Socialdemokratiens dödgrävare
1959
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SOCIALDEMOKRATIENS DÖDGRÄVARE?
DEN SVENsKA socialdemokratien har
i årtionden fungerat som ett av de
främsta bålverken mot den sovjetdirigerade kommunismens försök
att vinna gehör hos det svenska folket. Klarsynta ledare och partimän
har på detta område mött de kommunistiska locktonerna med fakta
och saklig upplysning.
Kampen har förts överallt där
kommunismen stuckit upp huvudet, på arbetsplatserna, i fackföreningarna och i enskilda sammanhang. Den har tagits upp i bildningsrörelsen, i partipolitiken och
icke minst på regeringsnivån inom
olika viktiga områden. Ingen kan
klaga på målmedvetenheten och effektiviteten av de tid efter annan
klara ståndpunktstaganden som
gjorts. Socialdemokratiens fasta
vilja att värna landet i detta avseende har på sitt sätt kommit att bli
det viktigaste hindret mot de kommunistiska försöken att luckra upp
befolkningens önskan att behålla
sin frihet och sitt samhällsskick.
Hittills har varje försök misslyckats att från kommunistiskt håll
bryta denna fasta socialdemokratiska front. Men man har nu anledning att fråga sig om icke kommunismen till slut fått tag i den
sprängkil som kan splittra hela den
svenska socialdemokratien.
Det direkta frontangreppet duger
inte längre. Det har misslyckats för
många gånger. Men det kanske kan
gå bättre om man faller tillbaka på
den klassiskt marxistiska metoden
att leta fram ett allmänt gångbart
tema, vid vilket inget politiskt ideologiskt pestmärke häftar, och som
i sin skenbara oskyldighet kan riva
massorna med sig.
Vad är det då som har hänt och
händer? Bara det att man hängt
upp den dubbelbottnade fredsideen
på två nya krokar – ~inga atomvapen för Sverige~ och ~avrusta för
att hjälpa andra~. Detta är ingenting nytt. Men en ny schattering
ligger det kanske i den våldsamma
framspelningen på det känslomässiga planet – skräckmålningen av
atomkriget, för vilket det knappast
behövs någon överdriven fantasi,
och det humanitära hjälpprogrammet, som är allmänt tilltalande i
sin löslighet.
Man behöver inte vara särskilt
initierad om socialdemokratiens
inre förhållanden för att förstå,
att denna frågeställning drabbat
partiet med en paralyserande kraft.
Ä ven utomstående ser hur klyftor
252
plötsligt öppnats tvärs igenom hela
ledarhierarkien. Det torde knappast
vara omotiverat att tala om en partiets ideologiska inre kris. I partileden går diskussionen hit och dit
utan inriktning. Många vacklar i
sina åsikter inför den förvirrande
tystnaden från den tidigare fasta
ledningen.
Det är icke längre bara de gamla
kända yttre motståndarna man har
att göra med. I de egna leden har
man nu att söka vilseförda människor, som inte ser bakom de
vackra orden, folk som på intet
sätt vill framstå som frihetens dödgrävare, men som genom sitt ställningstagande indirekt främjar en
annan makts intressen.
Hur kan det komma sig att de
tidigare väl kända kommunistiska
täckorganisationerna på fredsrörelsefronten satts på undantag inom
sitt eget specialområde? Det är ganska uppenbart att rutinerade gamla
fredskämpar av ultrarött märke
ställts åt sidan. De har med sin politiska belastning tydligen inte ansetts helt salongsfähiga i den formellt politiskt oavhängiga AMSAgruppen.
Det förefaller som om det inte
vore en tillfällighet att någon söker
hålla de komprometterade ultraröda borta från AMSA. Vem står
då bakom kulisserna? Det gör uppenbarligen de som ur utrikespolitisk synvinkel har intresse av att
splittra socialdemokratien och skapa en förvirrad inrikespolitisk situation. Redan namnet »aktionsgrupp», är hämtat från den politiska kommunismens terminologi.
Det är också uppenbart, att gruppen gärna arbetar med slutna mö-
ten. Alltsammans har smak av den
kommunistiska subversionens teknik.
AMSA griper efter proselyter, där
de står att få, blåögda idealister och
dogmatiska pacifister. Men angelägnast tycks arbetet vara inom det
socialdemokratiska partiet. Hur
långt har infiltrationen, denna beräknande operation i känslor och
tanklöshet gått inom detta? Svaret
kan vara svårt att ge från socialdemokratiskt håll – från något annat lär det heller inte komma.
Kan det socialdemokratiska partiet icke nå enighet ifråga om sin
atomvapenpolitik, är grunden lagd
till en djupgående schism icke blott
i den egentliga frågan utan kanske
också på andra områden. steget
över till en klyvning av partiet är i
så fall icke så långt som man kan
tro. En utveckling i denna riktning
öppnar oanade perspektiv då det
gäller den inre politiska balansen.
Även för dem som från borgerlig
synpunkt bekämpar det socialdemokratiska partiet och som med
tillfredsställelse ser partiet förlora
i röster, framstår det dock som en
nationell olycka om det skulle
splittras i två varandra på dessa
områden bekämpande fraktioner.
Den starka antikommunistiska
front som partiet nu utgör kommer
då att brytas sönder. Fältet lägges
öppet för infekterande och förlamande intrigspel. Exemplet från
Finland med de nuvarande inbördesstriderna inom det socialdemokratiska partiet bör vara tillräckligt talande.
Är det dessa dunkla mål, dolda
för den stora massan av anhängare,
för de snälla, de hyggliga, de väl- 253
menande, som »aktionsgruppens»
mullvadsarbete syftar till?
Insikten om faran måste förefinnas inom den socialdemokratiska
ledningen. Och den måste också
vara medveten om, att frågan inte
bara är ett partiintresse. Den berör
hela folket.
DEN SVENsKA socialdemokratien har
i årtionden fungerat som ett av de
främsta bålverken mot den sovjetdirigerade kommunismens försök
att vinna gehör hos det svenska folket. Klarsynta ledare och partimän
har på detta område mött de kommunistiska locktonerna med fakta
och saklig upplysning.
Kampen har förts överallt där
kommunismen stuckit upp huvudet, på arbetsplatserna, i fackföreningarna och i enskilda sammanhang. Den har tagits upp i bildningsrörelsen, i partipolitiken och
icke minst på regeringsnivån inom
olika viktiga områden. Ingen kan
klaga på målmedvetenheten och effektiviteten av de tid efter annan
klara ståndpunktstaganden som
gjorts. Socialdemokratiens fasta
vilja att värna landet i detta avseende har på sitt sätt kommit att bli
det viktigaste hindret mot de kommunistiska försöken att luckra upp
befolkningens önskan att behålla
sin frihet och sitt samhällsskick.
Hittills har varje försök misslyckats att från kommunistiskt håll
bryta denna fasta socialdemokratiska front. Men man har nu anledning att fråga sig om icke kommunismen till slut fått tag i den
sprängkil som kan splittra hela den
svenska socialdemokratien.
Det direkta frontangreppet duger
inte längre. Det har misslyckats för
många gånger. Men det kanske kan
gå bättre om man faller tillbaka på
den klassiskt marxistiska metoden
att leta fram ett allmänt gångbart
tema, vid vilket inget politiskt ideologiskt pestmärke häftar, och som
i sin skenbara oskyldighet kan riva
massorna med sig.
Vad är det då som har hänt och
händer? Bara det att man hängt
upp den dubbelbottnade fredsideen
på två nya krokar – ~inga atomvapen för Sverige~ och ~avrusta för
att hjälpa andra~. Detta är ingenting nytt. Men en ny schattering
ligger det kanske i den våldsamma
framspelningen på det känslomässiga planet – skräckmålningen av
atomkriget, för vilket det knappast
behövs någon överdriven fantasi,
och det humanitära hjälpprogrammet, som är allmänt tilltalande i
sin löslighet.
Man behöver inte vara särskilt
initierad om socialdemokratiens
inre förhållanden för att förstå,
att denna frågeställning drabbat
partiet med en paralyserande kraft.
Ä ven utomstående ser hur klyftor
252
plötsligt öppnats tvärs igenom hela
ledarhierarkien. Det torde knappast
vara omotiverat att tala om en partiets ideologiska inre kris. I partileden går diskussionen hit och dit
utan inriktning. Många vacklar i
sina åsikter inför den förvirrande
tystnaden från den tidigare fasta
ledningen.
Det är icke längre bara de gamla
kända yttre motståndarna man har
att göra med. I de egna leden har
man nu att söka vilseförda människor, som inte ser bakom de
vackra orden, folk som på intet
sätt vill framstå som frihetens dödgrävare, men som genom sitt ställningstagande indirekt främjar en
annan makts intressen.
Hur kan det komma sig att de
tidigare väl kända kommunistiska
täckorganisationerna på fredsrörelsefronten satts på undantag inom
sitt eget specialområde? Det är ganska uppenbart att rutinerade gamla
fredskämpar av ultrarött märke
ställts åt sidan. De har med sin politiska belastning tydligen inte ansetts helt salongsfähiga i den formellt politiskt oavhängiga AMSAgruppen.
Det förefaller som om det inte
vore en tillfällighet att någon söker
hålla de komprometterade ultraröda borta från AMSA. Vem står
då bakom kulisserna? Det gör uppenbarligen de som ur utrikespolitisk synvinkel har intresse av att
splittra socialdemokratien och skapa en förvirrad inrikespolitisk situation. Redan namnet »aktionsgrupp», är hämtat från den politiska kommunismens terminologi.
Det är också uppenbart, att gruppen gärna arbetar med slutna mö-
ten. Alltsammans har smak av den
kommunistiska subversionens teknik.
AMSA griper efter proselyter, där
de står att få, blåögda idealister och
dogmatiska pacifister. Men angelägnast tycks arbetet vara inom det
socialdemokratiska partiet. Hur
långt har infiltrationen, denna beräknande operation i känslor och
tanklöshet gått inom detta? Svaret
kan vara svårt att ge från socialdemokratiskt håll – från något annat lär det heller inte komma.
Kan det socialdemokratiska partiet icke nå enighet ifråga om sin
atomvapenpolitik, är grunden lagd
till en djupgående schism icke blott
i den egentliga frågan utan kanske
också på andra områden. steget
över till en klyvning av partiet är i
så fall icke så långt som man kan
tro. En utveckling i denna riktning
öppnar oanade perspektiv då det
gäller den inre politiska balansen.
Även för dem som från borgerlig
synpunkt bekämpar det socialdemokratiska partiet och som med
tillfredsställelse ser partiet förlora
i röster, framstår det dock som en
nationell olycka om det skulle
splittras i två varandra på dessa
områden bekämpande fraktioner.
Den starka antikommunistiska
front som partiet nu utgör kommer
då att brytas sönder. Fältet lägges
öppet för infekterande och förlamande intrigspel. Exemplet från
Finland med de nuvarande inbördesstriderna inom det socialdemokratiska partiet bör vara tillräckligt talande.
Är det dessa dunkla mål, dolda
för den stora massan av anhängare,
för de snälla, de hyggliga, de väl- 253
menande, som »aktionsgruppens»
mullvadsarbete syftar till?
Insikten om faran måste förefinnas inom den socialdemokratiska
ledningen. Och den måste också
vara medveten om, att frågan inte
bara är ett partiintresse. Den berör
hela folket.