Elis Håstad in memoriam
1959
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ELIS HÅSTAD IN MEMORIAM
LANDsHÖVDING ELis HÅsTAD avled
den 7 maj i Uppsala endast 59 år
gammal efter ett sällsynt intensivt
och arbetsfyllt liv i det allmännas
tjänst. Hans bortgång betydde en
svår förlust för svensk samhällsdebatt. Den folkliga självstyrelsen i
dess olika arbetsformer ägnade han
ett brinnande och oavlåtligt intresse som vetenskapsman och akademisk lärare, politiker och konungens troman. I denna inbegrep han
allt – inte bara statsskicket och
riksdagspolitiken utan också försvaret och de kulturella och religiösa värdena.
Han var bördig från ett uppländskt bondehem, och helt lösgjorde han sig aldrig från sin hembygd. Både som statsvetenskapare
och politiker stod han tryggt förankrad i verkligheten. Med sin
djupa och obundna konservativa
samhällssyn förenade han ett socialt ansvarsmedvetande, som sammanhängde med hans hjärtegoda
sinnelag och starka intresse för alla
de människor han mötte på livets
väg. I sin utrikespolitiska åskådning var han nordiskt orienterad;
han inneslöt däri också de baltiska
staterna, som i honom hade en av
sina varmaste och lidelsefullaste
försvarare.
Han hade förmågan att lägga de
historiska perspektiven på alla de
samhälleliga frågor, stora och små,
som han borrade sig in i med outtröttlig inlevelse. Hans vetande var
oerhört, men han behärskade också
konsten att meddela sina kunskaper på ett klart och medryckande
sätt. Hans inlägg i riksdagen formade sig ofta till imponerande utredningar, som höll åhörarna bundna genom det njutbara sätt på vilket han presenterade det slösande
rika materialet. Samma stora generositet visade han också i umgänget
med sina medmänniskor. Han var
uppskattad i alla kretsar – en politiker som företrädde något så relativt sällsynt som sin egen åskådning och som med all sin lärdom
hade den djupaste respekt för andras uppfattning.
Svensk Tidskrift har särskild anledning att minnas Elis Håstad för
de tretton skickelsedigra år han
satt som tidskriftens redaktör. När
han år 1936 tillträdde denna befattning, hade tidskriften legat nere i
tre år. Främst genom Vilhelm
Lundviks, Karl Wistrands och Ivar
Andersons insatser hade de ekonomiska förutsättningarna skapats
för ett återupptagande av utgivningen. För den nye redaktören
248
återstod nu den svåra uppgiften att
återerövra den förlorade terrängen
och samtidigt bryta ny mark. Som
sitt program angav han att fortsätta i den gamla tidskriftens anda
och göra Svensk Tidskrift till ett
forum för en oavlåtlig problemdiskussion. Som få andra var han
skickad att fullfölja denna politik.
Argångarna 1936-1948 bär i stor
utsträckning hans personliga prä-
gel. Med sina breda kulturella intressen och sin frihet från partilidelse hade han inte svårt att fortsätta tidskriftens partiobundna traditioner. Han öppnade dess spalter
för medarbetare från snart sagt alla
kulturpolitikens fält. Ofta sträckte
sig inläggen vida över partilinjerna,
och inte alltid överensstämde de
med den aktuella högerpolitiken.
Han nådde sitt mål att sätta problem under debatt och visade samtidigt sin goda vilja att belysa frå-
gorna från skilda håll.
Själv skrev han många av tidskriftens ledande artiklar och bidrog också med andra inlägg. Hans
stora lidelse var regeringsproblemet Med sin förkärlek för den
schweiziska demokratien slog han
vakt om tanken på en ständig sam- .,
lingsregering, kompletterad med et
folkomröstningsinstitut. Om :.sam
Ungsregeringen och samarbetsiden:
skrev han också en av sina upp
märksammade artiklar vid rege·
ringsupplösningen år 1945. Ocks~
andra inrikespolitiska frågor ägna·
de han stort utrymme. En aktiv medelklasspolitik var ett av hans stora
intressen, ett annat var medborgarbildningen och demokratien. Mot
övergreppen utanför gränserna under krigets stormtid reagerade han
med starkt moraliskt engagemang:
»De små nationernas förtrampande», »Balticum in memoriam» och
»Finlands kamp mot övermakten»
lyder några talande ledarrubriker
under denna våldstid.
Sedan Håstad år 1948 utnämnts
till professor i statskunskap vid
Stockholms högskola, måste han
lämna redaktörskapet på grund av
bristande tid. Vid hans bortgång
vill Svensk Tidskrift tacka honom
för hans stora omsorg och brinnande intresse. Han drog upp riktlinjerna för tidskriftens politik, och i
hans anda fortsätter den sin verksamhet som den politiska och kulturella konservatismens fria och
oavhängiga språkrör.
LANDsHÖVDING ELis HÅsTAD avled
den 7 maj i Uppsala endast 59 år
gammal efter ett sällsynt intensivt
och arbetsfyllt liv i det allmännas
tjänst. Hans bortgång betydde en
svår förlust för svensk samhällsdebatt. Den folkliga självstyrelsen i
dess olika arbetsformer ägnade han
ett brinnande och oavlåtligt intresse som vetenskapsman och akademisk lärare, politiker och konungens troman. I denna inbegrep han
allt – inte bara statsskicket och
riksdagspolitiken utan också försvaret och de kulturella och religiösa värdena.
Han var bördig från ett uppländskt bondehem, och helt lösgjorde han sig aldrig från sin hembygd. Både som statsvetenskapare
och politiker stod han tryggt förankrad i verkligheten. Med sin
djupa och obundna konservativa
samhällssyn förenade han ett socialt ansvarsmedvetande, som sammanhängde med hans hjärtegoda
sinnelag och starka intresse för alla
de människor han mötte på livets
väg. I sin utrikespolitiska åskådning var han nordiskt orienterad;
han inneslöt däri också de baltiska
staterna, som i honom hade en av
sina varmaste och lidelsefullaste
försvarare.
Han hade förmågan att lägga de
historiska perspektiven på alla de
samhälleliga frågor, stora och små,
som han borrade sig in i med outtröttlig inlevelse. Hans vetande var
oerhört, men han behärskade också
konsten att meddela sina kunskaper på ett klart och medryckande
sätt. Hans inlägg i riksdagen formade sig ofta till imponerande utredningar, som höll åhörarna bundna genom det njutbara sätt på vilket han presenterade det slösande
rika materialet. Samma stora generositet visade han också i umgänget
med sina medmänniskor. Han var
uppskattad i alla kretsar – en politiker som företrädde något så relativt sällsynt som sin egen åskådning och som med all sin lärdom
hade den djupaste respekt för andras uppfattning.
Svensk Tidskrift har särskild anledning att minnas Elis Håstad för
de tretton skickelsedigra år han
satt som tidskriftens redaktör. När
han år 1936 tillträdde denna befattning, hade tidskriften legat nere i
tre år. Främst genom Vilhelm
Lundviks, Karl Wistrands och Ivar
Andersons insatser hade de ekonomiska förutsättningarna skapats
för ett återupptagande av utgivningen. För den nye redaktören
248
återstod nu den svåra uppgiften att
återerövra den förlorade terrängen
och samtidigt bryta ny mark. Som
sitt program angav han att fortsätta i den gamla tidskriftens anda
och göra Svensk Tidskrift till ett
forum för en oavlåtlig problemdiskussion. Som få andra var han
skickad att fullfölja denna politik.
Argångarna 1936-1948 bär i stor
utsträckning hans personliga prä-
gel. Med sina breda kulturella intressen och sin frihet från partilidelse hade han inte svårt att fortsätta tidskriftens partiobundna traditioner. Han öppnade dess spalter
för medarbetare från snart sagt alla
kulturpolitikens fält. Ofta sträckte
sig inläggen vida över partilinjerna,
och inte alltid överensstämde de
med den aktuella högerpolitiken.
Han nådde sitt mål att sätta problem under debatt och visade samtidigt sin goda vilja att belysa frå-
gorna från skilda håll.
Själv skrev han många av tidskriftens ledande artiklar och bidrog också med andra inlägg. Hans
stora lidelse var regeringsproblemet Med sin förkärlek för den
schweiziska demokratien slog han
vakt om tanken på en ständig sam- .,
lingsregering, kompletterad med et
folkomröstningsinstitut. Om :.sam
Ungsregeringen och samarbetsiden:
skrev han också en av sina upp
märksammade artiklar vid rege·
ringsupplösningen år 1945. Ocks~
andra inrikespolitiska frågor ägna·
de han stort utrymme. En aktiv medelklasspolitik var ett av hans stora
intressen, ett annat var medborgarbildningen och demokratien. Mot
övergreppen utanför gränserna under krigets stormtid reagerade han
med starkt moraliskt engagemang:
»De små nationernas förtrampande», »Balticum in memoriam» och
»Finlands kamp mot övermakten»
lyder några talande ledarrubriker
under denna våldstid.
Sedan Håstad år 1948 utnämnts
till professor i statskunskap vid
Stockholms högskola, måste han
lämna redaktörskapet på grund av
bristande tid. Vid hans bortgång
vill Svensk Tidskrift tacka honom
för hans stora omsorg och brinnande intresse. Han drog upp riktlinjerna för tidskriftens politik, och i
hans anda fortsätter den sin verksamhet som den politiska och kulturella konservatismens fria och
oavhängiga språkrör.