Statsverkspropositionen
1959
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
STATSVERKSPROPOSITIONEN
I VALRÖRELsEN i september förra
året, eller således för mindre än fyra
månader sedan, försäkrades från
regeringens sida, att några skatteskärpningar eller någon ny omsättningsskatt icke vore att befara »i
rådande konjunkturläge». Med denna ingalunda spontant utan först
efter upprepade frågor från oppositionens, särskilt högerpartiets, sida
lämnade deklaration nåddes väl
vad man åsyftade: att förtaga intrycket av kritiken mot den förda
politiken och att lugna väljarna inför ett för socialdemokratien utomordentligt viktigt val.
Redan några veckor efter valet
började man emellertid inQffi fackföreningsrörelsen och socialdemokratiska partiet att tala om behovet
av nya statsskatter. Och genom den
av finansministern framlagda statsverkspropositionen får vi nu ett
otvetydigt besked om att en ofantlig skatteskärpning i själva verket
är det som leker regeringen i hå-
gen. Visserligen presenteras icke ett
definitivt förslag; liksom förra året
är budgeten ofullständig och avgö-
randet om inkomsterna har skjutits till fram på våren. Men finansministern har tydligt tillkännagivit,
att han vill ha en inkomstförstärkning för statskassan på inte mindre
än mellan 500 och l 000 miljoner
kronor för budgetåret 1959j60 för
att totalbudgetens underskott skall
kunna hållas vid 2 000 miljoner
kronor! Vad riksdagen fått att begrunda är om detta skall ske genom höjning av uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten, skärpningar av skatterna på
större inkomster och förmögenheter samt av diverse punktskatter,
eller en allmän omsättningsskatt.
Halten av regeringens utfästelser
och misslyckandet att bibehålla
kontrollen över den statsfinansiella utvecklingen har aldrig så skoningslöst blivit avslöjade som genom det material som nu framlagts.
Läget är allvarligt redan nu och ter
sig mycket bekymmersamt för de
närmaste åren.
Vi kan konstatera följande: Bristen på totalbudgeten för nu lö-
pande budgetår har redan stigit
med 700 milj. kronor utöver beräkningarna i juli 1958 och kommer
under våren att stiga med ytterligare ett eller annat hundratal miljoner kronor. Driftbudgeten för
1959j60 blir vid oförändrade skatter och skattesatser underbalanserad med 500 å 600 milj. kronor –
tilläggsstater och anslagsöverskridanden m. m. oberäknade – och
2
medelsbehovet på kapitalbudgeten
blir säkerligen betydligt mer än
1 800 miljoner kronor. Tendensen i
utvecklingen understrykes av uppgiften, att driftbudgeten för 1960J61
och 1961j62 kommer att utvisa
ännu större underskott än under
1959j60. Med hastigt stigande statsutgifter och stagnerande statsinkomster närmar vi oss snabbt ett
ohållbart läge med allvarliga konsekvenser för hela samhällshushållningen.
statsverkspropositionen ger som
synes anledning till åtskilliga reflektioner, men vi måste här begränsa oss till att ytterligare framföra endast några synpunkter.
För det första är det egendomligt,
att man i nu rådande konjunkturläge med skärpt priskonkurrens
för näringslivet på de utländska
marknaderna och tendenser till avmattning och sysselsättningssvårigheter icke ifrågasätter någon ordentlig lättnad i företagens beskattning. Det är ju dock deras utveckling som är grundvalen för det ekonomiska framåtskridandet och vå-
ra möjligheter att upprätthålla och
förkovra den materiella standarden. Kravet på sänkning av den
extra bolagsskatten avvisas med
den cyniska förklaringen, att detta
kommer att ske först, om regeringen får bifall till sitt förslag om
obligatorisk tilläggspensionering!
Och i ett läge, då det framför allt
behövdes en betydlig lättnad för
näringslivet att få kapital för de
produktionsinvesteringar som konkurrensen och den tekniska utvecklingen gör ofrånkomliga, är
man i färd med att ytterligare öka
statens väldiga anspråk på kapitalmarknaden.
För det andra kan det ifrågasättas, om vi kommer någon vart med
den nödiga saneringen av statsfinanserna, utan att kraftiga besparingar görs på statsbudgeten. Det
räcker inte att berömma sig av en
restriktiv behandling av myndigheternas anslagsäskanden, när underskottet ändå blir bortåt miljarden
kronor. Det är icke besparing att
låta utgiftsstaten svälla och på nä-
ringslivet och de enskilda hushållen övervältra ansvaret för finansieringen. Vad som behövs är så-
dana nedskärningar i anspråken,
att skatterna åtminstone inte stiger, om de icke omedelbart kan
sänkas. Att en sådan politik måste
komma att drabba de kostnadskrä-
vande åtgärder som beslutats bl. a.
på socialpolitikens område är
ofrånkomligt. Även tidpunkten för
den nyligen antagna folkpensionsreformens genomförande kan komma i blickfältet. Besparingar av nö-
dig storleksordning kan inte vinnas
genom att plocka litet här och där
bland tusentals utgiftsposter för
den egentliga – och ofrånkomliga
– statsverksamheten. Resultat kan
icke vinnas, om vi inte kritiskt
granskar framför allt det fåtal jätteposter -väsentligen avseende inkomsttransfereringar — vilka tillsamman tager det största utrymmet
på utgiftssidan.
Den politik som skisserats i årets
statsverksproposition och de resonemang som där förts har undanröjt alla förutsättningarna för en
allmän demokratisk samverkan i
hithörande frågor. Regeringen vidhäller benhårt sin linje: snabbt
ökad socialisering av inkomsterna i
3
landet och av statens makt över det
ekonomiska livet. En spllttrad opposition betyder stöd åt den linjen.
Borgerlig samverkan är det enda
som kan ge oss förhoppningen att
den allvarsamma statsfinansiella
utvecklingen skall kunna brytas.
I VALRÖRELsEN i september förra
året, eller således för mindre än fyra
månader sedan, försäkrades från
regeringens sida, att några skatteskärpningar eller någon ny omsättningsskatt icke vore att befara »i
rådande konjunkturläge». Med denna ingalunda spontant utan först
efter upprepade frågor från oppositionens, särskilt högerpartiets, sida
lämnade deklaration nåddes väl
vad man åsyftade: att förtaga intrycket av kritiken mot den förda
politiken och att lugna väljarna inför ett för socialdemokratien utomordentligt viktigt val.
Redan några veckor efter valet
började man emellertid inQffi fackföreningsrörelsen och socialdemokratiska partiet att tala om behovet
av nya statsskatter. Och genom den
av finansministern framlagda statsverkspropositionen får vi nu ett
otvetydigt besked om att en ofantlig skatteskärpning i själva verket
är det som leker regeringen i hå-
gen. Visserligen presenteras icke ett
definitivt förslag; liksom förra året
är budgeten ofullständig och avgö-
randet om inkomsterna har skjutits till fram på våren. Men finansministern har tydligt tillkännagivit,
att han vill ha en inkomstförstärkning för statskassan på inte mindre
än mellan 500 och l 000 miljoner
kronor för budgetåret 1959j60 för
att totalbudgetens underskott skall
kunna hållas vid 2 000 miljoner
kronor! Vad riksdagen fått att begrunda är om detta skall ske genom höjning av uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten, skärpningar av skatterna på
större inkomster och förmögenheter samt av diverse punktskatter,
eller en allmän omsättningsskatt.
Halten av regeringens utfästelser
och misslyckandet att bibehålla
kontrollen över den statsfinansiella utvecklingen har aldrig så skoningslöst blivit avslöjade som genom det material som nu framlagts.
Läget är allvarligt redan nu och ter
sig mycket bekymmersamt för de
närmaste åren.
Vi kan konstatera följande: Bristen på totalbudgeten för nu lö-
pande budgetår har redan stigit
med 700 milj. kronor utöver beräkningarna i juli 1958 och kommer
under våren att stiga med ytterligare ett eller annat hundratal miljoner kronor. Driftbudgeten för
1959j60 blir vid oförändrade skatter och skattesatser underbalanserad med 500 å 600 milj. kronor –
tilläggsstater och anslagsöverskridanden m. m. oberäknade – och
2
medelsbehovet på kapitalbudgeten
blir säkerligen betydligt mer än
1 800 miljoner kronor. Tendensen i
utvecklingen understrykes av uppgiften, att driftbudgeten för 1960J61
och 1961j62 kommer att utvisa
ännu större underskott än under
1959j60. Med hastigt stigande statsutgifter och stagnerande statsinkomster närmar vi oss snabbt ett
ohållbart läge med allvarliga konsekvenser för hela samhällshushållningen.
statsverkspropositionen ger som
synes anledning till åtskilliga reflektioner, men vi måste här begränsa oss till att ytterligare framföra endast några synpunkter.
För det första är det egendomligt,
att man i nu rådande konjunkturläge med skärpt priskonkurrens
för näringslivet på de utländska
marknaderna och tendenser till avmattning och sysselsättningssvårigheter icke ifrågasätter någon ordentlig lättnad i företagens beskattning. Det är ju dock deras utveckling som är grundvalen för det ekonomiska framåtskridandet och vå-
ra möjligheter att upprätthålla och
förkovra den materiella standarden. Kravet på sänkning av den
extra bolagsskatten avvisas med
den cyniska förklaringen, att detta
kommer att ske först, om regeringen får bifall till sitt förslag om
obligatorisk tilläggspensionering!
Och i ett läge, då det framför allt
behövdes en betydlig lättnad för
näringslivet att få kapital för de
produktionsinvesteringar som konkurrensen och den tekniska utvecklingen gör ofrånkomliga, är
man i färd med att ytterligare öka
statens väldiga anspråk på kapitalmarknaden.
För det andra kan det ifrågasättas, om vi kommer någon vart med
den nödiga saneringen av statsfinanserna, utan att kraftiga besparingar görs på statsbudgeten. Det
räcker inte att berömma sig av en
restriktiv behandling av myndigheternas anslagsäskanden, när underskottet ändå blir bortåt miljarden
kronor. Det är icke besparing att
låta utgiftsstaten svälla och på nä-
ringslivet och de enskilda hushållen övervältra ansvaret för finansieringen. Vad som behövs är så-
dana nedskärningar i anspråken,
att skatterna åtminstone inte stiger, om de icke omedelbart kan
sänkas. Att en sådan politik måste
komma att drabba de kostnadskrä-
vande åtgärder som beslutats bl. a.
på socialpolitikens område är
ofrånkomligt. Även tidpunkten för
den nyligen antagna folkpensionsreformens genomförande kan komma i blickfältet. Besparingar av nö-
dig storleksordning kan inte vinnas
genom att plocka litet här och där
bland tusentals utgiftsposter för
den egentliga – och ofrånkomliga
– statsverksamheten. Resultat kan
icke vinnas, om vi inte kritiskt
granskar framför allt det fåtal jätteposter -väsentligen avseende inkomsttransfereringar — vilka tillsamman tager det största utrymmet
på utgiftssidan.
Den politik som skisserats i årets
statsverksproposition och de resonemang som där förts har undanröjt alla förutsättningarna för en
allmän demokratisk samverkan i
hithörande frågor. Regeringen vidhäller benhårt sin linje: snabbt
ökad socialisering av inkomsterna i
3
landet och av statens makt över det
ekonomiska livet. En spllttrad opposition betyder stöd åt den linjen.
Borgerlig samverkan är det enda
som kan ge oss förhoppningen att
den allvarsamma statsfinansiella
utvecklingen skall kunna brytas.