Dagens frågor
1959
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
– – – – – – – – – – –
DAGENSFRÅGOR
Berlin
De politiska växelbad med vars hjälp
Chrusjtjev anser sig kunna komma till
rätta med västsidans obstinata omedgörlighet i Berlinfrågan är otvivelaktigt påfrestande för en patient som
inte längre har ungdomens robusta
hälsa. Passagerna blir allt snabbare,
de västliga utrikesministeriernas experter hinner inte analysera den senaste Moskva-noten eller separera valdemagogi från seriösa anbudsposter i
Chrusjtjevs senaste tal förrän nya och
överraskande referat matas fram ur
teleprintrarna.
Vad kan orsaken vara till att Sovjet valt just denna tidpunkt att akutisera motsättningarna på den allra
mest inflammerade punkten i anliggningsytan mellan öst och väst, samtidigt som man underlåtit att följa upp
halvfärdiga framgångar på marknader
av betydligt lättare slag: Egypten,
Persien, Finland. I fråga om tidpunkten gäller väl, att Moskva inte behövt
anlita den mera sofistikerade delen
av sin underrättelseapparat för att
konstatera att väst just nu och en tid
framöver befinner sig i ett markerat
svaghetstillstånd. Militärt står man
mitt i skalömsningen mellan konventionellt bombflyg och robotar. Den politiska ledningen är försvagad av sjukdom, ålderdom och allsköns interna
bekymmer.
När man i väst bedömer rysk utrikespolitik sker detta oftast fortfarande
med utgångspunkt från föreställningen, att denna liksom på Stalins tid
icke har någon inrikespolitisk dimension, att den i huvudlinjer såväl som
i enskildheter fastlägges av den som
för tillfället sitter på pyramidens
topp utan sidoblickar på hemmaopinionen. Det är mot denna bakgrund ägnat att åstadkomrna förvirring i väst när ett inlägg i den utrikespolitiska debatten från Chrusjtjevs
sida av honom själv efteråt med ett
flin betecknas såsom valpropaganda.
Självfallet äger inte det ryska folkets breda massa något som helst inflytande över utrikespolitiken. Å andra
sidan förefaller det ostridigt att
Chrusjtjevs politik i en helt annan
grad än Stalins baseras på kontakt
med en kvalificerad opinion, närmast
partiets toppskikt. Såsom den engelske journalisten Edward Crankshaw
nyligen framhållit i en mycket beaktansvärd artikelserie i Observer är
Chrusjtjevs position inte etablerad i
stalinistisk mening: ingen ledare kan
numera bli starkare än systemet
självt. Orsaken till att Chrusjtjev lyckades få exekutiven med sig mot Malenkov var att den senare försökte att
etablera sig såsom envåldshärskare av
stalinistisk typ och med utnyttjandet
av stalinistiska metoder. Chrusjtjev
framstår som den s. k. inre partidemokratiens gemensamrna nämnare
och har därigenom – och sannolikt
även av personlig läggning – ett lö-
pande behov att övertyga, att propagera, att vinna popularitet.
Inom det ryska toppskiktet torde
f. n. härska en utomordentligt stark
känsla av övertag över västern i rnilitärt såväl som diplomatiskt avseende.
Det markerade försprång på robotrustningsområdet, som i amerikansk
militärjournalistik kallats :.the missile
gap:., har givetvis i Moskva underblåst
en tendens att vilja smida medan järnet är varmt. Vad man tänker sig är
nog mindre ett öppet krig än en förhandling med utomordentligt starka
kort på hand. Läget är med andra ord
exakt motsatt det som västmakterna
hoppades kunna åstadkomma genom
NATO – att kunna förhandla med
Sovjet :.from a position of strength:..
Chrusjtjev måste nu med eller mot sin
vilja hålla sig på kammen av denna
aktivistiska våg inom Sovjets ledande
skikt.
Att just Berlin valts som objekt för
denna förhandling under revolverhot
är mindre märkligt. Västberlin har
ända sedan kriget varit den stora läckan i den kommunistiska ångpannan,
den läcka som gör att man inte kan
få trycket att stå helt tillfredsställande
någonstans i satellitvärlden. Det gäller arbetsnormerna i fabrikerna i
första hand. Efter Berlinupproret har
man inte vågat någon riktigt hård
dust med den östtyska arbetarvärlden.
Varje försök att öka utsvettningen i
form av höjda prestationsnormer har
till följd ännu högre flyktsiffror via
Berlin. Det gäller indoktrineringen av
de intellektuella, som inte kan ta nå-
gon riktig fart så länge flyktvägen
västerut ännu står öppen. Demoraliseringen stannar inte väster om OderNeisse: en slutgiltig likvidering av
vad som är kvar av epoken Gomulka
kan knappast tänkas förrän vägen
över Berlin täpps till.
Det är mot bakgrunden av dessa för
disciplinen inom hela satellitvärlden
så väsentliga förhållanden som aktionen mot Berlin får ses. Västsidan
kommer i maj att stå inför sitt hittills
allvarligaste ställningstagande. Med
hänsyn till att man i. Washington re- 123
dan låtit sin procedurordning fram till
första skottet på autostradan till Berlin läcka ut förefaller dessvärre utsikterna inför sommaren 1959 inte påfallande ljusa.
Invitationen till Krusjtjev
Den 25 februari meddelades officiellt
att Sovjetunionens ministerpresident,
Nikita Krusjtjev, fått definitiva inbjudningar att i år besöka Danmark,
Norge och Sverige. Beträffande tidpunkten för besöket angavs – diplomatiskt nog – att den borde vara
lämplig för båda parter. Från svenskt
håll tillades att mitten av augusti
skulle passa bra för svenska regeringen.
Invitationen till Krusjtjev föregicks
av en livlig offentlig diskussion av en
art, som inte vanligen brukar förknippas med besök av statsmän från främmande länder. För att få de rätta hållpunkterna för ett bedömande ·av denna diskussion torde det vara ändamålsenligt att rekapitulera resp. rekonstruera :.affären Krusjtjevs:. förhistoria. ·
Utgångspunkten var otvivelaktigt
det besök, som de skandinaviska ländernas statsministrar – först Gerhardsen och H. C. Hansen, därefter Erlander- i början på år 1956 avlade i
Sovjetunionen. Detta följdes såsom en
i den uppkomna situationen naturlig
sak av en inbjudan till dåvarande
ryske regeringschefen Bulganin ·resp.
förste partisekreterare Krusjtjev om
ett återbesök. Denna inbjudan, som givetvis skedde i samförstånd de skandinaviska ländernas regeringar emellan, framfördes i slutet av maj 1956
av varje regering för sig genom ambassadörerna i Moskva. Bulganins och
Krusjtjevs svarsvisiter avsågs skola
äga rum på våren 1957 varvid de för- 124
utsattes komma att besöka de tre länderna under en och samma resa.
På hösten 1956 utbröt emellertid
den ungerska folkresningen, som genom en rysk militär intervention
kvävdes i blod. Den spontana och enhälliga avsky, som det ryska övergreppet utlöste inom den demokratiska opinionen i samtliga de skandinaviska länderna, ledde självfallet till
att de ryska ledarnas svarsvisiter uppsköts på obestämd tid.
Två år senare, eller med andra ord
i höstas, aktualiserades frågan om det
ryska besöket på nytt. Exakt hur och
av vilken anledning detta skedde har
tillsvidare inte kunnat fastställas.
Från svensk sida har under hand
gjorts gällande, att initiativet ursprungligen härrörde från den norske
ambassadören i Moskva, Gundersen –
vilket har sitt kuriositetsintresse i betraktande av den norska pressens beskyllningar mot Sverige för att ha
framtvingat den nya invitationen.
Alltnog- i samband med Nordiska
rådets överläggningar i Oslo i november förra året dryftades frågan på
nytt av de skandinaviska regeringarnas representanter. Det sipprade
därvid ut att en inbjudan till den
ryske regeringschefen numera
Krusjtjev, sedan Bulganin eliminerats – var högaktuell; om den tillämnade tidpunkten för besöket blev
dock ingenting bekant. Berlinkrisen
medförde nya betänkligheter mot att
göra inbjudningen definitiv; både på
norskt och danskt håll förmärktes nu
utpräglad tveksamhet. Inför det nordiska ministermötet i Oslo i januari
innevarande år visste emellertid ett
AP-telegram från Köpenhamn, som
åberopade »en välinformerad dansk
källa», berätta att ett definitivt beslut
om den ryska svarsvisiten skulle fattas vid mötet. Det uppgavs också att
inbjudningarna skulle utfärdas inom
kort och gälla någon tidpunkt under
sommaren, som senare skulle fastställas.
På vederbörligt norskt håll dementerades denna uppgift utan vidare, medan det svenska utrikesdepartementet meddelade att frågan ej stod på
dagordningen för mötet, vilket inte
hindrade att den kunde tänkas komma
på tal. Vad hände då vid ministermötet? Så vitt man vet tog Gerhard~
sen upp saken genom att framhålla,
att man antingen måste utfärda en inbjudan eller också skicka återbud;
frågan kunde inte hållas svävande hur
länge som helst. Man torde efter detta
ha fattat ett preliminärt beslut om att
besöket skulle äga rum någon gång
under året, men att den närmare tidpunkten skulle fixeras först efter
fortsatt samråd – detta dels med hänsyn till Berlinkrisen, dels med hänsyn till att H. C. Hansen genom sjukdom varit förhindrad att närmare
dryfta saken med ledande danska politiker utanför regeringen.
Kort efteråt blev statsminister Gerhardsen vid en presskonferens tillfrågad om huruvida Krusjtjev skulle
komma till Skandinavien. Han svarade då: vi väntar att han skall
komma i år. Detta var första gången i
frågans nya skede som en tidsbestämning gjorts från officiellt håll. Därmed
skapades inte blott för norska utan
även för de övriga skandinaviska regeringarnas del vad som måste betraktas som ett fait accompli.
Såväl Erlander, som än mer H. C.
Hansen vilken inte på allvar kommit i
gång med sina sonderingar, torde bokstavligen talat ha tagits med överrumpling genom Gerbardsens uttalande. Anmodad om en kommentar
förklarade Erlander – som från utrikesnämnden väl kände till högerns
och folkpartiets olust inför en inbjudan – att han hoppades att besöket
skulle kunna äga rum i år. Oförberedd på Gerbardsens uttalande som
han var hade han då av allt att döma
inte haft tillfälle att samråda med oppositionsledarna. Hrr Hjalmarson och
Ohlin utfärdade omedelbart deklarationer, i vilka de tog avstånd från
den planerade invitationen, bl. a. med
hänvisning till Ungernhändelserna,
det ryska förtrycket av Balticum, inblandningen i Finlands inre angelä-
genheter och Berlinfrågan. Centerpartiledaren, hr Hedlund, som på sin
tid medföljde Erlander till Ryssland,
uttalade sig inte.
Hrr Hjalmarson och Ohlin fick stöd
framför allt från de ledande folkpartiorganen, medan högertidningarna som
regel intog en så att säga mer realpolitisk hållning. Mest markant tog
denna sig uttryck i Svenska Dagbladet, som t. o. m. begagnade uttrycket
»missriktad talträngdhet» om de bägge
partiledarnas deklarationer.
Även i Norge – där som nämnts
Sverige utpekades som tillskyndare
av invitationen – och framför allt i
Danmark framkallade Gerbardsens
oförmodade tillkännagivande en tämligen kraftig reaktion inom oppositionspartierna och deras press. H. C.
Hansen, som synbarligen iråkat den
mest besvärliga situationen, meddelade
att frågan fick tas under omprövning.
Detta framkallade på sina håll den
föreställningen att Danmark skulle
ändra ståndpunkt och att besöket
följaktligen inte skulle kunna bli av.
Förmodligen berodde denna uppfattning på vad man skulle kunna kalla
ett semantiskt missförstånd. Med omprövning torde den danske regeringschefen inte ha avsett något annat än
att man skulle gå igenom ärendet en
gång till – vilket var så mycket mera
påkallat, som någon genomgång knappast tycks ha skett tidigare. Resultatet blev som bekant, att den danska
regeringen kort efteråt meddelade att
Danmark stod fast vid sitt preliminära
beslut. Därefter utfärdades de tre re- 125
geringarnas samtidiga inbjudan. Den
tidpunkt om vilken man enades har
förestavats av flera skäl, av vilka de
viktigaste sannolikt är dels att man
hoppas att Berlinkrisen då skall ha
fått en lösning, dels att man är angelägen om att få besöket överstökat innan någon ny kris seglar upp.
ödets ironi ville att inbjudningarna
kom att överlämnas samma dag som
den ryske regeringschefen i ett hätskt
tal hotade västmakterna med krig för
Berlinfrågans skull.
Enligt en korrespondens från Moskva, publicerad i Ny Dag den 27 februari har Krusjtjev vid samtal med
medlemmar av Världsfredsrådet förklarat, att han med nöje mottar inbjudan att besöka Skandinavien. Denna
förhandsuppgift fick några veckor
senare officiell rysk bekräftelse.
Hr Hjalmarson har alltid med lika
stor frimodighet som konsekvens hävdat sin rätt att i egenskap av enskild
svensk riksdagsman få säga sitt hjärtas mening om den ryska politiken
och förhållandena i Ryssland. Det är
en ytterst sympatisk ståndpunkt, som
bidragit till att ge utrikesdebatterna i
Sveriges riksdag det lilla mått av friskhet, färg och konkretion de äger. Om
man således både kan förstå och respektera hans – liksom hr Ohlins –
uttalanden i affären Krusjtjev kan
det knappast förnekas att – såsom
läget nu en gång utvecklat sig – åtskilliga skäl talar för att besöket blir
undanstökat. Ingen kan missta sig på
de känslor med vilka den demokratiska opinionen i Sverige omfattar
Krusjtjev och den politik han företräder. Men det är inte det saken gäller. Svenska regeringen har endels
försatt sig endels försatts i en tvångssituation, som det är svårt att bonnetement lösa på annat sätt än det regeringen nödgats välja. Det finns ingen
126
anledning att tro att den – om man
bortser frän hr Undim – gör vad den
gjort för nöjes skull; den gör det för
skams skull.
Roten och upphovet till det onda är
– som framgått – den ryska resa till
vilken hrr Erlander & Co. av den bedrägliga tövädersstämningen i början
av är 1956 .lät förleda sig. Ursprungligen var det ju meningen att den
skulle haft :.privat» karaktär, men den
blev »halvofficiell», enligt hr Erlander
därför att Wallenberg-saken skulle
kunna dryftas. Man hade haft lättare
att ursäkta resan om ett resultat i denna
sak verkligen nätts – men hur som
helst var skadan gjord och stod inte
att ändra. Hur mycket man än må beklaga eller ogilla den erlanderska fraterniseringsfärden, sedan den en gång
skett måste en återvisit betraktas som
mer eller mindre oundviklig.
Att den uppsköts med hänsyn till
Ungern-händelserna är självklart, att
den just nu på nytt aktualiserats är
något som den svenska regeringen
knappast torde kunna lastas för. På-
tryckningar har av allt att döma gjorts
på Sverige inte blott från norskt
utan också – vilket kanske bedömts
väl så viktigt – från finländskt
håll. Xn mindre kan Sverige ställas till ansvar för tidpunktens fixering; den beror helt och hållet på
Gerbardsens lapsus linguae vid den
famösa presskonferensen. I och med
att den hade inträffat återstod i den
skandinaviska enighetens namn inte
mycket annat att göra än att utfärda
inbjudningarna till en viss tid – vilket ger den lärdomen att kontakten
mellan de skandinaviska regeringarna
kunde vara bättre organiserad.
Vad man kan anmärka på synes
vara mindre att regeringarna vidhåller sin ursprungliga ståndpunkt än att
invitationerna utfärdats innan man
vet hur Berlinkrisen avlöper. Däråt
var emellertid i det uppkomna läget
inget att göra och man kan förstå
önskemålet om att snarast få saken ur
världen. Det är svårt att dela Svenska
Dagbladets förhoppningar om att besöket kanske kan bidra till ökad förståelse i Kreml för svensk politik –
den bedömningen förefaller väl optimistisk. Däremot finns all anledning
att instämma i tidningens påpekande
att ingen bör inlägga något mer i
invitationen än vad den verkligen är,
nämligen en hövlighetsåtgärd i enlighet med internationell sedvänja.
Det gäller nu att göra – inte det
bästa möjliga av Krusjtjevs besök, ty
det bästa är en fiende till det goda,
men det minsta möjliga.
Tysk historisk publikation blir !il
kommunistisk
Hur metodiskt den östtyska kommunismen arbetar för att ta dittills objektiva vetenskapliga publikationer i
sin tjänst, visar på nytt ett upprörande
fall i Öst-Berlin. Det gäller :.Jahresberichte fiir deutsche Geschichte:., en
bibliografi över tysk historisk litteratur, som utkommit sedan mitten av
1920-talet och som haft bytesförbindelser med lärda verk över hela världen. Detta verk har hittills åtnjutit ett
högt anseende som opartiskt refererande, politiskt oberoende fackbibliografi. I dagarna har dess utgivare sedan begynnelsen, Werner Schochov,
utsänt ett patetiskt brev till alla de
institutioner, med vilka hans verk
haft bytesförbindelser.
Xnda sedan slutet av det senaste
världskriget har redaktionen för »Jahresberichte» varit knuten till den
tyska vetenskapsakademien i Öst-Berlin. Från första stund har utgivaren
haft att utstå hårda strider med de
kommunistiska myndigheterna för att
bevara tidskriftens objektiva inställning, och fram till sommaren 1958lyckades han framgängsrikt värja redaktionen frän politiska inflytanden.
Detta lyckades trots att bibliografien
våren 1956 underställdes det kommunistinspirerade :~>Institut fiir Geschichte:~> vid akademien.
Våren 1957 var hela manuskriptet
färdigt till bibliografien för åren
1953-1954. I december samma år låg
verket redo att ombrytas för att
kunna publiceras sommaren 1958.
Tryckningen blev emellertid gång på
gång upp~kjuten, samtidigt som motsättningarna växte mellan utgivaren
och »Institut fiir Geschichte». Från institutets håll krävde man att bibliografien skulle reformeras till huvud
och lemmar för att bringas i överensstämmelse med »andan i vår folkdemokratiska stat och med den nya historievetenskap, som utvecklar sig i
vår stat». Institutet preciserade kraven på den tryckfärdiga delen på följande sätt. Urvalsprincipen skulle bli
en annan än tidigare. I stället för att
registrera all nyutkommen litteratur
till Tysklands historia, skulle man ta
med sådana böcker, som främjade
:.den framåtskridande, fredsvänliga,
demokratiska och socialistiska historieskrivningen:.. Ur dessa utgångspunkter kunde delen 1953-1954 varken
godtagas i sin nuvarande eller i lätt
modifierad form.
Eftersom utgivaren inte kunde böja
sig för dessa direktiv, äterstod det endast för honom att dra sig tillbaka.
Han befinner sig nu i Väst-Berlin.
Xven hans närmaste man avlägsnades
från sin post.
Sedan dess har kommunisterna försökt att anskaffa en ny ledning för
bibliografien för att helt omvandla
den tryckfärdiga delen 1953-1954 i
det socialistiska framåtskridandets
anda. De institutioner som har bytesförbindelser med »Jahresberichte fiir
deutsche Geschichte» kommer att i sinom tid kunna beskåda det renoverade verket. De kan därefter fundera
127
över om de i fortsättningen genom
bokbyten bör understödja ett företag
som bara har namnet gemensamt med
det gamla och vars verksamhet är direkt stridande mot fri vetenskap i västerländsk mening.
Kvinnans frigörelse i Algeriet
de Gaulles sanerings- och rekonstruktionsarbete har redan tagit sig uttryck
i ett häpnadsväckande raskt genomfört lagstiftningsarbete. Journal Otficiel sväller av lagar och förordningar,
som kanske i vissa fall även tidigare
regeringar gärna önskat genomföra
men inte haft kraft eller tid nog för.
Av naturliga skäl kommer uppmärksamheten, åtminstone utanför Frankrike, att särskilt koncentreras på det
omfattande programmet för uppryckning av Algeriet – efter sina insatser
på det området måste de Gaulle huvudsakligen komma att bedömas.
För kort tid sedan publicerades en
lag, som säkert kan komma att betyda
lika mycket för att förbättra förhållandena i Algeriet som en del mera
omtalade ekonomiska eller sociala
projekt. Genom lagen av den 4/2 1959
om äktenskap i Algeriet och vissa
andra nordafrikanska områden ges i
ett slag halva Algeriets befolkning,
kvinnorna, en möjlighet till en väsentlig förbättring i en alltför ofta tröstlös tillvaro.
Den hittills rådande mohammedanska rätten har för kvinnorna medfört en starkt underordnad och praktiskt taget rättslös ställning i äktenskapet. Visserligen förekommer månggifte numera mycket sällan. I andra
avseenden har kvinnans situation
dock varit ofri och otrygg. En flicka
har till att börja med inte haft rätt
att på något sätt blanda sig i det val
av make, som hennes far träffat för
hennes räkning – det har också ofta
——————————————————————-
128
hänt att kvinnan inte sett sin man
före bröllopet.
Mycket ofta har det också kunnat
inträffa, att flickor blivit bortgifta redan som barn. — Det för kvinnorna
mest påfrestande och ogynnsamma
har dock varit skilsmässolagstiftningen. En hustru har enligt denna
inte haft möjlighet att få skilsmässa
annat än i vissa strängt begränsade
fall och genom hänvändelse till myndighet. Mannen har däremot i praktiken kunnat skilja sig frän sin hustru
av vilken orsak som helst, helt enkelt
genom att tre gånger uttala formeln
»Jag förskjuter dig». Hustrun har därvid inte kunnat göra anspråk på nå-
gon form av underhåll.
I detta tillstånd innebär den nya
franska lagen genomgripande förändringar. Till att börja med fastslås att
äktenskapet för att äga giltighet förutsätter båda parternas samtycke. Vidare stadgas om minimiålder för äktenskap – 18 är för mannen och 15
år för kvinnan. För att äktenskapet
skall kunna upplösas fordras domstolsutslag, som meddelas på begäran av
endera av makarna. Likställigheten i
detta avseende är otvivelaktigt ur
kvinnornas synpunkt det centrala i
lagen. Denna förutsätter dessutom underhållsskyldighet vid skilsmässa. Lagen talar givetvis även här om båda
makarna som principiellt jämställda.
I verkligheten kommer den självfallet
att fungera som ett skydd för den hittills praktiskt taget rättslösa frånskilda kvinnans intressen.
Det kan redan anses klart, att dc
Gaulle genom den nya äktenskapslagen vunnit mycket starka sympatier
för den franska regimen bland de muselmanska kvinnorna. Det måste hållas i minnet, att den nordafrikanska
nationalismen till stor del behärskas
av fanatiskt mohammedanska grupper.
En seger för dessa skulle för den
kvinnliga delen av befolkningen ingalunda medföra någon »befrielse).
Tvärtom skulle den sannolikt innebära, att den gamla religiöst bestämda
lagstiftningen konserverades, dvs.
fortsatt förtryck och rättslöshet för
kvinnornas del. Påfallande är, att vissa
radikala, starkt känslamättade bedömningar av den algeriska rebellrörelsen, under allmänt tal om frihet
och oberoende, nästan helt synes ha
bortsett från, att problemet rörande
det franska »förtrycket» möjligen kan
te sig annorlunda om det betraktas ur
kvinnlig synpunkt. Den nya äktenskapslagen är ett intressant exempel
på att en utveckling i riktning mot
västerländska ideal om frihet och
människovärde för Algeriets befolkning är beroende av den franska styrelsens fortsatta möjligheter att genomföra sitt moderniseringsarbete.
Från författningsverkstaden
Uppgifterna om den nu pågående fasen i författningsutredningens arbete
har hittills haft karaktär av indiskretioner. Det är därför än så länge synnerligen svårt att få klart för sig, vad
som är verkliga preliminära beslut
och vad som endast är uppslag till dislmssion liksom hur majoritet och minoritet kan förhålla sig i de särskilda
fallen. Men det intryck, som man hittills fått, är tyvärr delvis det av en
besynnerlig lust att föreslå ändringar
för ändringarnas egen skull.
Det borde vara klart för alla, att i
frågor av detta slag varsamhet och
respekt för traditionen påkallas både
av psykologiska skäl och av hänsyn
till landets anseende. Ändringar bör
endast företagas i sådana fall, där de
är önskvärda av vägande praktiska
skäl. Vid bedömandet av vad som
verkligen är praktiskt påkallat, finns
det alla skäl att hålla i minne, hur
smidigt och väl det hos oss liksom i
flera andra länder har varit möjligt
att låta en ny konstitutionell praxis
taga gestalt och slå fullständigt igenom utan några ändringar eller med
relativt obetydliga ändringar av grundlagarnas bokstav.
Att döma av de hittills bekanta indiskretionerna tycks ~tredningen ha
fått för sig, att den bör föreslå samroanförandet av regeringsformens och
riksdagsordningens viktigare bestämmelser i en enda författningstext, vilken ensam skulle få bära namnet
grundlag. Successionsordningen och
tryckfrihetsförordningen skulle enligt
samma källor upphöra att ha denna
beteckning men dock även i fortsättningen kunna ändras blott i samma
former som grundlagen.
Det behövs en mycket livlig verksamhetslust på det konstitutionella
området, parad med stark brist på
kritik och verklighetssinne, för att
finna dessa :.reformen på något sätt
erforderliga. Sedan 1600-talets förra
hälft har vi haft distinktionen mellan
regeringsform och riksdagsordning,
och inte ens den vildaste konstitutionella fantasi kan gärna lyckas att göra
det sannolikt, att detta vållat några
svårare olägenheter. Vår regeringsform är Europas äldsta skrivna författning, överträffad blott av Förenta staternas konstitution av 1789. Regeringsformens höga ålder är inte endast ett
historiskt traditionsvärde, som på ett
lyckligt och lättfattligt sätt markerar
kontinuiteten i vår historiska utveckling, det är en ingalunda föraktlig
psykologisk tillgång utåt, som stärker
vår prestige. Att offra dessa värden
på det onyanserade reformjäktets altare borde vara uteslutet. Endast de
mest tvingande praktiska skäl – och
vilka skulle de väl vara’l – skulle
kunna göra en förändring här rimlig.
Successionsordningen har haft
grundlagskaraktär, sedan detta begrepp först utbildades, tryckfrihets- 129
ordningen fick det första gången
1766 och har sedan haft det från 1809.
Utredningen tycks som sagt anse, att
bägge fortfarande i realiteten skulle
få ha denna karaktär. Varför i all
världen skulle de då inte också få
fortsätta att kallas grundlagar’! Eller
ligger under denna egendomliga distinktion något slags baktankar’!
Enligt förljudanden skulle en majoritet inom utredningen troligen
kunna väntas föreslå införandet av ett
enkammarsystem. Det kan förvisso
med skäl sägas, att våra båda kamrar
efter 1919 med tiden blivit varandra
så lika, att förutsättningarna för två-
kammarsystemet i betänklig mån rubbats eller försvunnit. Men en konservativ uppfattning borde väl rimligtvis
vara att söka råda bot på detta förhållande inte genom att avskaffa
första kammaren utan genom att
konstruera en mera ändamålsenlig
sådan kammare. Det gäller alltjämt
att i sådana former, som passar tiden, förebygga de vådor, som kunna
hota från illa genomtänkta beslut
av en enda, genom direkta val utsedd församling, och att säkerställa en
behörig representation för sådana viktiga grupper och intressen inom samhället, som ej kommer till sin fulla
rätt i en rent folkvald kammare. Problemet är säkerligen ytterst svårlöst,
allra helst sedan den korporativa representationen råkat i vanrykte genom
1930-talets händelser. Men för ett konservativt parti borde det vara en bjudande plikt att gripa sig an därmed
och inte nöja sig med att passivt åse
den nuvarande föga lyckade första
kammarens avveckling.
Mycket oviss förefaller utredningens
ställning att vara i fråga om valmetoden. Åtskilliga goda principiella skäl
kan anföras för majoritetsval, om resonemanget föres helt avskilt från realiteterna. Men vi lever i ett land, där
traditionen sedan ett par generatio- 130
ner tillbaka räknar med ett flertal partier. Att under sådana förhållanden
införa majoritetsval – om systemet
inte kompletteras och belamras med
ett enormt antal utjämningsmandat __,.
skulle väl i praktiken endast innebära,
att man för en mycket avsevärd framtid permanentar ett så gott som obegränsat maktinnehav hos ett parti,
som redan förlorat sin majoritetsställning och som av socialstatistiska skäl
rimligtvis är dömt att ytterligare
skrumpna ihop i framtiden. Samma
parti har redan i sin nuvarande
osäkra ställning inom riksdagen gett
prov på en mycket långt gående ovillighet att taga ens måttlig hänsyn till
åsikterna inom den andra hälften av
nationen. Om borgerliga partier skulle
bidra till att genom en alldeles onödig
ändring av valsättet konsolidera och
förlänga denna riktnings maktinnehav på obestämd tid, förefaller detta
vara en handling, som kommer självmordet ganska nära.
Att inskriva parlamentarismen i
själva grundlagen liksom att ge riksdagen ensammakt över lagstiftningen
tillhör det slag av »reformen, som är
fullständigt överflödig för närvarande
och möjligen kan skapa alldeles onö-
diga svårigheter i framtiden. Varför
inte nöja sig med nuvarande praxis
och ha kvar de säkerhetsventiler, som
regeringsformens hittillsvarande text
möjligen kan innebära?
Det är självfallet inte riktigt att
döma författningsutredningen efter de
ovissa och oklara förljudanden om
dess avsikter, som hittills varit synliga.
Men om dessa, mot förväntningarna,
skulle visa sig i huvudsak riktiga, har
utredningen på ett mycket olyckligt
sätt hemfallit åt den bristande instinkt
i fråga om traditionernas reella betydelse och den nervösa klåfingrighet,
som här i Sverige tycks tillhöra de
mest utmärkande egenheterna i vårt
tidsskede.
Centerpartiets anpassningssvårigheter
År 1955 antogs av den dåvarande riksdagsmajoriteten, socialdemokrater och
bondeförbundare, nya regler för företagsbeskattningen, som på en rad
punkter innefattade väsentliga skärpningar. Bland annat skulle nedskrivning av varulager endast medges till
40 procent av värdet i stället för 30
procent. Den nya 40-procentsregeln
skulle emellertid inte genomföras omedelbart. Detta var ogörligt, då det hade
lett till betydande störningar i nä-
ringslivet. Man fastställde för den
skull en viss övergångstid och bestämde, att 40-procentsregeln skulle
träda i kraft från och med 1960 års
taxering.
Mot bakgrund av det försämrade
konjunkturläget har finansministern i
en proposition nyligen föreslagit ytterligare ett års uppskov med ikraftträdandet av den skärpta lagstiftningen. Detta har varit en realistisk
bedömning, kring vilken det icke inneburit någon svårighet att ena de demokratiska partierna. Samma enighet
har emellertid icke kunnat uppnås
vad det gäller det från höger- och
folkpartihåll framförda förslaget om
att göra 30-procentsregeln permanent.
Att man från socialdemokratisk sida
inte varit beredd att frångå sin principiellt avoga inställning till näringslivet, är kanske knappast ägnat att
förvåna. Desto mer förvånansvärt är
det likväl att finna hur centerpartiet
så villigt slagit följe med den tidigare
koalitionspartnern mot ett samlat hö-
ger- och folkpartikrav. Och samtidigt
söker centerpartiet ta åt sig äran av
att ett uppskovsbeslut överhuvudtaget
kommit till. Bakgrunden till detta på-
stående från centerpartiet utgöres av
den omständigheten, att partiet i höstas i en motion framförde de krav,
som nu kommit till synes i regeringens
proposition. Det vill onekligen synas
som om centerpartiet något överskattar sin egen betydelse. Helt uteslutet
torde det i varje fall inte vara, att finansministern, centerpartiets motion
förutan, blivit införstådd med det
omöjliga i att så snabbt omsätta 40-
procentsregeln i praktiken. Av allt att
döma är man dock på centerpartihåll
benägen att i propositionen se ett resultat av egna taktiska ansträngningar.
Men vad hindrade centerpartiet från
att – när propositionen väl förelåg
på riksdagens bord – i stället ansluta
sig till det borgerliga kravet? Då
skulle partiets manövrerande icke
utan fog kunnat betraktas som i hög
grad inbringande – från taktisk synpunkt. sakligt sett och från borgerlig
synpunkt är det svårt att förstå centerpartiets ståndpunkt. I riksdagsdebatten framhöll högermannen hr Hagberg i Malmö, att det framför allt var
tre skäl, som motiverade högerns och
folkpartiets gemensamma ståndpunkt.
För det första skulle 40-procentsregeln
innebära en väsentlig skärpning av
företagsbeskattningen. För det andra
skulle den innebära en beskattning av
rent fiktiva vinster, och för det tredje
slutligen reagerade han mot den retroaktiva karaktär, som 40-procentsregeln skulle få, om den genomfördes
i enlighet med 1955 års intentioner.
För småföretagen skulle 40-procentsregeln medföra en ytterligare pressning uppåt av det ansträngda kostnadsläget. Hr Bengtsson i Jönköping
(cp) underströk emellertid som sin
åsikt, ~att den svenska företagsbeskattningen allmänt anses vara synnerligen
förmånlig jämfört med vad som gäller
i andra länden, ett påstående utan
grund, särskilt med tanke på dubbelbeskattningens verkan i Sverige. Som
ytterligare motivering för sin ståndpunkt anförde hr Bengtson, att konjunkturutvecklingen borde avvaktas,
innan frågan om 40-procentsregelns
10 – ~03443 Svensk Tidskrift H. 3 1959
131
införande definitivt avgöres. Det är
självfallet uppenbart orimligt att i
detta sammanhang åberopa konjunkturpolitiska skäl. Det finns all anledning att instämma med hr Gustafson i
Göteborg (fp) i hans kritik mot centerpartiets och socialdemokraternas
avsikt att så snart lågkonjunkturen är
över tillämpa 40-procentsregeln. »Det
innebär», sade hr Gustafson, »att om
vi får normala konjunkturer och
framtvingar en uppskrivning av lagren, står företagen i en kommande
lågkonjunktur utan den extra reserv
som de nu haft och som visat sig vara
så värdefull inte minst ur sysselsättningsbefrämjande synpunkt. Detta är
alltså vad denna inställning innebär.
I en kommande lågkonjunktur ställer
man företagen utan den extra reserv
de skulle behöva.»
Från samhällsekonomisk synpunkt
är centerpartiets hållning att beklaga.
Hotet från 40-procentsregeln skapar
för många företagare en ovisshet, som
knappast verkar i produktionsbefrämjande riktning. Givetvis innebär det
också svårigheter i planeringen för
många, att inte veta annat än från år
till år hur en väsentlig beskattningsregel skall komma att tillämpas. Ett
permanentande av 30-procentsregeln
hade tvivelsutan utgjort en välkommen stimulans för inte minst många
småföretagare.
Från allmänt politisk synpunkt är
det betänkligt, att centerpartiet icke
velat medverka till en samverkan mellan samtliga borgerliga partier i en
näringspolitisk fråga. Man vill dock
hoppas, att det för centerpartiets roll
är fråga om övergående svårigheter
att anpassa sig till en borgerlig politik.
Nedrustningen av det fria bildningsarbetet
Ecklesiastikministerns nya kulturbudget innebär reella anslagsökningar
132
på 27,6 miljoner kr. Huvudparten av
dem går till den nödvändiga upprustningen av universiteten. För denna
sin omsorg om den högre forskningen
förtjänar herr Edenman ett högt beröm. Samtidigt har han emellertid
tillfogat folkbildningsarbetet ett hårt
slag. Av statsfinansiella skäl ser han
sig nämligen nödsakad att begränsa
statens andel i kostnaderna för den
fria och frivilliga bildningsverksamheten. Hans nedprutning drabbar både
studiecirkelverksamheten och ungdomens fritidsverksamhet.
I en proposition till årets riksdag
föreslås ändrade bestämmelser för
statsbidragen till folkbildningsarbetet.
Enligt nuvarande bestämmelser utgår
statsbidrag till allmän studiecirkel
med högst hälften av de verkliga kostnaderna för handledare eller studiemateriel, dock högst 7: 50 kr. per studietimme. Till ungdomscirkel utgår
statsbidrag med högst 75% av samma
kostnader, dock högst 11 kr. I propositionen föreslås nu att statsbidrag till
allmän studiecirkel utgår med högst
40% av kostnaderna, dock högst 6 kr.
per studietimme, samt för ungdomscirkel med högst 60% för samma kostnader, dock högst 9 kr. per studietimme. Bestämmelserna innebär att
statsbidraget till studiecirklarna skärs
ned med omkring 20% . Maximibidraget för anordnaodet av fritidsgrupp
sänks samtidigt från 6: 50 till 4 kr.
för varje gruppdeltagare. Härigenom
kan trots den beräknade ökningen av
verksamhetens omfattning anslagen
för nästa budgetår bli oförändrade 9
resp. 3 miljoner kr.
Herr Edenmans sparaktion är i
detta fall djupt olustig. Medan föreläsningsverksamheten på många håll fö-
refaller att tyna bort, har utvecklingen
på studiecirkelsområdet både kvantitativt och kvalitativt gått raskt framåt.
Sammanlagt uppgår nu antalet studiecirklar i de tretton statsunderstödda
studieförbunden till omkring 64 000.
Antalet cirklar befinner sig också i
oavlåten tillväxt. Som exempel kan
anföras att studiecirklarna i Medborga~·skolan under året 1957-1958 ökade
med 305 till 6 232. För det nya budgetåret hade studieförbunden, som nu
har 2 245 000 kr. i anslag för organisations- och administrationskostnader,
begärt en ökning med inemot 2,2 miljoner kr. skolöverstyrelsen, som följde
herr Strängs sparsamhetslinje, prutade ner summan till 655 000 kr., av
vilka 400 000 kr. var automatiska ökningar. Herr Edenman vill endast bifalla en ökning med 100 000 kr.
Ecklesiastikministern understryirer
själv det utomordentligt stora värde
som studiecirkelverksamheten har för
kulturlivet och bildningsarbeteL Han
vill därför inte förorda några åtgärder, som kan bli till allvarligt men
för denna verksamhetsform. Minskningen av statsbidraget innebär endast »en omfördelning av kostnaderna
mellan staten och cirkeldeltagarna
och förutsätter därför ökade insatser
från de enskilda deltagarnas sida, insatser som för den enskilde är relativt
blygsamma».
Medan t. ex. i Danmark all studieverksamhet efter Aftenskoleloven är
kostnadsfri, följer herr Edenman en
helt annan linje i sin folkbildningspolitik. Redan nu betalar kursdeltagarna lika stor del som statsanslaget,
ungefär 10 miljoner kr. Nu måste avgifterna ytterligare höjas. Andra konsekvenser kommer sannolikt att bli,
att vissa studiecirklar läggs ner, att
kvaliteten på lärarkrafter och hjälpmedel sjunker, att antalet lektionstimmar minskas och att bokrabatterna
faller bort. Den tidigare glädjande
framstegstakten bromsas upp, och genom de minskade bidragen till administrationskostnader kommer studieförbunden att hämmas i hela sin verksamhet.
Särskilt beklaglig är nedprutningen
av bidragen till de s. k. fritidsgrupperna, som lockar allt flera ungdomar
och som blivit ett av samhällets positiva åtgärder mot ungdomsbrottsligheten. Man räknar med att denna
verksamhet nu når omkring 30% av
ungdomen i aktuell ålder. Hälften av
ungdomarna har inte varit medlemmar i någon ungdomssammanslutning.
Herr Edenman betonar, att avsikten
med kostnadsbegränsningen för staten inte är att begränsa denna prisvärda fritidsverksamhet för ungdom,
men en sådan följd får nog hans åtgärd i alla fall. I denna tid, när ungdomen översvämmas av osovrat material från tidningar, film, radio och
television, har staten skyldighet att
lära den att bena upp begreppen. Man
kan inte hoppas på att de enskilda
deltagarna själva skall bekosta under- 133
visningen. Här måste staten helhjärtat
träda i bräschen.
Den energiska verksamhet, som
folkbildningskretsarna utövar, har
hittills varit en ljuspunkt, ett av de
mest glädjande dragen i vår andliga
beredskap. Allt flera svenskar har
dragits in i bildningsarbetet. Många
har i studiecirklarna lärt sig intresse
för allmänna frågor och skolats i den
politiska tjänsten i kommuner och
riksdag. Folkbildningsverksamheten
har också visat sig vara ett ypperligt
medel att nå ungdomen och engagera
den för kulturella och samhälleliga
frågor. En begränsning av statens
medverkan kan leda till ett förtvinande av hela denna lovande utveckling. Herr Edenmans prutningsförslag
är ett andligt fattigdomsbevis för vår
materiellt högtstående nation!
DAGENSFRÅGOR
Berlin
De politiska växelbad med vars hjälp
Chrusjtjev anser sig kunna komma till
rätta med västsidans obstinata omedgörlighet i Berlinfrågan är otvivelaktigt påfrestande för en patient som
inte längre har ungdomens robusta
hälsa. Passagerna blir allt snabbare,
de västliga utrikesministeriernas experter hinner inte analysera den senaste Moskva-noten eller separera valdemagogi från seriösa anbudsposter i
Chrusjtjevs senaste tal förrän nya och
överraskande referat matas fram ur
teleprintrarna.
Vad kan orsaken vara till att Sovjet valt just denna tidpunkt att akutisera motsättningarna på den allra
mest inflammerade punkten i anliggningsytan mellan öst och väst, samtidigt som man underlåtit att följa upp
halvfärdiga framgångar på marknader
av betydligt lättare slag: Egypten,
Persien, Finland. I fråga om tidpunkten gäller väl, att Moskva inte behövt
anlita den mera sofistikerade delen
av sin underrättelseapparat för att
konstatera att väst just nu och en tid
framöver befinner sig i ett markerat
svaghetstillstånd. Militärt står man
mitt i skalömsningen mellan konventionellt bombflyg och robotar. Den politiska ledningen är försvagad av sjukdom, ålderdom och allsköns interna
bekymmer.
När man i väst bedömer rysk utrikespolitik sker detta oftast fortfarande
med utgångspunkt från föreställningen, att denna liksom på Stalins tid
icke har någon inrikespolitisk dimension, att den i huvudlinjer såväl som
i enskildheter fastlägges av den som
för tillfället sitter på pyramidens
topp utan sidoblickar på hemmaopinionen. Det är mot denna bakgrund ägnat att åstadkomrna förvirring i väst när ett inlägg i den utrikespolitiska debatten från Chrusjtjevs
sida av honom själv efteråt med ett
flin betecknas såsom valpropaganda.
Självfallet äger inte det ryska folkets breda massa något som helst inflytande över utrikespolitiken. Å andra
sidan förefaller det ostridigt att
Chrusjtjevs politik i en helt annan
grad än Stalins baseras på kontakt
med en kvalificerad opinion, närmast
partiets toppskikt. Såsom den engelske journalisten Edward Crankshaw
nyligen framhållit i en mycket beaktansvärd artikelserie i Observer är
Chrusjtjevs position inte etablerad i
stalinistisk mening: ingen ledare kan
numera bli starkare än systemet
självt. Orsaken till att Chrusjtjev lyckades få exekutiven med sig mot Malenkov var att den senare försökte att
etablera sig såsom envåldshärskare av
stalinistisk typ och med utnyttjandet
av stalinistiska metoder. Chrusjtjev
framstår som den s. k. inre partidemokratiens gemensamrna nämnare
och har därigenom – och sannolikt
även av personlig läggning – ett lö-
pande behov att övertyga, att propagera, att vinna popularitet.
Inom det ryska toppskiktet torde
f. n. härska en utomordentligt stark
känsla av övertag över västern i rnilitärt såväl som diplomatiskt avseende.
Det markerade försprång på robotrustningsområdet, som i amerikansk
militärjournalistik kallats :.the missile
gap:., har givetvis i Moskva underblåst
en tendens att vilja smida medan järnet är varmt. Vad man tänker sig är
nog mindre ett öppet krig än en förhandling med utomordentligt starka
kort på hand. Läget är med andra ord
exakt motsatt det som västmakterna
hoppades kunna åstadkomma genom
NATO – att kunna förhandla med
Sovjet :.from a position of strength:..
Chrusjtjev måste nu med eller mot sin
vilja hålla sig på kammen av denna
aktivistiska våg inom Sovjets ledande
skikt.
Att just Berlin valts som objekt för
denna förhandling under revolverhot
är mindre märkligt. Västberlin har
ända sedan kriget varit den stora läckan i den kommunistiska ångpannan,
den läcka som gör att man inte kan
få trycket att stå helt tillfredsställande
någonstans i satellitvärlden. Det gäller arbetsnormerna i fabrikerna i
första hand. Efter Berlinupproret har
man inte vågat någon riktigt hård
dust med den östtyska arbetarvärlden.
Varje försök att öka utsvettningen i
form av höjda prestationsnormer har
till följd ännu högre flyktsiffror via
Berlin. Det gäller indoktrineringen av
de intellektuella, som inte kan ta nå-
gon riktig fart så länge flyktvägen
västerut ännu står öppen. Demoraliseringen stannar inte väster om OderNeisse: en slutgiltig likvidering av
vad som är kvar av epoken Gomulka
kan knappast tänkas förrän vägen
över Berlin täpps till.
Det är mot bakgrunden av dessa för
disciplinen inom hela satellitvärlden
så väsentliga förhållanden som aktionen mot Berlin får ses. Västsidan
kommer i maj att stå inför sitt hittills
allvarligaste ställningstagande. Med
hänsyn till att man i. Washington re- 123
dan låtit sin procedurordning fram till
första skottet på autostradan till Berlin läcka ut förefaller dessvärre utsikterna inför sommaren 1959 inte påfallande ljusa.
Invitationen till Krusjtjev
Den 25 februari meddelades officiellt
att Sovjetunionens ministerpresident,
Nikita Krusjtjev, fått definitiva inbjudningar att i år besöka Danmark,
Norge och Sverige. Beträffande tidpunkten för besöket angavs – diplomatiskt nog – att den borde vara
lämplig för båda parter. Från svenskt
håll tillades att mitten av augusti
skulle passa bra för svenska regeringen.
Invitationen till Krusjtjev föregicks
av en livlig offentlig diskussion av en
art, som inte vanligen brukar förknippas med besök av statsmän från främmande länder. För att få de rätta hållpunkterna för ett bedömande ·av denna diskussion torde det vara ändamålsenligt att rekapitulera resp. rekonstruera :.affären Krusjtjevs:. förhistoria. ·
Utgångspunkten var otvivelaktigt
det besök, som de skandinaviska ländernas statsministrar – först Gerhardsen och H. C. Hansen, därefter Erlander- i början på år 1956 avlade i
Sovjetunionen. Detta följdes såsom en
i den uppkomna situationen naturlig
sak av en inbjudan till dåvarande
ryske regeringschefen Bulganin ·resp.
förste partisekreterare Krusjtjev om
ett återbesök. Denna inbjudan, som givetvis skedde i samförstånd de skandinaviska ländernas regeringar emellan, framfördes i slutet av maj 1956
av varje regering för sig genom ambassadörerna i Moskva. Bulganins och
Krusjtjevs svarsvisiter avsågs skola
äga rum på våren 1957 varvid de för- 124
utsattes komma att besöka de tre länderna under en och samma resa.
På hösten 1956 utbröt emellertid
den ungerska folkresningen, som genom en rysk militär intervention
kvävdes i blod. Den spontana och enhälliga avsky, som det ryska övergreppet utlöste inom den demokratiska opinionen i samtliga de skandinaviska länderna, ledde självfallet till
att de ryska ledarnas svarsvisiter uppsköts på obestämd tid.
Två år senare, eller med andra ord
i höstas, aktualiserades frågan om det
ryska besöket på nytt. Exakt hur och
av vilken anledning detta skedde har
tillsvidare inte kunnat fastställas.
Från svensk sida har under hand
gjorts gällande, att initiativet ursprungligen härrörde från den norske
ambassadören i Moskva, Gundersen –
vilket har sitt kuriositetsintresse i betraktande av den norska pressens beskyllningar mot Sverige för att ha
framtvingat den nya invitationen.
Alltnog- i samband med Nordiska
rådets överläggningar i Oslo i november förra året dryftades frågan på
nytt av de skandinaviska regeringarnas representanter. Det sipprade
därvid ut att en inbjudan till den
ryske regeringschefen numera
Krusjtjev, sedan Bulganin eliminerats – var högaktuell; om den tillämnade tidpunkten för besöket blev
dock ingenting bekant. Berlinkrisen
medförde nya betänkligheter mot att
göra inbjudningen definitiv; både på
norskt och danskt håll förmärktes nu
utpräglad tveksamhet. Inför det nordiska ministermötet i Oslo i januari
innevarande år visste emellertid ett
AP-telegram från Köpenhamn, som
åberopade »en välinformerad dansk
källa», berätta att ett definitivt beslut
om den ryska svarsvisiten skulle fattas vid mötet. Det uppgavs också att
inbjudningarna skulle utfärdas inom
kort och gälla någon tidpunkt under
sommaren, som senare skulle fastställas.
På vederbörligt norskt håll dementerades denna uppgift utan vidare, medan det svenska utrikesdepartementet meddelade att frågan ej stod på
dagordningen för mötet, vilket inte
hindrade att den kunde tänkas komma
på tal. Vad hände då vid ministermötet? Så vitt man vet tog Gerhard~
sen upp saken genom att framhålla,
att man antingen måste utfärda en inbjudan eller också skicka återbud;
frågan kunde inte hållas svävande hur
länge som helst. Man torde efter detta
ha fattat ett preliminärt beslut om att
besöket skulle äga rum någon gång
under året, men att den närmare tidpunkten skulle fixeras först efter
fortsatt samråd – detta dels med hänsyn till Berlinkrisen, dels med hänsyn till att H. C. Hansen genom sjukdom varit förhindrad att närmare
dryfta saken med ledande danska politiker utanför regeringen.
Kort efteråt blev statsminister Gerhardsen vid en presskonferens tillfrågad om huruvida Krusjtjev skulle
komma till Skandinavien. Han svarade då: vi väntar att han skall
komma i år. Detta var första gången i
frågans nya skede som en tidsbestämning gjorts från officiellt håll. Därmed
skapades inte blott för norska utan
även för de övriga skandinaviska regeringarnas del vad som måste betraktas som ett fait accompli.
Såväl Erlander, som än mer H. C.
Hansen vilken inte på allvar kommit i
gång med sina sonderingar, torde bokstavligen talat ha tagits med överrumpling genom Gerbardsens uttalande. Anmodad om en kommentar
förklarade Erlander – som från utrikesnämnden väl kände till högerns
och folkpartiets olust inför en inbjudan – att han hoppades att besöket
skulle kunna äga rum i år. Oförberedd på Gerbardsens uttalande som
han var hade han då av allt att döma
inte haft tillfälle att samråda med oppositionsledarna. Hrr Hjalmarson och
Ohlin utfärdade omedelbart deklarationer, i vilka de tog avstånd från
den planerade invitationen, bl. a. med
hänvisning till Ungernhändelserna,
det ryska förtrycket av Balticum, inblandningen i Finlands inre angelä-
genheter och Berlinfrågan. Centerpartiledaren, hr Hedlund, som på sin
tid medföljde Erlander till Ryssland,
uttalade sig inte.
Hrr Hjalmarson och Ohlin fick stöd
framför allt från de ledande folkpartiorganen, medan högertidningarna som
regel intog en så att säga mer realpolitisk hållning. Mest markant tog
denna sig uttryck i Svenska Dagbladet, som t. o. m. begagnade uttrycket
»missriktad talträngdhet» om de bägge
partiledarnas deklarationer.
Även i Norge – där som nämnts
Sverige utpekades som tillskyndare
av invitationen – och framför allt i
Danmark framkallade Gerbardsens
oförmodade tillkännagivande en tämligen kraftig reaktion inom oppositionspartierna och deras press. H. C.
Hansen, som synbarligen iråkat den
mest besvärliga situationen, meddelade
att frågan fick tas under omprövning.
Detta framkallade på sina håll den
föreställningen att Danmark skulle
ändra ståndpunkt och att besöket
följaktligen inte skulle kunna bli av.
Förmodligen berodde denna uppfattning på vad man skulle kunna kalla
ett semantiskt missförstånd. Med omprövning torde den danske regeringschefen inte ha avsett något annat än
att man skulle gå igenom ärendet en
gång till – vilket var så mycket mera
påkallat, som någon genomgång knappast tycks ha skett tidigare. Resultatet blev som bekant, att den danska
regeringen kort efteråt meddelade att
Danmark stod fast vid sitt preliminära
beslut. Därefter utfärdades de tre re- 125
geringarnas samtidiga inbjudan. Den
tidpunkt om vilken man enades har
förestavats av flera skäl, av vilka de
viktigaste sannolikt är dels att man
hoppas att Berlinkrisen då skall ha
fått en lösning, dels att man är angelägen om att få besöket överstökat innan någon ny kris seglar upp.
ödets ironi ville att inbjudningarna
kom att överlämnas samma dag som
den ryske regeringschefen i ett hätskt
tal hotade västmakterna med krig för
Berlinfrågans skull.
Enligt en korrespondens från Moskva, publicerad i Ny Dag den 27 februari har Krusjtjev vid samtal med
medlemmar av Världsfredsrådet förklarat, att han med nöje mottar inbjudan att besöka Skandinavien. Denna
förhandsuppgift fick några veckor
senare officiell rysk bekräftelse.
Hr Hjalmarson har alltid med lika
stor frimodighet som konsekvens hävdat sin rätt att i egenskap av enskild
svensk riksdagsman få säga sitt hjärtas mening om den ryska politiken
och förhållandena i Ryssland. Det är
en ytterst sympatisk ståndpunkt, som
bidragit till att ge utrikesdebatterna i
Sveriges riksdag det lilla mått av friskhet, färg och konkretion de äger. Om
man således både kan förstå och respektera hans – liksom hr Ohlins –
uttalanden i affären Krusjtjev kan
det knappast förnekas att – såsom
läget nu en gång utvecklat sig – åtskilliga skäl talar för att besöket blir
undanstökat. Ingen kan missta sig på
de känslor med vilka den demokratiska opinionen i Sverige omfattar
Krusjtjev och den politik han företräder. Men det är inte det saken gäller. Svenska regeringen har endels
försatt sig endels försatts i en tvångssituation, som det är svårt att bonnetement lösa på annat sätt än det regeringen nödgats välja. Det finns ingen
126
anledning att tro att den – om man
bortser frän hr Undim – gör vad den
gjort för nöjes skull; den gör det för
skams skull.
Roten och upphovet till det onda är
– som framgått – den ryska resa till
vilken hrr Erlander & Co. av den bedrägliga tövädersstämningen i början
av är 1956 .lät förleda sig. Ursprungligen var det ju meningen att den
skulle haft :.privat» karaktär, men den
blev »halvofficiell», enligt hr Erlander
därför att Wallenberg-saken skulle
kunna dryftas. Man hade haft lättare
att ursäkta resan om ett resultat i denna
sak verkligen nätts – men hur som
helst var skadan gjord och stod inte
att ändra. Hur mycket man än må beklaga eller ogilla den erlanderska fraterniseringsfärden, sedan den en gång
skett måste en återvisit betraktas som
mer eller mindre oundviklig.
Att den uppsköts med hänsyn till
Ungern-händelserna är självklart, att
den just nu på nytt aktualiserats är
något som den svenska regeringen
knappast torde kunna lastas för. På-
tryckningar har av allt att döma gjorts
på Sverige inte blott från norskt
utan också – vilket kanske bedömts
väl så viktigt – från finländskt
håll. Xn mindre kan Sverige ställas till ansvar för tidpunktens fixering; den beror helt och hållet på
Gerbardsens lapsus linguae vid den
famösa presskonferensen. I och med
att den hade inträffat återstod i den
skandinaviska enighetens namn inte
mycket annat att göra än att utfärda
inbjudningarna till en viss tid – vilket ger den lärdomen att kontakten
mellan de skandinaviska regeringarna
kunde vara bättre organiserad.
Vad man kan anmärka på synes
vara mindre att regeringarna vidhåller sin ursprungliga ståndpunkt än att
invitationerna utfärdats innan man
vet hur Berlinkrisen avlöper. Däråt
var emellertid i det uppkomna läget
inget att göra och man kan förstå
önskemålet om att snarast få saken ur
världen. Det är svårt att dela Svenska
Dagbladets förhoppningar om att besöket kanske kan bidra till ökad förståelse i Kreml för svensk politik –
den bedömningen förefaller väl optimistisk. Däremot finns all anledning
att instämma i tidningens påpekande
att ingen bör inlägga något mer i
invitationen än vad den verkligen är,
nämligen en hövlighetsåtgärd i enlighet med internationell sedvänja.
Det gäller nu att göra – inte det
bästa möjliga av Krusjtjevs besök, ty
det bästa är en fiende till det goda,
men det minsta möjliga.
Tysk historisk publikation blir !il
kommunistisk
Hur metodiskt den östtyska kommunismen arbetar för att ta dittills objektiva vetenskapliga publikationer i
sin tjänst, visar på nytt ett upprörande
fall i Öst-Berlin. Det gäller :.Jahresberichte fiir deutsche Geschichte:., en
bibliografi över tysk historisk litteratur, som utkommit sedan mitten av
1920-talet och som haft bytesförbindelser med lärda verk över hela världen. Detta verk har hittills åtnjutit ett
högt anseende som opartiskt refererande, politiskt oberoende fackbibliografi. I dagarna har dess utgivare sedan begynnelsen, Werner Schochov,
utsänt ett patetiskt brev till alla de
institutioner, med vilka hans verk
haft bytesförbindelser.
Xnda sedan slutet av det senaste
världskriget har redaktionen för »Jahresberichte» varit knuten till den
tyska vetenskapsakademien i Öst-Berlin. Från första stund har utgivaren
haft att utstå hårda strider med de
kommunistiska myndigheterna för att
bevara tidskriftens objektiva inställning, och fram till sommaren 1958lyckades han framgängsrikt värja redaktionen frän politiska inflytanden.
Detta lyckades trots att bibliografien
våren 1956 underställdes det kommunistinspirerade :~>Institut fiir Geschichte:~> vid akademien.
Våren 1957 var hela manuskriptet
färdigt till bibliografien för åren
1953-1954. I december samma år låg
verket redo att ombrytas för att
kunna publiceras sommaren 1958.
Tryckningen blev emellertid gång på
gång upp~kjuten, samtidigt som motsättningarna växte mellan utgivaren
och »Institut fiir Geschichte». Från institutets håll krävde man att bibliografien skulle reformeras till huvud
och lemmar för att bringas i överensstämmelse med »andan i vår folkdemokratiska stat och med den nya historievetenskap, som utvecklar sig i
vår stat». Institutet preciserade kraven på den tryckfärdiga delen på följande sätt. Urvalsprincipen skulle bli
en annan än tidigare. I stället för att
registrera all nyutkommen litteratur
till Tysklands historia, skulle man ta
med sådana böcker, som främjade
:.den framåtskridande, fredsvänliga,
demokratiska och socialistiska historieskrivningen:.. Ur dessa utgångspunkter kunde delen 1953-1954 varken
godtagas i sin nuvarande eller i lätt
modifierad form.
Eftersom utgivaren inte kunde böja
sig för dessa direktiv, äterstod det endast för honom att dra sig tillbaka.
Han befinner sig nu i Väst-Berlin.
Xven hans närmaste man avlägsnades
från sin post.
Sedan dess har kommunisterna försökt att anskaffa en ny ledning för
bibliografien för att helt omvandla
den tryckfärdiga delen 1953-1954 i
det socialistiska framåtskridandets
anda. De institutioner som har bytesförbindelser med »Jahresberichte fiir
deutsche Geschichte» kommer att i sinom tid kunna beskåda det renoverade verket. De kan därefter fundera
127
över om de i fortsättningen genom
bokbyten bör understödja ett företag
som bara har namnet gemensamt med
det gamla och vars verksamhet är direkt stridande mot fri vetenskap i västerländsk mening.
Kvinnans frigörelse i Algeriet
de Gaulles sanerings- och rekonstruktionsarbete har redan tagit sig uttryck
i ett häpnadsväckande raskt genomfört lagstiftningsarbete. Journal Otficiel sväller av lagar och förordningar,
som kanske i vissa fall även tidigare
regeringar gärna önskat genomföra
men inte haft kraft eller tid nog för.
Av naturliga skäl kommer uppmärksamheten, åtminstone utanför Frankrike, att särskilt koncentreras på det
omfattande programmet för uppryckning av Algeriet – efter sina insatser
på det området måste de Gaulle huvudsakligen komma att bedömas.
För kort tid sedan publicerades en
lag, som säkert kan komma att betyda
lika mycket för att förbättra förhållandena i Algeriet som en del mera
omtalade ekonomiska eller sociala
projekt. Genom lagen av den 4/2 1959
om äktenskap i Algeriet och vissa
andra nordafrikanska områden ges i
ett slag halva Algeriets befolkning,
kvinnorna, en möjlighet till en väsentlig förbättring i en alltför ofta tröstlös tillvaro.
Den hittills rådande mohammedanska rätten har för kvinnorna medfört en starkt underordnad och praktiskt taget rättslös ställning i äktenskapet. Visserligen förekommer månggifte numera mycket sällan. I andra
avseenden har kvinnans situation
dock varit ofri och otrygg. En flicka
har till att börja med inte haft rätt
att på något sätt blanda sig i det val
av make, som hennes far träffat för
hennes räkning – det har också ofta
——————————————————————-
128
hänt att kvinnan inte sett sin man
före bröllopet.
Mycket ofta har det också kunnat
inträffa, att flickor blivit bortgifta redan som barn. — Det för kvinnorna
mest påfrestande och ogynnsamma
har dock varit skilsmässolagstiftningen. En hustru har enligt denna
inte haft möjlighet att få skilsmässa
annat än i vissa strängt begränsade
fall och genom hänvändelse till myndighet. Mannen har däremot i praktiken kunnat skilja sig frän sin hustru
av vilken orsak som helst, helt enkelt
genom att tre gånger uttala formeln
»Jag förskjuter dig». Hustrun har därvid inte kunnat göra anspråk på nå-
gon form av underhåll.
I detta tillstånd innebär den nya
franska lagen genomgripande förändringar. Till att börja med fastslås att
äktenskapet för att äga giltighet förutsätter båda parternas samtycke. Vidare stadgas om minimiålder för äktenskap – 18 är för mannen och 15
år för kvinnan. För att äktenskapet
skall kunna upplösas fordras domstolsutslag, som meddelas på begäran av
endera av makarna. Likställigheten i
detta avseende är otvivelaktigt ur
kvinnornas synpunkt det centrala i
lagen. Denna förutsätter dessutom underhållsskyldighet vid skilsmässa. Lagen talar givetvis även här om båda
makarna som principiellt jämställda.
I verkligheten kommer den självfallet
att fungera som ett skydd för den hittills praktiskt taget rättslösa frånskilda kvinnans intressen.
Det kan redan anses klart, att dc
Gaulle genom den nya äktenskapslagen vunnit mycket starka sympatier
för den franska regimen bland de muselmanska kvinnorna. Det måste hållas i minnet, att den nordafrikanska
nationalismen till stor del behärskas
av fanatiskt mohammedanska grupper.
En seger för dessa skulle för den
kvinnliga delen av befolkningen ingalunda medföra någon »befrielse).
Tvärtom skulle den sannolikt innebära, att den gamla religiöst bestämda
lagstiftningen konserverades, dvs.
fortsatt förtryck och rättslöshet för
kvinnornas del. Påfallande är, att vissa
radikala, starkt känslamättade bedömningar av den algeriska rebellrörelsen, under allmänt tal om frihet
och oberoende, nästan helt synes ha
bortsett från, att problemet rörande
det franska »förtrycket» möjligen kan
te sig annorlunda om det betraktas ur
kvinnlig synpunkt. Den nya äktenskapslagen är ett intressant exempel
på att en utveckling i riktning mot
västerländska ideal om frihet och
människovärde för Algeriets befolkning är beroende av den franska styrelsens fortsatta möjligheter att genomföra sitt moderniseringsarbete.
Från författningsverkstaden
Uppgifterna om den nu pågående fasen i författningsutredningens arbete
har hittills haft karaktär av indiskretioner. Det är därför än så länge synnerligen svårt att få klart för sig, vad
som är verkliga preliminära beslut
och vad som endast är uppslag till dislmssion liksom hur majoritet och minoritet kan förhålla sig i de särskilda
fallen. Men det intryck, som man hittills fått, är tyvärr delvis det av en
besynnerlig lust att föreslå ändringar
för ändringarnas egen skull.
Det borde vara klart för alla, att i
frågor av detta slag varsamhet och
respekt för traditionen påkallas både
av psykologiska skäl och av hänsyn
till landets anseende. Ändringar bör
endast företagas i sådana fall, där de
är önskvärda av vägande praktiska
skäl. Vid bedömandet av vad som
verkligen är praktiskt påkallat, finns
det alla skäl att hålla i minne, hur
smidigt och väl det hos oss liksom i
flera andra länder har varit möjligt
att låta en ny konstitutionell praxis
taga gestalt och slå fullständigt igenom utan några ändringar eller med
relativt obetydliga ändringar av grundlagarnas bokstav.
Att döma av de hittills bekanta indiskretionerna tycks ~tredningen ha
fått för sig, att den bör föreslå samroanförandet av regeringsformens och
riksdagsordningens viktigare bestämmelser i en enda författningstext, vilken ensam skulle få bära namnet
grundlag. Successionsordningen och
tryckfrihetsförordningen skulle enligt
samma källor upphöra att ha denna
beteckning men dock även i fortsättningen kunna ändras blott i samma
former som grundlagen.
Det behövs en mycket livlig verksamhetslust på det konstitutionella
området, parad med stark brist på
kritik och verklighetssinne, för att
finna dessa :.reformen på något sätt
erforderliga. Sedan 1600-talets förra
hälft har vi haft distinktionen mellan
regeringsform och riksdagsordning,
och inte ens den vildaste konstitutionella fantasi kan gärna lyckas att göra
det sannolikt, att detta vållat några
svårare olägenheter. Vår regeringsform är Europas äldsta skrivna författning, överträffad blott av Förenta staternas konstitution av 1789. Regeringsformens höga ålder är inte endast ett
historiskt traditionsvärde, som på ett
lyckligt och lättfattligt sätt markerar
kontinuiteten i vår historiska utveckling, det är en ingalunda föraktlig
psykologisk tillgång utåt, som stärker
vår prestige. Att offra dessa värden
på det onyanserade reformjäktets altare borde vara uteslutet. Endast de
mest tvingande praktiska skäl – och
vilka skulle de väl vara’l – skulle
kunna göra en förändring här rimlig.
Successionsordningen har haft
grundlagskaraktär, sedan detta begrepp först utbildades, tryckfrihets- 129
ordningen fick det första gången
1766 och har sedan haft det från 1809.
Utredningen tycks som sagt anse, att
bägge fortfarande i realiteten skulle
få ha denna karaktär. Varför i all
världen skulle de då inte också få
fortsätta att kallas grundlagar’! Eller
ligger under denna egendomliga distinktion något slags baktankar’!
Enligt förljudanden skulle en majoritet inom utredningen troligen
kunna väntas föreslå införandet av ett
enkammarsystem. Det kan förvisso
med skäl sägas, att våra båda kamrar
efter 1919 med tiden blivit varandra
så lika, att förutsättningarna för två-
kammarsystemet i betänklig mån rubbats eller försvunnit. Men en konservativ uppfattning borde väl rimligtvis
vara att söka råda bot på detta förhållande inte genom att avskaffa
första kammaren utan genom att
konstruera en mera ändamålsenlig
sådan kammare. Det gäller alltjämt
att i sådana former, som passar tiden, förebygga de vådor, som kunna
hota från illa genomtänkta beslut
av en enda, genom direkta val utsedd församling, och att säkerställa en
behörig representation för sådana viktiga grupper och intressen inom samhället, som ej kommer till sin fulla
rätt i en rent folkvald kammare. Problemet är säkerligen ytterst svårlöst,
allra helst sedan den korporativa representationen råkat i vanrykte genom
1930-talets händelser. Men för ett konservativt parti borde det vara en bjudande plikt att gripa sig an därmed
och inte nöja sig med att passivt åse
den nuvarande föga lyckade första
kammarens avveckling.
Mycket oviss förefaller utredningens
ställning att vara i fråga om valmetoden. Åtskilliga goda principiella skäl
kan anföras för majoritetsval, om resonemanget föres helt avskilt från realiteterna. Men vi lever i ett land, där
traditionen sedan ett par generatio- 130
ner tillbaka räknar med ett flertal partier. Att under sådana förhållanden
införa majoritetsval – om systemet
inte kompletteras och belamras med
ett enormt antal utjämningsmandat __,.
skulle väl i praktiken endast innebära,
att man för en mycket avsevärd framtid permanentar ett så gott som obegränsat maktinnehav hos ett parti,
som redan förlorat sin majoritetsställning och som av socialstatistiska skäl
rimligtvis är dömt att ytterligare
skrumpna ihop i framtiden. Samma
parti har redan i sin nuvarande
osäkra ställning inom riksdagen gett
prov på en mycket långt gående ovillighet att taga ens måttlig hänsyn till
åsikterna inom den andra hälften av
nationen. Om borgerliga partier skulle
bidra till att genom en alldeles onödig
ändring av valsättet konsolidera och
förlänga denna riktnings maktinnehav på obestämd tid, förefaller detta
vara en handling, som kommer självmordet ganska nära.
Att inskriva parlamentarismen i
själva grundlagen liksom att ge riksdagen ensammakt över lagstiftningen
tillhör det slag av »reformen, som är
fullständigt överflödig för närvarande
och möjligen kan skapa alldeles onö-
diga svårigheter i framtiden. Varför
inte nöja sig med nuvarande praxis
och ha kvar de säkerhetsventiler, som
regeringsformens hittillsvarande text
möjligen kan innebära?
Det är självfallet inte riktigt att
döma författningsutredningen efter de
ovissa och oklara förljudanden om
dess avsikter, som hittills varit synliga.
Men om dessa, mot förväntningarna,
skulle visa sig i huvudsak riktiga, har
utredningen på ett mycket olyckligt
sätt hemfallit åt den bristande instinkt
i fråga om traditionernas reella betydelse och den nervösa klåfingrighet,
som här i Sverige tycks tillhöra de
mest utmärkande egenheterna i vårt
tidsskede.
Centerpartiets anpassningssvårigheter
År 1955 antogs av den dåvarande riksdagsmajoriteten, socialdemokrater och
bondeförbundare, nya regler för företagsbeskattningen, som på en rad
punkter innefattade väsentliga skärpningar. Bland annat skulle nedskrivning av varulager endast medges till
40 procent av värdet i stället för 30
procent. Den nya 40-procentsregeln
skulle emellertid inte genomföras omedelbart. Detta var ogörligt, då det hade
lett till betydande störningar i nä-
ringslivet. Man fastställde för den
skull en viss övergångstid och bestämde, att 40-procentsregeln skulle
träda i kraft från och med 1960 års
taxering.
Mot bakgrund av det försämrade
konjunkturläget har finansministern i
en proposition nyligen föreslagit ytterligare ett års uppskov med ikraftträdandet av den skärpta lagstiftningen. Detta har varit en realistisk
bedömning, kring vilken det icke inneburit någon svårighet att ena de demokratiska partierna. Samma enighet
har emellertid icke kunnat uppnås
vad det gäller det från höger- och
folkpartihåll framförda förslaget om
att göra 30-procentsregeln permanent.
Att man från socialdemokratisk sida
inte varit beredd att frångå sin principiellt avoga inställning till näringslivet, är kanske knappast ägnat att
förvåna. Desto mer förvånansvärt är
det likväl att finna hur centerpartiet
så villigt slagit följe med den tidigare
koalitionspartnern mot ett samlat hö-
ger- och folkpartikrav. Och samtidigt
söker centerpartiet ta åt sig äran av
att ett uppskovsbeslut överhuvudtaget
kommit till. Bakgrunden till detta på-
stående från centerpartiet utgöres av
den omständigheten, att partiet i höstas i en motion framförde de krav,
som nu kommit till synes i regeringens
proposition. Det vill onekligen synas
som om centerpartiet något överskattar sin egen betydelse. Helt uteslutet
torde det i varje fall inte vara, att finansministern, centerpartiets motion
förutan, blivit införstådd med det
omöjliga i att så snabbt omsätta 40-
procentsregeln i praktiken. Av allt att
döma är man dock på centerpartihåll
benägen att i propositionen se ett resultat av egna taktiska ansträngningar.
Men vad hindrade centerpartiet från
att – när propositionen väl förelåg
på riksdagens bord – i stället ansluta
sig till det borgerliga kravet? Då
skulle partiets manövrerande icke
utan fog kunnat betraktas som i hög
grad inbringande – från taktisk synpunkt. sakligt sett och från borgerlig
synpunkt är det svårt att förstå centerpartiets ståndpunkt. I riksdagsdebatten framhöll högermannen hr Hagberg i Malmö, att det framför allt var
tre skäl, som motiverade högerns och
folkpartiets gemensamma ståndpunkt.
För det första skulle 40-procentsregeln
innebära en väsentlig skärpning av
företagsbeskattningen. För det andra
skulle den innebära en beskattning av
rent fiktiva vinster, och för det tredje
slutligen reagerade han mot den retroaktiva karaktär, som 40-procentsregeln skulle få, om den genomfördes
i enlighet med 1955 års intentioner.
För småföretagen skulle 40-procentsregeln medföra en ytterligare pressning uppåt av det ansträngda kostnadsläget. Hr Bengtsson i Jönköping
(cp) underströk emellertid som sin
åsikt, ~att den svenska företagsbeskattningen allmänt anses vara synnerligen
förmånlig jämfört med vad som gäller
i andra länden, ett påstående utan
grund, särskilt med tanke på dubbelbeskattningens verkan i Sverige. Som
ytterligare motivering för sin ståndpunkt anförde hr Bengtson, att konjunkturutvecklingen borde avvaktas,
innan frågan om 40-procentsregelns
10 – ~03443 Svensk Tidskrift H. 3 1959
131
införande definitivt avgöres. Det är
självfallet uppenbart orimligt att i
detta sammanhang åberopa konjunkturpolitiska skäl. Det finns all anledning att instämma med hr Gustafson i
Göteborg (fp) i hans kritik mot centerpartiets och socialdemokraternas
avsikt att så snart lågkonjunkturen är
över tillämpa 40-procentsregeln. »Det
innebär», sade hr Gustafson, »att om
vi får normala konjunkturer och
framtvingar en uppskrivning av lagren, står företagen i en kommande
lågkonjunktur utan den extra reserv
som de nu haft och som visat sig vara
så värdefull inte minst ur sysselsättningsbefrämjande synpunkt. Detta är
alltså vad denna inställning innebär.
I en kommande lågkonjunktur ställer
man företagen utan den extra reserv
de skulle behöva.»
Från samhällsekonomisk synpunkt
är centerpartiets hållning att beklaga.
Hotet från 40-procentsregeln skapar
för många företagare en ovisshet, som
knappast verkar i produktionsbefrämjande riktning. Givetvis innebär det
också svårigheter i planeringen för
många, att inte veta annat än från år
till år hur en väsentlig beskattningsregel skall komma att tillämpas. Ett
permanentande av 30-procentsregeln
hade tvivelsutan utgjort en välkommen stimulans för inte minst många
småföretagare.
Från allmänt politisk synpunkt är
det betänkligt, att centerpartiet icke
velat medverka till en samverkan mellan samtliga borgerliga partier i en
näringspolitisk fråga. Man vill dock
hoppas, att det för centerpartiets roll
är fråga om övergående svårigheter
att anpassa sig till en borgerlig politik.
Nedrustningen av det fria bildningsarbetet
Ecklesiastikministerns nya kulturbudget innebär reella anslagsökningar
132
på 27,6 miljoner kr. Huvudparten av
dem går till den nödvändiga upprustningen av universiteten. För denna
sin omsorg om den högre forskningen
förtjänar herr Edenman ett högt beröm. Samtidigt har han emellertid
tillfogat folkbildningsarbetet ett hårt
slag. Av statsfinansiella skäl ser han
sig nämligen nödsakad att begränsa
statens andel i kostnaderna för den
fria och frivilliga bildningsverksamheten. Hans nedprutning drabbar både
studiecirkelverksamheten och ungdomens fritidsverksamhet.
I en proposition till årets riksdag
föreslås ändrade bestämmelser för
statsbidragen till folkbildningsarbetet.
Enligt nuvarande bestämmelser utgår
statsbidrag till allmän studiecirkel
med högst hälften av de verkliga kostnaderna för handledare eller studiemateriel, dock högst 7: 50 kr. per studietimme. Till ungdomscirkel utgår
statsbidrag med högst 75% av samma
kostnader, dock högst 11 kr. I propositionen föreslås nu att statsbidrag till
allmän studiecirkel utgår med högst
40% av kostnaderna, dock högst 6 kr.
per studietimme, samt för ungdomscirkel med högst 60% för samma kostnader, dock högst 9 kr. per studietimme. Bestämmelserna innebär att
statsbidraget till studiecirklarna skärs
ned med omkring 20% . Maximibidraget för anordnaodet av fritidsgrupp
sänks samtidigt från 6: 50 till 4 kr.
för varje gruppdeltagare. Härigenom
kan trots den beräknade ökningen av
verksamhetens omfattning anslagen
för nästa budgetår bli oförändrade 9
resp. 3 miljoner kr.
Herr Edenmans sparaktion är i
detta fall djupt olustig. Medan föreläsningsverksamheten på många håll fö-
refaller att tyna bort, har utvecklingen
på studiecirkelsområdet både kvantitativt och kvalitativt gått raskt framåt.
Sammanlagt uppgår nu antalet studiecirklar i de tretton statsunderstödda
studieförbunden till omkring 64 000.
Antalet cirklar befinner sig också i
oavlåten tillväxt. Som exempel kan
anföras att studiecirklarna i Medborga~·skolan under året 1957-1958 ökade
med 305 till 6 232. För det nya budgetåret hade studieförbunden, som nu
har 2 245 000 kr. i anslag för organisations- och administrationskostnader,
begärt en ökning med inemot 2,2 miljoner kr. skolöverstyrelsen, som följde
herr Strängs sparsamhetslinje, prutade ner summan till 655 000 kr., av
vilka 400 000 kr. var automatiska ökningar. Herr Edenman vill endast bifalla en ökning med 100 000 kr.
Ecklesiastikministern understryirer
själv det utomordentligt stora värde
som studiecirkelverksamheten har för
kulturlivet och bildningsarbeteL Han
vill därför inte förorda några åtgärder, som kan bli till allvarligt men
för denna verksamhetsform. Minskningen av statsbidraget innebär endast »en omfördelning av kostnaderna
mellan staten och cirkeldeltagarna
och förutsätter därför ökade insatser
från de enskilda deltagarnas sida, insatser som för den enskilde är relativt
blygsamma».
Medan t. ex. i Danmark all studieverksamhet efter Aftenskoleloven är
kostnadsfri, följer herr Edenman en
helt annan linje i sin folkbildningspolitik. Redan nu betalar kursdeltagarna lika stor del som statsanslaget,
ungefär 10 miljoner kr. Nu måste avgifterna ytterligare höjas. Andra konsekvenser kommer sannolikt att bli,
att vissa studiecirklar läggs ner, att
kvaliteten på lärarkrafter och hjälpmedel sjunker, att antalet lektionstimmar minskas och att bokrabatterna
faller bort. Den tidigare glädjande
framstegstakten bromsas upp, och genom de minskade bidragen till administrationskostnader kommer studieförbunden att hämmas i hela sin verksamhet.
Särskilt beklaglig är nedprutningen
av bidragen till de s. k. fritidsgrupperna, som lockar allt flera ungdomar
och som blivit ett av samhällets positiva åtgärder mot ungdomsbrottsligheten. Man räknar med att denna
verksamhet nu når omkring 30% av
ungdomen i aktuell ålder. Hälften av
ungdomarna har inte varit medlemmar i någon ungdomssammanslutning.
Herr Edenman betonar, att avsikten
med kostnadsbegränsningen för staten inte är att begränsa denna prisvärda fritidsverksamhet för ungdom,
men en sådan följd får nog hans åtgärd i alla fall. I denna tid, när ungdomen översvämmas av osovrat material från tidningar, film, radio och
television, har staten skyldighet att
lära den att bena upp begreppen. Man
kan inte hoppas på att de enskilda
deltagarna själva skall bekosta under- 133
visningen. Här måste staten helhjärtat
träda i bräschen.
Den energiska verksamhet, som
folkbildningskretsarna utövar, har
hittills varit en ljuspunkt, ett av de
mest glädjande dragen i vår andliga
beredskap. Allt flera svenskar har
dragits in i bildningsarbetet. Många
har i studiecirklarna lärt sig intresse
för allmänna frågor och skolats i den
politiska tjänsten i kommuner och
riksdag. Folkbildningsverksamheten
har också visat sig vara ett ypperligt
medel att nå ungdomen och engagera
den för kulturella och samhälleliga
frågor. En begränsning av statens
medverkan kan leda till ett förtvinande av hela denna lovande utveckling. Herr Edenmans prutningsförslag
är ett andligt fattigdomsbevis för vår
materiellt högtstående nation!