Psykologiskt försvar i krig
1959
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
JEt .. ~ ;e:~ —
PSYKOLOGISKT FÖRSVAR I KRIG
DET ÄR NU något över fyra år sedan
riksdagen beslöt om inrättandet av
Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar. Den l juli 1954 trädde
nämnden i funktion, men den
egentliga verksamheten kom icke i
gång förrän mot slutet av året.
Vissa riktlinjer ha nu börjat klarna,
och det kan kanske finnas skäl att
söka sammanfatta den målsättning
och de arbetsformer, som hittills
utbildat sig.
Själva uttrycket »psykologiskt
försvar» tarvar möjligen någon förklaring. Det ger ju intryck av något
mycket modernt och märkvärdigt,
en typ av stridsmedel jämförlig
med bakteriologisk eller kemisk
krigföring. Åtminstone för Sveriges
del skulle detta emellertid vara en
misstolkning. Det är icke fråga om
några konstigheter, utan helt enkelt om handläggning av informations- och upplysningsärenden under krig. Valet av terminologi sammanhänger möjligen med att informationsstyrelsen under andra
världskriget icke fick det bästa anseende och att man därför velat
välja en annan benämning. Men
därtill kommer, att här liksom på
andra områden ett visst utnyttjande av vetenskapliga rön givetvis
är möjligt, något som grundar sig
Au professor GUNNAR HECKSCHER
på särskilt amerikanska och engelska erfarenheter under det senaste
kriget.
Det finns naturligtvis många som
tro att man kan åstadkomma underverk genom propaganda. Denna
uppfattning fick särskild spridning
under nationalsocialismens glansdagar. Hitler hade redan i »Mein
Kampf» uttalat ett principiellt program för dylik verksamhet, och han
tycktes ha mycket stor framgång.
Under de första tio åren efter 1933
var det också en utbredd föreställning, att masspropaganda av nationalsocialistisk typ var så gott som
oemotståndlig. Men erfarenheterna
mot slutet av kriget och därefter
peka i en annan riktning. Hur effektiv propaganda av denna typ
kan bli beror i hög grad på mottagligheten hos dem som utsättas för
den och även på de yttre omständigheterna. Det är riskabelt att
söka dra upp någon gräns mellan
begrepp sådana som upplysning och
propaganda – sin egen propaganda
kallar man upplysning, motståndarens upplysningsverksamhet kallar
man propaganda – men klart är i
varje fall att hos många folk vanan
att följa saklig diskussion skapar
en resistens mot propaganda, särskilt sanningslös sådan, som även
276
under krigsförhållanden är av mycket stor betydelse.
Detta förtjänar särskilt understrykas när det gäller Sverige. Det
psykologiska försvarets syfte står
för vår del i intimt samband med
försvarets målsättning överhuvud.
Våra möjligheter att undergräva
motståndarens stridsmoral genom
en mot honom riktad propaganda
äro små. Vi äro konsekvent och
systematiskt inriktade på en rent
defensiv verksamhet, men å andra
sidan äro vi beredda att göra motstånd till det yttersta, om vi skulle
bli angripna. Det psykologiska försvarets uppgift blir därför till övervägande delen att väcka och underhålla viljan till motstånd i varje
läge och intill det yttersta. Redan
under det andra världskriget gavs
härvidlag en formulering, som i all
sin förenkling dock har en rätt vä-
sentlig innebörd. Det brukade sägas
att motståndsandan är god, om
man har något att försvara, något
att försvara sig med och någon att
försvara sig mot. En stor del av
problemet kan i själva verket fortfarande sammanfattas under detta
slagord, och detta vare sig det är
fråga om den militära personalen
eller om civilbefolkningen. Gränserna bli ju nu för tiden alltid mer
eller mindre flytande.
Under andra världskriget inriktades upplysningsverksamheten för
vår del främst på den första punkten. Mot bakgrunden av tidigare
diskussioner om försvaret var man
angelägen understryka, att det
svenska samhället verkligen hade
något att ge alla medborgare och
att vi med all sannolikhet skulle
komma att få det mycket sämre,
om vi komme under främmande
välde. För närvarande torde tämligen fullständig enighet råda på
den punkten. Det lär icke finnas
någon väsentlig grupp av medborgare, som därvidlag hyser en annan uppfattning, och såtillvida
måste möjligheterna att bevara försvarsviljan bedömas som synnerligen goda.
När det gäller det sista momentet,
någon att försvara sig emot, kan lä-
get kanske i förstone synas en
aning mera komplicerat. Vår långa
neutralitetstradition har vant oss
av med att räkna med fiender och
allierade, och det är naturligtvis
tänkbart att vi i händelse av krig
skulle ställas inför vissa omställningsproblem på den punkten. Nå-
gon huvudfråga kan detta dock
knappast vara. Vi räkna icke med
svenskt krigsdeltagande annat än
efter ett direkt angrepp mot Sverige, och mycket talar för att ett så-
dant angrepp – just till följd av
medvetandet om vår fredsvilja –
skulle utlösa en så våldsam indignation att all osäkerhet försvunne som genom ett trollslag.
Betydligt allvarligare är frågan
om det andra momentet: något att
försvara sig med. Hur är det med
våra försvarsmedel och våra försvarsmöjligheter? En viss defaitism
är icke alldeles ovanlig i dylika
sammanhang, närmast med hänsyn
till det moderna krigets tekniska
utveckling. Särskilt kärnvapnen
spela i den delen en stor roll för
opinionen. Gjorda undersökningar
ha visat, att en del människor som i
och för sig har en positiv inställning
till svenskt försvar ändå skulle vara
benägna att ge upp inför hot om
anfall med kärnvapen. Motsvarande
tendenser framträdde emellertid
ännu starkare under perioden mellan första och andra världskriget,
då tämligen vidsträckta kretsar gripits av föreställningen att ett litet
land som Sverige överhuvud saknade
möjligheter att försvara sig. Vidare
har ju vårt land, bland annat genom den pågående planläggningen
av beredskapsutrymning och krigsutrymning, på allvar gripit sig an
med frågan om hur civilbefolkningen under våra speciella förhållanden skall kunna i största utsträckning befrias från det hot som
anfall med kärnvapen utgör.
Uppenbart är att just utrymningen och möjligheterna till dess
genomförande är en huvudfråga,
och att informations- och upplysningsverksamheten – dvs. det psykologiska försvaret – härvidlag
under skärpt beredskap eller krig
kommer att få en mycket betydelsefull ställning. Befolkningen måste
upplysas om nödvändigheten att underkasta sig alla de uppoffringar,
som utrymningens genomförande
kommer att kräva. Samtidigt måste
man gripa sig an med all den oro
och allt det missnöje som kan väntas uppstå på grund av den plöts- 20- 593445 Svenslc Tidskrift H. 5-6 1959
277
liga och våldsamma omdaningen av
levnadsförhållandena. Dessa uppgifter kunna i verkligheten komma
att bli snart sagt lika betydelsefulla
som de som åligga civilförsvaret
och det ekonomiska försvaret, och
de bilda en viktig förutsättning även
för att det militära försvarets insatser skola komma till full nytta.
Icke minst med hänsyn härtill
finns detskäl attmarkeraytterligare
ett moment i det psykologiska försvarets uppgifter. Även om motståndsviljan i och för sig är stark,
kan man svårligen påräkna fullgoda insatser, därest icke förtroendet för ledningen fyller rimliga
krav. Detta gäller såväl den militära ledningen som den civila, både
krigsmaktens personal och civilbefolkningen. Också här har informations- och upplysningsverksamheten mycket stor betydelse, och man
måste se dess uppgifter realistiskt.
Förtroende för ledningen är rimligen icke detsamma som kritiklöshet. Tvärtom kan man i ett land av
Sveriges typ på längre sikt räkna
med förtroende endast på grundval
av möjligheter till självständig, kritisk bedömning även av de styrandes åtgärder. Den blinda lydnaden
kan på kort sikt vara nödvändig,
men inför påfrestningar som utsträckas över någon längre tidsperiod är den icke tillräcklig. Icke
minst i England under det andra
världskriget framgick det med stor
tydlighet, att ledningens styrka
ökades och icke minskades därigenom att den gav utrymme för en
278
viss kritik. Beredvilligheten härtill
skapade ett förtroende, som därförutan knappast hade kunnat uppstå.
Sintsatsen blir, att möjligheterna
till någorlunda fullständig upplysning och kritisk diskussion måste
bevaras även under krigsförhållanden, något som är betydelsefullt
med tanke på såväl pressens som
radions ställning.
Det är emellertid viktigt att understryka arten av de uppgifter det
är fråga om. Erfarenheterna från
beredskapen under det senaste kriget äro icke betydelselösa, men de
ha mycket begränsad räckvidd. I
verkligheten var ju beredskapstiden en mycket fredlig period, och
de då rådande förhållandena hade
betydligt större likhet med omständigheterna under fred än med vad
som kan väntas under ett modernt
krig. T. o. m. en långvarig skärpt
beredskap skulle ställa svenska folket inför problem som äro väsensskilda från vad man upplevde under åren 1939-45. Eftersom vårt
land aldrig varit indraget i ett modernt krig kan detta vara svårt att
klart förstå, och man måste ta
fantasin till hjälp för att sätta sig
in i de helt nya omständigheter,
som kunna väntas föreligga på det
psykologiska försvarets område liksom även eljest.
En av dessa gäller propaganda
utifrån, som ifråga om intensitet
och tekniskt skicklig utformning
kan väntas överträffa allt som hittills förekommit under något krig.
En annan grupp av omständigheter
sammanhänger med de planerade
omfattande utrymningarna. Ett
tredje faktum är den våldsamma
förstörelse av förbindelselinjer, som
kan väntas.
I själva verket är det dessa frågeställningar, icke en omvärdering
av beredskapstidens problem, som
äro av betydelse. Man får också
komma ihåg, att de tänkbara krigsfallen äro många och att det ingalunda är säkert att utgångsläget ur
opinionens synpunkt blir så enkelt
som ett helt oväntat angrepp mot
Sverige. Ett närmare studium av
den norska Altmark-episoden torde
därvidlag kunna ge oss en del att
tänka på.
De uppgifter som kunna föreligga i krig eller under mycket
skärpt beredskap äro delvis av mer
eller mindre teknisk natur. Det är
av vikt att tidningarna fortfarande
komma ut och att exempelvis den
utrymmande befolkningen kan få
ta del av nyheterna i pressorgan
som åtminstone till någon dellikna
dem som man är van att studera.
Frågor om tillgång till tidningspapper, anordnande av reservtryckplatser, ersättning för genom bombanfall förstörda officiner genom samkörning mellan olika tidningar osv.
få därvid betydelse. Viktigt är också
att lösa själva distributionsproblemet, när en tidnings läsekrets plöts–
ligt förflyttas till en helt annan ort
än den vanliga.
Radion får sannolikt än större
betydelse under krigsförhållanden
än i vanliga fall – det hade den
ju för övrigt redan under den lugna
beredskapstiden 1939-45 – men
stöter samtidigt på svåra tekniska
problem. Hur skall den utrymmande befolkningen förses med radioapparater? Hurudana mottagningsförhållanden skall man kunna
räkna med när kraftförsörjningen
tidvis lamslås genom fientlig bombning? Hur skola sändningarna
kunna fortgå och programmet utformas, när vissa radioanläggningar
förstöras och krigsrörelserna avklippa olika delar av landet från
varandra?
Mycket tyder på att även televisionen kommer att kräva motsvarande uppmärksamhet. Ha människorna blivit vana vid att normalt
utnyttja TV kan detta medium icke
ryckas bort utan vittgående verkningar på opinionsbildningen. Samtidigt är det under verkligt allvarliga krigsförhållanden möjligen
svårare att upprätthålla televisionssändningar än att upprätthålla radiosändningar.
Den opinionsbildning som äger
rum man och man emellan ändrar
karaktär, dels därför att mobilisering och utrymning upplösa de vanliga grupperna och sammanföra
människor som tidigare icke haft
särskilt mycket gemensamt med
varandra, dels därför att den som
åtnjuter förtroende i fredstid icke
nödvändigt kan bibehålla detta förtroende under krig. Mellan den utrymmande och den mottagande befolkningen kan man vänta slitL i s .. r> r. t. .
279
ningar, som sannolikt bli rätt allvarliga. Om stockholmsfamiljer
med barn hamna låt oss säga i siljanstrakten eller på Västgötaslätten
visar det sig antagligen snabbt nog
att deras vanor och ortsbefolkningens äro svåra att förena.
Slutligen blir det av stor vikt att
beakta förhållandet till utlandet,
samtidigt som kommunikationerna
i hög grad försämras. Ett specialproblem som icke saknar sin betydelse ur politisk synpunkt gäller
omhändertagandet av utländska
korrespondenter och dessas möjlighet att snabbt och utan alltför
starka slitningar få fram sitt material till respektive nyhetsorgan i
hemlandet.
Utöver dessa praktiska problem
finns det emellertid också en del
principfrågor. Av grundläggande
betydelse är frågan om nyhetsförmedlingens fullständighet och öppenhet. Allting tyder på, att grundprincipen ur det psykologiska försvarets synpunkt måste vara att
man även i krig skall vara uppriktig mot sitt eget folk. Det lönar sig
icke mycket att huttla med människor och söka dölja för dem de besvikelser och motgångar som icke
kunna utebli. I själva verket ökar
uppriktighet i dylika hänseenden
av allt att döma motståndskraften
hos ett västerländskt kulturfolk så-
dant som vårt, och därtill kommer
att ouppriktighet alltid medför risk
för att man skall bli avslöjad och
därigenom oåterkalleligen gå miste
om ett dyrbart förtroende. Ur det
28U
psykologiska försvarets synpunkt
finns det därför anledning att eftersträva största möjliga frihet i nyhetsförmedling och diskussion.
Men det finns omständigheter
utanför det psykologiska försvarets
ram som verka i motsatt riktning.
Under det andra världskrigets beredskapstid var det kanske framförallt utrikespolitiska hänsyn som
brukade åberopas. De utebli säkert
icke heller i ett krigsläge av annan
typ, men kanske hör dock detta till
de punkter där försiktigheten icke
bör överdrivas. Mera allvarligt är
det, om alltför stor öppenhet medför att man ger fienden upplysningar eller sätter svenska människoliv i fara. Just under ett krig i
vilket Sverige är indraget kunna
svårigheter av den typen väntas
förekomma i mycket stor utsträckning, och det gäller då att avväga
det psykologiska försvarets krav på
frihet och öppenhet mot hänsyn av
annat slag. Ingendera sidan kan
göra anspråk på oreserverad övervikt, och det blir i varje särskilt
fall fråga om en bedömning, som
kanske i sista hand får ankomma
på den högsta ledningen.
Radions ställning är av särskilt
intresse. I krig skall radion stå till
statens förfogande och vara direkt
underställd Kungl. Maj :t. Självfallet kommer dess verksamhet att inriktas på att stödja den gemensamma försvarsansträngningen. Å
andra sidan kan radion knappast
verksamt bidra härtill annat än om
den får arbeta i enlighet med
sina egna grundläggande förutsättningar, och i det hänseendet har
radion i vårt land genomgående
haft större rörelsefrihet än på
andra håll. Det är angeläget att bevara denna så mycket som möjligt,
samtidigt som radioverksamheten
infogas i de gemensamma strävandena under hänsynstagande även
till andra synpunkter än de radiomässiga.
Det är klart att de slutliga bedömningarna i alla dessa frågor,
liksom i många andra, måste göras
av regeringen. I krig är regeringens
makt på kort sikt praktiskt taget
obegränsad, och detta gäller även
på här ifrågavarande områden.
Samtidigt är frågan om regeringens
ställning i och till det psykologiska
försvaret långt ifrån problemlös.
Vad man har att räkna med är
nämligen icke endast regeringens
avgöranden i bestämda principiella
eller tekniska frågor utan även regeringsmedlemmarnas egen roll i
informations- och upplysningsverksamheten. Varje ord som fälles av
en regeringsmedlem under krig !lur
mycket större betydelse än motsvarande uttalanden under fredstid.
Det är därför nödvändigt att regeringen som helhet liksom var och en
av dess medlemmar följer en konsekvent linje också i informationsfrå-
gor. Det betyder att varje enskild
regeringsmedlem när han uttalar
sig måste göra det med en sidoblick
på Kants kategoriska imperativ:
handla så att normen för Ditt handlande skulle kunna upphöjas till
allmän lag; eller, mera enkelt uttryckt, handla så att alla andra
skulle kunna handla likadant! Kan
man räkna med att politiskt ledande personer äro beredda att underkasta sig dylika regler, som ju
innefatta krav på icke blott »samhällsanda, vaksamhet och tystnad»
utan även kräva en positiv, medveten insats av var och en?
Nu kan man naturligtvis icke i
förväg förutse vare sig hur opinionen inom landet kommer att reagera eller vilken propaganda som
kan väntas nå oss från utlandet. Beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar bedriver redan i fredstid
vissa opinionsstudier och söker få
fram metoder för propagandaanalys. Under krigsförhållanden blir
denna verksamhet än viktigare,
men å andra sidan också mycket
svårare, särskilt när det gäller att
följa opinionens växlingar. Man får
här också akta sig för den övertro
på sitt eget omdöme, som många offentligt verksamma personer ha när
det gäller att bedöma opinionen.
Också i fredstid visa sig dylika bedömningar ofta ännu mera felaktiga
än opinionsinstitutens mest misslyckade försök, och under krigsförhållanden, då de vanliga kontakterna äro brutna, är risken för felbedömningar ännu större.
Till slut några ord om de organ
som syssla eller skola syssla med
hithörande frågor. Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar,
som finns i fredstid, fungerar i
281
verkligheten som ett slags permanent utredningskommitte. Den sysslar med planläggningen av det psykologiska försvarets organisation
och verksamhet i händelse av krig,
i viss utsträckning med forskning
och till ej ringa del med konsultation till andra försvarsorgan, som
äro intresserade av hithörande frå-
gor. I krig skall den ersättas av statens upplysningscentral, ett ämbetsverk vars instruktion redan i
fredstid fastställts av Kungl. Maj :t
och vars närmare organisation försöksvis utarbetats och så småningom likaledes skall underkastas regeringens prövning. I länsstyrelserna och på civilbefälhavarkanslierna skola finnas särskilda sektioner för psykologiskt försvar. Betydelsen härav har under planläggningsarbetets gång kommit att
framstå som allt större, eftersom
man måste räkna med täta avbrott
och stora svårigheter i kommunikationerna mellan riksstyrelsen och
de regionala och lokala myndigheterna. Personalbehovet för de olika
krigsorganen får bedömas mot bakgrunden av att verksamheten regelmässigt måste fortgå dygnet runt
och att man alltså får lov att ha
folk för treskiftsarbete. Framhållas bör, att den här nämnda organisationen avser den upplysningsverksamhet som riktar sig till
civilbefolkningen, och att det inom
högkvarteret finns en motsvarande
organisation för den verksamhet
som gäller krigsmakten.
Detaljerna i organisationen få
282
här lämlias åsido, men tre ting förtjäna likväl att nämnas. Upplysningscentralen förutsättes befinna
sig mycket nära riksstyrelsens
uppehållsplats och ligger sålunda
inom hemligt område, dit svenska
och utländska pressmän icke ha
tillträde. För kontakten med de nyhetsförmedlande organen måste
därför upprättas ett särskilt presskvarter på annan, allmänt tillgänglig ort. Detta presskvarter förutsättes vara gemensamt för upplysningscentralen, högkvarterets sektion III och utrikesdepartementets
pressbyrå. Angeläget är vidare att
upplysning och »mörkläggning»
sättas i ett rimligt förhållande till
varandra. Under planläggningsarbetet har förutsatts, att samma personer skola ha hand om uppgiften
att klämma fram nyheter ur civila
och militära myndigheter och uppgiften att förmå nyhetsorganen till
viss återhållsamhet i publiceringen
av sådant som ur allmän synpunkt
kan vara farligt. slutligen kan det
ha sitt intresse att veta, att beredskapsnämnden sökt bygga upp en
mobiliseringsfärdig krigsorganisation. Personal har uttagits till både
upplysningscentralens olika avdelningar och länsstyrelsernas respektive civilbefälhavarkansliernas sektioner. Vid kurser och konferenser
har den uttagna personalen orienterats om sina uppgifter, och spelmässiga övningar ha ägt rum i viss utsträckning.
Under vilka omständigheter skall
denna organisation träda i verksamhet? Enighet råder i varje fall
om att någon officiell propagandaeller informationsverksamhet icke
skall äga rum i fredstid. Det skulle
strida mot demokratiens grundläggande principer att ens för försvarsfrågor ha ett officiellt upplysningsorgan under normala fredsförhållanden. Vilken ståndpunkt
skulle exempelvis ett sådant organ
kunna inta i fråga om Sveriges behov av taktiska atomvapen? Även
när det gäller en beredskap av det
föregående världskrigets typ bör
man av allt att döma vara mera
återhållsam med officiell upplysningsverksamhet än man då var.
Det torde med skäl kunna sägas, att
informationsstyrelsen under det
förra världskriget misslyckades
med sina uppgifter till stor del därför att de viktigaste informationerna gingo den förbi. Så länge de nyhetsförmedlande organen kunna utnyttja sina vanliga kontakter med
civila och militära myndigheter gör
ett informationsverk antagligen klokast i att helt hålla fingrarna borta
från frågan om nyhetsförmedlingen
och rådgivningen rörande återhållsamhet vid publiceringen. Den mera
långsiktiga upplysningsverksamheten inom landet och den som riktar
sig mot utlandet har en annan karaktär och kan antagligen sättas
igång redan under relativt lugna
beredskapsförhållanden. Men upplysningscentralens arbete med
själva nyhetsförmedlingen blir motiverat först när de vanliga samarbetslinjerna icke längre fungera,
dvs. närmast i samband med genomförandet av utrymning för civilbefolkningen och riksstyrelsens
förflyttning till annan ort än Stockholm. Sedan detta skett torde var- 283
ken press eller radio kunna fortsätta att arbeta på hittills vanligt
sätt, och det är då som det psykologiska försvarets uppgifter i full
utsträckning aktualiseras.
PSYKOLOGISKT FÖRSVAR I KRIG
DET ÄR NU något över fyra år sedan
riksdagen beslöt om inrättandet av
Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar. Den l juli 1954 trädde
nämnden i funktion, men den
egentliga verksamheten kom icke i
gång förrän mot slutet av året.
Vissa riktlinjer ha nu börjat klarna,
och det kan kanske finnas skäl att
söka sammanfatta den målsättning
och de arbetsformer, som hittills
utbildat sig.
Själva uttrycket »psykologiskt
försvar» tarvar möjligen någon förklaring. Det ger ju intryck av något
mycket modernt och märkvärdigt,
en typ av stridsmedel jämförlig
med bakteriologisk eller kemisk
krigföring. Åtminstone för Sveriges
del skulle detta emellertid vara en
misstolkning. Det är icke fråga om
några konstigheter, utan helt enkelt om handläggning av informations- och upplysningsärenden under krig. Valet av terminologi sammanhänger möjligen med att informationsstyrelsen under andra
världskriget icke fick det bästa anseende och att man därför velat
välja en annan benämning. Men
därtill kommer, att här liksom på
andra områden ett visst utnyttjande av vetenskapliga rön givetvis
är möjligt, något som grundar sig
Au professor GUNNAR HECKSCHER
på särskilt amerikanska och engelska erfarenheter under det senaste
kriget.
Det finns naturligtvis många som
tro att man kan åstadkomma underverk genom propaganda. Denna
uppfattning fick särskild spridning
under nationalsocialismens glansdagar. Hitler hade redan i »Mein
Kampf» uttalat ett principiellt program för dylik verksamhet, och han
tycktes ha mycket stor framgång.
Under de första tio åren efter 1933
var det också en utbredd föreställning, att masspropaganda av nationalsocialistisk typ var så gott som
oemotståndlig. Men erfarenheterna
mot slutet av kriget och därefter
peka i en annan riktning. Hur effektiv propaganda av denna typ
kan bli beror i hög grad på mottagligheten hos dem som utsättas för
den och även på de yttre omständigheterna. Det är riskabelt att
söka dra upp någon gräns mellan
begrepp sådana som upplysning och
propaganda – sin egen propaganda
kallar man upplysning, motståndarens upplysningsverksamhet kallar
man propaganda – men klart är i
varje fall att hos många folk vanan
att följa saklig diskussion skapar
en resistens mot propaganda, särskilt sanningslös sådan, som även
276
under krigsförhållanden är av mycket stor betydelse.
Detta förtjänar särskilt understrykas när det gäller Sverige. Det
psykologiska försvarets syfte står
för vår del i intimt samband med
försvarets målsättning överhuvud.
Våra möjligheter att undergräva
motståndarens stridsmoral genom
en mot honom riktad propaganda
äro små. Vi äro konsekvent och
systematiskt inriktade på en rent
defensiv verksamhet, men å andra
sidan äro vi beredda att göra motstånd till det yttersta, om vi skulle
bli angripna. Det psykologiska försvarets uppgift blir därför till övervägande delen att väcka och underhålla viljan till motstånd i varje
läge och intill det yttersta. Redan
under det andra världskriget gavs
härvidlag en formulering, som i all
sin förenkling dock har en rätt vä-
sentlig innebörd. Det brukade sägas
att motståndsandan är god, om
man har något att försvara, något
att försvara sig med och någon att
försvara sig mot. En stor del av
problemet kan i själva verket fortfarande sammanfattas under detta
slagord, och detta vare sig det är
fråga om den militära personalen
eller om civilbefolkningen. Gränserna bli ju nu för tiden alltid mer
eller mindre flytande.
Under andra världskriget inriktades upplysningsverksamheten för
vår del främst på den första punkten. Mot bakgrunden av tidigare
diskussioner om försvaret var man
angelägen understryka, att det
svenska samhället verkligen hade
något att ge alla medborgare och
att vi med all sannolikhet skulle
komma att få det mycket sämre,
om vi komme under främmande
välde. För närvarande torde tämligen fullständig enighet råda på
den punkten. Det lär icke finnas
någon väsentlig grupp av medborgare, som därvidlag hyser en annan uppfattning, och såtillvida
måste möjligheterna att bevara försvarsviljan bedömas som synnerligen goda.
När det gäller det sista momentet,
någon att försvara sig emot, kan lä-
get kanske i förstone synas en
aning mera komplicerat. Vår långa
neutralitetstradition har vant oss
av med att räkna med fiender och
allierade, och det är naturligtvis
tänkbart att vi i händelse av krig
skulle ställas inför vissa omställningsproblem på den punkten. Nå-
gon huvudfråga kan detta dock
knappast vara. Vi räkna icke med
svenskt krigsdeltagande annat än
efter ett direkt angrepp mot Sverige, och mycket talar för att ett så-
dant angrepp – just till följd av
medvetandet om vår fredsvilja –
skulle utlösa en så våldsam indignation att all osäkerhet försvunne som genom ett trollslag.
Betydligt allvarligare är frågan
om det andra momentet: något att
försvara sig med. Hur är det med
våra försvarsmedel och våra försvarsmöjligheter? En viss defaitism
är icke alldeles ovanlig i dylika
sammanhang, närmast med hänsyn
till det moderna krigets tekniska
utveckling. Särskilt kärnvapnen
spela i den delen en stor roll för
opinionen. Gjorda undersökningar
ha visat, att en del människor som i
och för sig har en positiv inställning
till svenskt försvar ändå skulle vara
benägna att ge upp inför hot om
anfall med kärnvapen. Motsvarande
tendenser framträdde emellertid
ännu starkare under perioden mellan första och andra världskriget,
då tämligen vidsträckta kretsar gripits av föreställningen att ett litet
land som Sverige överhuvud saknade
möjligheter att försvara sig. Vidare
har ju vårt land, bland annat genom den pågående planläggningen
av beredskapsutrymning och krigsutrymning, på allvar gripit sig an
med frågan om hur civilbefolkningen under våra speciella förhållanden skall kunna i största utsträckning befrias från det hot som
anfall med kärnvapen utgör.
Uppenbart är att just utrymningen och möjligheterna till dess
genomförande är en huvudfråga,
och att informations- och upplysningsverksamheten – dvs. det psykologiska försvaret – härvidlag
under skärpt beredskap eller krig
kommer att få en mycket betydelsefull ställning. Befolkningen måste
upplysas om nödvändigheten att underkasta sig alla de uppoffringar,
som utrymningens genomförande
kommer att kräva. Samtidigt måste
man gripa sig an med all den oro
och allt det missnöje som kan väntas uppstå på grund av den plöts- 20- 593445 Svenslc Tidskrift H. 5-6 1959
277
liga och våldsamma omdaningen av
levnadsförhållandena. Dessa uppgifter kunna i verkligheten komma
att bli snart sagt lika betydelsefulla
som de som åligga civilförsvaret
och det ekonomiska försvaret, och
de bilda en viktig förutsättning även
för att det militära försvarets insatser skola komma till full nytta.
Icke minst med hänsyn härtill
finns detskäl attmarkeraytterligare
ett moment i det psykologiska försvarets uppgifter. Även om motståndsviljan i och för sig är stark,
kan man svårligen påräkna fullgoda insatser, därest icke förtroendet för ledningen fyller rimliga
krav. Detta gäller såväl den militära ledningen som den civila, både
krigsmaktens personal och civilbefolkningen. Också här har informations- och upplysningsverksamheten mycket stor betydelse, och man
måste se dess uppgifter realistiskt.
Förtroende för ledningen är rimligen icke detsamma som kritiklöshet. Tvärtom kan man i ett land av
Sveriges typ på längre sikt räkna
med förtroende endast på grundval
av möjligheter till självständig, kritisk bedömning även av de styrandes åtgärder. Den blinda lydnaden
kan på kort sikt vara nödvändig,
men inför påfrestningar som utsträckas över någon längre tidsperiod är den icke tillräcklig. Icke
minst i England under det andra
världskriget framgick det med stor
tydlighet, att ledningens styrka
ökades och icke minskades därigenom att den gav utrymme för en
278
viss kritik. Beredvilligheten härtill
skapade ett förtroende, som därförutan knappast hade kunnat uppstå.
Sintsatsen blir, att möjligheterna
till någorlunda fullständig upplysning och kritisk diskussion måste
bevaras även under krigsförhållanden, något som är betydelsefullt
med tanke på såväl pressens som
radions ställning.
Det är emellertid viktigt att understryka arten av de uppgifter det
är fråga om. Erfarenheterna från
beredskapen under det senaste kriget äro icke betydelselösa, men de
ha mycket begränsad räckvidd. I
verkligheten var ju beredskapstiden en mycket fredlig period, och
de då rådande förhållandena hade
betydligt större likhet med omständigheterna under fred än med vad
som kan väntas under ett modernt
krig. T. o. m. en långvarig skärpt
beredskap skulle ställa svenska folket inför problem som äro väsensskilda från vad man upplevde under åren 1939-45. Eftersom vårt
land aldrig varit indraget i ett modernt krig kan detta vara svårt att
klart förstå, och man måste ta
fantasin till hjälp för att sätta sig
in i de helt nya omständigheter,
som kunna väntas föreligga på det
psykologiska försvarets område liksom även eljest.
En av dessa gäller propaganda
utifrån, som ifråga om intensitet
och tekniskt skicklig utformning
kan väntas överträffa allt som hittills förekommit under något krig.
En annan grupp av omständigheter
sammanhänger med de planerade
omfattande utrymningarna. Ett
tredje faktum är den våldsamma
förstörelse av förbindelselinjer, som
kan väntas.
I själva verket är det dessa frågeställningar, icke en omvärdering
av beredskapstidens problem, som
äro av betydelse. Man får också
komma ihåg, att de tänkbara krigsfallen äro många och att det ingalunda är säkert att utgångsläget ur
opinionens synpunkt blir så enkelt
som ett helt oväntat angrepp mot
Sverige. Ett närmare studium av
den norska Altmark-episoden torde
därvidlag kunna ge oss en del att
tänka på.
De uppgifter som kunna föreligga i krig eller under mycket
skärpt beredskap äro delvis av mer
eller mindre teknisk natur. Det är
av vikt att tidningarna fortfarande
komma ut och att exempelvis den
utrymmande befolkningen kan få
ta del av nyheterna i pressorgan
som åtminstone till någon dellikna
dem som man är van att studera.
Frågor om tillgång till tidningspapper, anordnande av reservtryckplatser, ersättning för genom bombanfall förstörda officiner genom samkörning mellan olika tidningar osv.
få därvid betydelse. Viktigt är också
att lösa själva distributionsproblemet, när en tidnings läsekrets plöts–
ligt förflyttas till en helt annan ort
än den vanliga.
Radion får sannolikt än större
betydelse under krigsförhållanden
än i vanliga fall – det hade den
ju för övrigt redan under den lugna
beredskapstiden 1939-45 – men
stöter samtidigt på svåra tekniska
problem. Hur skall den utrymmande befolkningen förses med radioapparater? Hurudana mottagningsförhållanden skall man kunna
räkna med när kraftförsörjningen
tidvis lamslås genom fientlig bombning? Hur skola sändningarna
kunna fortgå och programmet utformas, när vissa radioanläggningar
förstöras och krigsrörelserna avklippa olika delar av landet från
varandra?
Mycket tyder på att även televisionen kommer att kräva motsvarande uppmärksamhet. Ha människorna blivit vana vid att normalt
utnyttja TV kan detta medium icke
ryckas bort utan vittgående verkningar på opinionsbildningen. Samtidigt är det under verkligt allvarliga krigsförhållanden möjligen
svårare att upprätthålla televisionssändningar än att upprätthålla radiosändningar.
Den opinionsbildning som äger
rum man och man emellan ändrar
karaktär, dels därför att mobilisering och utrymning upplösa de vanliga grupperna och sammanföra
människor som tidigare icke haft
särskilt mycket gemensamt med
varandra, dels därför att den som
åtnjuter förtroende i fredstid icke
nödvändigt kan bibehålla detta förtroende under krig. Mellan den utrymmande och den mottagande befolkningen kan man vänta slitL i s .. r> r. t. .
279
ningar, som sannolikt bli rätt allvarliga. Om stockholmsfamiljer
med barn hamna låt oss säga i siljanstrakten eller på Västgötaslätten
visar det sig antagligen snabbt nog
att deras vanor och ortsbefolkningens äro svåra att förena.
Slutligen blir det av stor vikt att
beakta förhållandet till utlandet,
samtidigt som kommunikationerna
i hög grad försämras. Ett specialproblem som icke saknar sin betydelse ur politisk synpunkt gäller
omhändertagandet av utländska
korrespondenter och dessas möjlighet att snabbt och utan alltför
starka slitningar få fram sitt material till respektive nyhetsorgan i
hemlandet.
Utöver dessa praktiska problem
finns det emellertid också en del
principfrågor. Av grundläggande
betydelse är frågan om nyhetsförmedlingens fullständighet och öppenhet. Allting tyder på, att grundprincipen ur det psykologiska försvarets synpunkt måste vara att
man även i krig skall vara uppriktig mot sitt eget folk. Det lönar sig
icke mycket att huttla med människor och söka dölja för dem de besvikelser och motgångar som icke
kunna utebli. I själva verket ökar
uppriktighet i dylika hänseenden
av allt att döma motståndskraften
hos ett västerländskt kulturfolk så-
dant som vårt, och därtill kommer
att ouppriktighet alltid medför risk
för att man skall bli avslöjad och
därigenom oåterkalleligen gå miste
om ett dyrbart förtroende. Ur det
28U
psykologiska försvarets synpunkt
finns det därför anledning att eftersträva största möjliga frihet i nyhetsförmedling och diskussion.
Men det finns omständigheter
utanför det psykologiska försvarets
ram som verka i motsatt riktning.
Under det andra världskrigets beredskapstid var det kanske framförallt utrikespolitiska hänsyn som
brukade åberopas. De utebli säkert
icke heller i ett krigsläge av annan
typ, men kanske hör dock detta till
de punkter där försiktigheten icke
bör överdrivas. Mera allvarligt är
det, om alltför stor öppenhet medför att man ger fienden upplysningar eller sätter svenska människoliv i fara. Just under ett krig i
vilket Sverige är indraget kunna
svårigheter av den typen väntas
förekomma i mycket stor utsträckning, och det gäller då att avväga
det psykologiska försvarets krav på
frihet och öppenhet mot hänsyn av
annat slag. Ingendera sidan kan
göra anspråk på oreserverad övervikt, och det blir i varje särskilt
fall fråga om en bedömning, som
kanske i sista hand får ankomma
på den högsta ledningen.
Radions ställning är av särskilt
intresse. I krig skall radion stå till
statens förfogande och vara direkt
underställd Kungl. Maj :t. Självfallet kommer dess verksamhet att inriktas på att stödja den gemensamma försvarsansträngningen. Å
andra sidan kan radion knappast
verksamt bidra härtill annat än om
den får arbeta i enlighet med
sina egna grundläggande förutsättningar, och i det hänseendet har
radion i vårt land genomgående
haft större rörelsefrihet än på
andra håll. Det är angeläget att bevara denna så mycket som möjligt,
samtidigt som radioverksamheten
infogas i de gemensamma strävandena under hänsynstagande även
till andra synpunkter än de radiomässiga.
Det är klart att de slutliga bedömningarna i alla dessa frågor,
liksom i många andra, måste göras
av regeringen. I krig är regeringens
makt på kort sikt praktiskt taget
obegränsad, och detta gäller även
på här ifrågavarande områden.
Samtidigt är frågan om regeringens
ställning i och till det psykologiska
försvaret långt ifrån problemlös.
Vad man har att räkna med är
nämligen icke endast regeringens
avgöranden i bestämda principiella
eller tekniska frågor utan även regeringsmedlemmarnas egen roll i
informations- och upplysningsverksamheten. Varje ord som fälles av
en regeringsmedlem under krig !lur
mycket större betydelse än motsvarande uttalanden under fredstid.
Det är därför nödvändigt att regeringen som helhet liksom var och en
av dess medlemmar följer en konsekvent linje också i informationsfrå-
gor. Det betyder att varje enskild
regeringsmedlem när han uttalar
sig måste göra det med en sidoblick
på Kants kategoriska imperativ:
handla så att normen för Ditt handlande skulle kunna upphöjas till
allmän lag; eller, mera enkelt uttryckt, handla så att alla andra
skulle kunna handla likadant! Kan
man räkna med att politiskt ledande personer äro beredda att underkasta sig dylika regler, som ju
innefatta krav på icke blott »samhällsanda, vaksamhet och tystnad»
utan även kräva en positiv, medveten insats av var och en?
Nu kan man naturligtvis icke i
förväg förutse vare sig hur opinionen inom landet kommer att reagera eller vilken propaganda som
kan väntas nå oss från utlandet. Beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar bedriver redan i fredstid
vissa opinionsstudier och söker få
fram metoder för propagandaanalys. Under krigsförhållanden blir
denna verksamhet än viktigare,
men å andra sidan också mycket
svårare, särskilt när det gäller att
följa opinionens växlingar. Man får
här också akta sig för den övertro
på sitt eget omdöme, som många offentligt verksamma personer ha när
det gäller att bedöma opinionen.
Också i fredstid visa sig dylika bedömningar ofta ännu mera felaktiga
än opinionsinstitutens mest misslyckade försök, och under krigsförhållanden, då de vanliga kontakterna äro brutna, är risken för felbedömningar ännu större.
Till slut några ord om de organ
som syssla eller skola syssla med
hithörande frågor. Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar,
som finns i fredstid, fungerar i
281
verkligheten som ett slags permanent utredningskommitte. Den sysslar med planläggningen av det psykologiska försvarets organisation
och verksamhet i händelse av krig,
i viss utsträckning med forskning
och till ej ringa del med konsultation till andra försvarsorgan, som
äro intresserade av hithörande frå-
gor. I krig skall den ersättas av statens upplysningscentral, ett ämbetsverk vars instruktion redan i
fredstid fastställts av Kungl. Maj :t
och vars närmare organisation försöksvis utarbetats och så småningom likaledes skall underkastas regeringens prövning. I länsstyrelserna och på civilbefälhavarkanslierna skola finnas särskilda sektioner för psykologiskt försvar. Betydelsen härav har under planläggningsarbetets gång kommit att
framstå som allt större, eftersom
man måste räkna med täta avbrott
och stora svårigheter i kommunikationerna mellan riksstyrelsen och
de regionala och lokala myndigheterna. Personalbehovet för de olika
krigsorganen får bedömas mot bakgrunden av att verksamheten regelmässigt måste fortgå dygnet runt
och att man alltså får lov att ha
folk för treskiftsarbete. Framhållas bör, att den här nämnda organisationen avser den upplysningsverksamhet som riktar sig till
civilbefolkningen, och att det inom
högkvarteret finns en motsvarande
organisation för den verksamhet
som gäller krigsmakten.
Detaljerna i organisationen få
282
här lämlias åsido, men tre ting förtjäna likväl att nämnas. Upplysningscentralen förutsättes befinna
sig mycket nära riksstyrelsens
uppehållsplats och ligger sålunda
inom hemligt område, dit svenska
och utländska pressmän icke ha
tillträde. För kontakten med de nyhetsförmedlande organen måste
därför upprättas ett särskilt presskvarter på annan, allmänt tillgänglig ort. Detta presskvarter förutsättes vara gemensamt för upplysningscentralen, högkvarterets sektion III och utrikesdepartementets
pressbyrå. Angeläget är vidare att
upplysning och »mörkläggning»
sättas i ett rimligt förhållande till
varandra. Under planläggningsarbetet har förutsatts, att samma personer skola ha hand om uppgiften
att klämma fram nyheter ur civila
och militära myndigheter och uppgiften att förmå nyhetsorganen till
viss återhållsamhet i publiceringen
av sådant som ur allmän synpunkt
kan vara farligt. slutligen kan det
ha sitt intresse att veta, att beredskapsnämnden sökt bygga upp en
mobiliseringsfärdig krigsorganisation. Personal har uttagits till både
upplysningscentralens olika avdelningar och länsstyrelsernas respektive civilbefälhavarkansliernas sektioner. Vid kurser och konferenser
har den uttagna personalen orienterats om sina uppgifter, och spelmässiga övningar ha ägt rum i viss utsträckning.
Under vilka omständigheter skall
denna organisation träda i verksamhet? Enighet råder i varje fall
om att någon officiell propagandaeller informationsverksamhet icke
skall äga rum i fredstid. Det skulle
strida mot demokratiens grundläggande principer att ens för försvarsfrågor ha ett officiellt upplysningsorgan under normala fredsförhållanden. Vilken ståndpunkt
skulle exempelvis ett sådant organ
kunna inta i fråga om Sveriges behov av taktiska atomvapen? Även
när det gäller en beredskap av det
föregående världskrigets typ bör
man av allt att döma vara mera
återhållsam med officiell upplysningsverksamhet än man då var.
Det torde med skäl kunna sägas, att
informationsstyrelsen under det
förra världskriget misslyckades
med sina uppgifter till stor del därför att de viktigaste informationerna gingo den förbi. Så länge de nyhetsförmedlande organen kunna utnyttja sina vanliga kontakter med
civila och militära myndigheter gör
ett informationsverk antagligen klokast i att helt hålla fingrarna borta
från frågan om nyhetsförmedlingen
och rådgivningen rörande återhållsamhet vid publiceringen. Den mera
långsiktiga upplysningsverksamheten inom landet och den som riktar
sig mot utlandet har en annan karaktär och kan antagligen sättas
igång redan under relativt lugna
beredskapsförhållanden. Men upplysningscentralens arbete med
själva nyhetsförmedlingen blir motiverat först när de vanliga samarbetslinjerna icke längre fungera,
dvs. närmast i samband med genomförandet av utrymning för civilbefolkningen och riksstyrelsens
förflyttning till annan ort än Stockholm. Sedan detta skett torde var- 283
ken press eller radio kunna fortsätta att arbeta på hittills vanligt
sätt, och det är då som det psykologiska försvarets uppgifter i full
utsträckning aktualiseras.