Litteratur
1958
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LITTERATUR
E. H. THÖRNBERG- FOLKETS EGEN PROFESSOR
På svenska flaggans dag i år fyllde
polyhistorn, den mångbefarne förelä-
saren, outnämnde professorn i sociologi, »inte ens vald till sjunde suppleant i revisionen av statens gödselhö-
gar», E. H. Thörnberg 85 år. Det är
en händelse som ser ut som en tanke,
att vi i Sverige valt just E. H. Thörnbergs födelsedag som vår motsvarighet
till nationaldagen i andra länder: ingen nu levande svensk torde genom
livserfarenheter och mångsidigt sociologiskt studium så väl känna sitt
folks väsen, tänkesätt och livsformer
som just smålänningen, mångfrestaren
och jubeldoktorn E. H. Thörnberg.
Min första kontakt med E. H. T.
fick jag som ung student på 1920-talet,
då jag var daglig gäst på Kgl. Biblioteket. Ingen kunde undgå att lägga
märke till den väl påpälsade, satta gestalten i läsesalens mitt – placeringen vald för att om möjligt undkomma
drag från fönstren. Han hade svängt
stolen runt ett halvt varv för att fritt
kunna bevaka entrim till salen och
göra sociologiska studier beträffande
besökares behavior. Snart kom han
underfund med att jag var sysselsatt
med att utarbeta en studie beträffande Adam Smiths och David Ricardos värdeläror. Då han själv – i betagande anspråkslöshet trots överväldigande lärdom – var framstående
kännare av dessa pionjärekonomers
verk, tog han snart kontakt med mig,
och jag hade nöjet att många gånger
Av förlagschefen HERMAN STOLPE
följa honom, då han vid stängningsdags plockade på sig sin päls, drog på
sina galoscher, rättade till bomullstussarna i öronen och tågade i väg
längs Kungsgatan, ströende kring sig
lärda kommentarer och spirituellt utformade reflexioner kring ting, typer
och tidender i forntid och nutid. Hans
närmaste mål var Centralstationens
tidningskiosk, där han inköpte senaste numret av Christian Science
Monitor, som han högt skattade. Vid
ett tillfälle fortsatte vi Vasagatan mot
söder, och döm om min förvåning,
då han vid Hotellrestaurangen i hörnet till Tegelbacken höjde sin käpp,
knackade på ett fönster och vänligt
hälsade på en framilande ung servitris med en chevaleresk slängkyss.
Senaste gången jag stötte ihop med
E. H. T. var häromåret på stadshotellet i Falköping, där vi bägge medverkade vid en SSUH-kurs. E. H. T. satt,
myndig som en egyptisk farao och
kostymerad som en västgötaknalle på
vandring till Arjeplog, i änden av
rummet. Jag hade min plats i salens.
andra ände men kunde utan svårighet
höra hans sonora stämma och fånga
in guldkorn i det strida ordsvallet.
Naturligtvis hade jag inte undgått åttioåringens örnblick, och det dröjde
inte länge, förrän han hade mig i sina
klor. Visst hade han åldrats men på
hjärnans och tungans spänst var det
inget fel. Dock besvärade det honom
något, att han måst lägga bandage om
—-~-~——–· ————————–___,,..,…
478
ena handen när han kvällen före
skulle till sin paulun forsla den svagdricksbutelj, han som uråldrig nykterist använder som sängfösare, hade
han råkat krossa den mot någon metallisk materia, som ej haft vett nog
att hälla sig undan, när en andans
man efter inmundigande av några läskande droppar vill sjunka i Morfei
armar. Men ingen skall tro att dessa
kalamiteter minskade hans aktivitet
som föreläsare: alldeles som i unga
dar förstod han att oemotståndligt
fängsla sitt ungdomliga auditorium
med röstens violoncellklanger, sina
mästerliga formuleringar och sin avslöjande blixtbelysning av händelser
och ideer. Men så förstär också den
evigt unge E. H. T. utmärkt bra den
moderna ungdomen, om vilken han
sagt:
»Det är ju klart att en gammal ungkarl reagerar emot en mängd företeelser, som speciellt tillhör den yngre generationen, t. ex. framfusigheten,
dyrkan av vissa normer: klädselnormer, nöjesnormer, yttre livsnormer.
Men så fort man ser en grupp av den
nutida ungdomen, samlad kring vissa
uppgifter, och när man har tillfälle att
personligen tala till dem, då förstår
man att den är mäktig utav intellektuellt allvar och en social blick som
saknades hos t. ex. mina jämnåriga.»
E. H. T. torde vara Sveriges mest
bereste föreläsare. »Färder, färder, tusental av mil på båt, på tåg, i hjul- och
släddon, i bil och buss. Tusental av
föredrag eller föreläsningar … I alla
Sveriges städer av såväl rådstuvu- som
fögderityp har jag läst eller talat utom
i Trosa och Skanör och Falsterbo.»
Det länder svenska folket i alla
landsändar till heder att det alltid
visat stor uppskattning av den lärdom
av högst personlig tappning, som den
mångkunnige, originellt framträdande E. H. T. alltid kunnat bjuda sina
åhörare. Andra må ha ett mera glansfullt framträdande och ackompanjera
sitt välljud med klingande cymbaler,
men svensken i gemen tycker dock
bättre om den haltfulla förkunnelse,
som utan höga later meddelas av en
folkets egen son, som på självstudiernas väg sökt sig fram till kunskapens
träd och vishetens käUor. Apollon må
hålla sig i sitt bländande ljus i sin
olymp, det är mer att hämta hos den
anspråkslöse Sokrates och hos Diogenes i tunnan.
Otaliga är de historier som berättas
ute i bygderna om E. H. T:s föreläsningsbesök. Han infinner sig i god tid
i lokalen, närmast för att inspektera
dess ventilationsförhäUanden. E. H.
T :s ideallokal är tydligen ett hermetiskt slutet rum, där den enda tolererade luftströmmen är den han själv
åstadkommer genom sitt tal och sina
gester. Upptäcker han springor i fönstren, försätts han i raseri och ställer
till rassia bland arrangörerna som anklagas för mordförsök. Vid ett HUfälle fann de första föreläsningsbesökarna, som infann sig i god tid, en
lurvig gestalt, klädd som en nordpolsfarare efter ett års vistelse i isregionerna, krypande omkring på golvet,
där han ilsket muttrande inspekterade
golvspringorna och konstaterade på-
fallande starkt golvdrag. Det var antagligen efter den betan han lade sig
till med dubbla par galoscher. –
Själv råkade jag en gång under telefonsamtal med E. H. T. lätt nysa; han
slängde omedelbart på luren men
ringde upp om en stund, när han övervunnit chocken, dock fortfarande irriterad för att jag skrämt honom –
han trodde tydligen att jag ville nysa
influensabakterier via telefonledningen genom bomunstussarna in i hans
öra.
E. H. T :s yttre uppenbarelse är en
av attraktionerna i Målardrottningens
pittoreska utrustningsdetaljer. »Den
satta figuren, väl påpälsad året runt
för att skydda den dyrbara hälsan
mot ett svinkallt klimat, det väderbitna morska ansiktet med trubbnäsa
·och skäggtofs på hakan, de runda ögonen spelande bakom de tjocka glasen,
pälsmössan i brant vinkel mot tänkarpannan, den eleganta fadermördaren,
de präktiga bomullstussarna i öronen,
byxornas fall över galoscherna, spatserröret som han bär som en dragen
värja», allt enligt ett polyfoto av Uno
Floren, som tagit honom på kornet.
Då denna korsning av Olov Rudbeck
<Och Lotta Svärd med drag från Albert
Engström och Carl Linne, kanske också av Lenin och Sokrates, drar fram
genom gatorna, väcker han uppmärksamhet bland barn, trafikkonstaplar
och mormödrar. På 1920-talet stannade en liten pojke mitt på gatan,
pekade på E. H. T. och utropade: »Det
där är väl ändå en bolsjevik!»
Det var före sputnikarnas tid, innan
ryssarna hunnit in i atomåldern och
börjat te sig som stålmän. Det var
också innan gossen hunnit komma underfund med hur svenskheten under
1800- och 1900-talet gestaltar si{f i
komprimerad form i en mans gestalt.
479
En liten flicka, som vid sin moders sida hade tillfälle att storögt studera E. H. T. i en spårvagn och särskilt fäste sig vid de stora bomullstussarna, som stack ut ur hans öron,
utbrast:
»Mamma, har den där farbrorn bomull i hela huvudet?»
På den frågan kunde modern fullt
sanningsenligt svara att så var inte
fallet. Skenet bedrog. I det huvudet
finns under det krulliga håret inte •
bomull inen nästan allt, som en finurlig smålandshjärna kan hitta på, när
den ständigt matas med väl tillvaratagna syn- och hörselintryck från
varje vinkel och vrå i detta land. Och
detta andliga kraftcentrum har producerat inte bara ett otal muntliga förkunnelser, sprudlande av lärdom och
humor, utan även ett drygt tiotal böcker, som tillhör pärlorna i den samhällsvetenskapliga litteraturen i vårt
land, där vi länge saknat professurer
i sociologi men under ett halvt sekel
ägt en privat professor i ämnet: den
oförliknelige sociologie hedersdoktorn
E. H. Thörnberg.
E. H. THÖRNBERG- FOLKETS EGEN PROFESSOR
På svenska flaggans dag i år fyllde
polyhistorn, den mångbefarne förelä-
saren, outnämnde professorn i sociologi, »inte ens vald till sjunde suppleant i revisionen av statens gödselhö-
gar», E. H. Thörnberg 85 år. Det är
en händelse som ser ut som en tanke,
att vi i Sverige valt just E. H. Thörnbergs födelsedag som vår motsvarighet
till nationaldagen i andra länder: ingen nu levande svensk torde genom
livserfarenheter och mångsidigt sociologiskt studium så väl känna sitt
folks väsen, tänkesätt och livsformer
som just smålänningen, mångfrestaren
och jubeldoktorn E. H. Thörnberg.
Min första kontakt med E. H. T.
fick jag som ung student på 1920-talet,
då jag var daglig gäst på Kgl. Biblioteket. Ingen kunde undgå att lägga
märke till den väl påpälsade, satta gestalten i läsesalens mitt – placeringen vald för att om möjligt undkomma
drag från fönstren. Han hade svängt
stolen runt ett halvt varv för att fritt
kunna bevaka entrim till salen och
göra sociologiska studier beträffande
besökares behavior. Snart kom han
underfund med att jag var sysselsatt
med att utarbeta en studie beträffande Adam Smiths och David Ricardos värdeläror. Då han själv – i betagande anspråkslöshet trots överväldigande lärdom – var framstående
kännare av dessa pionjärekonomers
verk, tog han snart kontakt med mig,
och jag hade nöjet att många gånger
Av förlagschefen HERMAN STOLPE
följa honom, då han vid stängningsdags plockade på sig sin päls, drog på
sina galoscher, rättade till bomullstussarna i öronen och tågade i väg
längs Kungsgatan, ströende kring sig
lärda kommentarer och spirituellt utformade reflexioner kring ting, typer
och tidender i forntid och nutid. Hans
närmaste mål var Centralstationens
tidningskiosk, där han inköpte senaste numret av Christian Science
Monitor, som han högt skattade. Vid
ett tillfälle fortsatte vi Vasagatan mot
söder, och döm om min förvåning,
då han vid Hotellrestaurangen i hörnet till Tegelbacken höjde sin käpp,
knackade på ett fönster och vänligt
hälsade på en framilande ung servitris med en chevaleresk slängkyss.
Senaste gången jag stötte ihop med
E. H. T. var häromåret på stadshotellet i Falköping, där vi bägge medverkade vid en SSUH-kurs. E. H. T. satt,
myndig som en egyptisk farao och
kostymerad som en västgötaknalle på
vandring till Arjeplog, i änden av
rummet. Jag hade min plats i salens.
andra ände men kunde utan svårighet
höra hans sonora stämma och fånga
in guldkorn i det strida ordsvallet.
Naturligtvis hade jag inte undgått åttioåringens örnblick, och det dröjde
inte länge, förrän han hade mig i sina
klor. Visst hade han åldrats men på
hjärnans och tungans spänst var det
inget fel. Dock besvärade det honom
något, att han måst lägga bandage om
—-~-~——–· ————————–___,,..,…
478
ena handen när han kvällen före
skulle till sin paulun forsla den svagdricksbutelj, han som uråldrig nykterist använder som sängfösare, hade
han råkat krossa den mot någon metallisk materia, som ej haft vett nog
att hälla sig undan, när en andans
man efter inmundigande av några läskande droppar vill sjunka i Morfei
armar. Men ingen skall tro att dessa
kalamiteter minskade hans aktivitet
som föreläsare: alldeles som i unga
dar förstod han att oemotståndligt
fängsla sitt ungdomliga auditorium
med röstens violoncellklanger, sina
mästerliga formuleringar och sin avslöjande blixtbelysning av händelser
och ideer. Men så förstär också den
evigt unge E. H. T. utmärkt bra den
moderna ungdomen, om vilken han
sagt:
»Det är ju klart att en gammal ungkarl reagerar emot en mängd företeelser, som speciellt tillhör den yngre generationen, t. ex. framfusigheten,
dyrkan av vissa normer: klädselnormer, nöjesnormer, yttre livsnormer.
Men så fort man ser en grupp av den
nutida ungdomen, samlad kring vissa
uppgifter, och när man har tillfälle att
personligen tala till dem, då förstår
man att den är mäktig utav intellektuellt allvar och en social blick som
saknades hos t. ex. mina jämnåriga.»
E. H. T. torde vara Sveriges mest
bereste föreläsare. »Färder, färder, tusental av mil på båt, på tåg, i hjul- och
släddon, i bil och buss. Tusental av
föredrag eller föreläsningar … I alla
Sveriges städer av såväl rådstuvu- som
fögderityp har jag läst eller talat utom
i Trosa och Skanör och Falsterbo.»
Det länder svenska folket i alla
landsändar till heder att det alltid
visat stor uppskattning av den lärdom
av högst personlig tappning, som den
mångkunnige, originellt framträdande E. H. T. alltid kunnat bjuda sina
åhörare. Andra må ha ett mera glansfullt framträdande och ackompanjera
sitt välljud med klingande cymbaler,
men svensken i gemen tycker dock
bättre om den haltfulla förkunnelse,
som utan höga later meddelas av en
folkets egen son, som på självstudiernas väg sökt sig fram till kunskapens
träd och vishetens käUor. Apollon må
hålla sig i sitt bländande ljus i sin
olymp, det är mer att hämta hos den
anspråkslöse Sokrates och hos Diogenes i tunnan.
Otaliga är de historier som berättas
ute i bygderna om E. H. T:s föreläsningsbesök. Han infinner sig i god tid
i lokalen, närmast för att inspektera
dess ventilationsförhäUanden. E. H.
T :s ideallokal är tydligen ett hermetiskt slutet rum, där den enda tolererade luftströmmen är den han själv
åstadkommer genom sitt tal och sina
gester. Upptäcker han springor i fönstren, försätts han i raseri och ställer
till rassia bland arrangörerna som anklagas för mordförsök. Vid ett HUfälle fann de första föreläsningsbesökarna, som infann sig i god tid, en
lurvig gestalt, klädd som en nordpolsfarare efter ett års vistelse i isregionerna, krypande omkring på golvet,
där han ilsket muttrande inspekterade
golvspringorna och konstaterade på-
fallande starkt golvdrag. Det var antagligen efter den betan han lade sig
till med dubbla par galoscher. –
Själv råkade jag en gång under telefonsamtal med E. H. T. lätt nysa; han
slängde omedelbart på luren men
ringde upp om en stund, när han övervunnit chocken, dock fortfarande irriterad för att jag skrämt honom –
han trodde tydligen att jag ville nysa
influensabakterier via telefonledningen genom bomunstussarna in i hans
öra.
E. H. T :s yttre uppenbarelse är en
av attraktionerna i Målardrottningens
pittoreska utrustningsdetaljer. »Den
satta figuren, väl påpälsad året runt
för att skydda den dyrbara hälsan
mot ett svinkallt klimat, det väderbitna morska ansiktet med trubbnäsa
·och skäggtofs på hakan, de runda ögonen spelande bakom de tjocka glasen,
pälsmössan i brant vinkel mot tänkarpannan, den eleganta fadermördaren,
de präktiga bomullstussarna i öronen,
byxornas fall över galoscherna, spatserröret som han bär som en dragen
värja», allt enligt ett polyfoto av Uno
Floren, som tagit honom på kornet.
Då denna korsning av Olov Rudbeck
<Och Lotta Svärd med drag från Albert
Engström och Carl Linne, kanske också av Lenin och Sokrates, drar fram
genom gatorna, väcker han uppmärksamhet bland barn, trafikkonstaplar
och mormödrar. På 1920-talet stannade en liten pojke mitt på gatan,
pekade på E. H. T. och utropade: »Det
där är väl ändå en bolsjevik!»
Det var före sputnikarnas tid, innan
ryssarna hunnit in i atomåldern och
börjat te sig som stålmän. Det var
också innan gossen hunnit komma underfund med hur svenskheten under
1800- och 1900-talet gestaltar si{f i
komprimerad form i en mans gestalt.
479
En liten flicka, som vid sin moders sida hade tillfälle att storögt studera E. H. T. i en spårvagn och särskilt fäste sig vid de stora bomullstussarna, som stack ut ur hans öron,
utbrast:
»Mamma, har den där farbrorn bomull i hela huvudet?»
På den frågan kunde modern fullt
sanningsenligt svara att så var inte
fallet. Skenet bedrog. I det huvudet
finns under det krulliga håret inte •
bomull inen nästan allt, som en finurlig smålandshjärna kan hitta på, när
den ständigt matas med väl tillvaratagna syn- och hörselintryck från
varje vinkel och vrå i detta land. Och
detta andliga kraftcentrum har producerat inte bara ett otal muntliga förkunnelser, sprudlande av lärdom och
humor, utan även ett drygt tiotal böcker, som tillhör pärlorna i den samhällsvetenskapliga litteraturen i vårt
land, där vi länge saknat professurer
i sociologi men under ett halvt sekel
ägt en privat professor i ämnet: den
oförliknelige sociologie hedersdoktorn
E. H. Thörnberg.