Varför misslyckades Karl XIIs ryska fälttåg

. ) i .
VARFÖR MISSLYCKADES KARL XII:s
RYSKA FÄLTTÅG?
TILL 250-ÅRSMINNET
l SEPTEMBER 1707 bröt Karl XII in
över den polska gränsen för att ta
upp kampen med sin återstående
motståndare, den ryske tsar Peter.
Knappa två år senare, i juni 1709,
kapitulerade resterna av den karolinska armen nere i Ukraina, sedan
den i grund besegrats vid Poltava.
Varför misslyckades det ryska fälttåget? Frågan har ställts många
gånger och fått de mest skiftande
svar. Medan flera framstående forskare haft uppfattningen, att företaget var dömt att misslyckas ända
från början, menar en sådan krigshistorisk expert som Carl Bennedich, att Karl XII ännu i gryningen
till Poltava-dagen höll segern i sin
hand. Mellan dessa båda outrerade
meningar har debatten kommit att
röra sig.
Det väsentliga källmaterialet till
Karl XII:s ryska fälttåg gick förlorat vid katastroferna i Ukraina, då
högkvarterets och fältkansliets alla
handlingar antingen brändes upp
eller föll i ryssarnas händer och
gick okända öden till mötes. Vad
som återstår är ett mycket heterogent material: officiella relationer
om marscher och fältslag, en del
Av fil. dr ALF ÅBERG
skrivelser från krigsdeltagare, depescher från utländska observatö-
rer och mängder av dagböcker, som
förts av de karolinska krigarna
och sedan utarbetats under fångenskapsåren i Sibirien. Som Hans Villios och Gunnar T. Westin visat,
kan dessa dagböcker inte utnyttjas
för att komplettera eller bestyrka
uppgifterna från officiellt håll. De
bygger nämligen själva i stor utsträckning just på sådant material
och får därför endast användas
med största försiktighet av krigshistorikerna.
Det är väl främst bristen på källmaterial som medfört att åsikterna
om Karl XII:s ryska fälttåg kommit att variera så kraftigt. Medan
1800-talets historiker i allmänhet
ställde sig mycket kritiska till den
halsstarrige kungen och hans krigsäventyr i öster, framträdde vid sekelskiftet en helt ny och allsidigare
syn på Karl XII och det ryska problemet. Det var Harald Hjärne som
bröt vägen. De främsta företrädarna för den s. k. nya skolan var
Arthur Stille, Carl Hallendorff och
Carl Bennedich, och sitt monumentala uttryck fick denna nya och po-,
. –
266
sitiva uppfattning av krigarkungen
i generalstabsarbetet »Karl XII på
slagfältet» (1918-1919). Den nya
skolan kom att behärska det allmänna tänkesättet för flera decennier framåt men kan nu på flera
områden betraktas som föråldrad.
De moderna historikerna har i allmänhet undvikit de stora sammanfattningarna och i stället föredragit att välja ut och källkritiskt
granska sådana detaljproblem, som
är av vikt för bedömningen av hela
fälttåget. En modern helhetsbild av
det ryska företaget möter vi i Otto
Haintz förtjänstfulla monografi
»König Karl XII. von Schweden»
(del l, ny upplaga 1958).
Varför misslyckades Karl XII:s
ryska fälttåg? För att rätt kunna
besvara frågan är det naturligtvis
nödvändigt att först känna till de
militära och politiska förutsättningarna för företaget. Under ett
års tid hade den svenska armen legat i kvarter i Sachsen, där den
återhämtat krafterna efter föregå-
ende fälttåg och kunnat fylla luckorna i leden genom rekrytsändningar hemifrån och värvningar
bland tyska protestanter. Det är
ovisst hur stark armen var vid uppbrottet ur Sachsen, men styrkan
torde ha uppgått till omkring
35 000 man. Vid sidan av dessa
trupper fanns det flera andra armeavdelningar, som höll sig beredda
att samverka med huvudarmen. I
Polen kvarlämnades generalmajor
von Krassow med 8 000 man huvudsakligen tyska värvade trupper.
I Finland stod generalmajor Lybecker med 14 000 man och i Kurland general Lewenhaupt med
11 000 man. Estland och Livland
underhöll 11 000 man fästningsgarnisoner och fälttrupper, och i Sverige och de tyska provinserna stod
det ytterligare omkring 30 000 man.
Det var sålunda en imponerande
styrka på inemot 110 000 man, som
den svenska stormakten ödesåret
1707 kunde ställa på benen.
Den ryska huvudarmen under
tsarens och furst Menschikows
kommando räknade 52 000 man.
Vid Diina intill den kurländska
gränsen stod en annan armeavdelning under general Bauer på 11 000
man, och i Ingermanland fanns generalamiral Apraxin med ytterligare 24 500 man. Även om man
medräknar garnisonstrupperna och
de irreguljära kårerna, har den
ryska armen vid västgränsen knappast haft större styrka än den
svenska stormaktens alla trupper.
Gentemot Karl XII:s huvudarme på
35 000 man kunde tsaren sålunda
ställa 52 000 man, men sådana proportioner hade tidigare inte varit
ovanliga vid kraftmätningarna mel-.
lan svenskar och ryssar. Mot de
kvantitativt överlägsna ryska härmassorna stod den välövade och
välutrustade karolinska armen,
sammansvetsad av gemensamma
intressen och ett mångårigt kamratskap. I sin spets hade den en
lysande kunglig härförare och flera
skickliga generaler, Rehnsköld,
stenbock, Lewenhaupt och andra.
Det har ofta hävdats att Karl XII
underskattade den ryske motståndaren, men detta påstående kan
inte gälla de militära förberedelserna för fälttåget. Närmast under
kungen hade generalkvartermästaren Axel Gyllenkrook ansvaret för
truppernas förläggning och underhåll. Under vistelsen i Sachsen samlade han in upplysningar från alla
håll, kopierade kartor och kompletterade uppgifterna om vägar och
proviantställen med berättelser av
flyktingar och kunskapare. Svenskarna sökte också inrätta sig efter
de speciella terräng- och naturförhållandena i öster. Under regntiderna blev de ryska vägarna i det
närmaste oframkomliga, och för att
hindra trängkolonnerna från att
fastna i gyttjepölarna anskaffade
de lätta sachsiska vagnar och
mängder av packhästar. Trupperna
medförde också läderpontoner för
överskeppningen av de många vattendragen. Till nyheterna i armen
hörde ett slags lätthanterliga fältkvarnar, som genast kunde förmala
säden till mjöl. Längs vägen upplade man magasin, och i övrigt
sökte man ordna tillförseln genom
rörliga förplägnadskolonner. Förråden indrevs genom hårdhänta
rekvisitioner över hela den sachsiska landsbygden.
Under vistelsen i Sachsen intog
Karl XII en politisk och militär
nyckelposition på kontinenten. Den
svenska stormaktsställningen föreföll fast och obestridd ännu när
trupperna sommaren 1707 bröt upp
267
mot de ryska vidderna. Vad var det
då för politiska bevekelsegrunder
som drev den svenske kungen att
riskera sin arme och sitt välde i
denna ödeskamp i öster? I sin biografi om Karl XII lämnar Otto
Haintz några intressanta uppgifter
om kungens ryska politik. Våren
1707 erbjöd sig Preussen att söka
medla fred mellan de båda kombattanterna, men Karl Piper, kung
Karls politiske rådgivare, avböjde
medlingen. Han förklarade att det
för Sveriges säkerhet inte räckte
med att tsaren återlämnade alla
sina besittningar. Det viktigaste av
allt var att förstöra den moskovitiska härsmakten, som genom utländsk krigskonst och disciplin nu
höll på att tillväxa så mäktigt i
styrka. Fred med Ryssland kunde
man inte sluta på ett fördelaktigare
och säkrare ställe än i själva
Moskva.
Att döma av Pipers programförIdaring hade kungen ända från början ett klart politiskt mål för sitt
ryska fälttåg: han ville slå tsar Feters verk i spillror och återupprätta bojarernas gamla herravälde.
Han underskattade inte tsarens militära reformarbete. I en tid, då det
hörde till god ton bland de västerländska sändebuden i Moskva att
gyckla med ryssarnas primitivism
och barbariska statsskick, hade
svenskarna klar blick för det nya
rike, som höll på att ta form i öster,
och för den hotfulla ryska upprustningen.
Det är vanskligt att yttra sig om
268
möjligheterna för den svenske
kungen att genomföra sitt politiska
program. Haintz, som är spekulativ
till sin läggning, anser att kung
Karl hade större chanser att segra
än Napoleon. Det var stor skillnad
mellan tsar Peters nygrundade
moskovitiska välde och kejsar
Alexanders färdigorganiserade ryska rike. Ännu vid 1700-talets början bestod tsarens arme i stor utsträckning av sammanrafsade, outbildade trupper, ledda av utländska, ofta opålitliga officerare. Vid
tiden för Karl XII: s ryska fälttåg
hade armen fått en helt annan
styrka, och en rysk officerskår hade
börjat växa fram, men den militära
organisationen var ännu långt ifrån
färdig. Trots att Napoleon erövrade
Moskva, hade han inte kunnat nå
något avgörande i kriget, eftersom
rikets ytterområden då i generationer varit fast förbundna med den
storryska staten. På Karl XII: s tid
var förhållandet ett annat. Då var
ännu Moskva bara ett centrum i det
storryska kärnlandet, och både i
öster och söder förekom det svåra
inre oroligheter. Just år 1707 gjorde
donkosackerna uppror under sin
hetman Bulavin, och också de
ukrainska kosackerna och deras
hetman Mazepa jäste av förbittring
över tsarens dryga skatter och soldatutskrivningar. Ännu i början av
1700-talet skulle en erövring av
Moskva ha inneburit en stöt mot
Rysslands hjärta.
Det är osäkert om Karl XII redan
vid uppbrottet ur de sachsiska
kvarteren varit fast besluten att
marschera mot Moskva. Han kände
ingen annan metod än anfallets,
men han förstod också att utnyttja
konjunkturerna och kunde alltid
hoppas att nå en avgörande seger
under marschen. Det definitiva beslutet om vägen tycks han ha fattat
först under vårvintern 1708, när
han utan större förluster nått trakten kring Vilna i Litauen. Här stod
han vid ett viktigt vägskäl. Från
Vilna ledde en väg norrut mot
Balticum, medan den andra vägen
gick i sydöstlig riktning över Minsk
och Smolensk mot Moskva. Lik en
annan Herkules hade han att välja
mellan de båda vägarna. På den
norra skulle han längs oändliga
ödemarker nå fram till de härjade
och hotade svenska östersjöprovinserna. På den östra kunde han
gå fienden in på livet. Det sista alternativet tilltalade mest hans offensiva kynne. Det är troligt att
han också påverkats i sitt beslut
av de gynnsamma rapporter han
fick om tillståndet inne i Ryssland.
En hög rysk officer, Miihlenfels,
gick över till svenskarna och rådde
kungen att utnyttja de oroliga förhållandena i landet. Från hetman
Mazepa i Ukraina kom det ett hemligt sändebud till svenskarnas lä-
ger, och också den turkiske storvesiren erbjöd kungen vänskap och
förbund.
Generalkvartermästaren Gyllenkrook har senare vältaligt berättat
om hur han varnade kungen från
att tränga in i det omätliga Ryssland. Några rader från det laddade
samtalet är värda att återges: »Jag
svarade: Eders Maj:t lär själv med
tiden erfara om det ej är farligt att
våga sig så långt in i fiendens land
från Eders Maj: ts eget land och
kommunikation. Hans Maj: t svarade: vi måste våga så länge vi är i
lyckan.» Kanske har motsättningarna inte varit så djupa mellan de
båda männen, som Gyllenkrook här
framställer dem efter fälttågets
slut, då det gällde för alla att fria
sig från ansvar. Men så som kungen
här framträder, vill man gärna
föreställa sig honom: envis, förtegen, hård mot lidandet, medveten
om sitt militära snille och viss om
att lyckan inte övergivit honom,
kungen av Guds nåde.
Sedan kungen väl bestämt sig för
den östra vägen, gjorde han upp en
djärv fälttågsplan. Det hör till en
av den nya skolans största förtjänster, att den klart kunnat visa
hur följdriktig och stort upplagd
denna plan egentligen var. Kungen
ämnade göra en framstöt mot
Moskva, tvinga tsaren att dra tillbaka sina trupper från Finland och
Balticum och nödga honom till ett
avgörande slag. General Lewenhaupt som vid denna tid besökte
högkvarteret, fick order att återvända till Kurland och föra sina
11000 man och stora förråd fram
till huvudarmen före intåget i det
egentliga Ryssland. Samtidigt skulle
Lybecker i Finland göra ett anfall
mot ryssarnas starka ställningar
vid Neva och Petersburg, medan
269
Krassow från Polen skulle marschera in i Ukraina och understödja
Mazepas upprorsrörelse. Kungen
såg optimistiskt på sin fälttågsplan
– av allt att döma i motsats till
Gyllenkrook, Lewenhaupt och Piper- men en förutsättning för att
den skulle lyckas, var att den genomfördes utan större förseningar.
Man måste räkna med att ryssarna
skulle tillämpa den brända jordens
taktik och snabbt organisera guerillatrupper. Ju mera tid kungen
gav dem, desto snabbare skulle
motståndet växa och kraften sina i
det svenska anfallet.
I juni 1708 bröt den karolinska
armen upp på nytt och ryckte fram
mot Dnjepr. Månader efteråt mötte
den för första gången under detta
fälttåg sin motståndare i öppen
drabbning. Det skedde vid byn
Holofzin, där 28 000 ryssar ställt
upp sig bakom den sumpiga floden
Vabitj. Kungen, som disponerade
över 17 000 man för anfallet, lät sitt
infanteri under den regniga natten
rycka fram över floden under kraftigt understöd från artilleriet. Samtidigt gick en svensk kavalleristyrka under Rehnskölds ledning längre
söderut över floden. Det kraftiga
angreppet mot fiendens vänstra flygel ledde till en snabb upprullning
av hela fronten. Därmed låg vägen
öppen mot Dnjepr.
Slaget vid Holofzin har kallats
för en av Karl XII: s vackraste segrar, men förlusterna i slaget var
svårare att ersätta för svenskarna
än för försvararna. Det mest oro- 270
väckande i slaget var det kraftiga
motstånd som ryssarna bjöd och
som visade att de nu hade fått en
annan ledning. Det engelska sändebudet James Jeffries, som hade sina
uppgifter från svenska officerare,
rapporterade hem, att »moskoviterna lärt sin läxa mycket bättre
och gjort stora framsteg i militärkonsten sedan slaget vid Narva».
I över en månad blev Karl XII
stående i Mohilew vid Dnjepr i få-
fäng väntan på Lewenhaupts hjälptrupper. Hur allvarligt försörjningsläget var, därom vittnar gardeskaptenen Carl Magnus Posse i
ett brev till sin bror hemma i Sverige: »Vi har nu haft över sex veckors regn alla dagar, så att vägarna
är värre än i november. Gud vet vad
vi har utstått i denna marschen. Sä-
den är omogen och helt grön. Om
inte Gud hjälper oss snart, är det
ute med oss.»
Kungens långa dröjsmål i Mohilev
kom att få ödesdigra konsekvenser
för hela fälttåget. Under denna respittid hann tsarens trupper hämta
sig från sitt svåra nederlag vid
Holofzin och fick möjlighet att vitt
och brett förhärja landet fram till
Smolensk och stora landsvägen mot
Moskva. Under slutet av augusti
företog svenskarna några egendomliga manövrer, som blivit livligt
omdiskuterade av forskningen.
Stille anser, att kungens till synes
planlösa marscher var ett taktiskt
mästerstycke, som bara syftade till
att förvirra motståndaren och skydda Lewenhaupts livligt efterlängtade trängkolonner från ett ryskt
anfall. Ernst Carlsson hävdar däremot, att kungen i halv förtvivlan
letade efter den ryska armen för
att få till stånd ett avgörande fältslag.
I början av september tågade armen i korta dagsmarscher norrut
mot Smolensk, medan den ryska armen fortsatte att vika undan. Den
10 september nådde kungen Tatarsk, en stad fyrtio mil från
Moskva. Närmare skulle han aldrig
komma Rysslands hjärta. Fienden
hade dragit sig tillbaka över ett moras. »l flykten», berättar löjtnant
Lyth, »tände de eld på alla kringliggande byar och städer, så att vi i
månskenet kunde räkna 24 stora
eldar, som fienden i förvägen och
på sidorna omkring oss hade anstuckit.»
Här i Tatarsk nådde kungen slutet på sina framgångar. Underhållet
var helt på upphällningen, och
framför och bakom honom låg den
brända jorden. Eftersom han inte
kunde fortsätta längre, måste han
helt lägga om sin fälttågsplan. Han
kunde inte gå tillbaka genom redan krigshärjade trakter utan att
riskera en hungerkatastrof och ett
sammanbrott av krigsmoralen i armen. I stället valde han att gå sydväst ut mot det ännu oförödda Severien, där han kunde hoppas att
längs en sydligare väg över Kaluga
rikta en ny stöt mot Moskva. Som
Stille visat, hade kungen vid denna
tid fått falska rapporter om att Lewenhaupts kår redan passerat
Dnjepr, men trots att han nu kunde
betrakta sin vakthållning som avslutad, måste han ändå ha fattat
sitt beslut under svårt tvång.
Framför armen låg tio mil breda
och svårframkomliga sumpmarker,
där det var ont om proviant men
gott om ryska guerillatrupper. Det
var därför nödvändigt att hålla hög
marschtakt och hög beredskap. Allt
onödigt bagage lämnades kvar. soldaterna fick endast medföra skor
och strumpor i sina säckar, och de
dödas gevär fördelades bland kronokuskar och trosspojkar, »därmed
att försvara sig mot fientligt anfall».
Skräckmarschen genom Severiens skogar har gett stoff till storartade skildringar i karolinska krigares dagböcker. Hela vägen måste
soldaterna röja undan träd, som
fienden fällt över hjulspåren, och
nätterna igenom fick de hålla vakt
mot ryska strövkårer. Fienden var
runt om dem, och de vågade därför aldrig lämna kvarteren för att
proviantera. Hästar störtade av
hunger, och många karlar svalt
ihjäl. »Kan jag i sanning betyga
att jag under dessa tio dygn ej så
mycket mat smakade som min
hands storlek undantagandes några
råa rovor och rödbetor», vittnar
fänrik Petre. »Generalerna själva
hade varken bröd eller salt under
denna marschen. In summa: så-
dana rätter, som man tillförne haft
en styggelse för att röra vid, smakade nu som den skönaste marsipan.»
271
Olycksbuden fortsatte att strömma in med en ödesdiger precision.
Den väntade armekåren från Polen
kunde inte avgå på grund av nya
oroligheter i detta land. I Finland
slutade Lybeckers anfallsföretag i
ett svårt nederlag. Ryssarna hann
före ner till Severien och förhärjade landet, och den kurländska hä-
ren anfölls av fienden vid Ljesnaja
och förlorade hela sin tross.
Lewenhaupts marsch till huvudarmen har blivit föremål för hård
kritik av den nya skolans män, men
här har forskningen under senare
år kommit till en ändrad uppfattning. Som Hugo Uddgren visat i sin
Lewenhauptbiografi (1950), kan
man inte jämföra marschhastigheten i ett vanligt truppförband med
dessa långsamt framrullande trängmagasin. Lewenhaupt kan omöjligt
lastas för de falska rapporterna om
trängens frammarsch; det var snarare kungen som var alltför godtrogen. Det är kungen som bär ansvaret. När han utan att själv vilja det
bröt förbindelsen med Lewenhaupts
hjälpkår, släppte han fram ryssarna och förberedde därmed katastrofen. Fienden hade vunnit sin
första framgång under kriget, samtidigt som förlusten av de kurländska förråden på nytt rubbade den
svenska fälttågsplanen. Hans Maj: t
sökte dölja den sorg han kände,
»att alla hans desseiner blevo om
intet», berättar Gyllenkrook. Flera
nätter satt han inne hos kungen
och förströdde hans tunga tankar
med tal om likgiltiga ting.
272
Senhösten var inne, och försörjningsläget började redan bli katastrofalt för armen. Det var redan
för sent att planera någon ny stöt
mot Moskva. Sorgebuden tvingade
kungen att fortsätta marschen sö-
derut mot Ukraina, där rika provianteringsmöjligheter väntade dem
och där armen dessutom kunde
hoppas på stöd av Mazepas upproriska kosacker. Där kunde kungen
planera för en framryckning framåt våren på landsvägen över Kursk
och Tula mot Moskva. Så var hans
närmaste framtidsplaner, men på
nytt skulle de gäckas av oförutsedda händelser, som varje härförare
måste räkna med men som förlä-
nades honom i övermått. Innan huvudarmen hunnit fram, lyckades
ryssarna slå ner det ukrainska upproret och i grund förstöra Mazepas
huvudstad Baturin. Som en flykting infann sig den ukrainske hetmanen med sina trogna i det svenska lägret. Genom felaktiga militära dispositioner hade kungen på
nytt gått miste om viktiga förråd.
Den värsta av alla vägens på-
frestningar väntade karolinerna i
Ukraina. Vintern blev den strängaste som Europa upplevt i mannaminne. På de ryska vidderna blev
kölden fullkomligt abnorm, och just
vid jultiden nådde den sitt maximum. Karl XII hade då brutit upp
med flera regementen för att avvärja ett ryskt anfall mot staden
Gadjatj, en av de svenska stödjepunkterna. Kölden slog dem på vä-
gen dit. De ohyggliga upplevelserna
,,
under juldagarna 1708 har fått en
central plats i många karolinska
dagböcker, och det är inte svårt att
förstå varför. Armen hade under
marscherna lidit svåra förluster
men hade ändå bevarat sin gamla
slagkraft och laganda. Efter hungern och marschbesvären kom nu iskylan, som bröt livsmodet och slog
fruktansvärda luckor i leden. Dragonöversten Nils Gyllenstierna, som
gett en suggestiv skildring av köldmarschen, kallar den också »begynnelsen och stor orsak till vår
däruppå följda olycka». Fienden
hade hunnit bränna förstäderna vid
Gadjatj, och regementena måste
därför övernatta under öppen himmel. Om morgonen, skriver Gyllenstierna, låg hela vägen full av ihjälfrusna karlar och hästar. Bagagekärror och sjukvagnar stod stilla
med döda drängar på kuskbocken.
Kölden var så stark, att fåglarna
inte kunde lyfta från marken.
Kungen själv lyfte upp en hackspett, som inte förmådde flyga undan.
Våren kom så småningom till en
förpinad här och en missmodig officerskår. Frosten och en därpå följande misslyckad stormning av
fästningen Veprik hade krävt
många offer. Också tsarens här
hade lidit stora förluster, och proportionen mellan armeerna hade
inte undergått några större förändringar: i krigets början stod 52 000
ryssar mot 35 000 svenskar, våren
1709 beräknas siffrorna ha minskat
till 45 000 respektive 25 000 man.
Men svenskarna kunde inte längre
hoppas på några förstärkningar.
Framemot våren kom snösmältningen och regnen, som gjorde vä-
garna bottenlösa och hindrade alla
marschföretag. Kvarteren i Ukraina
började samtidigt bli utsugna, och
trupperna led på nytt brist på föda
och furage. I början av maj 1709
började kungen belägra fästningen
Poltava. Hans stora fälttågsplan
mot Ryssland hade slutgiltigt brutit
samman. Genom sina förbundna, de
saporogiska kosackerna, hade han
sökt trygga en övergång över
Dnjepr, men de många båtar de
dragit samman vid Perevolotjna
blev förstörda av ryssarna. Kungens förbindelser med yttervärlden
hade därmed brutits.
Forskarna av den nya skolan
sökte på sin tid göra gällande att
kungens enda syfte med belägringen av Poltava var att locka tsaren till en avgörande batalj. Moderna historiker har ställt sig tvivlande till denna uppgift. De menar
att detta är en efterhandskonstruktion och att kungen våren 1709 befann sig i ett tvångsläge, som gav
föga utrymme åt några strategiska
initiativ från hans sida.
I mitten av juni gick tsarens arme över Vorskla, och den 28 juni
1709 – för nu 250 år sedan – stod
slaget vid Poltava. Proportionen
mellan de stridande var knappast
annorlunda än vid tidigare drabbningar, men olyckligt nog hade
kungen några veckor före slaget
träffats av en fientlig kula i ena
273
foten och kunde inte själv leda slaget. överbefälhavare blev Rehnsköld, kungens närmaste militäre
medhjälpare, förtegen som denne
men utan kungens auktoritet. Kanske bävade han också för ansvaret
i denna desperata strid, där armen
och väldet var brickor i spelet.
Slaget vid Poltava har blivit föremål för åtskilliga studier under den
senaste tiden. Ar 1958 framlade
Gustaf Petri en banbrytande ny
uppfattning i ämnet. Kungen och
Rehnsköld hade gemensamt gjort
upp anfallsplanen. Den tycks i stort
sett ha varit upplagd efter samma
linjer som slaget vid Narva. Svenskarna skulle besegradetryskakavalleriet, tränga igenom skansarna och
storma tsarens befästa läger. Dålig
rekognoscering och oenighet i befälsföringen ledde till att stridsplanen inte kunde fullföljas. När trupperna i gryningen marscherade upp
på slagfältet, upptäckte det svenska
högkvarteret, att ryssarna under
natten hunnit kasta upp fyra redutter i rät vinkel mot den gamla
skanslinjen. Från dem kunde de
bestryka fältet, medan svenskarna
ryckte fram mot skansarna. Rehnsköld måste därför lägga om hela
anfallsplanen, vilket vållade förvirring och tidsspillan. När det samlade anfallet äntligen satte i gång,
var tsaren redan beredd. Det ryska
kavalleriet drevs visserligen undan,
men en stor del av det svenska infanteriet fastnade vid redutterna,
och i den avgörande striden var den
svenska styrkan alltför underläg- 274
sen. Elden från de ryska kanonerna
och musköterna tog hem segern
över karolinernas blanka vapen.
Nederlaget var katastrofalt med
tanke på de avbrutna förbindelserna bakåt. Efter tre dagars marsch
nådde trupperna med ryssarna i hä-
larna Perevolotjna vid Vorsklas utlopp i Dnjepr. Medan kungen med
ett mindre följe gick i förväg till
Turkiet för att där förbereda truppernas ankomst, övertog Lewenhaupt befälet över de överlevande
trupperna. I soluppgången den 30
juni nådde ryssarna krönet av
den branta strandsluttningen mot
Dnjepr och förhindrade överskeppningsplanen. Lewenhaupt hade inte
längre trupperna i sin hand, och
efter ett krigsråd med samtliga regementschefer beslöt han att acceptera det ryska erbjudandet om
kapitulation. 16 000 man – däribland 7 000 sårade, sjuka och icke
stridande – gick i fångenskap. Lewenhaupts uppträdande har djupt
kritiserats av den nya skolans företrädare, eftersom han handlade direkt mot kungens vilja. Hans handlingssätt var ett uttryck för det moraliska sammanbrott, som armen
råkade ut för efter nederlaget och
kungens försvinnande. Det var –
kan man säga – en logisk följd av
kungens auktoritära befälsföring.
Han ensam kände läget och bestämde allt, och när han var borta, föll
verket samman.
Det var en serie av olyckliga faktorer — delvis oförutsedda, delvis
självförvållade – som ledde till att
det ryska fälttåget misslyckades.
Krigföringen i öster erbjöd speciella
svårigheter- klimatförhållandena,
de omätliga avstånden, provianteringsbekymren – som visade sig
omöjliga att behärska för en härförare med västerländsk utbildning.
Allteftersom armen tänjde ut sina
bakre förbindelser, fördes den steg
för steg närmare katastrofen.