Sovjets marina expansion

SOVJETS lVIARINA EXPANSION
DEN AMERIKANSKE flottchefen Arleigh Burke gjorde nyligen inför
kongressens försvarsutskott följande viktiga uttalande: »Sovjets
expansion till sjöss är den mest betydelsefulla förändringen i den
ryska strategin efter andra världskriget.» Amiral Burke konstaterade
härmed att den traditionella kontinentalmakten Ryssland numera
också måste räknas som en betydande sjömakt – ett förhållande
av utomordentlig vikt för NATOländernas försvarsplanläggning. Utvecklingen påverkar emellertid även
Sveriges strategiska läge eftersom
en stor del av de ryska sjöstridskrafterna är koncentrerad till och
avses verka inom Östersjön.
örlogsflottans utbyggnad
Under mellankrigsåren lades
grunden till den moderna Sovjetflottan. Då började ryssarna att delvis med utländsk hjälp bygga upp
ett bestånd av moderna kryssare,
jagar- och ubåtsvapnen förnyades
och den inhemska varvsindustrin
utvidgades betydligt för att kunna
möta framtidens krav. Det är emellertid först efter andra världskriget
som Sovjets marina expansion på
:allvar gjort sig märkbar.
A.v kommendörkapten T. WULFF
Kort tid efter krigsslutet började
ryssarna att iståndsätta och utvidga
skeppsvarven i Leningrad, som fått
svåra skador under kriget. Flera
viktiga skeppsvarv och industrier
övertogs av Sovjet i de baltiska,
polska och tyska områdena och
bl. a. kom de stora varven i Stettin
att helt arbeta för rysk räkning.
Vid den ryska Ishavskusten byggde
man upp stora varvsanläggningar i
närheten av de nya baserna. De
erövrade kustområdena kom att
inta en viktig plats i Sovjets strategiska planläggning, vilket bl. a.
visade sig genom de omfattande åtgärder, som vidtogs för kustområ-
denas försvar. Sovjets nyvaknade
marina intresse kom också tydligt
till uttryck i samband med fredsförhandlingarna, då det gällde att
dela upp axelmakternas flottor mellan segrarna. Medan USA, Storbritannien och Frankrike visade ganska ringa intresse för dessa flottor,
sökte de ryska representanterna
tillskansa sig största möjliga del
av bytet. Resultatet blev också att
ett italienskt slagskepp, en tysk och
en italiensk kryssare samt ett antal
mindre enheter införlivades med
Sovjetflottan, som härigenom fick
en ansenlig förstärkning, innan
44
den ryska varvsindustrin ännu nått
full kapacitet.
I början av 1950-talet levererades
de första större nybyggnaderna
från de ryska varven. Sovjets flottrustningar har sedan fortsatt i oförminskad takt och det finns fortfarande inga tecken, som tyder på
någon avmattning. Efterhand har
omfattningen av denna upprustning blivit känd och resultatet ter
sig oroande ur Västmakternas synpunkt. Många varnande röster har
också höjts inför uppkomsten av
denna nya sjömakt, som nu definitivt gått om Storbritannien och intagit platsen, som nummer två
bland världens sjönationer.
örlogsflottans sammansättning
Kärnan i den sovjetiska övervattensflottan utgöres av de nya kryssarna av samma typ som Sverdlov,
vilken gjorde sin officiella debut i
samband med brittiska kröningsregattan på Spithead. Dessa kryssare
har 15 000 tons deplacement samt
har god artilleribestyckning och
modern teknisk hjälpmateriel bl. a.
en omfattande radarutrustning.
Några uppgifter om robotbestyckning på kryssarna har ännu icke
förekommit, men då ryssarna ligger långt framme betr. robotar från
landstationer, finns det anledning
förmoda, att även sjöburna robotvapen kan komma att införas inom
en snar framtid.
Sverdlovkryssarna har väckt uppmärksamhet och respekt i Västmaktsländerna och anses jämnbördiga med USA:s modernaste, tunga
kryssare. Sammanlagt finns f. n. 16
st. Sverdlovkryssare färdigställda
och dessutom är minst 6 st. under
byggnad. Förutom dessa finns ett
antal äldre, men ändock moderna
kryssare och totala antalet beräknas uppgå till 30 enheter.
Samtidigt som kryssarbeståndet
byggts ut har också jagarvapnet
blivit kraftigt förstärkt. De ryska
jagarna har i allmänhet c: a 2 000
tons deplacement och de har modern vapenutrustning och teknisk
hjälpmaterieL På senaste tiden har
en förskjutning kunnat förmärkas
mot ökat jagarbygge på kryssarnas
bekostnad. I samband härmed har
framkommit en ny oceangående jagartyp, den s. k. DB-jagaren, som
med sina 3 000 tons deplacement är
vål lämpad att operera på världshaven tillsammans med kryssare.
Det ryslm jagarvapnet omfattar för
närvarande sammanlagt över 150
moderna enheter.
I dagens Sovjetflotta intar ubåtsvapnet en framträdande plats. Utbyggnaden av ubåtsvapnet började
omedelbart efter kriget och utfördes till stor del med hjälp av tyska
tekniker. Huvuddelen av den nuvarande ubåtsflottan torde därför
vara fullt modern med möjlighet
till snorkeldrift och hög fart i undervattensläge. Enligt vissa uppgifter har ryssarna en första ubåt med
atomdrift och robotbestyckning vilket konstaterats på flera ubåtar.
Ryska flottan omfattar flera olika
typer av ubåtar och man skiljer
främst på kustubåtar och oceanubå-
. tar. Kustubåtarna har omkring 500
tons deplacement och avses för operationer i innanhav samt i närheten
av egna kuster. Oceanubåtarna har
över 1 000 tons deplacement och kan
uppträda var som helst på världs- :.haven. Det ryska ubåtsvapnet om- . fattar f. n. över 400 enheter och yt- . t~rligare minst l 00 båtar är under
· byggnad. Vilken fruktansvärd
maktfaktor, som denna stora ubåtsflotta representerar, framgår bäst
genom jämförelse med tyska ubåtsvapnet, som vid andra världskrigets
utbrott omfattade sammanlagt 57
ubåtar.
Landstigningsbåtar av olika typer ingår i påfallande stort antal i
Sovjetflottan. Dessa små men kraftigt bestyckade enheter är väl lämpade för överskeppningsföretag och
offensiva raider i sådana begränsade farvatten som Östersjön. Sovjetflottan omfattar också ett stort
antal specialfartyg såsom minfartyg, minsvepare och trängfartyg. De
talrika eskortfartygen tyder på att
ryssarna även i krigstid önskar
upprätthålla sina sjöförbindelser.
Den nuvarande Sovjetflottan ger
en bild av en homogent sammansatt och modernt utrustad flotta.
Jämfört med de brittiska och amerikanska flottorna framstår dock
den väsentliga olikheten att ryska
flottan helt saknar hangarfartyg.
Det starka ryska marinflyget, som
enbart i östersjö-Ishavsområdena
omfattar mer än 2 000 moderna
45
flygplan, måste därför uteslutande
använda landbaser. Flottans sammanlagda personalstyrka uppgår
till 750 000 man – en anmärkningsvärt hög siffra, vilken främst
beror på, att samtliga fartyg, som
inte är under ombyggnad, hållas
fullt rustade året runt. Inom Västmaktsflottorna kan man i fredstid
icke hålla mera än 30-40 % av fartygen rustade.
Brittiska amiralitetet har gjort
beräkningar över den ryska skeppsbyggnadsindustrins sannolika produldionsförmåga och härvid kommit till överraskande resultat. Amiralitetet beräknar sålunda att ryssarna kan bygga en Sverdlovkryssare på två och ett halvt år och en
oceangående ubåt på sex månader.
Med utgångspunkt härifrån kommer man fram till en årlig produktionsförmåga av 6 st. Sverdlov och
60 oceanubåtar samt ett antal jagare, eskortfartyg och mindre enheter. Att ryssarna ligger väl framme
på skeppsbyggnadsteknikens område bevisas också av deras framsteg, när det gäller atomdrift på
övervattensfartyg. Redan hösten
1957- 2 år före USA- kommer
ryssarna att sjösätta sin första
atomdrivna isbrytare. Fartyget får
20 000 tons deplacement och blir
härigenom mer än dubbelt så stort
som USA:s största isbrytare.
Handelsflottans utbyggnad
Sovjets marina expansion har
också yttrat sig i en väsentlig utbyggnad av den ryska handelsflot- 46
tan. Sovjets handelstonnage omfattade 1955 cirka 2,5 milj. bruttoton
och den årliga ökningen beräknas
till c:a 250 000 ton. Härtill kommer
satellitstaternas flottor. Svåra avvägningsproblem har uppstått då
det gällt att fördela varvsresurserna
mellan militära och civila beställningar. I allmänhet har ryssarna
sökt lösa frågan så, att de egna
varven huvudsakligen arbetat för
örlogsflottan, medan varv i satellitstaterna varit sysselsatta med nybyggnad av handelsfartyg. Som
exempel kan nämnas att östtysklands skeppsbyggnadskapacitet har
ökat med det lO-dubbla jämfört
med förhållandena före kriget och
att denna ökning enbart är betingad
av de ryska beställningarna. Dessutom har Sovjet i viss utsträckning
fått fartygsleveranser från olika
varv i västerlandet bl. a. från svenska och danska varv.
Sjöstyrkor och baser
Sovjets geografiska läge har gjort
det nödvändigt att dela sjöstridskrafterna i fyra olika flottor fördelade till de viktigaste omgivande
haven. östersjöflottan, som utgör
den största sjöstyrkan, består bl. a.
av lO kryssare, 53 jagare och mer än
100 ubåtar. De viktigaste ryska baserna i Östersjön utgöras av Leningrad, Tallinn, Riga, Libau· och Paldiski. Även vissa polska och öst,
tyska hamnar utnyttjas för basering av ryska sjöstridskrafter.
Norra Ishavsflottan består av 6
kryssare, 23 jagare och c:a 100
ubåtar samt mindre enheter. Under
de senaste åren har en rad goda
baser vuxit upp vid Ishavskusten
och bland dessa är Murmansk, Poljarnoe och Molotovsk de viktigaste.
I Svarta havet har ryssarna delvis äldre fartygsmateriel bl. a. de
erövrade italienska fartygen. Häri
ingår emellertid också l O kryssare, 17 jagare samt c:a 60 ubåtar.
Flottans huvudbas är Sevastopol
men dessutom används rumänska
och bulgariska hamnar. Svarta
Havsflottans ubåtar disponerar
också en modern bas vid Valona på
Albaniens kust.
I Fjärran östern har på sistone
vuxit upp en rysk flotta som omfattar bl. a. 6 kryssare, 40 jagare
och 125 ubåtar. Vladivostok är här
den viktigaste basen men dessutom
har ryska sjöstridskrafter möjligheter att utnyttja Kommunistkinas
hamnar som framskjutna baser.
Under de två senaste åren har en
tyngdpunktsförskjutning kunnat
konstateras i den marina baseringen. Vid flera tillfällen har iakttagits att kryssare och jagare förts
ut ur Östersjön för att förstärka
Ishavs- och Fjärran östernflottorna. Denna tendens kan väntas
fortsätta- dock torde Sovjet knappast göra någon radikal uttunning
i Östersjön med hänsyn till den
växande västtyska sjömakten.
Sjöfartsvägm·
En väsentlig svaghet i det ryska
marina systemet är den begränsade
möjligheten till ombasering mellan de olika flottorna. Vid förflyttning av större sjöstridskrafter från
Östersjön är man beroende av att
kunna passera Öresund eller stora
Bält, vilket sannolikt kommer att
vara mycket svårt i krigstid. Ubåtar
och lätta övervattensstridskrafter
kan förflyttas från Östersjön till
Vita havet via Stalinkanalen, men
kanalen är p. g. a. ishinder endast
farbar 5 månader per år. större betydelse måste då tillmätas det system av inre vattenvägar, som förbinder Finska viken med Kaspiska
och Svarta haven. Härvid användes Rybinskijkanalen, Volga-Donkanalen, samt floderna Moskva,
Volga och Don. Denna inre vattenväg möjliggör ombasering av ubåtar
och lätta sjöstridskrafter mellan
Östersjön och Svarta havet. Av vä-
sentlig betydelse är också att lätta
örlogsfartyg kan byggas i det inre
av landet och transporteras på den
inre vattenvägen till aktuellt havsområde.
För ombasering mellan Ishavsoch Fjärran östernflottorna har
sjöfartsleden norr om Europas och
Asiens fastland, den s. k. Norra sjö-
vägen, kommit att få allt större betydelse. Genom att utnyttja denna
väg kan ryska sjöstridskrafter undvika den vanliga sjöfartsleden syd
om Europa och Asien vilken är betydligt längre och dessutom torde
vara svår att använda i ett skärpt
läge. En svårighet är emellertid att
den Norra sjövägen är stängd av is
under 7-8 månader om året. Det
är troligt att Sovjet kommer att
4- 58:!441 St·ensk Tid.~1.Tift H. 11958
47
sätta in sina nya isbrytare på denna
route, varvid läget kan förbättras.
Sovjets ubåtar har i allt större
utsträckning börjat uppträda på
världshaven och vid flera tillfällen har kunnat konstateras, att valfångstfartyg och moderfartyg för
fisketrålare samtidigt utnyttjas som
ubåts-depåfartyg. Genom denna
rörliga basering kan en stor del av
Sovjets ubåtsflotta sättas in mot
sjöfartslederna omedelbart vid
krigsutbrott. Å andra sidan måste
de stora depåfartygen förutsättas
bli upptäckta och sänkta inom relath’t kort tid.
Territorialvattenfrågor
Sovjets marina expansion har
iiven kommit till uttryck i en strä-
van att utvidga det ryska territorialvattnet. Denna strävan torde
främst vara motiverat av ryska
önskemål att skapa en »säkerhetszon» som skydd för det egna territoriet. Sovjet har sålunda utan övriga berörda staters konsultation,
fastställt att det ryska territorialvattnet har en utsträckning av 12
dist.minuter. De svenska och danska protesterna mot detta ensidiga
dekret har inte haft någon inverkan.
Tillkomsten av moderna långdistansflygplan och robotar har medfört väsentligt ökade möjligheter
att sätta in anfall mot Sovjet via
norra polarkalotten. För att skydda
det ryska territoriet och den allt
viktigare Norra sjövägen mot så-
dana anfall har Sovjet tillkännagi- 48
vit att hela polarområdet mellan
Ishavskusten och Nordpolen utgör
Sovjets territorialvatten.
Inloppen till de omgivande randhaven har också tilldragit sig uppmärksamhet. Ryssarna har nämligen försökt att utestänga Västsidans sjöstridskrafter från passage
genom Öresund och Bälten, trots
att trafiken genom dessa sund enligt gällande avtal skall vara fri
för alla staters örlogs- och handelsfartyg. På motsvarande sätt har
Sovjet strävat att få överta kontrollen över Dardanellerna, där turkarna enligt Montreux-konventionen utövar den kontrollerande
makten. I båda dessa fall har dock
de ryska framställningarna mött
kraftigt motstånd från Västmakternas sida.
strategiska principer
Mot bakgrund av det rådande militärpolitiska läget och Sovjets på-
gående marina upprustning framstår vissa riktlinjer för Sovjetflottans sannolika utnyttjande i krigstid.
Omedelbart före eller i anslutning till krigsutbrott torde Sovjet
omgruppera stora delar av östersjöflottans stridskrafter till Ishavet
eller till nordnorska fjordar, för att
dessa stridskrafter skall ha möjlighet att ingripa mot Västsidans sjö-
förbindelser på Atlanten. Ur rysk
synpunkt är det ett önskemål, att
sådan omgruppering utföres i ett tidigt skede innan Västmakterna
hunnit spärra östersjöutloppen.
större förflyttningar av ryska
stridskrafter från Östersjön kan
därför utgöra en tämligen säker indikation på ett förestående krigsutbrott. Under alla omständigheter
bör man räkna med, att Sovjet i
Östersjön behåller så starka sjö-
stridskrafter att en betryggande
överlägsenhet säkras gentemot sven~
ska och västtyska flottor. När det
gäller operativa sjöstridskrafter och
handelstonnage önskar Sovjet sannolikt behålla en sådan styrka, att
en sjöburen invasion kan insättas
mot Sverige.
En grundtanke i den ryska strategin synes vara att genom ett intensivt ubåtskrig mot Västmakternas sjöförbindelser söka förhindra
att de nödvändiga understödstransporterna från USA når fram till
Europas och Asiens fastland. Huvuddelen av den starka ryska ubåtsflottan torde därför insättas för
sjöfartskrig på oceanerna. Härjämte
kan ubåtar insätta anfall med atomladdade robotar mot Västs hamnar
och kustområden – en angreppsform, som kan bli mycket farlig.
De mindre ubåtarna torde insättas mot sjöförbindelser närmare
Europas kuster och bland annat
kan en intensiv ubåtsverksamhet
påräknas i Östersjön och Skagerack. I kustfarvattnen torde också
flygstridskrafter och minor användas för att avskära motståndarens
sjöförbindelser.
De starka ryska övervattensförbanden bestående av kryssare och
1[•!.————~—-~—-.–~–
jagare torde främst avses för att
säkra Sovjets herravälde över randhaven i avsikt att skydda Sovjetterritoriet mot anfall samt för offensiva operationer mot närliggande kustområden. Dessutom kan
övervattensförbanden ingripa mot
Västsidans överskeppningsföretag
och transporter i kustens närhet.
Det är däremot icke troligt, att de
ryska kryssarförbanden kommer
att utföra offensiva framstötar på
världshaven, då de icke kan skyddas av hangarfartygsflyg.
Eftersom landkommunikationerna sannolikt får väsentligt nedsatt kapacitet på grund av krigsskador, kommer Sovjet att bli i hög
grad beroende av kustsjöfart främst
inom Östersjön. Det är därför troligt att lätta fartygsförband och
jaktflyg insättas för att skydda
kustsjöfarten.
I flera sammanhang har framkommit att ryssarna önskar utnyttja sina sjöstridskrafter för att
skydda armens flank samt för att
insätta raider bakom motståndarens frontlinje. Ett sådant uppträ-
49
dande kan tänkas betr. de ryska
sjöstridskrafterna i Östersjön, om
NATO-fronten i Mellaneuropa når
fram till östersjökusten.
Den tid, som förflutit efter andra
världskrigets slut, har utnyttjats av
Sovjet för att bygga upp sin sjö-
makt efter målmedvetna och stort
upplagda linjer. Denna marina expansion har också i väsentlig mån
gynnats av den stagnation, som inträdde i Västmakternas flottbyggnadspolitik under de första efterkrigsåren, varigenom Sovjet erhållit ett värdefullt försteg, som Västmakterna nu har svårt att inhämta.
Nödvändigheten av långsiktig planläggning beträffande flottbyggnadspolitiken har återigen blivit bestyrkt!
Ur svensk synpunkt är det av
väsentlig betydelse, att vi kan bjuda
motstånd mot den allt starkare
Sovjetdominansen inom Östersjön.
Våra möjligheter härtill beror i
hög grad på, om det svenska sjöförsvaret har en sådan styrka, att det
kan inge respekt.