Varför atomvapen

VARFÖR ATOMVAPEN?
TROTs DE demokratiska partiernas
överenskommelse om försvaret
förra våren har försvarsfrågan
kommit i ett olyckligt läge. Man
kan väga antaga att de flesta människor inser att vårt »konventionella:. försvar måste kompletteras
med taktiska atomvapen för att det
skall kunna utöva tillräckligt avskräckande effekt respektive i krig
ge oss utsikt att avvärja en ockupation. Men regeringen tiger och
förhalar – där den inte framträder
med allmänna uttalanden, vars motiveringar för fortsatt uppskov skapar förvirring.
Man kan förstå hr Erlander! En
inte särskilt stark men desto mer
högröstad opinionsrörelse mot
svenska atomvapen har växt fram.
Kommunisterna har till sin glädje
fått hjälp av delar av den socialdemokratiska kvinnorörelsen liksom
av ett antal halv- eller helpacifistiska vänsterradikala krafter, som
reser land och rike kring med en
lika känsloladdad som verklighetsfrämmande förkunnelse. Ett i sitt
slag ouppnåeligt rekord i välmenande fantasteri har satts av de
båda författare, som på fullt allvar
föreslagit att våra försvarsutgifter
skulle överföras till internationellt
hjälparbete i underutvecklade länder. Nehrus, Nassers, N’Krumahs
m. fl. presumtiva höga uppskatt’-
ning av svenska hjälpåtgärder
skulle utgöra en ideell sköld för
vår fredliga tillvaro. Det för hr Erlander allvarliga är förmodligen utvecklingen inom det socialdemokratiska partiet. Han synes ha valt att
vänta med ett definitivt ställningstagande till dess opinionsläget klarnat. Man kan hoppas att han sätter
sin lit till insatser av realistiskt tänkande krafter inom sitt parti. Man
har därjämte rätt att hoppas att han
inser att om ett beslut om anskaffning av atomvapen uppskjutes
länge till så innebär detta bl. a. att
landets statsminister låter partiegoistiska intressen bli avgörande i
vad som bokstavligen· talat är en
hela folkets livsfråga;
Ty det kan väl ändock inte vara
så att den socialdemokratiska uppskovspolitiken förestavats av den
benägenhet för optimism i synen
på utrikesutvecklingen, som så
länge präglat svensk socialdemokrati, och som så när förde oss i
fördärvet för tjugo år sedan.
Det är sant att vissa hoppingivande tecken på möjligheter till en
avspänning mellan öst och väst, eller rättare, mellan USA-Västeuropa
och Sovjetunionen, kan skönjas.
Åren före ·det andra världskriget
var det uppenbart· hur det nazis- :~ • ··’;….IWIIII
118
tiska Tyskland sjönk allt djupare ner i barbarisk rättslöshet
och inhumanitet, hur det tyska
folkets öden alltmer utlämnades
åt en krets av kriminaldårar och
hur dessa okontrollerade ledare
målmedvetet byggde upp ett anfallsförbund tillsammans med likasinnade i Italien och J apan.
Sovjetunionens snabba omvandling
i riktning mot en rättsstat – den
straff- och processlagstiftning, som
antogs vid partikongressen i januari, innebär ett uppseendeväckande
närmande till västerländska humanitära rättsstatsideal – de svaga
men oförtydbara ansatserna till en
konstitutionalism och de starka
ideologiska motsättningarna inom
östblocket ger en helt annan bild.
Inte heller kan någon gärna föreställa sig att det sovjetryska ledarskiktet med öppna ögon skulle direkt provocera ett tredje världskrig. Dessa ledare vet väl att de beundransvärda resultaten av 40
års industriellt uppbyggnadsarbete
skulle sjunka samman i grus och
spillror under. vätebombernas eldorkaner. Just det som är källan till
deras stolthet sk\llle förstöras.
Ä ven om man alltså kan hoppas
på att vissa inre utvecklingstendenser i Sovjetunionen så småningom
kan leda till en pacificering eller
förändrad inriktning av den sovjetiska utrikespolitiken måste detta
vara förhoppningar på mycket lång
sikt.
Ä ven om man också kan hoppas
att vetskapen om den universella
förstörelsen i ett vätebombskrig utövar en sfarkt återhållande verkan
på båda parter måste man hålla
för ögonen att denna vätevapnets
effekt gäller fram till en viss gräns.
Har spänningen mellan maktblocken nått över denna gräns blir vä-
tebombshotet en krigsframkallande
faktor. Fördelen av att hinna först
fram med ett massanfall med detta
vapen är så stor att trycket på de
båda sidornas statsledningar att
inte tveka, inte vänta, blir mycket
starkt. Den möjligheten att Berlinkrisen leder till ett krigsutbrott på
grund av olyckliga tillfälliga omständigheter i förening med denna
utlösningsfaktor kan icke uteslutas.
Då har vi inga atomvapen – vi
har inte ens upphängnings- och avskjutningsanordningar, som kan
användas till de vapen, vi eventuellt skulle kunna få utifrån. Vårt
konventionella försvars avskräckande – alltså krigsförhindrande
– effekt är fortfarande betydande,
men näppeligen så stor att det ensamt kan utgöra ett avgörande motiv för Sovjetunionen att respektera
en svensk neutralitet. Blir vi indragna i kriget kan vårt konventionella försvar i längden icke förhindra, endast fördröja en sovjetrysk ockupation. Den sovjetryska
krigsmakten är välrustad med
taktiska atomvapen och tränad i
deras användning. Mot detta kan
ett svenskt motstånd endast bli av
uppehållande verkan. Möjligen kan
vi få tillräcklig hjälp utifrån,
närmare bestämt i form av atomvapenangrepp mot ryska invasionsbaser och invasionsleder, för att
avvärja en ockupation – möjligen
inte. Därom lönar det sig inte att
spekulera.
Vad vi i dagens läge säkert kan
säga är att det konventionella försvaret just nu i bästa fall kan ge
oss en respekt utåt och ett tillräckligt andrum för att en eventuell
hjälp utifrån skall hinna rädda oss
från totalt nederlag och ockupation. Vårt öde vid ett krig är bero- .
ende av en knapp marginal – och
så länge vi inte har egna atomvapen blir marginalen för varje år
allt mindre. Ty allteftersom de
taktiska atomvapnen utvecklas och
i allt större utsträckning ingår
som normala vapen inom stormaktsarmeerna, allt svagare blir
vårt konventionella försvar. Till
sist kommer det att bli värdelöst i
den meningen att ingen svensk
statsledning skulle kunna taga på
sitt ansvar att använda det – att
beordra 100 000-tals värnpliktiga
till en meningslös offerdöd. Och
även om statsledningen skulle göra
så är det tvivelaktigt om de värnpliktiga själva skulle taga ·på sig
offret. För varje år som går utan att
vi har atomvapen blir alltså risken
för att vårt konventionella försvar
icke kan användas – av politiska
och psykologiska skäl – allt allvarligare. Vi löper en allt större
fara för att det svenska folket får
uppleva en total kapitulation – ett
Sveaborg i riksformaL
Nu finns de som menar att detta
119
inte vore det värsta som kan hända.
Man hoppas då på möjligheten att
större delen av folket skall överleva den period, då vårt land utgör
en ockuperad krigsskådeplats.
Hoppas kan man nästan alltid –
men företrädarna för denna meningsriktning tycks inte ha gjort
klart för sig vad en sovjetrysk ockupation skulle innebära. Efter de
lidanden och den förstörelse, som
under ·ett krig skulle övergå människorna i Sovjetunionen, kommer
dess ledning och militärmakt att
vara behärskade av ett fanatiskt
hat mot varje »kapitaliststah. Vi
skulle under en ockupation få uppleva en likvideringsprocess med
Katynmord och dödsläger, som
skulle tvinga en förtvivlad befolkning att gripa till de vapen den
hade – med motsvarande repressalier som följd. I jämförelse med
vad som kommer att hända i ett dylikt ideologiskt förintelsekrig skulle det andra världskrigets tyska
ockupationsexcesser te sig som beskedliga polisåtgärder.
Nej, den sovjetryska ockupationen är det värsta som kan hända
oss.
Det sägs då av vissa motståndare
till atomvapenanskaffning, vilka
inte rör sig med grumliga känslaargument utan försöker diskutera
dessa frågor rationellt, att svenska
atomvapen inte kan erbjuda något
skydd mot detta hemska perspektiv. Tanken är den att stormakterna
genom sina vätevapen är så överlägsna en liten stat, att effektivt
120
motständ i den meningen att en
ockupation kan förhindras är uteslutet. Skulle vi uppträda med taktiska atomvapen får vi bara så
många fler vätebomber över oss
dvs. ju starkare vi är ju större lidanden och förluster får vi bära.
Sintresultatet blir detsamma.
Argumentationen bygger naturligtvis på en ohållbar generalisering. Visst finns det tätbefolkade
småstater i Europas mitt på vilka
resonemanget kan vara tillämpligt.
Men det är ingalunda giltigt för
Sveriges del med dess stora yta
och geografiska läge. Visserligen
kan Sovjet i grund förstöra våra
storstäder – men om de evakuerats i tid betyder detta icke att vi
är betvingade. Ockuperade kan vi
endast bli efter en framgångsrik invasion över havet, norra landgränsen eller genom luftlandsättning.
Med tillgång till svenska atomvapen har vi mycket goda utsikter att
avvärja dylika invasionsförsök. I
vårt fall, i vårt geografiska läge,
gynnar de taktiska atomvapnen
på ett avgörande sätt den försvarande – inte den anfallande.
Det svenska folket finge försöka
överleva en dylik historiens järnnatt utspritt över våra väldiga
skogsomräden och under primitiva
förhållanden beträffande bostäder,
livsmedelsförsörjning och sjukvård.
Men det andra världskrigets erfarenheter från terrorbombningen av
de tyska storstäderna visar att den
nutida människan, hur bortskämd
hon än är av en hög materiell standard, förvånande snabbt kan anpassa sig till en primitiv levnadsoch försörjningsnivå.
Tydligt är då att redan innehavet
av atomvapen skulle ge vårt försvar
en så stark avskräckande effekt att
våra utsikter att bevara en neutralitet på ett avgörande sätt ökades.
Om utsikterna att betvinga oss är
små finns det ingen anledning att
skaffa sig en motståndare till på
halsen. Tydligt är också att det inte
ligger i Sovjetunionens intresse att
vi anskaffar dessa vapen – så
länge vi inte har dem kan man där
räkna med att i ett krigsfall
snabbt föra fram sina operationer
till Norge och den norska västkusten med dess eftertraktade baseringsmöjligheter.
Den primära uppgiften för de
svenska statsmakterna måste förty
vara att göra beslutsamma ansträngningar för att förse försvaret
med taktiska atomvapen. Vi har
alltför länge dröjt med en så självklar sak som att anskaffa upphängnings- och avskjutningsanordningar. De kan köpas utifrån. Det
räcker inte med de föreslagna –
men av regeringen ej behjärtadeblygsamma forskningsanslagen för
att förbereda tillverkning av svenska atomladdningar. Vi måste energiskt sätta in alla våra krafter på
att lösa de forskningsproblem och
de tekniska uppgifter som blir aktuella vid en dylik tillverkning.
Med Sveriges industriella resurser
borde vi kunna nå fram till egna
atomladdningar tidigare än vad
som hittills förutsatts — om vi
verkligen vill. Intill dess att den
ödesdigra luckan i det svenska försvaret har kunnat fy1las genom våra
egna insatser måste vi oförtröttligt
anstränga oss att få köpa atomladdningar utifrån. Samtidigt borde vi förbereda de reformer inom
det militära, civila och ekonomiska
121
försvaret, som måste genomföras i
samband med en övergång till ett
modernt atomvapenförsvar.
Varje tveksamhet eller senfärdighet när det gäller att förse vårt
konventionella försvar med dess
avgörande komplement – de taktiska atomvapnen – kan vi en
gång kornrna att bittert få ångra!