Dagens frågor

DAGENS FRÅGOR
Remissdebatt 1959
Det var inte bara det ur pressläktardörren makabert framvällande kabelknippet som vid årets remissdebatt gav
en indikation att televisionen kommit
för att stanna i den svenska riksdagen.
Den publik som befolkade de stundtals
ganska glest besatta läktarna hade mer
än någonsin känslan att sitta i död vinkel, att tjuvlyssna till en förkunnelse
avsedd för ett annat, vidare och må-
hända fåkunnigare auditorium. Upprepning av argument är i och för sig
inget nytt i politiken; fastmer är det
ett omtyckt och understundom inte
helt verkningslöst stilmedel i debattens
estetik. Men den som tvingas åhöra ett
mer eller mindre ordagrannt upprepande av samma anföranden två
gånger i följd frågar sig om andra
statsmaktens följsamhet till televisionens tittarfrekvenstabeller inte gått för
långt. Det var icke blott medlemmar av
konstitutionsutskottet och läktarhabitueerna som kände en smygande m al a i s e, den gjorde sig allmänt förnimbar i korridorer och sammanbindningsbanor.
I andra kammarens ekonomiska debatt avtecknade sig för den som förmådde låta budgetteknikens parafernaHa gå in genom det ena örat och ut
genom det andra efterhand allt klarare
den aktuella motsatsställningen mellan
å ena sidan dem som kapitulerat inför
statsutgifternas automatiska ansvällning som inför ett skräckinjagande
hemligt vapen och å den andra dem
som likt herr Hjalmarson och hans
parti gått i ställning, grävt ned sig och
står beredda att slåss till priset av
förluster. Till någon verklig principdebatt på denna punkt kom det väl
ändå aldrig i denna kammare. Det
måste för en äkta politiker som herr
Sträng kännas spöklikt att se sig för
varje år glida allt längre ut i den finansteoretiska teknikens nebulosavärld.
Mången som känt behov av tröst inför en rad av orostecken, som på sistone hopat sig vad gäller möjligheterna
till en effektiv borgerlig samling inför
1960 års stora kraftmätning, hade åtskillig sådan att hämta i herr Ohlins
klara utspel mot centerpartiledaren. I
vändningar, vilkas oförmedlade hederlighet kom herr Sträng att hyssjande
vifta med pekfingret ställde herr Ohlin
herr Hedlund inför frågan, om han
ville medverka till ett regimskifte i
samband med 1960 års val eller
om han hyste planer att sedan pensionsfrågan med eller utan lottens
hjälp vore ur världen återknyta den
oheliga alliansen med socialdemokratien. Detta är givetvis den för borgerligheten centrala frågan i dagens läge,
vid sidan av vilken alla aktuella besvär med königs- och samuelssöner
måste te sig efemära.
Hr Hedlund svarade härtill som hr
Hedlund brukar. Följaktligen visste
ingen mycket mer än förut. Glidningarna måste emellertid ha tett sig mer
än vanligt oroande för antikoalitionsmännen inom partiet; måhända hade
även uppresta lokalombudsmän haft
sitt att säga, skakade av vad det mot
marken lagda örat haft att registrera
ute i valkretsarna. Hursomhelst fann
herr Nilsson i Skegrie det för gott att
innan det blev afton den andra dagen
stå upp och deklarera, att påståendena
att partiet hinsides pensionsreformen
på nytt ämnade träda i koalition med
hr Erlanders parti saknade varje
grund. Qui vivra verra.
Under tiden hade första kammaren
för första gången på åtskilliga år förstått att demonstrera den särart, som
grundlagstiftarna tänkt sig men den
pågående författningsutredningen funnit så litet av. statsministern, som för
dagen helt lämnat hr Sträng i sticket
med oppositionsledarna i andra kammaren, föreläste om den sociala balansen enligt Galbraith. John Kenneth
Galbraith är en amerikansk nationalekonomisk professor, som skrivit en
underhållande och icke så litet skarpsinnig bok om överflödssamhället och
dess vedermödor. Galbraiths tes, väl
känd för denna tidskrifts läsare (se nr 1
detta år, s. 54) kan ju i korthet sammanfattas så, att det är fel att producera lilafärgade personbilar och att
med en uppsjö av energi och kostnader
försöka pracka dem på folk som egentligen inte vill ha dem, samtidigt som
man låter gemenskapsnyttigheterna –
vägar, skolor, post, vattenrening o. dyl.
– förfalla genom knusslighet med allmänna medel. Denna teori kan synas
såsom måttskuren för hr Erlanders
nuvarande knipa, och det framgick
med all önskvärd tydlighet vilken
framträdande plats denna stimulerande lektyr intar i statsministerns aktuella tankevärld. I vilken mån det
Amerika som varit utgångspunkten för
Galbraiths resonemang låter sig jämföra med dagens svenska samhälle med
dess långt drivna offentliga inteckning
av medborgarnas inkomster och dess
alltmer utpräglade statsmonopolisering av kapitalmarknaden är dock en
annan fråga.
65
Ett definitivt steg åter mot det överhusmässiga tog kammaren även genom
herr Bohemans jungfrutal om försvar
och finanser, elegant i formen, förkrossande i den mognade erfarenhetens sakliga tyngd. Det kan inte hjälpas
att statsministerns försök att klappa
sin före detta förtroendeämbetsman på
axeln och försäkra honom att han nog
skulle bli klokare bara han blev varm
i kläderna klingade ihåligt.
Utrikespolitik talade endast hr Cassel, som lämnade en gedigen översikt
över östersjöproblemet och de ryska
trevarna attt engagera de nordiska ländcrna för att göra Östersjön till ett
slutet hav. Det finns dessvärre alltför
många tecken på att det inte blir sista
gången frågan kommer att vara aktuell
i den svenska riksdagen.
Pacta sunt servanda
Centerpartiets motion om besparing
av försvarskostnaderna torde med
ganska god rätt ha betecknats som
årets mest uppseendeväckande. Ett
drygt halvår efter det att 1958 års
försvarsbeslut sett dagens ljus i den
demokratiska enighetens tecken har
centerpartiet ifrågasatt, huruvida icke
mot bakgrund av det statsfinansiella
läget en av överenskommelsens principer »borde i viss utsträckning revideras».
1958 års försvarsbeslut inehöll som
bekant bl. a. en bestämmelse om att
kostnaderna för försvaret med hänsyn
till den tekniska utvecklingen skulle
tillåtas öka med 2,5 procent per år.
Vidare förutsatte man, att kompensation skulle lämnas för uppkommande
löne- och prisstegringar. Försvarsministern har på den senare punkten
preliminärt räknat med ett anslag på
60 milj. kr. men kommer att i en särskild proposition senare ta ställning
härtill. I sin motion räknar centerpar- 66
tiet med att prisnivån skall vara »tämligen fast» och att några medel därför
icke skall behöva tas i anspråk. Om
prisstegringar ändå inträffar, säger
man emellertid, skulle medel »kunna
erhållas genom en stramare hushållning med andra anslag på försvarets
huvudtitel». Uppenbarligen har man
sedan insett det vådliga eller föga genomtänkta i en sådan skrivning. På
annat sätt kan knappast den dementi
uppfattas som hr Hedlund låtit utsända
genom TT. Han betonar, att om prisstegringar trots allt inträffar och motsvarande besparingar icke kan göras
utan att överenskommelsen åsidosättes,
bör regeringen begära ett tilläggsanslag. Och därmed är det väl att förmoda, att hela denna sorglustiga episod är över – i vart fall för centerpartiets riksdagsgrupps vidkommande.
I betraktande av hr Hedlunds skyndsamt utfärdade korumunike ter sig den
uppfattning i frågan, som deklarerats
av det ledande centerpartiorganet
minst sagt oroväckande. Skånska Dagbladet (7 j2) har uttryckligen sagt
ifrån, att de 60 miljonerna kan sparas
in på de övriga försvarsanslagen. »För
den som något känner till det svenska
försvarets organisation står det klart
att om den rätta viljan finnes går det
att spara 60 miljoner och mycket mera.
– Försvaret får inte vara helig mark
bara för att det är en angelägen sak.
Det får inte bli så att militärerna bara
begär och vi vackert betalar därför att
det inte anses populärt att neka försvaret pengar.» Vad är meningen? Är
det tidningens avsikt att desavouera
samtliga demokratiska partier i vårt
land, centerpartiet inberäknat? Skulle
den »rätta viljan» att spara, där så kan
ske, inte ha funnits hos den riksdag,
som med undantag av en handfull kommunister och några radikalpacifistiska
socialdemokrater, fattade beslut om
vårt försvars utformning under de
närmaste åren, och som tvingades till
drastiska rationaliseringar? öB :s förslag skars ned till alternativet Adam.
Bortrationaliserandet av fyra regementen och två flygflottiljer ur vår fredsorganisation torde – om inte förr –
ha gjort militärerna pinsamt medvetna
om att man sällan får vad man begär.
Skånska Dagbladets tal om möjligheten
att inom försvaret kunna spara 60
milj. kr. och »mycket mera» leder närmast tanken till ett senkommet beklagande av att vårt försvar inte fick
sin utformning i enlighet med öB :s
förslag Bertil. Skillnaden mellan Adam
och Bertil var kostnadsmässigt i öB:s
utredning 65 milj. kr. för budgetåret
59f60. För de båda efterföljande budgetåren steg skillnaden ytterligare nå-
got. Men, och det bör understrykas,
hade vårt försvar utformats i enlighet
med alternativ Bertil, skulle slagkraften
ha varit avsevärt svagare än vad som
nu blivit fallet. Flottans förband hade
reducerats med efter hand 60% (Adam
50% ), antalet flygplan hade skurits
ned 50% (Adam 40%), 5 000 värnpliktiga hade icke kunnat beredas utbildning (Adam 2 000) osv. Beträffande de
operativa konsekvenserna i stort kunde
resultatet ha blivit: »De för invasionsförsvar avsedda stridskrafterna har blivit så reducerade, att det kan övervä-
gas att redan i utgångsläget begränsa
målsättningen till ett försvar med rent
fördröjande syfte inom landet i dess
helhet. – Betydande delar av landet
kan behöva uppges efter kort tid.»
Det sagda borde tillräckligt kunna
belysa vådan av att tubba på försvaret.
Dunkelt och obelagt tal om möjlighet
att kunna spara på försvarets organisation ger intet gott betyg åt vare sig
våra parlamentariker eller den militära expertisen. Det kan endast gynna
de försvarsnihilistiska krafter, vilka
med sådan frenesi arbetar på att
åstadkomma en isolerad svensk avrustning, en kategori, som Skånska Dagbladet hittills helt tagit avstånd från. Och
så mycket mindre anledning borde det
finnas att inleda till frestelse på försvarets bekostnad, som vår nya försvarsorganisation ännu icke erhållit
det medel, som av öB ansetts oundgängligt för erhållande av full effekt
– atomvapen.
Måhända förtjänar det att bringas i
erinran vad hr Svensson i Stenkyrka
(cp) yttrade i den riksdagsdebatt som
föregick försvarsbeslutet förra året
(AK 29j7): »Mot bakgrunden av detta
farofyllda världspolitiska läge ter sig
enigheten om vårt försvars framtida
utformning mer nödvändig än någonsin. – Såväl inom försvarsberedningen
som vid partiledarkonferenserna och i
statsutskottets föreliggande betänkande
understrykes ytterligare denna enighet
om en så stark försvarsmakt som möjligt. Partipolitiska säraktioner har lyst
med sin frånvaro, vilket måste betecknas som en betydande tillgång i det
skärpta internationella läge som inträtt.»
situationen har knappast förändrats
sedan dess. Ej heller principen pacta
sunt servanda.
stabilisering i Finland
Den segslitna finländska regeringskrisens lösning försvårades av att presidenten aldrig gav uppdraget att försöka bilda regering åt någon politiker
utanför agrarförbundet. över en må-
nad var det blott agrargruppens ordförande som framlade förslag efter
förslag, åtskilliga av rent taktisk art,
eftersom man på förhand visste att de
var dömda. Upprepade förslag om en
allpartiregering fälldes både av kommunisternas vägran att samarbeta med
»högern» och av de flesta övrigas vägran att ens diskutera ett kommunistiskt regeringsengagemang.
På en annan front beskars möjligheterna genom agrarernas beslut att
67
utesluta socialdemokraterna och låta
den lilla simonitiska oppositionsgruppen, vars talesmän hade drabbats av
partiledningens uteslutningsbeslut, ensamma representera den socialistiska
vänstern i regeringen. Denna avsikt
motiverade den kraftiga överrepresentationen i olika agrarförslag om en
centerregering, 5 ministrar för simoniternas 13-mannagrupp mot 1 eller 2
för den svenska gruppen om 14 man.
Dessutom befarade man att regeringen
blev utsatt för en oförsonlig kamp från
socialdemokraternas sida, om en
agrar regeringsbildare ännu en gång
fick dra fram den lilla oppositionsgruppen såsom talesman för socialdemokratin. Den svenska gruppen,
hos vilken avgörandet närmast låg,
ville inte medverka i en sådan partitaktisk aktion. I stället föreslog den
upprepade gånger ett minoritetskabinett bestående endast av de tre borgerliga centerpartierna, men detta förslag avvisades av agrarerna.
slutresultatet blev en annan version
av den beskurna minoritetslinjen: en
ren agrarregering. I den inträdde
utom 14 agrarer – mest medlemmar
av riksdagsgruppen – blott svensken
Ralf Törngren som utrikesminister.
Han hade dessförinnan av sin grupp
fått medgivande att inträda i regeringen utan att detta skapade något
parlamentariskt engagemang för partiet. Däremot var det en överraskning
för alla utomstående att han även fick
uppdraget att vid förfall för statsministern fungera som dennes ställföreträdare.
Den nya regeringens personsammansättning är inte stark. Särskilt
fäster man sig vid att finansministeriet trots de överhängande ekonomiska och finansiella svårigheterna
har bemannats med rätt oprövade
krafter. Samtidigt bör dess svaghet utgöra dess styrka och skänka den vissa
utsikter att kunna hålla sig flytande
68
rätt länge, om den förmår följa den från
partitaktik fria och samlande linje,
som statsministern har proklamerat.
Den smala basen gör att intet utanför
stående parti kan känna sig diskriminerat och därav förledas till frän opposition. De hopade svårigheterna
gör att knappast något annat parti vill
komma den till livs för att fä träda i
dess ställe. Kommunister och simoniter har markerat en skarp opposition.
Inom de övriga partierna mottogs
tydligen regeringen med hopp om ett
sakligt samarbete.
Den långt utdragna krisen var alltså inte så mycket ett utslag av oefterrättlighet hos partierna utan snarare
en konsekvens av de mänga gånger
upprepade försöken att genom utmattningstaktik pressa en del partier till
delaktighet i en viss koalition, som
dessa dock in i det sista avvisade.
Regeringen har som sin huvuduppgift angett att återställa ett gott och
förtroendefullt grannelagsförhällande
till Sovjetunionen. Tecknen antydde
genast efter dess tillkomst att de tidigare starkt nedfrusna förbindelserna
började tina upp. Detta omslag fick
demonstrativa former av närmast sensationell art genom president Kekkonens resa till Leningrad. Från regeringshåll har man både före och efter
resan understrukit att det rörde sig
om ett rent privatbesök, såsom även
den yttre inramningen angav. Värdarna utnyttjade dock tillfället för att
med en närmast kuppartad iscensättning förvandla den till ett slags improviserad statsmannakonferens med offentliga politiska deklarationer.
Resans resultat var så tillvida positivt, att de besked som gavs klart underströk, att den tidigare nedfrysningen övergavs och att normala kontakter på alla områden i snabb ordning skulle återupprättas. Härvid
har man anledning att fästa särskild
uppmärksamhet vid det offentligt understrukna beskedet, att från Sovjetunionens sida inga nya krav har framförts. Perioden av störda förbindelser
skall alltså inte leda till någon förändring av Finlands politiska ställning.
Däremot har en del uttalanden i
statsminister Chrusjtjevs och president Kekkonens tal i anslutning till
resan framkallat en tillspetsad konflikt inom finländsk inrikespolitik.
Chrusjtjev utpekade i sitt tal direkt
socialdemokraternas partiordförande
Tanner och deras f. partisekreterare
Leskinen såsom personer, vilkas medverkan hade gjort regeringen Fagerholm inacceptabel för Sovjetunionen.
Också generaldirektör Fagerholm fick
därvid ett något lindrigare formulerat misstroendevotum, som får sin
särskilda färg av att direktör Tanner
inte ens var medlem av regeringen.
Den ryska deklarationen fick därför
en anstrykning av diskriminering av
hela det socialdemokratiska partiet
såsom regeringsparti. Vidare anklagade han det offentliga ordet i Finland
för fientlighet mot Sovjetunionen och
påstod att en del av dess press i så-
dant syfte var besoldat av utländska
krafter.
Det har i Finland väckt rätt mycket
kritik att president Kekkonen inte
med sakskäl påvisade det missvisande
i dessa anklagelser utan tvärtom genom den anslutning han gav Chrusjtjevs uttalanden till synes stillatigande
accepterade dennes anklagelser. Den
socialdemokratiska partistyrelsen har
i ett tillspetsat polemiskt uttalande
ifrågasatt det konstitutionella i att presidenten utan medverkan av utrikesministern har fört politiska diskussioner med företrädare för en främmande
makt. Detta uttalande har i sin tur
inte blott kommunisterna utan också
den agrara och simanitiska pressen i
direkt strid mot dess klara formulering försökt utlägga såsom opposition
mot att störningarna i den diplomatiska kontakten med Sovjetunionen
har övervunnits. Samtidigt har man
inom pressen tillbakavisat anklagelserna mot det fria ordet och beklagat,
att inte presidenten i sitt svarstal underströk, att något ekonomiskt beroende av utländska krafter inte framträder inom Finlands press – om
inte möjligen beträffande en del radikala vänsterorgan.
Utan tvivel representerar Chrus.itjevs uttalande om namngivna finländska politiker och deras parti ett
mycket anmärkningsvärt bakslag i
förbindelserna mellan Finland och
Sovjetunionen. Något liknande har
inte inträffat sedan Sovjetunionens ingripande inför presidentvalet 1940.
Framtiden får utvisa, om härmed en
ny interventionspolitik har inaugurerats eller om det endast rörde sig om
en engångsföreteelse. För den senare
tolkningen talar i viss mån den betydelsefulla omständigheten, att ett gott
och från rysk sida i en del avseenden
ostentativt hjärtligt förhållande kunde
återställas utan att vare sig kommunister eller simoniter bereddes plats i
regeringen. De sistnämndas oumbärlighet hade ju under den utdragna
krisen varit en tes som framfördes
med bestämdhet och med anspråk på
hög auktoritet.
Västberlins näringsliv
För de styrande i både Bonn och Västberlin står det klart att ett tryggat nä-
ringsliv med bröd och arbete säkrade
för tvåmiljonersbefolkningen är av
väsentlig vikt inte minst under den
närmaste, säkerligen nervösa framtiden i Västberlin. stadens näringsliv
och ekonomiska hälsa är sårbara. De
förhandlingar som vid senaste årsskiftet har förts mellan representanter
för den västtyska regeringen och le- 69
dande kretsar för Västtysklands handel och industri å den ena sidan och
Västberlins överborgmästare och finanssenator å den andra har inte varit
blott rutinsamtaL De hade som en dyster bakgrund det sovjethot som dels
inger kända bekymmer och dels nödvändiggör beredskapsåtgärder och en
ytterligare upprustning av Västberlins
näringsliv för att staden skall kunna
rida ut stormen med garantier för
fortsatt ökad produktion och lugn på
arbetsmarknaden. Man har på det hållet nog uppmärksamt studerat vad en
så initierad tidning som den amerikanska Wall Street Journal nyligen
skrivit i en kommentar till Västberlins
ekonomiska hälsa: skribenten kommer
där fram till resultatet att den fara
som faktiskt hotar Västberlin inte så
mycket är en blockad eller ett våldsamt kraftprov mellan öst och väst,
men en närmare liggande fara är minskad tilltro hos både västmakterna och
Västtyskland till västberlinindustriernas prestationsförmåga. Om företagarna i Västtyskland skulle upphöra
med att lämna uppdrag till staden,
skulle Chrustjev kunna nå sitt mål
utan att röra ett finger. Så långt denna
amerikanska röst. Numera ser det ut,
som om man i Bonn hade förstått vad
klockan är slagen.
Västberlins industri- och handelskammare har just publicerat sin årsrapport för 1958. Den förefaller på det
hela taget gynnsam. Uppskattningsvis
torde den västberlinska industrins
omsättningar 1958 ha ökat med 6 procent jämfört med 1957. Produktionsindexen (1936= 100) har, byggnadsföretagen dock icke medräknade, nått
siffran 119, vilket är 4 procent högre
än året förut. Näringslivet och förvaltningen sysselsätter 882 000 personer,
5 000 fler än fjolåret. Anmärkningsvärt är att det under åren 1950-58 skapades inte mindre än 340 000 nya arbetsplatser i Västberlin. Arbetslöshets- 70
siffran låg vid jultiden något över
72 000 och var då delvis säsongbetingad, främst inom beklädnadsindustrin. En viss permanent strukturell
arbetslöshet huvudsakligen för äldre
handels- och kontorsanställda och
.manschettyrken• sammanhänger med
att Berlins rikshuvudstadsfunktion
har upphört. Inom Västberlins industrier råder praktiskt taget full sysselsättning. En glädjande händelse var
att så sent som i november månad varutrafiken mellan förbundsrepubliken
och Västberlin – i trots av Chrustjevdeklarationen – blivit nästan oförändrad. Västberlin levererade denna
månad till Västtyskland 19 procent
mer varor och importerade därifrån
12 procent mer varor än i november
1957.
Talar man om dessa problem med
överborgmästare Willy Brandt, så pekar han på både negativa och positiva
faktorer. Västberlin är stolt över att
staden numera till allra största delen
lever på egen kraftutveckling, endast
15 procent av medlen härstammar från
västtyska och utländska, främst amerikanska, hjälpkällor (1950 var det 50
procent!). Västberlin är nu åter Tysklands största industristad. Å andra
sidan får man heller inte glömma att
åldersfördelningen i denna stad är
mycket ogynnsam: 17 procent av befolkningen är över 65 år gamla – mot
blott 11 procent i övriga Västtyskland.
Staden har med andra ord ett onormalt högt antal pensionärer att försörja – helt bortsett från att den naturligtvis alltjämt känner en betydlig
eftervärk efter bombkriget, som ju
gjorde Berlin till en av världens mest
sönderslagna storstäder. Byggnadstakten med ca 20 000 nya bostäder bibehålls med all den energi man mäktar. (Östberlin har, inom parentes
nämnt, just anmält att det i sin sektor
– 1,2 milj. invånare- ämnar bygga
33 000 nya bostäder till år 1961.) Tänker man i största allmänhet på Västberlins fattiga befolkning, alltså den
som alltjämt saknar del i &det ekonomiska undreb, så har man kanske
fått situationen i ett nötskal med följande upplysning: •Det är de nödlidande pensionärerna och de arbetslösa som helt enkelt inte kan försörja
sig, varken leva eller dö på 65 D-mark
i månaden (ca 80 kronor), som i valet
mellan socialdemokraterna och kommunisterna sätter kryss för de senare.» Det var en kvinna som lämnade
denna replik under Västberlins valkampanj senast i december på ett socialdemokratiskt möte i ett typiskt arbetar- och fattigmanskvarter. Men
pensionslagstiftningen gör Bonn och
inte Berlin, understryker överborgmästaren som svar härpå. Industriarbetaren förtjänar nu mellan 500 och
700 kronor i månaden.
Västtysklands regering, handel och
näringsliv kommer också i fortsättningen inte bara att göra allt för att
trygga Västberlins ekonomiska situation utan man kommer också att ta
krafttag för att det ekonomiska klimatet, arbetsmarknadsläget och försörjningen inte skall bli sämre i sovjethotets skugga. Att även amerikanskt
kapital alltjämt med tillit investeras i
Västberlin, anser man här som ett tecken som bådar gott. Att Sverige är
Västberlins största kund, är en detalj
av intresse i sammanhanget.
I stället för frihandelsområde
Avbrottet i förhandlingarna om ett
västeuropeiskt frihandelsområde i slutet av år 1958 fick en påfallande dramatisk tillspetsning. Vid flera tillfällen under de långa och segslitna förhandlingarna hade det visserligen sett
dystert och besvärligt ut men efter
varje misslyckande hade mera optimistiska tongångar snart börjat höras
och ett betydande antal framskjutna
politiker förklarat att frihandelsområdet »skulle komma därför att det
måste komma». Den 1 januari 1959
framstod som den yttersta tidpunkten,
före vilken en lösning måste nås.
Denna koncentration av uppmärksamheten på just detta speciella datum
hade till slut blivit så allmän att avbrottet, när det väl kom, fick betydande psykologiska återverkningar.
Kring årsskiftet togs sedan uppmärksamheten i anspråk av konvertibilitetsbesluten, och nya försök att komma
fram till en ·lösning av frihandelsområdesproblematiken började kunna
komma till stånd först en bit in på
detta år.
Det är nödvändigt att ha i minnet,
att de fortsatta förhandlingar och trevare som nu äger rum sker under helt
andra förutsättningar än vad fallet var
ännu så sent som i november förra
året. sexstatsmarknadens interna tullsänkningsprogram har nu börjat
verka, likaså de inbördes lättnaderna
beträffande importrestriktionerna. En
mindre del av dessa favörer har utsträckts till antingen alla GATT-länder
– såsom vissa av tullsänkningarna
– eller .till alla OEEC-länder – så-
som vissa av lättnaderna i importrestriktionerna. Kvar står emellertid
betydande delar av handelsutbytet,
där det ur vissa synpunkter kan vara
korrekt att använda ordet »diskriminering) för att beteckna de olikheter i
konkurrenshänseende till de utanför
de Sex stående ländernas nackdel som
nu är ett faktum. Det säger sig självt
att en förhandling som tar sikte på att
eliminera eller ytterligare mildra diskriminatariska verkningar i fråga om
restriktioner och tullar är betydligt
mycket svårare att föra sedan nu olikheterna blivit en realitet på ett annat
sätt än tidigare.
En omständighet som ytterligare
försvagat förhandlingspositionen för
»de övriga Elva», dvs. de i Sexstats- 71
marknaden icke ingående OEEC-staterna med Storbritannien, Skandinavien, Schweiz och Österrike i spetsen,
gentemot »de Sex» är uppenbarligen
det franska beslutet att i enlighet med
överenskommelsen inom OEEC frilista
omkring 90% av sin import från de
övriga OEEC-länderna. Därmed hade
visserligen inte en reell liberalisering
uppgående till 90% nåtts, eftersom liberaliseringsandelen räknas på grundval av 1948 års import och givetvis
betydande förskjutningar skett i importens sammansättning under den
senaste 10-årsperioden. Den faktiska
liberaliseringsandelen torde för Frankrikes del ligga någonstans omkring
60%. Det franska beslutet innebär
emellertid, att grundvalen för förebråelserna mot Frankrike att icke
uppfylla sina åtaganden inom OEEC
undanryckts och åtgärden bidrog utan
tvivel till att stärka sammanhållningen
mellan sexstatsmarknadens medlemmar. Dessa hade nämligen haft betydande svårigheter att tillbakavisa beskyllningarna mot Frankrike, något
som försvagat deras förhandlingsläge
gentemot Storbritannien och de övriga OEEC-staterna.
För närvarande pågår inom sexmakternas kommission ett utredningsarbete i syfte att presentera ett förslag till en mera långsiktig lösning av
frågan hur den framtida handeln mellan de Sex och de övriga OEEC-länderna skall utformas. Avsikten är att
kommissionens förslag skall presenteras omkring den 1 mars, men all
erfarenhet tyder på att det kommer
att draga ut på tiden innan de Sex
sinsemellan enat sig om hur deras förhandlingsbud skall se ut. Med den försvagning av de utanförstående ländernas förhandlingsposition som nu
synes ha inträtt kan man kanske förmoda, att sexstatsmarknadens kommande förslag inte blir särskilt tillmötesgående utan snarast får formen
72
av ett erbjudande enligt modellen
»lake it or leave ih.
Parallellt med att sexstatsmarknadens utredningsarbete pågår sker mellan de utanförstående länderna vissa
kontakter, såväl på det officiella planet som än mer på det inofficiella,
främst via näringsorganisationerna i
de olika länderna. Vad som kan
komma ut av dessa kontakter är ännu
för tidigt att sia om. Det sker emellertid mot bakgrunden av att samtidigt
livliga försök görs från Frankrikes
sida att med fullföljandet av sin gamla
målsättning bilaterala överenskommelser med de utanför de Sex
stående länderna – nå fram till en
uppgörelse med Storbritannien. Det
är alldeles klart, att fransmännen här
syftar till att spräcka den motståndsfront mot sexstatsmarknaden som
möjligen skulle kunna etableras mellan de utanför sexstatsområdet stå-
ende länderna, främst Storbritannien,
Schweiz, Sverige, Norge och Danmark. För detta sistnämnda land är
emellertid jordbruksexporten till sexstatsmarknaden en livsfråga, som gör
danskarna benägna att i det längsta
söka hålla alla vägar öppna.
Om de förhandlingar som äger rum
mellan Frankrike och Storbritannien,
skulle lyckas – och där ju Storbritannien på grund av sin egen jämfö-
relsevis höga tullnivå och sin relativt
stora betydelse som handelspartner
till Frankrike synes kunna erbjuda
Frankrike en hel del av intresse –
blir situationen för det svenska nä-
ringslivet omedelbart försämrad. Då
torde nämligen inte mycket annat
återstå än att söka komma till bilaterala uppgörelser med Sexstatsmarklladens länder, vilka måste ske i en
atmosfär och under ett förhandlingstryck som ur svensk synpunkt måste
betecknas som högst ogynnsamma.
Eventualiteten av en separat franskbrittisk uppgörelse ger emellertid för
tillfället inte anledning till den största
oron. I den nyutkomna svenska vitboken sägs beträffande framtidsutsikterna, att den frågan redan anmäler
sig, »huruvida diskriminationen är
icke blott en biprodukt av Romfördraget, utan ett väsentligt element i den
gemensamma marknaden. Tillsvidare
står här farhågor och förhoppningar
emot varandra. Om det blir farhågorna
som besannas av den vidare utvecklingen, hotar en varaktig ekonomisk
splittring i Europa.»