Litteratur

LITTERATUR
SVENSK PROSADIKTNING 1958. II
En rad av de böcker under året vilka
bearbetar självbiografiskt stoff, skildrar upplevelser under barndoms- och
uppväxttiden. Dit hör Tora Dahls
Dörrar som öppnas, den fjärde volymen i serien om utackorderingsbarnet
Gunborg. Dörrar som öppnas kunde
stå som motto för hela denna känsligt
och psykologiskt säkert genomförda
skildring av ett barns konfrontation
med de vuxnas värld, av de första
stegen ut ur barndomen, ut ur tryggheten. Gunborg har nu kommit in i
mellanskolan. Hon har haft motgångar
och besvärligheter, därför att den
strama lärarinnan fröken Olsson har
låtit henne sitta kvar, inte på grund
av bristande begåvning och kunskaper utan därför att Gunborg inte har
haft lagstadgad ålder. Fröken Olsson
är nämligen innehavare av det präktigt goda samvete som den benhårt
paragrafmässigt laglydige brukar vara
försedd med. Tora Dahl förmår verkligen visa, hur mycket lidande sådana
människor åstadkommer. Det heter
om fröken Olsson: »Ett helt år hade
hon i alla fall lyckats med att utestänga och innestänga och brännmärka den som tänkte sig kunna
nonchalera och komma förbi något i
skolstadgan föreskrivet. Ett minne för
livet var det menat till. Och det blev
det också. Gunborg förlät aldrig frö-
ken Olsson.» Iakttagelsen är riktig och
erfarenheten torde vi ha gjort litet
Au lektor ELOF EHNMARK
var. Gunborgs fostermor fröken Stolt
är också en sträng tuktomästare men
på annat sätt. Hon har en gång i ungdomen blivit övergiven och därmed
fått sin uppfattning om karlar orubbligt fastslagen. Kompensation skaffar
hon sig genom att ta inackorderingsbarn. Hon är fostrad i sträng väckelsereligiositet, där lag och fördömelse intar hedersplatsen. Försakelse och uppoffring blir därför den enda vägen
till nåden – de besuttna och förnäma
skall nog få sitt straff en gång. Sofia
är fäst vid sina fosterbarn och sköter
dem ordentligt, men hon kan inte
riktigt vinna dem, därför att hon vill
behålla kommandot utan prutmån. Så
skyms det tåliga, rejäla, trofasta i hennes väsen undan av hennes halvt
omedvetna religiösa härsklystnad och
hennes själviskhet under den evangeliska förklädnaden. Porträttet av Sofia, levande genom den blandning av
erkänsla och avståndstagande, varmed det är utfört, blev egentligen färdigt redan i de tidigare delarna. Det
som nu berättas om henne, bekräftar
karakteristiken på gott och ont, och
det sker här i en anda av äkta och
djup humor. Dörrarna som öppnas,
är snarast dörrar som stänger Gunborg ute från fosterhemmet och dess
andliga miljö. Hon får nya kamrater,
och det vidgar perspektiven, skolans
undervisning kommer henne att glida
ut ur den trygga bibliska världsuppfattningen, och hon råkar i konflikter,
som hon måste reda ut på egen hand,
därför att de vuxna inte skulle förstå,
bara krångla till. Hon kommer också
sin riktiga mor närmare, åtminstone
till det yttre. Så särskilt lätt blir det ·
inte för henne att tycka om denna
ytliga, självupptagna, hävdelsesjuka
kvinna. Men hon vill gärna skryta
med att ha en riktig mamma, därtill
förnämare än kamraternas. Ungefär
på samma sätt reagerar hon, när hon
får höra, att fadern blivit satt under
förmyndare. Hon känner nämligen en
föräldralös fin flicka som också har
förmyndare. »Då är min pappa lika
fin som Ebba Skoglund, tänker Gunborg. Men hon säger det inte, ty det
är skryt om man säger sånt.» Fadern
– en arkitekt – vårdas på sjukhus
efter ett nervsammanbrott. Det viktigaste i boken är att Gunborg i sista
stund får träffa honom. Snart skall
han dö i plågor på en stormavdelning.
Fadern och dottern förenas i en säregen sympati, en sinnesgemenskap,
som kanske skall bli en ödesgemenskap, en sorts överlåtelse. De drömmar, som arkitekten inte längre förmår förverkliga, skall kanske pånyttfödas hos dottern, i kval och lycka,
jubel och förtvivlan. Ty Gunborg är
konstnärsbegåvad, på en gång fantasifull och skarpsynt, och med ett inte
så litet uppkäftigt temperament. Men
först skall hon gå den långa vägen till
självständighet. Sofia Stolt har flitigt
använt den kära gamla skrämselmetoden, främst skrämsel för de eviga
straffen. Gunborg börjar märka, att
de vuxna förargas och bestraffar på
de mest inkonsekventa sätt, och hon
lär sig detta: »Erkänna men inte bekänna. Det som har hänt, har hänt
och får inte förnekas. Det är en börda,
men du måste bära den bördan.» Orden låter nästan Lars Ahlinska. Ja,
dörrarna öppnas, men då hon tar sitt
osentimentala avsked från mamma
229
Stolt och flyttar till sin riktiga mamma på Östermalm, blir hon liten på
nytt, och det känns skönt. »Det är,
som om hon lämnat bakom sig all den
kunskap om livet och hur man ska
försvara sig, som hon hade förvärvat.
Liten och försvarslös skulle hon ledas
vid sin moders hand. Och hon var
lycklig.» Så slutar boken. Det är inte
bara dörrar som öppnas för Gunborg,
också dörrar som leder in, till en
fortsatt, ny och annorlunda barndom.
Gunborgs historia är alltså långt ifrån
färdig. Men Tora Dahl har med denna
romandel bara ökat vårt intresse för
den lilla flickans historia. Den är
spännande, därför att den är så riktig.
I W erner Aspenströms Bäcken ser
en poet tillbaka på sin barndom. Bäcken är en mycket personlig, helt betagande bok, novellistiskt utformad,
fylld av stämningar, meditationer och
prosalyriska avsnitt. :.Vad jag beskriver är en närvarokänsla i en tid, som
inte längre existerar, i en natur, som
inte tillhör mig utan en gång för länge
sedan förmedlades till mig av en
främling, ett barn med mitt namn.»
Så formuleras utgångspunkten för de
minnen och betraktelser som boken
består av. Aspenström återupplever
minnena och diktar kring dem. En
konkret händelse eller upplevelse kan
minnet ha bevarat, men vad det som
nu är minnesbild, egentligen innebar,
just då upplevelsen skedde, det måste
Aspenström återdikta. Dessutom är
det inte bara fråga om konkreta ting
utan också om inre erfarenheter, t. ex.
skrämseln och ensamhetskänslan eller saknaden efter den legendariskt
starke fadern, vilken »dog som en
fluga den spanska sjukans vinter»,
och uppfattningen av modern på gott
och ont, hon som under sin sista tid
på ålderdomshemmet bara hade en
önskan, att än en gång få se kvarndammen i sin barndoms by. I en sug- 230
gestiv skiss nämner Aspenström, att
modern hade sagt, att hon efter döden
skulle ge sig tillkänna, och berättar,
hur det löftet uppfylldes. Underligt
nog händer det i en liten kyrka utanför Neapel: just då korgossen ringer
i sin klocka, förbyts klangen till skällkons klocka från barndomen, och så
kommer verkligen kon uppför kyrkgången och efter henne »min mor i
huckle och grå stadskofta» och med
»en blick, som inte är tom men främmande och svår att tyda». I altarets
ljusstrimma försvinner synen och Aspenström kommenterar: »Vilka av oss
bör kallas gengångare: dessa som trä-
der in till oss, eller vi som träder in
till dem?» I stil med denna upplevelse
är allt i Aspenströms minnen. De har
över sig en halvdager, ett skimmer,
där erinring och fantasi vävs samman
till små prosapoem av mjuka, vemodsstämda melodier. Dit hör själva den
lantliga miljön med »de glesa ljuden»
i den stora tystnaden, dit hör minnet
av kon, som gått ner sig i ett kärr, en
episod som pojken stängt in i sitt undermedvetna och som nu blivit lik
minnet av en dröm, eller den leende
berättelsen om hur vallpojken läser
Ahlen & Holms höstkatalog med alla
de avbildade julsakerna och suggererar sig till snö och vinter mitt under
den stekheta sommardagen. Poeten
Aspenström har aldrig nått högre än
i denna prosabok.
En barndomsskildring av ganska
säreget slag har debutanten Åke Wassing åstadkommit med den digra romanen Dödgrävarens pojke. Boken är
en utpräglad memoar, en sannskyldig
recherche du temps perdu. Förf. börjar med att redogöra för hur han
kommit på tanken att skriva litterärt
och att åstadkomma en bok. Han har
inte som så många andra bara velat
skildra en proletär barndom och vä-
gen ut ur den, utan han har främst
grubblat över orsaken till att hans
barndom blivit så egenartad. Farfadern hade varit häradsdomare och
kyrkvärd, familjen var av välbesutten
bondestam, men hans far hade hamnat som backstugusittare och dödgrävare och till slut låtit inhysa sig
och pojken på fattighus. Hur har det
gått till? Och hurudan har modern
egentligen varit? Detta är alltså Wassings problem och boken handlar om
hur han går tillväga för att finna svar
på frågorna. Han letar reda på familjepapper och konstaterar, att vissa
handlingar är försvunna, han vänder
sig till myndigheter för att få besked
om arvs- och skilsmässobeslut, han
reser till sin barndoms trakter i Uppland och Hälsingland och han besö-
ker folk, som kan ge upplysningar
om väsentliga detaljer. Så kan han
lägga sitt pussel. Samtidigt dyker
minnesbilder från barndomen upp,
scener ur det förgångna blir levande
men får ny belysning och oväntad innebörd, när de ställs samman med
sakundersökningen. Gestalternas drag
förändras, de smutskastade blir rentvådda och de som smitit undan, blir
skuldbelastade, men när allt kommer
omkring, fördelas skuggor och dagrar
ändå ganska jämnt, ingen går helt fri
och ingen är utan skuld. Särskilt levande är bilden av modern, en från
början kanske ytlig och tanklös kvinna som alltmer mognar och hjältemodigt kämpar vidare, tills lungsoten
tar henne. Levande är också porträttet av fadern, en jätte till kroppskrafter, som går bet i livskampen och slutar som enkel handräckning på en
anstalt. Wassings grepp på uppgiften
är originellt och han har förmått genomföra den med en rapp och livlig
berättarkonst.
Artur Lundkvists Ur en befolkad
ensamhet är inte en direkt kronologisk fortsättning av den tidigare minnesboken »Vindingevals». Förf. ger i
stället glimtar och rapsodiska reporII•J….&._……………………….~:u-.•c•.-~.. –.-~~.-._-.~~~~—.
tage från skilda tider av sitt liv och
från skilda miljöer. Särskilt fäster
man sig vid episoderna från barndomen och vad han berättar om
förhållandet till modern, till den enstörige fadern och till systern-själsfränden. Bygden kring Ängelholmstrakten blir livslevande i hans färgstarka, doftmättade, associationsrika
prosa, och här finns också en avväpnande självironi, t. ex. i den kostliga
skildringen av hur han etablerar sig
som diktare i en enslig stuga och sö-
ker slå sig fram genom att cykla omkring och sälja sina alster i ortspressen eller utbjuda dem till folket i gårdarna. I det följande skildras episoder
från inkallelsen under en bister vinter
i övre Norrland och från Paris, Korsika, Venedig och slutligen från
svensk västkust. Allt binds samman
av ett gemensamt tema: ensamheten
mitt i myllret av människor och upplevelser. Han berättar t. ex. om ett litterärt möte i Paris, där en rad talare
lägger ut texten men ingen lyssnar
på de andra. »Är det då idel monologer du hör, finns det inga dialoger,
inga samtal, möts människor aldrig
i orden, är det bara var och en som
talar om sitt?» Korsika blir en sorts
symbol för denna isolering, ön som
så många gånger erövrats och som
fött en av världens största erövrare,
ön där vendettan råder och ön där
man aldrig kommer varandra till mö-
tes. Korsikaskildringen är den utförligaste i boken, men den lider av en
viss händelsefattig opersonlighet,
som ger ett blekt intryck, trots Lundkvists koloristiska ordfantasi. I Venedig råkar han bli sjuk. sagostaden
förvandlas till ett pinorum och i febern fantiserar han om en tibetansk
lama, som predikar om intigheten
som livets mål: »Vi lider för det absoluta, för att helheten ska övervinna
sin splittring och bli ingenting annat
än helhet, som är Intet.» Det temat
231
varieras i slutepisoden, vilken berättar om en konstnärinna som begår
självmord. Självmordet är skönhetens
hämnd, konsten övervinner konstnä-
ren, suger ner i djupet, uppslukar.
Inte heller konsten skänker befrielse.
»Diktare och ganska ensam. Vandrar
som en fånge i rummet», det är livssituationen i denna bok, så fjärran
från den öppna livsstil som en gång
var denne diktares förkunnelse. Artur
Lundkvist har i behåll sin förmåga
att skapa svepande, färggnistrande,
rörliga reportage, men bilder, situationer, gestalter liksom bara sveper
förbi, fast fångade av ett pricksäkert
kameraöga. Samtidigt skådas allt som
genom ett fjärrobjektiv. Ensamhetens
pansar blir aldrig genombrutet.
Också i Jan Fridegårds En bland
eder skiner de självbiografiska inslagen igenom, fast det inte är fråga om
en memoarroman utan om en diktad
händelseförveckling. En av huvudpersonerna är nämligen identisk med
Lars Hård, med senare böckers Johan
From och med kavalleristen från
»Äran och hjältarna». Här är han försäljare av egna verser, f. ö, arbetslös
med tillfällighetsjobb. Romanen handlar om tre personer, som växelvis
skildras i inre monologer. Förutom
den namnlöse blivande diktaren är
det en medelålders orgelbyggaränka,
som trånar efter en erotisk brittsommar och även får den med den unge
poetens hjälp, och vidare änkans friare, en äldre man i verken. Den arbetslöse och inte särskilt arbetsvillige
unge mannen med diktarplaner inombords känner man alltså väl igen från
Fridegårds centrala författarskap, likaså skildringen av hans häftiga hatreaktioner och ömtåliga känslighet,
vilka driver honom till ständiga protestreaktioner. Änkans till en början
tempererade och så småningom allt
hetare trånad, hennes senkomna
lycka och ånger över tidigare försum- 232
melser på området är omsorgsfullt
och nyanserat återgivna utan att figuren dock blir särskilt konturfast. Den
gamle ämbetsmannen framträder frän
början som ren karikatyr: en korrekt,
ytligt bildad herre som vill verka
gentleman och kulturell överklassare
men som omedvetet avslöjar sitt hyckleri, sin andliga tomhet och de skumma baksidorna i sitt väsen. Komiken
mildras emellertid och Fridegård är
mån om att belysa det tragiska i mannens situation: han är den ensamme
som aldrig fått erfara en spontan gest
av ömhet eller vänlighet. Av allt detta
har blivit en bok som själv inte har
mycket av spontanitet. Den fria fabuleringen har aldrig varit Fridegårds
starka sida, och att gestalta i den inre
monologens krävande form har han
inte förmått på ett övertygande sätt.
En bland eder har därför blivit en
bok som inte lätteligen kan engagera.
Dess bästa sidor är variationer på
Fridegårds gamla teman eller förnyade prov på hans alltid beundransvärda stilkonst.
Med »Kvarteret Venus» avslutade
Erik Asklund 1957 sin fina och känsliga självbiografiska svit om söderpojken Manne. Hans nya bok Brokigt
sällskap är egentligen en samling essäer men samtidigt också den en minnesbok från den tid, då Asklund debuterade som författare och mötte
sina yrkeskamrater. I boken berättar
han om diverse ting, om sin boksamling, om sina favoritförfattare och
om Stockholm i dikten och diktares
Stockholm. Här är han särskilt hemma, och det är en glädje att följa
honom, när han gör sällskap med
Bellman, Sängaren från Söder, eller
Strindberg på deras promenader genom staden. Allra värdefullast är de
sidor, som handlar om hans författarvänner. Han berättar om de äldre,
t. ex. Lindorm och Diktonius, och
med särskild värme om de tidigt
bortgångna Värnlund och Kjellgren.
En höjdpunkt är skildringen av mö-
tet med Martinson, Harry Sjöfararen,
på den tid då denne bodde i ett tält
vid Skanstull och varje morgon vandrade in till stan med tältet hoprullat
under armen och ett knippe dikter i
kavajfickan. På S:t Eriksgatan strå-
lade en dag fem ynglingar samman,
som skulle bli de Fem unga, och berättelsen om deras möten, debatter
och diktuppläsningar på kafeer och
ölstugor har en tidsdoft som Asklund förmår återuppliva med säkert
artisteri.
Också Gustav Hedenvind-Eriksson
berättar om sig själv i Befrielse, en
bok som till det yttre handlar om en
resa till England, Frankrike och
Norrland men egentligen är en tänkebok. Hedenvind har sitt eget sätt att
berätta. De tillfälliga mötena och
samtalen med medpassagerarna kommer honom att erinra sig upplevelser
som han haft, och erfarenheter som
han gjort, och liknande associationer
får han av minnesmärken, byggnader
och museiföremål. Särskilt är det ungdomstiden med dess möda och förhoppningar han kommer att tänka på,
och så börjar han berätta om fackföreningen Avdelning 39, om kolaren
Ax vid Blåmyren och om Sågmyrafolket. Därvid kommer han ihåg, vad
de i sin tur berättat, och då kommer
sagoförtäljaren Hedenvind i gäng och
förnöjer sina läsare med lärorika sägner om hur gisslet kom till människorna eller om hur guldet föll ned till
jorden. Hela boken är sammantvinnad av nuet, erinringarna och historierna. Sädan är nu Hedenvind, att
var han än befinner sig, i Nötre Dame,
vid Triumfbågen, framför Venus Milo,
överallt får han anledning att minnas
sitt eget förflutna under ett mycket
omväxlande och händelserikt liv.
Även hans minnen håller på att bli
historia, liksom de berömda minnesmärkena vittnar om det framfarna.
Vad sökte han i sin ungdom under de
röda fanorna? Vad sökte de som skapade Sfinxen? Svaret är Befrielse.
Men befrielsen låter vänta på sig. Ingenting har blivit, vad man drömt
eller hoppats. »Men utan att drömma,
verka och hoppas det bästa av den
morgon som bidar bortom natten,
skulle denna tillvaro vara obeskrivligt tom och trist.» Kanske är det
dumt att grubbla på tillvarons mening, så litet som vi vet om tillvarons
väsen. »Vise kallas de som fundera.
Visare äro dock de, som inte fundera
alls.» Men den maximen kan Hedenvind inte själv rätta sig efter. Hela
hans väsen är ett enda iakttagande,
funderande och förtäljande. Det är
frisk sav i honom. Begrundar han det
förflutna, så spanar han lika klarögt
framåt. Och den mening han till sist
formulerar, med något av tonfallet
hos en gammal siare, äger en trotsig
hoppfullhet, som stämmer bra med
hans inres sega kärnvirke: »Allenast i
oförtruten id, i råd och dåd för ett
ouppnåeligt mål, i besvikelse, i förnyad ansträngning i tidlös drömomstrålande visshet skall du endast dag
för dag vinna befrielse den enda
Skaparen lade i skålen du själv fick
i uppdrag att snida.»
Liksom gammalt och nytt flätas
samman hos Hedenvind, sker något
liknande i Sven Rosendahls produktion. Han förlägger gärna handlingen
till trakter, där primitivt liv alltjämt
råder, men han skildrar sina figurer
med modern psykologi. Midsommardomen berättar om händelser i Värmlands finnbygd någon gång i slutet av
1800-talet. En komet har visat sig, och
den bådar världens undergång. Det
kommer att ske på själva midsommarafton enligt vad som förkunnas av
byns kloka gubbe av erkänd trolldomssläkt. Den som emellertid passar
på tillfället, är den illfundige Halfer
233
Tornavainen, Sandkryparen kallad,
därför att han lurat så många till undergång. Han utnyttjar situationen
genom att suggerera fram en ytterstadomsstämning, och hela byn blir slagen av skräck. Man säljer gårdarna
för en spottstyver, och Halfer köper,
man slutar med vårbruket och låter
kreaturen beta på åkrarna. Somliga
vill frigöra sig från allt världsligt
och allt jordiskt ägande i förbidan på
domen, andra skaffar brännvin för
att leva livets glada dagar den korta
tid som återstår. Den besuttne finnbonden Hendrik är en av de få som
tvivlar och som fortsätter att sköta
sin gård. Vad han väntar på är att
vinna sin hustru Davidas hela hjärta.
Davida är bokens centralfigur. Hon
sköter sina plikter i Hendriks hus,
men som en botgöring. Hon har ett
förflutet att ångra. Hennes barn, som
utackorderats, har dött av vanvård
och hon känner sig medskyldig till
en mans vådadöd. När romanen börjar – den underliga midsommaren
– kommer Ottar till gården, den man
som varit hennes älskare och som
hon en gång valde i stället för den
av våda omkomne. Så uppstår ett
slags triangeldrama, en inre tvekamp
mellan de båda männen om Davida,
och konflikten intensifieras av den
hektiska atmosfären inför den stundande domen. Uppgqrelsen måste
främst ske i Davidas inre, och hennes
kamp tecknas avsiktligt i en sorts
famlande, dimhöljd atmosfär. Det är
instinkterna och det undermedvetnas
uppdykande, ordlösa krafter som
präglar denna inre konflikt, där allt
liksom färgas av den ångest som ruvar över allt och alla. Upplösningen
sker genom ett våldsdåd, då Hendrik,
sedan midsommarnatten gått utan naturkatastrofer, stöter ned Halfer. Byborna får igen sina gårdar och Davida vandrar bort med Ottar. Slutet
blir alltså mer eller mindre en nöd- 234
lösning. Rosendahl väljer gärna ämnen, där naturkrafter och skrock driver sitt spel, också med människoöden. Det är betecknande, att han i
Midsommardomen inte låter en apokalyptisk sekt förkunna världsundergången utan en spågubbe med anor i
hedendomen. I en av bokens intensivaste scener skildras, hur byborna
i midsommarnattens dimmor tycker
sig se, hur Gud själv uppenbarar sig
– det visar sig sedan vara en betande häst. Men denne Gud med sin
stav i handen är inte de kristnas Gud.
Han kallas för Gammein – vilket i
dialekter annars brukar vara benämning på Hin – och gestalten påminner allra närmast om Oden med sitt
spjut i handen. stämningen av fjärran
vildmark och åldrig hedendom är det
bestående intrycket av denna dramatiskt komponerade roman, där allmänmänskliga konflikter och primitiv
livsföring vävs samman till en komposition som är typiskt rosendahlsk.
En motsats till denna primitiva
miljö finner man i framtidsvisionernas riken, i utopierna, som i våra dagar inte skildrar några lycksalighetens öar utan den tekniska fulländningens hemska hemvist. Den sista variationen av dessa framtidsvisioner,
som hos oss sträcker sig från »Kallocain» till »Aniara», utgöres av Ann
Margret Dahlquist-Ljungbergs Strålen.
Den värld hon skildrar, är jordklotet
efter ett förödande atomkrig, utbyggt
till en termitstat, som behärskas av
överläkaren, vilken har hand om den
mystiska Strålen, en symbol för teknikens fulländning i det ondas tjänst.
Människorna lever i Anstalten, där
allt är konstgjort och där de behandlas av Strålen, uppföds med tabletter
och avindividualiseras av injektioner,
varjämte de noggrant övervakas av
hemliga kunskaparorgan. Tanke och
vilja skall bortopereras, målet är att
alla skall bli robotar, viljelöst lydiga
redskap. Bortom Anstalten finns Staden med slavlägren och längst bort
lär ön ligga, där det fortfarande sägs
förekomma växtlighet. Boken är alltså
en skräckskildring av en tillvaro
bortom vad vi menar med individuellt
mänskligt liv. Sådant kan skildras
som en mardröm, men man har svårt
att riktigt gripas eller riktigt begripa.
Man har, som så ofta i fråga om utopier, en känsla av att precis så kommer det ändå inte att bli – det kan
bli kusligt nog ändå, och är det
redan på sina ställen. Människorna i
Strålen har i regel inga namn, bara
bokstäver och nummer. De blir inte
heller individer med riktiga öden.
Förf. har också sett sig tvungen att
låta några av de uppträdande ha
minne av en tillvaro på människosätt,
och handlingen får utmynna i ett
misslyckat revoltförsök. De sista kapitlens skildring av en flykt genom
Anstaltens myller av korridorer, trappor och salar har fart och spänning,
men det är betecknande, att spänning bara kan åstadkommas med
dessa yttre medel. Vad man främst
minns av boken, är ett förtvivlat rop,
som ekar genom detta den fulländade
teknikens öde land, ett rop som krä-
ver gensvar: »Ropet måste gå från
människa till människa, bäras vidare,
förenas i alla röster till ett enda rop.
Avgrunder kan skilja, men röster, ord
förenar … tomrum ljuder så förtvivlat ihåligt; tomrum är förtvivlan att
störta ner i.» Temat om ensamhet och
gemenskap återklingar också i denna roman.
Handlingen i Lars Gyllenstens Senatorn är inte förlagd till något framtidsrike men till en diktaturstat av
det nutida slaget med allt vad det innebär av övervakning och disciplin.
Huvudpersonen, senator Antonin
Böhr, är en domare som börjat tvivla
och alltså slappnar av i partipolitiskt
nit. Hans överordnade finner honom i
behov av sjukledighet och anvisar ett
kurhotell för ändamålet. Under denna
semester tvingas han ompröva hela
sin livssyn. Han söker ett nytt fotfäste i en kärlekshistoria, men också
den upplöser sig i ingenting. slutligen
återvänder han frivilligt från sin
flykt från hotellet, blir förd till sin
överordnade och får efter ett kort
samtal göra sorti genom en dörr, som
kan leda vart som helst, kanske till
friheten, kanske till en fängelsehåla.
Som det brukar vara hos Gyllensten,
ger händelseförvecklingen och personskildringen i första hand anledning till debatt av livsfrågor. I långa
monologer analyserar Böhr sina problem, och vid sidan av monologerna
fogar Gyllensten in kommentarer,
som ytterligare belyser dem eller gör
dem ändå mer invecklade. Det mesta
förblir dunkelt, och säkerligen har
det skett med avsikt, eftersom de frå-
gor om människans villkor, som Gyllensten framställer, aldrig har kunnat besvaras förståndsmässigt. Det är
därför inte underligt, att utgångspunkten är en obotlig pessimism.
»Det goda är bara frånvaro, frånvaro av något ont. Endast det onda,
som vi inte vill, är verkligt. Bara på
ondskan kan vi grunda en bestående
gemenskap.» Det berättas, att Böhr efter läsningen av Marx’ kapitel om det
hemska barnarbetet blivit en entusiastisk socialist och med iver kämpat
för det samhällssystem som nu var
förverkligat i hans land. Men därefter
finner han även detta nya system totalt misslyckat. Också här kämpar
klass mot klass och människa mot
människa. Ingen har blivit lycklig,
och har någon kommit i närheten’ av
lyckan, har det skett på andras bekostnad. Det är bara en ny hierarki
av befallande och en ny klass av lydande som uppkommit, »men med
samma obarmhärtighet och rovdjurslika snålhet som förr, som förr mel- 17- 593444 Svenslc Tidskrift H. 41959
235
lan ägande och ägda». Detsamma gäller alla statssystem i historien. Babels torn har i boken blivit en symbol för detta. Vad blev följden av gemenskapsverket Bahels torn? Förbistring, oförstående, motsatsen till gemenskap. »Det finns ingen trohet och
ingen grammatik i Babelstornet. Den
mänskliga makten är oinskränkt endast i att förråda. Den mänskliga troheten är allra mest trogen mot omväxlingen och glömskan. Den mänskliga kärleken är ett hål, som aldrig
blir fullt.» Böhrs möte med kvinnan
leder till intet, därför att han och hon
söker olika ting, han en möjlighet att
finna en fast punkt, hon en möjlighet
att uppgå i något som inte är hennes
jag. Resultatet av Böhrs betraktelser
blir, att det mänskliga inte är något
mer än »en lös och gyttjig materia»,
dvs. bara en möjlighet, ett ler som
borde kunna formas till något: »Vi
måste bli skapade av något som är
starkare än vi själva, om det skall bli
något av oss. Här i världen, där vi lever, måste det sladdriga människoköttet som är vi, finna sin mästerman
och härdare, som kan banka det samman till person med skugga och bild.»
Här är Böhr framme vid gränsen till
metafysiken och där stannar han,
som den utstötte, den ensamme, den
ständigt förgäves frågande. När senatorn försvinner genom den dörr,
som leder man vet inte vart, är hans
drag präglade, heter det, av absolut
likgiltighet. Till detta har Gyllenstens
obönhörligt skarpa resonemang lett.
Men innanför rocken bultar ett ängslat hjärta.
Den skrämmande hotfullheten vilar
också över Dagmar Edqvists Skuggan
blir kortare, en fristående fortsättning av »Paradisets portar». Där berättades om kärnforskaren Kåre, som
hejdade sig vid Helvetets port, dvs.
vid tanken på det fruktansvärda som
forskningen kunde leda till, och som
236
samtidigt snärjdes i ett omaka äktenskap med Sandra, vilket innebar, att
Paradisets port blev stängd för honom, i samma stund som han tyckte
sig se Helvetets på glänt. Den intressantaste personen i den boken
var Sandra, snedvriden och inkrökt
från barndomen, ständigt otillfredsställd, äregirig, van att intrigera sig
fram, till slut segrande med hysterikans vapen, hänsynslös men innerst
olycklig och ömhetshungrande. I den
nya romanen vill Dagmar Edqvist
ställa sakerna till rätta, främst för
Kåre, den samvetsömme forskaren
som offrat så mycket och som för
Sandras skull nu lever ett mekaniskt
liv, där allt går ut på att stoiskt hålla
stånd. Samtidigt förvandlas Sandra,
ingalunda omotiverat, till en vamp av
ganska utstuderat slag, beredd att
krångla sig fram till högre positioner
med hjälp av sin alltmer framblomstrande skönhet. Därmed förlorar hon
i intresse och makarnas skilsmässa
reduceras till en formell procedur
utan större spänning. Kåre reser till
ett forskningsinstitut i Afrika och mö-
ter där en kvinnlig läkare, Kathryn,
som han förälskar sig i och blir lycklig med. Kathryn är något av en idealfigur, vars tidigare konflikter ordentligt redovisas och vars mognade
kvinnlighet belyses i skiftande episoder, men hennes och Kåres kärlekshistoria har liksom ingen riktig
gnista i sig, och inte ens den tillfogade tvekampen mellan Kathryn och
Sandra får verklig spänning. Intresset fördelas också mellan kärlekshistorien och en redogörelse för livet på
den afrikanska stationen, vilket förf.
lär ha studerat på ort och ställe, och
debattinlägg i en rad aktuella problem, t. ex. mötet mellan vetenskap
och primitivism, mellan religionerna
och mellan svarta och vita. En rad
bipersoner är tecknade med skärpa i
konturerna, främst Kathryns far, den
blide religionshistorikern med sin
forskarhåg och sin inre trygghet:
»Han störtar omkring i världen som
en fyraåring i sin pappas hus, trygg
och nyfiken, evigt på upptäcktsfärd,
omöjlig att chockera, därför ·att allt
är så förvånande.» Dagmar Edqvist
själv har något av samma balans i sitt
väsen. Hon är sund ända ner i botten,
och hennes ambition är att upptäcka
försoningsmöjligheter och att förkunna
det riktiga samlivets välsignelse. Det
har hon gjort också i Skuggan blir kortare, och även om konflikterna denna
gång inte trängt så djupt in, blåser det
friska vindar över skildringen, och
hela boken omslutes av den goda viljans livgivande värme.
Om gemenskapen blir vunnen utan
alltför stora svårigheter i Dagmar Edqvists roman, tornar besvärligheterna
upp sig så mycket högre i Walter
Ljungquists Ossian. Boken handlar om
en man som inte får pröva på annat
än misslyckanden men trots allt ändå
vinner sitt liv, når fram till harmoni.
Handlingen utspelas i Småland åren
1858-1913 och berättas av huvudpersonens kusin, konstnären Felix Dandelin för dennes brorson, Jerk Dandelin. Själva händelserna skildras
konkret och direkt men med täta avbrott av kommentarer, bestående av
debatter mellan Felix och Jerk. Ossian
skärskådas alltså från två synpunkter,
samtidigt som själva händelseföljden
får tala för sig själv. Ossian är son
till lantbrukaren Elias Brage, en despot och sadist. Elias vill inte gifta sig
med barnets moder, Amanda Flycht,
vilken å sin sida anser sig vara av
förnäm börd och uppträder med höga
later men också med ståndsmässig
oberördhet, vilket allt tjänar som
skyddsmur mot de vedervärdigheter
hon går till mötes. Elias behåller Ossian hos sig, sedan modern körts
iväg, och fostrar honom med piska,
örfilar och tungt arbete, tills Ossian
en gång, sedan han växt upp, slår
igen, och det så hårt, att han blir
tvungen att fly. Han kommer till Felix Dandelins far, som är lanthandlare, och utvecklas till en sorts kavaljersfigur i vulgärupplaga. Han spelar, han diktar visor, han sjunger,
han anför lekarna, han kurtiserar,
han är kort sagt medelpunkten i alla
muntrationer, ständigt iförd hög hatt
och pincene, han läser med glupande
iver allt vad han får tag på, men han
kan inte hällas till vardagligt och
regelbundet arbete. Sä lämnar han
kryddboden och blir en fri vandrare.
Modern har under tiden hamnat som
hälldam hos en provinsialläkare och
lärt sig franska. Med stolt grandezza
kan hon demonstrera de finaste maner. Ossian lyckas rädda henne ur
den förnedrande positionen och tar
henne med på sina vandringar. De
färdas kring på landsvägarna, ett originellt och alltmer slitet par, tills de
slutligen får bosätta sig på en släktgärd och tas om hand av Elias’ änka,
den karaktärsfasta och imponerande
fru Valborg. Detta är de yttre konturerna. Händelseförloppet är berättat
med frodig fabulering och en livfull
stilkonst, som gör denna pikareskroman till en sälisynt underhållande
läsning. Men de mångfaldiga episoderna är omsorgsfullt beräknade, avsedda att belysa och klargöra Ossians
innersta väsen. Ossian har både faders- och modersarv att bemästra.
Han har häftighet och hårdhet från
fadern, drömdrift och fantasiflykt
frän modern, och det gäller för honom att nå balans, finna en livsrytm
som håller. Han tror sig vara konstnär, diktare, musiker, målare, prosaist, men han blir ingenting annat
än dilettant, vilket Ljungquist obarmhärtigt demonstrerar genom att citera hans versstycken. Moderns förryckthet visar honom, hur det kan
gå, om man ger sig det »Flycktska» i
237
väld – att man förvandlas just till
flyktmänniska. Ossian blir inte den
han önskar vara och vill inte vara den
han är. Hans liv formas därför till en
anhopning av misslyckanden, besvikelser, förödmjukelser. Men han lär
sig uthärda och stå emot, han ger inte
tappt och vägrar ståndaktigt låta människor bestämma över sig. Allting är
annorlunda, än vi tror, säger han.
»Du förstår det inte, men allting har
en helt annan betydelse. Allting är
sant, men det betyder något helt annat.» Så börjar hans till det yttre misslyckade liv klarna för honom. »Jag
är en son av många orättvisor. Och
nu vill jag tacka Gud för det. Det är
ett adelsmärke, du. Det är ett elddop,
du. Den som alltid vederfarits rättvisa, vad vet han om rättvisan? Den
som alltid haft framgång, vad vet han
om sanningen? Jag är ingen profet,
jag är en son av mänga orättvisor.
Det räcker.» Besvikelserna skall göra
det möjligt för honom att bygga upp
en katedral av sitt inre. »Var och en
skola vi bygga oss själva till ett tempel för Gud. Var och en skall bygga
sin egen Katedral för sitt möte med
Kristus.» Med dessa ord kommer Ossian Evangeliet mycket nära. Därmed
kan han se ljust också på de orättvisor som hans yttre liv fyllts av. Ty
bakom de synbara och kännbara
orättvisorna tycker han sig kunna
skymta den egentliga rättvisan. »Rättvisan, den ser vi ju bara den jordiska
delen av. Och den andra delen, den
betydelsefullaste, den är liksom må-
nens okända sida vänd åt det motsatta hållet, så den ser vi inte. Fast
det är först när vi är i stånd att se
båda sidorna som vi lär oss förstå,
vad rättvisa är.» Sä lyder Ossians
sista ord. I Dandelinarnas kommentar heter det: han var ingen stor
människa, men det var stjärnljus i
honom. Romanen om Ossian är Ljungquists rikaste, mest levande och mest
238
djuptänkta bok, också hans fantasifullaste och hans mest underhållande.
Den levnadsvisdom som den präglas
av, har haft en gestaltskapande kraft
i sig, därför att den inte är dömande
utan helt igenom förstående, kärleksfullt förstående i sin blandning av
vemod, löje, värme och förtröstan.
Om oro och otillfredsställelse handlar också den bok som skulle bli Owe
Husåhrs sista. Den heter Jeriko och
är till formen en kollektivroman av
den beprövade typ, som låter familjerna i ett hyreshus utgöra gruppen.
Huset ligger i utkanten av en medelsvensk tätort och kallas Jeriko. Narnuet är naturligtvis i första hand symboliskt: innanför murarna känner sig
människorna fängslade. I sin känsla
av instängdhet håller de på att förkrympas i vanor, som i sin tur blir till
slentrian och slö likgiltighet. Romanen handlar om en rad utbrytnings- (örsök. Betecknande nog är det männen som inte är belåtna och som sö-
ker sig bort. »Så underliga männen
var. De ville ha andra liv. Liv som
inte fanns.» Så lyder bokens nyckelreplik. Det är när familjelivet blir rutin, som de försöker fly, till andra erfarenheter, till andra kvinnor. Men
de är ohjälpligt bundna och de kommer inte loss. Utbrytningsförsöken
blir fjaskon. Husåhr varierar temat
med rutinerad färdighet, men lösningen blir mer eller mindre mekanisk; i ett fall, där knuten inte går
att lösa, tillgriper han t. ex. en drunkningsolycka. Mängden av likartade
förlopp gör skildringen ganska rapsodisk. Ändå har han vid ett tillfälle
gjort något av sitt bästa, i episoden
om Doris och Harald. Doris har
sedan länge och på avstånd varit förälskad i Harald. När Harald kommer
tillbaka från sanatoriet, möts de på
allvar. Men under sanatorietiden har
han upplevt en ödesdiger kärlekshistoria. Skildringen av hur Doris
’>
vinner tillbaka Harald till andlig hälsa
och till samliv med henne har en intensitet och värme som visar, hur
löftesrikt Husåhrs författarskap var
in i det sista.
Jeriko hos Husåhr och Bahels torn
hos Gyllensten motsvaras av Den
stora teatern hos Hans Bergrahm i
den prisbelönta kortromanen Förfö-
raren. Den kan betecknas som en kriminalhistoria, eftersom den handlar
om en mordutredning, men närmast
är den en expressionistisk skildring
av livets ohjälpliga förvirring. Inom
den stora teatern spelas allt möjligt
samtidigt på skilda scener. Där vimlar det av korridorer, trappor, teatervindar, loger, och i alla dessa utrymmen irrar det kring personer i skilda
roller och funktioner. Den som är
mördad, heter Talia, skådespelerska
och dansös av tysk, grevlig börd, ett
offer för andra världskrigets förödelse,
utan egen personlighet, snärjande och
förvirrande sig i en allt trassligare
erotisk snårskog. Kommissarien som
skall reda ut fallet, blir själv offer för
miljöns mysterier. Han är förvillande
lik den aktör som spelar Scagnarelle
i Molieres Don Juan, dvs. moralistens
roll, och han dras obevekligt in i repetitionerna, men så får han veta, att
moralisten Scagnarelle är mördaren,
och när han finner honom, är denne
inte längre Scagnarelle utan länsman
i Strindbergs Kronbruden. Kommissarien vet snart inte vem han själv är, blir
allt osäkrare om sin identitet. I den
stora förvirringen jagar vi de skyldiga
men är skyldiga själva och spelet går
ständigt vidare. Bergrahm genomför
skildringen med en trolleriprofessors
fingerfärdiga hanterande av illusionstekniken, det är fart och esprit över
framställningen, som med sina snabba
scenväxlingar och korta replikskiften
påminner om en exklusiv film. Bakom alltsamman anar man en undran
som inte får svar: vad är meningen
med alltihop, hur skall det bli mening
med värt liv?
Bergrahm är inte den ende som
dras till det egenartade, excentriska
och besynnerliga. Karl Nordström
gjorde det i sin debutroman förra året,
»Doktor Mirakels medicin», och han
gör det i årets novellsamling Tristan.
Novellerna är av skiftande kvalitet.
En del verkar som preludier till debuten, andra ger belägg på Nordströms förmåga att pejla djupt i morbida och hämmade själstillstånd.
Titelnovellen berättar om skönhetslidelsen hos en man, som själv är ful
och endast förmär vinna en ful kvinna. Han driver både henne och fosterbarnet Tristan i döden, fast båda
i sin kärlekshunger gjort allt för att
vinna honom. Först i deras stelnade
anletsdrag upptäcker han en skönhet,
som för sent väcker hans behov av
att visa barmhärtighet. I Tacktalet
berättas om en ung man, som i sjuklig nervositet kämpar för att bli som
vanliga människor men förstör allt,
då han äntligen får tillfälle att visa
sig normal: han kommer på middag
och skall hälla tacktal men talet blir
ett enda vilt utbrott. Allra främst står
Gossen på ängen. Den handlar om en
ung idealist med det talande namnet
Leonard Wikner. Han drömmer om
att bli historielärare, och samtidigt
med sina akademiska studier författar han massvis med lektionsutkast.
De är hans ädla andes skapelser, med
vilkas hjälp han skall leda de unga
mot det sanna, rena och höga i kraft
av hävdernas lärdomar. Under lediga
timmar sitter han och betraktar pojkarnas lekar på en äng och fäster sig
särskilt vid den serafiske Gunnar, en
Rydbergsk efeb av hellensk grace. Sä
kommer stunden, då han skall beträda
katedern, och han blir ögonblickligen
kastad in i en annan värld. De små
efeberna med Gunnar i spetsen visar
sig vara tuffa rackarungar, som hän- 239
synslöst slår ner på honom och dri~
ver honom till förtvivlan. Han dör
som en tjutande varg. Trots vissa
överdrifter har denna novell en
obarmhärtighetens logik, en skärande
och gnisslande konsekvens, som man
inte så lätt glömmer.
Hans Mörks Porträtt i träram består av en handfull noveller frän
Trästan, som synes vara den fattigare
delen av gamla Örebro. På den stadens gator har en stor författare gått
förut, och Mörk har nog lärt av honom att hitta rätt på original och
krumelurer och besynnerliga tilldragelser. Det händer emellertid, att förvecklingarna och den psykologiska
analysen inte riktigt samsas hos Mörk,
att det blir brottstycken av människoöden och inte mer. En av novellerna
är dock minnesvärd. Den heter Ordhandlaren och i den berättas om en
enstöring, som kommer till stan och
söker gemenskap och vänligt bemö-
tande. Han har inte mycket tid på
sig, därför att han är dödsdömd. För
sina samlade medel sätter han upp en
affär och annonserar, att han inte tar
betalt i pengar utan med vackra ord.
Det låter tossigt, men till slut fattar
en gumma mod, får sina varor och
betalar med ett vänligt ord, och snart
är butiken full av folk dagen i ända~
Men efter en tid börjar det tryta med
kundernas förräd av goda, vänliga ord
och en vacker dag står butiken tom.
Ordhandlaren hittas död och bredvid
står en låda, fylld av lappar med de
vackra orden på. »Han ville med egna
ögon se, hur det fula låg som boss i
deras hjärtan och dolde det som skö-
nare var. Han ville visa sig själv, hur
rätt han trodde om dem, när hans
tanke gjorde dem vackrare än deras
handlingar förtjänade.» Så gick det
alltså med den saken. Vackra ord har
vi mer ont om än pengar. Denna
historia har Mörk berättat med fast
grepp om pennan: ironi finns där
———————————— —–
240
men aldrig skärande, värme finns
där, men strängt bunden.
Det man numera kallar udda människor står också i centrum för Birgitta Stenbergs intresse. Hennes Vit
av natten handlar om tonårsflickan
Sonja, som drömmer de vanliga drömmarna om lyxliv och överklassfröjder.
Hon har liftat till Frankrike, där hon
sjunkit ner till rätt ordinärt galunymfliv men blir omhändertagen av
en adjunkt med intresse för fallna
flickors räddning och fölJer honom
till ett slags värdshus strax norr om
Stockholm. Här har en rad besynnerliga människor samlats, som lever av
dagdrömmar i olika schatteringar. Ett
dråp konfronterar dem med verkligheten och åstadkommer en serie förvecklingar. Det antyds till slut, att
hela värdshusrörelsen skall läggas
ned. Detta bizarreri är utfört med omväxlande realistiska, naturalistiska
och symbolistiska konstgrepp. En viss
förmåga att suggerera stämningar och
ge ord åt vardaglig tristess har onekligen Birgitta Stenberg, men hennes
människor lever liksom alltför mycket i fjärran för att på allvar engagera.
Det verkliga och overkliga konfronteras också i Astrid Forsbergs I
skuggan av Bert. Lis har en gång
övergivit sin fästman och förenat sig
med Bert, därför att hon i honom har
trott sig finna den stora kärleken.
]3ert är en halvsvensk, har uppfostrats
i Tyskland och deltagit i kriget. Till
yrket är han sprängämnesingenjör.
Äktenskapet blir så småningom ett
tvång för dem båda, bl. a. därför att
han bär på ett skuldmedvetande som
Lis inte kan dela, och på att hon inte
kan undgå att i honom se en landsman
ti)l dem som bragt så mycket lidande
åt de nordiska broderländerna. För
Lis blir tillvaroll ett skenliv, och så
fortsätter det att vara, även sedan
Bert dött. Det halvutsagda och ouppgjorda mellan makarna binder alltjämt Lis vid den avlidne. Hon lever
i skuggan av Bert. Först när hon under en Italienvistelse fått en väninna, som hon kan rekapitulera och
bikta sig för, och förmår se sitt liv
från andra synpunkter, når hon befrielse. I bokens slutkapitel framträ-
der också mycket riktigt en ny man,
som hon tydligen skall lyckas bättre
med. Romanen är komponerad på två
plan: nuets händelser i Italien och
återblickarna på äktenskapet. Hopfogningen är ibland rätt mekanisk
och ger inte klart begrepp om de
båda Lis som skildras, den unga förälskade och den deprimerade änkan.
Berättelsen har inte fått ro till fördjupning, men den har partier av intensitet och av inlevelse i känslobindningarnas komplicerade värld.
Årets litteratur bär i hög grad prä-
gel av pessimism och fruktan, av vantrivsel och flyktbegär. Men det är
inte sagt, att den mörka synen är
allra svartast hos de yngsta diktarna,
och det kan hända, att uppbrottsstämningen hos dem kombineras
med upptäckarglädje. Så är det i
varje fall i Per Wästbergs Arvtagaren.
Man kan beteckna denna roman som
en variation av temat från Wästbergs
»Halva kungariket», alltså berättelsen
om hur en ung man upptäcker världen runt omkring sig och därmed finner sig själv. Mattias Vindrot är arvtagare till en kexfabrik. Efter en ombonad barndom, som han inte trivts
med och känt sig isolerad i, skickas
han till en herr Meyer i Tyskland för
att utbilda sig i kextillverkningens och
kexförsäljningens värdefulla yrke.
Han råkar missa det avtalade mötet,
och det visar sig, att herr Meyer har
avrest till okänd adress i Hamburg.
Romanen handlar till det yttre om hur
Mattias förgäves söker herr Meyer,
och till sitt väsentliga syfte om hur
han upplever allt möjligt annat,
till synes obetydliga ting men just så-
dant som lär honom att leva, t. ex. hur
det känns att dra sig fram utan pengar
i främmande land, hur det går till att
skaffa sig tillfällighetsjobb, bl. a. som
nattvakt i ett myntkabinett, som sopåkare eller som fotografbiträde, hur
man kan umgås med folk ur alla samhällsklasser och hur skiftande andra
människors öden visar sig vara. Mattias upplever en kärlekshistoria med
en flicka på en flodpråm, där han en
tid logerar. Det är en angenäm men
enbart fysisk förbindelse. Snart därefter träffar han en flicka som han
blir allvarligt förälskad i. Hon är
flykting och har väsentliga ting att
lära honom, bl. a. att vår tillvaro inte
består i att ärva och äga utan i att
uppleva och erfara. Därmed har Mattias nått tillbörlig mognad. Just då
råkar han hitta den eftersökte herr
Meyer, men nu lyfter han bara på
hatten och går förbi honom. – Mattias är uppfödd i trakten av Experimentalfältet. Hans bildningsresa är
också en serie experiment. Han bär
tillnamnet Vindrot, vilket betyder:
:.Vinden tog roten och planterade om
den.» Han är arvtagare men vill avsäga sig arvet för att kunna bli en
självständig människa. Den unge
mannen, som inte vill fångas in i den
tristess han lyckligen fått lämna, mö-
ter den unga flickan, som evakuerats
från sitt barndomshem i östtyskland.
Därmed skapas .något nytt. Han säger
till henne: »Vad jag har fått eller gått
miste om, gör alldeles detsamma. Du
förlorade din barndom, eller din ungdom. Jag saknade min. Här är vi nu,
det är det viktiga.» Ty med arvet är
det så, att om det inte förvaltas så att
det blir oigenkännligt, blir det värdelöst. Inte resans ändamål utan resans alla oväntade äventyr har lärt
honom känna sig själv och bli riktig.
Det summeras i orden: »Man kan
fråga och aldrig få det riktiga svaret,
• . l ’ . ~,…
241
men vad man kan vara säker på att
få, är ett överflöd på scener och berättelser ur människornas liv.» Ja,
scener och berättelser är Wästbergs
bok fylld av, somliga mer turistmässiga och topografiska, andra i form
av kvickögda reportage, en del psykologiskt betydelsefulla och väsentliga för handlingen och målsättningen.
Utan överdrift kan man påstå, att
Wästberg behandlar sin hjälte med
mycken välvilja. Han trivs ovanligt
bra med honom. Ibland låter han
Mattias råka ut för riskabla situationer, men man behöver inte vara
rädd, Mattias är i gott förvar, alldeles
som hjälten i gamla goda äventyrsböcker. På det sättet blir Arvtagaren
mer en flanörroman än en bildningsroman, mer underhållande än djuplodande. Den bärs upp av Wästbergs
vanliga aptit på livet och av hans
på en gång drivna och pojkaktiga stilkonst, vilken trots mångordigheten
ger snabbhet åt händelseföljden och
en personlig ton åt berättandet.
Det som dominerar i 1958 års litteratur är oron och otryggheten, ensamheten, vilsenheten, h.emlösheten
mitt i folkhemmet. Diktarna undrar,
frågar, spanar. Deras röster är skilda
till ton och stämning, melodi och
rytm, men i stort sett kan det sägas,
att deras verk bärs mindre av trots
och protest än av grubbel, ängslan
och stundom resignation. Vad som
inte finns där och inte heller bör finnas, är belåtenhet. Ingen deklarerar
förnöjsamhet i det ombonade folkhemmet. Oberoende av vår tids speciella hotfullhet, är det diktens och
diktarnas väsensart att inte slå sig
till ro. Birger Sjöberg har i en berömd passus beskrivit, hur den dästa
förnöjsamheten blir förstelnandels
tillstånd, blir »statyernas samkväm».
Mot detta sätter han »orons eldmetoder». Han väljer inte den runda och
skördemogna syster Ro, han väljer
242
broder Oro: »Hellre vild och dyster
– blott du ändå – ger mig din ans.
– Bröstet hårt du kryster – hårt kan
du slå – lågor kan du tvinna. – Bäst
dock att brinna. – Oro är Vår. Oro
DIKTARE I STÅL
1300-talet är en av våra största litterära epoker. Då infördes den höviska
riddardiktningen i vårt land, då utarbetades Magnus Erikssons landslag
och då nedtecknades den heliga Birgittas uppenbarelser. Under samma tid
skrev också en okänd diktare en
svensk historisk krönika på vers, den
första i sitt slag, som senare fått namnet Erikskrönikan efter sin huvudperson, den snillrike hertig Erik. Krönikan behandlar ett stort och dramatiskt
ämne: Sveriges och folkungarnas öden
från 1200-talets mitt, då Birger Jarl
och hans svåger Erik Eriksson, kallad
Läspe och halte, var rikets styresmän,
och fram till år 1319, då den unge
Magnus Eriksson, rikets hopp, hyllades som kung i både Sverige och
Norge.
Krönikan innehåller en överväldigande rikedom av rörliga händelser:
blodiga krigsföretag, färgglänsande
torneringar och glada fester. Människorna skildras levande och inte utan
psykologisk förståelse. Kompositionen
är för det mesta fast uppbyggd, stilen
är rik på litterära allusioner och rimmen ofta klangfulla och överraskande
djärva. Ändå har Erikskrönikan aldrig blivit någon folkläsning för svenskarna på samma sätt som Saxo Grammaticus för danskarna och Snorre
storlasson för islänningarna och norrär Dans.» Är oron signum för vår tids
diktare, betyder det, att deras dikt
är äkta och levande, att den är angelägen.
Fil. dr ALF ÅBERG
männen. Orsaken är inte svår att förstå. Medan de båda epikerna Snorre
och Saxo med lätthet kunnat översättas till det nu talade folkspråket, har
själva den poetiska formen, de svårtillgängliga orden och de ålderdomliga
rimmen hindrat den svenska krönikan
från att bli allmängods. För de flesta
svenskar är väl krönikan endast känd
på indirekt väg genom alla de sentida författare som hämtat inspiration
och dramatiskt stoff från det medeltida diktverket.
Många forskare har sysslat med de
historiska frågor, som möter i Erikskrönikan. Till dem hör riksarkivarie
Ingvar Andersson, som redan år 1928
disputerade på en avhandling om källproblemen till Sveriges historia åren
1230-1436 och som sedan gärna återkommit till de vetenskapliga debatterna kring denna krönika. I sin nyutkomna skrift »Erikskrönikans författare» (I Svenska Akademiens minnesteckningar, Norstedt, pris 16: -)
har han kunnat ge en sammanfattning
och en tolkning av dikten och dess
författare, sådan den vuxit fram under
mer än trettio års studier av verket.
Man kan läsa hans bok på skilda sätt:
som en djuplodande källkritisk utredning, som ett lärt och fängslande bidrag till den svenska litteraturens
ungdomshistoria eller helt enkelt som
skön prosa, en lång essay som engagerar också den oinvigde genom sin
lättillgängliga framställning, sitt viga
språk och sina snabba associationer.
I ett lysande svep behandlar Ingvar
Andersson de källor av skilda slag,
som stått till diktarens förfogande:
dödsnotiser och annaler, helgonkrö-
nikor och lagar men också muntliga
traditioner från sådana som varit inblandade i striderna och förhandlingarna. Han förefaller att ha varit en
berest man och också beläst i den
samtida europeiska litteraturen; man
märker det både på diktens utformning, de geografiska uppgifterna och
de historiska anspelningarna. När diktaren i en av krönikans höjdpunkter
berättar om Nyköpings gästabud, jämför han den onde kung Birger med
Amblode, den dåre, :.then sik enkte
gott förstode». Det är med verklig
glädje forskaren kan påvisa att denne
Amblode är identisk med Hamlet, den
tragiske danaprinsen, som redan Saxo
berättar om.
Ingvar Anderssons syfte har varit
att klarlägga diktarens arbetsmetoder
men än mer att placera honom i hans
historiska miljö. Han var hertig Eriks
man, en anhängare av det adliga partiet men inte någon av de främsta, en
diktare mer än en politiker. Han tycks
inte ha varit präst eller ha haft någon
243
djupare kyrklig förankring. Snarare
var han en adelsman, en riddare med
höviska maner, hänförd av korstågstanken och motståndare till de utlänningar, som på skilda vägar sökte sig
in i riket.
När skrevs krönikan? Författaren
framför här en egen tolkning, som fö-
refaller utomordentligt tilltalande.
Dikten var avsedd för en blivande konung, en kungaspegel som hyllar de
svenska riddarna och deras politiska
program, en historisk berättelse, som
medvetet söker utjämna motsättningarna i det förgångna och som pekar
framät mot rikets uppgifter i österled.
Det finns mycket som talar för att
krönikan skrivits vid tiden kring Magnus Erikssons kungahyllning.
I sin bok gör Ingvar Andersson ett
djärvt försök att tränga den okände
författaren in på livet, att fälla upp
visiret på den »skald i stål», som Karlfeldt talar om i »Stadens sångmö».
Han skönjer dragen, fast han inte känner honom till namnet, riddaren, som
lärde Nordan »landets eget mäl vid
kärlig lek, vid festens klang och prål».
Än en gång kan Ingvar Anderssons
läsare glädja sig åt en bok, som sätter fantasien i rörelse, förmedlar lärdom på ett behagligt sätt och levandegör en praktfull historisk miljö.