Namn att minnas – Herrskapet Eriksson
1959
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NAMN ATT MINNAS:
HERRSKAPET ERIKSSON
Fru Nancy Eriksson har gått till vår
historia – eller man kanske för sä-
kerhets skull bör säga vår riksdagshistoria, ty trots vad många av våra
lagstiftare tycks tro är det möjligtvis
inte alldeles samma sak – genom att
motionera om nya former för riksdagens öppnande. Motiveringen för fru
Erikssons förslag är, att den hittillsvarande ceremonin i rikssalen inte
vore värdig vår moderna tid.
En signatur i en dagstidning har
emellertid skyndat att ansluta sig till
fru Erikssons ståndpunkt och framkastat att statsminister Erlander, iförd sin
välsittande kavajkostym, vid ett för
bägge kamrarna gemensamt kafferep i
riksdagsrestaurangen kort och gott
borde förklara riksmötet öppnat. Först
då, menade skribenten i fråga, skulle
ceremonin bli fullt värdig vår moderna
tid. Han kan glädja sig åt att författningsutredningen, enligt indiskretioner från Mora, tycks vara inne på
samma tankegångar och därmed trösta
sig över den besvikelse fru Eriksson
beredde honom genom att vid årets remissdebatt uppträda i en praktlysten
brodyrkrage, som icke syntes värdig
vår moderna tid.
Vad beträffar den fatala kragen, som
gjorde ett klart odemokratiskt intryck,
kan den måhända sättas i samband
med ett önskemål, som fru Eriksson inför pressen uttalade på sin härom året
infallande halvsekeldag. »Nu vill jag
bli snygg», utropade hon vid detta tillfälle skälmskt. »När jag var ung ville
jag bli intelligent, nu vill jag bara bli
vacker!»
Redan när kuskdottern Nancy
Bengtsson – som hon då var – cyklade runt i Limhamn med socialdemokratiskt agitationsmaterial på pakethållaren, hade hennes omgivning fått klarhet om hennes blivande bestämmelse.
Då uppsatsämnet »Vad jag tror mina
kamrater blir om 30 år» gavs i Nancys
klass, var hennes kamrater överens om
att hon skulle bli riksdagsledamot.
Unga fröken Bengtsson själv hade inte
någon avvikande uppfattning. Vid 40
års ålder blev hon ordförande i Stockholms socialdemokratiska kvinnadistrikt och två år senare stod hon vid
sina drömmars mål. Ar 1949 tog hon
säte och stämma på stockholms-bänken i andra kammaren. Tio års riksdagserfarenhet har inte gjort henne
desillusionerad, tvärtom. Hon har kommit för att stanna. >>Dom får väl lyfta
ut mig någon gång», yttrade hon i ovan
citerade födelsedagsintervju. ,Jag kan
inte tänka mig något underbarare än
att vara riksdagsman.»
Hur underbart framgår av att hon
enligt egen uppgift redan efter en
vecka i riksdagen »började bråka».
Det vore att göra henne en orättvisa
att påstå att hon inte fortsatt, som hon
började. »Nancy är ingen representant
för den 100% -iga människokärleken»,
har fru Ulla Lindström, som säkerligen
kan betraktas som sakkunnig, uttalat.
»Suputer, högertrafik, statskyrkan och
atombomber ogillar hon bestämt.»
Nancy Eriksson är med andra ord en
mycket stridbar nykterist, cyklist,
ateist – följaktligen socialdemokratisk
representant i kyrkomötet – och pacifist.
Sin mest uppmärksammade insats i
riksdagen torde hon emellertid ha
gjort i egenskap av företrädare för en
radikalt s. k. humanitär syn på ungdomsbrottsligheten. Som ordförande i
allmänna beredningsutskottet hade hon
bl. a. nyligen att ta befattning med den
högermotion, som avgivits i ämnet.
Bakgrunden till denna motion var, som
man erinrar sig, att det från högerhåll
länge framförda och länge förkättrade
kravet på skärpta åtgärder mot ungdomsbrottsligheten efterhand fått ett
starkt stöd i den allmänna meningen.
Den fortskridande nedbusningen i bilstöldernas och stilettöverfallens tecken
framkallade en skarp reaktion mot den
oefterrättliga släpphänthet på området,
som bar dåvarande justitieminister
Zetterbergs karakteristiska signum. Det
gick så långt att i förra årets valrörelser icke blott folkpartiet, utan t. o. m.
socialdemokratin av hänsyn till den
stigande folkvreden såg sig nödgade
att propagera för mera resoluta ingripanden mot ungdomsbrottsligheten.
I denna situation hade det framlagts
en dessvärre ganska illa förberedd hö-
germotion i frågan. Syftet var det bästa,
men utformningen visade att motionä-
rerna haft för bråttom och utan att tillräckligt tänka igenom konsekvenserna
tagit alltför starkt intryck av engelska
experiment med s. k. short-sharpshock-method och detention-centers.
Den som däremot tänkt igenom saken desto grundligare var Nancy Eriksson och hon tog sin chans. Hon pratade ikull beredningsutskottets högerledamöter till den grad, att de icke
blott frångick motionens mindre välbetänkta propåer – vilket i och för sig
var önskvärt – utan i flera fall helt
115
lät omvända sig till fru Erikssons rakt
motsatta grundåskådning;
Man fick i riksdagen uppleva det
gripande skådespelet hur en av dessa
högerledamöter vittnade om sin omvändelse i ordalag, som kunde föra tanken
till ett bönemöte och uttryckligen
tackade ordföranden för hennes insats.
Vi alla, som suttit med i utskottet har
förändrat oss, menade den ärade talaren, och ingen av oss har samma uppfattning när vi gick ut ur det, som
när vi gick in. I ett lika klokt som klart
inlägg i debatten varnade högermannen professor Munktell, som varken
hörde till motionärerna eller suttit
med i utskottet, för att man skulle låta
sig ryckas med av de erikssonska synpunkterna. Denna varning var i hög
grad på sin plats, ty säkert är att den
som inte ändrat uppfattning var fru
Nancy Eriksson.
Debatten avlyssnades icke utan ett
belåtet småleende av en åhörare på
statsrådsbänken. Det var byråchefen i
socialstyrelsen Torsten Eriksson. Som
Nancy Erikssons man kunde han inte
utan fog betrakta sig som dagens segerherre. Det kan nämligen knappast betvivlas att den arsenal av argument
med vilken hon nedkämpade utskottets
högerledamöter ställts till förfogande
av honom. När Nancy Bengtsson efter
studentexamen och sjuksköterskeutbildning hamnade som sjuksköterska
på lasarettet i Jönköping gjorde hon
bekantskap med dåvarande assistenten
på därvarande länsfängelse Torsten
Eriksson. De gifte sig 1933 och det
torde inte vara för djärvt att anta att
Nancy Eriksson så inspirerats till sin
politiska verksamhet av sin make att
hon med viss rätt kan betraktas som
hans språkrör i riksdagen.
Av professor Olof Kinberg har Torsten Eriksson en smula snävt karakteriserats såsom en inom fångvården verksam person, medan hans beskyddare
116
och likasinnade Herman Zetterberg korat honom till en av världens främsta
fångvårdsexperter. Sanningen torde
väl ligga någonstans mittemellan,
ehuru möjligen något närmare den kinbergska ståndpunkten. Under alla förhållanden måste medges att Torsten
Eriksson är den person, som förstått
att låta tala om sig kanske mer än nå-
gon annan i modern svensk kriminalpolitik. För det allmänna medvetandet
framstår han som Roxtunas andlige
fader och billånarnas skyddspatron,
eller med andra ord en av de tongivande inom vad som vulgärt kallas
daltskolan.
Det ligger nära tillhands att uppfatta
detta som uttryck för en djupt känd
humanitär inriktning. På denna punkt
är emellertid meningarna av allt att
döma delade. Inom fångvårdskretsar,
där man gör Eriksson såsom justitiedepartementets nyckelman ansvarig för
den förödande konflikt mellan departementet och fångvårdsstyrelsen, som
uppkommit till följd av det s. k. dubbelkommandot, tycks man vara skeptisk. Där karakteriseras Eriksson så-
som en genom sin självupptagenhet
farlig man, en maktlysten viljemänniska och opportunist, för vilken taktiska synpunkter på fångvården är helt
avgörande. En kännare lär ha förklarat
att Torsten Eriksson är lika principlös
på det kriminalpolitiska området som
Gunnar Hedlund på det politiska.
I ett till den grad hårt omdöme vå-
gar dock en utomstående lekman knappast instämma – allra minst som
Nancy Eriksson uppges ha uttalat att
den som kritiserar Torsten, han får
med mig att göra! Och vem skulle
onödigtvis vilja utsätta sig för en dylik
kalamitet?
G. U.
HERRSKAPET ERIKSSON
Fru Nancy Eriksson har gått till vår
historia – eller man kanske för sä-
kerhets skull bör säga vår riksdagshistoria, ty trots vad många av våra
lagstiftare tycks tro är det möjligtvis
inte alldeles samma sak – genom att
motionera om nya former för riksdagens öppnande. Motiveringen för fru
Erikssons förslag är, att den hittillsvarande ceremonin i rikssalen inte
vore värdig vår moderna tid.
En signatur i en dagstidning har
emellertid skyndat att ansluta sig till
fru Erikssons ståndpunkt och framkastat att statsminister Erlander, iförd sin
välsittande kavajkostym, vid ett för
bägge kamrarna gemensamt kafferep i
riksdagsrestaurangen kort och gott
borde förklara riksmötet öppnat. Först
då, menade skribenten i fråga, skulle
ceremonin bli fullt värdig vår moderna
tid. Han kan glädja sig åt att författningsutredningen, enligt indiskretioner från Mora, tycks vara inne på
samma tankegångar och därmed trösta
sig över den besvikelse fru Eriksson
beredde honom genom att vid årets remissdebatt uppträda i en praktlysten
brodyrkrage, som icke syntes värdig
vår moderna tid.
Vad beträffar den fatala kragen, som
gjorde ett klart odemokratiskt intryck,
kan den måhända sättas i samband
med ett önskemål, som fru Eriksson inför pressen uttalade på sin härom året
infallande halvsekeldag. »Nu vill jag
bli snygg», utropade hon vid detta tillfälle skälmskt. »När jag var ung ville
jag bli intelligent, nu vill jag bara bli
vacker!»
Redan när kuskdottern Nancy
Bengtsson – som hon då var – cyklade runt i Limhamn med socialdemokratiskt agitationsmaterial på pakethållaren, hade hennes omgivning fått klarhet om hennes blivande bestämmelse.
Då uppsatsämnet »Vad jag tror mina
kamrater blir om 30 år» gavs i Nancys
klass, var hennes kamrater överens om
att hon skulle bli riksdagsledamot.
Unga fröken Bengtsson själv hade inte
någon avvikande uppfattning. Vid 40
års ålder blev hon ordförande i Stockholms socialdemokratiska kvinnadistrikt och två år senare stod hon vid
sina drömmars mål. Ar 1949 tog hon
säte och stämma på stockholms-bänken i andra kammaren. Tio års riksdagserfarenhet har inte gjort henne
desillusionerad, tvärtom. Hon har kommit för att stanna. >>Dom får väl lyfta
ut mig någon gång», yttrade hon i ovan
citerade födelsedagsintervju. ,Jag kan
inte tänka mig något underbarare än
att vara riksdagsman.»
Hur underbart framgår av att hon
enligt egen uppgift redan efter en
vecka i riksdagen »började bråka».
Det vore att göra henne en orättvisa
att påstå att hon inte fortsatt, som hon
började. »Nancy är ingen representant
för den 100% -iga människokärleken»,
har fru Ulla Lindström, som säkerligen
kan betraktas som sakkunnig, uttalat.
»Suputer, högertrafik, statskyrkan och
atombomber ogillar hon bestämt.»
Nancy Eriksson är med andra ord en
mycket stridbar nykterist, cyklist,
ateist – följaktligen socialdemokratisk
representant i kyrkomötet – och pacifist.
Sin mest uppmärksammade insats i
riksdagen torde hon emellertid ha
gjort i egenskap av företrädare för en
radikalt s. k. humanitär syn på ungdomsbrottsligheten. Som ordförande i
allmänna beredningsutskottet hade hon
bl. a. nyligen att ta befattning med den
högermotion, som avgivits i ämnet.
Bakgrunden till denna motion var, som
man erinrar sig, att det från högerhåll
länge framförda och länge förkättrade
kravet på skärpta åtgärder mot ungdomsbrottsligheten efterhand fått ett
starkt stöd i den allmänna meningen.
Den fortskridande nedbusningen i bilstöldernas och stilettöverfallens tecken
framkallade en skarp reaktion mot den
oefterrättliga släpphänthet på området,
som bar dåvarande justitieminister
Zetterbergs karakteristiska signum. Det
gick så långt att i förra årets valrörelser icke blott folkpartiet, utan t. o. m.
socialdemokratin av hänsyn till den
stigande folkvreden såg sig nödgade
att propagera för mera resoluta ingripanden mot ungdomsbrottsligheten.
I denna situation hade det framlagts
en dessvärre ganska illa förberedd hö-
germotion i frågan. Syftet var det bästa,
men utformningen visade att motionä-
rerna haft för bråttom och utan att tillräckligt tänka igenom konsekvenserna
tagit alltför starkt intryck av engelska
experiment med s. k. short-sharpshock-method och detention-centers.
Den som däremot tänkt igenom saken desto grundligare var Nancy Eriksson och hon tog sin chans. Hon pratade ikull beredningsutskottets högerledamöter till den grad, att de icke
blott frångick motionens mindre välbetänkta propåer – vilket i och för sig
var önskvärt – utan i flera fall helt
115
lät omvända sig till fru Erikssons rakt
motsatta grundåskådning;
Man fick i riksdagen uppleva det
gripande skådespelet hur en av dessa
högerledamöter vittnade om sin omvändelse i ordalag, som kunde föra tanken
till ett bönemöte och uttryckligen
tackade ordföranden för hennes insats.
Vi alla, som suttit med i utskottet har
förändrat oss, menade den ärade talaren, och ingen av oss har samma uppfattning när vi gick ut ur det, som
när vi gick in. I ett lika klokt som klart
inlägg i debatten varnade högermannen professor Munktell, som varken
hörde till motionärerna eller suttit
med i utskottet, för att man skulle låta
sig ryckas med av de erikssonska synpunkterna. Denna varning var i hög
grad på sin plats, ty säkert är att den
som inte ändrat uppfattning var fru
Nancy Eriksson.
Debatten avlyssnades icke utan ett
belåtet småleende av en åhörare på
statsrådsbänken. Det var byråchefen i
socialstyrelsen Torsten Eriksson. Som
Nancy Erikssons man kunde han inte
utan fog betrakta sig som dagens segerherre. Det kan nämligen knappast betvivlas att den arsenal av argument
med vilken hon nedkämpade utskottets
högerledamöter ställts till förfogande
av honom. När Nancy Bengtsson efter
studentexamen och sjuksköterskeutbildning hamnade som sjuksköterska
på lasarettet i Jönköping gjorde hon
bekantskap med dåvarande assistenten
på därvarande länsfängelse Torsten
Eriksson. De gifte sig 1933 och det
torde inte vara för djärvt att anta att
Nancy Eriksson så inspirerats till sin
politiska verksamhet av sin make att
hon med viss rätt kan betraktas som
hans språkrör i riksdagen.
Av professor Olof Kinberg har Torsten Eriksson en smula snävt karakteriserats såsom en inom fångvården verksam person, medan hans beskyddare
116
och likasinnade Herman Zetterberg korat honom till en av världens främsta
fångvårdsexperter. Sanningen torde
väl ligga någonstans mittemellan,
ehuru möjligen något närmare den kinbergska ståndpunkten. Under alla förhållanden måste medges att Torsten
Eriksson är den person, som förstått
att låta tala om sig kanske mer än nå-
gon annan i modern svensk kriminalpolitik. För det allmänna medvetandet
framstår han som Roxtunas andlige
fader och billånarnas skyddspatron,
eller med andra ord en av de tongivande inom vad som vulgärt kallas
daltskolan.
Det ligger nära tillhands att uppfatta
detta som uttryck för en djupt känd
humanitär inriktning. På denna punkt
är emellertid meningarna av allt att
döma delade. Inom fångvårdskretsar,
där man gör Eriksson såsom justitiedepartementets nyckelman ansvarig för
den förödande konflikt mellan departementet och fångvårdsstyrelsen, som
uppkommit till följd av det s. k. dubbelkommandot, tycks man vara skeptisk. Där karakteriseras Eriksson så-
som en genom sin självupptagenhet
farlig man, en maktlysten viljemänniska och opportunist, för vilken taktiska synpunkter på fångvården är helt
avgörande. En kännare lär ha förklarat
att Torsten Eriksson är lika principlös
på det kriminalpolitiska området som
Gunnar Hedlund på det politiska.
I ett till den grad hårt omdöme vå-
gar dock en utomstående lekman knappast instämma – allra minst som
Nancy Eriksson uppges ha uttalat att
den som kritiserar Torsten, han får
med mig att göra! Och vem skulle
onödigtvis vilja utsätta sig för en dylik
kalamitet?
G. U.