Nyval igen
1959
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
-..,.,~—————-…….–…,……~—-·–,~ -· —–…. -.
NYVAL IGEN?
DE SENAsTE åren har präglats av
politiska val i en för svenska förhållanden unik omfattning. Redan
efter folkomröstningen i pensionsfrågan talades allmänt om risken
för »Yaltröttheb. Denna klagan
förstärktes helt naturligt efter upplösningsvalet till andra kammaren.
Efter detta extraval kunde det helt
visst te sig verklighetsfrämmande
att förutsätta, att svenska folket
inom kort skulle få ytterligare ett
riksdagsval utanför ordinarie kalender. Vad som därefter inträffat
i svensk politik är emellertid av
den räckvidd att man inom skilda
läger alltmera börjat räkna med
möjligheten att andra kammaren
måste upplösas ännu en gång.
situationen är ju nu i stora drag
den, att socialdemokraterna – med
en måhända överdriven optimism
– anser sig kunna räkna med en
tämligen säker framgång för sitt
förslag i pensionsfrågan. Om denna
stötesten för hr Erlanders vacklande regering kan bringas ur vä-
gen, med hr Königssons benägna
bistånd, är därmed likväl ingalunda
framtiden ljus för socialdemokratien – inte ens den allra närmaste
framtiden.
Det statsfinansiella nödläget –
vars existens man för få månader
sedan i arrogant ton vägrade att
överhuvudtaget diskutera – har
plötsligen även för regeringen framstått som oroande. Nyss avvisades
hånfullt alla oppositionens varningar inför regeringens sorglösa
utgiftsexpansion. Nu däremot framföres från socialdemokratiskt håll
bittra eller sentimentala vädjanden
om »Samarbete». Det har emellertid eftertryckligt klargjorts, att oppositionens bistånd icke är att på-
räkna för den drastiska skattehöjning som regeringen betraktar som
den enda acceptabla utvägen ur krisen.
I detta läge kan ett nyval bli aktuellt, hur sällsamt det än kan te
sig för väljarna, om regeringen inte
får hjälp att åstadkomma den
önskade »inkomstförstärkningen».
Mycket tyder nämligen på att man
är alltför halsstarrigt prestigebunden för att vara beredd till uppriktigt menade resonemang om att
lösa finanskrisen genom tillräckligt radikal omprövning av utgifter
– och löften om utgifter. Sådana
förhandlingar skulle ge intryck av
att socialdemokratien erkände att
den hittills förda sangviniska politiken varit felaktig. – Det kan icke
62
uteslutas, att regeringen kommer
att lida nederlag på sin proposition om inkomstförstärkningen.
Deras eljest tjänstvilliga kommunistiska stödtrupper kan inte med
större glädje ansluta sig till ett förslag om allmän omsättningsskatt,
som enligt deras egen högljutt uttalade mening skulle innebära
reaktionens triumf och småfolkets
utplundring.
Efter ett nederlag i skattefrågan
kan regeringen icke rimligen sitta
kvar. Å andra sidan kan den komma
att göra gällande, att den borgerliga
oppositionen icke skulle kunna erbjuda ett parlamentariskt starkare
alternativ. I den situationen kan
det te sig frestande att än en gång
vädja till folket i val. Antingen
skulle man genom detta få mandat
att genomföra den bebådade skattehöjningen. Eller också skulle man
få ett så klart misstroendevotum,
att man utan vidare kunde lämna
ett regeringsansvar – och ett ansvar för finanskrisens lösning –
som i det iråkade läget understundom måste kännas tryckande.
Givetvis kan man inte heller utesluta den möjligheten, att socialdemokraterna utan nyval lämnar
ifrån sig makten. Den tillträdande
regeringen kan då likväl bli tvungen att försöka skaffa sig det bredare underlag den kan behöva för
att kunna fungera mot en utan tvivel mycket aggressiv opposition
från de socialistiska partierna.
Inför dessa utsikter riktas naturligtvis uppmärksamheten mot möjligheterna att åstadkomma en regeringskoalition – av ena eller
andra slaget. Insinuationer om att
centerpartiet skulle vara berett att
än en gång räcka hr Erlander en
hand synes åtminstone f. n. vara
ogrundade. Därtill kommer, att de
krav centerpartiet i vår måste framställa för jordbrukets räkning sannolikt blir så omfattande, att LO
och därmed regeringen kan komma
att finna priset för ett förlängt innehav av makten alltför högt.
Det realistiska alternativet blir
då någon form av borgerlig samling.
En allmän samlingsregering, som
läget i och för sig kunde motivera,
vill socialdemokraterna som belmnt
icke medverka till. Det är tillfredsställande att kunna konstatera, att
samtliga de borgerliga partiledarna
tycks vara inställda på samlingstanken. Hr Ohlin gav i remissdebatten klart uttryck åt sin uppfattning att en borgerlig regering bör
bildas snarast möjligt. Beträffande
hr Hjalmarssons inställning på
denna punkt råder ju sedan länge
intet tvivel. Visserligen har- kanske framförallt från folkpartiets
sida – en tämligen affektladdad
och irriterad kritik framförts mot
högerns förslag till utgiftsminskningar. Meningsmotsättningarna på
detta område får dock icke överdrivas. Det väsentliga i högerförslaget är självfallet icke, att man
till varje pris kräver beskärningar
av just det eller det anslaget, utan
att man hävdar att finanskrisen i
princip måste lösas icke genom
skattehöjningar utan genom nedpressning av statens utgifter. Om
de borgerliga partierna kan ena sig
om den principen- och glädjande
nog synes detta vara sannolikt –
kommer säkerligen icke några
Rättelse
I artikeln Det kalla kriget under 1958
i häfte 1 har beklagligtvis insmugit
sig två tryckfel:
Sid. 27 sp. 1 r 13 nedifrån står
63
prestigehänsyn från högerns sida
att stå i vägen för en sammanjämkning kring ett även för folkpartiet och centerpartiet godtagbart besparingsprogram.
»rikskanslern», skall vara »förbundskanslern».
Sid. 28 sp. 2 r 14 står »i mitten av
mars», skall vara »i mitten av april».
NYVAL IGEN?
DE SENAsTE åren har präglats av
politiska val i en för svenska förhållanden unik omfattning. Redan
efter folkomröstningen i pensionsfrågan talades allmänt om risken
för »Yaltröttheb. Denna klagan
förstärktes helt naturligt efter upplösningsvalet till andra kammaren.
Efter detta extraval kunde det helt
visst te sig verklighetsfrämmande
att förutsätta, att svenska folket
inom kort skulle få ytterligare ett
riksdagsval utanför ordinarie kalender. Vad som därefter inträffat
i svensk politik är emellertid av
den räckvidd att man inom skilda
läger alltmera börjat räkna med
möjligheten att andra kammaren
måste upplösas ännu en gång.
situationen är ju nu i stora drag
den, att socialdemokraterna – med
en måhända överdriven optimism
– anser sig kunna räkna med en
tämligen säker framgång för sitt
förslag i pensionsfrågan. Om denna
stötesten för hr Erlanders vacklande regering kan bringas ur vä-
gen, med hr Königssons benägna
bistånd, är därmed likväl ingalunda
framtiden ljus för socialdemokratien – inte ens den allra närmaste
framtiden.
Det statsfinansiella nödläget –
vars existens man för få månader
sedan i arrogant ton vägrade att
överhuvudtaget diskutera – har
plötsligen även för regeringen framstått som oroande. Nyss avvisades
hånfullt alla oppositionens varningar inför regeringens sorglösa
utgiftsexpansion. Nu däremot framföres från socialdemokratiskt håll
bittra eller sentimentala vädjanden
om »Samarbete». Det har emellertid eftertryckligt klargjorts, att oppositionens bistånd icke är att på-
räkna för den drastiska skattehöjning som regeringen betraktar som
den enda acceptabla utvägen ur krisen.
I detta läge kan ett nyval bli aktuellt, hur sällsamt det än kan te
sig för väljarna, om regeringen inte
får hjälp att åstadkomma den
önskade »inkomstförstärkningen».
Mycket tyder nämligen på att man
är alltför halsstarrigt prestigebunden för att vara beredd till uppriktigt menade resonemang om att
lösa finanskrisen genom tillräckligt radikal omprövning av utgifter
– och löften om utgifter. Sådana
förhandlingar skulle ge intryck av
att socialdemokratien erkände att
den hittills förda sangviniska politiken varit felaktig. – Det kan icke
62
uteslutas, att regeringen kommer
att lida nederlag på sin proposition om inkomstförstärkningen.
Deras eljest tjänstvilliga kommunistiska stödtrupper kan inte med
större glädje ansluta sig till ett förslag om allmän omsättningsskatt,
som enligt deras egen högljutt uttalade mening skulle innebära
reaktionens triumf och småfolkets
utplundring.
Efter ett nederlag i skattefrågan
kan regeringen icke rimligen sitta
kvar. Å andra sidan kan den komma
att göra gällande, att den borgerliga
oppositionen icke skulle kunna erbjuda ett parlamentariskt starkare
alternativ. I den situationen kan
det te sig frestande att än en gång
vädja till folket i val. Antingen
skulle man genom detta få mandat
att genomföra den bebådade skattehöjningen. Eller också skulle man
få ett så klart misstroendevotum,
att man utan vidare kunde lämna
ett regeringsansvar – och ett ansvar för finanskrisens lösning –
som i det iråkade läget understundom måste kännas tryckande.
Givetvis kan man inte heller utesluta den möjligheten, att socialdemokraterna utan nyval lämnar
ifrån sig makten. Den tillträdande
regeringen kan då likväl bli tvungen att försöka skaffa sig det bredare underlag den kan behöva för
att kunna fungera mot en utan tvivel mycket aggressiv opposition
från de socialistiska partierna.
Inför dessa utsikter riktas naturligtvis uppmärksamheten mot möjligheterna att åstadkomma en regeringskoalition – av ena eller
andra slaget. Insinuationer om att
centerpartiet skulle vara berett att
än en gång räcka hr Erlander en
hand synes åtminstone f. n. vara
ogrundade. Därtill kommer, att de
krav centerpartiet i vår måste framställa för jordbrukets räkning sannolikt blir så omfattande, att LO
och därmed regeringen kan komma
att finna priset för ett förlängt innehav av makten alltför högt.
Det realistiska alternativet blir
då någon form av borgerlig samling.
En allmän samlingsregering, som
läget i och för sig kunde motivera,
vill socialdemokraterna som belmnt
icke medverka till. Det är tillfredsställande att kunna konstatera, att
samtliga de borgerliga partiledarna
tycks vara inställda på samlingstanken. Hr Ohlin gav i remissdebatten klart uttryck åt sin uppfattning att en borgerlig regering bör
bildas snarast möjligt. Beträffande
hr Hjalmarssons inställning på
denna punkt råder ju sedan länge
intet tvivel. Visserligen har- kanske framförallt från folkpartiets
sida – en tämligen affektladdad
och irriterad kritik framförts mot
högerns förslag till utgiftsminskningar. Meningsmotsättningarna på
detta område får dock icke överdrivas. Det väsentliga i högerförslaget är självfallet icke, att man
till varje pris kräver beskärningar
av just det eller det anslaget, utan
att man hävdar att finanskrisen i
princip måste lösas icke genom
skattehöjningar utan genom nedpressning av statens utgifter. Om
de borgerliga partierna kan ena sig
om den principen- och glädjande
nog synes detta vara sannolikt –
kommer säkerligen icke några
Rättelse
I artikeln Det kalla kriget under 1958
i häfte 1 har beklagligtvis insmugit
sig två tryckfel:
Sid. 27 sp. 1 r 13 nedifrån står
63
prestigehänsyn från högerns sida
att stå i vägen för en sammanjämkning kring ett även för folkpartiet och centerpartiet godtagbart besparingsprogram.
»rikskanslern», skall vara »förbundskanslern».
Sid. 28 sp. 2 r 14 står »i mitten av
mars», skall vara »i mitten av april».