Latinamerika mellan öst och väst
1959
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
——————————
LATINAMERIKA MELLAN ÖST OCH VÄST
»SovJET ANsTRÄNGER sig att etablera ett ekonomiskt brohuvud i Latinamerika av samma slag som i
Mellersta östern och i främsta
rummet koncentrerar man sig på
att utveckla de latinamerikanska
oljeresurserna» konstaterade nyligen New York Herald Tribunes korrespondent i Buenos Aires i en uppmärksammad rapport. Genom denna fick amerikanska folket bekräftelse på att det fanns en allvarlig
bakgrund till de oroligheter, som
utbröt under vicepresident Nixons
sydamerikanska resa våren 1958.
Under senare år har förhållandena
i de latinamerikanska staterna –
med undantag för en eller annan
revolution av typ »Affären Costa
Negra» – stabiliserats och dessa
stater har ansetts som självklara
medlemmar i den västliga gemenskapen. Genom det inträffade har
situationen förändrats och en skiljemur hotar att växa upp mellan de
båda amerikanska kontinenterna.
En sådan utveckling skulle innebära ett allvarligt bakslag för USA
och en svår motgång för hela den
fria världen med hänsyn till Latinamerikas stora politiska, ekonomiska och strategiska betydelse.
-,
~~——~~——–~-
Av kommendörkaplen T. WULFF
De stora möjligheternas kontinent
sydarnerika är jordens i storleksordning fjärde kontinent med ett
ytinnehåll, som är nästan två gånger Europas. Folkmängden är 130
miljoner, vartill kommer cirka 50
miljoner inom de övriga områden,
som brukar räknas till Latinamerika, nämligen Centralamerika och
Karibiska övärlden. Jämfört med
Europa, som har 500 miljoner innevånare, är Latinamerika glest befolkat, men befolkningstillväxten
är större än i någon annan världsdel. Trots att Syrlamerika kallas
»den gröna kontinenten» är endast
cirka 30 % av arealen odlad. De
största odlade områdena ligger i
Argentina, som är en av jordens ledande stater i fråga om kött-, spannmåls- och ullproduktion. stora områden återstår för uppodling och
det akuta problemet är, att man
icke hinner exploatera i den takt,
som befolkningsökningen skulle
fordra. Följden har blivit, att livsmedelsexporten minskat för varje
år.
Kontinenten innehåller myckel
stora naturtillgångar, vars exploa·
tering ännu bara påbörjats. Bety·
dande oljereserver finns i Venezuela, Colombia, Trinidad och Argentina. Utvinning i stor skala har
igångsatts i Venezuela, som 1957
producerade 146 miljoner ton rå-
olja motsvarande 16,6% av världsproduktionen. Av Venezuelas oljeexport går 50% till USA och Kanada, 22% till Europa samt resten
till Latinamerika. Under senare år
har mycket stora järnmalmsförekomster påträffats i Brasilien, som
numera räknas som ett av jordens
järnrikaste länder med upp till 22%
av de kända järnmalmstillgångarna. På kopparmarknaden intar
Syrlamerika en dominerande ställning främst genom Chiles tillgångar, som uppskattas till 37% av
världens kända kopparreserver. Betydande tennfyndigheter har på-
träffats i Bolivia, som svarar för
cirka 20% av världsproduktionen i
fråga om tenn. Ä ven »den nya tidens metaller» som vanadin, volfram, bly, zink, antimon, svavel, asbest och vismut brytas i Bolivia,
Chile och Peru.
Utvinningen av Syrlamerikas naturtillgångar är förenad med stora
svårigheter på grund av besvärliga
transportförhållanden och brist på
tekniker. Det främsta hindret är
dock kapitalbristen: här fordras betydande investeringar och de berörda staterna kan icke själva svara
härför. Tidigare har främst brittiska bolag lämnat bidrag till Sydamerikas exploatering. Så har till
exempel både Argentinas och Brasiliens järnvägsnät byggts upp med
brittiskt kapital, men denna makt- 7- ti93442 Sve’IUik Tidskrift H. 2 1959
91
ställning är numera bruten. Under
senare år har främst· USA svarat
för investeringarna i de latinamerikanska staterna och härigenom
verksamt bidragit till det uppsving,
som kunnat märkas över hela kon;.
tinenten. Investeringstakten har
emellertid bromsats upp sedan flera
av de sydamerikanska staterna börjat driva en hård socialiseringsIinje. Som exempel kan nämnas, att
Bolivias regering beslutat förstatliga landets tenngruvor och därigenom skrämt bort det utländska
privatkapitalet. Samma förhållande
har kunnat observeras beträffande
Argentinas och Brasiliens oljeindustri, som ställts under statsmonopol.
Latinamerika i världspolitiken
De 20 latinamerikanska republikerna har trots inbördes motsättningar och olikheter i styrelseskick
utåt kunnat uppträda som en enhet
och härigenom skaffat sig respekt i
storpolitiska sammanhang. Det kan
dock icke förnekas, att sammanhållningen många gånger utsatts
för svåra påfrestningar och bl. a.
torde Chiles och Argentinas rivalitet i Antarktis utgöra ett orosmoment. Olikheter i styrelseskick synas i ringa grad påverka den ömsesidiga sammanhållningen – ett
faktum som kunnat konstateras
under den peronistiska epoken i
Argentina och som i dagsläget gäller beträffande diktaturstaten Paraguays relationer med grannarna.
Samtliga latinamerikanska stater
–~————————–
92
är medlemmar i Förenta Nationerna
och har sålunda tillsammans 20
röster vid omröstning i generalförsamlingen, d. v. s. i det närmaste 1/4
av totala röstetalet. Detta gör att
stormaktsblocken är ytterst angelägna om att förvärva de latinamerikanska rösterna och hittills har
Västmakterna haft ett klart försteg
härvidlag.
På senaste tiden har de latinamerikanska staterna i olika sammanhang förfäktat åsikter, som varit
helt avvikande från Västmakternas.
Detta var t. ex. fallet under 1958
års internationella sjörättskonferens i Geneve, då de latinamerikanska staterna önskade en kraftig
utvidgning av territorialvattengränserna. Bakgrunden var att staterna i Syrlamerika önskade få monopol på fiske och oljeutvinning
utanför sina kuster. I konferensens
slutskede lyckades Västmakterna få
med huvuddelen av staterna på
USA: s kompromissförslag, men en
minoritet höll hela tiden fast vid en
gränsdragning, som nära överensstämde med Sovjets förslag. Latinamerikas avvikande inställning i
denna och andra, viktiga principfrågor har betraktats med oro. Det
växande afro-asiatiska inflytandet
inom FN gör det nämligen allt
mera angeläget för Västmakterna
att försäkra sig om de latinamerikanska staternas bistånd.
Gemensamt amerikanskt försvar
Principen om ett gemensamt försvar av västra halvklotet är gammal –”- den går i själva verket tillbaka till Monroedoktrinen av år
1820. Det dröjde emellertid mera
än ett århundrade innan principen
kunde omsättas i ett förbund mellan amerikanska stater. 1932 bildades den s. k. Panamerikanska Unionen, som medförde förbättrad
kontakt mellan USA och Latinamerika och utjämnade tidigare motsättningar. Något egentligt försvarsförbund var dock icke Panamerikanska Unionen, men den bidrog
verksamt till de latinamerikanska
staternas välvilliga inställning mot
de allierade under andra världskriget.
Kort tid efter krigsslutet tog president Roosevelt initiativet till förnyade kontakter med de latinamerikanska staterna. USA hade gått
segrande ur kriget och inför det nya
läge, som uppstått, var det önskvärt
att stärka de interamerikanska förbindelserna. Förhandlingarna ledde
1948 till att Panamerikanska Unionen ersattes av ett förbund Organisation of Americanstates (O.A.S.)
uppbyggt i princip efter Förenta
Nationernas mönster. Mera allmänt
känd torde den s. k. Rio-pakten
vara. Denna pakt, som kompletterar OAS, tillkom 1948 i Rio de Janeiro och omfattar staterna påvästra
halvklotet. Kanada är dock icke
med vare sig i Rio-pakten eller
OAS.
Riopakten är ett förbund för kollektivt försvar och utformningen
överensstämmer i stort med NATOfördraget. En viktig principskillnad
är att Rio-pakten endast omfattar
de berörda staternas territorium
och icke Sydatlanten, men förslag
om utvidgning av paktområdet har
framförts vid skilda tillfällen. En
annan skiljaktighet är att hjälpåtgärder mot angrepp får insättas
först på begäran av den eller de anfallna staterna. Bakgrunden torde
vara en strävan från de mindre staternas sida att i det längsta undvika UsA-intervention. Stadgan behandlar icke bara det fall att en eller flera stater utsätts för yttre angrepp, utan den tar också upp frå-
gan om inre oroligheter samt hjälp
mot omstörtande verksamhet. Riopakten medgiver icke stationering
av främmande trupper inom de latinamerikanska staternas områden.
USA har visserligen viktiga garnisoner bl. a. i Panama och på Cuba,
men dessa har tillkommit enligt
speciella fördrag.
Det militära försvaret av västra
halvklotet åvilar enligt Rio-pakten
samtliga medlemsstater, men i realiteten bärs försvaret upp huvudsakligen av USA:s krigsmakt. Under senare år har Argentina, Brasilien och Chile börjat bygga upp
moderna försvar, varvid USA i stor
utsträckning bidragit i syfte att få
standardiserad krigsmateriel inom
hela Rio-paktens område.
Latinamerikas strategiska betydelse
Under andra världskriget utgjorde Sydamerika ett mycket viktigt råvaruområde för de allierade.
7*- 593442
93
USA hämtade betydande oljekvantiteter från Venezuela och de rika
mineraltillgångarna i Chile och
Peru var av största värde för de
allierades ekonomiska krigsansträngningar. I ett framtida stor~
maktskrig kommer Syrlamerikas
ställning som råvaruområde san~
nolikt att bli ytterligare markerad.
Västmakterna torde bli ännu mera
beroende av Venezuelas olja, eftersom oljeleveranser från Mellersta
östern knappast kan påräknas och
de nordamerikanska resurserna är
otillräckliga. På motsvarande sätt
kommer de sydamerikanska mineraltillgångarna att få ökad betydelse
i framtiden och särskilt gäller
detta »den nya tidens metaller».
sydarnerikas betydelse som råvaru,..
bas har med säkerhet uppmärksammats av Sovjet, som i krigstid
önskar avskära förbindelserna mellan Sydamerika och NATO-länderna.
Latinamerikas strategiska bety..,
delse sammanhänger också med
kontinentens läge i närheten av de
viktiga sjöfartslederna via Panamakanalen och Kap Horn. Så länge
dessa passager kan hållas öppna och
kontrolleras av Väst, finns det möj,.,
ligheter att överföra sjöstridskrafter mellan oceanerna alltefter lä-
gets växlingar. Panamakanalen är
särskilt värdefull för snabba omgrupperingar, men kanalens sårbarhet har ökat avsevärt genom de moderna vapnen och dessutom är slussarna otillräckliga för. de största
amerikanska fartygen. Passagen via
– —~——————————–
94
Kap Horn har därför fått ökad betydelse. Ur Västs synpunkt kan en
sovjetisk infiltration i Latinamerika icke godtagas, då detta skulle
medföra ett ödesdigert hot mot sjö-
fartslederna.
Tidigare har Sydamerika ansetts
helt skyddat från överraskande angrepp på grund av sitt undandragna läge på stort avstånd från Sovjets flygbaser. Efter de interkontinentala robotarnas och de robotskjutande ubåtarnas tillkomst
måste denna uppfattning revideras.
överraskande angrepp kan numera
insättas även mot sydarnerika och
främst utgör de robotskjutande
ubåtarna ett allvarligt hot mot de
stora befolkningscentra vid kusterna.
Sovjets penetration
På senaste tiden har kunnat
konstateras ett ständigt stegrat
ryskt intresse för Latinamerika och
detta har bl. a. yttrat sig i en ekonomisk offensiv i olika sydamerikanska stater. Sovjets ekonomiska
förbindelser har underlättats i betydande grad genom tillkomsten av
de sydamerikanska statsmonopolen. Det brasilianska, statsägda oljebolaget Petrobras har fått stora
ryska anbud på oljeleveranser samt
på maskinell utrustning för landets oljeindustri. I gengäld har
Sovjet erbjudit sig att importera
spannmål och kaffe från Brasilien.
Anledningen till att USA icke lämnat den erforderliga hjälpen är
närmast, att nordamerikanerna endast vill lämna stöd åt privatägda
företag i andra stater.
I oktober 1958 meddelades officiellt från Moskva att Sovjet undertecknat ett handelsavtal med Argentina. Enligt avtalet skall ryska
staten leverera maskinutrustning
för den argentinska oljeindustrin
till ett värde av 100 miljoner dollars. Härigenom har Sovjet erövrat
en viktig position inom ett område,
där USA hittills haft en privilegierad ställning. Sovjet har också lyckats sluta handelsavtal med Uruguay och varuutbytet mellan dessa
båda länder ökas i snabb takt. Den
sovjetiska offensiven i Latinamerika har haft god hjälp av nuvarande svårigheter på råvarumarknaderna. Så har t. ex. Chile på
grund av minskad export till USA
sett sig nödsakat att sälja koppar
till Sovjetblocket Dessa ryska
framgångar kommer sannolikt att
följas av flera, ty Sovjets handelskommissioner genomkorsar för
närvarande sydarnerika på jakt efter nya marker.
Latinamerika är i dagsläget icke
kommunistinfekterat i någon större
utsträckning. Kommunistregim fö-
rekommer bara i Brittiska Guyana,
men det röda inflytandet ökar i
samtliga stater. De svåra oroligheterna under vicepresident Nixons
resa utgör också ett tydligt bevis
på Sovjets politiska aktivitet i Latinamerika.
Ändrade relationer USA – Latinamerika
Efter Nixons resa vaknade USA
till insikt om att en förändring
höll på att ske inom Latinamerika
och man började undersöka anledningarna härtill. En påtaglig orsak
var den amerikanska investeringspolitiken: enligt latinamerikansk
uppfattning lämnade USA endast
bidrag för att själv tjäna på affä-
ren. Det kanske tydligaste exemplet är exploateringen av Venezuelas
oljeförekomster, vilken ligger helt i
händerna på USA: s storföretag. På
latinamerikanskt håll anser man,
att Venezuela får alltför liten vinst
av sina rika naturtillgångar.
I de latinamerikanska staterna
har USA:s ekonomiska hjälpprogram också givit anledning till
starkt missnöje. Det anses sålunda,
att USA satsat alltför mycket på
Europa och Asien och glömt bort
hjälpbehövande länder på västra
halvklotet. Som belysning härtill
anföres, att Europa sedan 1945 erhållit hjälp med sammanlagt 29,7
miljarder dollars och att Asien under samma period erhållit 18,8 miljarder dollars, medan Latinamerika
endast fått 700 miljoner eller
mindre än 11/2 % av bidragen till
Europa och Asien. I latinamerikanska kretsar frågar man nu, om
länderna måste stå inför omedelbart kommunistiskt hot för att USA
skall gå med på hjälpprogram i
större skala.
Latinamerika är än så länge
starkt beroende av USA för sitt
95
handelsutbyte och för närvarande
går cirka 50 % av exporten till
grannen i norr. Detta har bl. a~
medfört att USA fått skulden för
den senaste tidens nedgång på rå-
varumarknaderna, vilken träffat
sådana länder som Chile, Bolivia
och Peru mycket kännbart.
När de amerikanska politikerna
gjort läget klart för sig, började
USA att lägga om sin politik gentemot Latinamerika. Presidentens
broder, Milton Eisenhower sändes
till de olika sydamerikanska regeringarna för att noggrant studera
de ekonomiska problemen i respektive land. Milton Eisenhower återvände med ett fulltecknat program
av hjälpåtgärder, vars genomfö-
rande nu håller på att undersökas.
USA söker bl. a. skapa ett interamerikanskt organ för ekonomisk
utveckling och detta organ torde
kunna få mycket stor betydelse i
framtiden. Under sommaren 1958
lämnades också ett märkligt och
sannolikt även uppskattat bevis för
Latinamerikas betydelse i världspolitiken. Det var, då utrikesminister
Dulles före öppnandet av FN: s generalförsamling gjorde en blixtresa
till Rio de Janeiro för att försäkra
sig om latinamerikanskt bistånd
vid de viktiga förhandlingarna.
Den stora frågan är nu, huruvida
USA:s åtgärder är tillräckliga för
att hejda Sovjets expansion i Latinamerika. Skulle USA:s ansträngningar icke krönas med framgång,
blir följden sannolikt att Sovjet inträder som långivare åt de latin- 96
amerikanska .staterna, varigenom
samtidigt rika råvaruområden
kommer under rysk kontroll. En
sådan utveckling skulle medföra
omvälvning inom de västerländska
staternas ekonomi och utan tvekan
få allvarliga strategiska följdverkningar. Kan å andra sidan USA behålla och stärka sitt inflytande,
kommer de latinamerikanska staterna att knytas närmare till Västerlandets ekonomiska, politiska
och måhända även militära system
till gagn för hela den fria världen.
LATINAMERIKA MELLAN ÖST OCH VÄST
»SovJET ANsTRÄNGER sig att etablera ett ekonomiskt brohuvud i Latinamerika av samma slag som i
Mellersta östern och i främsta
rummet koncentrerar man sig på
att utveckla de latinamerikanska
oljeresurserna» konstaterade nyligen New York Herald Tribunes korrespondent i Buenos Aires i en uppmärksammad rapport. Genom denna fick amerikanska folket bekräftelse på att det fanns en allvarlig
bakgrund till de oroligheter, som
utbröt under vicepresident Nixons
sydamerikanska resa våren 1958.
Under senare år har förhållandena
i de latinamerikanska staterna –
med undantag för en eller annan
revolution av typ »Affären Costa
Negra» – stabiliserats och dessa
stater har ansetts som självklara
medlemmar i den västliga gemenskapen. Genom det inträffade har
situationen förändrats och en skiljemur hotar att växa upp mellan de
båda amerikanska kontinenterna.
En sådan utveckling skulle innebära ett allvarligt bakslag för USA
och en svår motgång för hela den
fria världen med hänsyn till Latinamerikas stora politiska, ekonomiska och strategiska betydelse.
-,
~~——~~——–~-
Av kommendörkaplen T. WULFF
De stora möjligheternas kontinent
sydarnerika är jordens i storleksordning fjärde kontinent med ett
ytinnehåll, som är nästan två gånger Europas. Folkmängden är 130
miljoner, vartill kommer cirka 50
miljoner inom de övriga områden,
som brukar räknas till Latinamerika, nämligen Centralamerika och
Karibiska övärlden. Jämfört med
Europa, som har 500 miljoner innevånare, är Latinamerika glest befolkat, men befolkningstillväxten
är större än i någon annan världsdel. Trots att Syrlamerika kallas
»den gröna kontinenten» är endast
cirka 30 % av arealen odlad. De
största odlade områdena ligger i
Argentina, som är en av jordens ledande stater i fråga om kött-, spannmåls- och ullproduktion. stora områden återstår för uppodling och
det akuta problemet är, att man
icke hinner exploatera i den takt,
som befolkningsökningen skulle
fordra. Följden har blivit, att livsmedelsexporten minskat för varje
år.
Kontinenten innehåller myckel
stora naturtillgångar, vars exploa·
tering ännu bara påbörjats. Bety·
dande oljereserver finns i Venezuela, Colombia, Trinidad och Argentina. Utvinning i stor skala har
igångsatts i Venezuela, som 1957
producerade 146 miljoner ton rå-
olja motsvarande 16,6% av världsproduktionen. Av Venezuelas oljeexport går 50% till USA och Kanada, 22% till Europa samt resten
till Latinamerika. Under senare år
har mycket stora järnmalmsförekomster påträffats i Brasilien, som
numera räknas som ett av jordens
järnrikaste länder med upp till 22%
av de kända järnmalmstillgångarna. På kopparmarknaden intar
Syrlamerika en dominerande ställning främst genom Chiles tillgångar, som uppskattas till 37% av
världens kända kopparreserver. Betydande tennfyndigheter har på-
träffats i Bolivia, som svarar för
cirka 20% av världsproduktionen i
fråga om tenn. Ä ven »den nya tidens metaller» som vanadin, volfram, bly, zink, antimon, svavel, asbest och vismut brytas i Bolivia,
Chile och Peru.
Utvinningen av Syrlamerikas naturtillgångar är förenad med stora
svårigheter på grund av besvärliga
transportförhållanden och brist på
tekniker. Det främsta hindret är
dock kapitalbristen: här fordras betydande investeringar och de berörda staterna kan icke själva svara
härför. Tidigare har främst brittiska bolag lämnat bidrag till Sydamerikas exploatering. Så har till
exempel både Argentinas och Brasiliens järnvägsnät byggts upp med
brittiskt kapital, men denna makt- 7- ti93442 Sve’IUik Tidskrift H. 2 1959
91
ställning är numera bruten. Under
senare år har främst· USA svarat
för investeringarna i de latinamerikanska staterna och härigenom
verksamt bidragit till det uppsving,
som kunnat märkas över hela kon;.
tinenten. Investeringstakten har
emellertid bromsats upp sedan flera
av de sydamerikanska staterna börjat driva en hård socialiseringsIinje. Som exempel kan nämnas, att
Bolivias regering beslutat förstatliga landets tenngruvor och därigenom skrämt bort det utländska
privatkapitalet. Samma förhållande
har kunnat observeras beträffande
Argentinas och Brasiliens oljeindustri, som ställts under statsmonopol.
Latinamerika i världspolitiken
De 20 latinamerikanska republikerna har trots inbördes motsättningar och olikheter i styrelseskick
utåt kunnat uppträda som en enhet
och härigenom skaffat sig respekt i
storpolitiska sammanhang. Det kan
dock icke förnekas, att sammanhållningen många gånger utsatts
för svåra påfrestningar och bl. a.
torde Chiles och Argentinas rivalitet i Antarktis utgöra ett orosmoment. Olikheter i styrelseskick synas i ringa grad påverka den ömsesidiga sammanhållningen – ett
faktum som kunnat konstateras
under den peronistiska epoken i
Argentina och som i dagsläget gäller beträffande diktaturstaten Paraguays relationer med grannarna.
Samtliga latinamerikanska stater
–~————————–
92
är medlemmar i Förenta Nationerna
och har sålunda tillsammans 20
röster vid omröstning i generalförsamlingen, d. v. s. i det närmaste 1/4
av totala röstetalet. Detta gör att
stormaktsblocken är ytterst angelägna om att förvärva de latinamerikanska rösterna och hittills har
Västmakterna haft ett klart försteg
härvidlag.
På senaste tiden har de latinamerikanska staterna i olika sammanhang förfäktat åsikter, som varit
helt avvikande från Västmakternas.
Detta var t. ex. fallet under 1958
års internationella sjörättskonferens i Geneve, då de latinamerikanska staterna önskade en kraftig
utvidgning av territorialvattengränserna. Bakgrunden var att staterna i Syrlamerika önskade få monopol på fiske och oljeutvinning
utanför sina kuster. I konferensens
slutskede lyckades Västmakterna få
med huvuddelen av staterna på
USA: s kompromissförslag, men en
minoritet höll hela tiden fast vid en
gränsdragning, som nära överensstämde med Sovjets förslag. Latinamerikas avvikande inställning i
denna och andra, viktiga principfrågor har betraktats med oro. Det
växande afro-asiatiska inflytandet
inom FN gör det nämligen allt
mera angeläget för Västmakterna
att försäkra sig om de latinamerikanska staternas bistånd.
Gemensamt amerikanskt försvar
Principen om ett gemensamt försvar av västra halvklotet är gammal –”- den går i själva verket tillbaka till Monroedoktrinen av år
1820. Det dröjde emellertid mera
än ett århundrade innan principen
kunde omsättas i ett förbund mellan amerikanska stater. 1932 bildades den s. k. Panamerikanska Unionen, som medförde förbättrad
kontakt mellan USA och Latinamerika och utjämnade tidigare motsättningar. Något egentligt försvarsförbund var dock icke Panamerikanska Unionen, men den bidrog
verksamt till de latinamerikanska
staternas välvilliga inställning mot
de allierade under andra världskriget.
Kort tid efter krigsslutet tog president Roosevelt initiativet till förnyade kontakter med de latinamerikanska staterna. USA hade gått
segrande ur kriget och inför det nya
läge, som uppstått, var det önskvärt
att stärka de interamerikanska förbindelserna. Förhandlingarna ledde
1948 till att Panamerikanska Unionen ersattes av ett förbund Organisation of Americanstates (O.A.S.)
uppbyggt i princip efter Förenta
Nationernas mönster. Mera allmänt
känd torde den s. k. Rio-pakten
vara. Denna pakt, som kompletterar OAS, tillkom 1948 i Rio de Janeiro och omfattar staterna påvästra
halvklotet. Kanada är dock icke
med vare sig i Rio-pakten eller
OAS.
Riopakten är ett förbund för kollektivt försvar och utformningen
överensstämmer i stort med NATOfördraget. En viktig principskillnad
är att Rio-pakten endast omfattar
de berörda staternas territorium
och icke Sydatlanten, men förslag
om utvidgning av paktområdet har
framförts vid skilda tillfällen. En
annan skiljaktighet är att hjälpåtgärder mot angrepp får insättas
först på begäran av den eller de anfallna staterna. Bakgrunden torde
vara en strävan från de mindre staternas sida att i det längsta undvika UsA-intervention. Stadgan behandlar icke bara det fall att en eller flera stater utsätts för yttre angrepp, utan den tar också upp frå-
gan om inre oroligheter samt hjälp
mot omstörtande verksamhet. Riopakten medgiver icke stationering
av främmande trupper inom de latinamerikanska staternas områden.
USA har visserligen viktiga garnisoner bl. a. i Panama och på Cuba,
men dessa har tillkommit enligt
speciella fördrag.
Det militära försvaret av västra
halvklotet åvilar enligt Rio-pakten
samtliga medlemsstater, men i realiteten bärs försvaret upp huvudsakligen av USA:s krigsmakt. Under senare år har Argentina, Brasilien och Chile börjat bygga upp
moderna försvar, varvid USA i stor
utsträckning bidragit i syfte att få
standardiserad krigsmateriel inom
hela Rio-paktens område.
Latinamerikas strategiska betydelse
Under andra världskriget utgjorde Sydamerika ett mycket viktigt råvaruområde för de allierade.
7*- 593442
93
USA hämtade betydande oljekvantiteter från Venezuela och de rika
mineraltillgångarna i Chile och
Peru var av största värde för de
allierades ekonomiska krigsansträngningar. I ett framtida stor~
maktskrig kommer Syrlamerikas
ställning som råvaruområde san~
nolikt att bli ytterligare markerad.
Västmakterna torde bli ännu mera
beroende av Venezuelas olja, eftersom oljeleveranser från Mellersta
östern knappast kan påräknas och
de nordamerikanska resurserna är
otillräckliga. På motsvarande sätt
kommer de sydamerikanska mineraltillgångarna att få ökad betydelse
i framtiden och särskilt gäller
detta »den nya tidens metaller».
sydarnerikas betydelse som råvaru,..
bas har med säkerhet uppmärksammats av Sovjet, som i krigstid
önskar avskära förbindelserna mellan Sydamerika och NATO-länderna.
Latinamerikas strategiska bety..,
delse sammanhänger också med
kontinentens läge i närheten av de
viktiga sjöfartslederna via Panamakanalen och Kap Horn. Så länge
dessa passager kan hållas öppna och
kontrolleras av Väst, finns det möj,.,
ligheter att överföra sjöstridskrafter mellan oceanerna alltefter lä-
gets växlingar. Panamakanalen är
särskilt värdefull för snabba omgrupperingar, men kanalens sårbarhet har ökat avsevärt genom de moderna vapnen och dessutom är slussarna otillräckliga för. de största
amerikanska fartygen. Passagen via
– —~——————————–
94
Kap Horn har därför fått ökad betydelse. Ur Västs synpunkt kan en
sovjetisk infiltration i Latinamerika icke godtagas, då detta skulle
medföra ett ödesdigert hot mot sjö-
fartslederna.
Tidigare har Sydamerika ansetts
helt skyddat från överraskande angrepp på grund av sitt undandragna läge på stort avstånd från Sovjets flygbaser. Efter de interkontinentala robotarnas och de robotskjutande ubåtarnas tillkomst
måste denna uppfattning revideras.
överraskande angrepp kan numera
insättas även mot sydarnerika och
främst utgör de robotskjutande
ubåtarna ett allvarligt hot mot de
stora befolkningscentra vid kusterna.
Sovjets penetration
På senaste tiden har kunnat
konstateras ett ständigt stegrat
ryskt intresse för Latinamerika och
detta har bl. a. yttrat sig i en ekonomisk offensiv i olika sydamerikanska stater. Sovjets ekonomiska
förbindelser har underlättats i betydande grad genom tillkomsten av
de sydamerikanska statsmonopolen. Det brasilianska, statsägda oljebolaget Petrobras har fått stora
ryska anbud på oljeleveranser samt
på maskinell utrustning för landets oljeindustri. I gengäld har
Sovjet erbjudit sig att importera
spannmål och kaffe från Brasilien.
Anledningen till att USA icke lämnat den erforderliga hjälpen är
närmast, att nordamerikanerna endast vill lämna stöd åt privatägda
företag i andra stater.
I oktober 1958 meddelades officiellt från Moskva att Sovjet undertecknat ett handelsavtal med Argentina. Enligt avtalet skall ryska
staten leverera maskinutrustning
för den argentinska oljeindustrin
till ett värde av 100 miljoner dollars. Härigenom har Sovjet erövrat
en viktig position inom ett område,
där USA hittills haft en privilegierad ställning. Sovjet har också lyckats sluta handelsavtal med Uruguay och varuutbytet mellan dessa
båda länder ökas i snabb takt. Den
sovjetiska offensiven i Latinamerika har haft god hjälp av nuvarande svårigheter på råvarumarknaderna. Så har t. ex. Chile på
grund av minskad export till USA
sett sig nödsakat att sälja koppar
till Sovjetblocket Dessa ryska
framgångar kommer sannolikt att
följas av flera, ty Sovjets handelskommissioner genomkorsar för
närvarande sydarnerika på jakt efter nya marker.
Latinamerika är i dagsläget icke
kommunistinfekterat i någon större
utsträckning. Kommunistregim fö-
rekommer bara i Brittiska Guyana,
men det röda inflytandet ökar i
samtliga stater. De svåra oroligheterna under vicepresident Nixons
resa utgör också ett tydligt bevis
på Sovjets politiska aktivitet i Latinamerika.
Ändrade relationer USA – Latinamerika
Efter Nixons resa vaknade USA
till insikt om att en förändring
höll på att ske inom Latinamerika
och man började undersöka anledningarna härtill. En påtaglig orsak
var den amerikanska investeringspolitiken: enligt latinamerikansk
uppfattning lämnade USA endast
bidrag för att själv tjäna på affä-
ren. Det kanske tydligaste exemplet är exploateringen av Venezuelas
oljeförekomster, vilken ligger helt i
händerna på USA: s storföretag. På
latinamerikanskt håll anser man,
att Venezuela får alltför liten vinst
av sina rika naturtillgångar.
I de latinamerikanska staterna
har USA:s ekonomiska hjälpprogram också givit anledning till
starkt missnöje. Det anses sålunda,
att USA satsat alltför mycket på
Europa och Asien och glömt bort
hjälpbehövande länder på västra
halvklotet. Som belysning härtill
anföres, att Europa sedan 1945 erhållit hjälp med sammanlagt 29,7
miljarder dollars och att Asien under samma period erhållit 18,8 miljarder dollars, medan Latinamerika
endast fått 700 miljoner eller
mindre än 11/2 % av bidragen till
Europa och Asien. I latinamerikanska kretsar frågar man nu, om
länderna måste stå inför omedelbart kommunistiskt hot för att USA
skall gå med på hjälpprogram i
större skala.
Latinamerika är än så länge
starkt beroende av USA för sitt
95
handelsutbyte och för närvarande
går cirka 50 % av exporten till
grannen i norr. Detta har bl. a~
medfört att USA fått skulden för
den senaste tidens nedgång på rå-
varumarknaderna, vilken träffat
sådana länder som Chile, Bolivia
och Peru mycket kännbart.
När de amerikanska politikerna
gjort läget klart för sig, började
USA att lägga om sin politik gentemot Latinamerika. Presidentens
broder, Milton Eisenhower sändes
till de olika sydamerikanska regeringarna för att noggrant studera
de ekonomiska problemen i respektive land. Milton Eisenhower återvände med ett fulltecknat program
av hjälpåtgärder, vars genomfö-
rande nu håller på att undersökas.
USA söker bl. a. skapa ett interamerikanskt organ för ekonomisk
utveckling och detta organ torde
kunna få mycket stor betydelse i
framtiden. Under sommaren 1958
lämnades också ett märkligt och
sannolikt även uppskattat bevis för
Latinamerikas betydelse i världspolitiken. Det var, då utrikesminister
Dulles före öppnandet av FN: s generalförsamling gjorde en blixtresa
till Rio de Janeiro för att försäkra
sig om latinamerikanskt bistånd
vid de viktiga förhandlingarna.
Den stora frågan är nu, huruvida
USA:s åtgärder är tillräckliga för
att hejda Sovjets expansion i Latinamerika. Skulle USA:s ansträngningar icke krönas med framgång,
blir följden sannolikt att Sovjet inträder som långivare åt de latin- 96
amerikanska .staterna, varigenom
samtidigt rika råvaruområden
kommer under rysk kontroll. En
sådan utveckling skulle medföra
omvälvning inom de västerländska
staternas ekonomi och utan tvekan
få allvarliga strategiska följdverkningar. Kan å andra sidan USA behålla och stärka sitt inflytande,
kommer de latinamerikanska staterna att knytas närmare till Västerlandets ekonomiska, politiska
och måhända även militära system
till gagn för hela den fria världen.