamla
samhällsstrukturen hade redan vid
denna tid skapat en »förrevolutionär» situation. Den nya generationen
sökte sig redan andra förebilder än
deliberala monarkierna ochrepublikerna i västerlandet. Det var nu som
Tredje riket uppträdde som idealet,
liksom Sovjetunionen gjorde det
under 1950-talet. Tyskland framstod
som den enda makt, som kunde
hjälpa de arabiska folken att vinna
det fullständiga oberoendet och förjaga »judedemokratiernas» trupper
ur deras länder. Överallt i arabvärlden, inte bara i Irak, bildades »falangen> och »svartskjorteförband»,
och när kriget bröt ut var tiden
redan för länge sedan mogen för
Rashid Alis militärrevolt i Bagdad.
Men med det tyska nederlaget
skingrades de nya förhoppningarna,
448
och under de första efterkrigsåren
blev situationen oroligare än någonsin. Upplopp och politiska mord
hörde till ordningen för dagen. Nationalismen och hatet mot britterna
flammade allt våldsammare. Skapandet av Israel och nederlaget i
Palestinakriget blev ytterligare ett
motiv för bitterhet mot västmakterna, och sionismen framställdes
som imperialisternas verktyg.
Samtidigt förvärrades befolkningens elände ytterligare. Schejkernas exploatering av jordbruksbefolkningen gjorde förhållandena
på landsbygden olidliga, och för att
undgå sjukdomarna och hungersnöden började denna jordbruksbefolkning, som blott någon generation tidigare blivit bofast, att i
alltmer växande, svältande och trasiga hopar söka sig in till städerna
för att få arbete. Ännu 1931 uppskattades Iraks befolkning till 2,8
milj. inv., varav endast ca 900 000
utgjorde den bofasta jordbruksbefolkningen, medan l 350 000 fortfarande betecknades som nomader.
1943 uppskattades hela befolkningen till 4,5 milj., varav 3 milj.
bofasta jordbrukare och 400.000
nomader, medan vid mitten av
1950-talet, då invånarantalet uppgick till 5 milj., antalet bofasta jordbrukare minskat till något mer än
2,5 milj. Den betydande ökning i
jordbruksproduktionen, som blivit
en följd av mekaniseringen, konstbevattningen och den nyuppodlade
jorden, medförde ingen som helst
förbättring i jordbruksbefolkningens
villkor, den kom uteslutande storgodsägarna tillgodo. De ohyggliga
förhållandena bevisas bäst av att
siffrorna för barnadödligheten ännu
1956 uppskattades till 30-35 procent
för landet i dess helhet.
Men de hundratusentals bönder
och lantarbetarfamiljer som flydde
in till städerna fann ingen lindring.
De fåtaliga industrierna hade ingen
möjlighet att absorbera dessa arbe~
tarmassor. Såskapades de milsvida,
stinkande slumområden av grå,
hopgyttrade lerhyddor, som omger
de moderna affärskvarteren i Bagdad och Basra, koncentrerade pesthärdar, som anses vara till och med
värre än de fattigaste områdena i
Egypten och där vanligt rent dricksvatten betraktas som en på vissa håll
ouppnåelig lyx. Här antog de ekonomiska och sociala problemen för
första gången på allvar även en
politisk karaktär. Politiska agitatorer fick en god marknad bland de
svältande massorna. Nya partier
och grupperingar uppstod, och socialismen blev deras främsta slogan.
strejkerna och upploppen blev allt
våldsammare och fick ofta karaktären av rena hungerkravaller. 1948
gjorde fellaherna i norra Irl\k uppror, samtidigt som arbetarna i de
större städerna inledde storstrejk.
Det var det första verkligt allvarliga
stormtecknet, och det förtjänar understrykas att ingen i Irak vid den
tiden ännu hade hört tala& om nå-
gon överste Nasser. Upproret nedslogs snart med armens hjälp,
men »klasskampen» vaLredan inledd, och ingenting kunde därefter
hindra den från att fortsätta. Den
tanken fick alltmera genklang hos
folket, att regeringen och storgodsägarna i realiteten endast var lydiga
redskap åt imperialisterna, och att
de samarbetade med dessa för att
kunna behålla sin makt och sina
privilegier. Imperialism och kapitalism blev begrepp, som mer och
mer tenderade att komplettera varandra, att sammanfalla. På det sättet vann socialistiska och kommunisliska ideer och termer insteg bland
befolkningen. Frihet och demokrati
blev till meningslösa fraser, de från
västerlandet importerade doktrinerna och institutionerna hade spelat ut sin roll. De hade visat sig
vara redskap åt en härskande klass
i stället för åt nationen i dess helhet.
Det var inte längre frågan om att
vinna politiskt oberoende: målet
blev att krossa västerlandet, engelsmännens ekonomiska imperialism
och att göra sig av med dess inhemska lakejer.
Härmed var den »förrevolutionära» situationen fullt utbildad.
Sommaren 1952 utbröt ett nytt
bondeuppror. De grundläggande orsakerna var desamma, men nu
hade en ny, pådrivande faktor tillkommit: den nya militärregimen i
Egypten hade inlett en jordreform,
tillkännagivit att jorden skulle delas
ut bland fellaherna och att pasjornas
makt skulle brytas.
Däri ligger grunden till Egyptens
och Nassers prestige i den arabiska
världen. Såväl i Irak som i de öv- 449
riga arabstaterna hade massorna
vaknat till politiskt och ekonomiskt
medvetande. En regim, en revolutionär regim, som påstods intressera sig för fellahernas behov och
som inte betraktade dem som slavar
var något nytt i arabvärlden. Vid
sidan därav var pratet om »enandet
av den arabiska nationen» och om
den »positiva neutralismen>> ytterligt betydelselöst.
*
Från denna tid daterar sig början
av de irakiska regeringarnas fruktlösa och halvhjärtade kapplöpning
med tiden.
Som underutvecklat land betraktat är Irak föga typiskt. De underutvecklade länderna brukar i allmänhet kännetecknas av överbefolkning, kapitalfattigdom och bristande social och ekonomisk integration. Endast det tredje av dessa
karakteristika passar in på området
kring Eufrat och Tigris. Den irakiska landsbygden är i realiteten
underbefolkad, och med en jämnare fördelning av jordbrukets avkastning skulle området utan tvivel
kunna föda en betydligt talrikare
befolkning även med de nuvarande
brukningsmetoderna. Inte heller lider landet av brist på kapital: storgodsägarnas jordräntor är enorma
och borde enbart de utgöra en tillräcklig finansiell grundval för en
snabb industrialisering av landet,
om inte just intäkterna från jorden
vore så oändligt mycket större än
den förräntning som skulle kunna
450
påräknas från i industrin investerat
kapital. I betraktande av den inhemska marknadens ringa köpkraft är det snarast svårbegripligt
att privata industrier dock i viss
utsträckning vuxit fram – svårbegripligt, trots att arbetslönerna inom
industrin är så låga, att arbetsgivarens nettovinst ofta överstiger summan av de till arbetarna utbetalade
lönerna.
I full insikt om att en modernisering och en ekonomisk utveckling av landet var absolut nödvändig ägde emellertid de härskande i
Irak andra kapitalresurser. Sedan
1951 har statens inkomster från
oljeutvinningen snabbt ökat till
följd av oljeproduktionens våldsamma expansion. Mellan 1950
och 1954 steg oljeproduktionen från
4 milj. ton till 30 milj. ton om året,
och samtidigt steg irakiska statens
royalties från 6 milj. dollar till
ca 200 milj. dollar om året. Sedan
1951 har som bekant 7O procent av
dessa oljeinkomster anslagits till
ett speciellt organ, the Development
Board, med uppgift att utveckla
!raks naturtillgångar och höja befolkningens levnadsstandard. Under åren 1951-55 uppgick dess inkomster till över 300 milj. dollar,
och de har sedermera ständigt stigit. För irakiska förhållanden är
detta utan tvivel oerhörda summor, och västerländska observatörer
skildrade under åratal i entusiastiska
ordalag den ekonomiska revolution
som åstadkommits i Irak genom
oljeinkomsterna.
De verkliga förhållandena rättfärdigade näppeligen deras optimism. Det är visserligen obestridligt att de irakiska regeringarna gjort
en berömvärd insats för att modernisera landets näringsliv. Om de
misslyckades, så var det inte till
följd av bristande vilja utan till följd
av att deras ekonomiska utvecklingsprogram inte åtföljdes av en social och politisk förnyelse på grund
av de härskande klassernas kompakta motstånd.
Exploateringen av oljefyndigheterna i Mellersta östern drar inte
automatiskt med sig industriell expansion. Oljeutvinningen sker med
hjälp av utländsk materiel och utländska tekniker. Den behöver föga
arbetskraft och för med sig sina
egna transportmedel. Den är, har
det sagts, praktiskt taget extraterritorielL Den har sålunda i sig själv
varken medfört ökade arbetstillfällen eller någon allmän höjning
av levnadsstandarden. Dess betydelse har legat helt på det finansiella planet. Att utnyttja oljeintäkterna för landets ekonomiska utveckling var den irakiska regeringens sak. Den väg som Development
Board slog in på var långtidsplaneringens. Dammbyggnader, bevattningsanläggningar, vägarbeten
och byggnadsverksamhet blev huvudpunkterna i dess program. Mellan 1952 och 1958 var Irak de utländska ingenjörernas paradis. Kontrakt på miljonanläggningar gick
företrädesvis till utländska firmor.
Tillgångarna var överflödande stora
i jämförelse med de i verkligheten
gjorda investeringarna: av de 300
milj. dollar, som Development
Board erhöll 1951-55 kunde endast
två tredjedelar över huvud taget
förbrukas.
De väldiga investeringsprogrammen, som sålunda till större delen
syftade till att modernisera jordbruket, kom praktiskt taget enbart storgodsågarklassen tillgodo. Dammbyggnaderna och bevattningsanläggningarna ökade jordens avkastning,
men jordbruksbefolkningens villkor
förblev desamma, eftersom större
delen av produktionsökningen tillföll jordägarna. Visserligen absorberade byggnadsverksamheten, speciellt i de större städerna, en del
av de arbetslösa. Men på grund av
»flykten från landsbygden» förblev
utbudet av arbetskraft mycket elastiskt, och arbetslönerna höjdes därför endast obetydligt, på många håll
inte alls. Därför blev resultatet av
investeringarna framför allt att ytterligare skärpa kontrasterna mellan
fattiga och rika.
Det visade sig således att oljeinkomsterna lika litet som inkomsterna från jorden kunde fördelas
nedåt bland befolkningen. Därför
kunde de heller inte användas för
några större industrialiseringsprojekt. Konsumtionsindustri fordrar
marknader: i Irak fanns ingen inhemsk marknad, och det var också
en ytterst ringa del av oljeintäkterna
som anslogs till utbyggnad av industrin. Den ekonomiska expansionen
medförde dock att det förut obetyd- 451
liga medelklasskiktet i städerna
efterhand utvidgades: affärsmän,
armeofficerare och studenter uppreste sig i maktlös förbittring mot de
styrande, utan att ha någon som
helst möjlighet att hindra samma
storgodsägarklick att vid varje val
återvända till makten. De kände sig
förtryckta genom sin isolering och
sin politiska maktlöshet, och redan
därigenom skapades de första kontaktmöjligheterna mellan dem och
det egendomslösa proletariatet i stä-
derna.
Detta framgick med all önskvärd
tydlighet under de våldsamma upploppen i Bagdad i november 1952,
där arbetare och studenter gemensamt revolterade mot regeringen under ledning av de kommunistsympatiserande »fredspartisanerna». Efter blodiga gatustrider återställdes
ordningen med rena terrormedel,
men på papperet vann revoltmännen åtminstone en framgång: regeringen utfärdade ett dekret, enligt
vilket de allmänna valen hädanefter skulle vara direkta.
I realiteten förblev de samma groteska fars som tidigare, och de första
direkta valen, i januari 1953, ägde
rum under undantagstillstånd: valdeltagandet var, enligt vad som angivits, ca l Oprocent. Året därpå förbjöd Nuri es-Said samtliga oppositionspartier och upphävde samtidigt de medborgerliga rättigheterna – som dittills, i den mån de
någonsin existerat, varit åtminstone
relativt tryggade.
Det var inte reformvilja som Nuri
452
es-Said saknade. Mengenomsittgodkännande av långtidsplaneringen
och framför allt genom att han satte
munkavle på oppositionen, gjorde
han sig själv till godsågaroligarkins
livstidsfånge. I realiteten gjorde de
irakiska regeringarna under 50-
talet flera försök att genomföra
sociala reformer. Det var visserligen otänkpart att få parlamentet
att godkänna lagar som kunde tänkas inkräkta på jordägarnas äganderätt. Parlamentet bestod av jordägare, och deras politik gick helt
naturligt ut på att bevaka deras
egna intressen. Att överhuvud taget
några som helst åtgärder alls kunnat
genomföras av regeringarna förefaller vid första påseendet otroligt,
ty även före 1954, då politiska partier var tillåtna, var oppositionsgrupperna små och sinsemellan
oeniga, och de hade få möjligheter
att öva inflytande på de politiska
avgörandena. Men regeringarna
kunde ibland utnyttja godsägarnas
fruktan för »kommunism» bland
fellaherna – som till exempel efter
den egyptiska revolutionen – och
på det sättet genomdriva lagar om
maximiarrenden och minimilöner,
även om dessa lagar sedan faran
väl var över ofta inte kunde eller
behövde sättas i kraft. Allvarliga
lokala oroligheter kunde då och då
framtvinga lagändringar till fellaheroas förmån, och ibland även
medföra att lagarna tillämpades.
I stort sett var emellertid regeringarna och ämbetsmannakåren oförmögna att genomdriva mera djupgående förä”ndringar. Genom att
ställa oppositionsgrupperna utanför
lagen hade Nuri och kungahuset
själva gjort sig av med en möjlig
politisk motvikt mot schejkerna och
blev sedermera med eller mot sin
vilja tvingade att i stort sett föra
deras politik. I samma mån som
en irakisk medelklass växte fram
och den underjordiska oppositionen
från dess sida växte i omfattning
och bitterhet, måste allt våldsammare metoder tillgripas för att
bekämpa den: Irak blev en polisstat med en polisstats angivarsystem,
fängelser och koncentrationsläger.
*
Det är lätt att inse att en revolution var den enda möjligheten att
komma ut ur den återvändsgränd
som det irakiska samhället på detta
sätt råkat in i. Under de senaste sex
åren låg revolten också hela tiden
på lur, färdig att bryta fram vid
första tillfälle. »Ju mer vi fortsätter
att stödja denna murknande regim
och ignorera dess ofullkomligheter»,
skrev för fem år sedan en amerikansk observatör, »desto våldsammare kommer explosionen att bli
när den en gång inträffar.»
Den irakiska revolutionens orsaker är sålunda att finna i motsättningen mellan en medeltida samhällsstruktur och de obetvingliga
krav som kontakten med den ,moderna världen uppställt. Den irakiska »nationalismen», som under
hela efterkrigstiden varit oppositionens bärande ideologi, byggdes upp
framför allt på bitterheten mot den
jordägande överklassen och var
sålunda i allt väsentligt en ren klasskampsideologi. Att den associerade
med en önskan att göra slut på
västerlandets »imperialistiska» inflytande berodde främst på uppfattningen om imperialismens stöd åt
feodalhärskarna, en uppfattning,
som efter Iraksingående i Bagdarlpakten och efter västmakternas intervention i Suezkonflikten fick en
allt större spridning. Den imperialistiska »komplotten», med dess stöd
åt Israel och dess motarbetande av
det som socialt framstegsland ansedda Egypten, blev till grundvalen
för nationalisternas hela politiska
inställning.
Härav uppstod behovet att vinna
stöd mot västerlandet och mot »komplotten». Detta var utgångspunkten
för den gränslösa beundran som
kom Nasser till del, inte endast på
453
grund av den egyptiska jordreformen, utan även på grund av Kairodiktatorns framgångsrika försvar
av Egyptens oberoende. Det blev
också utgångspunkten för vad som
påstås vara den irakiska »kommunismen». »Kommunismen» innebär
i Irak framför allt en önskan att
erhålla Sovjetunionens stöd gentemot västmakterna, parad med en
önskan om vissa sociala reformer,
som snarare är socialdemokratiska
till sin tendens än kommunistiska.
Lika litet som »kommunismen»
har den panarabiska nationalismen
eller panislamismen varit den irakiska revolutionens drivfjädrar.
Panislamismen är sedan slutet av
1920-talet en död doktrin. Panarabismen är en dröm, som genom
revolutionen förts ett steg närmare
sitt förverkligande, men den hade
aldrig i sig själv kunnat bli utgångspunkt för en revolutionär rörelse.