Dagens frågor
1958
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Galgenfrist för berlinarna
Medan yrkesaugurerna spekulerar över
varför just Berlin utvalts för Moskvas
senaste provtagning på hur mycket
kallt stål västern tål, har berlinarna
själva gjort enkel övergång till dagordningen. Man har inte sin nattsömn
till vilket pris som helst, och man har
tidigt fått se till att hålla sig med
bättre nerver än vad som kan gå för
sig i Bonn eller Washington.
Denna nya Berlin-kris är ett nytt och
slående exempel på västsidans organiskt betingade taktiska underlägsenhet i det kalla kriget. Spelöppningen
tillkommer permanent bråkmakaren,
och tillräckligt ofta lyckas han få den
fåkunnigare delen av åskådarna att
fatta det inledande pjäsoffer som ingår
i hans väl kalkylerade gambit såsom
en reell eftergift. Motspelaren har
många och tyckmyckna rådgivare,
som insisterar på att komma till tals
inför allt folket. Och så lär det väl,
gudskelov, komma att förbli så länge
inte president Eisenhowers presskonferenser och underhusets frågetimme
ersatts av Allunionella journalistfederationens nordamerikanska sektion
och Brittiska Folkkammaren.
Bland dem som ägnat sig åt tydor i
samband med Berlin-krisen märks
även LO:s Aftonbladet, vars ledaravdelning på sistone burit märkliga spår
av den allmänna uppgrumling som
följt med den stora omskvalpningen
inom A-pressen. :.Det är fullkomligt
klart vad ryssarna siktar på när de
förklarar sig villiga att dra tillbaka
sina trupper från östtyskland och ge
östtyska regeringen kontrollen över
västmakternas tillfartsvägar till Berlin», förklarar AB. »De vill att de västtyska lastbilschaufförerna och de östtyska landsvägspoliserna ska komma
till tals med varann – eller, med
andra ord, de vill att Västtyskland ska
erkänna östtyskland som stat.»
»Varför skall ett erkännande av Östtyskland sitta så långt in?» utropar
AB :s ledarskribent efter detta mästerstycke i populariseringskonst. »Man
må väl kunna erkänna ett faktum utan
att man gillar det.» Och för att läsaren
icke skall behöva sväva i tvivelsmål
om vad som är moralen i allt detta har
man till yttermera visso gripit till fetstilskasten: »Det gäller inte bara västmakterna, det gäller alla, det gäller oss.
Om ryssarna drar tillbaka sina ockupationstrupper kommer den stund då
svenska regeringen bör överväga att
erkänna östtyskland.»
Man frågar sig om denna märkliga
ledare är en redaktionell olyckshändelse av det slag som kan tänkas inträffa på vilken tidning som helst som
ännu ej funnit sina arbetsformer eller
om vi står inför en ny och intressant
ambition från LO-organets sida att
driva kätterier även mot de centrala
dogmerna i regeringens utrikespolitik.
Den svenska regeringens klart definierade politik i Tysklandsfrågan är,
att ett svenskt erkännande av den östtyska regimen måste förknippas med
frågan om fria och demokratiska val i
landet. Det lär inte på senare tid ha
förekommit något som ur denna aspekt
aktualiserat Aftonbladets inklampande
på scenen. Herr Erlander torde för
————-~~~–~—–~ ——
546
ovanlighetens skull ha talat för hela
svenska folket när han för några
veckor sedan på besök i Berlin försäkrade pressen att man i Sverige betraktade Väst-Berlin som en demokratiens utpost.
Det fanns en tid i Aftonbladets
mångskiftande förflutna – det är förresten inte så länge sedan – då man
med emfas drev tanken på en realpolitisk anpassning till en segrande ny
världsordning och dess nyordningsplaner i Europa. För tidningens egen
och Landsorganisationens skull vill
man gärna hoppas att historien inte
kommer att upprepa sig.
Hårdare grepp över Polen
Enligt en sedan två år tämligen utbredd uppfattning var Gomulka-revolten inte någon revolt i egentlig mening, utan snarare ett vaktombyte.
PZPR, polska kommunistpartiet, förstod efter arbetarnas uppror i Poznan,
att politiken till varje pris måste mildras. Gomulka med sin fängelsegloria
utvaldes som den lämpligaste ledaren
för att förverkliga denna klimatförändring. Chrustjov förstod genast, att
det var bättre att ta ett steg tillbaka,
än att nödgas kväva det polska upproret i blod – desto mera, som Polen utgör en infallsport direkt till Sovjets
hjärta. Risken var för resten inte så
stor, ty Polens strategiskt politiska
läge måste även efter omvälvningen
förbli detsamma mellan Ryssland och
östtyskland med dess 300 tusen man
ryska trupper för att inte tala om dem
som befann sig i Polen. Den polska industrins beroende av ryska råvaror
och annan rysk import spelade också
sin roll i detta resonemang. Polen
måste så småningom oundvikligen åter
hamna i Sovjets klor. Det som Chrustjov däremot inte kunde förutse var
att hela återgången till :.normala förhållanden:. skulle bli så snabb som den
blev. Dess kronologi är faktiskt häpnadsväckande: i juli förra året bröt
en spårvägsstrejk ut i landets näst
största stad Lodz, ett stort textilindustricentrum. I och med dess undertryckande med batonger och tårgas har ett
exempel statuerats för arbetarna att
man inte får strejka i en arbetarstat.
strax före den första årsdagen av oktoberomvälvningen fick studenterna genom tidningen »Po prostu»s indragning veta, att de inte bör befatta sig
med politik. I juli angrep säkerhetspolisen panlinklostret i det polska
Lourdes-Czestochowa, som är hela
nationens helgedom. Ett par veckor
senare sattes en omfattande propagandakampanj i gång mot religionsundervisningen i skolorna. Strax före den
polska parti- och regeringsdelegationens nästan tre veckor långa resa till
Sovjetunionen angrep premiärministern Cyrankiewicz och förutvarande
partisekreteraren, jordbruksministern
Ochab bönderna, som hittills prisats
för sina goda produktionsresultat, och
förklarade i strid mot alla erfarenheter från de senaste två åren kollektiviseringen vara den mest effektiva metoden i lantbruket.
Mellan två scener: en på Warszawas
flygfält i oktober 1956, när Chrustjov
vände Gomulka ryggen och kallade honom för förrädare, och den andra två
år senare i oktober 1958, när de omfamnade varandra på järnvägsperrongen i Moskva, har en hel epok förflutit. Utan tvivel behöver dessa två
herrar varandra. Chrustjov för att upprätthålla ordningen i övriga satellitländer och Gomulka för att hålla sina
egna »stalinisten stången. De sistnämnda underlättar dock den ryske
partisekreterarens strävanden för att
bevara sin polske kollega i ett beroende av Kreml genom att alltid slå
in på en prorysk linje. Utvecklingen
under de senaste veckorna bekräftar
detta till fullo. På kommunistpartiets
centralkommittes tolfte plenum antogs
riktlinjer för den nya femårsplanen
för åren 1959-65, vilken kanske inte
helt tillfälligt slutar samtidigt med den
nyligen offentliggjorda ryska sjuårsplanen. Båda lägger stor vikt vid investeringarna, särskilt inom den tunga
industrin, med åsidosättande av konsumenternas intressen. Polackerna
lyckades emellertid bättre att slå vakt
om dessa. Medan den polska delegationen med Gomulka i spetsen ännu var
kvar i Sovjetunionen, publicerade dock
Zycie Warszawy den 30 oktober en
uppmärksammad artikel i vilken ordföranden i det ekonomiska rådet, den
redan före kriget vänsterorienterade
Stefan Jedrychowski, skarpt kritiserade den polska planen, vilken f. ö.
delvis var hans eget verk. Han underströk bl. a. att det skulle bli omöjligt
att förverkliga en s. k. engångs prisoch lönereglering, vilken skulle förbättra de allmänna levnadsvillkoren.
Bakom den låga levnadsstandarden
ligger nämligen tanken på utvidgade
investeringar och större produktion
av kapitalvaror, vilket ligger i Sovjetunionens intresse. Jedrychowskis artikel åtföljdes av en annan, författad
av Bronislaw Mine, bror till Polens
ekonomiske diktator från den mörkaste Stalinepoken, Hilary Mine. Dennes namn blev för all framtid förknippat med oerhörd nepotism och med
Polens hänsynslösa utsugning från
Sovjetunionens sida. Bakom dessa två
ställde sig i slutet av november en
tredje polsk stalinist, den i Ryssland
utbildade Eugeniusz Szyr, ökänd för
att han alltid rycker in, när ryska intressen fordrar detta. Redan nu införs
i hela den polska industrin under fö-
revändning att fira vissa stora årsdagar, såsom t. ex. ryska revolutionens,
s. k. produktionstävlingar, något som
ej förekommit sedan 1956.
547
Ytterligare oroväckande intermezzon kan nämnas här. Boleslaw Piasecki, ledare för den pseudokatolska
proryska organisationen :.Pax:. beskrev i sina tidningar Kierunki och
Slowo Powszechne hur den polska patriotismen bör gestalta sig inför Sovjetunionen. Han underströk med rätta, att
trots ryssarnas odiskutabla vetenskapliga framgångar har polackerna en
medfödd överlägsenhetskänsla gentemot sina ryska bröder. Polackerna
anses dessutom underskatta värdet av
den sovjetryska alliansen, vilken i
verkligheten »avgör deras fosterlands
plats i världen». Polen hör politiskt
till östern, men kulturellt till västerlandet, vilket ju dominerar världen
med sitt kulturella förflutna. Framtiden både socialt och ekonomiskt hör
däremot till det socialistiska lägret
under Sovjets odiskutabla ledning.
Även under de i Polen rådande förhållandena väckte dessa formuleringar allmän uppmärksamhet och oro,
desto mer, som Fiaseekis kända förbindelser med sovjetrepresentanter
gör dem nästan olycksbådande. Samtidigt begärde han, att Polen skulle
vidareutbygga sina relationer med
Walter Ulbrichts regim i Pankov. Båda
dessa framträdanden hade till syfte att
uppmjuka polackerna i samband med
den ovannämnda rysslandsresan, vilken
även utnyttjades av Chrustjov i utrikespolitiskt syfte. Den polske partisekreteraren blev bl. a. tvungen att uttala sig mycket bestämt mot Tito, trots
att deras ömsesidiga sympatier för att
stärka varandras motståndskraft gentemot Kreml är välkända världen runt.
Detta föranledde i sin tur en bred
salva i den jugoslaviska motsvarigheten till Pravda – Borba, vilken utan
omsvep sade, att den polske ledaren
nu helt och hållet går i Chrustjovs ledband. I sina tal i Sovjetunionen angrep
Gomulka även Västtysklands föreslagna atombeväpning och USA:s poli- —–~——-
548
tik överhuvudtaget, vilket förorsakade
en skarp replik från State Departement.
I Warszawa befaras dessutom, att
denna samordnade polsk-ryska attack
kan äventyra det tredje amerikanska
länet på ungefär hundra miljoner dollar, varav Polen är i stort behov.
Hur långt Gomulkas underdånighet
gick under hans vistelse i Sovjetunionen visas kanske bäst av, att han i
Leningrad för första gången talade
ryska officiellt och inbjöd Chrustjov
tillsammans med Rokossovskij till förhandlingar »på polsk mark». Marskalk
Rokossovskij förkroppsligade Rysslands övermakt i Polen fram till tiden
efter den polska omvälvningen 1956,
och även om hans vistelse nu skulle bli
tillfällig, måste den av alla polacker
betraktas som en politisk örfil. Han
kommer antagligen för att förverkliga
Warszawapaktens förstärkning, som
Chrustjov och Gomulka kom överens
om. Detta betyder förmodligen placerande! av avfyringsanordningar för
atomvapen inom åtskilliga satellitländer samt ett utvidgande av försvarssamarbetet med östtyskland, till vilket
Polen liksom Tjeckoslovakien hittills
ställt sig avvisande.
Kuppen i Khartum
Måndagen den 17 november övertogs
makten i Sudan genom en oblodig
statskupp av armeledningen, som suspenderade regeringen och parlamentet, förbjöd de politiska partierna och
införde censur över press och radio.
statskuppen gav omedelbart upphov
till en serie motsägande rykten och
spekulationer världen runt. Ena dagen
betecknades den som »nasservänlig»,
den andra som »nasserfientlig» och
den tredje som »politiskt neutral».
Förvirringen hade ännu ej hunnit
skingras innan kuppen redan var på
väg att falla i glömska. Genom sina belydelsefulla förbindelser med Förenade arabrepubliken är emellertid
Sudan av en viss betydelse i arabvärlden, och redan av den anledningen
motiverar kuppen en kort kommentar;
måhända kan en sådan bli till utgångspunkt för en mera nyanserad bild av
dagens situation i Egyptens södra
grannland.
Alltsedan inre självstyre infördes i
Sudan år 1953 har landets politiska liv
dominerats av tre stora politiska huvudproblem: förhållandet till Egypten,
motsättningarna mellan den arabiska
befolkningsmajoriteten i landets norra
del och negerstammarna i söder samt
frågan om de muhammedanska sekternas politiska inflytande. Härtill har
under de två senaste åren tillkommit
ännu en tvistefråga, nämligen den om
sudans allmänna utrikespolitiska hållning i förhållandet mellan öst och väst.
Kärnan i de båda största politiska
partierna i landet utgjordes länge av
två mot varandra kämpande religiösa
sekter, Khatmiaorden och Ansarsekten, vilka tillsammans i stor utsträckning behärskade nationens politiska
liv. Ansarsektens ledare är samtidigt
ledare för det s. k. ummapartiet, ett
konservativt parti, som hela tiden arbetat för sudans fulla självständighet
och ställt sig synnerligen fientligt till
ett intimt samgående med Egypten.
Mot detta parti uppträdde Nationella
unionspartiet, vars ledare, förre premiärministern Ismail al-Azhari, tidigare stöddes av Khatmiaordens ledare
Sayed Ali al-Mirghani. Nationella unionspartiet (NUP) har under lång tid
eftersträvat vänskapligt samarbete med
Egypten, och i Sudans första fria val
1953 blev det genom ett intensivt egyptiskt stöd landets största parti. Så mycket större blev därför besvikelsen i
Egypten då det så småningom blev uppenbart, att den påtänkta egyptisk-sudanska unionen icke skulle komma till
stånd, utan att även NUP under den nye
regeringschefen al-Azhari motsatte sig
en sådan utveckling.
Efter självständighetsförklaringen
den 19 december 1955 sökte emellertid
al-Azhari stärka sin parlamentariska
ställning och grep sig därför an med
uppgiften att sekularisera sudans politiska liv och neutralisera sekternas inflytande. Detta ledde till en brytning
mellan honom och Sayed Ali, vars anhängare i NUP bröt sig ut ur partiet
och bildade Demokratiska folkpartiet
(DFP), som visserligen bibehöll NUP:s
sympatiska inställning till Egypten,
men som motarbetade al-Azharis sekulariserings- och moderniseringssträ-
vanden. Detta beredde vägen för en
försoning mellan ummapartiet och
Sayed Alis anhängare, och i juli 1956
framtvingade dessa al-Azharis avgång
och bildade en koalitionsregering under ledning av ummapartiets sekreterare Abdullah Khalil.
Vid nästa allmänna val i februari i
år blev ummapartiet segrare och erövrade 63 mandat av representanthusets
173, medan det numera stympade NUP
föll tillbaka, sannolikt i stor utsträckning på grund av den strax före valen
uppblossande tvisten med Egypten om
oasen Wadi Haifa och om ett mindre
område i Sudans nordöstra hörn. Khalils nya regeringsbildning förutsatte
ett val mellan fortsättandel av den ömtåliga koalitionen med Demokratiska
Folkpartiet eller ett närmande till det
liberala sydstatspartiet, som arbetar
för självstyrelse på federativ basis för
sudans södra provinser.
Khalil valde det förra alternativet.
Men det skulle snart visa sig, att sammanhållningen mellan dessa omaka
parter var på upphällningen. Anledningen var aktualiserandet av relationerna till Förenade arabrepubliken.
När förhandlingarna om regleringen
av Nilvattnet gick i baklås valde den
sudanska regeringen att gå sin egen
väg och uppsade Nilvattenfördraget
549
av år 1929. Det var uppenbart, att
Kairo, inte minst för genomförandet
av det jättelika Assuandammprojektet, var i starkt behov av en mera »samarbetsvillig» regering i Khartum, och
både Kairoradion och egyptiska ambassaden i Khartum igångsatte en propagandaoffensiv i stor stil mot Khalil.
Genom sin mer eller mindre västmaktsvänliga utrikespolitik lämnade denne
själv ammunition till beskjutningen,
särskilt när han beslöt att acceptera
militär och ekonomisk hjälp från Storbritannien och Förenta staterna.
I denna situation bereddes vägen för
ett överbryggande av motsättningarna
mellan de båda egyptiskvänliga och
»neutralistiska» partierna, NUP och
DFP. Både al-Azhari och DFP:s ledare
Ali Abdul-Rahman förhandlade i
Kairo, och kampanjen intensifierades
ytterligare mot Khalil, vilken beskylldes för att gå »imperialisternas» ärenden. Det var uppenbart, att Khalils
fall var nära förestående om DFP utträdde ur koalitionen och försonades
med NUP, och det föreföll sannolikt,
att generalanfallet mot regeringen
skulle sättas igång i och med den nya
parlamentssessionens öppnande den 19
november.
Inför dessa utsikter beslöt Khalil att
uppskjuta sessionen till den 8 december och under mellantiden genom ett
besök hos Nasser söka stärka sin ställning och avvärja den hotande stormen.
Detta beslut föreföll misstänkt likt fö-
rebudet till en villkorslös kapitulation
– många tecken tyder på, att kuppen
den 17 november genomfördes för att
hindra denna Canossafärd och samtidigt förebygga dess enda sannolika alternativ: al-Azharis återkomst till makten.
Flera gånger under senare år har
försök till militärkupper avslöjats inom
den sudanesiska armen. Det har undantagslöst rört sig om yngre officerskretsars planer på att störta den i vida
550
kretsar avskydde Khalil och förena Sudan med den beundrade Nassers Hevolutionära» och »progressiva» republik. Denna gång är det emellertid armens högsta ledning som gått i spetsen, armechefen och Ansaranhängaren, den brittiskskolade Abboud, och
hans adjutant, Khatmiaanhängaren
Abdel Wahab.
De båda sekterna var ännu för några
år sedan allsmäktiga i Sudan. Tack
vare dem har de traditionellt proegyptiska intellektuella kretsarna i städerna
misslyckats i sina strävanden att på-
skynda landets utveckling och framsteg genom en union med Förenade
arabrepubliken. Men sedan Khalils tillträde som regeringschef har de förlorat terräng: den yngre generationen
överger vad den kallar religiös vidskepelse och enrollerar sig mer och
mer i de icke-konfessionella partierna, bland vilka NUP intar den förnämsta platsen. Militärkuppen torde
böra ses som en reaktion mot denna
utveckling, och den är måhända samtidigt ett försök att åstadkomma en
kompromiss mellan ummapartiet och
DFP, mellan Khatmiaorden och Ansarsekten, i fråga om förhållandet till
Egypten, och därmed hindra den »gudlöse» al-Azhari från att än en gång
bilda regering. Det återstår att se om
ummapartiets och Ansarsektens ledare, vilken långtifrån förlorat sin politiska maktställning genom militärkuppen, skall kunna förmås till de
eftergifter gentemot Förenade arabrepubliken, som säkerligen blir nödvändiga för att tillfredsställa på en gång
den gamle sluge Khatmiachefen alMirghani och de »progressiva» kretsarna i Khartum och inom officerskå-
ren.
Rysshandeln
Handeln med Sovjetunionen har denna
höst vid sidan av de komplicerade förhandlingarna om ett europeiskt frihandelsområde kommit att stå i centrum
för den handelspolitiska diskussionen.
statsminister Erlander väckte uppseende genom att vid nordiska rådets
möte i Oslo slå på trumman för ökad
östhandel såsom en väg ut ur de svå-
righeter som tornade upp sig för de
nordiska länderna i samband med väntade svårigheter i Europa. Samtidigt
har Sverige och Sovjetunionen – delvis på näringslivets initiativ – utbytt
hundrahävdade handelsdelegationer i
syfte att undersöka möjligheterna till
en vidgning av varuutbytet. Planer på
en stor svensk varumässa i Moskva
nästa vår har tillkännagivits.
Hur långt herr Erlanders tankegångar varit uttryck för taktik i högre
dignitet – ett försök alltså att stämma
Moskva lite mildare mot de ur rysk
synpunkt suspekta nordiska integrationssträvandena – eller i vilken utsträckning det varit andan från 1945
års kreditavtal som svävat över vattnen är väl svårt att restlöst klarlägga.
Vad som tycks vara klart är att talet
väckt avsevärd irritation i Norge, olust
i vida kretsar här hemma och höjda
ögonbryn bland våra västliga handelspartners.
Ingen människa vill väl bestrida att
det finns plats för en ökning av den
svensk-ryska handeln. För näringslivets del torde det främst vara problematiken i samband med de kommande
ryska amorteringarna på 1945 års kreditavtal som gjort det angeläget att
just nu försöka lyfta den svenska östexporten till en högre nivå. Det är
därför gott och väl om de pågående
försöken att på en strikt affärsmannamåssig basis vidga ramen för varuutbytet kan leda till ett resultat som ger
en marginell lättnad åt särskilt den
del av den svenska industrien som f. n.
dras med avsättningssvårigheter.
Det finns dock alla skäl i världen
att på högsta ort iaktta återhållsamhet
med yttranden, som med rätt eller
orätt kan bidra till att skapa föreställningen om Sovjet som en potentiell
stor svensk handelspartner. Den åskådningsundervisning som ryssarna själva
under de senaste månaderna gett vad
gäller riskerna för den som råkat i ekonomiskt beroende av Sovjet borde vara
nog maning till försiktighet. Den
öppna cynism med vilken Sovjet spelat ut handelspolitiska trumfkort i
syfte att manipulera den inrikespolitiska utvecklingen i Finland har i
sanning varit avskräckande.
Man får inte glömma bort att den
sovjetiska handelspolitiken i första
hand är ett hjälpmedel bland många
andra i det stora spelet om kommunistisk världsdominans. Den genomföres
med långsiktig målsättning och med
en lika raffinerad skicklighet som den
allmänna utrikespolitiken. Det finska
krigsskadeståndet 1944 inriktades medvetet på varor, där Finland inte hade
någon naturligt betingad produktion
och där man i varje fall skulle ha mycket små förutsättningar att hävda sig i
en världsmarknadskonkurrens. Sedan
man tvingats att uppbygga denna industri och krigsskadeståndet uppfyllts
står man därför i ett läge där man på
nåd och onåd är utlämnad åt ryskt
godtycke. Ett avbrott i normala handelsförhandlingar med främmande
makt blir tillräckligt för att utlösa en
stor inrikespolitisk kris. Moskva kan
dirigera arbetslöshetssiffrorna med
mikrometer allt efter sina politiska
syften. »Den stora krisfria marknaden
i öster» som det talades så mycket om
även i samband med vårt eget ryssavtal 1944-45 har avslöjat sin rätta innebörd.
Exemplet från Finland är inte ensamstående. Norges Handels- och Sjö-
fartstidende har pekat på den ryska
handelsoffensiven mot England för ett
par år sedan, då ryssarna viftade med
milliardkontrakt och stora delegatio- 551
ner engelska företagsledare reste till
Moskva. De återvände mycket riktigt
med kontrakt av varierande storlek,
men i de allra flesta fall visade det sig
att dessas genomförande förutsatte en
revision av den engelska kontrabandslistan. En stark politisk press satte in
mot den engelska regeringen både från
företagsledare och arbetare. Vissa modifikationer gjordes också i kontrabandslistorna, och Sovjet kunde försäkra sig om leveranser av vissa intressanta material. Härmed var emellertid intresset för en allmän vidgning
av handelsutbytet slut i Moskva, och
en rad kontrakt på ur rysk synpunkt
mindre väsentliga varor annullerades.
Finlands position är djupt tragisk,
och det tillkommer ingen utomstående
att sätta sig till doms över vad som
sker där. Men det är självbedrägeri att
tro, att vi på något sätt hjälper Finland i dess beträngda läge genom att,
i taktiskt syfte eller – det Gud förbjude -på allvar, driva en tankegång
som i sina yttersta konsekvenser skulle
sätta oss i samma båt.
nDen internationella reaktionen»
Tidskriften »Den Nya Tiden», detta
k,ommunisternas speciella propagan- 1daorgan, som trycks på svenska i
Moskva, har givetvis inte underlåtit
att taga upp fallet Pasternak. Nr
44/1958 innehåller en bilaga som
handlar om honom. Nobelpriset till
Pasternak kallas där »en provokation
av den internationella reaktionen».
Det är ett exempel så gott som något
på den kommunistiska förvrängningen av ords verkliga betydelse.
Den internationella reaktionen mot
den sovjetryska behandlingen av Pasternak har varit avsky och förfäran
inför all obeskrivlig råhet och förljugenhet. »Den internationella reaktionen» i rysk mun, det är »de svenska
552
akademiledamöterna och deras transatlantiska inspiratören, dessa som
»griper efter denna illaluktande smädeskrift som efter ett fynd».
Det är onödigt att upprepa allt som
sägs. Att Pasternak jämnställes med
Judas och kallas förrädare hör till de
milda orden. Att han kallas »inbiten
individualist» är kanske för svenska
läsare inte lika nedsättande som de
sovjetryska skribenterna avsett. Att
det sägs att Pasternak »valt skammens
och ärelöshetens väg» är ett annat på-
stående, som mot bakgrunden av det
lidande han tydligen fått utstå från
sina författarkamraters sida inte gör
tragiken i hans öde mindre.
Men en sak är att skriva propaganda
på svenska. I rent rysk framställning,
avsedd för inhemsk konsumtion, sägs
mera. Enligt Komsomolskaja Pravda
höll förste sekreteraren i Komsomol,
Semitjastnij, ett tal i slutet av oktober.
Bland åhörarna fanns partiets toppar
med Chrustjov främst. Semitjastnij
jämförde Pasternak med ett svin. »Men
det är att förtala svinet. Ett svin smutsar aldrig ned där det äter och sover.
Ett svin gör aldrig vad Pasternak
gjort!» Här avbröts talaren enligt referatet av applåder. Man kan antaga att
ingen vågade applådera om inte partiledningen inledde. Chrustjov tog upp
applåderna.
Det finns sådana hos oss, som företräder »den tredje ståndpunkten» eller
– för att tala mera uppriktigt – är
kryptokommunister. De räknas till de
intellektuella. De är ofta författare.
öppnas nu deras ögon, eller vill de
inte förstä ’!
Regeringen Fagerholms fall
Generaldirektör Karl-August Fagerholm fick till stånd en bred regeringskoalition i Finland efter stora svårigheter. Regeringskrisen hotade att slå
alla inhemska rekord. Orsaken var
framför allt att de parlamentariska
styrkeförhållandena genom sommarens
riksdagsval hade låsts på ett besvärligt sätt. För första gången under Finlands självständighet uppvisade folkrepresentationen en socialistisk ·majoritet om än i knappaste laget: 101 socialdemokrater och folkdemokrater
mot 99 borgare. Kort efter riksdagens
sammanträde spjälkdes det socialdemokratiska partiet på grund av de interna tvisterna i två särskilda riksdagsgrupper, 13 oppositionella mot 38
partitrogna.
Sonderingarna rörande en regering
byggd på denna nyskapade vänsterbas
gav omedelbart negativt utslag. Majoritetssocialdemokraterna ville inte ens
diskutera ett regeringssamarbete med
de kommunistledda folkdemokraterna,
medan minoritetsgruppen inte hade
hämningar härvidlag. Agrarförbundet,
som med 48 mandat var riksdagens
näststörsta grupp och intog en strategisk centerposition, visade sig nödbett.
Valets segerherrar kunde ta hand om
ansvaret. Agrarerna, som hade förlorat 5 mandat, ville se om sitt hus.
Framför allt ville de inte inträda i en
regering, där majoritetssocialister och
högermän kunde skapa dominans för
en industri- och konsumentbetonad
linje, som stred mot agrarförbundets
strävan att med statsstöd förbättra
lantbrukets inkomstnivå.
Efter många omgångar bildades dock
en regering sammansatt av alla de
borgerliga partierna samt majoritetssocialisterna. Oppositionsgruppen inbjöds att deltaga men backade ut i
sista ögonblicket. Den nya regeringen
hälsades i allmänhet med välvilja och
ljusa förhoppningar. Dess svaga punkt
var agrarernas kritiska inställning.
Bland dem hade förslaget att biträda
regeringen fattats med en rätt knapp
majoritet. Det framgick snart att de
mest tongivande krafterna i partiledningen beklagade utgången. Frän partikansliet utgick en jämn ström av på-
verkningar för att bereda jordmånen
för en sprängning av regeringen, så
snart någon ur agrar synpunkt tacknämlig fråga dök upp. Regeringen
måste därför frän början inställa sig
på att visa agrarernas önskemål allt
det tillmötesgående, som den kunde
prestera.
Regeringen Fagerholm ställdes inför
en föga tacksam uppgift. statskassan
hade visserligen sanerats så pass mycket, att någon ny »kassakris» i form
av momentan statlig betalningsinställelse inte behövde befaras, men den
var dock i hög grad ansträngd. Samtidigt räknade man med ökade påfrestningar på grund av att sysselsättningsläget såsom en följd av konjunkturutvecklingen förehädade en betydligt
mera omfattande arbetslöshet än föregående är, som redan det hade medfört svära påfrestningar.
I Finland är statsbudgeten i mycket
hög grad bunden genom lagstiftning.
över 80 % av dess totalsumma brukar
därför utgöras av utgifter, vilkas storlek finansministern blott har att uppskatta i anknytning till de bidragsplikter, som gällande lagar ålägger staten.
Även beträffande resten dominerar i
mänga fall realiteter, som en regering
inte kan påverka. Marginalen för en
verklig utgiftsminskning är därför
mycket snäv. Man kan därför räkna
det regeringen till förtjänst att den
trots devalveringens effekt och ökade
anspråk på statskassan kunde hälla
budgetens slutsumma på praktiskt taget samma nivå, som för ett år sedan:
299 miljarder mark mot 296 miljarder
i regeringen Sukselainens budgetförslag och 301 i den av riksdagen för ett
år sedan fastslagna budgeten.
Viktigare än totalsummans belopp
är dock dess disposition på olika uppgifter. Regeringen Fagerholm, vars finansminister Päiviö Hetemäki hör till
553
den finska högerns ledande män, har
vunnit uppskattning genom en ekonomisk politik, som på ett påtagligt sätt
ställer strävan att stimulera den ekonomiska aktiviteten framom försöken
att dirigera den genom statliga ingripanden.
Ett nytt och uppskattat grepp har
varit regeringens linje för uppläggningen av kampen mot arbetslösheten.
Upprepat har man opponerat sig mot
att regeringarna har haft för vana att i
stor utsträckning sköta den statliga investeringspolitiken över anslagen för
sysselsättningsarbeten. Vid budgetplaneringen har talrika nödvändiga statliga anläggningar utelämnats ur budgeten. I stället har anslagen för sysselsättningsarbeten tilltagits synnerligen
rundligt. Regeringarna har därigenom
fått fri dispositionsrätt över miljardbelopp, som enligt deras prövning
frän fall till fall har kunnat disponeras utan att bindas av riksdagens budgeträtt. Detta har för regeringarna varit mycket angenämt men har medfört
att den statliga investeringspolitiken
har utformats på ett nyckfullt och ogenomtänkt sätt. De enskilda arbetena
har dessutom ofta inletts utan nödiga
förhandsplaneringar och därför blivit
både dyra och utförts med ineffektiva
metoder. En konsekvens av denna linje
har varit att de officiella siffrorna för
arbetslösa, varmed i Finland avses i
de offentliga arbetslöshetsregistren inskrivna personer, har varit starkt
missvisande. I mänga fall har denna
arbetskraft sysselsatts med viktiga
statsuppgifter. Man har blott valt metoden att vänta med starten, till dess
arbetslöshetsregistren har hunnit öppnas. Hade arbetena i normal ordning
planerats och igångsatts, hade samma
arbetare sysselsatts där men utan att i
statistiken figurera som »arbetslösa».
Med denna praxis har regeringen
Fagerholm brutit. De stora klumpanslagen har lämnats därhän och i stä!-
554
let har betydande belopp i budgetförslaget anvisats för statliga investeringar under de olika huvudtitlarna.
Tillsvidare lever Finland dock under inverkan av den tidigare metoden.
Det finns därför rum för en betydande
subtraktion, när det i början av november meddelades, att antalet arbetslösa hade stigit till 53 000 mot
36 000 vid samma tid för ett år sedan.
Av dessa var dock såsom alltid huvudparten placerad i arbeten genom kommunernas och statens försorg. Utan arbete var 14 000 mot 10 000 senaste år.
Regeringen har alltså haft att kämpa
med ett arbetslöshetsproblem av betydande dimensioner. De motåtgärder,
som har vidtagits, kan i regel inte väntas få effekt innan en viss tid har förflutit. Följes den inslagna politiken,
har man rätt att vänta sig en mycket
påtaglig lindring för nästa arbetslöshetssäsong men knappast annat än
måttliga förbättringar under denna
vinter. Kulmen når arbetslösheten i
regel en tid efter nyår.
Regeringens utsikter att få fullfölja
sin politik på längre sikt har dock allt
sedan dess tillkomst varit dåliga. Den
parlamentariska oppositionen, kommunisterna under folkdemokratisk mask
och den socialdemokratiska oppositionsgruppen har sedan regeringens
tillkomst fört en hänsynslös och ansvarslös kampanj, där huvudmotivet
har varit att utmåla regeringen såsom
ett medel för en utrikespolitisk kursförändring i mot Sovjetunionen fientlig riktning. En inflytelserik del av
agrarförbundet och dess press har understött denna kampanj genom att visserligen inte direkt angripa regeringen
men understryka alla de tecken på
friktioner österut, som har förekommit, och utsätta enskilda regeringsmedlemmar och regeringsåtgärder för
en oavlåtlig kritisk granskning. Denna
hållning har inte alls förhindrats av
att utrikesministerportföljen har innehafts av en av de främsta agrarledarna,
dr Johannes Virolainen, som under
president Kekkonens statsministerperioder upprepat satt som utrikesminister.
I Kreml har den utrikespolitiskt motiverade kampanjen funnit en påtaglig
genklang. Man har visserligen undvikit att direkt ta ställning mot Finland.
I stället har man valt den passiva nedfrysningens väg. Ambassadör Lebedev
reste hem för att vårda sin hälsa och
befriades sedan från sitt uppdrag utan
att någon efterträdare har bebådats.
Förhandlingar om olika svävande frå-
gor har uppskjutits, ofta med någon
dags varsel. Det förefaller tydligt att
man har följt linjen att inga resultat
av grannelagskontakter skall få bli
färdiga under regeringen Fagerholm.
Man s”ynes inte heller ha gjort något
för att fördölja, att det här har rört
sig om en avsiktlig taktik.
Regeringen Fagerholm hade för sin
del gjort, vad på den hade ankommit,
för att visa sin beredvillighet att på
ett sakligt plan sköta förbindelserna
österut. Problemet hade därför koncentrerats till frågan, om regeringen borde
fällas för att skapa ett positivt eko i
öster eller om den borde avvakta gynnsammare väderlek för de olika ärenden, som bör behandlas mellan de två
grannarna. De kretsar, som från början har beklagat regeringens tillkomst,
har inte haft svårt att välja linje.
Den avgörande kampen stod inom
agrarförbundets krets. När den drog
ut på tiden slog utrikesminister Virolainen, som hade övergått från den regeringsvänliga linjen till en kritisk
hållning, ett djärvt slag och meddelade
offentligt att agrarförbundets representanter i statsrådet hade meddelat
att de ämnade dra sig tillbaka. Beskedet visade sig vara ogrundat, men fick
dock sin effekt. Agrarförbundets riksdagsgrupp befullmäktigade inom några dagar först utrikesministern och
sedan även hans kolleger att, om de så
fann påkallat, inlämna sina avskedsansökningar.
Exekutionen fördröjdes dock en
vecka genom agrarpolitikernas försök
att vid förhandlingar med de övriga
regeringsgrupperna få till stånd ett
gemensamt beslut om regeringens demission. Försöken strandade på de
övriga partiernas motstånd. De var beredda att diskutera en rekonstruktion
av regeringen, bl. a. i syfte att bereda
plats för den socialdemokratiska oppositionsgruppen, men ville inte beteckna regeringens ställning såsom
ohållbar. Föll den, så föll den på agrarernas beslut att utträda. Detta utsades även uttryckligen i statsminister
Fagerholms avskedsansökan, som inlämnades ett par timmar efter agrarministrarnas den 4 december.
Den parlamentariska situationen i
37- 583449 Svensk Tidskrift H. 10 1958
555
Finland ter sig mycket invecklad. Det
hade inte varit omöjligt att förmå
de partier, som motsatte sig en regeringssprängning, att gå med på en
rekonstruktion i sådan form att även
den sjätte ickekommunistiska riksdagsgruppen togs med och att en del personskiften befriade den nya regeringen
från vissa friktionsmoment i den förra.
Emellertid synes en så begränsad rekonstruktion inte vara nog för de krafter,
som sprängde regeringen Fagerholm.
Det förefaller föga sannolikt att någon
större del av de partier som verkligt
stödde regeringen kan fås med i en
koalition som uppenbart stöder sig på
kommunisterna, dessa må därvid vara
regeringsparti eller blott en parlamentarisk stötgrupp utanför koalitionen.
Tecknen ger anledning att åter befara en utpräglat labil period i finländsk regeringspolitik.
Galgenfrist för berlinarna
Medan yrkesaugurerna spekulerar över
varför just Berlin utvalts för Moskvas
senaste provtagning på hur mycket
kallt stål västern tål, har berlinarna
själva gjort enkel övergång till dagordningen. Man har inte sin nattsömn
till vilket pris som helst, och man har
tidigt fått se till att hålla sig med
bättre nerver än vad som kan gå för
sig i Bonn eller Washington.
Denna nya Berlin-kris är ett nytt och
slående exempel på västsidans organiskt betingade taktiska underlägsenhet i det kalla kriget. Spelöppningen
tillkommer permanent bråkmakaren,
och tillräckligt ofta lyckas han få den
fåkunnigare delen av åskådarna att
fatta det inledande pjäsoffer som ingår
i hans väl kalkylerade gambit såsom
en reell eftergift. Motspelaren har
många och tyckmyckna rådgivare,
som insisterar på att komma till tals
inför allt folket. Och så lär det väl,
gudskelov, komma att förbli så länge
inte president Eisenhowers presskonferenser och underhusets frågetimme
ersatts av Allunionella journalistfederationens nordamerikanska sektion
och Brittiska Folkkammaren.
Bland dem som ägnat sig åt tydor i
samband med Berlin-krisen märks
även LO:s Aftonbladet, vars ledaravdelning på sistone burit märkliga spår
av den allmänna uppgrumling som
följt med den stora omskvalpningen
inom A-pressen. :.Det är fullkomligt
klart vad ryssarna siktar på när de
förklarar sig villiga att dra tillbaka
sina trupper från östtyskland och ge
östtyska regeringen kontrollen över
västmakternas tillfartsvägar till Berlin», förklarar AB. »De vill att de västtyska lastbilschaufförerna och de östtyska landsvägspoliserna ska komma
till tals med varann – eller, med
andra ord, de vill att Västtyskland ska
erkänna östtyskland som stat.»
»Varför skall ett erkännande av Östtyskland sitta så långt in?» utropar
AB :s ledarskribent efter detta mästerstycke i populariseringskonst. »Man
må väl kunna erkänna ett faktum utan
att man gillar det.» Och för att läsaren
icke skall behöva sväva i tvivelsmål
om vad som är moralen i allt detta har
man till yttermera visso gripit till fetstilskasten: »Det gäller inte bara västmakterna, det gäller alla, det gäller oss.
Om ryssarna drar tillbaka sina ockupationstrupper kommer den stund då
svenska regeringen bör överväga att
erkänna östtyskland.»
Man frågar sig om denna märkliga
ledare är en redaktionell olyckshändelse av det slag som kan tänkas inträffa på vilken tidning som helst som
ännu ej funnit sina arbetsformer eller
om vi står inför en ny och intressant
ambition från LO-organets sida att
driva kätterier även mot de centrala
dogmerna i regeringens utrikespolitik.
Den svenska regeringens klart definierade politik i Tysklandsfrågan är,
att ett svenskt erkännande av den östtyska regimen måste förknippas med
frågan om fria och demokratiska val i
landet. Det lär inte på senare tid ha
förekommit något som ur denna aspekt
aktualiserat Aftonbladets inklampande
på scenen. Herr Erlander torde för
————-~~~–~—–~ ——
546
ovanlighetens skull ha talat för hela
svenska folket när han för några
veckor sedan på besök i Berlin försäkrade pressen att man i Sverige betraktade Väst-Berlin som en demokratiens utpost.
Det fanns en tid i Aftonbladets
mångskiftande förflutna – det är förresten inte så länge sedan – då man
med emfas drev tanken på en realpolitisk anpassning till en segrande ny
världsordning och dess nyordningsplaner i Europa. För tidningens egen
och Landsorganisationens skull vill
man gärna hoppas att historien inte
kommer att upprepa sig.
Hårdare grepp över Polen
Enligt en sedan två år tämligen utbredd uppfattning var Gomulka-revolten inte någon revolt i egentlig mening, utan snarare ett vaktombyte.
PZPR, polska kommunistpartiet, förstod efter arbetarnas uppror i Poznan,
att politiken till varje pris måste mildras. Gomulka med sin fängelsegloria
utvaldes som den lämpligaste ledaren
för att förverkliga denna klimatförändring. Chrustjov förstod genast, att
det var bättre att ta ett steg tillbaka,
än att nödgas kväva det polska upproret i blod – desto mera, som Polen utgör en infallsport direkt till Sovjets
hjärta. Risken var för resten inte så
stor, ty Polens strategiskt politiska
läge måste även efter omvälvningen
förbli detsamma mellan Ryssland och
östtyskland med dess 300 tusen man
ryska trupper för att inte tala om dem
som befann sig i Polen. Den polska industrins beroende av ryska råvaror
och annan rysk import spelade också
sin roll i detta resonemang. Polen
måste så småningom oundvikligen åter
hamna i Sovjets klor. Det som Chrustjov däremot inte kunde förutse var
att hela återgången till :.normala förhållanden:. skulle bli så snabb som den
blev. Dess kronologi är faktiskt häpnadsväckande: i juli förra året bröt
en spårvägsstrejk ut i landets näst
största stad Lodz, ett stort textilindustricentrum. I och med dess undertryckande med batonger och tårgas har ett
exempel statuerats för arbetarna att
man inte får strejka i en arbetarstat.
strax före den första årsdagen av oktoberomvälvningen fick studenterna genom tidningen »Po prostu»s indragning veta, att de inte bör befatta sig
med politik. I juli angrep säkerhetspolisen panlinklostret i det polska
Lourdes-Czestochowa, som är hela
nationens helgedom. Ett par veckor
senare sattes en omfattande propagandakampanj i gång mot religionsundervisningen i skolorna. Strax före den
polska parti- och regeringsdelegationens nästan tre veckor långa resa till
Sovjetunionen angrep premiärministern Cyrankiewicz och förutvarande
partisekreteraren, jordbruksministern
Ochab bönderna, som hittills prisats
för sina goda produktionsresultat, och
förklarade i strid mot alla erfarenheter från de senaste två åren kollektiviseringen vara den mest effektiva metoden i lantbruket.
Mellan två scener: en på Warszawas
flygfält i oktober 1956, när Chrustjov
vände Gomulka ryggen och kallade honom för förrädare, och den andra två
år senare i oktober 1958, när de omfamnade varandra på järnvägsperrongen i Moskva, har en hel epok förflutit. Utan tvivel behöver dessa två
herrar varandra. Chrustjov för att upprätthålla ordningen i övriga satellitländer och Gomulka för att hålla sina
egna »stalinisten stången. De sistnämnda underlättar dock den ryske
partisekreterarens strävanden för att
bevara sin polske kollega i ett beroende av Kreml genom att alltid slå
in på en prorysk linje. Utvecklingen
under de senaste veckorna bekräftar
detta till fullo. På kommunistpartiets
centralkommittes tolfte plenum antogs
riktlinjer för den nya femårsplanen
för åren 1959-65, vilken kanske inte
helt tillfälligt slutar samtidigt med den
nyligen offentliggjorda ryska sjuårsplanen. Båda lägger stor vikt vid investeringarna, särskilt inom den tunga
industrin, med åsidosättande av konsumenternas intressen. Polackerna
lyckades emellertid bättre att slå vakt
om dessa. Medan den polska delegationen med Gomulka i spetsen ännu var
kvar i Sovjetunionen, publicerade dock
Zycie Warszawy den 30 oktober en
uppmärksammad artikel i vilken ordföranden i det ekonomiska rådet, den
redan före kriget vänsterorienterade
Stefan Jedrychowski, skarpt kritiserade den polska planen, vilken f. ö.
delvis var hans eget verk. Han underströk bl. a. att det skulle bli omöjligt
att förverkliga en s. k. engångs prisoch lönereglering, vilken skulle förbättra de allmänna levnadsvillkoren.
Bakom den låga levnadsstandarden
ligger nämligen tanken på utvidgade
investeringar och större produktion
av kapitalvaror, vilket ligger i Sovjetunionens intresse. Jedrychowskis artikel åtföljdes av en annan, författad
av Bronislaw Mine, bror till Polens
ekonomiske diktator från den mörkaste Stalinepoken, Hilary Mine. Dennes namn blev för all framtid förknippat med oerhörd nepotism och med
Polens hänsynslösa utsugning från
Sovjetunionens sida. Bakom dessa två
ställde sig i slutet av november en
tredje polsk stalinist, den i Ryssland
utbildade Eugeniusz Szyr, ökänd för
att han alltid rycker in, när ryska intressen fordrar detta. Redan nu införs
i hela den polska industrin under fö-
revändning att fira vissa stora årsdagar, såsom t. ex. ryska revolutionens,
s. k. produktionstävlingar, något som
ej förekommit sedan 1956.
547
Ytterligare oroväckande intermezzon kan nämnas här. Boleslaw Piasecki, ledare för den pseudokatolska
proryska organisationen :.Pax:. beskrev i sina tidningar Kierunki och
Slowo Powszechne hur den polska patriotismen bör gestalta sig inför Sovjetunionen. Han underströk med rätta, att
trots ryssarnas odiskutabla vetenskapliga framgångar har polackerna en
medfödd överlägsenhetskänsla gentemot sina ryska bröder. Polackerna
anses dessutom underskatta värdet av
den sovjetryska alliansen, vilken i
verkligheten »avgör deras fosterlands
plats i världen». Polen hör politiskt
till östern, men kulturellt till västerlandet, vilket ju dominerar världen
med sitt kulturella förflutna. Framtiden både socialt och ekonomiskt hör
däremot till det socialistiska lägret
under Sovjets odiskutabla ledning.
Även under de i Polen rådande förhållandena väckte dessa formuleringar allmän uppmärksamhet och oro,
desto mer, som Fiaseekis kända förbindelser med sovjetrepresentanter
gör dem nästan olycksbådande. Samtidigt begärde han, att Polen skulle
vidareutbygga sina relationer med
Walter Ulbrichts regim i Pankov. Båda
dessa framträdanden hade till syfte att
uppmjuka polackerna i samband med
den ovannämnda rysslandsresan, vilken
även utnyttjades av Chrustjov i utrikespolitiskt syfte. Den polske partisekreteraren blev bl. a. tvungen att uttala sig mycket bestämt mot Tito, trots
att deras ömsesidiga sympatier för att
stärka varandras motståndskraft gentemot Kreml är välkända världen runt.
Detta föranledde i sin tur en bred
salva i den jugoslaviska motsvarigheten till Pravda – Borba, vilken utan
omsvep sade, att den polske ledaren
nu helt och hållet går i Chrustjovs ledband. I sina tal i Sovjetunionen angrep
Gomulka även Västtysklands föreslagna atombeväpning och USA:s poli- —–~——-
548
tik överhuvudtaget, vilket förorsakade
en skarp replik från State Departement.
I Warszawa befaras dessutom, att
denna samordnade polsk-ryska attack
kan äventyra det tredje amerikanska
länet på ungefär hundra miljoner dollar, varav Polen är i stort behov.
Hur långt Gomulkas underdånighet
gick under hans vistelse i Sovjetunionen visas kanske bäst av, att han i
Leningrad för första gången talade
ryska officiellt och inbjöd Chrustjov
tillsammans med Rokossovskij till förhandlingar »på polsk mark». Marskalk
Rokossovskij förkroppsligade Rysslands övermakt i Polen fram till tiden
efter den polska omvälvningen 1956,
och även om hans vistelse nu skulle bli
tillfällig, måste den av alla polacker
betraktas som en politisk örfil. Han
kommer antagligen för att förverkliga
Warszawapaktens förstärkning, som
Chrustjov och Gomulka kom överens
om. Detta betyder förmodligen placerande! av avfyringsanordningar för
atomvapen inom åtskilliga satellitländer samt ett utvidgande av försvarssamarbetet med östtyskland, till vilket
Polen liksom Tjeckoslovakien hittills
ställt sig avvisande.
Kuppen i Khartum
Måndagen den 17 november övertogs
makten i Sudan genom en oblodig
statskupp av armeledningen, som suspenderade regeringen och parlamentet, förbjöd de politiska partierna och
införde censur över press och radio.
statskuppen gav omedelbart upphov
till en serie motsägande rykten och
spekulationer världen runt. Ena dagen
betecknades den som »nasservänlig»,
den andra som »nasserfientlig» och
den tredje som »politiskt neutral».
Förvirringen hade ännu ej hunnit
skingras innan kuppen redan var på
väg att falla i glömska. Genom sina belydelsefulla förbindelser med Förenade arabrepubliken är emellertid
Sudan av en viss betydelse i arabvärlden, och redan av den anledningen
motiverar kuppen en kort kommentar;
måhända kan en sådan bli till utgångspunkt för en mera nyanserad bild av
dagens situation i Egyptens södra
grannland.
Alltsedan inre självstyre infördes i
Sudan år 1953 har landets politiska liv
dominerats av tre stora politiska huvudproblem: förhållandet till Egypten,
motsättningarna mellan den arabiska
befolkningsmajoriteten i landets norra
del och negerstammarna i söder samt
frågan om de muhammedanska sekternas politiska inflytande. Härtill har
under de två senaste åren tillkommit
ännu en tvistefråga, nämligen den om
sudans allmänna utrikespolitiska hållning i förhållandet mellan öst och väst.
Kärnan i de båda största politiska
partierna i landet utgjordes länge av
två mot varandra kämpande religiösa
sekter, Khatmiaorden och Ansarsekten, vilka tillsammans i stor utsträckning behärskade nationens politiska
liv. Ansarsektens ledare är samtidigt
ledare för det s. k. ummapartiet, ett
konservativt parti, som hela tiden arbetat för sudans fulla självständighet
och ställt sig synnerligen fientligt till
ett intimt samgående med Egypten.
Mot detta parti uppträdde Nationella
unionspartiet, vars ledare, förre premiärministern Ismail al-Azhari, tidigare stöddes av Khatmiaordens ledare
Sayed Ali al-Mirghani. Nationella unionspartiet (NUP) har under lång tid
eftersträvat vänskapligt samarbete med
Egypten, och i Sudans första fria val
1953 blev det genom ett intensivt egyptiskt stöd landets största parti. Så mycket större blev därför besvikelsen i
Egypten då det så småningom blev uppenbart, att den påtänkta egyptisk-sudanska unionen icke skulle komma till
stånd, utan att även NUP under den nye
regeringschefen al-Azhari motsatte sig
en sådan utveckling.
Efter självständighetsförklaringen
den 19 december 1955 sökte emellertid
al-Azhari stärka sin parlamentariska
ställning och grep sig därför an med
uppgiften att sekularisera sudans politiska liv och neutralisera sekternas inflytande. Detta ledde till en brytning
mellan honom och Sayed Ali, vars anhängare i NUP bröt sig ut ur partiet
och bildade Demokratiska folkpartiet
(DFP), som visserligen bibehöll NUP:s
sympatiska inställning till Egypten,
men som motarbetade al-Azharis sekulariserings- och moderniseringssträ-
vanden. Detta beredde vägen för en
försoning mellan ummapartiet och
Sayed Alis anhängare, och i juli 1956
framtvingade dessa al-Azharis avgång
och bildade en koalitionsregering under ledning av ummapartiets sekreterare Abdullah Khalil.
Vid nästa allmänna val i februari i
år blev ummapartiet segrare och erövrade 63 mandat av representanthusets
173, medan det numera stympade NUP
föll tillbaka, sannolikt i stor utsträckning på grund av den strax före valen
uppblossande tvisten med Egypten om
oasen Wadi Haifa och om ett mindre
område i Sudans nordöstra hörn. Khalils nya regeringsbildning förutsatte
ett val mellan fortsättandel av den ömtåliga koalitionen med Demokratiska
Folkpartiet eller ett närmande till det
liberala sydstatspartiet, som arbetar
för självstyrelse på federativ basis för
sudans södra provinser.
Khalil valde det förra alternativet.
Men det skulle snart visa sig, att sammanhållningen mellan dessa omaka
parter var på upphällningen. Anledningen var aktualiserandet av relationerna till Förenade arabrepubliken.
När förhandlingarna om regleringen
av Nilvattnet gick i baklås valde den
sudanska regeringen att gå sin egen
väg och uppsade Nilvattenfördraget
549
av år 1929. Det var uppenbart, att
Kairo, inte minst för genomförandet
av det jättelika Assuandammprojektet, var i starkt behov av en mera »samarbetsvillig» regering i Khartum, och
både Kairoradion och egyptiska ambassaden i Khartum igångsatte en propagandaoffensiv i stor stil mot Khalil.
Genom sin mer eller mindre västmaktsvänliga utrikespolitik lämnade denne
själv ammunition till beskjutningen,
särskilt när han beslöt att acceptera
militär och ekonomisk hjälp från Storbritannien och Förenta staterna.
I denna situation bereddes vägen för
ett överbryggande av motsättningarna
mellan de båda egyptiskvänliga och
»neutralistiska» partierna, NUP och
DFP. Både al-Azhari och DFP:s ledare
Ali Abdul-Rahman förhandlade i
Kairo, och kampanjen intensifierades
ytterligare mot Khalil, vilken beskylldes för att gå »imperialisternas» ärenden. Det var uppenbart, att Khalils
fall var nära förestående om DFP utträdde ur koalitionen och försonades
med NUP, och det föreföll sannolikt,
att generalanfallet mot regeringen
skulle sättas igång i och med den nya
parlamentssessionens öppnande den 19
november.
Inför dessa utsikter beslöt Khalil att
uppskjuta sessionen till den 8 december och under mellantiden genom ett
besök hos Nasser söka stärka sin ställning och avvärja den hotande stormen.
Detta beslut föreföll misstänkt likt fö-
rebudet till en villkorslös kapitulation
– många tecken tyder på, att kuppen
den 17 november genomfördes för att
hindra denna Canossafärd och samtidigt förebygga dess enda sannolika alternativ: al-Azharis återkomst till makten.
Flera gånger under senare år har
försök till militärkupper avslöjats inom
den sudanesiska armen. Det har undantagslöst rört sig om yngre officerskretsars planer på att störta den i vida
550
kretsar avskydde Khalil och förena Sudan med den beundrade Nassers Hevolutionära» och »progressiva» republik. Denna gång är det emellertid armens högsta ledning som gått i spetsen, armechefen och Ansaranhängaren, den brittiskskolade Abboud, och
hans adjutant, Khatmiaanhängaren
Abdel Wahab.
De båda sekterna var ännu för några
år sedan allsmäktiga i Sudan. Tack
vare dem har de traditionellt proegyptiska intellektuella kretsarna i städerna
misslyckats i sina strävanden att på-
skynda landets utveckling och framsteg genom en union med Förenade
arabrepubliken. Men sedan Khalils tillträde som regeringschef har de förlorat terräng: den yngre generationen
överger vad den kallar religiös vidskepelse och enrollerar sig mer och
mer i de icke-konfessionella partierna, bland vilka NUP intar den förnämsta platsen. Militärkuppen torde
böra ses som en reaktion mot denna
utveckling, och den är måhända samtidigt ett försök att åstadkomma en
kompromiss mellan ummapartiet och
DFP, mellan Khatmiaorden och Ansarsekten, i fråga om förhållandet till
Egypten, och därmed hindra den »gudlöse» al-Azhari från att än en gång
bilda regering. Det återstår att se om
ummapartiets och Ansarsektens ledare, vilken långtifrån förlorat sin politiska maktställning genom militärkuppen, skall kunna förmås till de
eftergifter gentemot Förenade arabrepubliken, som säkerligen blir nödvändiga för att tillfredsställa på en gång
den gamle sluge Khatmiachefen alMirghani och de »progressiva» kretsarna i Khartum och inom officerskå-
ren.
Rysshandeln
Handeln med Sovjetunionen har denna
höst vid sidan av de komplicerade förhandlingarna om ett europeiskt frihandelsområde kommit att stå i centrum
för den handelspolitiska diskussionen.
statsminister Erlander väckte uppseende genom att vid nordiska rådets
möte i Oslo slå på trumman för ökad
östhandel såsom en väg ut ur de svå-
righeter som tornade upp sig för de
nordiska länderna i samband med väntade svårigheter i Europa. Samtidigt
har Sverige och Sovjetunionen – delvis på näringslivets initiativ – utbytt
hundrahävdade handelsdelegationer i
syfte att undersöka möjligheterna till
en vidgning av varuutbytet. Planer på
en stor svensk varumässa i Moskva
nästa vår har tillkännagivits.
Hur långt herr Erlanders tankegångar varit uttryck för taktik i högre
dignitet – ett försök alltså att stämma
Moskva lite mildare mot de ur rysk
synpunkt suspekta nordiska integrationssträvandena – eller i vilken utsträckning det varit andan från 1945
års kreditavtal som svävat över vattnen är väl svårt att restlöst klarlägga.
Vad som tycks vara klart är att talet
väckt avsevärd irritation i Norge, olust
i vida kretsar här hemma och höjda
ögonbryn bland våra västliga handelspartners.
Ingen människa vill väl bestrida att
det finns plats för en ökning av den
svensk-ryska handeln. För näringslivets del torde det främst vara problematiken i samband med de kommande
ryska amorteringarna på 1945 års kreditavtal som gjort det angeläget att
just nu försöka lyfta den svenska östexporten till en högre nivå. Det är
därför gott och väl om de pågående
försöken att på en strikt affärsmannamåssig basis vidga ramen för varuutbytet kan leda till ett resultat som ger
en marginell lättnad åt särskilt den
del av den svenska industrien som f. n.
dras med avsättningssvårigheter.
Det finns dock alla skäl i världen
att på högsta ort iaktta återhållsamhet
med yttranden, som med rätt eller
orätt kan bidra till att skapa föreställningen om Sovjet som en potentiell
stor svensk handelspartner. Den åskådningsundervisning som ryssarna själva
under de senaste månaderna gett vad
gäller riskerna för den som råkat i ekonomiskt beroende av Sovjet borde vara
nog maning till försiktighet. Den
öppna cynism med vilken Sovjet spelat ut handelspolitiska trumfkort i
syfte att manipulera den inrikespolitiska utvecklingen i Finland har i
sanning varit avskräckande.
Man får inte glömma bort att den
sovjetiska handelspolitiken i första
hand är ett hjälpmedel bland många
andra i det stora spelet om kommunistisk världsdominans. Den genomföres
med långsiktig målsättning och med
en lika raffinerad skicklighet som den
allmänna utrikespolitiken. Det finska
krigsskadeståndet 1944 inriktades medvetet på varor, där Finland inte hade
någon naturligt betingad produktion
och där man i varje fall skulle ha mycket små förutsättningar att hävda sig i
en världsmarknadskonkurrens. Sedan
man tvingats att uppbygga denna industri och krigsskadeståndet uppfyllts
står man därför i ett läge där man på
nåd och onåd är utlämnad åt ryskt
godtycke. Ett avbrott i normala handelsförhandlingar med främmande
makt blir tillräckligt för att utlösa en
stor inrikespolitisk kris. Moskva kan
dirigera arbetslöshetssiffrorna med
mikrometer allt efter sina politiska
syften. »Den stora krisfria marknaden
i öster» som det talades så mycket om
även i samband med vårt eget ryssavtal 1944-45 har avslöjat sin rätta innebörd.
Exemplet från Finland är inte ensamstående. Norges Handels- och Sjö-
fartstidende har pekat på den ryska
handelsoffensiven mot England för ett
par år sedan, då ryssarna viftade med
milliardkontrakt och stora delegatio- 551
ner engelska företagsledare reste till
Moskva. De återvände mycket riktigt
med kontrakt av varierande storlek,
men i de allra flesta fall visade det sig
att dessas genomförande förutsatte en
revision av den engelska kontrabandslistan. En stark politisk press satte in
mot den engelska regeringen både från
företagsledare och arbetare. Vissa modifikationer gjordes också i kontrabandslistorna, och Sovjet kunde försäkra sig om leveranser av vissa intressanta material. Härmed var emellertid intresset för en allmän vidgning
av handelsutbytet slut i Moskva, och
en rad kontrakt på ur rysk synpunkt
mindre väsentliga varor annullerades.
Finlands position är djupt tragisk,
och det tillkommer ingen utomstående
att sätta sig till doms över vad som
sker där. Men det är självbedrägeri att
tro, att vi på något sätt hjälper Finland i dess beträngda läge genom att,
i taktiskt syfte eller – det Gud förbjude -på allvar, driva en tankegång
som i sina yttersta konsekvenser skulle
sätta oss i samma båt.
nDen internationella reaktionen»
Tidskriften »Den Nya Tiden», detta
k,ommunisternas speciella propagan- 1daorgan, som trycks på svenska i
Moskva, har givetvis inte underlåtit
att taga upp fallet Pasternak. Nr
44/1958 innehåller en bilaga som
handlar om honom. Nobelpriset till
Pasternak kallas där »en provokation
av den internationella reaktionen».
Det är ett exempel så gott som något
på den kommunistiska förvrängningen av ords verkliga betydelse.
Den internationella reaktionen mot
den sovjetryska behandlingen av Pasternak har varit avsky och förfäran
inför all obeskrivlig råhet och förljugenhet. »Den internationella reaktionen» i rysk mun, det är »de svenska
552
akademiledamöterna och deras transatlantiska inspiratören, dessa som
»griper efter denna illaluktande smädeskrift som efter ett fynd».
Det är onödigt att upprepa allt som
sägs. Att Pasternak jämnställes med
Judas och kallas förrädare hör till de
milda orden. Att han kallas »inbiten
individualist» är kanske för svenska
läsare inte lika nedsättande som de
sovjetryska skribenterna avsett. Att
det sägs att Pasternak »valt skammens
och ärelöshetens väg» är ett annat på-
stående, som mot bakgrunden av det
lidande han tydligen fått utstå från
sina författarkamraters sida inte gör
tragiken i hans öde mindre.
Men en sak är att skriva propaganda
på svenska. I rent rysk framställning,
avsedd för inhemsk konsumtion, sägs
mera. Enligt Komsomolskaja Pravda
höll förste sekreteraren i Komsomol,
Semitjastnij, ett tal i slutet av oktober.
Bland åhörarna fanns partiets toppar
med Chrustjov främst. Semitjastnij
jämförde Pasternak med ett svin. »Men
det är att förtala svinet. Ett svin smutsar aldrig ned där det äter och sover.
Ett svin gör aldrig vad Pasternak
gjort!» Här avbröts talaren enligt referatet av applåder. Man kan antaga att
ingen vågade applådera om inte partiledningen inledde. Chrustjov tog upp
applåderna.
Det finns sådana hos oss, som företräder »den tredje ståndpunkten» eller
– för att tala mera uppriktigt – är
kryptokommunister. De räknas till de
intellektuella. De är ofta författare.
öppnas nu deras ögon, eller vill de
inte förstä ’!
Regeringen Fagerholms fall
Generaldirektör Karl-August Fagerholm fick till stånd en bred regeringskoalition i Finland efter stora svårigheter. Regeringskrisen hotade att slå
alla inhemska rekord. Orsaken var
framför allt att de parlamentariska
styrkeförhållandena genom sommarens
riksdagsval hade låsts på ett besvärligt sätt. För första gången under Finlands självständighet uppvisade folkrepresentationen en socialistisk ·majoritet om än i knappaste laget: 101 socialdemokrater och folkdemokrater
mot 99 borgare. Kort efter riksdagens
sammanträde spjälkdes det socialdemokratiska partiet på grund av de interna tvisterna i två särskilda riksdagsgrupper, 13 oppositionella mot 38
partitrogna.
Sonderingarna rörande en regering
byggd på denna nyskapade vänsterbas
gav omedelbart negativt utslag. Majoritetssocialdemokraterna ville inte ens
diskutera ett regeringssamarbete med
de kommunistledda folkdemokraterna,
medan minoritetsgruppen inte hade
hämningar härvidlag. Agrarförbundet,
som med 48 mandat var riksdagens
näststörsta grupp och intog en strategisk centerposition, visade sig nödbett.
Valets segerherrar kunde ta hand om
ansvaret. Agrarerna, som hade förlorat 5 mandat, ville se om sitt hus.
Framför allt ville de inte inträda i en
regering, där majoritetssocialister och
högermän kunde skapa dominans för
en industri- och konsumentbetonad
linje, som stred mot agrarförbundets
strävan att med statsstöd förbättra
lantbrukets inkomstnivå.
Efter många omgångar bildades dock
en regering sammansatt av alla de
borgerliga partierna samt majoritetssocialisterna. Oppositionsgruppen inbjöds att deltaga men backade ut i
sista ögonblicket. Den nya regeringen
hälsades i allmänhet med välvilja och
ljusa förhoppningar. Dess svaga punkt
var agrarernas kritiska inställning.
Bland dem hade förslaget att biträda
regeringen fattats med en rätt knapp
majoritet. Det framgick snart att de
mest tongivande krafterna i partiledningen beklagade utgången. Frän partikansliet utgick en jämn ström av på-
verkningar för att bereda jordmånen
för en sprängning av regeringen, så
snart någon ur agrar synpunkt tacknämlig fråga dök upp. Regeringen
måste därför frän början inställa sig
på att visa agrarernas önskemål allt
det tillmötesgående, som den kunde
prestera.
Regeringen Fagerholm ställdes inför
en föga tacksam uppgift. statskassan
hade visserligen sanerats så pass mycket, att någon ny »kassakris» i form
av momentan statlig betalningsinställelse inte behövde befaras, men den
var dock i hög grad ansträngd. Samtidigt räknade man med ökade påfrestningar på grund av att sysselsättningsläget såsom en följd av konjunkturutvecklingen förehädade en betydligt
mera omfattande arbetslöshet än föregående är, som redan det hade medfört svära påfrestningar.
I Finland är statsbudgeten i mycket
hög grad bunden genom lagstiftning.
över 80 % av dess totalsumma brukar
därför utgöras av utgifter, vilkas storlek finansministern blott har att uppskatta i anknytning till de bidragsplikter, som gällande lagar ålägger staten.
Även beträffande resten dominerar i
mänga fall realiteter, som en regering
inte kan påverka. Marginalen för en
verklig utgiftsminskning är därför
mycket snäv. Man kan därför räkna
det regeringen till förtjänst att den
trots devalveringens effekt och ökade
anspråk på statskassan kunde hälla
budgetens slutsumma på praktiskt taget samma nivå, som för ett år sedan:
299 miljarder mark mot 296 miljarder
i regeringen Sukselainens budgetförslag och 301 i den av riksdagen för ett
år sedan fastslagna budgeten.
Viktigare än totalsummans belopp
är dock dess disposition på olika uppgifter. Regeringen Fagerholm, vars finansminister Päiviö Hetemäki hör till
553
den finska högerns ledande män, har
vunnit uppskattning genom en ekonomisk politik, som på ett påtagligt sätt
ställer strävan att stimulera den ekonomiska aktiviteten framom försöken
att dirigera den genom statliga ingripanden.
Ett nytt och uppskattat grepp har
varit regeringens linje för uppläggningen av kampen mot arbetslösheten.
Upprepat har man opponerat sig mot
att regeringarna har haft för vana att i
stor utsträckning sköta den statliga investeringspolitiken över anslagen för
sysselsättningsarbeten. Vid budgetplaneringen har talrika nödvändiga statliga anläggningar utelämnats ur budgeten. I stället har anslagen för sysselsättningsarbeten tilltagits synnerligen
rundligt. Regeringarna har därigenom
fått fri dispositionsrätt över miljardbelopp, som enligt deras prövning
frän fall till fall har kunnat disponeras utan att bindas av riksdagens budgeträtt. Detta har för regeringarna varit mycket angenämt men har medfört
att den statliga investeringspolitiken
har utformats på ett nyckfullt och ogenomtänkt sätt. De enskilda arbetena
har dessutom ofta inletts utan nödiga
förhandsplaneringar och därför blivit
både dyra och utförts med ineffektiva
metoder. En konsekvens av denna linje
har varit att de officiella siffrorna för
arbetslösa, varmed i Finland avses i
de offentliga arbetslöshetsregistren inskrivna personer, har varit starkt
missvisande. I mänga fall har denna
arbetskraft sysselsatts med viktiga
statsuppgifter. Man har blott valt metoden att vänta med starten, till dess
arbetslöshetsregistren har hunnit öppnas. Hade arbetena i normal ordning
planerats och igångsatts, hade samma
arbetare sysselsatts där men utan att i
statistiken figurera som »arbetslösa».
Med denna praxis har regeringen
Fagerholm brutit. De stora klumpanslagen har lämnats därhän och i stä!-
554
let har betydande belopp i budgetförslaget anvisats för statliga investeringar under de olika huvudtitlarna.
Tillsvidare lever Finland dock under inverkan av den tidigare metoden.
Det finns därför rum för en betydande
subtraktion, när det i början av november meddelades, att antalet arbetslösa hade stigit till 53 000 mot
36 000 vid samma tid för ett år sedan.
Av dessa var dock såsom alltid huvudparten placerad i arbeten genom kommunernas och statens försorg. Utan arbete var 14 000 mot 10 000 senaste år.
Regeringen har alltså haft att kämpa
med ett arbetslöshetsproblem av betydande dimensioner. De motåtgärder,
som har vidtagits, kan i regel inte väntas få effekt innan en viss tid har förflutit. Följes den inslagna politiken,
har man rätt att vänta sig en mycket
påtaglig lindring för nästa arbetslöshetssäsong men knappast annat än
måttliga förbättringar under denna
vinter. Kulmen når arbetslösheten i
regel en tid efter nyår.
Regeringens utsikter att få fullfölja
sin politik på längre sikt har dock allt
sedan dess tillkomst varit dåliga. Den
parlamentariska oppositionen, kommunisterna under folkdemokratisk mask
och den socialdemokratiska oppositionsgruppen har sedan regeringens
tillkomst fört en hänsynslös och ansvarslös kampanj, där huvudmotivet
har varit att utmåla regeringen såsom
ett medel för en utrikespolitisk kursförändring i mot Sovjetunionen fientlig riktning. En inflytelserik del av
agrarförbundet och dess press har understött denna kampanj genom att visserligen inte direkt angripa regeringen
men understryka alla de tecken på
friktioner österut, som har förekommit, och utsätta enskilda regeringsmedlemmar och regeringsåtgärder för
en oavlåtlig kritisk granskning. Denna
hållning har inte alls förhindrats av
att utrikesministerportföljen har innehafts av en av de främsta agrarledarna,
dr Johannes Virolainen, som under
president Kekkonens statsministerperioder upprepat satt som utrikesminister.
I Kreml har den utrikespolitiskt motiverade kampanjen funnit en påtaglig
genklang. Man har visserligen undvikit att direkt ta ställning mot Finland.
I stället har man valt den passiva nedfrysningens väg. Ambassadör Lebedev
reste hem för att vårda sin hälsa och
befriades sedan från sitt uppdrag utan
att någon efterträdare har bebådats.
Förhandlingar om olika svävande frå-
gor har uppskjutits, ofta med någon
dags varsel. Det förefaller tydligt att
man har följt linjen att inga resultat
av grannelagskontakter skall få bli
färdiga under regeringen Fagerholm.
Man s”ynes inte heller ha gjort något
för att fördölja, att det här har rört
sig om en avsiktlig taktik.
Regeringen Fagerholm hade för sin
del gjort, vad på den hade ankommit,
för att visa sin beredvillighet att på
ett sakligt plan sköta förbindelserna
österut. Problemet hade därför koncentrerats till frågan, om regeringen borde
fällas för att skapa ett positivt eko i
öster eller om den borde avvakta gynnsammare väderlek för de olika ärenden, som bör behandlas mellan de två
grannarna. De kretsar, som från början har beklagat regeringens tillkomst,
har inte haft svårt att välja linje.
Den avgörande kampen stod inom
agrarförbundets krets. När den drog
ut på tiden slog utrikesminister Virolainen, som hade övergått från den regeringsvänliga linjen till en kritisk
hållning, ett djärvt slag och meddelade
offentligt att agrarförbundets representanter i statsrådet hade meddelat
att de ämnade dra sig tillbaka. Beskedet visade sig vara ogrundat, men fick
dock sin effekt. Agrarförbundets riksdagsgrupp befullmäktigade inom några dagar först utrikesministern och
sedan även hans kolleger att, om de så
fann påkallat, inlämna sina avskedsansökningar.
Exekutionen fördröjdes dock en
vecka genom agrarpolitikernas försök
att vid förhandlingar med de övriga
regeringsgrupperna få till stånd ett
gemensamt beslut om regeringens demission. Försöken strandade på de
övriga partiernas motstånd. De var beredda att diskutera en rekonstruktion
av regeringen, bl. a. i syfte att bereda
plats för den socialdemokratiska oppositionsgruppen, men ville inte beteckna regeringens ställning såsom
ohållbar. Föll den, så föll den på agrarernas beslut att utträda. Detta utsades även uttryckligen i statsminister
Fagerholms avskedsansökan, som inlämnades ett par timmar efter agrarministrarnas den 4 december.
Den parlamentariska situationen i
37- 583449 Svensk Tidskrift H. 10 1958
555
Finland ter sig mycket invecklad. Det
hade inte varit omöjligt att förmå
de partier, som motsatte sig en regeringssprängning, att gå med på en
rekonstruktion i sådan form att även
den sjätte ickekommunistiska riksdagsgruppen togs med och att en del personskiften befriade den nya regeringen
från vissa friktionsmoment i den förra.
Emellertid synes en så begränsad rekonstruktion inte vara nog för de krafter,
som sprängde regeringen Fagerholm.
Det förefaller föga sannolikt att någon
större del av de partier som verkligt
stödde regeringen kan fås med i en
koalition som uppenbart stöder sig på
kommunisterna, dessa må därvid vara
regeringsparti eller blott en parlamentarisk stötgrupp utanför koalitionen.
Tecknen ger anledning att åter befara en utpräglat labil period i finländsk regeringspolitik.