Barnbidrag och beskattning
1958
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
BARNBIDRAG OCH BESKATTNING
UNDER ÅRETs valrörelse riktades,
inte endast från socialdemokratiskt
håll utan även från de andra partiernas sida, särskilt folkpartipressen, häftiga angrepp mot högerpartiet för dess förslag om vissa för- .ändringar i systemet för allmänna
barnbidrag. I regel var denna kritik ganska ytlig och gick inte in på
en mera djupgående diskussion om
de principfrågor, särskilt på beskattningsrättens område, som aktualiserats genom förslaget.
Utgångspunkten för högerförslaget vid vårriksdagen var finanspolitisk. Enligt partiets uppfattning
är det statsfinansiella läget oroande. När, såsom nu är fallet, de
löpande utgifterna inte täckas av
de löpande inkomsterna, utan driftbudgeten i realiteten visar underskott med mycket betydande belopp, måste utgifterna begränsas.
Annars har vi att emotse nya eller
ökade skatter eller fortsatt inflation eller bådadera. Enligt högerpartiets mening räcker det inte med
smärre besparingar eller nedprutningar på områden, som inte anses
särskilt betydelsefulla, utan det är
nödvändigt att ompröva redan fattade beslut bland annat på socialhuvudtiteln. Och det kan inte undAv direktör UNO MURRAY
vikas, att därvidlag även de största
och tyngst vägande posterna kommer med i bilden. Hit hör utgifterna för allmänna barnbidrag,
vilka för innevarande budgetår beräknats uppgå till inte mindre än
734 milj. kronor.
Mot detta resonemang förefaller
inga invändningar kunna göras, om
man inte kan påvisa att högerpartiets bedömning av det statsfinansiella läget är felaktig. Visserligen
undvek socialdemokraterna i debatterna i radio, TV etc. att gå närmare in på detta – ideliga frågor,
huruvida vi har att emotse nya
skatter, besvarades aldrig av vare
sig statsministern eller någon annan regeringsledamot under valrörelsen – och visserligen tog folkpartiet och centerpartiet avstånd,
men någon redovisning hur man
från dessa håll ser på läget lämnades icke. När således ingen kunnat
ge oss övertygande och lugnande
försäkringar att statsfinanserna är
bättre än högerpartiet anser dem
vara, får det väl anses föreligga
fullgoda skäl för det besparingsinitiativ som tagits.
Förslaget innebär inte bara, så-
som kritiken i regel förefallit vilja
göra gällande, indragning av barn- 510
bidraget å 400 kronor till första
barnet. Högerpartiet har beaktat de
påfrestningar en isolerad åtgärd av
detta slag skulle medföra i många
fall. Därför har dessutom föreslagits, att s. k. ofullständiga familjer
(ex. ogifta mödrar) skall undgå indragningen. Vidare skall barnbidraget fortfarande utgå till andra barnet med 400 kronor samt höjas för
det tredje till 500 kronor och för ett
vart av ytterligare barn till 600 kronor. slutligen skall alla barnfamiljer vid inkomsttaxeringen åtnjuta
ett skattefritt barnavdrag å 500
kronor.
Nettobesparingen för statsverket
genom nu nämnda åtgärder har beräknats till 225 milj. kronor. Barnfamiljerna skulle således få inte
bara den skattelättnad som följer
av det nya barnavdraget utan givetvis även del i den lättnad som
kan följa av besparingen på statsutgifterna i fråga om barnbidragen
och genom andra av högerpartiet
förordade utgiftsbegränsningar. Huruvida och i vad mån de minskade statsutgifterna skulle möjliggöra skattesänkningar är svårt
att säga, eftersom det statsfinansiella läget är hårt ansträngt. Men
mycket vore uppenbarligen vunnet,
om de kunde avvärja hotet om
ökade och/eller nya skatter – ex.
omsättningsskatt – och minska
det inflationstryck, som har en av
sina främsta orsaker i den nuvarande lånefinansieringen av statens
löpande utgifter. Den penningvärdeförsämring på ca 4% om året
som vi haft en längre tid berövar i
själva verket familjeinkomster ganska långt ner på inkomstskalan
varje år ett värde, som uppgår till
det nominella värdet av ett barnbidrag och mera till – och urholkar för övrigt värdet av denna liksom av andra sociala förmåner. Där
försörjningsbördan är störst, känns
skattetrycket och inflationen särskilt hårt. Det är därför obestridligt, att de av högerpartiet rekommenderade åtgärderna skulle vara
till gagn för barnfamiljerna själva.
Högerpartiets förslag siktar emellertid i ett avseende längre, nämligen till fullständigt återinförande
av barnavdrag vid beskattningen.
Att partiet inte redan nu gått in på
den linjen beror på det ansträngda
budgetläget samt på hänsynen till
kommunernas finanser, vilka under de närmaste åren kommer att
påverkas av det nyligen fattade beslutet om höjning av ortsavdragen inom kommunalbeskattningen.
Kravet på helt återinförande av
barnavdrag vid beskattningen skall
således inte fullföljas förrän det
statsfinansiella läget förbättrats.
Att frågan dock är väl värd att
uppmärksammas och debatteras är
uppenbart. Den av högerpartiet intagna ståndpunkten anknyter till
beskattningsreglerna före 1947, då
barnavdragen togs bort samtidigt
med att barnbidragen infördes, och
står direkt i strid mot de nya beskattningsprinciper som lanserades
nämnda år.
2.
Sedan lång tid tillbaka, praktiskt taget ända sedan början av
1800-talet, har det här i landet liksom på de flesta andra håll i västerlandet varit en viktig beskattningsprincip, att skatterna bör uttagas med hänsyn till medborgarnas skatteförmåga. Vid de indirekta skatterna sker detta automatiskt, eftersom de betalas som viss
del av priset på inköpta förnödenheter. Här blir det konsumtionen
som anger skatteförmågan. När det
gäller de direkta skatterna och särskilt inkomstskatten, om vilken här
närmast är fråga, har principen
realiserats på två vägar, nämligen
dels genom ortsavdragen och dels
genom progressionen i skatteskalorna.
Vid inkomstbeskattningen innefattade ortsavdraget före 1947
grundavdrag för man och hustru
samt dessutom barnavdrag för ettvart av makarnas barn, allt till
vissa i vederbörande författning angivna belopp. Man tog således i beskattningshänseende hänsyn· till
försörjningsbördan i varje särskilt
fall, dvs. till antalet familjemedlemmar, barnen inräknade. Dessa
ortsavdrag ansågs representera den
del av skattebetalarens inkomst,
som bör vara undantagen från beskattningen, därför att den utgör
ett existensminimum, utan vilket
en familj skulle behöva socialpolitiskt stöd från det allmännas sida.
Man sökte skapa rättvisa mellan
skattebetalare med lika stora in- 511
komster men med olika försörjningsbörda. Som komplement härtill kommer de progressiva skatteskalorna, enligt vilka den beskattningsbara inkomsten drabbas relativt hårdare i högre inkomstlägen
än i lägre. Därmed vill man skapa
rättvisa mellan skattebetalare med
samma försörjningsbörda men med
olika höga inkomster. Det borde stå
uppenbart för alla att dessa två metoder för realiserande! av skatteförmågeprincipen måste hållas isär,
eftersom de har vitt skilda utgångspunkter.
Så sker emellertid inte. Under
förarbetet till 1947 års lagstiftning
invändes nämligen mot de skattefria barnavdragen, att de skulle
»gynna de rika», och detta argument begagnas alltjämt mycket
ofta i debatten. Vad som då åsyftas
är att barnavdraget i pengar räknat
skulle ge större skattelättnad i
högre inkomstlägen än i lägre. Härvid förbises emellertid att barnavdraget som förut antytts, inget som
helst hade att göra med skillnader
i inkomstläge utan endast med skillnader i försörjningsbörda. Uppgiften var här precis densamma som
för ortsavdraget för familjeförsörjaren själv och hans hustru – vilket bibehållits även efter 1947 –
samt för alla tillåtna avdrag i deklarationerna, nämligen att fastställa det beskattningsbara beloppet. Först sedan olika skattebetalare därmed blivit likställda i beskattningshänseende, dvs. sedan
bland annat det som oundgängli- 512
gen krävs för deras försörjning
blivit draget från inkomsterna, får
man en hållbar utgångspunkt för
fördelningen av skattebördorna på
vad som återstår. Hur hårt denna
sistnämnda del skall beskattas lö-
ses genom skatteskalornas konstruktion, och det är därför mot
dem som kritiken borde riktas och
inte mot avdragen. Sedan är det en
annan sak, att det från alla håll är
omvittnat, att någon ytterligare
skärpning av progressiviteten är
utesluten. Den är redan alltför
hård.
Mot bakgrunden av det resonemang som vid 1947 års lagstiftning
fördes beträffande barnbidragen är
det egentligen uppseendeväckande
att man, som nyss nämnts, behöll
ortsavdraget för skattebetalaren
själv och hans hustru och dessutom
gjorde de nya barnbidragen generella – de utgår ju till alla barnfamiljer med samma belopp per
barn oavsett om inkomsten är låg
eller mycket hög – och skattefria.
Den som fann någon stötande i
barnavdragen måste ju av precis
samma skäl reagera mot ortsavdragen i övrigt och mot barnbidragens
nuvarande konstruktion.
Sverige är nu det enda land, där
barnantalet inte har något inflytande på skattens höjd. överallt
annorstädes medges antingen avdrag från familjernas taxerade inkomster i proportion till barnantalet eller skatteavdrag med samma
ändamål, nämligen att i beskattningshänseende skapa rättvisa mellan familjer med olika försörjningsbörda, och detta oavsett huruvida man har ett system för allmänna barnbidrag eller icke. Dessutom medges i andra länder skattefria avdrag för barnens studiekostnader, i den mån dessa bestridas av
föräldrarna. Detta är ju en fråga
som sedan länge varit aktuell i vårt
land, men även i detta fall visar
man i vårt land en anmärkningsvärd kallsinnighet mot familjeförsörjarna.
Vad som med rätta kunde kritiseras i det system som gällde före
1947 var, att beskattningsreglerna
inte räckte till att helt lösa barnfamiljernas problem. Visserligen
hade redan förut en rad socialpolitiska åtgärder vidtagits för att
stödja familjerna. Men det fanns
familjer med stor barnaskara och
så små inkomster, att de inte till
fullo kunde utnyttja de skattefria
barnavdragen. Men detta var inte
skattelagstiftningens fel och tarvade därför inte någon ändring i
principerna för denna. Svagheten
1:\g på ett annat håll, nämligen i att
familjeinkomsten i många fall var
för låg. Det fanns icke något skäl
att gå ifrån principen »skatt efter
förmåga», utan vad som behövdes
var nya socialpolitiska åtgärder för
att förbättra förhållandena för familjer i de lägsta inkomstskikten.
På detta hade man bort inrikta
barnbidragsreformen i stället för
att, såsom skedde, dela ut bidrag
till alla med samma belopp utan
hänsyn till familjernas bärkraft i
de särskilda fallen. Då hade vi förmodligen också haft möjligheter
att ge ett effektivare stöd där så-
dant behövts.
3.
Felet med 1947 års reform var
framför allt att man sammanblandade den socialpolitiska frågan, som
gällde kontantstöd ur allmänna me:
del till vissa grupper, med beskattningsfrågan, som gällde hur bördan
av inkomstskatten rätteligen bör
fördelas mellan medborgarna. Även
senare har man varit inne på
samma vägar, då man efter godtyckliga normer börjat laborera
med allehanda schablonavdrag vid
inkomsttaxeringen. Vi behöver inte
komma särskilt högt upp på inkomstskalan förrän det visar sig att
denna sammanblandning av statsuppgifter som har vitt skilda uppgifter och därför måste följa skilda
principer, leder till orimliga resultat. Genom 1947 års lagstiftning
kom exempelvis i många fall en
flerbarnsfamilj ogynnsammare
läge än förut i förhållande till en
familj med färre barn men med
samma inkomst, eftersom de generella barnbidragen icke täckte förlusten av den skattesänkning som
barnavdragen hade medfört.
Ett av uttrycken för denna tendens att vilja se barnbidragen »Så-
som en integrerande del av skattesystemet» är påståendet att de utgör någon sorts »skattefri återbä-
ring på skatten». Denna tolkning
är orimlig redan av det skälet, att
»återbäringen» inte står i någon
34- 583448 Svensk Tidskrift H. 9 1958
513
som helst relation till skattebördan
i det enskilda fallet, bestäms inte
på beskattningsrättslig väg eller
efter skattemässiga principer. Men
den ställer också i blixtbelysning
hur man på vissa håll ser på socialpolitiken. Om detta skall vara ett
försvar, att barnbidraget är en
»återbäring», är det ett försvar lika
väl för varje som helst statlig åtgärd, som går ut på att å ena sidan
beskära de enskilda medborgarnas
inkomster med höga skatter
kanske rent av lägga beslag på
praktiskt taget hela inkomsten –
och å andra sidan återigen fördela
pengarna mellan medborgarna med
samma belopp till alla efter någon
annan godtycklig regel. Det blir ju
även då en »återbäring på skatten».
Och vi har därigenom kommit direkt in i det socialiserade samhälle,
i riktning mot vilket man tyvärr
driver oss med sina ståndpunktstaganden, även i en del borgerliga
kretsar.
Om vi skall på ett vettigt sätt
lösa frågan om barnbidrag-barnavdrag, måste vi undvika den begreppsförvirring som präglade 1947
års lagstiftning, och som tydligen
alltjämt influerar på debatten. Att
efter skatteförmågoprincipen avväga skattebördorna på ett rättvist
sätt är nödvändigt. Att med socialpolitiska medel ge ett verksamt
stöd, där sådant behövs, är också
nödvändigt. Men vi står här inför
två särskilda problemkomplex som
till sin natur är sådana att de måste
lösas vart för sig.
UNDER ÅRETs valrörelse riktades,
inte endast från socialdemokratiskt
håll utan även från de andra partiernas sida, särskilt folkpartipressen, häftiga angrepp mot högerpartiet för dess förslag om vissa för- .ändringar i systemet för allmänna
barnbidrag. I regel var denna kritik ganska ytlig och gick inte in på
en mera djupgående diskussion om
de principfrågor, särskilt på beskattningsrättens område, som aktualiserats genom förslaget.
Utgångspunkten för högerförslaget vid vårriksdagen var finanspolitisk. Enligt partiets uppfattning
är det statsfinansiella läget oroande. När, såsom nu är fallet, de
löpande utgifterna inte täckas av
de löpande inkomsterna, utan driftbudgeten i realiteten visar underskott med mycket betydande belopp, måste utgifterna begränsas.
Annars har vi att emotse nya eller
ökade skatter eller fortsatt inflation eller bådadera. Enligt högerpartiets mening räcker det inte med
smärre besparingar eller nedprutningar på områden, som inte anses
särskilt betydelsefulla, utan det är
nödvändigt att ompröva redan fattade beslut bland annat på socialhuvudtiteln. Och det kan inte undAv direktör UNO MURRAY
vikas, att därvidlag även de största
och tyngst vägande posterna kommer med i bilden. Hit hör utgifterna för allmänna barnbidrag,
vilka för innevarande budgetår beräknats uppgå till inte mindre än
734 milj. kronor.
Mot detta resonemang förefaller
inga invändningar kunna göras, om
man inte kan påvisa att högerpartiets bedömning av det statsfinansiella läget är felaktig. Visserligen
undvek socialdemokraterna i debatterna i radio, TV etc. att gå närmare in på detta – ideliga frågor,
huruvida vi har att emotse nya
skatter, besvarades aldrig av vare
sig statsministern eller någon annan regeringsledamot under valrörelsen – och visserligen tog folkpartiet och centerpartiet avstånd,
men någon redovisning hur man
från dessa håll ser på läget lämnades icke. När således ingen kunnat
ge oss övertygande och lugnande
försäkringar att statsfinanserna är
bättre än högerpartiet anser dem
vara, får det väl anses föreligga
fullgoda skäl för det besparingsinitiativ som tagits.
Förslaget innebär inte bara, så-
som kritiken i regel förefallit vilja
göra gällande, indragning av barn- 510
bidraget å 400 kronor till första
barnet. Högerpartiet har beaktat de
påfrestningar en isolerad åtgärd av
detta slag skulle medföra i många
fall. Därför har dessutom föreslagits, att s. k. ofullständiga familjer
(ex. ogifta mödrar) skall undgå indragningen. Vidare skall barnbidraget fortfarande utgå till andra barnet med 400 kronor samt höjas för
det tredje till 500 kronor och för ett
vart av ytterligare barn till 600 kronor. slutligen skall alla barnfamiljer vid inkomsttaxeringen åtnjuta
ett skattefritt barnavdrag å 500
kronor.
Nettobesparingen för statsverket
genom nu nämnda åtgärder har beräknats till 225 milj. kronor. Barnfamiljerna skulle således få inte
bara den skattelättnad som följer
av det nya barnavdraget utan givetvis även del i den lättnad som
kan följa av besparingen på statsutgifterna i fråga om barnbidragen
och genom andra av högerpartiet
förordade utgiftsbegränsningar. Huruvida och i vad mån de minskade statsutgifterna skulle möjliggöra skattesänkningar är svårt
att säga, eftersom det statsfinansiella läget är hårt ansträngt. Men
mycket vore uppenbarligen vunnet,
om de kunde avvärja hotet om
ökade och/eller nya skatter – ex.
omsättningsskatt – och minska
det inflationstryck, som har en av
sina främsta orsaker i den nuvarande lånefinansieringen av statens
löpande utgifter. Den penningvärdeförsämring på ca 4% om året
som vi haft en längre tid berövar i
själva verket familjeinkomster ganska långt ner på inkomstskalan
varje år ett värde, som uppgår till
det nominella värdet av ett barnbidrag och mera till – och urholkar för övrigt värdet av denna liksom av andra sociala förmåner. Där
försörjningsbördan är störst, känns
skattetrycket och inflationen särskilt hårt. Det är därför obestridligt, att de av högerpartiet rekommenderade åtgärderna skulle vara
till gagn för barnfamiljerna själva.
Högerpartiets förslag siktar emellertid i ett avseende längre, nämligen till fullständigt återinförande
av barnavdrag vid beskattningen.
Att partiet inte redan nu gått in på
den linjen beror på det ansträngda
budgetläget samt på hänsynen till
kommunernas finanser, vilka under de närmaste åren kommer att
påverkas av det nyligen fattade beslutet om höjning av ortsavdragen inom kommunalbeskattningen.
Kravet på helt återinförande av
barnavdrag vid beskattningen skall
således inte fullföljas förrän det
statsfinansiella läget förbättrats.
Att frågan dock är väl värd att
uppmärksammas och debatteras är
uppenbart. Den av högerpartiet intagna ståndpunkten anknyter till
beskattningsreglerna före 1947, då
barnavdragen togs bort samtidigt
med att barnbidragen infördes, och
står direkt i strid mot de nya beskattningsprinciper som lanserades
nämnda år.
2.
Sedan lång tid tillbaka, praktiskt taget ända sedan början av
1800-talet, har det här i landet liksom på de flesta andra håll i västerlandet varit en viktig beskattningsprincip, att skatterna bör uttagas med hänsyn till medborgarnas skatteförmåga. Vid de indirekta skatterna sker detta automatiskt, eftersom de betalas som viss
del av priset på inköpta förnödenheter. Här blir det konsumtionen
som anger skatteförmågan. När det
gäller de direkta skatterna och särskilt inkomstskatten, om vilken här
närmast är fråga, har principen
realiserats på två vägar, nämligen
dels genom ortsavdragen och dels
genom progressionen i skatteskalorna.
Vid inkomstbeskattningen innefattade ortsavdraget före 1947
grundavdrag för man och hustru
samt dessutom barnavdrag för ettvart av makarnas barn, allt till
vissa i vederbörande författning angivna belopp. Man tog således i beskattningshänseende hänsyn· till
försörjningsbördan i varje särskilt
fall, dvs. till antalet familjemedlemmar, barnen inräknade. Dessa
ortsavdrag ansågs representera den
del av skattebetalarens inkomst,
som bör vara undantagen från beskattningen, därför att den utgör
ett existensminimum, utan vilket
en familj skulle behöva socialpolitiskt stöd från det allmännas sida.
Man sökte skapa rättvisa mellan
skattebetalare med lika stora in- 511
komster men med olika försörjningsbörda. Som komplement härtill kommer de progressiva skatteskalorna, enligt vilka den beskattningsbara inkomsten drabbas relativt hårdare i högre inkomstlägen
än i lägre. Därmed vill man skapa
rättvisa mellan skattebetalare med
samma försörjningsbörda men med
olika höga inkomster. Det borde stå
uppenbart för alla att dessa två metoder för realiserande! av skatteförmågeprincipen måste hållas isär,
eftersom de har vitt skilda utgångspunkter.
Så sker emellertid inte. Under
förarbetet till 1947 års lagstiftning
invändes nämligen mot de skattefria barnavdragen, att de skulle
»gynna de rika», och detta argument begagnas alltjämt mycket
ofta i debatten. Vad som då åsyftas
är att barnavdraget i pengar räknat
skulle ge större skattelättnad i
högre inkomstlägen än i lägre. Härvid förbises emellertid att barnavdraget som förut antytts, inget som
helst hade att göra med skillnader
i inkomstläge utan endast med skillnader i försörjningsbörda. Uppgiften var här precis densamma som
för ortsavdraget för familjeförsörjaren själv och hans hustru – vilket bibehållits även efter 1947 –
samt för alla tillåtna avdrag i deklarationerna, nämligen att fastställa det beskattningsbara beloppet. Först sedan olika skattebetalare därmed blivit likställda i beskattningshänseende, dvs. sedan
bland annat det som oundgängli- 512
gen krävs för deras försörjning
blivit draget från inkomsterna, får
man en hållbar utgångspunkt för
fördelningen av skattebördorna på
vad som återstår. Hur hårt denna
sistnämnda del skall beskattas lö-
ses genom skatteskalornas konstruktion, och det är därför mot
dem som kritiken borde riktas och
inte mot avdragen. Sedan är det en
annan sak, att det från alla håll är
omvittnat, att någon ytterligare
skärpning av progressiviteten är
utesluten. Den är redan alltför
hård.
Mot bakgrunden av det resonemang som vid 1947 års lagstiftning
fördes beträffande barnbidragen är
det egentligen uppseendeväckande
att man, som nyss nämnts, behöll
ortsavdraget för skattebetalaren
själv och hans hustru och dessutom
gjorde de nya barnbidragen generella – de utgår ju till alla barnfamiljer med samma belopp per
barn oavsett om inkomsten är låg
eller mycket hög – och skattefria.
Den som fann någon stötande i
barnavdragen måste ju av precis
samma skäl reagera mot ortsavdragen i övrigt och mot barnbidragens
nuvarande konstruktion.
Sverige är nu det enda land, där
barnantalet inte har något inflytande på skattens höjd. överallt
annorstädes medges antingen avdrag från familjernas taxerade inkomster i proportion till barnantalet eller skatteavdrag med samma
ändamål, nämligen att i beskattningshänseende skapa rättvisa mellan familjer med olika försörjningsbörda, och detta oavsett huruvida man har ett system för allmänna barnbidrag eller icke. Dessutom medges i andra länder skattefria avdrag för barnens studiekostnader, i den mån dessa bestridas av
föräldrarna. Detta är ju en fråga
som sedan länge varit aktuell i vårt
land, men även i detta fall visar
man i vårt land en anmärkningsvärd kallsinnighet mot familjeförsörjarna.
Vad som med rätta kunde kritiseras i det system som gällde före
1947 var, att beskattningsreglerna
inte räckte till att helt lösa barnfamiljernas problem. Visserligen
hade redan förut en rad socialpolitiska åtgärder vidtagits för att
stödja familjerna. Men det fanns
familjer med stor barnaskara och
så små inkomster, att de inte till
fullo kunde utnyttja de skattefria
barnavdragen. Men detta var inte
skattelagstiftningens fel och tarvade därför inte någon ändring i
principerna för denna. Svagheten
1:\g på ett annat håll, nämligen i att
familjeinkomsten i många fall var
för låg. Det fanns icke något skäl
att gå ifrån principen »skatt efter
förmåga», utan vad som behövdes
var nya socialpolitiska åtgärder för
att förbättra förhållandena för familjer i de lägsta inkomstskikten.
På detta hade man bort inrikta
barnbidragsreformen i stället för
att, såsom skedde, dela ut bidrag
till alla med samma belopp utan
hänsyn till familjernas bärkraft i
de särskilda fallen. Då hade vi förmodligen också haft möjligheter
att ge ett effektivare stöd där så-
dant behövts.
3.
Felet med 1947 års reform var
framför allt att man sammanblandade den socialpolitiska frågan, som
gällde kontantstöd ur allmänna me:
del till vissa grupper, med beskattningsfrågan, som gällde hur bördan
av inkomstskatten rätteligen bör
fördelas mellan medborgarna. Även
senare har man varit inne på
samma vägar, då man efter godtyckliga normer börjat laborera
med allehanda schablonavdrag vid
inkomsttaxeringen. Vi behöver inte
komma särskilt högt upp på inkomstskalan förrän det visar sig att
denna sammanblandning av statsuppgifter som har vitt skilda uppgifter och därför måste följa skilda
principer, leder till orimliga resultat. Genom 1947 års lagstiftning
kom exempelvis i många fall en
flerbarnsfamilj ogynnsammare
läge än förut i förhållande till en
familj med färre barn men med
samma inkomst, eftersom de generella barnbidragen icke täckte förlusten av den skattesänkning som
barnavdragen hade medfört.
Ett av uttrycken för denna tendens att vilja se barnbidragen »Så-
som en integrerande del av skattesystemet» är påståendet att de utgör någon sorts »skattefri återbä-
ring på skatten». Denna tolkning
är orimlig redan av det skälet, att
»återbäringen» inte står i någon
34- 583448 Svensk Tidskrift H. 9 1958
513
som helst relation till skattebördan
i det enskilda fallet, bestäms inte
på beskattningsrättslig väg eller
efter skattemässiga principer. Men
den ställer också i blixtbelysning
hur man på vissa håll ser på socialpolitiken. Om detta skall vara ett
försvar, att barnbidraget är en
»återbäring», är det ett försvar lika
väl för varje som helst statlig åtgärd, som går ut på att å ena sidan
beskära de enskilda medborgarnas
inkomster med höga skatter
kanske rent av lägga beslag på
praktiskt taget hela inkomsten –
och å andra sidan återigen fördela
pengarna mellan medborgarna med
samma belopp till alla efter någon
annan godtycklig regel. Det blir ju
även då en »återbäring på skatten».
Och vi har därigenom kommit direkt in i det socialiserade samhälle,
i riktning mot vilket man tyvärr
driver oss med sina ståndpunktstaganden, även i en del borgerliga
kretsar.
Om vi skall på ett vettigt sätt
lösa frågan om barnbidrag-barnavdrag, måste vi undvika den begreppsförvirring som präglade 1947
års lagstiftning, och som tydligen
alltjämt influerar på debatten. Att
efter skatteförmågoprincipen avväga skattebördorna på ett rättvist
sätt är nödvändigt. Att med socialpolitiska medel ge ett verksamt
stöd, där sådant behövs, är också
nödvändigt. Men vi står här inför
två särskilda problemkomplex som
till sin natur är sådana att de måste
lösas vart för sig.