Namn att minnas – Sven Wedén
1958
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NAMN ATT MINNAS:
SVEN WEDEN
När det efter septembervalet visade sig
att folkpartiet under loppet av två år
förlorat drygt en tredjedel av sitt väljarunderlag uppkom ryktet att Bertil
Ohlin önskade avgå som partiledare.
I och för sig vore ett sådant steg kanske inte att förundra sig över. Bertil
Ohlin fyller nästa år sextio. Att vid
denna ålder se sitt livsverk i spillror,
att se det parti, man byggt upp och
hållit samman och som vid den väldiga
valsegern 1948 så när fört en till statsministerposten, att nu, tio år senare se
detta parti, förminskat, förlamat,
splittrat, borde kunna knäcka också
den starkaste.
Det inte minst nedslående är att detta
inträffar just vid den tidpunkt då Bertil Ohlin enligt en mycket allmän uppfattning också utanför hans egna anhängares led mognat från en ofta små-
slug och opportunistisk partipolitiker
till en ansvarsmedveten och samlande
rikspolitiker. Och dubbelt smärtsamt
måste det vara för honom, när en av
anledningarna till hans och partiets
nederlag är svek av egna meningsfränder. Ty efter Dagens Nyheters valkampanj i våras till förmån för Ohlin och
folkpartiet har man svårt att på annat
sätt karakterisera den helomvändning
varigenom Sveriges största tidning under de senaste månaderna förvandlat
sig till de socialistiska partiernas mäktigaste bundsförvant i kampen mot borgerligheten. De farhågor beträffande
Dagens Nyheter, åt vilka på denna
plats gavs uttryck i junihäftet, har
onekligen på ett nedslående sätt besannats.
Lönad med otack och svek skulle Bertil Ohlin alltså i och för sig ha goda skäl
att avgå. Men han är segare än man tror.
Hade han vid det senaste valet haft en
måttlig framgång – inte av den art.
som på nytt kunde gjort honom aktuell.
som statsminister, men av den art, som
återställt folkpartiets prestige, skulle
han kanske ha reflekterat på att avgå.
Nära femton år som partiledare innebär en övermänsklig arbetsbörda, till
vilken i detta fall dessutom kommit en.
akademisk lärargärning och många
offentliga uppdrag. I det för partiet.
nästintill katastrofala läge, som nu.
uppstått är det emellertid ytterst osannolikt att Bertil Ohlin skulle överväga
att träda tillbaka. Och det är säkerligen
en utbredd åsikt inom folkpartiet att.
partiet aldrig behövt Bertil Ohlin bättre än i dag. Frågan om hans avgång
blir alltså en fråga mellan Ohlin och
hans samvete. Och så sant som Ohlin
är starkast i motgången, finns det all
anledning att ta honom på de ord han
natten till den 22 september yttrade:
vi kommer tillbaka vid 1960 års andrakammarvall
Förr eller senare måste dock Ohlins avgång naturligtvis aktualiseras på allvar
och efterträdaren anses redan nu vara.
designerad. Det är Sven Weden sedan
1948 folkpartistisk andrakammarledamot för Eskilstuna. Sakta, tidvis nästan
omärkligt, men säkert har han vuxit in
i rollen som partiets kronprins. I viss
mening har det nog kommit som en överraskning inte minst för många av hans.
egna partivänner. Under sina tio år i
riksdagen har han först på senare tid
verkligen tagits på allvar och vunnit
gehör. I början väckte han utomordentlig förargelse – och gunås inte
bara på motståndarhåll- genom sina i
sak starka och i formen skarpa för att
inte säga arroganta angrepp på utrikesminister Unden. Han kritiserade alldeles oförblommerat den inte sällan ryssvänliga och västmaktsfientliga utrikespolitik, som här i landet bedrivs under
den förskönande benämningen alliansfrihet och sparade på intet sätt dess
främsta företrädare.
Detta visade sig vara mycket otaktiskt. Riksdagen blev pinsamt berörd av
sådan vanvördnad hos en 35-åring och
()road över att behöva bli störd i sin
neutralitetsletargi. Man bestämde sig för
att Sven Weden var en hetlevrad ung
stridstupp, som alldeles saknade balans
och omdöme och följaktligen inte behövde tas med i räkningen, när det
gällde praktisk politik. Men däri tog
man fel, och efterhand nödgades man
.också ändra uppfattning. Sven Weden
blev i allra högsta grad att räkna med
när det gällde praktisk politik. Han
.lärde sin läxa, sköt utrikespolitiken åt
sidan och koncentrerade sig på först
bostadspolitiken och därefter pensionsfrågan. Efterhand blev han på bägge
·områdena sitt partis främste expert och
i valrörelserna likaväl som i riksdagsarbetet har han under senare år tagit
.en mycket framträdande del.
Vad särskilt beträffar den senaste valrörelsen, som ju i allt väsentligt utspe- .lade sig i radio och TV, är det en ganska
allmän mening att det – näst de stora
kanonerna, partiledarna själva – var
kpisten Sven Weden som gjorde den
.effektivaste insatsen. Det enda klagomål, som från folkpartihåll någon gång
brukar framföras mot Bertil Ohlin
som partiledare är att han inte anpas- .sat sig efter 1950-talets debatteknik.
Det är den teknik, som anses ha fått
·.sin prägel av hrr Jarl Hjalmarson och
’Torsten Nilsson och respektlöst brukar
481
karakteristeras som konsten att diskutera med klyschor. Den konsten behärskar däremot Sven Weden. Men det
stannar inte vid det. Han har dessutom
kraft och klarhet i sin framställning
och en pedagogisk talang, som till
skillnad från Bertil Ohlins saknar varje
bismak av besserwisserei. Han talar, som
någon uttryckt saken, ibland grötigt,
men aldrig grötmyndigt. Därtill kommer det allra viktigaste: en verklig politisk lidelse. Det skall medges att konkurrensen bland folkpartiets tronföljarkandidater inte är knivskarp – lika
litet som inom högern eller något annat
parti, förresten – men det är ganska
uppenbart att jämfört med den knarrige Waldemar Svensson, den silvertungade Gunnar Helen och den habile
Olle Dahlen har Sven Weden den långt
större specifika vikten.
Men naturligtvisharhan saker som talar emot sig, när det gäller ledarskapet i
ett sådant parti som folkpartiet nu en
gång är. Här har redan talats om hans
utrikespolitiska förvillelser. Dessutom
är han varmt försvarsvänlig. Och än
värre: han är varken frireligiös eller
nykterist. Dessutom är han företagare;
disponent för egen familjefirma i järnmanufakturbranschen och ser till råga
på eländet ut som en sådan: lång, välklädd, lätt skallig, med blomstrande
hy och tämligen skeptiska ögon. Han
motsvarar med andra ord ganska väl
beskrivningen på en typisk högerman
och har också börjat den lokalpolitiska
karriär i Eskilstuna, som småningom
förde honom till riksdagen som ordförande i därvarande ungsvenska förening.
Man vill hoppas att detta inte skall
ligga Sven Weden i fatet- han har ju
f. ö. skaffat sig alibi genom att demonstrera åtskillig radikalism i sociala
spörsmål, även om en företagsvänlig
samhällsekonomi numera är hans främsta politiska programpunkt. Ty det är
inget tvivel om att folkpartiet i sin
———~- –~
482
nuvarande situation behöver Sven
Weden likaväl som Bertil Ohlin. I egenskap av pensionsexpert har han visserligen av sina kritiker utpekats som nederlagets organisatör, men viktigare
torde vara att han har ämne i sig till
att bli revanschens organisatör. Det
uppges att den mellan skål och vägg
muntre och trivsamme Sven Weden
ibland får någonting disträ över sig.
Det beror inte på tankspriddhet utan
på tankekoncentration. Han har förmågan att lämna småsaker därhän och
koncentrera sig på de stora politiska
problemen och han gör det med ett
passionerat engagemang, som redan visat sig farligt för hans motståndare.
En framstående folkpartipolitiker lär
nyligen ha fällt yttrandet, att av alla
folkpartiets olyckor är ingen större än
att Herbert Tingsten sitter kvar som
chefredaktör över 1960 års val. Däråt
lär Sven Weden inte kunna göra mycket.
Men fråga är om han inte är mannen
att först vid Bertil Ohlins sida och
därefter som hans efterträdare vända
de övriga olyckorna i nya framgångar
för folkpartiet.
G. U.
SVEN WEDEN
När det efter septembervalet visade sig
att folkpartiet under loppet av två år
förlorat drygt en tredjedel av sitt väljarunderlag uppkom ryktet att Bertil
Ohlin önskade avgå som partiledare.
I och för sig vore ett sådant steg kanske inte att förundra sig över. Bertil
Ohlin fyller nästa år sextio. Att vid
denna ålder se sitt livsverk i spillror,
att se det parti, man byggt upp och
hållit samman och som vid den väldiga
valsegern 1948 så när fört en till statsministerposten, att nu, tio år senare se
detta parti, förminskat, förlamat,
splittrat, borde kunna knäcka också
den starkaste.
Det inte minst nedslående är att detta
inträffar just vid den tidpunkt då Bertil Ohlin enligt en mycket allmän uppfattning också utanför hans egna anhängares led mognat från en ofta små-
slug och opportunistisk partipolitiker
till en ansvarsmedveten och samlande
rikspolitiker. Och dubbelt smärtsamt
måste det vara för honom, när en av
anledningarna till hans och partiets
nederlag är svek av egna meningsfränder. Ty efter Dagens Nyheters valkampanj i våras till förmån för Ohlin och
folkpartiet har man svårt att på annat
sätt karakterisera den helomvändning
varigenom Sveriges största tidning under de senaste månaderna förvandlat
sig till de socialistiska partiernas mäktigaste bundsförvant i kampen mot borgerligheten. De farhågor beträffande
Dagens Nyheter, åt vilka på denna
plats gavs uttryck i junihäftet, har
onekligen på ett nedslående sätt besannats.
Lönad med otack och svek skulle Bertil Ohlin alltså i och för sig ha goda skäl
att avgå. Men han är segare än man tror.
Hade han vid det senaste valet haft en
måttlig framgång – inte av den art.
som på nytt kunde gjort honom aktuell.
som statsminister, men av den art, som
återställt folkpartiets prestige, skulle
han kanske ha reflekterat på att avgå.
Nära femton år som partiledare innebär en övermänsklig arbetsbörda, till
vilken i detta fall dessutom kommit en.
akademisk lärargärning och många
offentliga uppdrag. I det för partiet.
nästintill katastrofala läge, som nu.
uppstått är det emellertid ytterst osannolikt att Bertil Ohlin skulle överväga
att träda tillbaka. Och det är säkerligen
en utbredd åsikt inom folkpartiet att.
partiet aldrig behövt Bertil Ohlin bättre än i dag. Frågan om hans avgång
blir alltså en fråga mellan Ohlin och
hans samvete. Och så sant som Ohlin
är starkast i motgången, finns det all
anledning att ta honom på de ord han
natten till den 22 september yttrade:
vi kommer tillbaka vid 1960 års andrakammarvall
Förr eller senare måste dock Ohlins avgång naturligtvis aktualiseras på allvar
och efterträdaren anses redan nu vara.
designerad. Det är Sven Weden sedan
1948 folkpartistisk andrakammarledamot för Eskilstuna. Sakta, tidvis nästan
omärkligt, men säkert har han vuxit in
i rollen som partiets kronprins. I viss
mening har det nog kommit som en överraskning inte minst för många av hans.
egna partivänner. Under sina tio år i
riksdagen har han först på senare tid
verkligen tagits på allvar och vunnit
gehör. I början väckte han utomordentlig förargelse – och gunås inte
bara på motståndarhåll- genom sina i
sak starka och i formen skarpa för att
inte säga arroganta angrepp på utrikesminister Unden. Han kritiserade alldeles oförblommerat den inte sällan ryssvänliga och västmaktsfientliga utrikespolitik, som här i landet bedrivs under
den förskönande benämningen alliansfrihet och sparade på intet sätt dess
främsta företrädare.
Detta visade sig vara mycket otaktiskt. Riksdagen blev pinsamt berörd av
sådan vanvördnad hos en 35-åring och
()road över att behöva bli störd i sin
neutralitetsletargi. Man bestämde sig för
att Sven Weden var en hetlevrad ung
stridstupp, som alldeles saknade balans
och omdöme och följaktligen inte behövde tas med i räkningen, när det
gällde praktisk politik. Men däri tog
man fel, och efterhand nödgades man
.också ändra uppfattning. Sven Weden
blev i allra högsta grad att räkna med
när det gällde praktisk politik. Han
.lärde sin läxa, sköt utrikespolitiken åt
sidan och koncentrerade sig på först
bostadspolitiken och därefter pensionsfrågan. Efterhand blev han på bägge
·områdena sitt partis främste expert och
i valrörelserna likaväl som i riksdagsarbetet har han under senare år tagit
.en mycket framträdande del.
Vad särskilt beträffar den senaste valrörelsen, som ju i allt väsentligt utspe- .lade sig i radio och TV, är det en ganska
allmän mening att det – näst de stora
kanonerna, partiledarna själva – var
kpisten Sven Weden som gjorde den
.effektivaste insatsen. Det enda klagomål, som från folkpartihåll någon gång
brukar framföras mot Bertil Ohlin
som partiledare är att han inte anpas- .sat sig efter 1950-talets debatteknik.
Det är den teknik, som anses ha fått
·.sin prägel av hrr Jarl Hjalmarson och
’Torsten Nilsson och respektlöst brukar
481
karakteristeras som konsten att diskutera med klyschor. Den konsten behärskar däremot Sven Weden. Men det
stannar inte vid det. Han har dessutom
kraft och klarhet i sin framställning
och en pedagogisk talang, som till
skillnad från Bertil Ohlins saknar varje
bismak av besserwisserei. Han talar, som
någon uttryckt saken, ibland grötigt,
men aldrig grötmyndigt. Därtill kommer det allra viktigaste: en verklig politisk lidelse. Det skall medges att konkurrensen bland folkpartiets tronföljarkandidater inte är knivskarp – lika
litet som inom högern eller något annat
parti, förresten – men det är ganska
uppenbart att jämfört med den knarrige Waldemar Svensson, den silvertungade Gunnar Helen och den habile
Olle Dahlen har Sven Weden den långt
större specifika vikten.
Men naturligtvisharhan saker som talar emot sig, när det gäller ledarskapet i
ett sådant parti som folkpartiet nu en
gång är. Här har redan talats om hans
utrikespolitiska förvillelser. Dessutom
är han varmt försvarsvänlig. Och än
värre: han är varken frireligiös eller
nykterist. Dessutom är han företagare;
disponent för egen familjefirma i järnmanufakturbranschen och ser till råga
på eländet ut som en sådan: lång, välklädd, lätt skallig, med blomstrande
hy och tämligen skeptiska ögon. Han
motsvarar med andra ord ganska väl
beskrivningen på en typisk högerman
och har också börjat den lokalpolitiska
karriär i Eskilstuna, som småningom
förde honom till riksdagen som ordförande i därvarande ungsvenska förening.
Man vill hoppas att detta inte skall
ligga Sven Weden i fatet- han har ju
f. ö. skaffat sig alibi genom att demonstrera åtskillig radikalism i sociala
spörsmål, även om en företagsvänlig
samhällsekonomi numera är hans främsta politiska programpunkt. Ty det är
inget tvivel om att folkpartiet i sin
———~- –~
482
nuvarande situation behöver Sven
Weden likaväl som Bertil Ohlin. I egenskap av pensionsexpert har han visserligen av sina kritiker utpekats som nederlagets organisatör, men viktigare
torde vara att han har ämne i sig till
att bli revanschens organisatör. Det
uppges att den mellan skål och vägg
muntre och trivsamme Sven Weden
ibland får någonting disträ över sig.
Det beror inte på tankspriddhet utan
på tankekoncentration. Han har förmågan att lämna småsaker därhän och
koncentrera sig på de stora politiska
problemen och han gör det med ett
passionerat engagemang, som redan visat sig farligt för hans motståndare.
En framstående folkpartipolitiker lär
nyligen ha fällt yttrandet, att av alla
folkpartiets olyckor är ingen större än
att Herbert Tingsten sitter kvar som
chefredaktör över 1960 års val. Däråt
lär Sven Weden inte kunna göra mycket.
Men fråga är om han inte är mannen
att först vid Bertil Ohlins sida och
därefter som hans efterträdare vända
de övriga olyckorna i nya framgångar
för folkpartiet.
G. U.