Sovjetrysk skolreform
1959
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SOVJETRYSK SKOLREFORM
Förhundssekreteraren i Högerns Ungdomsförbund, Olof Kihlstedt, har nyligen återvänt från ett besök i Sovjet,
där han som medlem av en delegation
från Sveriges Ungdomsorganisationers
Landsråd speciellt intresserade sig för
det sovjetryska skolsystemet. I nedanstående artikel redogör han för sina
intryck.
I DEN mängd av nya intryck och
upplevelser, som hopades under ett
första kort besök i Sovjet, var det
en liten episod som kom att bli det
mest värdefulla minnet från resan.
Jag skulle vilja kalla den för mötet
med människan bakom propagandan.
Det hade lyckats att – utanför
våra värdars ambitiösa program –
få kontakt med en student, en vanlig ung man, som inte tillhörde den
krets av entusiastiska ungkommunister man brukade konfrontera
oss med.
Vi gick och samtalade i folkvimlet på en gata i Leningrad. Vintervädret var lyckligtvis milt också
efter svenska förhållanden. Jag
hade inbjudit honom till mitt hotell, men eftersom polisen, enligt
vad han upplyste mig om, under senare tid förbjudit det förut livliga
Av O. KIHLSTEDT
fraterniserandet mellan utlänningar och studenter, ansåg han det
vara mindre farligt att träffa mig
ute.
Den unge ryske studenten stannade, såg plötsligt på mig och yttrade sedan med något odefinierbart i rösten: »Jag har läst FN:s
förklaring om de mänskliga rättigheterna. Jag tyckte mycket om den
– särskilt det avsnitt där det talas om undervisningen.»
Jag visste inte vad jag skulle
svara, men medan vi fortsatte promenaden och utbytte erfarenheter
om förhållandena i våra respektive
hemländer började jag fundera
över vad jag egentligen kände till
om FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna. Jag beslöt mig
då, att genast vid hemkomsten åter
en gång läsa igenom denna förldaring. Nu har jag gjort det, och nu
inser jag klarare än förut dess
värde. Denne unge student uppskattade i så mycket högre grad än
många av oss svenskar – vana
som vi är vid det faktum att leva i
en demokrati – värdet av dessa
för oss så självklara teser.
Den del av FN-deklarationen, där
det står talat om undervisningen
och som i så hög grad hade tilltalat den unge studenten, lyder så
här:
»Undervisningen skall syfta till
personlighetens fulla utveckling
och till att stärka respekten för
människans grundläggande frioch rättigheter. Undervisningen
skall främja förståelse, tolerans
och vänskap mellan alla nationer,
rasgrupper och religiösa grupper
samt befordra Förenta Nationernas
verksamhet för fredens bevarande.»
(Artikel 26, moment 2.)
I moment 3 understrykes en sak,
som svenska föräldrar nog också
finner självklar:
»Rätten att välja den undervisning, som skall ges åt barnen, tillkommer i främsta rummet deras
föräldrar.»
När man skall söka beskriva det
ryska skolsystemet, tror jag att
det är viktigt att från början på-
peka hur olika våra utgångspunkter är. Det räcker här med att mot
ovan angivna principer – allmänt
omfattade hos oss — ställa upp ett
avsnitt ur de teser, som Krustjev
presenterat den 21 :a partikongressen och som anger grunden för det
sovjetryska skolsystemet:
»För att genomföra vår stora
plan för det kommunistiska uppbyggnadsarbetet, måste vi fullkomna vårt arbete att uppfostra
det sovjetryska folket, befordra
dess kommunistiska samvete och
aktivitet, och fylla den nya människan med en anda av kollektivism och arbetsamhet, med en
medvetenhet om sina plikter mot
samhället, med känslan för socialistisk internationalism och patriotism, trohet mot det nya samhällets
höga moraliska principer. Vi måste
vara speciellt noga med att uppfostra den uppväxande generationen i kommunistisk anda, att
bringa skolan närmare livets verklighet, att kombinera undervisning
med produktivt arbete, att trygga
förvärvarrdet av vetenskaplig erfarenhet hopsamlad av män-skligheten, att besegra resterna av kapitalism i folkets sinnen och fortsätta
en orubblig strid mot den fientliga borgerliga ideologien.»
I Sovjet är människan underordnad staten, som i sin tur är underordnad det kommunistiska partiet. Typiskt nog talar Krustjev i
fortsättningen om antalet individer – räknade i miljoner – och
dessas nytta för staten, hur miljonerna skall dirigeras för att
största möjliga effekt skall uppnås
osv. Så t. ex. kommer grundskolan
1965 att ha 38-40 miljoner elever
mot 30 miljoner 1958, eleverna i
skolinternat kommer att bli 14
gånger så många eller 2,5 miljoner,
antalet barn i kindergarten kommer att stiga från 2 280 000 i nulä-
get till 4 200 000. Imponerande projekt, imponerande siffor, men var
finns människan, individen i det
hela? Henne har man glömt bort.
Vår delegation gavs rikliga tillfällen att besöka skolor och universitet. Vi fick också företräde in- 212
för vice undervisningsministern
Simin, som lämnade en fyllig redogörelse för både det nuvarande
skolsystemet och det som man planerar genomföra fr. o. m. i år i
samband med 7-ärsplanen.
F. d. folkskolläraren och revolutionären Simin framhöll inledningsvis, att regeringen strävar efter att alla – både bönder och arbetare – skall få en både kulturell
och praktisk utbildning. Alla måste
också få klart för sig vilken uppgift som väntar – hur man skall
bygga vidare på det kommunistiska samhället.
För närvarande har man i Sovjet en obligatorisk 7-årig bottenskola. Från är 1951 har en frivillig l 0-ärig skola funnits till. I stä-
derna fortsätter omkring 90% av
skolbarnen t. o. m. tionde skolåret.
På landet är förhållandena växlande, men omkring 50 a 60 %
fortsätter sin skolgång efter sjunde
skolåret. De stora avstånden och
bristen på skollokaler är ett hinder på landsbygden.
Den som slutat den 10-åriga
skolan äger i princip tillträde till
universitet och högskolor. Konkurrensen är emellertid hård. Som exempel kan nämnas, att vid Moskvauniversitetet intas i medeltal
bara en av fyra sökande.
Vid inträde till högskola och universitet fordras en sorts inträdesexamen. I denna ingår två ämnen
som obligatoriska, ryska och ett
främmande språk. De andra två a
tre ämnena beror på vilken fakultet vederbörande söker till. Poängberäkningen är 1-5. Vid lika uppnådd poäng fäller erfarenhet av
praktiskt arbete utslaget. För dem
som kommer från praktiskt arbete
anordnas speciella preparandkurser.
En del av dem som nu slutar
den 7-åriga skolan beordras till yrkesskolor, där man utbildar lägre
byggnadstekniker, agronomer, små-
skollärare, sjuksköterskor, kvalificerade industriarbetare och lantarbetare m. m. Dessa skolor lyder
inte under undervisningsministeriet. Resten av ungdomarna får gå
direkt till praktiskt arbete, dels
inom industrin (11 / 2 %) och dels
inom jordbruket (cirka 15-16% ).
Både för yrkesskoles.tuderande och
ungdomar i praktiskt arbete finns
det speciella kvällsskolor i vilka nu
cirka 2 miljoner ungdomar studerar. Dessa kvällsstudier berättigar
— lyckligt genomförda – till inträde vid universitet och andra
högre skolor.
Vid flera tillfällen under Sovjetbesöket påpekades, att man vid
universitet och högskolor är mer
intresserad att ta in ungdomar
som har varit ute i praktiskt arbete än dem som gått den teoretiska linjen. Dessutom framhölls
gång på gång att alla ungdomar
har möjlighet att fä vidare studier.
Vid samtal med en del studenter
erfor jag, att man i Sovjet hade den
uppfattningen, att det i Sverige rå-
der någon slags diskriminering av
begåvade arbetarbarn så att dessa
skulle ha svårare att komma in i
högre skolor.
I Sovjet finns för närvarande 4
miljoner studenter vid universitet,
institut och högskolor. 16 miljoner
går i yrkesskolor och kvalificerade
arbetarskolor. 30 miljoner går som
förut nämnts i grundskolan. Ungdomskadrarna växer emellertid.
Som exempel gavs, att i Sovjetryska delrepubliken nu finns 16
miljoner skolungdomar. 1965 berälmar man att dessas antal skall
ha stigit till 201 / 2 miljon.
Samtidigt som ungdomsskarorna
tilltar, har man satt upp som mål
att genomföra ett helt nytt skolsystem under loppet av 7 år! I botten för det nya systemet skall
ligga en 8-årig obligatorisk grundskola- lika för alla. Man har fört
hårda diskussioner angående differentieringen. En del skolmän
hävdade, att de teoretiskt begåvade
barnen skulle åtnjuta specialutbildning. Nu har man emellertid
fastställt, att man inte bör skilja
de begåvade barnen från de övriga.
Alla elever skall få samma utbildning i grundskolan. Naturligtvis inser man att inte alla kommer
att klara sig lika bra, men de skall
trots detta ha samma chans. För
handikappade barn skall specialskolor inrättas, först och främst
då för praktiskt arbete. Dessa kommer att bli internatskolor.
Några skolmognadsprov har man
inte i Sovjet. Efter lärarens bedö-
mande och efter remiss från lä-
kare kan eleven lämna skolan un- 213
der första terminen och komma
igen följande år. Speciella hjälpklasser finns fr. o. m. andra skolåret.
Efter grundskolan skall alla
barn delta i något slags praktiskt
arbete. Detta betyder dock inte, att
alla avbryter studierna. En större
del skall fortsätta studierna vid sidan om arbetet. Vidareutbildningen är uppdelad på fyra linjer
eller utbildningsvägar.
De mest begåvade skall övergå
till en treårig utbildning där två
tredjedelar av tiden disponeras för
allmän undervisning och en tredjedel av praktiskt arbete. Avsikten
med att också dessa s. k. teoretiker
skall utföra praktiskt arbete är att
ge alla grupper i samhället en viss
yrkesutbildning.
En annan grupp skall gå till s. k.
tekniska skolor, som snarast är
jämförliga med våra fackskolor.
Vid dessa skolor leder utbildningen
fram till exempelvis lägre teknisk
utbildning, kompetens som små-
skollärare (l :a-4 :e skolåret) eller
sjuksköterska. Handelns folk får
också sin utbildning vid dessa skolor. Både teoretikerna och de fackskoleutbildade får efter sin treåriga utbildning diplom, som i princip berättigar till inträde vid universitet eller högskola.
En stor del av ungdomen skall
till praktiska yrkesskolor, där den
teoretiska undervisningen inskränkes till att omfatta sådant som har
samband med själva yrkesutbildningen. Allmänbildande ämnen får
214
eleven studera på fritid. Den fjärde
och sista gruppen skall gå direkt
till praktiskt arbete. Åven här tänker man sig att eleverna skall vidareutbilda sig på kvällstid. Dessa
båda grupper måste emellertid
komplettera studierna för att vinna
inträde vid universitet och högskolor.
Eftersom man insett att det inte
är lätt att både arbeta och studera
på samma gång, har myndigheterna i lag fastställt att arbetstiden
skall förkortas för de ungdomar
som bedriver kvällsstudier. För
närvarande åtnjuter de extra semestertid. Hädanefter skall emellertid arbetstiden förkortas antingen så att ungdomarna får ett par
dagar ledigt per vecka eller ocl,så
kortare abetstid varje dag. Hur arbetstiden skall förkortas fastställes av ministerrådet i varje republik.
En del ungdomar får således studera vidare omedelbart efter 11
års skolgång, en del får avbryta
studierna i två a tre år för att arbeta i industri eller jordbruk. De
får då finna sig i att sändas till
platser var som helst i hela Sovjetunionen, där man är i behov av arbetskraft.
Undervisningssystemet är konstruerat så, att vem som helst skall
ha möjlighet att komma in på vilken högre läroanstalt som helst.
Därför ges minimiundervisning i
vissa grundläggande ämnen så att
eleven får möjlighet att välja vilken linje som helst. Siwlan får
alltså inte vara så specialiserad,
att det inte går att byta utbildningsväg. Man säger sig i största
möjliga mån vilja ta hänsyn till
individens intresseinriktning.
Vice undervisningsministern förklarade, att systemet bygger på de
marxistiskt-leninistiska ideerna. I
Marx-Engels teser till Internationalen och i Engels »De arbetande
klassernas läge i England» står det
beskrivet hur kapitalisterna under
1800-talet exploaterade ungdomarna. När det socialistiska systemet
genomförts blir det en lycka för
ungdomarna att få studera. Enligt
Lenin bör teoretisk undervisning
alltid vara förenad med praktiskt
arbete. Skillnaden skall då försvinna mellan intellektuellt och
kroppsligt arbete. På grund av den
högt utvecklade maskinella utrustningen och genom en långt gående
automation måste nutidens arbetare vara högt utbildade. Trots allt
måste dock fysiskt arbete förekomma. Då fordras det också att
ungdomen förberedes till detta.
Han framhöll vidare, att för det
kommunistiska arbetet fordras det
»arbetarkänsla», solidaritet och
samarbetsvilja. Alla ungdomar
måste därför under en period fortsätta med något arbete i industri
eller lantbruk, inom serviceyrken,
inom det kulturella eller medicinska området osv. största avseende måste fästas vid kombinationen praktik-studier.
1959 beräknar man att 1,6 miljoner skall sluta 10 :e klassen. Alla
kan omöjligt gå vidare till högskolor och universitet. Det behövs heller inte. Efter 7-årsplanen skall
400 000 elever gå vidare till högskolorna per år. Resten måste då
gå till någon annan sysselsättning
inom industri eller lantbruk, där
en god grundutbildning behövs.
Enligt vår sagesman kunde man
ej jämföra läget med det som råder
i kapitalistiska länder. Han framhöll att man i Sovjet inte ville dela
upp folket i klasser, i exempelvis
intellektuella och arbetare, något
som man betraktar som odemokratiskt. Människan – inte sociala
skäl – skall fälla avgörandet.
För det nya systemet och för det
växande elevantalet behövs nya
skolor. I den Sovjetryska delrepubliken kommer under de närmaste
7 åren skolor för cirka 4 miljoner
elever att byggas. För att täcka
lärarbehovet för allmänna ämnen,
finns två seminarier i varje republik. Speciallärare kommer att tas
från industri och lantbruk och få
pedagogisk specialutbildning.
Vice undervisningsministern sade
sig känna till våra skolförhållanden och att vi fäster stort avseende
vid utbildningen. Han framhöll till
slut, att vi – oberoende av politiska system – troligen har samma
215
svårigheter och mål beträffande
skolutbildningen.
Det ligger nära till hands att bli
imponerad av, kanske rent av beundra den enorma utvecklingen i
Sovjet. Det är inte heller omöjligt
att man går iland med att genomföra den stora skolreformen inom
ramen för sin 7-årsplan – även
om det kan synas otroligt. Men
man måste ändå varna för kritiklös beundran. På denna punkt kan
det vara på sin plats att rent avslutningsvis dra en parallell med
20- och 30-talets totalitära stater i
Europa.
Det hände på den tiden att turister kom tillbaka från en resa i
Mussolinis Italien och glädjestrå-
lande konstaterade landets frammarsch under hans egid, ty – tå-
gen höll ju avgångstiderna korrekt! Samma felbedömning gjorde
sig svenska resenärer skyldiga till
som vid besök i Hitler-Tyskland
bara lade märke till den välmående
ytan – några koncentrationsläger
hade man ju inte sett!
På samma sätt förhåller det sig
med dagens Sovjet. Det är något
som fattas, något som vi uppfattar
som det mest fundamentala i vår
tillvaro – nämligen individens
frihet.
Förhundssekreteraren i Högerns Ungdomsförbund, Olof Kihlstedt, har nyligen återvänt från ett besök i Sovjet,
där han som medlem av en delegation
från Sveriges Ungdomsorganisationers
Landsråd speciellt intresserade sig för
det sovjetryska skolsystemet. I nedanstående artikel redogör han för sina
intryck.
I DEN mängd av nya intryck och
upplevelser, som hopades under ett
första kort besök i Sovjet, var det
en liten episod som kom att bli det
mest värdefulla minnet från resan.
Jag skulle vilja kalla den för mötet
med människan bakom propagandan.
Det hade lyckats att – utanför
våra värdars ambitiösa program –
få kontakt med en student, en vanlig ung man, som inte tillhörde den
krets av entusiastiska ungkommunister man brukade konfrontera
oss med.
Vi gick och samtalade i folkvimlet på en gata i Leningrad. Vintervädret var lyckligtvis milt också
efter svenska förhållanden. Jag
hade inbjudit honom till mitt hotell, men eftersom polisen, enligt
vad han upplyste mig om, under senare tid förbjudit det förut livliga
Av O. KIHLSTEDT
fraterniserandet mellan utlänningar och studenter, ansåg han det
vara mindre farligt att träffa mig
ute.
Den unge ryske studenten stannade, såg plötsligt på mig och yttrade sedan med något odefinierbart i rösten: »Jag har läst FN:s
förklaring om de mänskliga rättigheterna. Jag tyckte mycket om den
– särskilt det avsnitt där det talas om undervisningen.»
Jag visste inte vad jag skulle
svara, men medan vi fortsatte promenaden och utbytte erfarenheter
om förhållandena i våra respektive
hemländer började jag fundera
över vad jag egentligen kände till
om FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna. Jag beslöt mig
då, att genast vid hemkomsten åter
en gång läsa igenom denna förldaring. Nu har jag gjort det, och nu
inser jag klarare än förut dess
värde. Denne unge student uppskattade i så mycket högre grad än
många av oss svenskar – vana
som vi är vid det faktum att leva i
en demokrati – värdet av dessa
för oss så självklara teser.
Den del av FN-deklarationen, där
det står talat om undervisningen
och som i så hög grad hade tilltalat den unge studenten, lyder så
här:
»Undervisningen skall syfta till
personlighetens fulla utveckling
och till att stärka respekten för
människans grundläggande frioch rättigheter. Undervisningen
skall främja förståelse, tolerans
och vänskap mellan alla nationer,
rasgrupper och religiösa grupper
samt befordra Förenta Nationernas
verksamhet för fredens bevarande.»
(Artikel 26, moment 2.)
I moment 3 understrykes en sak,
som svenska föräldrar nog också
finner självklar:
»Rätten att välja den undervisning, som skall ges åt barnen, tillkommer i främsta rummet deras
föräldrar.»
När man skall söka beskriva det
ryska skolsystemet, tror jag att
det är viktigt att från början på-
peka hur olika våra utgångspunkter är. Det räcker här med att mot
ovan angivna principer – allmänt
omfattade hos oss — ställa upp ett
avsnitt ur de teser, som Krustjev
presenterat den 21 :a partikongressen och som anger grunden för det
sovjetryska skolsystemet:
»För att genomföra vår stora
plan för det kommunistiska uppbyggnadsarbetet, måste vi fullkomna vårt arbete att uppfostra
det sovjetryska folket, befordra
dess kommunistiska samvete och
aktivitet, och fylla den nya människan med en anda av kollektivism och arbetsamhet, med en
medvetenhet om sina plikter mot
samhället, med känslan för socialistisk internationalism och patriotism, trohet mot det nya samhällets
höga moraliska principer. Vi måste
vara speciellt noga med att uppfostra den uppväxande generationen i kommunistisk anda, att
bringa skolan närmare livets verklighet, att kombinera undervisning
med produktivt arbete, att trygga
förvärvarrdet av vetenskaplig erfarenhet hopsamlad av män-skligheten, att besegra resterna av kapitalism i folkets sinnen och fortsätta
en orubblig strid mot den fientliga borgerliga ideologien.»
I Sovjet är människan underordnad staten, som i sin tur är underordnad det kommunistiska partiet. Typiskt nog talar Krustjev i
fortsättningen om antalet individer – räknade i miljoner – och
dessas nytta för staten, hur miljonerna skall dirigeras för att
största möjliga effekt skall uppnås
osv. Så t. ex. kommer grundskolan
1965 att ha 38-40 miljoner elever
mot 30 miljoner 1958, eleverna i
skolinternat kommer att bli 14
gånger så många eller 2,5 miljoner,
antalet barn i kindergarten kommer att stiga från 2 280 000 i nulä-
get till 4 200 000. Imponerande projekt, imponerande siffor, men var
finns människan, individen i det
hela? Henne har man glömt bort.
Vår delegation gavs rikliga tillfällen att besöka skolor och universitet. Vi fick också företräde in- 212
för vice undervisningsministern
Simin, som lämnade en fyllig redogörelse för både det nuvarande
skolsystemet och det som man planerar genomföra fr. o. m. i år i
samband med 7-ärsplanen.
F. d. folkskolläraren och revolutionären Simin framhöll inledningsvis, att regeringen strävar efter att alla – både bönder och arbetare – skall få en både kulturell
och praktisk utbildning. Alla måste
också få klart för sig vilken uppgift som väntar – hur man skall
bygga vidare på det kommunistiska samhället.
För närvarande har man i Sovjet en obligatorisk 7-årig bottenskola. Från är 1951 har en frivillig l 0-ärig skola funnits till. I stä-
derna fortsätter omkring 90% av
skolbarnen t. o. m. tionde skolåret.
På landet är förhållandena växlande, men omkring 50 a 60 %
fortsätter sin skolgång efter sjunde
skolåret. De stora avstånden och
bristen på skollokaler är ett hinder på landsbygden.
Den som slutat den 10-åriga
skolan äger i princip tillträde till
universitet och högskolor. Konkurrensen är emellertid hård. Som exempel kan nämnas, att vid Moskvauniversitetet intas i medeltal
bara en av fyra sökande.
Vid inträde till högskola och universitet fordras en sorts inträdesexamen. I denna ingår två ämnen
som obligatoriska, ryska och ett
främmande språk. De andra två a
tre ämnena beror på vilken fakultet vederbörande söker till. Poängberäkningen är 1-5. Vid lika uppnådd poäng fäller erfarenhet av
praktiskt arbete utslaget. För dem
som kommer från praktiskt arbete
anordnas speciella preparandkurser.
En del av dem som nu slutar
den 7-åriga skolan beordras till yrkesskolor, där man utbildar lägre
byggnadstekniker, agronomer, små-
skollärare, sjuksköterskor, kvalificerade industriarbetare och lantarbetare m. m. Dessa skolor lyder
inte under undervisningsministeriet. Resten av ungdomarna får gå
direkt till praktiskt arbete, dels
inom industrin (11 / 2 %) och dels
inom jordbruket (cirka 15-16% ).
Både för yrkesskoles.tuderande och
ungdomar i praktiskt arbete finns
det speciella kvällsskolor i vilka nu
cirka 2 miljoner ungdomar studerar. Dessa kvällsstudier berättigar
— lyckligt genomförda – till inträde vid universitet och andra
högre skolor.
Vid flera tillfällen under Sovjetbesöket påpekades, att man vid
universitet och högskolor är mer
intresserad att ta in ungdomar
som har varit ute i praktiskt arbete än dem som gått den teoretiska linjen. Dessutom framhölls
gång på gång att alla ungdomar
har möjlighet att fä vidare studier.
Vid samtal med en del studenter
erfor jag, att man i Sovjet hade den
uppfattningen, att det i Sverige rå-
der någon slags diskriminering av
begåvade arbetarbarn så att dessa
skulle ha svårare att komma in i
högre skolor.
I Sovjet finns för närvarande 4
miljoner studenter vid universitet,
institut och högskolor. 16 miljoner
går i yrkesskolor och kvalificerade
arbetarskolor. 30 miljoner går som
förut nämnts i grundskolan. Ungdomskadrarna växer emellertid.
Som exempel gavs, att i Sovjetryska delrepubliken nu finns 16
miljoner skolungdomar. 1965 berälmar man att dessas antal skall
ha stigit till 201 / 2 miljon.
Samtidigt som ungdomsskarorna
tilltar, har man satt upp som mål
att genomföra ett helt nytt skolsystem under loppet av 7 år! I botten för det nya systemet skall
ligga en 8-årig obligatorisk grundskola- lika för alla. Man har fört
hårda diskussioner angående differentieringen. En del skolmän
hävdade, att de teoretiskt begåvade
barnen skulle åtnjuta specialutbildning. Nu har man emellertid
fastställt, att man inte bör skilja
de begåvade barnen från de övriga.
Alla elever skall få samma utbildning i grundskolan. Naturligtvis inser man att inte alla kommer
att klara sig lika bra, men de skall
trots detta ha samma chans. För
handikappade barn skall specialskolor inrättas, först och främst
då för praktiskt arbete. Dessa kommer att bli internatskolor.
Några skolmognadsprov har man
inte i Sovjet. Efter lärarens bedö-
mande och efter remiss från lä-
kare kan eleven lämna skolan un- 213
der första terminen och komma
igen följande år. Speciella hjälpklasser finns fr. o. m. andra skolåret.
Efter grundskolan skall alla
barn delta i något slags praktiskt
arbete. Detta betyder dock inte, att
alla avbryter studierna. En större
del skall fortsätta studierna vid sidan om arbetet. Vidareutbildningen är uppdelad på fyra linjer
eller utbildningsvägar.
De mest begåvade skall övergå
till en treårig utbildning där två
tredjedelar av tiden disponeras för
allmän undervisning och en tredjedel av praktiskt arbete. Avsikten
med att också dessa s. k. teoretiker
skall utföra praktiskt arbete är att
ge alla grupper i samhället en viss
yrkesutbildning.
En annan grupp skall gå till s. k.
tekniska skolor, som snarast är
jämförliga med våra fackskolor.
Vid dessa skolor leder utbildningen
fram till exempelvis lägre teknisk
utbildning, kompetens som små-
skollärare (l :a-4 :e skolåret) eller
sjuksköterska. Handelns folk får
också sin utbildning vid dessa skolor. Både teoretikerna och de fackskoleutbildade får efter sin treåriga utbildning diplom, som i princip berättigar till inträde vid universitet eller högskola.
En stor del av ungdomen skall
till praktiska yrkesskolor, där den
teoretiska undervisningen inskränkes till att omfatta sådant som har
samband med själva yrkesutbildningen. Allmänbildande ämnen får
214
eleven studera på fritid. Den fjärde
och sista gruppen skall gå direkt
till praktiskt arbete. Åven här tänker man sig att eleverna skall vidareutbilda sig på kvällstid. Dessa
båda grupper måste emellertid
komplettera studierna för att vinna
inträde vid universitet och högskolor.
Eftersom man insett att det inte
är lätt att både arbeta och studera
på samma gång, har myndigheterna i lag fastställt att arbetstiden
skall förkortas för de ungdomar
som bedriver kvällsstudier. För
närvarande åtnjuter de extra semestertid. Hädanefter skall emellertid arbetstiden förkortas antingen så att ungdomarna får ett par
dagar ledigt per vecka eller ocl,så
kortare abetstid varje dag. Hur arbetstiden skall förkortas fastställes av ministerrådet i varje republik.
En del ungdomar får således studera vidare omedelbart efter 11
års skolgång, en del får avbryta
studierna i två a tre år för att arbeta i industri eller jordbruk. De
får då finna sig i att sändas till
platser var som helst i hela Sovjetunionen, där man är i behov av arbetskraft.
Undervisningssystemet är konstruerat så, att vem som helst skall
ha möjlighet att komma in på vilken högre läroanstalt som helst.
Därför ges minimiundervisning i
vissa grundläggande ämnen så att
eleven får möjlighet att välja vilken linje som helst. Siwlan får
alltså inte vara så specialiserad,
att det inte går att byta utbildningsväg. Man säger sig i största
möjliga mån vilja ta hänsyn till
individens intresseinriktning.
Vice undervisningsministern förklarade, att systemet bygger på de
marxistiskt-leninistiska ideerna. I
Marx-Engels teser till Internationalen och i Engels »De arbetande
klassernas läge i England» står det
beskrivet hur kapitalisterna under
1800-talet exploaterade ungdomarna. När det socialistiska systemet
genomförts blir det en lycka för
ungdomarna att få studera. Enligt
Lenin bör teoretisk undervisning
alltid vara förenad med praktiskt
arbete. Skillnaden skall då försvinna mellan intellektuellt och
kroppsligt arbete. På grund av den
högt utvecklade maskinella utrustningen och genom en långt gående
automation måste nutidens arbetare vara högt utbildade. Trots allt
måste dock fysiskt arbete förekomma. Då fordras det också att
ungdomen förberedes till detta.
Han framhöll vidare, att för det
kommunistiska arbetet fordras det
»arbetarkänsla», solidaritet och
samarbetsvilja. Alla ungdomar
måste därför under en period fortsätta med något arbete i industri
eller lantbruk, inom serviceyrken,
inom det kulturella eller medicinska området osv. största avseende måste fästas vid kombinationen praktik-studier.
1959 beräknar man att 1,6 miljoner skall sluta 10 :e klassen. Alla
kan omöjligt gå vidare till högskolor och universitet. Det behövs heller inte. Efter 7-årsplanen skall
400 000 elever gå vidare till högskolorna per år. Resten måste då
gå till någon annan sysselsättning
inom industri eller lantbruk, där
en god grundutbildning behövs.
Enligt vår sagesman kunde man
ej jämföra läget med det som råder
i kapitalistiska länder. Han framhöll att man i Sovjet inte ville dela
upp folket i klasser, i exempelvis
intellektuella och arbetare, något
som man betraktar som odemokratiskt. Människan – inte sociala
skäl – skall fälla avgörandet.
För det nya systemet och för det
växande elevantalet behövs nya
skolor. I den Sovjetryska delrepubliken kommer under de närmaste
7 åren skolor för cirka 4 miljoner
elever att byggas. För att täcka
lärarbehovet för allmänna ämnen,
finns två seminarier i varje republik. Speciallärare kommer att tas
från industri och lantbruk och få
pedagogisk specialutbildning.
Vice undervisningsministern sade
sig känna till våra skolförhållanden och att vi fäster stort avseende
vid utbildningen. Han framhöll till
slut, att vi – oberoende av politiska system – troligen har samma
215
svårigheter och mål beträffande
skolutbildningen.
Det ligger nära till hands att bli
imponerad av, kanske rent av beundra den enorma utvecklingen i
Sovjet. Det är inte heller omöjligt
att man går iland med att genomföra den stora skolreformen inom
ramen för sin 7-årsplan – även
om det kan synas otroligt. Men
man måste ändå varna för kritiklös beundran. På denna punkt kan
det vara på sin plats att rent avslutningsvis dra en parallell med
20- och 30-talets totalitära stater i
Europa.
Det hände på den tiden att turister kom tillbaka från en resa i
Mussolinis Italien och glädjestrå-
lande konstaterade landets frammarsch under hans egid, ty – tå-
gen höll ju avgångstiderna korrekt! Samma felbedömning gjorde
sig svenska resenärer skyldiga till
som vid besök i Hitler-Tyskland
bara lade märke till den välmående
ytan – några koncentrationsläger
hade man ju inte sett!
På samma sätt förhåller det sig
med dagens Sovjet. Det är något
som fattas, något som vi uppfattar
som det mest fundamentala i vår
tillvaro – nämligen individens
frihet.