Dagens frågor
1958
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Inför ett nytt pontifikat
Konklaven efter Pius XII sammanträdde 25 oktober, och efter tolv voteringar hade man stannat inför kardinal Roncalli. Den nyvalde påven, som
antagit namnet Johannes XXIII, är 77
är gammal och har huvudsakligen varit sysselsatt med pastorala och diplomatiska uppgifter, innan han nu kallats att som påve leda kyrkan i en
svär internationell situation. Världspressens reaktion har i huvudsak varit gynnsam inför valresultatet, och
man har allmänt betecknat valet som
gott, ehuru man på vissa häll nog
hade väntat, att kardinalkollegiet för
första gängen på mer än 400 år skulle
bryta mot traditionen och välja en
icke-italienare till påve. Den nye på-
vens höga ålder har helt naturligt förvånat mänga och på skilda häll har
Johannes XXIII betecknats som en typisk övergängspäve, en interimspäve,
som blivit vald, därför att oenigheten
inom kardinalkollegiet varit för stor,
för att någon samling skulle kunna ha
uppnätts kring någon yngre kandidat
med en mera markerad profil.
Riktigheten i detta resonemang är
helt naturligt svär att avgöra, men
man kan anta att den katolska kyrkans behov av en vilopaus efter
Pius XII:s mänga och stora reformer
varit en synpunkt som spelat in. Vidare kan det tänkas, att man, som
fallet var efter Leo XIII :s av yttre
framgängar fyllda pontifikat, önskat
sig en påve av en mera odelat religiös
natur.
Den enda verkligt vägande invändning som synes ha gjorts mot kardinalernas beslut är, att Johannes XXIII
övertar ledningen av kyrkan vid 77
års ålder. Det är en vägande invändning, ty det har ofta och icke utan
anledning sagts, att en påves ansvar
och arbetsbörda är den största i världen. Knappt har den nye Petri efterföljare blivit vald, innan hela den
väldiga uppgiften att leda den katolska
kyrkan vilar på hans axlar.
Till sin styrelseform är den katolska kyrkan monarkisk och även om
hundratals medhjälpare i högre och
lägre grader står vid sitt andliga överhuvuds sida för att hjälpa honom att
fullgöra sina plikter, så är det ändå
på påven ensam det till sist ankommer att fatta de avgörande besluten.
Man har därför till sin uppläggning
velat jämföra påvens ställning inom
kyrkan med förhållandena i en modern diktaturstat, men därvid förbisett, att den påvliga maktutövningen
är minst lika lagbunden och rättsligt
traditionsbestämd som inom det västerländska kultursamhället i övrigt.
Det är visserligen sant, att påven kan
utöva en enväldig makt inom kyrkan,
men detta är möjligt endast inom de
gränser som är uppdragna av den
kristna läran och den kyrkliga traditionen.
Den förnämsta av påvens egenskaper är den, att han är »ofelbar». Det
är förmodligen också den, som vällat
mest kritik och motsättning till andra
kristna bekännelser. Den påvliga »ofelbarheten» betyder dock ej, att påven
för sin egen personliga del kan göra
anspråk på någon ofelbarhet eller
488
syndfrihet utan betecknar den katolska kyrkans tro, att när påven uttalar
sig som kyrkans överste lärare och
ledare i en tros- eller moralfråga, han
icke kan föreskriva något, som är felaktigt eller stridande mot den kristna
tron.
Det är emellertid föga troligt att Johannes XXIII kommer att få tillfälle
att använda sig av sin höga rättighet.
Antalet »ofelbara» uttalanden, dogmatiseringar, uppgår under de senaste
sexhundra åren endast till sex. Den
senaste var 1950, då Pius XII förklarade den gamla traditionen om Jungfru Marie himmelsfärd som troslära.
Det finns emellertid andra uppgifter, som upptar en påves tid. Sålunda
innehar påven inte bara den högsta
inspekterande och dirigerande makten
inom hela kyrkan utan han är tillika
högste domare, lagstiftare och slutlig
verkställare av kyrkans och av sina
egna beslut och domar. Någon appellmöjlighet utöver påven existerar så-
ledes ej, ty enligt katolsk uppfattning
är påvedömet icke ett av människor
konstruerat ledarorgan för kyrkan
utan helt och hållet skapat av den
gudomliga viljans beslut. Påvedömet
kan alltså icke av någon mänsklig
makt upphävas, ändras eller inskränkas lika litet som någon annan av
den katolska lärans trossatser kan förändras.
Påven har vidare den översteprästerliga värdigheten, vilket innebär, att
han har avgörande inflytande på alla
frågor, som berör kulten, sakramenten, liturgien, helgonkulten och dylikt. Hela det kyrkliga ordensväsendet kontrolleras likaledes av honom
och han är den högste ledaren av den
kyrkliga förvaltningen även på det civila och ekonomiska området. Sintiigen är påven också världslig suverän,
därigenom att han härskar över den
är 1929 upprättade självständiga Vatikanstaten. Som ett tecken på sin tredubbla värdighet av överstepräst, konung och domare krönes en påve en
vecka efter valet med den tredubbla
kronan, tiaran, som också tillsammans
med Petri korslagda nycklar utgör
påvedömets heraldiska sinnebild.
En påve kan icke avsättas. Däremot
står det honom fritt att nedlägga sitt
ämbete, om han så skulle önska.
Den arbetsuppgift, som ovan skisserats skulle ganska snart knäcka den
starkaste människas arbetsförmåga,
om det förhöll sig så, att den katolska kyrkans liv och verksamhet helt
och hållet dirigerades av kurian. Detta
är emellertid inte förhållandet. Förutom att avgöra rutinfrågor har den
påvliga regeringen att fullgöra tvenne
stora uppgifter. Den ena av dessa är den
inomkyrkliga, medan den andra berör
förbindelserna mellan kyrkan och
samhället. I det förra fallet fungerar
kurian som en »clearingcentral» mellan kyrkans olika delar. Dit inkommer
sålunda impulser och tankar, uppslag
och ideer av alla de slag frän världens
fyra hörn. Här underkastas de en omsorgsfull prövning och det, som är
särskilt värdefullt kan så genom det
påvliga godkännandet spridas till hela
kyrkan, medan farliga villoläror eller
sekteriska strömningar kan stoppas
genom det påvliga ingripandet.
Det allmänna kyrkliga livet med alla
dess olika nyanser, dess religiösa och
administrativa initiativ, dess sociala
uppslag och yttre och inre missionsverksamhet försiggår i kyrkans alla
stift med stor frihet och självständighet, men alla viktigare företeelser
bringas till den centrala kyrkoledningens kännedom. Johannes XXIII:s
uppgift blir sålunda kanske mindre
att leda och dirigera än att justera och
godkänna, vad som på olika häll sker
inom kyrkan. Och för en sådan uppgift kan man väl inte tänka sig en
lämpligare påve än den, som till sitt
valspråk valt orden: Lydnad och fred.
Bakslag för republikanerna
De amerikanska valen till representanthus och senat, som äger rum mitt
under löpande 4-årig presidentperiod,
uppfattas med all rätt som en väljarnas betygsättning av administrationens insatser under den gångna 2-
årsperioden och en fingervisning inför nästkommande presidentval. Detta
gäller trots att dessa val otvivelaktigt
i mycket hög grad påverkas av lokala
förhållanden och lokala kandidaters
dragningskraft. På samma sätt som –
utan alla jämförelser i övrigt – kommunalvalen i Sverige fått en klar rikspolitisk anstrykning har också »mellanvalen» i USA alltmera börjat betraktas som en rikspolitisk temperaturtagning.
Även om det nyligen genomförda
representanthus- och senatsvalet i hela
världen uppfattats som ett kraftigt
underbetyg för republikanska partiet
och därmed också för president Eisenhower, är därmed ingalunda sagt, att
republikanerna redan på förhand är
slagna vid presidentvalet om två är.
Den demokratiska framgången – en
ökning av majoriteten i senaten från
49-47 till 62-34 och i representanthuset frän 235-200 till 282-153 – på-
minner om Roosevelts stora genombrott år 1932 och de närmast därpå
följande demokratiska segervalen. Som
synes har emellertid någon omkastning av majoritetsläget inte skett och
Eisenhower är således så till vida i
samma situation som tidigare, att han
även under sina sista två år som president måste försöka komma överens
med en kongress, som domineras av
ett annat parti än hans eget. Det är
emellertid uppenbart att möjligheterna
för honom och den republikanska administrationen att resonera sig fram
till ur republikanernas synpunkt nå-
gorlunda tillfredsställande kompromisser påtagligt försvårats. Med de rela- 489
tivt knappa marginalerna mellan de
bägge partierna som funnits under de
senaste perioderna har det bl. a. varit
möjligt att utnyttja den inbördes motsättning som alltid har funnits och alltid kommer att finnas i det demokratiska partiet mellan konservativa
sydstatsdemokrater och mera liberalt
inriktade nordstatsdemokrater. Demokraternas framgångar har denna gäng
helt naturligt väsentligen ägt rum på
andra häll än Södern, där deras dominans ofta är fullständig, och därmed
har den liberala flygeln inom det
demokratiska partiet kraftigt förstärkts. Det är därför längt ifrån
osannolikt att presidenten kommer att
få inregistrera en lång rad inte minst
ur prestigesynpunkt ytterst allvarliga
motgångar i den ständigt pågående
dragkampen mellan de bägge elementen som enligt konstitutionens fäder
skall söka balansera varandra.
Det är uppenbart att den fö~sämrade
konjunkturen i USA med ökad arbetslöshet och andra den ekonomiska krisen åtföljande besvärligheter har spelat en avgörande roll, då väljarna så
kraftigt har uttalat sig emot det republikanska partiet. Det är visserligen
sant, att mellanårsvalen mycket ofta
går regimen emot, så t. ex. fick Tru·
man under de bägge sista åren av sin
första, kortare presidentperiod regera
mot ett av republikanerna dominerat
representanthus. Också Eisenhower
har haft att utstå denna prövning
under hela sin presidentperiod med
undantag av de två första åren 1952–
1954, eftersom han år 1952, jämte sin
egen klara seger, även lyckades dra
med sig sitt parti till en knapp övervikt. Den amerikanska s. k. recessionen har utan tvekan varit kännbar för
mänga enskilda amerikaner och dessa.
har inte tvekat att reagera politiskt.
Även om presidenten under valrörelsen med viss rätt ansåg sig kunna peka
på både en reduktion av arbetslös- 490
hetssiffrorna och vissa hoppingivande
uppgångstendenser i den allmänna
konjunkturen, så var detta helt naturligt inte tillräckligt för att befria
republikanerna från den belastning
som den ökade arbetslösheten inneburit. Det kan visserligen göras gällande,
att den republikanska ekonomiska politiken visat sig ovanligt kallblodig
och konsekvent, då den med hänvisning till riskerna för en intern inflation sökt föra en någorlunda återhållsam ekonomisk politik. Det kan dock
knappast ha kommit som någon överraskning för partiet att väljarna i gemen – och särskilt the floating vote
— är väsentligt mera intresserade av
fast arbete än av fast penningvärde
och att valmännen oftast ser problemen på kort sikt.
Även andra frågor av rikspolitisk
karaktär har uppenbarligen spelat en
viss roll i valrörelsen utan att för den
skull dominera så som de ekonomiska
problemen har gjort. I vissa stater har
relationerna mellan arbetsgivarna och
fackföreningarna aktualiserats, särskilt mot bakgrunden av avslöjandena
om långtgående missförhållanden inom
vissa fackförbund. Republikanerna har
anklagat demokraterna för att solidarisera sig med de sämsta dragen i
amerikansk fackföreningsrörelse och
demokraterna har anklagat republikanerna för att av hänsyn till big business inte ha hanterat dessa ytterst ömtåliga frågor på ett rättvist och konsekvent sätt. Motsättningarna mellan
arbetsgivare och arbetstagare har
emellertid bara spelat in i vissa stater, där samtidigt med valet ägde rum
folkomröstningar om vissa lagförslag
syftande till att reglera förhållandena
på arbetsmarknaden.
Då Eisenhower 1952 förde republikanerna till makten för första gången
på 20 år skedde detta kanske framför
allt med krav på en hederlig förvaltning, front mot korruptionen o. d. Särskilt Truman-administrationen hade i
det avseendet försyndat sig åtskilligt
och slagordet 1952 »It’s time for a
change» alluderade speciellt på detta
(av Slevenson för övrigt travesterat
till »a change is a change is a
change») . Mot denna bakgrund har
Sherman Adams-affären blivit en belastning för republikanerna i årets
valrörelse, då ju denne presidentens
personlige assistent och i administrationen ytterst mäktige man nödgades
lämna sina befattningar på grund av
sitt samröre med tvivelaktiga, med republikanska partiet mer eller mindre
nära lierade bidragsgivare.
De utrikespolitiska frågorna har sä-
kerligen bidragit till den kraftiga väljarreaktionen mot Eisenhower-administrationen. Eisenhowers »Peace and
Prosperity» hade dels naggats i kanten när det gällde välståndet och dels
för många amerikaner fått en något
dubiös beviskraft när det gällde fredsviljan. Utrikesminister Dulles’ politik i
Formosa och Mellersta östern förefaller inte att ha kunnat räkna med nå-
got mera allmänt stöd inom den amerikanska opinionen, och även om freden inte bröts så var den uppenbarligen i fara.
En särskilt intressant aspekt utgjorde valets karaktär av test för en
rad olika potentiella presidentvalskandidater inför valen om två år. Inom
det republikanska partiet har Nixon
under tämligen lång tid framstått som
den nästan självklare aspiranten på en
nominering. För honom innebar valet,
trots att han icke själv kandiderade,
ett utomordentligt allvarligt bakslag.
Nixon framstod dels som den närmast
ansvarige för det republikanska partiets så småningom allt hårdhäntare
och våldsammare kritik av demokraterna med tillvitelser för :.radicalism
and socialism». Med all rätt kan valutslaget tolkas som ett underkännande
av hela denna argumentation. I Nixons
hemstat, Californien, där han själv
gjorde en mycket aktiv insats, fick
republikanerna inregistrera sitt kanske svåraste misslyckande, då denna
sedan generationer traditionellt republikanska stat gick dem ur händerna
och en demokrat utsågs till guvernör
i strid med den kände republikanske
exsenatorn Knowland. Inom det republikanska lägret rådde visserligen
speciella förhållanden så till vida att
Knowland mer eller mindre tvingat
den hittillsvarande republikanske guvernören att avgå för att i stället kandidera för den senatsplats som Knowland lämnat. Knowlands uträkning
med detta var helt enkelt att efter
ett framgångsrikt val till guvernör i
Californien intaga en nyckelposition
vid det republikanska partikonventet
1960, där Californien jämte staten
New York disponerar de största delegationerna. Denna uträkning gick nu
helt om intet och för Knowlands del
kan man snarast tala om ett politiskt
dödsfall. Den ur Nixons synpunkt kanske allvarligaste motgången var dock
Nelson D. Rockefellers sensationella
framgång i staten New York, där han
genom att föra en allmänt glamourbetonad kampanj av vagt liberal karaktär visade sig utomordentligt attraktiv på de oberoende väljarna och
lyckades besegra den väl etablerade
demokratiske guvernören Harriman.
Rockefeller framträder enligt vad som
nu kan bedömas som en av de starkaste republikanska presidentkandidaterna redan på grund av denna sin
valseger.
Vad demokraterna beträffar är situationen mera oklar. En rad framträ-
dande demokratiska politiker, bland
dem den i Massachusetts omvalde senatorn Kennedy och den i Californien
nyvalde guvernören Brown, framstår
jämte flera andra som allvarliga aspiranter. För Harrimans del innebär
mänskligt att döma nederlaget i New
491
York, att hans planer på att nomineras till demokraternas presidentkandidat nu måste definitivt skrinläggas.
Den amerikanska Kinapolitiken
Under den gångna hösten har den
amerikanska regeringens politik i
Fjärran östern utsatts för våldsam och
hetlevrad kritik från olika håll i samband med den i slutet av augusti åter
uppflammande konflikten om de av
Formosatrupper besatta ögrupperna
Quemoy och Matsu utanför den kinesiska fastlandskusten. Det är knappast
överdrivet att påstå, att utrikesminister Dulles aldrig tidigare under sin
ämbetstid utsatts för så hätska och intensiva angrepp, angrepp som endast
delvis kunde förklaras av de då förestående kongressvalen, eftersom de i
stor utsträckning riktades djupt inifrån det republikanska partiets egna
led.
Alltsedan Koreakriget har Förenta
staterna successivt engagerat sig allt
kraftigare för försvaret av Formosa
och de av Nationalistkina hållna små-
öarna. Den demokratiska regimens
»släpphänthet» gentemot kommunismen i allmänhet och mot det kommunistiska Kina i synnerhet blev efter
Maos erövring av det kinesiska fastlandet och framför allt efter Koreakrigets utbrott ett kraftigt argument
till förmån för det republikanska partiet vid presidentvalet 1952. Efter republikanernas maktövertagande skärptes också Förenta staternas hållning
mot Kommunistkina, och den första
krisen om kustöarna 1954-55, som
började på samma sätt som höstens,
resulterade först i en biståndspakt
mellan Förenta staterna och Formosaregimen, vilken dock endast gällde
Formosa och Pescadorerna, däremot
inte kustöarna. Senare följde dock en
– – – – – – – – – – – – – – — -~— – – – – – -~~———-~-
492
ytterligare åtstramning av Förenta
staternas hållning, genom kongressens
bemyndigande åt president Eisenhower i januari 1955 att vid behov sätta
in amerikanska trupper även till kustöarnas försvar, för det fall ett kommunistiskt angrepp på dessa kunde
anses som en förberedelse för ett anfall mot Formosa.
Inför den nya attacken mot kustöarna, som igångsattes endast några
dagar efter den sovjetiske regeringschefen Chrusjtjovs besök i Peking i
mitten av augusti, fann sig utrikesminister Dulles föranlåten att i en rundskrivelse till de amerikanska beskickningarna utomlands ännu en gång
klargöra sin tidigare proklamerade inställning till konflikten mellan Peking
och Taipeh. Dulles förklarade, att ett
amerikanskt erkännande av den kommunistiska regimen skulle allvarligt
försvaga Formosaregimen, demoralisera Förenta staternas övriga asiatiska
bundsförvanter och kanske på lång
sikt medföra krossandet av den fria
världens inflytande i öst- och Sydasien. När krisen blev akut i slutet av
augusti, skärptes dessa allmänna överväganden genom en rad deklarationer
av Eisenhower och Dulles. Sålunda
framhölls, att kustöarna var av vä-
sentlig betydelse för Formosa eftersom en tredjedel av Chiang Kai-sheks
styrkor var förlagda till Quemoy och
att Förenta staterna inte skulle tveka
att ingripa till dess försvar, försåvitt
nationalisterna visade sig oförmögna
att skydda dem och försåvitt ett invasionsförsök mot dem kunde betraktas som förspelet till ett invasionsförsök mot Formosa och Pescadorerna.
Härmed hade situationen inträtt i
en ytterligt kritisk fas, särskilt som
öarna i Quemoygruppen genom den
intensiva artilleribeskjutningen från
fastlandet redan blivit praktiskt taget
avskurna från sjöförbindelse med Formosa och det efterhand blev uppenbart, att den 80 000 man starka garnisonen riskerade att svältas ut, även
om intet regelrätt invasionsförsök
gjordes från kommunistkinesisk sida.
Att helt bryta denna blockad utan ett
massivt och beslutsamt anfall mot de
kommunistkinesiska ställningarna på
fastlandet var omöjligt, och det stod
från början klart, att ett sådant anfall
för att lyckas måste militärt stödjas
genom direkt insats av amerikanska
stridskrafter. Samtidigt hade både
Pekingregeringen och den amerikanska regeringen så hårt bundit sig
vid sina respektive positioner genom
sina deklarationer, att en reträtt utan
allvarlig prestigeförlust föreföll utesluten på ömse håll. Under några dagar i början av september föreföll ett
krig mellan Förenta staterna och Kina
med alla de ödesdigra följder ett dylikt kunde få på intet sätt osannolikt.
Det var i denna situation, som kritikstormen inom och utom Förenta
staterna bröt fram. Kritikerna – dit
hörde bl. a. New York Times’ utrikespolitiske kommentator James Reston
och New York Heraids krönikör Walter Lippman – förklarade, att president Eisenhower och utrikesminister
Dulles inte gjort någonting för att
hindra Chiang Kai-shek från att sända
en tredjedel av sina stridskrafter till
kustöarna och att de ignorerat kritiken av Fjärranösternpolitiken medan
lugn rådde i Formosasundet och en
förnuftig diskussion kunde ha förts.
Härigenom, hävdade man, hade administrationen satsat Förenta staternas
prestige i en ytterligt sårbar och till
yttermera visso fullkomligt värdelös
position. Genom det oreserverade stöd
den givit Chiang Kai-shek, förklarade
man dessutom, hade den helt enkelt
avsagt sig makten över Förenta staternas utrikespolitik och överlämnat
den i Chiangs händer.
Inför denna våldsamma kritik tvingades president Eisenhower den 11 septernber att i ett uppmärksammat tal
deklarera Förenta staternas beslutsamhet att inte ge vika för våld och att
inte acceptera ett »Miinchen» i Fjärran östern. Det blev så småningom
uppenbart för det amerikanska folket,
att det eventuellt skulle kunna tvingas
ut i ett storkrig på grund av Quemoy,
{)Ch att det i så fall inte kunde på-
räkna ringaste stöd av sina allierade i
Europa. Redan några dagar tidigare
hade emellertid en viss avspänning
inträtt, genom Pekingregeringens förklaring den 6 september, att den önskade förhandla. Den följande etappen
i krisen kännetecknades för den amerikanska regeringens del av ett fasthållande vid de ursprungliga positionerna, detta utan tvivel för att stärka
utgångsläget inför de stundande förhandlingarna. Dessa strävanden motarbetades emellertid effektivt av den
häftiga kritiken, och vid en presskonferens den 30 september tvingades
Dulles till en ur amerikansk synpunkt
{)fördelaktig reträtt, då han deklarerade som sin uppfattning, att den nationalistkinesiska uppladdningen på
Quemoy varit dåraktig och att kustöarna borde utrymmas om eld-upphör.
kunde åstadkommas i Formosasundet
på antagbara villkor. Härmed var i
själva verket avvecklingen av krisen
redan påbörjad, och den 6 oktober
tillkännagav Chou En-lai Pekingregeringens avsikt att blåsa eld-upphör vid
Quemoy för en tid av sju dagar. Den
senare återupptagna eldgivningen har
haft sporadisk karaktär och har icke
kunnat förta intrycket av att den republikanska administrationens 1asta
hållning, trots reträtten den 30 september, resulterat i en framgång för
den förda politiken.
Anledningen till utrikesminister
Dulles’ hållning i konflikten får utan
tvekan främst anses ha varit den uppenbarligen realistiska uppfattningen
.att en avvisande hållning gentemot
493
Chiang Kai-shek skulle ha fått katastrofala konsekvenser bland Förenta
staternas övriga allierade i Syd- och
Sydöstasien. Detta har heller icke motsagts av kritiken, vilken i stället hävdat att Förenta staternas ställning
skulle ha varit fördelaktigare, om landet icke tvingats engagera sig på en
så uppenbart hopplös punkt som just
Quemoy. Nationalistregeringen på
Formosa borde ha hållits tillbaka,
hette det, och icke tillåtits stationera
betydande truppstyrkor på kustöarna.
Ett närmare skärskådande av denna
uppfattning torde snarare stärka än
försvaga utrikesminister Dulles’ ställning. Om, såsom även utrikesministerns kritiker synes medge, stödet åt
Formosaregeringen överallt anses som
ett kriterium på Förenta staternas
vilja att försvara det »fria Asien» mot
Kommunistkina, förefaller det rimligt att begära, att Förenta staternas
resurser används för att stärka denna
regering och inte för att motarbeta
den eller hålla den tillbaka. Det är
tydligt, att tron på Förenta staternas
makt och på dess beslutsamhet att utnyttja den är det enda som i dagens
läge hindrar Kinas expansion och dominans i Asien. Vid sidan härav är
frågan huruvida det tjänar någonting
till att hjälpa Formosaregimen, som
ju inte har minsta möjlighet att återvinna kontrollen över den kinesiska
kontinenten, av ytterligt ringa betydelse. Det är meningslöst att spekulera
över hur mycket fördelaktigare Fö-
renta staternas position skulle ha kunnat vara utan kustöarna – deras existens är ett faktum, och” deras förlust
skulle sannolikt betyda Chiang Kaisheks omedelbara fall. Och om Fö-
renta staternas makt och myndighet
skall användas företrädesvis för att
bekämpa dess egna bundsförvanters
politik och deras aspirationer i varje
område, där det för ögonblicket ter sig
olägligt för Förenta staterna att enga- 494
gera sig, då kan Förenta staterna först
som sist utan vidare avsäga sig rollen
som den fria världens ledande nation.
Västtysk levnadsstandard – östtysk
ambition
:.Hämta in och gå förbi Västtysklands
levnadsstandard!~ Denna stolta paroll
avkunnades på det östtyska, allenarå-
dande Socialistiska enhetspartiets senaste, dvs. 1958 års kongress i Östberlin som ett rättesnöre för ~Tyska
Demokratiska republikens~ näringspolitiska målsättning. Närmare bestämt fastställde de östtyska planekonomisterna också ett datum för målets
uppnående: år 1961. Parollen återgår
sedan dess monotont i östtysk press
och radio.
Deutsches Industrie-Institut i Västtyskland har med anledning av denna
östtyska förkunnelse närmare granskat levnadsförhållandena i den tyska
sovjetzonen och kort och gott, utifrån
saktyngda jämförelser mellan östs och
västs ekonomiska såväl standard som
beredskap, kommit till den slutsatsen,
att den östtyska målsättningen är utopisk. Därmed icke sagt att den saknar
ambitiösa drag. Dessa hänger samman
med att just levnadsstandarden utgör
ett av viskningspropagandans centralämnen. önskan att få leva bättre, att
få det materiellt mera tryggt och anständigt ( = nästligt~) behärskar genomgående den hårt arbetande befolkningen i östtyskland.
Industrie-Institut stöder sin tes på
kalla fakta. Sovjetzonen halkar efter,
jämförd med den västtyska förbundsrepubliken, inom nästan samtliga industrigrupper. Gynnsammare siffror
har östtyskland att uppvisa – detta
gäller år 1957 – endast vad angår
produktionen av brunkol, kalisalter
och motorcyklar; på dessa områden
är den östtyska staten Bonnrepublikens överman. Däremot leder – för
att blott lämna några talande exempel
– Västtyskland klart med 16,4 milj..
ton valsstål mot östtysklands 2,1 milj.
ton, med i runt tal 1 miljon personbilar mot endast 36 000 östtyska dito
och med 116 000 lastbilar mot endast
drygt 15 000 sådana i östtyskland. Beträffande utvecklingen av den östtyska personbilindustrin kan så tillläggas att antalet bilar enligt planen
år 1961 skall nå siffran 68 000; även
detta antal stannar då långt under
1957 års i Västtyskland, men skulle
ju för all del betyda en vacker framgång jämfört med dagens ganska bedrövliga läge på den östtyska bilmarknaden. Västtyskland producerade år
1957 5,9 milj. radioapparater mot
564 000 i östtyskland.
Det är svårt att göra jämförelser
när det gäller hushållsartiklar, textilier och beklädnad och även för livsmedel och hithörande konsumtion.
heter det i institutets rapport. De uppgifter härom som sovjetzonen lämnar
tillåter nämligen dess värre inte nå-
gon beräkning per capita av befolkningen. Tillkommer så de betydande
.kvalitetsskillnaderna just på detta område. Den östtyska textilproduktionens kvalitet är fortfarande ganska
bedrövlig, eftersom man här alltjämt
använder cellull, dvs. surrogatämnen.
Att urvalet i den östtyska beklädnadsdetaljhandeln ännu denna dag är mer
än bristfälligt, är allom bekant. Ett
annat belysande exempel utgör tobaken. Cigarretter sådana som den östtyske rökaren bjuds på skulle varje
västtysk rata. I den jämförande listan
över 1958 års priser på vanliga hushålls- och förbrukningsartiklar fäster
man sig särskilt vid att smör, margarin, kaffe, damstrumpor av perlon,.
herrskjortor och sänglinne är mycket
dyrare i östtyskland. Ett kilo smör
kostar i Västtyskland 6: 85 D-mark, i
östtyskland 10 östmark. Ett par damstrumpor av perlon betingar 9: 95
östmark mot 3: 50 västmark, Kaffepriset är svindlande – för svenska förhållanden – i både öst och väst. Men
medan östtysken får betala inte mindre än 80 östmark för ett kilo kaffe,
nöjer man sig i Västtyskland med 20
D-mark, dvs. 24 sv. kronor. Det relativt höga kaffepriset i Bonnrepubliken – som utgör ett ständigt ämne för
missnöje bland ,Bundesbiirgen och
avskräcker den främmande turisten
på konditorierna – beror på en mycket hög tull.
Det finns emellertid även en del utgiftsposter av betydande vikt för befolkningen som faktiskt är lägre i Östtyskland. Hit hör hyror, kommunikationer (dvs. trafiktaxor) och hushållskoL Nominallönerna i sovjetzonen ligger emellertid i genomsnitt
10 procent lägre än i Västtyskland, så
att levnadskostnaderna på det stora
hela taget är väsentligt högre. Det passar in i bilden att – enligt östtyska
uppgifter – en arbetarfamilj om 4
personer får spendera 48,7 procent av
sina sammanlagda utgifter på livsmedel – motsvarande procenten i Västtyskland stannar vid 39,2. Tydligt är
att västtysken har betydligt bättre råd
att leva ,lyxigb, medan folkbildningen och vissa former av högre, kulturbetonade nöjen mera gynnas av
den östtyska prispolitiken. IndustrieInstitut uppskattar att totalt levnadskostnaderna i sovjetzonen ligger 30
procent högre än i Västtyskland.
Vissa framgångar för den östtyska
industriproduktionen kan på samma
gång fastslås och dessa skall förvisso
inte förnekas. Den tunga industrin noterar ett kraftigt uppsving, likaså är
framgången stor för den kemiska industrin som blivit den viktigaste produktionsgrenen inom hela östblocket.
Maskinbyggnadsproduktionen noterar
även den vackra framgångar, men den
kan fortfarande knappast konkurrera
495
med den västtyska. Avsaknaden av en
bas av industriella råvaror – med undantag för brunkol – tvingar den
östtyska staten till omfattande import.
Permanent brist på utländska betalningsmedel är orsaken till att det på
alla håll och kanter fattas ersättningsdelar, plåt, rör, skruvar, kullager,
verktyg, lacker m. fl. ytterst nödvändiga produkter. Vad angår befolkningens försörjning, kan man säga att
den relativt blivit bättre jämförd med
tidigare är. Men en läng rad livsmedel och förbrukningsartiklar, som helt
enkelt är självklara saker för varje
västtysk (eller nordbo), är det fortfarande skriande brist på i östtyskland – till följd av den s. k. socialistiska planekonomin. Fortfarande hö-
jer sig alltså, vilket är sovjetmodell,
den tunga industrin skyhögt över konsumtionsindustrin. Forcerar man den
förstnämnda, går det för sig att uppnå
vissa specialframgängar. Men att uppnä eller till och med gå förbi den västtyska levnadsstandarden inom loppet
av de närmaste två, tre åren, det är
verklighetsfrämmande propagandanonsens.
Debatt om atomvapenfrågan
När riksdagen i är fattade beslut om
att alternativet Adam skulle utgöra
riktpunkten för krigsmaktens utveckling under de närmaste åren, togs frå-
gan om atomvapen icke upp till behandling. Orsaken var uppenbarligen
att man ville lösa försvarsfrågan i
enighetens tecken och undvika de
uppslitande strider, som kunde väntas i atomvapenfrägan, främst på
grund av oenigheten inom regeringspartiet.
Något beslut om atomvapen är alltså
i Sverige – i motsats till vad fallet
är i t. ex. Schweiz och Frankrike –
inte fattat, varken i den ena eller
496
andra riktningen. En viss forskning
har dock fått bedrivas, närmast vid
försvarets forskningsanstalt, men
denna forskning har, som försvarsministern i sin proposition 1958: 110
framhöll, skett i syfte att »studera
olika faktorer som är av betydelse för
atomvapnets verkningar samt för att
utveckla för skyddet mot atomvapen
erforderliga metoder och utrustning.»
Det är dock uppenbart att ett beslut
rörande atomvapen inom en inte alltför avlägsen framtid kan behöva fattas. För närvarande kan atomvapen
inte köpas. Dessa fakta är bakgrunden
till att öB i år anmodat försvarets
forskningsanstalt att äska medel för
att påbörja forskning med sikte på
svensk atomtillverkning.
I sitt yttrande över försvarets äskanden av den 3 oktober i år framhåller öB särskilt att dessa forskningar inte föregriper ett framtida
beslut om anskaffning, lika litet som
de hindrar, att Sverige längre fram
kan ansluta sig till en eventuell internationell överenskommelse om att
avbryta all atomvapentillverkning.
Ändamålet med dem är att förhindra
att dyrbar tid förloras, om riksdagen
i framtiden skulle besluta om tillverkning, samt vidare att skaffa ett bättre
underlag för ett eventuellt beslut.
Forskningen är ur ekonomisk synpunkt av relativt ringa omfattning –
kostnaden är 28 miljoner kronor det
första året och de därpå följande cirka
6 miljoner årligen – och ryms helt
inom ramen för alternativet Adam.
öB har dessutom i sitt yttrande
framhållit att den militärtekniska och
militärpolitiska utvecklingen tydligt
visar, att utvecklingsarbetet på och
anskaffningen av kärnvapen utomlands
fortsätter med oförminskad takt. Omfattande förberedelser vidtas för att i
krig förse eller åtminstone understödja de mindre staterna med atomvapen. Några egentliga framsteg i arbetet på att åstadkomma förbud mot
användning av kärnvapen har inte
gjorts, och eventuella överenskommelser om förbud mot prov kommer endast att få begränsad betydelse eftersom de ej skulle beröra produktion
och lagring. Vidare påpekas att på
grund av att atomvapen i allt större
antal införs i tänkbara motståndares stridskrafter kommer vår relativa motståndsförmåga efterhand att
minska.
Allt detta bestyrker slutsatsen i 1957
års öB-utredningar att »atomvapen
snarast möjligt måste tillföras vårt
försvar».
Mot påståendet att svenska atomvapen skulle utgöra ett hot för andra
stater invänder öB, att detta hot endast gäller den som angriper oss.
Atomvapen ökar vår förmåga att försvara oss och minskar därigenom riskerna för angrepp.
Tekniskt är en svensk atomvapentillverkning fullt genomförbar. Prov
kan utföras under jorden eller på hög
höjd i ödemarker – dock betonas att
den sistnämnda typen av prov inte är
obetingat nödvändig. De första laddningarna lmn färdigställas mot slutet
av 1960-talet. Kostnaderna för att
framställa dem rör sig om ca 300
miljoner kronor, men i förhållande till
sin effekt måste atomvapen ändå bedömas bli billiga.
Vad beträffar de genetiska skadeverkningarna av radioaktivt utfall
framhålls att även om Sverige skulle
i ett krig behöva använda 100 laddningar av samma styrka som de
ursprungliga Japan-bomberna, skulle
dessa under rimliga förutsättningar
icke åstadkomma mer än en bråkdel
av de verkningar som accepteras, då
vi använder självlysande urtavlor.
Vissa stormakter har vidare provat
laddningar, som var mer än 10 gånger
starkare än de ovannämnda 100 atomladdningarnas sammanlagda effekt.
Användning av svenska atomvapen
medför alltså icke sådana risker, att
de bör utgöra hinder för undersökningar, som syftar till att införa dem
i krigsmakten.
öB:s yttrande har åstadkommit en
livlig debatt. Ett stort antal tidningar
har, trots att motsatsen framhålls i
skrivelsen, fattat öB:s framställning
som en begäran om ett principiellt
ställningstagande. Debatten har härigenom kommit att föras på två plan:
dels har man diskuterat lämpligheten
av att sätta igång forskning, och dels
huruvida vi är mogna att fatta ett beslut om eller i riktning mot atomvapenanskaffning, och vidare har man
granskat de synpunkter på atomvapen
som öB framlagt.
Den borgerliga pressen har i regel
stött öB:s begäran, liksom man instämt i hans synpunkter. Riskerna
med en tidsförlust framhålls. På
många håll utsäges det bestämt, att
vi måste förbereda egen tillverkning
som konsekvens av vår alliansfrihet.
Protester har vidare hörts mot att
forskningen ~censureras~. Folkpartiet
har tillsatt en särskild studiegrupp för
att studera såväl frågan om forskning
som atomvapenfrågan.
Inom regeringspartiet skiftar åsikterna. På många håll är man dock irriterad över att öB kommit tillbaka så
snart efter riksdagens uttalande i ämnet. På sina håll oroar man sig, även
i sådana tidningar som tidigare ställt
sig positiva till tanken på svenska
atomvapen, för att detta är ett försök
att på smygvägar införa atomvapen.
Det framhålls att något ställningstagande i frågan inte lär vara att vänta
förrän den särskilda studiegrupp, som
partiledningen beslutade i samband
med SSU-konferensen, har slutfört sitt
arbete.
Upplivade av den kritik som riktats
mot öB, har AMSA, studiegruppen mot
svensk atombomb, gått till aktion. Man
33- 583448 Svensk Tidskrift H. 9 1958
497
har hållit ett opinionsmöte på Borgarskolan och bedriver även via ABF en
verksamhet i form av studiecirklar
landet runt. Till dess medlöpare, som
tidigare huvudsakligen återfunnits i
kommunistpressen, har även Aftonbladet sällat sig.
Nytt material tillfördes debatten, då
utrikesministern i FN höll ett tal i
atomfrågan, och även berörde öB:s
framställning. Detta tal har tolkats på
olika sätt. Här hemma har man på
flera håll ansett att hr Undens tal –
liksom en tidigare artikel i Stockholms-Tidningen – betydde att regeringen avsåg att säga ett bestämt nej
till öB. Men på andra håll såväl inomsom utomlands, har man i stället tytt
talet så att utrikesministern för medlemmarna i den s. k. Atomklubben
ville framhålla, att det var risk för
att de små nationerna började att
skaffa egna atomvapen, om de stora
dröjde med att i första hand komma
överens om ett stopp för proven. Det
var ett absolut stopp för provsprängningar som herr Unden främst förordade.
»Sverige kan tillverka atomvapen,
men vill inte>, så uppfattar New York
Times situationen.
Frågan är måhända inte så mycket
vad Sverige vill, som vad Sverige
måste!
stillestånd på jordbruksfronten
På det treårsavtal, som träffades våren
1956 mellan statsmakterna och jordbrukets organisationer, återstår ännu
10 månader. Redan från starten var
avtalet föremål för livliga debatter och
det betraktades särskilt bland jordbrukarna med en viss misstro. Det innebar ju i väsentliga avseenden en ny
giv för jordbrukspolitiken med klart
syfte att åstadkomma en friare prisbildning och därigenom en snabbare
·———–…………;;;;;;;;_….
498
anpassning av produktionen efter
marknadsläget.
Systemet medför både chanser och
risker för jordbruket, men dessa dämpas genom prisgränser för alla viktigare produkter samt genom ett par
spärregler, 5- och 6-procentreglerna.
Den förra innebär att både importavgifter och prisgränser skall höjas
med 5 procent, då konsumentprisindex exklusive bostadskostnader stigit
med 5 procent från utgångsläget den
1 september 1956. Efter ytterligare 5
procents stegring i indextalet utlöses
den omigen. Enligt 6-procentregeln
skall importavgifterna justeras på så-
dant sätt, att producentpriserna återförs till mittprisnivåerna om det s. k.
producentprisindex under en på visst
sätt bestämd tid legat minst 6 indexenheter under utgångsläget vid prisavtalets början. Därvid gäller dock det
förbehållet att importavgifterna endast undantagsvis får höjas över 25
procent av importvärdet för resp.
varor.
I förarbetena till avtalet hade angivits att systemet förutsatte en viss stabilitet i priserna för jordbruksprodukter på den internationella marknaden.
Den genomsnittliga nominella prisnivån på denna marknad kan också sä-
gas ha varit ganska stabil under större
delen av avtalstiden. Däremot har penningvärdeförsämringen fortgått och
ledde efter jämnt ett år till utlösning
av 5-procentregeln, i september 1957.
Jordbruksnämnden höjde importavgifter och prisgränser i motsvarande
mån och ingen reagerade, trots att
25-procentgränsen för importavgifterna överskreds i ett par fall. Denna
begränsning var nämligen inte kopplad till 5- utan till 6-procentregeln.
Det bör observeras, att den omedelbara effekten av 5-procentregelns utlösning blev ganska obetydlig, föga
mer än en procents höjning av prisnivån. Regeln får .emellertid efterverkningar varje gång marknadsläget tilllåter ett utnyttjande av det ökade utrymmet under övre prisgränsen, och
detta har varit fallet upprepade
gånger efter utlösningstillfället.
Den andra spärregeln, 6-procentregeln, betraktades från jordbrukets håll
som ett ganska effektivt skydd mot
långvarigt, allmänt prisfall på jordbruksprodukter. Den ovannämnda begränsningen av importavgifterna uppfattades från det hållet inte som en
absolut regel – det hette ju i avtalet
att den undantagsvis kunde genombrytas, och den var för övrigt redan från
början överskriden för socker, fabrikspotatis och torrmjölk. När 6-procentregeln hotade att utlösa redan i september 1958 och förhandlingar påbörjades om dess tolkning, visade det sig
emellertid, att LO:s representant i
jordbruksnämnden ville tillmäta 25-
procentbegränsningen bra nära absolut giltighet. Med hans tolkning fanns
det över huvud taget inte utrymme
för större prishöjningar än 25 a 30
milj. kronor. Enligt jordbrukets representanter däremot borde 6-procentregeln även vid en mycket moderat tolkning ge omkring 210 milj. kr.
Det visade sig ganska snart att man
inte kunde enas om avtalets tolkning
och att Kungl. Maj:ts proposition och
riksdagens uttalanden i ärendet inte
heller gav någon vägledning i tolkningsfrågan. Man övergick då till att
söka andra hållpunkter för bedömning
av vad jordbruket borde tillföras. En
gemensam beredning av experter utförde vissa beräkningar av jordbrukets kostnadsökningar under de
gångna två åren, om man helt bortsåge från arbetskostnader, och kom
efter en beräkningsgrund till ett årsbelopp av 137 milj. kr., efter en annan till 117 milj. kr. Från jordbrukets
sida accepterades aldrig denna princip. Dess förhandlare fasthöll vid sin
tolkning av 6-procentregeln, men förklarade att man givetvis måste ta hänsyn till vilka prishöjningar, som vore
marknadsmässigt möjliga. De uppskattades till ett belopp av storleksordningen 120 miljoner.
Stor blev förvåningen och harmen
på jordbrukarsidan, när nämnden
efter köntakt med regeringen framlade ett klart underbud, och förhandlingarna blev de fakto brutna, men
nämnden återkom efter några dagar
med ett rimligare erbjudande, och
överläggningarna återupptogs. Efter
preliminär uppgörelse den 21 oktober
godtogs förslaget – dock inte utan
långvarig diskussion – av Lantbruksförbundets och RLF:s styrelser den 22
oktober. Det innebär i korthet följande:
1. Tilläggsbetalning med 4 öre pr kg
för fullgod brödsäd av 1958 års
Milj. kr
skörd (införselavgift höjd 2 öre) 24
2. Tilläggsbetalning med 6 öre per
kg för leverans av oljefrö av 1958
års skörd . . . . . . . . . . . 7
3. Höjning av införselavgift på kött
med i genomsnitt 20 öre per kg 23
4. Höjning av införselavgift på ägg
med 10 öre per kg . . . . . . . 6
5. Höjning av införselavgift för matpotatis med 2 öre per kg . . . . 11,5
6. Prishöjning på smör . . . . . . 16,5
7. Tillskott ur statskassan av 12 milj.
till Svenska Mejeriernas Riksförenings prisregleringskassa 12
Summa 100
Därtill kommer ett behållande av nu
utgående subvention på inom landet
försålt smör med 50 öre per kg t. o. m.
31 augusti 1959 samt fortsatt prisrabattering på smör till allmänna inrättningar m. m.
Det till helår omräknade värdet av
alla dessa åtgärder torde för producenternas del kunna uppskattas till cirka
499
150 milj. kr., dock under förutsättning
att importavgiftshöjningarna verkligen
medför en motsvarande höjning av
den inhemska prisnivån samt att
smörprishöjningen får en relativt obetydlig inverkan på försäljningen. Det
sistnämnda antagandet förefaller synnerligen ovisst, eftersom prishöjningen periodvis måste bli betydligt
större än den genomsnittliga höjningen under tiden fram till 1 september 1959, som beräknats till 25 öre
per kg. Vill jordbruket behålla den
från margarinet återerövrade marknaden, måste nog yttersta försiktighet
iakttas med smörpriset, så mycket mer
som margarinpriset hela tiden hålles
konstant på nuvarande nivå.
Eftersom kostnaderna för både
brödsädes- och oljefröprisernas höjning kan täckas ur clearingkassor,
blir prishöjningarnas effekt på konsumentprisindex obetydlig och kan
näppeligen tas till intäkt för kompensationskrav från löntagarnas sida.
Vad man här har åstadkommit är
emellertid bara ett tillfälligt stillestånd på jordbruksfronten. Snart börjar förhandlingarna om det helt nya
prisavtal, som skall gälla efter 1 september 1959. Att döma av nyligen
publicerade räkenskapsresultat kommer jordbruket att kunna ställa högst
betydande krav på inkomstförbättringar och därvid åberopa 1947 års
riksdagsbeslut om inkomstlikställighet
mellan brukare av välskötta slättbygdsjordbruk om 10-20 ha åker och
industriarbetare i de båda lägsta dyrorterna. Jordbruksministern däremot
har redan förebådat att han anser en
justering av målsättningen för jordbrukspolitiken nödvändig. Förutsättningarna för en uppgörelse utan häftiga meningsbrytningar och kanske
rent av stridsåtgärder från jordbrukets sida förefaller inte särdeles ljusa.
Inför ett nytt pontifikat
Konklaven efter Pius XII sammanträdde 25 oktober, och efter tolv voteringar hade man stannat inför kardinal Roncalli. Den nyvalde påven, som
antagit namnet Johannes XXIII, är 77
är gammal och har huvudsakligen varit sysselsatt med pastorala och diplomatiska uppgifter, innan han nu kallats att som påve leda kyrkan i en
svär internationell situation. Världspressens reaktion har i huvudsak varit gynnsam inför valresultatet, och
man har allmänt betecknat valet som
gott, ehuru man på vissa häll nog
hade väntat, att kardinalkollegiet för
första gängen på mer än 400 år skulle
bryta mot traditionen och välja en
icke-italienare till påve. Den nye på-
vens höga ålder har helt naturligt förvånat mänga och på skilda häll har
Johannes XXIII betecknats som en typisk övergängspäve, en interimspäve,
som blivit vald, därför att oenigheten
inom kardinalkollegiet varit för stor,
för att någon samling skulle kunna ha
uppnätts kring någon yngre kandidat
med en mera markerad profil.
Riktigheten i detta resonemang är
helt naturligt svär att avgöra, men
man kan anta att den katolska kyrkans behov av en vilopaus efter
Pius XII:s mänga och stora reformer
varit en synpunkt som spelat in. Vidare kan det tänkas, att man, som
fallet var efter Leo XIII :s av yttre
framgängar fyllda pontifikat, önskat
sig en påve av en mera odelat religiös
natur.
Den enda verkligt vägande invändning som synes ha gjorts mot kardinalernas beslut är, att Johannes XXIII
övertar ledningen av kyrkan vid 77
års ålder. Det är en vägande invändning, ty det har ofta och icke utan
anledning sagts, att en påves ansvar
och arbetsbörda är den största i världen. Knappt har den nye Petri efterföljare blivit vald, innan hela den
väldiga uppgiften att leda den katolska
kyrkan vilar på hans axlar.
Till sin styrelseform är den katolska kyrkan monarkisk och även om
hundratals medhjälpare i högre och
lägre grader står vid sitt andliga överhuvuds sida för att hjälpa honom att
fullgöra sina plikter, så är det ändå
på påven ensam det till sist ankommer att fatta de avgörande besluten.
Man har därför till sin uppläggning
velat jämföra påvens ställning inom
kyrkan med förhållandena i en modern diktaturstat, men därvid förbisett, att den påvliga maktutövningen
är minst lika lagbunden och rättsligt
traditionsbestämd som inom det västerländska kultursamhället i övrigt.
Det är visserligen sant, att påven kan
utöva en enväldig makt inom kyrkan,
men detta är möjligt endast inom de
gränser som är uppdragna av den
kristna läran och den kyrkliga traditionen.
Den förnämsta av påvens egenskaper är den, att han är »ofelbar». Det
är förmodligen också den, som vällat
mest kritik och motsättning till andra
kristna bekännelser. Den påvliga »ofelbarheten» betyder dock ej, att påven
för sin egen personliga del kan göra
anspråk på någon ofelbarhet eller
488
syndfrihet utan betecknar den katolska kyrkans tro, att när påven uttalar
sig som kyrkans överste lärare och
ledare i en tros- eller moralfråga, han
icke kan föreskriva något, som är felaktigt eller stridande mot den kristna
tron.
Det är emellertid föga troligt att Johannes XXIII kommer att få tillfälle
att använda sig av sin höga rättighet.
Antalet »ofelbara» uttalanden, dogmatiseringar, uppgår under de senaste
sexhundra åren endast till sex. Den
senaste var 1950, då Pius XII förklarade den gamla traditionen om Jungfru Marie himmelsfärd som troslära.
Det finns emellertid andra uppgifter, som upptar en påves tid. Sålunda
innehar påven inte bara den högsta
inspekterande och dirigerande makten
inom hela kyrkan utan han är tillika
högste domare, lagstiftare och slutlig
verkställare av kyrkans och av sina
egna beslut och domar. Någon appellmöjlighet utöver påven existerar så-
ledes ej, ty enligt katolsk uppfattning
är påvedömet icke ett av människor
konstruerat ledarorgan för kyrkan
utan helt och hållet skapat av den
gudomliga viljans beslut. Påvedömet
kan alltså icke av någon mänsklig
makt upphävas, ändras eller inskränkas lika litet som någon annan av
den katolska lärans trossatser kan förändras.
Påven har vidare den översteprästerliga värdigheten, vilket innebär, att
han har avgörande inflytande på alla
frågor, som berör kulten, sakramenten, liturgien, helgonkulten och dylikt. Hela det kyrkliga ordensväsendet kontrolleras likaledes av honom
och han är den högste ledaren av den
kyrkliga förvaltningen även på det civila och ekonomiska området. Sintiigen är påven också världslig suverän,
därigenom att han härskar över den
är 1929 upprättade självständiga Vatikanstaten. Som ett tecken på sin tredubbla värdighet av överstepräst, konung och domare krönes en påve en
vecka efter valet med den tredubbla
kronan, tiaran, som också tillsammans
med Petri korslagda nycklar utgör
påvedömets heraldiska sinnebild.
En påve kan icke avsättas. Däremot
står det honom fritt att nedlägga sitt
ämbete, om han så skulle önska.
Den arbetsuppgift, som ovan skisserats skulle ganska snart knäcka den
starkaste människas arbetsförmåga,
om det förhöll sig så, att den katolska kyrkans liv och verksamhet helt
och hållet dirigerades av kurian. Detta
är emellertid inte förhållandet. Förutom att avgöra rutinfrågor har den
påvliga regeringen att fullgöra tvenne
stora uppgifter. Den ena av dessa är den
inomkyrkliga, medan den andra berör
förbindelserna mellan kyrkan och
samhället. I det förra fallet fungerar
kurian som en »clearingcentral» mellan kyrkans olika delar. Dit inkommer
sålunda impulser och tankar, uppslag
och ideer av alla de slag frän världens
fyra hörn. Här underkastas de en omsorgsfull prövning och det, som är
särskilt värdefullt kan så genom det
påvliga godkännandet spridas till hela
kyrkan, medan farliga villoläror eller
sekteriska strömningar kan stoppas
genom det påvliga ingripandet.
Det allmänna kyrkliga livet med alla
dess olika nyanser, dess religiösa och
administrativa initiativ, dess sociala
uppslag och yttre och inre missionsverksamhet försiggår i kyrkans alla
stift med stor frihet och självständighet, men alla viktigare företeelser
bringas till den centrala kyrkoledningens kännedom. Johannes XXIII:s
uppgift blir sålunda kanske mindre
att leda och dirigera än att justera och
godkänna, vad som på olika häll sker
inom kyrkan. Och för en sådan uppgift kan man väl inte tänka sig en
lämpligare påve än den, som till sitt
valspråk valt orden: Lydnad och fred.
Bakslag för republikanerna
De amerikanska valen till representanthus och senat, som äger rum mitt
under löpande 4-årig presidentperiod,
uppfattas med all rätt som en väljarnas betygsättning av administrationens insatser under den gångna 2-
årsperioden och en fingervisning inför nästkommande presidentval. Detta
gäller trots att dessa val otvivelaktigt
i mycket hög grad påverkas av lokala
förhållanden och lokala kandidaters
dragningskraft. På samma sätt som –
utan alla jämförelser i övrigt – kommunalvalen i Sverige fått en klar rikspolitisk anstrykning har också »mellanvalen» i USA alltmera börjat betraktas som en rikspolitisk temperaturtagning.
Även om det nyligen genomförda
representanthus- och senatsvalet i hela
världen uppfattats som ett kraftigt
underbetyg för republikanska partiet
och därmed också för president Eisenhower, är därmed ingalunda sagt, att
republikanerna redan på förhand är
slagna vid presidentvalet om två är.
Den demokratiska framgången – en
ökning av majoriteten i senaten från
49-47 till 62-34 och i representanthuset frän 235-200 till 282-153 – på-
minner om Roosevelts stora genombrott år 1932 och de närmast därpå
följande demokratiska segervalen. Som
synes har emellertid någon omkastning av majoritetsläget inte skett och
Eisenhower är således så till vida i
samma situation som tidigare, att han
även under sina sista två år som president måste försöka komma överens
med en kongress, som domineras av
ett annat parti än hans eget. Det är
emellertid uppenbart att möjligheterna
för honom och den republikanska administrationen att resonera sig fram
till ur republikanernas synpunkt nå-
gorlunda tillfredsställande kompromisser påtagligt försvårats. Med de rela- 489
tivt knappa marginalerna mellan de
bägge partierna som funnits under de
senaste perioderna har det bl. a. varit
möjligt att utnyttja den inbördes motsättning som alltid har funnits och alltid kommer att finnas i det demokratiska partiet mellan konservativa
sydstatsdemokrater och mera liberalt
inriktade nordstatsdemokrater. Demokraternas framgångar har denna gäng
helt naturligt väsentligen ägt rum på
andra häll än Södern, där deras dominans ofta är fullständig, och därmed
har den liberala flygeln inom det
demokratiska partiet kraftigt förstärkts. Det är därför längt ifrån
osannolikt att presidenten kommer att
få inregistrera en lång rad inte minst
ur prestigesynpunkt ytterst allvarliga
motgångar i den ständigt pågående
dragkampen mellan de bägge elementen som enligt konstitutionens fäder
skall söka balansera varandra.
Det är uppenbart att den fö~sämrade
konjunkturen i USA med ökad arbetslöshet och andra den ekonomiska krisen åtföljande besvärligheter har spelat en avgörande roll, då väljarna så
kraftigt har uttalat sig emot det republikanska partiet. Det är visserligen
sant, att mellanårsvalen mycket ofta
går regimen emot, så t. ex. fick Tru·
man under de bägge sista åren av sin
första, kortare presidentperiod regera
mot ett av republikanerna dominerat
representanthus. Också Eisenhower
har haft att utstå denna prövning
under hela sin presidentperiod med
undantag av de två första åren 1952–
1954, eftersom han år 1952, jämte sin
egen klara seger, även lyckades dra
med sig sitt parti till en knapp övervikt. Den amerikanska s. k. recessionen har utan tvekan varit kännbar för
mänga enskilda amerikaner och dessa.
har inte tvekat att reagera politiskt.
Även om presidenten under valrörelsen med viss rätt ansåg sig kunna peka
på både en reduktion av arbetslös- 490
hetssiffrorna och vissa hoppingivande
uppgångstendenser i den allmänna
konjunkturen, så var detta helt naturligt inte tillräckligt för att befria
republikanerna från den belastning
som den ökade arbetslösheten inneburit. Det kan visserligen göras gällande,
att den republikanska ekonomiska politiken visat sig ovanligt kallblodig
och konsekvent, då den med hänvisning till riskerna för en intern inflation sökt föra en någorlunda återhållsam ekonomisk politik. Det kan dock
knappast ha kommit som någon överraskning för partiet att väljarna i gemen – och särskilt the floating vote
— är väsentligt mera intresserade av
fast arbete än av fast penningvärde
och att valmännen oftast ser problemen på kort sikt.
Även andra frågor av rikspolitisk
karaktär har uppenbarligen spelat en
viss roll i valrörelsen utan att för den
skull dominera så som de ekonomiska
problemen har gjort. I vissa stater har
relationerna mellan arbetsgivarna och
fackföreningarna aktualiserats, särskilt mot bakgrunden av avslöjandena
om långtgående missförhållanden inom
vissa fackförbund. Republikanerna har
anklagat demokraterna för att solidarisera sig med de sämsta dragen i
amerikansk fackföreningsrörelse och
demokraterna har anklagat republikanerna för att av hänsyn till big business inte ha hanterat dessa ytterst ömtåliga frågor på ett rättvist och konsekvent sätt. Motsättningarna mellan
arbetsgivare och arbetstagare har
emellertid bara spelat in i vissa stater, där samtidigt med valet ägde rum
folkomröstningar om vissa lagförslag
syftande till att reglera förhållandena
på arbetsmarknaden.
Då Eisenhower 1952 förde republikanerna till makten för första gången
på 20 år skedde detta kanske framför
allt med krav på en hederlig förvaltning, front mot korruptionen o. d. Särskilt Truman-administrationen hade i
det avseendet försyndat sig åtskilligt
och slagordet 1952 »It’s time for a
change» alluderade speciellt på detta
(av Slevenson för övrigt travesterat
till »a change is a change is a
change») . Mot denna bakgrund har
Sherman Adams-affären blivit en belastning för republikanerna i årets
valrörelse, då ju denne presidentens
personlige assistent och i administrationen ytterst mäktige man nödgades
lämna sina befattningar på grund av
sitt samröre med tvivelaktiga, med republikanska partiet mer eller mindre
nära lierade bidragsgivare.
De utrikespolitiska frågorna har sä-
kerligen bidragit till den kraftiga väljarreaktionen mot Eisenhower-administrationen. Eisenhowers »Peace and
Prosperity» hade dels naggats i kanten när det gällde välståndet och dels
för många amerikaner fått en något
dubiös beviskraft när det gällde fredsviljan. Utrikesminister Dulles’ politik i
Formosa och Mellersta östern förefaller inte att ha kunnat räkna med nå-
got mera allmänt stöd inom den amerikanska opinionen, och även om freden inte bröts så var den uppenbarligen i fara.
En särskilt intressant aspekt utgjorde valets karaktär av test för en
rad olika potentiella presidentvalskandidater inför valen om två år. Inom
det republikanska partiet har Nixon
under tämligen lång tid framstått som
den nästan självklare aspiranten på en
nominering. För honom innebar valet,
trots att han icke själv kandiderade,
ett utomordentligt allvarligt bakslag.
Nixon framstod dels som den närmast
ansvarige för det republikanska partiets så småningom allt hårdhäntare
och våldsammare kritik av demokraterna med tillvitelser för :.radicalism
and socialism». Med all rätt kan valutslaget tolkas som ett underkännande
av hela denna argumentation. I Nixons
hemstat, Californien, där han själv
gjorde en mycket aktiv insats, fick
republikanerna inregistrera sitt kanske svåraste misslyckande, då denna
sedan generationer traditionellt republikanska stat gick dem ur händerna
och en demokrat utsågs till guvernör
i strid med den kände republikanske
exsenatorn Knowland. Inom det republikanska lägret rådde visserligen
speciella förhållanden så till vida att
Knowland mer eller mindre tvingat
den hittillsvarande republikanske guvernören att avgå för att i stället kandidera för den senatsplats som Knowland lämnat. Knowlands uträkning
med detta var helt enkelt att efter
ett framgångsrikt val till guvernör i
Californien intaga en nyckelposition
vid det republikanska partikonventet
1960, där Californien jämte staten
New York disponerar de största delegationerna. Denna uträkning gick nu
helt om intet och för Knowlands del
kan man snarast tala om ett politiskt
dödsfall. Den ur Nixons synpunkt kanske allvarligaste motgången var dock
Nelson D. Rockefellers sensationella
framgång i staten New York, där han
genom att föra en allmänt glamourbetonad kampanj av vagt liberal karaktär visade sig utomordentligt attraktiv på de oberoende väljarna och
lyckades besegra den väl etablerade
demokratiske guvernören Harriman.
Rockefeller framträder enligt vad som
nu kan bedömas som en av de starkaste republikanska presidentkandidaterna redan på grund av denna sin
valseger.
Vad demokraterna beträffar är situationen mera oklar. En rad framträ-
dande demokratiska politiker, bland
dem den i Massachusetts omvalde senatorn Kennedy och den i Californien
nyvalde guvernören Brown, framstår
jämte flera andra som allvarliga aspiranter. För Harrimans del innebär
mänskligt att döma nederlaget i New
491
York, att hans planer på att nomineras till demokraternas presidentkandidat nu måste definitivt skrinläggas.
Den amerikanska Kinapolitiken
Under den gångna hösten har den
amerikanska regeringens politik i
Fjärran östern utsatts för våldsam och
hetlevrad kritik från olika håll i samband med den i slutet av augusti åter
uppflammande konflikten om de av
Formosatrupper besatta ögrupperna
Quemoy och Matsu utanför den kinesiska fastlandskusten. Det är knappast
överdrivet att påstå, att utrikesminister Dulles aldrig tidigare under sin
ämbetstid utsatts för så hätska och intensiva angrepp, angrepp som endast
delvis kunde förklaras av de då förestående kongressvalen, eftersom de i
stor utsträckning riktades djupt inifrån det republikanska partiets egna
led.
Alltsedan Koreakriget har Förenta
staterna successivt engagerat sig allt
kraftigare för försvaret av Formosa
och de av Nationalistkina hållna små-
öarna. Den demokratiska regimens
»släpphänthet» gentemot kommunismen i allmänhet och mot det kommunistiska Kina i synnerhet blev efter
Maos erövring av det kinesiska fastlandet och framför allt efter Koreakrigets utbrott ett kraftigt argument
till förmån för det republikanska partiet vid presidentvalet 1952. Efter republikanernas maktövertagande skärptes också Förenta staternas hållning
mot Kommunistkina, och den första
krisen om kustöarna 1954-55, som
började på samma sätt som höstens,
resulterade först i en biståndspakt
mellan Förenta staterna och Formosaregimen, vilken dock endast gällde
Formosa och Pescadorerna, däremot
inte kustöarna. Senare följde dock en
– – – – – – – – – – – – – – — -~— – – – – – -~~———-~-
492
ytterligare åtstramning av Förenta
staternas hållning, genom kongressens
bemyndigande åt president Eisenhower i januari 1955 att vid behov sätta
in amerikanska trupper även till kustöarnas försvar, för det fall ett kommunistiskt angrepp på dessa kunde
anses som en förberedelse för ett anfall mot Formosa.
Inför den nya attacken mot kustöarna, som igångsattes endast några
dagar efter den sovjetiske regeringschefen Chrusjtjovs besök i Peking i
mitten av augusti, fann sig utrikesminister Dulles föranlåten att i en rundskrivelse till de amerikanska beskickningarna utomlands ännu en gång
klargöra sin tidigare proklamerade inställning till konflikten mellan Peking
och Taipeh. Dulles förklarade, att ett
amerikanskt erkännande av den kommunistiska regimen skulle allvarligt
försvaga Formosaregimen, demoralisera Förenta staternas övriga asiatiska
bundsförvanter och kanske på lång
sikt medföra krossandet av den fria
världens inflytande i öst- och Sydasien. När krisen blev akut i slutet av
augusti, skärptes dessa allmänna överväganden genom en rad deklarationer
av Eisenhower och Dulles. Sålunda
framhölls, att kustöarna var av vä-
sentlig betydelse för Formosa eftersom en tredjedel av Chiang Kai-sheks
styrkor var förlagda till Quemoy och
att Förenta staterna inte skulle tveka
att ingripa till dess försvar, försåvitt
nationalisterna visade sig oförmögna
att skydda dem och försåvitt ett invasionsförsök mot dem kunde betraktas som förspelet till ett invasionsförsök mot Formosa och Pescadorerna.
Härmed hade situationen inträtt i
en ytterligt kritisk fas, särskilt som
öarna i Quemoygruppen genom den
intensiva artilleribeskjutningen från
fastlandet redan blivit praktiskt taget
avskurna från sjöförbindelse med Formosa och det efterhand blev uppenbart, att den 80 000 man starka garnisonen riskerade att svältas ut, även
om intet regelrätt invasionsförsök
gjordes från kommunistkinesisk sida.
Att helt bryta denna blockad utan ett
massivt och beslutsamt anfall mot de
kommunistkinesiska ställningarna på
fastlandet var omöjligt, och det stod
från början klart, att ett sådant anfall
för att lyckas måste militärt stödjas
genom direkt insats av amerikanska
stridskrafter. Samtidigt hade både
Pekingregeringen och den amerikanska regeringen så hårt bundit sig
vid sina respektive positioner genom
sina deklarationer, att en reträtt utan
allvarlig prestigeförlust föreföll utesluten på ömse håll. Under några dagar i början av september föreföll ett
krig mellan Förenta staterna och Kina
med alla de ödesdigra följder ett dylikt kunde få på intet sätt osannolikt.
Det var i denna situation, som kritikstormen inom och utom Förenta
staterna bröt fram. Kritikerna – dit
hörde bl. a. New York Times’ utrikespolitiske kommentator James Reston
och New York Heraids krönikör Walter Lippman – förklarade, att president Eisenhower och utrikesminister
Dulles inte gjort någonting för att
hindra Chiang Kai-shek från att sända
en tredjedel av sina stridskrafter till
kustöarna och att de ignorerat kritiken av Fjärranösternpolitiken medan
lugn rådde i Formosasundet och en
förnuftig diskussion kunde ha förts.
Härigenom, hävdade man, hade administrationen satsat Förenta staternas
prestige i en ytterligt sårbar och till
yttermera visso fullkomligt värdelös
position. Genom det oreserverade stöd
den givit Chiang Kai-shek, förklarade
man dessutom, hade den helt enkelt
avsagt sig makten över Förenta staternas utrikespolitik och överlämnat
den i Chiangs händer.
Inför denna våldsamma kritik tvingades president Eisenhower den 11 septernber att i ett uppmärksammat tal
deklarera Förenta staternas beslutsamhet att inte ge vika för våld och att
inte acceptera ett »Miinchen» i Fjärran östern. Det blev så småningom
uppenbart för det amerikanska folket,
att det eventuellt skulle kunna tvingas
ut i ett storkrig på grund av Quemoy,
{)Ch att det i så fall inte kunde på-
räkna ringaste stöd av sina allierade i
Europa. Redan några dagar tidigare
hade emellertid en viss avspänning
inträtt, genom Pekingregeringens förklaring den 6 september, att den önskade förhandla. Den följande etappen
i krisen kännetecknades för den amerikanska regeringens del av ett fasthållande vid de ursprungliga positionerna, detta utan tvivel för att stärka
utgångsläget inför de stundande förhandlingarna. Dessa strävanden motarbetades emellertid effektivt av den
häftiga kritiken, och vid en presskonferens den 30 september tvingades
Dulles till en ur amerikansk synpunkt
{)fördelaktig reträtt, då han deklarerade som sin uppfattning, att den nationalistkinesiska uppladdningen på
Quemoy varit dåraktig och att kustöarna borde utrymmas om eld-upphör.
kunde åstadkommas i Formosasundet
på antagbara villkor. Härmed var i
själva verket avvecklingen av krisen
redan påbörjad, och den 6 oktober
tillkännagav Chou En-lai Pekingregeringens avsikt att blåsa eld-upphör vid
Quemoy för en tid av sju dagar. Den
senare återupptagna eldgivningen har
haft sporadisk karaktär och har icke
kunnat förta intrycket av att den republikanska administrationens 1asta
hållning, trots reträtten den 30 september, resulterat i en framgång för
den förda politiken.
Anledningen till utrikesminister
Dulles’ hållning i konflikten får utan
tvekan främst anses ha varit den uppenbarligen realistiska uppfattningen
.att en avvisande hållning gentemot
493
Chiang Kai-shek skulle ha fått katastrofala konsekvenser bland Förenta
staternas övriga allierade i Syd- och
Sydöstasien. Detta har heller icke motsagts av kritiken, vilken i stället hävdat att Förenta staternas ställning
skulle ha varit fördelaktigare, om landet icke tvingats engagera sig på en
så uppenbart hopplös punkt som just
Quemoy. Nationalistregeringen på
Formosa borde ha hållits tillbaka,
hette det, och icke tillåtits stationera
betydande truppstyrkor på kustöarna.
Ett närmare skärskådande av denna
uppfattning torde snarare stärka än
försvaga utrikesminister Dulles’ ställning. Om, såsom även utrikesministerns kritiker synes medge, stödet åt
Formosaregeringen överallt anses som
ett kriterium på Förenta staternas
vilja att försvara det »fria Asien» mot
Kommunistkina, förefaller det rimligt att begära, att Förenta staternas
resurser används för att stärka denna
regering och inte för att motarbeta
den eller hålla den tillbaka. Det är
tydligt, att tron på Förenta staternas
makt och på dess beslutsamhet att utnyttja den är det enda som i dagens
läge hindrar Kinas expansion och dominans i Asien. Vid sidan härav är
frågan huruvida det tjänar någonting
till att hjälpa Formosaregimen, som
ju inte har minsta möjlighet att återvinna kontrollen över den kinesiska
kontinenten, av ytterligt ringa betydelse. Det är meningslöst att spekulera
över hur mycket fördelaktigare Fö-
renta staternas position skulle ha kunnat vara utan kustöarna – deras existens är ett faktum, och” deras förlust
skulle sannolikt betyda Chiang Kaisheks omedelbara fall. Och om Fö-
renta staternas makt och myndighet
skall användas företrädesvis för att
bekämpa dess egna bundsförvanters
politik och deras aspirationer i varje
område, där det för ögonblicket ter sig
olägligt för Förenta staterna att enga- 494
gera sig, då kan Förenta staterna först
som sist utan vidare avsäga sig rollen
som den fria världens ledande nation.
Västtysk levnadsstandard – östtysk
ambition
:.Hämta in och gå förbi Västtysklands
levnadsstandard!~ Denna stolta paroll
avkunnades på det östtyska, allenarå-
dande Socialistiska enhetspartiets senaste, dvs. 1958 års kongress i Östberlin som ett rättesnöre för ~Tyska
Demokratiska republikens~ näringspolitiska målsättning. Närmare bestämt fastställde de östtyska planekonomisterna också ett datum för målets
uppnående: år 1961. Parollen återgår
sedan dess monotont i östtysk press
och radio.
Deutsches Industrie-Institut i Västtyskland har med anledning av denna
östtyska förkunnelse närmare granskat levnadsförhållandena i den tyska
sovjetzonen och kort och gott, utifrån
saktyngda jämförelser mellan östs och
västs ekonomiska såväl standard som
beredskap, kommit till den slutsatsen,
att den östtyska målsättningen är utopisk. Därmed icke sagt att den saknar
ambitiösa drag. Dessa hänger samman
med att just levnadsstandarden utgör
ett av viskningspropagandans centralämnen. önskan att få leva bättre, att
få det materiellt mera tryggt och anständigt ( = nästligt~) behärskar genomgående den hårt arbetande befolkningen i östtyskland.
Industrie-Institut stöder sin tes på
kalla fakta. Sovjetzonen halkar efter,
jämförd med den västtyska förbundsrepubliken, inom nästan samtliga industrigrupper. Gynnsammare siffror
har östtyskland att uppvisa – detta
gäller år 1957 – endast vad angår
produktionen av brunkol, kalisalter
och motorcyklar; på dessa områden
är den östtyska staten Bonnrepublikens överman. Däremot leder – för
att blott lämna några talande exempel
– Västtyskland klart med 16,4 milj..
ton valsstål mot östtysklands 2,1 milj.
ton, med i runt tal 1 miljon personbilar mot endast 36 000 östtyska dito
och med 116 000 lastbilar mot endast
drygt 15 000 sådana i östtyskland. Beträffande utvecklingen av den östtyska personbilindustrin kan så tillläggas att antalet bilar enligt planen
år 1961 skall nå siffran 68 000; även
detta antal stannar då långt under
1957 års i Västtyskland, men skulle
ju för all del betyda en vacker framgång jämfört med dagens ganska bedrövliga läge på den östtyska bilmarknaden. Västtyskland producerade år
1957 5,9 milj. radioapparater mot
564 000 i östtyskland.
Det är svårt att göra jämförelser
när det gäller hushållsartiklar, textilier och beklädnad och även för livsmedel och hithörande konsumtion.
heter det i institutets rapport. De uppgifter härom som sovjetzonen lämnar
tillåter nämligen dess värre inte nå-
gon beräkning per capita av befolkningen. Tillkommer så de betydande
.kvalitetsskillnaderna just på detta område. Den östtyska textilproduktionens kvalitet är fortfarande ganska
bedrövlig, eftersom man här alltjämt
använder cellull, dvs. surrogatämnen.
Att urvalet i den östtyska beklädnadsdetaljhandeln ännu denna dag är mer
än bristfälligt, är allom bekant. Ett
annat belysande exempel utgör tobaken. Cigarretter sådana som den östtyske rökaren bjuds på skulle varje
västtysk rata. I den jämförande listan
över 1958 års priser på vanliga hushålls- och förbrukningsartiklar fäster
man sig särskilt vid att smör, margarin, kaffe, damstrumpor av perlon,.
herrskjortor och sänglinne är mycket
dyrare i östtyskland. Ett kilo smör
kostar i Västtyskland 6: 85 D-mark, i
östtyskland 10 östmark. Ett par damstrumpor av perlon betingar 9: 95
östmark mot 3: 50 västmark, Kaffepriset är svindlande – för svenska förhållanden – i både öst och väst. Men
medan östtysken får betala inte mindre än 80 östmark för ett kilo kaffe,
nöjer man sig i Västtyskland med 20
D-mark, dvs. 24 sv. kronor. Det relativt höga kaffepriset i Bonnrepubliken – som utgör ett ständigt ämne för
missnöje bland ,Bundesbiirgen och
avskräcker den främmande turisten
på konditorierna – beror på en mycket hög tull.
Det finns emellertid även en del utgiftsposter av betydande vikt för befolkningen som faktiskt är lägre i Östtyskland. Hit hör hyror, kommunikationer (dvs. trafiktaxor) och hushållskoL Nominallönerna i sovjetzonen ligger emellertid i genomsnitt
10 procent lägre än i Västtyskland, så
att levnadskostnaderna på det stora
hela taget är väsentligt högre. Det passar in i bilden att – enligt östtyska
uppgifter – en arbetarfamilj om 4
personer får spendera 48,7 procent av
sina sammanlagda utgifter på livsmedel – motsvarande procenten i Västtyskland stannar vid 39,2. Tydligt är
att västtysken har betydligt bättre råd
att leva ,lyxigb, medan folkbildningen och vissa former av högre, kulturbetonade nöjen mera gynnas av
den östtyska prispolitiken. IndustrieInstitut uppskattar att totalt levnadskostnaderna i sovjetzonen ligger 30
procent högre än i Västtyskland.
Vissa framgångar för den östtyska
industriproduktionen kan på samma
gång fastslås och dessa skall förvisso
inte förnekas. Den tunga industrin noterar ett kraftigt uppsving, likaså är
framgången stor för den kemiska industrin som blivit den viktigaste produktionsgrenen inom hela östblocket.
Maskinbyggnadsproduktionen noterar
även den vackra framgångar, men den
kan fortfarande knappast konkurrera
495
med den västtyska. Avsaknaden av en
bas av industriella råvaror – med undantag för brunkol – tvingar den
östtyska staten till omfattande import.
Permanent brist på utländska betalningsmedel är orsaken till att det på
alla håll och kanter fattas ersättningsdelar, plåt, rör, skruvar, kullager,
verktyg, lacker m. fl. ytterst nödvändiga produkter. Vad angår befolkningens försörjning, kan man säga att
den relativt blivit bättre jämförd med
tidigare är. Men en läng rad livsmedel och förbrukningsartiklar, som helt
enkelt är självklara saker för varje
västtysk (eller nordbo), är det fortfarande skriande brist på i östtyskland – till följd av den s. k. socialistiska planekonomin. Fortfarande hö-
jer sig alltså, vilket är sovjetmodell,
den tunga industrin skyhögt över konsumtionsindustrin. Forcerar man den
förstnämnda, går det för sig att uppnå
vissa specialframgängar. Men att uppnä eller till och med gå förbi den västtyska levnadsstandarden inom loppet
av de närmaste två, tre åren, det är
verklighetsfrämmande propagandanonsens.
Debatt om atomvapenfrågan
När riksdagen i är fattade beslut om
att alternativet Adam skulle utgöra
riktpunkten för krigsmaktens utveckling under de närmaste åren, togs frå-
gan om atomvapen icke upp till behandling. Orsaken var uppenbarligen
att man ville lösa försvarsfrågan i
enighetens tecken och undvika de
uppslitande strider, som kunde väntas i atomvapenfrägan, främst på
grund av oenigheten inom regeringspartiet.
Något beslut om atomvapen är alltså
i Sverige – i motsats till vad fallet
är i t. ex. Schweiz och Frankrike –
inte fattat, varken i den ena eller
496
andra riktningen. En viss forskning
har dock fått bedrivas, närmast vid
försvarets forskningsanstalt, men
denna forskning har, som försvarsministern i sin proposition 1958: 110
framhöll, skett i syfte att »studera
olika faktorer som är av betydelse för
atomvapnets verkningar samt för att
utveckla för skyddet mot atomvapen
erforderliga metoder och utrustning.»
Det är dock uppenbart att ett beslut
rörande atomvapen inom en inte alltför avlägsen framtid kan behöva fattas. För närvarande kan atomvapen
inte köpas. Dessa fakta är bakgrunden
till att öB i år anmodat försvarets
forskningsanstalt att äska medel för
att påbörja forskning med sikte på
svensk atomtillverkning.
I sitt yttrande över försvarets äskanden av den 3 oktober i år framhåller öB särskilt att dessa forskningar inte föregriper ett framtida
beslut om anskaffning, lika litet som
de hindrar, att Sverige längre fram
kan ansluta sig till en eventuell internationell överenskommelse om att
avbryta all atomvapentillverkning.
Ändamålet med dem är att förhindra
att dyrbar tid förloras, om riksdagen
i framtiden skulle besluta om tillverkning, samt vidare att skaffa ett bättre
underlag för ett eventuellt beslut.
Forskningen är ur ekonomisk synpunkt av relativt ringa omfattning –
kostnaden är 28 miljoner kronor det
första året och de därpå följande cirka
6 miljoner årligen – och ryms helt
inom ramen för alternativet Adam.
öB har dessutom i sitt yttrande
framhållit att den militärtekniska och
militärpolitiska utvecklingen tydligt
visar, att utvecklingsarbetet på och
anskaffningen av kärnvapen utomlands
fortsätter med oförminskad takt. Omfattande förberedelser vidtas för att i
krig förse eller åtminstone understödja de mindre staterna med atomvapen. Några egentliga framsteg i arbetet på att åstadkomma förbud mot
användning av kärnvapen har inte
gjorts, och eventuella överenskommelser om förbud mot prov kommer endast att få begränsad betydelse eftersom de ej skulle beröra produktion
och lagring. Vidare påpekas att på
grund av att atomvapen i allt större
antal införs i tänkbara motståndares stridskrafter kommer vår relativa motståndsförmåga efterhand att
minska.
Allt detta bestyrker slutsatsen i 1957
års öB-utredningar att »atomvapen
snarast möjligt måste tillföras vårt
försvar».
Mot påståendet att svenska atomvapen skulle utgöra ett hot för andra
stater invänder öB, att detta hot endast gäller den som angriper oss.
Atomvapen ökar vår förmåga att försvara oss och minskar därigenom riskerna för angrepp.
Tekniskt är en svensk atomvapentillverkning fullt genomförbar. Prov
kan utföras under jorden eller på hög
höjd i ödemarker – dock betonas att
den sistnämnda typen av prov inte är
obetingat nödvändig. De första laddningarna lmn färdigställas mot slutet
av 1960-talet. Kostnaderna för att
framställa dem rör sig om ca 300
miljoner kronor, men i förhållande till
sin effekt måste atomvapen ändå bedömas bli billiga.
Vad beträffar de genetiska skadeverkningarna av radioaktivt utfall
framhålls att även om Sverige skulle
i ett krig behöva använda 100 laddningar av samma styrka som de
ursprungliga Japan-bomberna, skulle
dessa under rimliga förutsättningar
icke åstadkomma mer än en bråkdel
av de verkningar som accepteras, då
vi använder självlysande urtavlor.
Vissa stormakter har vidare provat
laddningar, som var mer än 10 gånger
starkare än de ovannämnda 100 atomladdningarnas sammanlagda effekt.
Användning av svenska atomvapen
medför alltså icke sådana risker, att
de bör utgöra hinder för undersökningar, som syftar till att införa dem
i krigsmakten.
öB:s yttrande har åstadkommit en
livlig debatt. Ett stort antal tidningar
har, trots att motsatsen framhålls i
skrivelsen, fattat öB:s framställning
som en begäran om ett principiellt
ställningstagande. Debatten har härigenom kommit att föras på två plan:
dels har man diskuterat lämpligheten
av att sätta igång forskning, och dels
huruvida vi är mogna att fatta ett beslut om eller i riktning mot atomvapenanskaffning, och vidare har man
granskat de synpunkter på atomvapen
som öB framlagt.
Den borgerliga pressen har i regel
stött öB:s begäran, liksom man instämt i hans synpunkter. Riskerna
med en tidsförlust framhålls. På
många håll utsäges det bestämt, att
vi måste förbereda egen tillverkning
som konsekvens av vår alliansfrihet.
Protester har vidare hörts mot att
forskningen ~censureras~. Folkpartiet
har tillsatt en särskild studiegrupp för
att studera såväl frågan om forskning
som atomvapenfrågan.
Inom regeringspartiet skiftar åsikterna. På många håll är man dock irriterad över att öB kommit tillbaka så
snart efter riksdagens uttalande i ämnet. På sina håll oroar man sig, även
i sådana tidningar som tidigare ställt
sig positiva till tanken på svenska
atomvapen, för att detta är ett försök
att på smygvägar införa atomvapen.
Det framhålls att något ställningstagande i frågan inte lär vara att vänta
förrän den särskilda studiegrupp, som
partiledningen beslutade i samband
med SSU-konferensen, har slutfört sitt
arbete.
Upplivade av den kritik som riktats
mot öB, har AMSA, studiegruppen mot
svensk atombomb, gått till aktion. Man
33- 583448 Svensk Tidskrift H. 9 1958
497
har hållit ett opinionsmöte på Borgarskolan och bedriver även via ABF en
verksamhet i form av studiecirklar
landet runt. Till dess medlöpare, som
tidigare huvudsakligen återfunnits i
kommunistpressen, har även Aftonbladet sällat sig.
Nytt material tillfördes debatten, då
utrikesministern i FN höll ett tal i
atomfrågan, och även berörde öB:s
framställning. Detta tal har tolkats på
olika sätt. Här hemma har man på
flera håll ansett att hr Undens tal –
liksom en tidigare artikel i Stockholms-Tidningen – betydde att regeringen avsåg att säga ett bestämt nej
till öB. Men på andra håll såväl inomsom utomlands, har man i stället tytt
talet så att utrikesministern för medlemmarna i den s. k. Atomklubben
ville framhålla, att det var risk för
att de små nationerna började att
skaffa egna atomvapen, om de stora
dröjde med att i första hand komma
överens om ett stopp för proven. Det
var ett absolut stopp för provsprängningar som herr Unden främst förordade.
»Sverige kan tillverka atomvapen,
men vill inte>, så uppfattar New York
Times situationen.
Frågan är måhända inte så mycket
vad Sverige vill, som vad Sverige
måste!
stillestånd på jordbruksfronten
På det treårsavtal, som träffades våren
1956 mellan statsmakterna och jordbrukets organisationer, återstår ännu
10 månader. Redan från starten var
avtalet föremål för livliga debatter och
det betraktades särskilt bland jordbrukarna med en viss misstro. Det innebar ju i väsentliga avseenden en ny
giv för jordbrukspolitiken med klart
syfte att åstadkomma en friare prisbildning och därigenom en snabbare
·———–…………;;;;;;;;_….
498
anpassning av produktionen efter
marknadsläget.
Systemet medför både chanser och
risker för jordbruket, men dessa dämpas genom prisgränser för alla viktigare produkter samt genom ett par
spärregler, 5- och 6-procentreglerna.
Den förra innebär att både importavgifter och prisgränser skall höjas
med 5 procent, då konsumentprisindex exklusive bostadskostnader stigit
med 5 procent från utgångsläget den
1 september 1956. Efter ytterligare 5
procents stegring i indextalet utlöses
den omigen. Enligt 6-procentregeln
skall importavgifterna justeras på så-
dant sätt, att producentpriserna återförs till mittprisnivåerna om det s. k.
producentprisindex under en på visst
sätt bestämd tid legat minst 6 indexenheter under utgångsläget vid prisavtalets början. Därvid gäller dock det
förbehållet att importavgifterna endast undantagsvis får höjas över 25
procent av importvärdet för resp.
varor.
I förarbetena till avtalet hade angivits att systemet förutsatte en viss stabilitet i priserna för jordbruksprodukter på den internationella marknaden.
Den genomsnittliga nominella prisnivån på denna marknad kan också sä-
gas ha varit ganska stabil under större
delen av avtalstiden. Däremot har penningvärdeförsämringen fortgått och
ledde efter jämnt ett år till utlösning
av 5-procentregeln, i september 1957.
Jordbruksnämnden höjde importavgifter och prisgränser i motsvarande
mån och ingen reagerade, trots att
25-procentgränsen för importavgifterna överskreds i ett par fall. Denna
begränsning var nämligen inte kopplad till 5- utan till 6-procentregeln.
Det bör observeras, att den omedelbara effekten av 5-procentregelns utlösning blev ganska obetydlig, föga
mer än en procents höjning av prisnivån. Regeln får .emellertid efterverkningar varje gång marknadsläget tilllåter ett utnyttjande av det ökade utrymmet under övre prisgränsen, och
detta har varit fallet upprepade
gånger efter utlösningstillfället.
Den andra spärregeln, 6-procentregeln, betraktades från jordbrukets håll
som ett ganska effektivt skydd mot
långvarigt, allmänt prisfall på jordbruksprodukter. Den ovannämnda begränsningen av importavgifterna uppfattades från det hållet inte som en
absolut regel – det hette ju i avtalet
att den undantagsvis kunde genombrytas, och den var för övrigt redan från
början överskriden för socker, fabrikspotatis och torrmjölk. När 6-procentregeln hotade att utlösa redan i september 1958 och förhandlingar påbörjades om dess tolkning, visade det sig
emellertid, att LO:s representant i
jordbruksnämnden ville tillmäta 25-
procentbegränsningen bra nära absolut giltighet. Med hans tolkning fanns
det över huvud taget inte utrymme
för större prishöjningar än 25 a 30
milj. kronor. Enligt jordbrukets representanter däremot borde 6-procentregeln även vid en mycket moderat tolkning ge omkring 210 milj. kr.
Det visade sig ganska snart att man
inte kunde enas om avtalets tolkning
och att Kungl. Maj:ts proposition och
riksdagens uttalanden i ärendet inte
heller gav någon vägledning i tolkningsfrågan. Man övergick då till att
söka andra hållpunkter för bedömning
av vad jordbruket borde tillföras. En
gemensam beredning av experter utförde vissa beräkningar av jordbrukets kostnadsökningar under de
gångna två åren, om man helt bortsåge från arbetskostnader, och kom
efter en beräkningsgrund till ett årsbelopp av 137 milj. kr., efter en annan till 117 milj. kr. Från jordbrukets
sida accepterades aldrig denna princip. Dess förhandlare fasthöll vid sin
tolkning av 6-procentregeln, men förklarade att man givetvis måste ta hänsyn till vilka prishöjningar, som vore
marknadsmässigt möjliga. De uppskattades till ett belopp av storleksordningen 120 miljoner.
Stor blev förvåningen och harmen
på jordbrukarsidan, när nämnden
efter köntakt med regeringen framlade ett klart underbud, och förhandlingarna blev de fakto brutna, men
nämnden återkom efter några dagar
med ett rimligare erbjudande, och
överläggningarna återupptogs. Efter
preliminär uppgörelse den 21 oktober
godtogs förslaget – dock inte utan
långvarig diskussion – av Lantbruksförbundets och RLF:s styrelser den 22
oktober. Det innebär i korthet följande:
1. Tilläggsbetalning med 4 öre pr kg
för fullgod brödsäd av 1958 års
Milj. kr
skörd (införselavgift höjd 2 öre) 24
2. Tilläggsbetalning med 6 öre per
kg för leverans av oljefrö av 1958
års skörd . . . . . . . . . . . 7
3. Höjning av införselavgift på kött
med i genomsnitt 20 öre per kg 23
4. Höjning av införselavgift på ägg
med 10 öre per kg . . . . . . . 6
5. Höjning av införselavgift för matpotatis med 2 öre per kg . . . . 11,5
6. Prishöjning på smör . . . . . . 16,5
7. Tillskott ur statskassan av 12 milj.
till Svenska Mejeriernas Riksförenings prisregleringskassa 12
Summa 100
Därtill kommer ett behållande av nu
utgående subvention på inom landet
försålt smör med 50 öre per kg t. o. m.
31 augusti 1959 samt fortsatt prisrabattering på smör till allmänna inrättningar m. m.
Det till helår omräknade värdet av
alla dessa åtgärder torde för producenternas del kunna uppskattas till cirka
499
150 milj. kr., dock under förutsättning
att importavgiftshöjningarna verkligen
medför en motsvarande höjning av
den inhemska prisnivån samt att
smörprishöjningen får en relativt obetydlig inverkan på försäljningen. Det
sistnämnda antagandet förefaller synnerligen ovisst, eftersom prishöjningen periodvis måste bli betydligt
större än den genomsnittliga höjningen under tiden fram till 1 september 1959, som beräknats till 25 öre
per kg. Vill jordbruket behålla den
från margarinet återerövrade marknaden, måste nog yttersta försiktighet
iakttas med smörpriset, så mycket mer
som margarinpriset hela tiden hålles
konstant på nuvarande nivå.
Eftersom kostnaderna för både
brödsädes- och oljefröprisernas höjning kan täckas ur clearingkassor,
blir prishöjningarnas effekt på konsumentprisindex obetydlig och kan
näppeligen tas till intäkt för kompensationskrav från löntagarnas sida.
Vad man här har åstadkommit är
emellertid bara ett tillfälligt stillestånd på jordbruksfronten. Snart börjar förhandlingarna om det helt nya
prisavtal, som skall gälla efter 1 september 1959. Att döma av nyligen
publicerade räkenskapsresultat kommer jordbruket att kunna ställa högst
betydande krav på inkomstförbättringar och därvid åberopa 1947 års
riksdagsbeslut om inkomstlikställighet
mellan brukare av välskötta slättbygdsjordbruk om 10-20 ha åker och
industriarbetare i de båda lägsta dyrorterna. Jordbruksministern däremot
har redan förebådat att han anser en
justering av målsättningen för jordbrukspolitiken nödvändig. Förutsättningarna för en uppgörelse utan häftiga meningsbrytningar och kanske
rent av stridsåtgärder från jordbrukets sida förefaller inte särdeles ljusa.