Forskning

FORSKNING
TVÅNGSFÖRFLYTTNINGAR UNDER NIKOLAJ II
DE RYSKA tvångsförflyttningarna
under Nikolaj II satte in strax efter första världskrigets utbrott. Vi
måste skilja mellan tyå kategorier:
de som ägde rum i Ostpreussen och
Karpaterna, alltså på fientligt område, och å andra sidan de som förekom i Polen, Volhynien, Baltikum
och andra delar inom ryska riket
självt.
Vid ryssarnas båda infall i Ostprenssen (september 1914 och februari 1915) blev enligt Paul Rohrbach1 i allt ungefär 10 000 människor, huvudsakligen kvinnor, åldringar och barn – de vuxna männen hade ju blivit mobiliserade –
deporterade till det inre av Ryssland, till Vologda, Astrakan och
Uralområdet. »Evakuering» kallade
ryssarna denna åtgärd. Skälet till
att den företogs är svårt att fatta
för en västeurope: varken militära
eller ekonomiska överväganden syntes tala för den. Kanske var det meningen att sprida panik och skräck
för ryssarna. Dessa ser mycket
gärna att allting flyr för dem, så
1 Paul Rohrbach, Russisches; 2. stark
vermehrte Auflage, Berlin 1915, s. 144.
Av f. byråchefen OSCAR ANGELUS
att de själva befrias från nödvändigheten att gå ut i striden. De har
också en förkärlek för det primitiva: om det går an att transportera
undan pianon och kor, varför skulle
det inte gå med människor, som
eventuellt kunde bli farliga bakom
fronten! Kanske var tvångsförflyttningen också en vedergällning för
krigsutbrottet, vartill Tyskland enligt den ryska propagandan bar hela
skulden, kanske var det en önskan
att i brist på krigsfångar åtminstone kunna skicka civilfångar
hem; kanske var det slutligen en
fortsättning på den sedan de moskovitiska storfurstarnas dagar blommande ryska deporteringstraditionen. Förmodligen allt detta tillhopa.
Hur det gick till vid deporteringarna vet vi.2 Då det här skall följa
en kort och återhållsam beskrivning, så är det bara för att visa, att
bolsjevikerna inte själva har tänkt
ut alla fasor som de iscensätter,
utan att de hade läromästare vilkas
metoder de flitigt studerade. Det är
inte bara hos Marx och Engels som
• Rohrbach 133 ff.; Th. Schiemann, Nach
Russland verschleppt, Berlin 1915, s. 3 ff.
~—~- ~- ~ – – – ~- —- – –
520
de har gått i skolan, utan också hos
stormännen inom ochrana, tsarernas hemliga polis.
De personer som påträffades i
sina bostäder, huvudsakligen i
Lyck, Goldap och andra gränstrakter3, fick inte tid att på något sätt
förbereda sig för den förestående
»resan», något som fick förintande
verkningar i synnerhet vid den
andra deporteringsvågen, som satte
in mitt i vintern. Ofta häktades
män på gatan och fördes utan vidare bort. De som påträffades
hemma blev jagade ut ur husen,
vare sig de var påklädda eller inte.
Skarorna av arresterade föstes mot
den närbelägna tysk-ryska gränsen,
där man stoppade in dem i ryska
järnvägsvagnar som plomberades
och avsändes mot öster. Genom
öppningar kastade man då och då
in litet mat till de fångna. Vagnarna
var naturligtvis inte uppvärmda. Då
man öppnade dem i Vilna och
Minsk, låg passagerarna hopkurade
– döda. Några småbarn, som tydligen in i det sista hade fått värma
sig hos sina mödrar, fann man vid
liv under dessas döda kroppar. I
flera vagnar låg kvinnor, som hade
nedkommit för tidigt, döda tillsammans med sina nyfödda.4 I den mån
fångarna överlevde »evakueringen»
fick de vara på resande fot i två må-
nader, varunder de i avdelningar
om vanligen 50 personer släpades
från plats till plats, från fängelse
• Rohrbach 141.
• Rohrbach 133 f.
till fängelse, ständigt med döden
av kyla, hunger och utmattning för
ögonen.
Det var bara konsekvent att
ingenting gjordes för de deporterade på bestämmelseorten. Med nå-
gon tur kunde de hamna i en stad
eller en landskommun där det
bodde rysslandstyskar, som i möjligaste mån tog sig an dem. Enligt
en militärförordning skulle de deporterade erhålla 45 kopek per dag
och person. De fick bara en bråkdel
av denna summa, återstoden gick
upp i rök över den vida ryska slätten.5
1915, under kriget i Karpaterna,
blev en där bosatt ukrainsk stam,
huzulerna, evakuerade av den ryska
militärförvaltningen. Vid striderna
om Lwow (Lemberg) hade den
ryska krigsmakten låtit deportera
tusentals galizier, som till större delen var ukrainare, till Ryssland och
sedan t. o. m. fått vissa av dem inspärrade som spioner och förbrytare. Först när frågan kom upp i
duman började domstolarna att ta
befattning med saken.
De inomryska tvångsförflyttningarna skedde alltid »av militära
skäl». Det var i varje fall vad man
fick höra och läsa. Men den som i
likhet med förf. vid denna tid bodde
i Ryssland och kunde iaktta skeendet på nära håll, han vet att det
bakom de »krigsmässiga skälen:.
dolde sig helt andra ting.
För den chauvinistiska delen
• Schiemann 5 f.
bland makthavarna erbjöd det sig
ett utsökt gynnsamt tillfälle att genomföra den russificering av rikets
västra utmarker, som hittills hade
givit dåliga eller inga resultat. Förutsättningen för att dessa planer
skulle lyckas var att ortsbefolkningen, de s. k. stamfrämmande,
blev decimerad. Endast Ryssland
har lyckats med att ända in i den
officiella lagstiftningen beteckna en
del av sina medborgare som stamfrämmande!
Premiärminister Stolypin utarbetade t. ex. ett projekt för begränsning av det tyska landinnehavet i
Sydvästryssland. I den principiella
inledningen till denna plan heter
det bl. a.: :.Som alla iakttagelser beträffande i Ryssland bofasta utlänningar redan har visat, ådagalägger
dessa trots sitt långvariga uppehåll
på rysk mark icke blott ingen strä-
van att sammansmälta med den
omgivande befolkningen, utan de
håller lidelsefullt fast vid sin egenart och isoleringen från ryska folket …:.8
En av panslavisternas många
drömmar hotade att gå i fullbordan.
Dessa var det nämligen som stod
bakom de antydda strävandena, ofta
med ledande militärer, såsom generalerna Janusjkevitj och Danilov,
som förgrundsfigurer. Det är här
på sin plats att erinra om den ryske
premiärministern Goremykins uttalande: :.Vi för krig icke bara mot
• A. S. Rezanov, Njemetzkoje sjpionstwo
(Det tyska spionaget); Petrograd 1915,
s. 235 f.
521
tyska riket utan också mot det
tyska överhuvud, även mot de ’inre
tyskarna’ !:.7
En annan viktig sak: efter några
framgångar i början led Ryssland
den ena motgången efter den andra
vid fronten, och alla i Petrograd
med patriotisk iver profeterade segrar förvandlade sig med järnhård
konsekvens till nederlag. Ju sämre
det gick på krigsskådeplatsen, desto
mer betydde angreppen och segrarna på hemmafronten, de som
gick ut över värnlösa tyskar, judar,
polacker, tatarer etc. Ryska regeringen kände sig tvungen att ställa
sig på krigsfot mot en del av sina
undersåtar, eftersom den ville på-
verka stämningen bland folket och
leda massornas blickar bort från
den hotande militära katastrofen.
Den militära ledningen krävde en
allmän utrymning av de västryska
gränstrakterna, vilken åtgärd sades
syfta till befolkningens skydd och
vara betingad av fiendens framryckning och den därav följande
nödvändigheten att förinta livsmedelsförråden. Ty dessa förråd fick
inte falla i tyskarnas händer. Alldeles bortsett från ryska regeringens hastigt påkomna och föga troliga bekymmer för sina ickeryska
gränsfolk måste man också tänka
på följande. Hungersystemet skulle
ha fungerat allt säkrare, ju fler
människor det gällde att försörja;
alltså hade tyskarna fått lida större
• Johannes Schleuning, Die deutschen
Siedlungsgebiete in Russland; Wiirzburg
1955, s. 62.
522
skada, om deportationerna inte
hade företagits.
Ryssarna måste själva ha observerat denna lucka i logiken, ty omedelbart efter det att tyskarna i maj
1915 hade trängt in i Kurland uppgavs det, att ortsbefolkningen hade
tillåtit sig handlingar, genom vilka
ryska armen upprepade gånger
hade kommit i ett svårt läge. Så går
det alltid till hos ryssarna: hela
världen bedriver sabotage och spionage för att illistigt övermanna
detta oskyldigt lidande land! Ryska
pressen påstod rentav att »kolonierna», de tyska kolonisternas
samhälle, var planmässigt anlagda
av tyska regeringen såsom stödjepunkter för en kommande erövring
av Ryssland !8 Och ändå visste man
att en rad tsarer själva hade inkallat dessa kolonister i landet.
Närmast något om judarnas utdrivande ur Kurland. De gällde ofta
som tyskar och framstod i varje fall
som icke önskvärda och fientliga.
Kavallerigeneralen Komarov-Kurlov, f. d. chef för hemliga polisen
och en kortare tid »generalguvernör
över Ostpreussen», blev civilförvaltningens befullmäktigade representant i Baltikum. I maj 1915 fick
han av storfurst Nikolaj Nikolajevitj, de ryska truppernas överbefälhavare, befallning att utdriva
alla judar ur Kurland, utan hänsyn
till kön, ålder och ställning. Guvernementet i fråga hörde till den s. k.
judiska bosättningsräjongen, dvs.
8 Schleuning 61.
till de områden där judar hade tilllåtelse att bo i Tsarryssland, och
hade därför en stor judisk befolkning. I stort sett hela handeln låg
i deras hand, däribland livsmedelsförsörjningen för flera militära
myndigheter och lasarett, där det
f. ö. arbetade en mängd judiska lä-
kare. I residensstaden Mitau visade
det sig, att hela deportationsföretaget bara av de här angivna skälen
hade bort inställas, alldeles bortsett
från den bristande tillgången på
rullande transportmateriel.D
Om denna deportation finns det
tillräckligt med materiaJ1° som bevisar dess ohyggliga karaktär. Endast
enstaka frågor skall här beröras.
De första offentliggjorda uppgifterna härstammar från dumaledamoten Friedmann, som den l augusti 1915 i duman påpekade bl. a.,
att nära 500 000 judar hade bragts
till tiggarstaven som ett resultat
av regeringens åtgärder. Vad angår förflyttningens art uppgav han,
att de som på obestämd tid skulle
dra bort till ett okänt fjärran vanligen bara fick en enda dag som
frist. Bortsända blev alla, åldringar,
kvinnor, barn, sjuka, rentav sinnessjuka som man för ändamålet i
fråga hämtade ut från hospitalen,
i den mån man inte lät det räcka
med utkastningen. Man berövade
folk möjligheten att medföra sin
egendom, och därför sändes många
iväg till fots.
• Komaroff-Kurloff, Das Ende des russischen Kaisertums; Berlin 1920, s. 314.
10 Rohrbach 24 f., 118 f.
Judetransporter som passerade
Lublin, där de inväntades med färdigställd förplägnad av den judiska
kommitten, måste dra vidare utan
att stanna. Ett tåg från Kovno med
110 vagnar fulla av judar stod i
fyra dagar i plomberat skick på
stationen Novo-Vilejsk. Man visste
inte vad man skulle göra med dem.
Myndigheterna i Kovno hade skickat dem till Poltava, men därvarande guvernör hade vägrat att
motta dem, precis som man returnerar en felaktig leverans av salt
sill. Så var då tåget tillbaka i Kovno.
När dumaledamoten Friedmann
träffade sina stamfränder var de
för andra gången på väg från Kovno
till Poltava.
Friedmann berättade vidare om
de övergrepp mot kvinnor och flickor, som nu en gång för alla tycks
vara obligatoriska hos tvättäkta
ryssar, och även om pogromer, varvid detaljerna framlades vid en
hemlig session. Man skonade folkets nerver. Det var också bara en
del av hans offentligt hållna tal som
kom in i de ryska tidningarna, resten kastade sig censuren över.
På stationen Unetsja höll ett tåg
med deporterade judar i 10 dagar.
När man till sist öppnade vagnarna
fann man 16 fall av scharlakansfeber och 8 av fläcktyfus. På stationen HorneJ ville judiska och kristna
invånare hjälpa de i boskapsvagnarna inspärrade, som varken hade
något att äta eller att dricka. Vaktmanskapet på tåget tillät emellertid
inte de deporterade att motta vare
523
sig bröd eller vatten och hotade att
skjuta ner deras hjälpare. Många
blev sinnessjuka på transporten,
många dog på vägen; värst var det
för de gravida kvinnor som måste
med i landsflykten.1o
Tvångsförflyttningen av judarna
drabbade utom Kurland och Polen
även Galizien, varifrån ungefär
250 000 judar blev fördrivna.
Näst efter judarna fick tatarerna
(om tyskarna skall längre fram talas) lida under folkförflyttningarnas följder. De bildade Rysslands
ledande mohammedanska nation
och måste på sin minussida i likhet med de flesta andra minoriteter
uppföra två fel: att inte ha kommit
till världen som ryssar och att inte
höra till den ortodoxa kyrkan. Om
man i tyskarnas och judarnas fall
talade om sympati för Tyskland
och vid behov även spionage för
fiendens räkning, så påbördade man
tatarerna turkvänliga böjelser. Kaukasiska bergsstammar, urgamla fiender till Ryssland, reste sig mot det
land som underkuvat dem, därtill
föranledda av det heliga krig som
turkarna hade proklamerat. Detta
var skäl nog att inskrida mot hela
den mohammedanska befolkningsgruppen. Hur det därvid gick till
sammanfattades i duman av Dsjafanov med orden: »Mohammedanerna jagas som vilda djur i Kaukasus. Den manliga befolkningen
skingras totalt åt många håll, de
kvarvarande kvinnorna skändas
och drivas i elände. Tusentals av
dem fryser och hungrar ihjäl utan
524
att någon som helst hjälp kan lämnas dem!:.11• I de mohammedanska
kurdernas byar, som på detta sätt
blivit tomma, insattes armenska
bönder. Ryssar hade under inga förhållanden kunnat hålla sig kvar.
Genom sistnämnda åtgärd blev
emellertid ryssarna själva den vinnande tredjeparten, till vars båtnad
hatet mellan de båda minoriteterna
blev allt djupare. I grova kolonialmetoder har ryssarna alltid varit
mästare.
strax efter krigets början släpptes
en våldsam hets mot de baltiska
godsägarna lös i den ryska pressen
och offentligheten. Ryssarnas hemliga avdelning trädde i funktion och
gjorde ett gott arbete. Snart regnade
det av angivelser mot den tyskbaltiska befolkningen, där denna beskylldes för varjehanda ingripanden till den ryska armens skada.
Hur långt tyskhetsen drevs kan
man lära av biträdande militäråklagaren A. S. Rezanov, som 1915 i sin
bok :.Det tyska spionageb fordrade
alla tyskars utvisning (:.först då
blir vi kvitt spionerna:.) .12 Hans arbete är ett konglomerat av de sällsammaste beskyllningar. Hit hör
»tesen:. att revolutionen av år 1905
iscensattes med hjälp av – den
baltiska adeln (:.som t. ex. baron
Hoyningen-Huene m. fb) !13 Dessa
barnsliga historier var emellertid
inte enbart löjliga. Ryska folkets
u Rohrbach 24.
10 Rezanov 258.
13 Rezanov 260 f.
massa och ryska intelligentsian
hade inte den blekaste aning om
faktiska förhållanden och händelser i Baltikum och accepterade
gärna alla osanningar.
Av de undersökningar som anställdes på grundval av angivelser
var det knappast en på hundra som
uppdagade något misstänkt; så berättar general Kurlov, som ju får
betraktas som sakkunnig. Men så
snart en ny ämbetsman övertog förvaltningen i ett distrikt blev alla
gamla angivelser inlämnade på nytt
i oförändrad form.14 Detta väcker
redan någon misstanke. Ryska
myndigheter tyckte nämligen inte
om att slösa bort tid på nya tankar,
som heller inte är så lätta att
komma på, eller att göra någotextraarbete; de höll sig med förkärlek
till beprövade schabloner.
Misstanken stegras när man erfar att det inte bara förekom angiveri utan även provokation. Så berättar general Kurlov om ett fanu>
då en äldre tysk lärare hade blivit
gripen i samband med utströende
av proklamationer från den tyska
armeledningen. Läraren riskerade
krigsrätt och dödsstraff. Vid undersökningen framgick, att proklamationerna hade strötts ut på gatan
medan läraren tillfälligt gick förbi.
Den skyldige var ett minderårigt
tidningsbud som hos polisen erkände provokation. Det är betecknande att hemliga polisen använde
ortsbefolkningen och inte ryssar för
” Komaroff-Kurloff 308.
15 Komaroff-Kurloff 310.
sina provokationer. På så vis skulle
saken göras mera trovärdig.
Att polisen inte var overksam i
deportationsfrågor bevisar följande
fall. I Riga fick general Kurlov från
stabschefen för 6. armen, överste
Boncz-Brujevitsj, motta ett telegram med förslaget att avlägsna
den främste mannen inom adeln på
ösel, baron Buxhoevden tillsammans med sex godsägare i trakten,
bland dem en medlem av riksrådet.
Skälet meddelades inte, kontraspionageavdelningen påstod sig inte
kunna utlämna sina hemligheter –
inte ens till civilförvaltningens
högste ledare. Deportationen blev
inte av, eftersom sagde ledare fick
det hela att rinna ut i sanden.18
Kort efter krigsutbrottet stängdes
de tyska skolorna i Baltikum. Tyska
inskrifter och skyltar, tyska föreningar och tyska språkets offentliga bruk blev förbjudna. Russificeringen var på marsch och segrade
över hela linjen. Till sist måste det
ju ändå förekomma någon enda
form av rysk seger i detta krig!
Utan deportationer gick det naturligtvis inte. Däremot antog de
inte formen av massdeportationer.
Att det inte behövde gå så långt
kan förklaras genom flera omständigheter: den insikt som en del av
den högre ämbetsmannakåren ägde
om baltiska frågor och som exemplifieras av Kurlov, vissa kvarstå-
ende förbindelser mellan balttyskarna och tsarhovet, en punkt som
1° Komaroff-Kurloff 268.
525
visserligen ofta har betonats på ett
överdrivet sätt, och så vidare.
Ryssarnas angreppsmål var tyskarna, och ännu inte esterna eller
letterna. Ty tyskarna bildade landets ledande skikt, och de måste
likvideras för att russificeringen
skulle kunna genomföras. Det är
här skäl att erinra om Paul Rohrbachs uppgifter17, enligt vilka det
1913 på ett gemensamt sammanträde med ryska jordbruks- och inrikesministerierna beslöts att i stor
stil kolonisera de västra områdena
med ryssar från Centralryssland, så
att t. ex. 300 000 storryska bönder
skulle forslas till Kurland och slå
sig ned på dess domäner. På den
tiden krävde radikala nationalryska
kretsar en konfiskation av hela den
baltiska storgodsegendomen. Denna
fordran hade inte sin grund i någon
önskan att ge land åt ester, letter
och litauer, utan vad man ville var
att lyckliggöra bönder från Tver och
Kaluga.
Innan jag kort berör bortförandet av tyska kolonister, skulle jag
vilja dröja ett ögonblick vid fabriksförflyttningarna från Baltikum till
det inre Ryssland. Det är begripligt
att ryssarna vid sitt återtåg inte
ville låta anläggningarna falla oskadade i tyskarnas händer, i all synnerhet där det var fråga om framställning av krigsviktiga produkter.
Ryssarna beslöt då att överföra fabrikerna till rikets inre delar och
alltså inte förstöra dem. Alltefter- 17 Rohrbach 78.
526
som det föll sig sprängde eller antände man byggnaderna, under det
att maskinerna fördes till Ryssland.
En del av dem gick för övrigt förlorade på den långa resan.1s
Vid förintelsen av den baltiska
industrin fanns det enligt min uppfattning också andra viktiga skäl,
t. ex. önskan att få en täckmantel
för att »evakuera» invånarna. När
fabrikerna försvann försvann också
arbetarna, eftersom det dels bara
var på grund av arbetet som de erhöll uppskov med militärtjänsten
-och för Ryssland drog balter inte
i fält med någon större entusiasm
– och de dels måste finna någon
försörjning för sig själva och sina
familjer. Regeringen befattade sig
allvarligt med denna arbetarfråga,
långt mera samvetsgrant än den annars brukade uppträda. Den lät utarbeta gottgörelsenormer m. m. för
att hjälpa arbetarna över perioden
av nödtvungen arbetslöshet under
evakueringen.
Många arbetare lät övertala sig
och drog mot rikets inre, där de
skulle erhålla en engångsutbetalning av samma storlek som deras
fyraveckorslön och därtill arbete i
statliga, krigsviktiga företag. I flertalet fall fick de på bestämmelseorten varken den utlovade gratifikationen eller något arbete. Man
gjorde dem möra för att efter någon
tid anställa dem mot mycket lägre
lön än den ursprungligen utlovade.
Många guvernörer lät helt enkelt
18 Komaroff-Kurloff 327.
tillfångata evakuerade arbetare och
sätta dem till tvångsarbete, givetvis
utan annan ersättning än kosten.
Det var ingen tillfällighet att bolsjevikrevolutionen segrade i Ryssland,
och förvånande är det inte heller att
Lenins första livgarde bestod av letter. Från Riga, som bland alla baltiska städer fick de hårdaste slagen
mot sin industri, drog 50 000 arbetare (av i allt 74 000) med sina familjer till Petrograd och Moskva1″
och kom där i ett svårt läge. Sammanlagt torde åtminstone 100 000
arbetare ha deltagit i utflyttningen.
Denna form av deportering, det bör
vi medge, var verkligen originell,
till den grad att ingen kom på iden
att alls se den som en systematisk
folkförflyttning! I sin »frivilligheb
erinrar den redan något om Chrustjevs metoder.
Ryska regeringens inskridanden
mot tyskarna i andra västliga
gränsområden var framför allt riktade mot de tyska bönderna, de s. k.
kolonisterna, ty andra yrkesutövare
fanns det knappast bland dessa tyskar. Bönderna, som levde i slutna
byar, hade uppnått ett visst välstånd och bevarat språk, religion
och sedvänjor oförändrade sedan sin
invandring, hade redan länge varit
chauvinistiska ryska kretsar en nagel i ögat, därför att de inte ville
låta sig russificeras.20 Detta har i
Ryssland alltid varit det svåraste
brott som »stamfrämmande» kun- 19 Rohrbach 54.
.., Axel Ripke, Der Koloss auf tönerneo
Fiissen; Miinchen 1916, s. 51.
nat begå. Kriget och den därav motiverade användningen av det gamla
ryska universalmedlet deportering
skulle här komma ändring åstad.
På något sätt måste dock regeringens ingripanden förskönas inför
folket. Utom de överallt i Ryssland
spridda underrättelserna om tyskarnas spioneri och sabotage förklarade man i Volhynien, Bessarabien, Taurien och andra delar av
Västryssland, att kriget ju fördes
mot Tyskland och att det därför var
rätt och billigt att framför allt tyskarna i Ryssland fick känna på den
saken. Tanken må ha varit primitiv,
men just fördenskull blev den förstådd och accepterad av den ryske
bonden.
Liksom alla ryska medborgare
måste naturligtvis också kolonisternas söner fullgöra sin värnplikt; vid
krigets utbrott inkallades de och
ryckte in i laga ordning. Kort tid
efter de första inkallelserna, som avsåg alla värnpliktiga upp till 38 års
ålder, satte regeringens antityska
åtgärder in, efter det att storfurst
Nikolaj Nikolajevitj hade fastslagit
de tyska kolonisternas opålitlighet,
och detta med bortseende från den
lojalitetsförklaring från ryssland~?-
tyskarna som hade undertecknats
av dumaledamoten baron Fölkersahm.
Den 15 februari 1915 stiftades en
lag tillfölje vilken alla tyska bönder,
som bodde inom ett område av 150
verst (l verst= 1.067 km) från
Rysslands västgräns och l 00 verst
från havskusten, var skyldiga att
527
inom 10 månader avyttra sin mark.
Det hela hade åtminstone på ytan
ett visst sken av laglighet över sig,
antagligen av hänsyn till de allierade. På grund av denna lag måste
2,7 miljoner hektar säljas. Markpriserna rasade genast nedåt. Därtill kom att bankerna hade order
att inte bevilja några krediter för
tyska markköp. Resultatet blev att
de av lagen drabbade kolonisterna
fick se sin mark bli värdelös, och
1,3 miljoner människor hade därmed förlorat försörjning och hem.21
Åt detta exempel torde bolsjevikerna, när de byggde upp sin stat
med konfiskationer, ha glatt sig
mycket och dragit sina lärdomar
därav. Åtgärden ifråga var ganska
lätt att genomföra redan därför, att
de yngre bönderna själva till större
delen inte satt på sina gårdar utan
kämpade som soldater – för tsar
och regering!
Då dessa åtgärder likväl inte visade sig tillräckliga, blev de tyska
kolonisterna utvisade inte bara ur
Polen och Kurland utan också ur
Volhynien, utan att de fick någon
tid att avveckla sina affärer. Som
vid alla nikolaitiska deportationsföretag var det inte misstänkta eller
otillförlitliga personer som sändes
iväg, utan deporteringen var generell. I Volhynien enbart drabbades
från den l juli 1915 och framåt ca
200 000 tyska kolonister22, av vilka
21 Rohrbach 101.
22 Gotthold Rhode, Völker auf dem Wege;
Kiel 1952, s. 7; Rohrbac.h 102.
528
efter krigsslutet ungefär hälften
återvände. De hade tre dagars frist
att ordna sina angelägenheter och
måste sedan på egna vagnar anträda resan mot öster. De som inte
höll sig till den uppställda fristen
eller av någon anledning arresterades på sina gårdar, undanskaffades
på det bekanta sättet i boskapsvagnar under kosackeskort. Resemå-
len var Sibirien och Volga. Hunger,
kyla och sjukdomar blev för mycket
för tusentals deporterade, i synnerhet barnen. Hur många Volhynientyskar som nådde fram till Volga
är mig inte bekant, av 100 000 deporterade polentyskar var det 25 000
som anlände dit.2a
Utdrivna och skickade mot öster
blev också alla kolonister vid Kiev.
Massdeportationerna under första
världskriget medförde stort elände
inte bara för dem som direkt drabbades utan även för invånarna i de
•• Rohrbach 102.
landsändar som var bestämda till
uppehållsorter för de förvisade. De
första följderna var bostadsnöd och
prisstegringar. Dessa senare antog
ofta, genom det stora intresse som
ryssen hyser för kommersiella ting,
ett skrämmande tempo och bidrog
till att rubba Rysslands prisnivå,
något som gjorde massorna än mognare för revolutionen.24 Särskilt illa
gick det i östra delen av europeiska
Ryssland, dit de första flyktingsvägorna från Polen och Kurland
kom fram först flera månader efter
deportationens början. Bönderna
dödade de fördrivna i tusental. Det
var inte bara vreden över att ha
fått nya onyttiga munnar att mätta,
det var också en reaktion mot regeringens krigsätgärder. Hos deporterade och bofasta sådde regeringen
genom sina rigorösa åtgärder en
förbittringens sådd, som skulle bära
frukt i bolsjevismen.
:u Jfr Komaroff-Kurloff 317.