Den europeiska handelskrisen
1958
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DEN EUROPEISKA HANDELSKRISEN
UNDER DET senaste halvåret har det
politiska intresset i Sverige varit så
inriktat på de båda valrörelserna,
att man i den allmänna debatten endast ägnat en tämligen förströdd
uppmärksamhet åt en handelspolitisk utveckling i Europa, som har
avgörande betydelse för vårt lands
ekonomi. Först på senaste tid har
man mer allmänt börjat oroa sig för
konsekvenserna för Sveriges del av
att Romfördraget om sexstatsmarknaden, ett fördrag syftande till vittgående politisk och ekonomisk integration mellan Frankrike, Västtyskland, Italien och Beneluxländerna, skall träda i kraft utan att
ett från engelsk sida föreslaget yttre
frihandelsområde samtidigt organiseras.
Vid en bedömning av utsikterna att
förena frihandelsområdet med sexstatsmarknaden måste man ständigt hålla i minnet, att Romfördraget primärt är en politiskt motiverad överenskommelse och blott sekundärt har ekonomiska syften.
Storbritanniens motbud till sexstatsmarknaden – frihandelsområ-
det- ger de ekonomiska fördelarna
av tullfri samhandel men pålägger
icke några mycket långtgående ineller utrikespolitiska band och innebär icke något avstående av suveränitet till övernationella organ.
Ur fransk synpunkt ter det sig som
om engelsmännen vill ha alla Romfördragets fördelar i form av ökad
handel men icke vad som för England bedömes vara dess nackdelar,
nämligen en långtgående politisk
och ekonomisk integration.
Den franska förhalningstaktiken
under flera år av förhandlingar har
berott på en rad omständigheter,
men i botten ligger just insikten om
att Frankrike med sin särskilt på
konsumtionsvaruområdet otillräckligt rationaliserade industri får betydande svårigheter att möta den
brittiska konkurrensen. Den under
fransk ledning utomordentligt lovande – men kapitalkrävande –
exploateringen av oljan i Sahara
hör också till bilden. Redan idag har
betydande framgångar nåtts, men
många problem, bland dem kapitalbristen, återstår att lösa. Det förefaller som om nu såväl politiker som
näringsliv bedömer påfrestningarna på fransk ekonomi redan inom
sexstatsmarknaden såsom nående
gränsen för vad Frankrike kan bära,
i vart fall under den närmaste femårsperioden innan investeringarna i
Sahara verkligen börjat ge utdelning.
Det franska sättet att förhandla,
542
att möta principiella invändningar
med påpekanden om praktiska svå-
righeter och tvärtom har medfört
att så småningom en rätt stor bitterhet uppstått mot fransmännen
under förhandlingarna inom OEEC
om ett frihandelsområde. Anledningen till att en kris uppkom i mitten av november var icke omöjligheten att förhandlingsvägen lösa
vissa i och för sig utomordentligt
komplicerade tekniska problem.
Frankrikes kategoriska nej till den
engelska förhandlingsuppläggningen sådant det formulerades av Soustelle var ur fransk synpunkt en alldeles naturlig deklaration. Närmast
med förvåning registrerade man på
franskt håll, att förhandlingarna
med anledning härav avbröts under
dramatiska omständigheter.
Denna situation har man allmänt
börjat karakterisera genom att tala
om »problemet den l januari 1959».
Problemet gäller alltså den diskriminering som uppkommer fr. o. m.
den l januari 1959 gentemot alla
stater utanför de sex, därest någon
lösning av frågan om frihandelsområdet då ej uppnåtts. Vid nämnda
datum börjar Romfördragets bestämmelser om tullsänkningar och
lättnader i kvarvarande importrestriktioner att tillämpas mellan de
sex. Vad först tullsänkningarna beträffar är var och en av de sex skyldig att reducera sina tullar med
l O% i förhållande till tullnivån den
l januari 1957. Den omedelbara verkan härav blir inte särskilt kännbar
för exempelvis den svenska exporten. En så jämförelsevis hög tullsats
som 20% minskas alltså den l januari 1959 till 18 %. I fråga om
Västtyskland är det sannolikt, att
det inte blir några nämnvärda tulljusteringar gentemot omvärlden.
Västtyskland har nämligen ensidigt
och efter »bastidpunkten» den l januari 1957 sänkt sina tullar på ett
flertal varor och har sålunda redan
i förväg fullgjort vissa av sina åligganden enligt Romfördraget
Frågan om de diskriminatoriska
verkningarna av reduktionerna mellan de sex av de kvantitativa importrestriktionerna tilldrar sig i
varje fall på kort sikt större intresse
än tullsänkningarna. Särskilt för
Frankrikes del spelar importrestriktionerna en betydande roll. Enligt
sina åligganden inom OEEC hade
Frankrike fram till sommaren 1957
liberaliserat över 80 % av sin import. Med hänvisning till sina betalningssvårigheter och med utnyttjandet av OEEC-stadgans speciella
medgivanden licensbelade Frankrike emellertid vid denna tidpunkt
all sin import. Frankrike har emellertid ställt i utsikt att snarast återgå till den gamla liberaliseringsgraden – 83% – men att detta skulle
kunna genomföras inom den närmaste tiden är tämligen osannolikt.
För närvarande har Frankrike ett
mycket bekymmersamt valutaläge
och en devalvering av francen väntas allmänt. Av detta följ er att
Frankrikes åligganden enligt Romfördraget att lätta sina importrestriktioner gentemot de övriga fem
medlemsstaterna knappast kan antagas bli utsträckta till att gälla de
övriga elva OEEC-länderna. Enligt
Romfördraget skall gällande bilaterala importkontingenter den l januari 1959 omändras till globalkontingenter och i allmänhet ökas med
20%. Härtill kommer emellertid en
ytterligare bestämmelse i Romfördraget, som i vissa lägen kan ha stor
betydelse och vilken måhända hittills icke observerats i tillräcklig utsträckning, nämligen föreskriften
att varje globalkontingent måste
uppgå till minst 3% av den totala
nationella produktionen av varan
ifråga. För att ta ett måhända drastiskt men långt ifrån orealistiskt
exempel kan nämnas, att Frankrike
nu genom bilaterala avtal totalt importerar ca 4 500 bilar per år från
hela världen. Denna kontingent
skall den l januari delas upp på de
fem andra medlemsstaterna och på
världen i övrigt. Om för närvarande
uppskattningsvis 3 500 bilar kommer från de fem, så skall denna import ökas till ca 20 000 bilar per år,
d.v.s. 3% av den inhemska produktionen, medan för världen i övrigt
endast återstår en kontingent om
l 000 bilar, därest ingen speciell
överenskommelse träffas. Det säger
sig självt att en tillämpning av 3%-
regeln i många fall kommer att ge
Romfördragets medlemsstater avsevärda fördelar i starten, göra det
möjligt för dem att bygga upp en
serviceorganisation etc., vilket allt
innebär att om bilimporten så små-
ningom helt skulle frisläppas den
543
tillgängliga franska marknaden redan erövrats av tyska och italienska
bilfabrikanter.
Att tänka sig någon form av avtal om ett frihandelsområde före
årets slut framstår som helt orealistiskt. Vad som kan komma ifråga
är olika former av provisorier
ägnade att undanröja åtminstone
en del av den diskriminering som
tullsänkningarna och mildrade importrestriktioner enbart inom sexstatsmarknaden innebär.. Närmast
till hands ligger att den 10-procentiga tullsänkningen utsträcks till
alla OEEC-länder, eventuellt till
alla medlemmar av GATT, samt att
åtminstone någon del av lättnaderna ifråga om importrestriktionerna kommer att gälla även för
medlemmarna av OEEC. Man har
emellertid grundad anledning antaga att fransmännen kommer att
se till, att full överensstämmelse
icke uppnås och att följaktligen
vissa lättnader reserveras för de sex.
Under den första upprörda tiden
sedan förhandlingarna brutit samman i mitten av november fördes
ofta eventualiteten av ett handelskrig på tal. Så småningom har emellertid problemen börjat diskuteras
med något större lugn, bl. a. sedan
de yttre sex, d. v. s. Storbritannien,
Schweiz, Österrike, Sverige, Norge
och Danmark kunnat konstatera att
ett tryck utifrån endast tjänar till
att svetsa sexstatsgruppen ännu
närmare samman och att därmed
stärka Frankrikes möjligheter att
inom gruppen få gehör för sina spe- 544
ciella synpunkter. Det är uppenbart
att Västtyskland har ett utomordentligt stort intresse av ett arrangemang av frihandelsområdets typ
på grund av den jämförelsevis stora
andel av Västtysklands export som
går just till de s. k. yttre sex. Även
Benelux, särskilt Nederländerna, är
i så hög grad intresserad av ett effektivt varuutbyte i hela Europa att
det inom sexstatsmarknaden ständigt måste finnas en stark vilja till
kompromisser i syfte att förhindra
en splittring av Europa i rivaliserande läger. de Gaulles makttillträde och därav följande ökat internationellt anseende för Frankrikes
del har i detta sammanhang medfört
en komplikation. de Gaulle är av
prestigeskäl icke benägen att godtaga en utformning av en fiktiv
kompromiss om frihandelsområdet,
vilken ger Frankrike alla upptänkliga möjligheter att utnyttja undantagsbestämmelser och erhålla dispenser. På ett tidigt stadium av förhandlingarna – före de Gaulle –
talades det ofta om att denna fiktiva lösning alltid fanns att tillgå i
nödfall för att föra frihandelsområ-
det i hamn till den l januari 1959.
Även om en överenskommelse om
ett provisorium nu skulle uppnås,
återstår en lång väg att gå för att nå
en uppgörelse om ett frihandelsområde. Redan ovissheten om huruvida detta kommer till eller icke
verkar i sin mån diskriminerande,
och det har visat sig att amerikanskt kapital med hänsyn härtill
är föga hågat att slå sig ner i Västeuropa annat än inom sexstatsmarknaden.
Efter den livliga diplomatiska
aktiviteten från svensk sida förefaller det nu som om man något slagit sig till ro och konstaterat att
hela frågan förpassats till den internationella politikens högsta nivå,
där de västeuropeiska stormakternas ord trots allt väger tyngst. Det
gäller nu att genom metodiskt förhandlingsarbete under den korta
tid, som kan återstå för att utforma
ett provisorium, bevaka de svenska
synpunkterna på bästa sätt. Det gäller också att fortsätta ansträngningarna att nå en slutgiltig uppgörelse
om ett frihandelsområde. Sedan
vissa missförstånd mellan den officiella svenska förhandlingsdelegationen och näringslivets företrä-
dare nu bringats ur världen finns
allt skäl att hoppas på att den
svenska förhandlingsinsatsen skall
bli den bästa och ske i nära samarbete mellan myndigheter och nä-
ringsliv. Även om den allmänna
opinionen i Sverige alltför länge
hållits otillräckligt informerad om
hela debatten om den ekonomiska
integrationen i Västeuropa har dock
ett mycket omfattande och ambitiöst utredningsarbete redan utförts,
både av myndigheter och enskilda.
Det är nu hög tid att de politiska
instanserna gör sig förtrogna med
frågeställningarna.
UNDER DET senaste halvåret har det
politiska intresset i Sverige varit så
inriktat på de båda valrörelserna,
att man i den allmänna debatten endast ägnat en tämligen förströdd
uppmärksamhet åt en handelspolitisk utveckling i Europa, som har
avgörande betydelse för vårt lands
ekonomi. Först på senaste tid har
man mer allmänt börjat oroa sig för
konsekvenserna för Sveriges del av
att Romfördraget om sexstatsmarknaden, ett fördrag syftande till vittgående politisk och ekonomisk integration mellan Frankrike, Västtyskland, Italien och Beneluxländerna, skall träda i kraft utan att
ett från engelsk sida föreslaget yttre
frihandelsområde samtidigt organiseras.
Vid en bedömning av utsikterna att
förena frihandelsområdet med sexstatsmarknaden måste man ständigt hålla i minnet, att Romfördraget primärt är en politiskt motiverad överenskommelse och blott sekundärt har ekonomiska syften.
Storbritanniens motbud till sexstatsmarknaden – frihandelsområ-
det- ger de ekonomiska fördelarna
av tullfri samhandel men pålägger
icke några mycket långtgående ineller utrikespolitiska band och innebär icke något avstående av suveränitet till övernationella organ.
Ur fransk synpunkt ter det sig som
om engelsmännen vill ha alla Romfördragets fördelar i form av ökad
handel men icke vad som för England bedömes vara dess nackdelar,
nämligen en långtgående politisk
och ekonomisk integration.
Den franska förhalningstaktiken
under flera år av förhandlingar har
berott på en rad omständigheter,
men i botten ligger just insikten om
att Frankrike med sin särskilt på
konsumtionsvaruområdet otillräckligt rationaliserade industri får betydande svårigheter att möta den
brittiska konkurrensen. Den under
fransk ledning utomordentligt lovande – men kapitalkrävande –
exploateringen av oljan i Sahara
hör också till bilden. Redan idag har
betydande framgångar nåtts, men
många problem, bland dem kapitalbristen, återstår att lösa. Det förefaller som om nu såväl politiker som
näringsliv bedömer påfrestningarna på fransk ekonomi redan inom
sexstatsmarknaden såsom nående
gränsen för vad Frankrike kan bära,
i vart fall under den närmaste femårsperioden innan investeringarna i
Sahara verkligen börjat ge utdelning.
Det franska sättet att förhandla,
542
att möta principiella invändningar
med påpekanden om praktiska svå-
righeter och tvärtom har medfört
att så småningom en rätt stor bitterhet uppstått mot fransmännen
under förhandlingarna inom OEEC
om ett frihandelsområde. Anledningen till att en kris uppkom i mitten av november var icke omöjligheten att förhandlingsvägen lösa
vissa i och för sig utomordentligt
komplicerade tekniska problem.
Frankrikes kategoriska nej till den
engelska förhandlingsuppläggningen sådant det formulerades av Soustelle var ur fransk synpunkt en alldeles naturlig deklaration. Närmast
med förvåning registrerade man på
franskt håll, att förhandlingarna
med anledning härav avbröts under
dramatiska omständigheter.
Denna situation har man allmänt
börjat karakterisera genom att tala
om »problemet den l januari 1959».
Problemet gäller alltså den diskriminering som uppkommer fr. o. m.
den l januari 1959 gentemot alla
stater utanför de sex, därest någon
lösning av frågan om frihandelsområdet då ej uppnåtts. Vid nämnda
datum börjar Romfördragets bestämmelser om tullsänkningar och
lättnader i kvarvarande importrestriktioner att tillämpas mellan de
sex. Vad först tullsänkningarna beträffar är var och en av de sex skyldig att reducera sina tullar med
l O% i förhållande till tullnivån den
l januari 1957. Den omedelbara verkan härav blir inte särskilt kännbar
för exempelvis den svenska exporten. En så jämförelsevis hög tullsats
som 20% minskas alltså den l januari 1959 till 18 %. I fråga om
Västtyskland är det sannolikt, att
det inte blir några nämnvärda tulljusteringar gentemot omvärlden.
Västtyskland har nämligen ensidigt
och efter »bastidpunkten» den l januari 1957 sänkt sina tullar på ett
flertal varor och har sålunda redan
i förväg fullgjort vissa av sina åligganden enligt Romfördraget
Frågan om de diskriminatoriska
verkningarna av reduktionerna mellan de sex av de kvantitativa importrestriktionerna tilldrar sig i
varje fall på kort sikt större intresse
än tullsänkningarna. Särskilt för
Frankrikes del spelar importrestriktionerna en betydande roll. Enligt
sina åligganden inom OEEC hade
Frankrike fram till sommaren 1957
liberaliserat över 80 % av sin import. Med hänvisning till sina betalningssvårigheter och med utnyttjandet av OEEC-stadgans speciella
medgivanden licensbelade Frankrike emellertid vid denna tidpunkt
all sin import. Frankrike har emellertid ställt i utsikt att snarast återgå till den gamla liberaliseringsgraden – 83% – men att detta skulle
kunna genomföras inom den närmaste tiden är tämligen osannolikt.
För närvarande har Frankrike ett
mycket bekymmersamt valutaläge
och en devalvering av francen väntas allmänt. Av detta följ er att
Frankrikes åligganden enligt Romfördraget att lätta sina importrestriktioner gentemot de övriga fem
medlemsstaterna knappast kan antagas bli utsträckta till att gälla de
övriga elva OEEC-länderna. Enligt
Romfördraget skall gällande bilaterala importkontingenter den l januari 1959 omändras till globalkontingenter och i allmänhet ökas med
20%. Härtill kommer emellertid en
ytterligare bestämmelse i Romfördraget, som i vissa lägen kan ha stor
betydelse och vilken måhända hittills icke observerats i tillräcklig utsträckning, nämligen föreskriften
att varje globalkontingent måste
uppgå till minst 3% av den totala
nationella produktionen av varan
ifråga. För att ta ett måhända drastiskt men långt ifrån orealistiskt
exempel kan nämnas, att Frankrike
nu genom bilaterala avtal totalt importerar ca 4 500 bilar per år från
hela världen. Denna kontingent
skall den l januari delas upp på de
fem andra medlemsstaterna och på
världen i övrigt. Om för närvarande
uppskattningsvis 3 500 bilar kommer från de fem, så skall denna import ökas till ca 20 000 bilar per år,
d.v.s. 3% av den inhemska produktionen, medan för världen i övrigt
endast återstår en kontingent om
l 000 bilar, därest ingen speciell
överenskommelse träffas. Det säger
sig självt att en tillämpning av 3%-
regeln i många fall kommer att ge
Romfördragets medlemsstater avsevärda fördelar i starten, göra det
möjligt för dem att bygga upp en
serviceorganisation etc., vilket allt
innebär att om bilimporten så små-
ningom helt skulle frisläppas den
543
tillgängliga franska marknaden redan erövrats av tyska och italienska
bilfabrikanter.
Att tänka sig någon form av avtal om ett frihandelsområde före
årets slut framstår som helt orealistiskt. Vad som kan komma ifråga
är olika former av provisorier
ägnade att undanröja åtminstone
en del av den diskriminering som
tullsänkningarna och mildrade importrestriktioner enbart inom sexstatsmarknaden innebär.. Närmast
till hands ligger att den 10-procentiga tullsänkningen utsträcks till
alla OEEC-länder, eventuellt till
alla medlemmar av GATT, samt att
åtminstone någon del av lättnaderna ifråga om importrestriktionerna kommer att gälla även för
medlemmarna av OEEC. Man har
emellertid grundad anledning antaga att fransmännen kommer att
se till, att full överensstämmelse
icke uppnås och att följaktligen
vissa lättnader reserveras för de sex.
Under den första upprörda tiden
sedan förhandlingarna brutit samman i mitten av november fördes
ofta eventualiteten av ett handelskrig på tal. Så småningom har emellertid problemen börjat diskuteras
med något större lugn, bl. a. sedan
de yttre sex, d. v. s. Storbritannien,
Schweiz, Österrike, Sverige, Norge
och Danmark kunnat konstatera att
ett tryck utifrån endast tjänar till
att svetsa sexstatsgruppen ännu
närmare samman och att därmed
stärka Frankrikes möjligheter att
inom gruppen få gehör för sina spe- 544
ciella synpunkter. Det är uppenbart
att Västtyskland har ett utomordentligt stort intresse av ett arrangemang av frihandelsområdets typ
på grund av den jämförelsevis stora
andel av Västtysklands export som
går just till de s. k. yttre sex. Även
Benelux, särskilt Nederländerna, är
i så hög grad intresserad av ett effektivt varuutbyte i hela Europa att
det inom sexstatsmarknaden ständigt måste finnas en stark vilja till
kompromisser i syfte att förhindra
en splittring av Europa i rivaliserande läger. de Gaulles makttillträde och därav följande ökat internationellt anseende för Frankrikes
del har i detta sammanhang medfört
en komplikation. de Gaulle är av
prestigeskäl icke benägen att godtaga en utformning av en fiktiv
kompromiss om frihandelsområdet,
vilken ger Frankrike alla upptänkliga möjligheter att utnyttja undantagsbestämmelser och erhålla dispenser. På ett tidigt stadium av förhandlingarna – före de Gaulle –
talades det ofta om att denna fiktiva lösning alltid fanns att tillgå i
nödfall för att föra frihandelsområ-
det i hamn till den l januari 1959.
Även om en överenskommelse om
ett provisorium nu skulle uppnås,
återstår en lång väg att gå för att nå
en uppgörelse om ett frihandelsområde. Redan ovissheten om huruvida detta kommer till eller icke
verkar i sin mån diskriminerande,
och det har visat sig att amerikanskt kapital med hänsyn härtill
är föga hågat att slå sig ner i Västeuropa annat än inom sexstatsmarknaden.
Efter den livliga diplomatiska
aktiviteten från svensk sida förefaller det nu som om man något slagit sig till ro och konstaterat att
hela frågan förpassats till den internationella politikens högsta nivå,
där de västeuropeiska stormakternas ord trots allt väger tyngst. Det
gäller nu att genom metodiskt förhandlingsarbete under den korta
tid, som kan återstå för att utforma
ett provisorium, bevaka de svenska
synpunkterna på bästa sätt. Det gäller också att fortsätta ansträngningarna att nå en slutgiltig uppgörelse
om ett frihandelsområde. Sedan
vissa missförstånd mellan den officiella svenska förhandlingsdelegationen och näringslivets företrä-
dare nu bringats ur världen finns
allt skäl att hoppas på att den
svenska förhandlingsinsatsen skall
bli den bästa och ske i nära samarbete mellan myndigheter och nä-
ringsliv. Även om den allmänna
opinionen i Sverige alltför länge
hållits otillräckligt informerad om
hela debatten om den ekonomiska
integrationen i Västeuropa har dock
ett mycket omfattande och ambitiöst utredningsarbete redan utförts,
både av myndigheter och enskilda.
Det är nu hög tid att de politiska
instanserna gör sig förtrogna med
frågeställningarna.