Dagens frågor

DAGENS FRÅGOR
Svenska atomvapen
Debatten om huruvida värt försvar
bör förstärkas med atomvapen kan
sammanfattad studeras i två var på sitt
sätt intressanta böcker. I en skrift kallad Skall Sverige ha atombomb?
(Amsa förlag, pris 3: 75) föreligger
de anföranden som hölls vid AMSA:s
opinionsmöte i Borgarskolan i oktober 1958. I lugn och ro kan man där
granska de argument som framföras
av de mest prominenta i det läger
som bekämpar försvarets modernisering. — Framställningen är genomgående starkt känslomättad. Leninpristagaren Artur Lundkvist bidrar
för sin del med en dikt, ur vilken
några rader må anföras:
Geni och galning. Galning och geni.
Och diktaren ropar i stormen
sliten mellan fruktan och hopp. (S. 41.)
Ofta får läsaren ett intryck av, att
hr Lundkvists kompanjoner befinner
sig i ett liknande predikament. Man
blir livligt övertygad om de medverkandes varma hjärtelag och iver för
fredens sak; men den som söker efter
egentlig argumentering blir ofta besviken.
Några tankar ur arsenalen förtjä-
nar att framhållas. En märklig variant
av vad som kan kallas provokationsargument förekommer hos professor
Gunnar Beskow. Tanken är, att den
trygghetsvinst atomvapen skulle ge oss
är illusorisk; under alla förhållanden
skulle ju f. ö. ingen militär förstärkning vara att påräkna inom de närmaste tio åren. Däremot finner hr
Beskow, att vi genast skulle råka ut
för vad han kallar »propagandafaran». Förekomsten av svenska atomvapen, som kan påstås vara potentiella anfallsvapen, skulle kunna ge
en angripare en förevändning för att
slå till. »Det världshistoriska nya är
ju att våld och övergrepp måste moraliskt motiveras, ledningen för ett
nutida mångkontinentalt maktblock
har att kalkylera med handlingarnas
propagandaeffekt.» (S. 46 f.) Hr Beskow antyder också mycket riktigt att
han ansluter sig till P. A. Fogelströms
bisarra ide att göra Sverige till en rö-
dakorsstat. »Vår egen och andras trygghet gagnas bäst av en praktisk svensk
fredspolitik, som gör aggression mot
Sverige ideologiskt kostsamt.» Hr
Beskow kunde i skrivande stund inte
veta nämnvärt mycket om Tibet, men
t. o. m. han borde ha uppfattat något
om den ungerska tragedien, som kunde ha lärt honom att hela hans konstruktion är illusorisk. Föreställningen att den ryska ledningen, om den
önskade angripa Sverige skulle känna
sig i bryderi för att hitta en propagandamåssig motivering är kanske
rörande; att reflexioner av den halten kan framföras i allvarlig debatt
är beklämmande.
Professor Åke Gustafsson förklarar
sig kämpa mot atomrustning »med
den grad av förnuft jag äger». Hans
förnuft driver honom till en slutsats
som han föreställer sig kärnvapenivrarna inte har klar för sig: »Sverige
kan aldrig bygga upp ett atomförsvar … som kan tävla med eller ens
för en kort tid motstä stormakternas,
178
USA:s och Sovjetunionens.~ Han
tycks inte vilja försöka tränga in i
den tanken, att ingen föreställt sig
något sådant, att meningen fastmer
främst är att ett svenskt försvar med
atomvapen skulle bli i stånd att bjuda
ett avsevärt hårdare motstånd mot invasion än vad som eljest är möjligt
och därigenom verka avskräckande
på en angripare, alltså fredsbevarande.
En viss roll spelar av allt att döma
i AMSA:s föreställningsvärld den tanken, att Sveriges övergång till atomförsvar skulle kunna utlösa liknande
åtgärder i andra stater, och att detta
vore en beklaglig, kanske ödesdiger
utveckling. ~om kärnvapnen förblir
gigantmakternas monopol: betyder
det ökad eller minskad krigsrisk? I
alla händelser minskad ’desperadorisk’ – färre startknappar på vilka
en makthavande galning kan trycka?
Ska förebildslandet Sverige gå före
som första småmakt att skaffa kärnvapen?~ Så långt Beskow (s. 47). Rimligen tror ingen att en svensk galning
skulle trycka på den knapp som sätter
i gång ett krig. Även om hr Beskow
uttrycker sig otydligt torde det vara
meningen att den antydda risken
skulle uppstå i ytterligare någon annan makt, som av vårt dåliga exempel skulle ledas in i atomvapenrustningar. Hr Gustafsson förmodar också (s. 57), att om Sverige började med
kärnvapenprov, skulle sådana följa
~säkerligen också i andra länder utanför stormakternas ram~. Ingen reflexion synes förekomma över frågan
vilka andra stater som kunde sätta
freden i fara, än mindre någon förklaring till det besynnerliga antagandet att dessa makter skulle lyssna till
Sveriges röst Frankrike eller
Schweiz har som bekant lämnat
AMSA:s varningar utan avseende.
*
Det är välgörande att efter studiet
av AMSA:s manifest taga del av det
mest vederhäftiga bidraget hittills till
debatten, den samling av sex fackmannauppsatser som utgivits av Per
Edvin Sköld, Svenska atomvapen.
(Tiden, 9: 75.) Av den emotionella
och irriterade stämningen finns här
intet, ej heller av grumsigheten och
invektiven i AMSA:s polemik. Utrikesexperten Gösta Bringmark uppvisar i en stramt hållen översikt hur
futila de förhoppningar i själva verket är som knytas till förhandlingarna
om nedrustning och atomvapenförbud.
De naturvetenskapliga synpunkter
som nödvändigtvis måste spela en
väsentlig roll – om också inte så avgörande som t. ex. Åke Gustafsson
och hans eftersägare gärna vill hävda
– granskas av tre fackmän, T. R.
Gerholm, A. Engström och K. G. Liining. Dessa uppsatser visar övertygande, att det visserligen föreligger
allvarliga biologiska risker att ta hänsyn till, men att den ohämmade
skräckpropaganda som framföres på
denna punkt från AMSA måste vara
beklämmande överdriven och ensidig.
– De tyngst vägande bidragen i boken är kanske de som behandlar de
utrikespolitiska och militära aspekterna. Byråchefen Siegbahn i UD krossar – suaviter in modo, forliter i re
– de gängse föreställningarna att vi
skulle avvika från neutraliteten genom
att skaffa atomvapen. Av intresse är
också hans analys av påståendet att
vi därigenom skulle lägga hinder i
vägen för en internationell överenskommelse om förbud: ~Det andra argumentet, nämligen att en spridning
av atomvapeninnehavet skulle försvåra en överenskommelse om ett
allmänt förbud mot dessa vapen, synes
emellertid inte vara särskilt starkt.
Stormakterna har nu i omkring 13 år
diskuterat ett sådant förbud utan att
komma till något resultat. Om en utökning av antalet medlemmar i atomklubben skulle ha någon effekt på
dessa förhandlingar, borde den väl
snarast gå i riktning mot att påskynda en överenskommelse inför hotet
om en ytterligare utökning. Komme
stormakterna överens om innehållet i
en sådan överenskommelse, är det
orealistiskt att tänka sig att några
mindre stater skulle kunna vägra att
ansluta sig härtill.» (S. 60 f.)
Kapten Nils Sköld redogör för de
strategiska och taktiska synpunkterna
på frågan. Ett utmärkt analyserat exempel frän Karelska näset visar hur
svårt det måste vara för en försvarare att ta upp kampen mot en angripare som inte behöver räkna med att
utsättas för atomvapen, men däremot
kan tvinga försvaret att ta hänsyn till
en sådan risk.
Riksdagsman Per Edvin Sköld har
ställt sig bakom det expertarbete som
resulterat i den föreliggande skriften.
Han redovisar utan omsvep ännu en
gång sin övertygelse att värt försvar
måste förstärkas med atomvapen. Det
är att hoppas, att hans utomordentliga prestige inom socialdemokratien
skall bidraga att underlätta ett positivt ställningstagande frän detta håll.
Landets statsminister har nyligen
upplyst en häpnande allmänhet om att
regeringen ansåg sig behöva »ta sig
en funderare» på vårt viktigaste försvarsproblem. Det hade varit lämpligt
om hr Erlanders funderande hade börjat för några år sedan, så att vi nu hade
fått se ett resultat. Efter ett redan för
längt dröjsmäl vill man hoppas att
hr Sköld och hans medarbetare får
en chans att bli uppmärksammade
under tankemödorna ä högsta ort.
Mrikansk kris
Den senaste tidens oroligheter i Nyasaland har inte kommit som någon
överraskning för den, som en tid följt
179
händelseutvecklingen i denna del av
Afrika. Alltsedan Centralafrikanska
federationen bildades år 1953 genom
ett samgående mellan det självstyrande Sydrhodesia samt de båda brittiska protektoraten Nordrhodesia och
Nyasaland har konflikten legat latent.
Frågan har inte gällt om utan när det
yttre lugnet skulle förbytas i sin motsats.
Sett i ett större sammanhang är de
gångna veckornas händelser i Centralafrika i allmänhet och i Nyasaland i synnerhet endast ett led i den
politiska omdaningsprocess, som
kommit att kallas Afrikas frigörelse.
Liksom tidigare Asien är Afrika nu i
färd med att förvandlas från en av
europeiska kolonialmakter styrd kontinent till en av självständiga nationalstater sammansatt världsdel. Men
medan Asien kunde frigöra sig från ett
kolonialt herravälde under förhållandevis fredliga former är det mycket
som tyder på att den afrikanska frihetskampen kan bli våldsam och blodig. Förklaringen härtill ligger i de
olika sätt på vilka de båda världsdelarna koloniserades.
Europeerna i Asien var på det hela
taget antingen administratörer eller
köpmän, som sällan – huvudsakligen
av klimatologiska skäl – slog rot i
det nya landet, utan vanligen var inställda på att återvända till Europa.
Till Afrika kom den vite mannen
emellertid för att bryta ny mark och
bosätta sig. Särskilt den afrikanska
kontinentens nordligaste och sydligaste delar lämpade sig utmärkt för
en europeisk invandring. Det är i
Algeriet i norr samt i sydafrikanska
unionen och i Rhodesia i söder som
flertalet afrikanska europeer bor. Det
är också dessa delar av Afrika som
f. n. är denna kontinents oroshärdar.
Den vita emigrationen till Afrika
var i princip av samma slag som den
europeiska folkvandringen till Arne- 180
rika, även om den aldrig antog samma proportioner. Men på en väsentlig
punkt skilde sig dessa båda utvandringar från varandra. Europeerna i
Afrika lät den svarta urbefolkningen
vara ifred, medan de amerikanska
pionjärerna förde ett hänsynslöst utrotningskrig gentemot indianerna. Resultatet är att det i dag finns en konflikt mellan vitt och svart i Afrika,
medan Nordamerika inte har något
indianproblem, ehuru det har ett negerproblem.
Men det är en stor skillnad mellan
rasmotsättningarna i Amerika och i
Afrika. I Amerika är det negern som
är upphovet till konflikten i den bemärkelsen att han på grund av sin
hudfärg utgör ett »främmande» element i ett av vita dominerat samhälle.
Det afrikanska rasproblemet har emellertid sin rot i förekomsten av vita.
Om det inte fanns bofasta europeer i
Algeriet, i Rhodesia och i sydafrikanska unionen skulle det inte finnas några rasmotsättningar där. Detta
i och för sig självklara konstaterande
ger emellertid inget svar på frågan
hur raskonflikten i Afrika skall kunna biläggas. Negern i Amerika vill
inte återvända till Afrika, den vite
mannen i Afrika avvisar med bestämdhet tanken på att vända »hem»
till Europa. Europeen i Rhodesia
känner sig lika bofast där som svenskamerikanen i Minnesota. Att återYända till det land varifrån de ursprungligen kom skulle för båda vara
liktydigt med en förvisning.
Lika litet som emigranterna till
Amerika utgör europeerna i Afrika
någon social överklass. Huvudparten
av de franska colons i Algeriet är
småfolk och en stor del av de vita i
Rhodesia är arbetare och bönder.
Dessa människor lever inte, mätt med
europeiska mätt, något lyx- och överklassliv. Men de utgör inte desto
mindre en privilegierad grupp om
man jämför dem med den färgade urbefolkningen. De är dessutom – och
det är detta som förklarar konflikten
mellan vitt och svart – fast beslutna
att försvara sin privilegieställning.
När Centralafrikanska federationen
kom till år 1953 mötte detta en våldsam opposition i dess svartaste och
samtidigt ekonomiskt minst utvecklade del, Nyasaland. Förklaringen härtill var en mycket begriplig fruktan
från de inföddas sida för att komma
under inflytande av europeerna i Rhodesia. Det hjälpte föga att federationens officiella målsättning var att
skapa ett på samarbete mellan vita och
svarta grundat samhälle. Utan att ha
försvurit sig åt de sydafrikanska nationalisternas rasideologi, enligt vilken den vite mannen av Gud är insatt att vara den svartes herre, utsätter europeerna i Rhodesia de infödda
för en behandling för vilken det endast finns ett ord: rasdiskriminering.
Inte endast så att den politiska makten genom rösträttsbestämmelser, som
berövar personer under vissa inkomstoch bildningsstreck allt inflytande,
kommit att läggas i de vitas händer.
De infödda hålls, oavsett sina personliga kvalifikationer, nere både ekonomiskt och kulturellt.
De infödda i Nyasaland står på en
förhållandevis låg utvecklingsnivå,
men de har i Hastings Banda fått en
både skicklig och målmedveten ledare. Denne är i sanning en mycket
egenartad nationalistledare. större
delen av sitt liv har han nämligen tillbringat i Amerika och Europa. Som
13-åring lämnade han sitt hemland
för att via Sydafrika och Förenta staterna hamna i London, där han etablerade sig som läkare. Han släppte
emellertid inte kontakten med hemlandet, och kunde på så sätt från England leda motståndet mot Centralafrikanska federationens tillkomst. Först
1958 kom han tillbaka till Nyasaland
som ledare för kongresspartiet, den
afrikanska nationaliströrelsen.
Bandas hemkomst har inneburit ett
hårdnande motstånd från de inföddas
sida gentemot Centralafrikanska federationen. I så måtto har det varit
förklarligt att han i samband med det
i början av mars i år proklamerade
undantagstillståndet berövades sin frihet samtidigt som kongresspartiet förbjöds, som hans agitation haft Nyasalands utträde ur federationen som
klart uttalad målsättning. Den omständigheten att federationen obestridligen varit till ekonomisk fördel för
Nyasaland har inte fått Banda på
andra tankar. Däremot har några hållbara bevis inte framlagts för den allvarliga anklagelsen att han skulle ha
förberett en massaker i värsta ManMau-stil mot europeer och med dem
samarbetsvilliga afrikaner har någon
grund. De som känner honom gör med
bestämdhet gällande att våldsdåd av
detta slag är honom främmande. Men
att Banda utgör ett hot mot den europeiska befolkningens herravälde är
ställt utom allt tvivel.
Centralafrikanska federationens premiärminister Sir Roy Welensky ser
som sitt stora politiska mål att i samband med den till år 1960 utsatta författningsreformen få federationen förklarad för dominion inom samväldets
ram. Det skulle betyda att Nordrhodesia och Nyasaland upphörde att
vara brittiska protektorat och därmed
i viss mån underställda regering och
parlament i London. Det är denna
utveckling som den afrikanska nationaliströrelsen fruktar mer än någonting annat. Banda och Walensky representerar därför två oförenliga politiska poler. Den sistnämnde har i kraft
av sin nuvarande övermakt med stor
hårdhet slagit till mot den afrikanska
nationaliströrelsen med den officiella
motiveringen att återställa lugn och
ordning. Han kan lyckas – till en tid.
181
På längre sikt löser emellertid truppsändningar och undantagstillstånd
inga problem, de endast förvärrar
dem. Den fruktan de infödda hittills
hyst för de vita har nu förbytts i visshet, och detta kommer endast att öka
deras motstånd.
Mest flagrant har nämligen den vita
undertryckningspolitiken gentemot de
svarta varit i det självstyrande Sydrhodesia, över vilket Storbritannien
inte längre har något som helst inflytande. De speciallagar, som Sydrhodesias premiärminister Sir Edgar
Whitehead låtit dess parlament anta,
har gett myndigheterna extraordinära
befogenheter att inskrida gentemot
de svartas självständighetssträvanden.
Politiskt misshagliga personer kan
utan dom och rannsakan interneras
på obestämd tid, för de makthavande
obekväma organisationer kan förbjudas. I princip skiljer sig därför numera raspolitiken i Sydrhodesia knappast från den i sydafrikanska unionen.
Det är också, med utgångspunkt
från dagens situation, svårt att se hur
det skall vara möjligt att förhindra en
blodig urladdning mellan europeer
och svarta. De vita kämpar förtvivlat
för att behålla en tidigare privilegieställning, men deras numeriska underlägsenhet ger motparten ett kraftigt
övertag. De infödda kan också hämta
inspiration och förtröstan i den frigörelseprocess, som nu pågår i andra
delar av Afrika. I mars 1957 förvandlades den tidigare brittiska kolonien
Guldkusten till den oberoende samväldesstaten Ghana. I oktober 1960
vinner Nigeria sin självständighet.
Dessa exempel kan inte undgå att få
återverkningar på andra håll, i all
synnerhet som Ghanas premiärminister Nkrumah framträtt med anspråk
på att få leda hela Afrikas frigörelse
från ett tidigare kolonialt förtryck.
Den afrikanska nationalistkongressen
. –
182
i Accra i december 1958 har också
från europeiskt håll uppfattats som en
klar utmaning mot den vite mannens
återstående positioner i de svartas
världsdel. Sir Roy Welensky har så-
ledes öppet anklagat Nkrumah för inblandning i Centralafrikanska federationens inre angelägenheter. Motsättningen mellan svart och vitt kan
därför mycket väl utvecklas till en inbördesstrid inom det brittiska samväldet, som kan komma att få ödesdigra äterverkningar inte bara i
Afrika utan i hela den icke-Sovjetdominerade världen. Redan Afrikas
ökade strategiska betydelse för den
västliga världens försvar gör det till
ett intresse för Europa att denna kontinent pacificeras. Tidigare erfarenheter säger att detta endast är möjligt genom att tillerkänna den afrikanska urbefolkningen rätt att styra
sig själv. Afrikas frigörelse kan inte
hejdas med våld, vilket brittisk opinion att döma av reaktionen till händelseutvecklingen i Centralafrika glädjande nog tycks ha fullt klart för sig.
Men det är inte ur den västliga världens synpunkt likgiltigt om denna frigörelse sker med Europas positiva
medverkan eller om de svarta med
våld måste tillkämpa sig vad de anser
vara sin oförytterliga rätt.
Ansvaret för ungdomen
Oron inför den tilltagande normlösheten och asocialiteten bland ungdomen har på ett tragiskt sätt bekräftats av de nyligen gjorda avslöjandena om de skandalösa förhållandena
i Skövde, där en omfattande och
skrämmande promiskuitet bland minderåriga ner till 14-15 år uppdagats.
Här skall icke närmare diskuteras de
speciella omständigheterna i skövdefallet, så mycket mindre som utredningen när detta skrives ännu icke är
avslutad. Det är i detta sammanhang
av vikt att understryka, att händelserna visar, att missförhållandena
icke är begränsade till storstäderna.
Alltför ofta brukar man vid diskussion om ungdomsproblem falla tillbaka på ohållbara antaganden om att
dessa till största delen skulle vara avhängiga av några särskilt svårbemästrade faktorer i storstadsmiljön.
Självfallet har det inträffade redan
givit anledning till översyn och uppryckning beträffande de åtgärder som
kan vidtagas för att hjälpa de inblandade ungdomarna till rätta, och som
är minst lika viktigt, förhindra att
oarterna breder ut sig. Undersökningarna har redan, som man kanske kunnat vänta, visat att bakgrunden i
många fall varit otillfredsställande
hemförhållanden. Givet är att vad
som från samhällets sida kan göras
– vilket kanske alltför ofta är litet
nog – måste göras för att råda bot
på konstaterade, akuta miljöbrister.
Det står emellertid klart, att det inte
räcker med sådana åtgärder. Det är
alltför lätt att vid varje uppdykande
ungdomsproblem gripa till de i och
för sig riktiga talesätten om att det
avgörande dock till sist måste vara att
vi får goda hem, att föräldrarna
måste lära sig att känna sitt ansvar
för barnen osv. Välmenande och
djupt kända rekommendationer i
denna riktning kan tyvärr inte i och
för sig i nämnvärd grad råda bot på
det onda.
I Skövde diskuterar man ett intressant projekt att konkret göra något
för att få en bättre ordning på ungdomen. Det går ut på att genom en frivillig samverkan mellan polis, målsmän, sociala myndigheter och skolor
sätta en tidsgräns för ungdomarnas
utevistelse på kvällarna. Barn som på-
träffas ute efter kl. 21 skall få sina
namn antecknade och skickas hem av
polisen. Vid upprepad förseelse skall
barnavårdsnämnden kontaktas. – Ett
liknande system fungerar sedan länge
i Hamburg, där man resolut gått in
för att hålla ungdomarna borta från
s. k. ungdomsfarliga platser. Erfarenheten har visat att detta är ett mycket
effektivt medel – ungdomsbrottsligheter är i Hamburg av underordnad
betydelse. Hos oss utgör den som bekant det allt överskuggande kriminalpolitiska problemet.
Det förtjänar att allvarligt övervä-
gas, om inte skövdesystemet – som i
viss mån prövats även på några andra
ställen – borde allmänt införas i
våra städer – det är för sent att göra
det när en öppen skandal redan hunnit visa behovet. Det är påtagligt, att
själva den moderna samhällsmiljön
med den oerhörda mängd av intryck
från nöjesindustri, massmedia och
mindre önskvärda gruppbildningar
den utsätter ungdomarna för, måste
anses innebära en fara som man i viss
utsträckning måste bereda skydd
emot. Frihet är det bästa ting – för
den henne rätt kan bära. En obegränsad frihet att okontrollerade stryka
omkring på kvällarna innebär tydligen för många ungdomar ett större
ansvar än de kan bära. Det innebär
då den djupaste inhumanitet att inte
låta samhället ingripa i tid med tillräcklig kraft.
Goda hem är utan tvivel det viktigaste i uppfostran. Men inte ens goda
hem förmår allt – i själva verket visar undersökningarna av ungdomsförbrytare att sådana kan komma även
från vad som måste beskrivas som
goda hem. Dessutom kommer det givetvis inte att vara möjligt att åstadkomma att alla hem blir goda och effektiva uppfostrare. Just därför är det
nödvändigt, att samhället ser till att
föräldrarna verkligen får effektiv
hjälp i uppgiften att se efter sina
barn. Det föreslagna utegångsförbudet
är ett av de få konkreta och genom- 183
förbara förslag som framkommit om
hur detta skall ske. Naturligtvis behöver det inte utformas drakoniskt.
Det måste endast vara strikt för att
sätta auktoritet bakom föräldrarnas
ansträngningar för att hålla reda på
sina barn – och för att ge en allvarlig tankeställare till de föräldrar som
inte insett sitt ansvar.
>>Abdikationskrisen~>
Den s. k. abdikationskrisen, dvs. omständigheterna kring Gustaf V:s på-
stådda försök att genom hot om abdikation framtvinga ett medgivande till
det tyska kravet om transitering av
Engelbrecht-divisionen midsommaren
1941, behandlas i senaste häftet av
statsvetenskaplig Tidskrift. Med hänsyn till att frågan upprepade gånger
i vissa radikala pressorgan, främst
Dagens Nyheter (fp?), tagits till intäkt för angrepp mot monarkin i allmänhet och den framlidne monarken
i synnerhet, är det tacknämligt att den
nu blivit föremål för en objektiv och
allsidig vetenskaplig utredning. Författaren till uppsatsen om »Gustaf V
och den tyska trupptransiteringsfrå-
gan i juni 1941», fil. kand. Stig Plobeck, Uppsala, har gått mycket grundligt tillväga. Han har systematiskt
analyserat alla tillgängliga dokument
– inklusive socialdemokratiska riksdagsgruppens protokoll från tillfället
i fråga, som icke tidigare stått till förfogande – och kompletterat dem med
muntliga informationer från bl. a. hrr
Domö, Ewerlöf och Skoglund.
Vilka blir då de viktigaste slutsatser
man kan dra av hr Plobecks framställning? De kan i korthet anges som följer. Kungen har så vitt man vet aldrig
tagit ordet abdikation i sin mun under
det samtal mellan honom, statsminister P. A. Hansson och utrikesminister
Chr. Giinther söndagen den 22 juni,
som var utgångspunkten för hela den
184
förmenta abdikationskrisen. »Troligen
har han inte gjort det», skriver hr
Plobeck. Han har av allt att döma bara
sagt, att om den tyska framställningen
skulle avslås, ville han inte vara med.
I statsrådsberedningen påföljande dag
hade P. A. Hansson utlagt detta så, att
kungen förklarat sig vid ett nekande
svar svårligen kunna ta ansvar för
landets styrelse i fortsättningen. Folkpartiledaren, hr Andersson i Rasjön,
berättar i sina memoarer, att han uppfattade statsministerns relation som
åsyftande ett direkt, allvarligt menat
abdikationshot, men det har framgått
att så icke var fallet med flertalet regeringsledamöter, exempelvis hrr
Bagge, Bergqvist, Domö, Ewerlöf,
Giinther, Möller och Sköld, som samtliga uttalat sig i motsatt riktning. Inte
heller inom utrikesnämnden, som sammanträdde på måndagseftermiddagen,
tycks man ha fått uppfattningen att
något abdikationshot förelåg. Icke
desto mindre yttrade P. A. Hansson
vid sammanträde med den socialdemokratiska riksdagsgruppen på tisdagen, att kungen sagt sig hellre vilja
avgå än genom ett nej utsätta landet
för krig. Det är att märka att vid de
övriga demokratiska riksdagspartiernas samtidigt hållna gruppmöten redovisades kungens positiva ståndpunkt till det tyska kravet utan att
veterligt någon abdikationsrisk fördes
på tal som en eventualitet att allvarligt räkna med.
Mot denna bakgrund förefaller det
minst sagt märkligt, att hr Plobeck
anser sig kunna konstatera att »ett reellt hot om abdikation fanns sålunda».
Han stöder sin uppfattning dels på
P. A. Hanssons referat av kungens yttrande, dels på det famösa telegram
från prinsen av Wied, där kungen vid
ett samtal med det tyska sändebudet
den 25 juni uppges ha yttrat att han
»måst gå så långt som till att tala om
sin abdikation». Om källvärdet hos
den tyska depeschen skall här inte
närmare ordas, men så mycket är
klart att den avsändes när abdikationsryktet redan kommit i svang och
i tydligt syfte att göra intryck på mottagaren, hr Ribbentrop. Vad P. A.
Hanssons tolkning beträffar är det anmärkningsvärt dels att den direkt bestrids av det andra närvarande vittnet
hr Giinther, dels att den skärptes och
preciserades från »svårligen kunna ta
ansvar för landets styrelse», som orden föll i statsrådsberedningen, till
»hellre vilja avgå än att genom ett
nej utsätta landet för krig», som orden
föll inför riksdagsgruppen. I betraktande av det taktisk-politiska läget är
nyansskillnaden symptomatisk. Ovä-
sentligt är knappast heller att P. A.
Hansson av praktiskt taget samtliga
ledande i situationen initierade politiker var ensam om sin tolkning.
Vad förhandlingarna inom riksdagsgrupperna angår, kan man enligt hr
Flobecks åsikt »utan vidare säga, att
inte något av de fyra regeringspartierna tog sådant intryck av kungens
ord, att dessa kan sägas ha framtvingat medgivandet om genomtransport». Kungens ståndpunkt har haft
växlande betydelse påpekar förf. och
fortsätter:
Minst har den troligen betytt för
högerpartiet. Störst betydelse har den
haft inom socialdemokratiska riksdagsgruppen, utan att dock ha inverkat avgörande på dennas inställning.
Detta är ganska naturligt, emedan
kungens inställning presenterades på
ett annat sätt inom denna än inom
övriga partier. Per Albin Hansson
meddelade nämligen gruppen att
kungen hotat med abdikation; i de
andra grupperna har partiledarna,
såvitt jag kunnat döma, inte uttalat
sig på detta direkta sätt. De har snarare tillkännagivit kungens önskan
att det tyska önskemålet mätte beviljas.
lE
Transiteringsbeslutet hade blivit
detsamma, summerar hr Plobeck resultatet av sin undersökning, vare sig
kung Gustaf hotat med att avgå eller
inte.
Alltså: det kan inte bevisas att kung
Gustaf talat om att abdikera. Om han
trots detta avsett ett indirekt abdikationshot, kan det inte bevisas ha varit allvarligt menat. Om det tilläventyrs varit allvarligt menat, har det i
varje fall inte haft något avgörande
inflytande på transiteringsbeslutet.
Det är allt vad som äterstår av den
radikala indignationskampanjen mot
den )kungliga otillbörligheten» för att
nu citera salig Aftontidningen (s).
Nej, bra mycket intressantare än
det förmenta kungliga maktmissbruket är manövrerna i den socialdemokratiska riksdagsgruppen vid tillfället
i fråga. Riksdagsgruppen röstade nämligen, som hr Plobeck meddelar och
som länge varit känt, två gånger i saken. Först uttalade sig partiet med
överväldigande majoritet för avslag.
Därefter röstade man för ett alternativt uttalande, som med 72 röster mot
49 förordnade en eftergift om de borgerliga inte ville medverka till att
säga nej, ty då »… ansåg sig gruppen
nödsakad att i enighetens intresse
medverka till ett tillmötesgående svar
om transiteringen av ifrågasatta trupper».
Med hjälp av denna taktiska fint –
om man nu inte vill använda ordet
hyckleri – plus P. A. Hanssons uttalande om abdikationshotet var socialdemokratin väl rustad för att i sin
underhandspropaganda avleda all ev.
kritik mot eftergiften från regeringschefens person och den socialdemokratiska riksdagsgruppen.
Diskussionen i transiteringsfrågan
har under senare år mycket berört
det moraliskt antastliga i riksdagsgruppens förfarande, framhåller hr
Plobeck. Det ligger dock utom ramen
3P P
185
för denna uppsats att närmare beröra
detta problem, tillägger han med erkännansvärd vetenskaplig upphöjdhet.
Högerns linje – och folkets röst
I tidningen Expressen publicerades
för några veckor sedan en Sifo-undersökning i frågan hur vi skall täcka
miljardunderskottet i budgeten. 74 o/o
av de tillfrågade 800 personerna på
170 representativa orter ville att statens utgifter kraftigt skulle skäras
ned. 62 o/o ville täcka hela underskottet med besparingar. 12 o/o kunde
vara med om en skatteskärpning, men
endast hälften av dem ville täcka hela
bristen med skärpta skatter.
Undersökningens resultat är mycket
intressant. Även om man gör de självfallna reservationerna att dylika
opinionsmätningar bara kan ge en
allmän föreställning om trenden i utvecklingen och att människorna kan
antagas ha en benägenhet att hellre
kräva besparingar än acceptera skatteskärpningar – återverkningarna på
den enskilde ligger i det senare fallet
närmare – är de anförda siffrorna
talande. De visar oförtydbart att en
allt starkare opinion för nedskärningar av statsutgifterna börjar utbildas.
Det är en händelse, som ser ut som
en tanke, att denna undersökning
publiceras just i Expressen. Denna
tidning har i mänga år drivit en radikalt socialliberal politik, där kraven
på ökade statliga åtaganden och höjda
statsanslag i alla möjliga riktningar,
utgjort den centrala linjen. Expressen är emellertid en tidning, vars
publicistiska patos är att ge folket
vad man tror att folket vill ha. En
oroande insikt om att den statliga
miljonrullningen blivit impopulär har
också på senare tid börjat avteckna
sig på tidningens ledarspalter. Den
minnesgode läsaren kan där numera
186
återfinna en besparingsargumentation, som kunde vara tagen ur Svenska Dagbladet av år 1952. Man kan
förmoda att opinionsundersökningens resultat ytterligare befäster tidningsledningen i dess nya åskådning.
Hur den skall gå i land med uppgiften
att förena teori och praktik – dvs.
anvisa var besparingarna skall göras
blir intressant att se.
Man lär emellertid förgäves få vänta
på erkännanden från tidningen att utvecklingen givit högerpartiet rätt.
Det kan också göra detsamma. Viktigare är att allt fler människor måste
säga sig att högerns varningar var befogade, och att dess med sådan konsekvens och skärpa drivna besparingsoch skattesänkningslinje varit den
riktiga.
Sedan nu folkpartiet närmat sig
högerlinjen, och centerpartiet – låt
vara under stor vånda och med mycken svårighet att konkretisera sina
besparingslöften – börjat följa de
andra borgerliga partierna i spåren,
kan redan nu vissa huvuddrag i närmast kommande valrörelse skönjås.
Förr kunde socialdemokraterna ställa
de borgerliga partierna mot väggen
med krav på att ange var besparingar
skulle göras för att skattesänkningar
skulle bli möjliga – en utmaning,
som högern villigt antog. Nu är situationen omvänd. Socialdemokraterna
får försöka förklara – som alternativ
till besparingsförslag – varför skattehöjningar är nödvändiga, skattehöjningar, som numera hårt träffar även
deras eget väljarunderlag. Siro-undersökningen är ett bland många tecken
på att detta inte blir lätt.