Namn att minnas – Olof Lagercrantz
1959
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NAMN ATT MINNAS:
OLOF LAGERCRANTZ
Det var vid en av dessa tillställningar,
då Herbert Tingsten och Olof Lagercrantz tillsammans tagit till sin uppgift att nedsabla sina medgäster genom att karakterisera dem som antingen galningar eller åsnor. Det andliga
Iustmördandet var äntligen fullbordat
och upprätta på valplatsen återfanns
till sist bara de bägge mästermännen.
Då – berättas det – nalkades Olof
Lagercrantz, blek, med brinnande
ögon och kallsvetten pärlande i pannan sin chef och väste i hans öra:
»Nå, än du då, din djävul, än du då?»
Om Tingsten den gången fick erkänna sig besegrad, förmäler inte
historien – men det skulle förvåna.
Nu får han emellertid i Dagens Nyheters ledning ge vika för Lagercrantz
och det är knappast för djärvt att
förmoda, att i den mån han skulle
vilja lämna sin plats åt någon, vore det
just åt Lagercrantz. Det kuriösa är
nämligen att Lagercrantz varit såväl
Herbert Tingstens som familjen Bonniers kandidat till den efter Tingsten
vakanta posten som DN:s chefredaktör. Både under Kreuger-Bonnier-krisen och under Samuelsson-krisen fungHade Lagercrantz som mellanman
mellan de bägge parterna och omfattades av bägges förtroende. Det lär
också ha varit bägge parters mening
att Lagercrantz ensam skulle ha blivit
Tingstens efterträdare. Slutet blev
emellertid som bekant att man bestämde sig för den egenartade konstruktionen med en chefredaktion om
tre chefredaktörer. En av dessa skall
alltså vara Olof Lagercrantz, som visserligen skall kvarstå som kulturredaktör, men i stigande utsträckning
ägna sig åt ledaravdelningen.
Den karriär, som fört Olof Lagercr·antz till posten som en av DN:s tre
chefredaktörer, är tämligen egenartad.
Han lät först tala om sig, när Carl
Björkman, som i början av 30-talet redigerade Sveriges i särklass bästa
litterära tidningsbilaga, NDA:s söndagsläsning, offentliggjorde några dikter av honom. Det stod genast klart
att, som det brukar heta, Sverige fått
en ny skald, en lyriker av alldeles
osedvanlig sensibilitet. Denna bedömning bekräftades genom de diktsamlingar han med några års mellanrum
utgav: »Den döda fågeln», »Den enda
sommaren», »Dikter från mossen», och
förstärktes på nytt av den fina prosalyriken i hans »Dagbok». Lagercrantz
är först och sist poet, en inom sitt
begränsade register utsökt poet och
det är ett faktum som inte får skymmas av kulturpolitikens krutmoln och
dimridåer.
Men diktaren fick, dessvärre, efterhand ge vika för kulturpolitikern eller
rättare kulturpolemikern. Man märkte
inte mycket av denna sida hos honom
under det tiotal år, från 1940 till 1951,
då han var en försynt och sober litteraturmedarbetare i Svenska Dagbladet. Förändringen markerades utåt av
den avhandling om Agnes v. Krusenstjerna, på vilken han år 1951 disputerade vid Stockholms Högskola, i
samband varmed han övergick till Dagens Nyheter som chef för dess kul- 326
turavdelning. Krusenstjerna-boken utmärker sig liksom Lagercrantz’ litteraturkritik i allmänhet – och hans
nyligen utgivna minnesbok om Stig
Dagerman i synnerhet – för en nervöst förfinad förmåga till inlevelse, ja
man skulle vilja säga till indiktning i
ett författarpsyke. Men den har också
ett annat särdrag, som i än högre grad
förebådar hans gärning som kulturredaktör i DN. Det är vad en socialist
skulle kalla klassförräderiet, den knappast dolda avogheten mot den egna
samhällsklassen och den egna sociala
miljön.
Det i Krusenstjerna-boken intressantaste och ur litteraturhistorisk synpunkt verkligt värdefulla är ju Lagercrantz’ analys av David Sprengels roll
för och i Krusenstjernas författarskap
och inte minst fängslande är hans karakteristik av Sprengels personlighet.
David Sprengel var som bekant en typisk uppkomlingsnatur, som formligen
frossade i drömmar om ett förment
aristokratiskt påbrå och med ett slags
Hassliebe, där kärleken i hög grad dominerade, omfattade sin hustrus klass
och miljö. Med Lagercrantz själv är det
på sätt och vis tvärtom. Sprengels
Drang nach oben motsvaras hos honom av en Drang nach unten. Sonson till en amiral, son till en sparbanksdirektör, dotterson till Hugo
Hamilton och därigenom f. ö. befryndad med Agnes v. Krusenstjerna,
skäms han – det framgår lika tydligt
av Krusenstjerna-avhandlingen som av
Dagboken – för sitt ursprung.
Fast han snart är femtio, tror han
fortfarande att det är fint att vara radikal. Han har ett behov att markera
sitt avståndstagande från »Överklassen» och sin samhörighet med de breda
lagren, som på ett kuriöst sätt satt sin
prägel på hans kulturpolitiska insatser. Därav hans iver att outherod Herod, att övertrumfa sin chef, att vara
mera tingstensk än Tingsten, mer antikristlig än Antikrist. Det skulle märkas
mindre om han åtminstone hade humor, men av humor spåras aldrig
minsta tillstymmelse i vad han skriver.
Egentligen är det egendomligt, ty mellan skål och vägg kan han vara en rolig fan. Han kan hålla ett auditorium
trollbundet med att utlägga texten om
hur han borde inväljas i Svenska Akademin för att någon där med kraft och
skicklighet skulle kunna föra ridderskapets och adelns talan.
Förgäves söker man dock efter nå-
gon som helst antydan till självironi
eller skämt i hans artiklar. Han är så
gott som ständigt patetisk eller indignerad. Han kan ytterst sällan anslå en
naturlig samtalston i spalterna. Det är
som om han aldrig kommit ur det
andliga målbrottet och gång på gång
gör rösten en tupp. Han gör våldsamma pendelslag mot det sublima men
hamnar inte sällan i det löjliga. Det
är sant, att han nästan aldrig är ointressant, nästan alltid stimulerande.
Men det är lika sant, att det nästan
alltid är till motsägelser han stimulerar. En annan kulturkritiker har sagt
att Lagercrantz har hela tyngden hos
en berusad fjäril. Det är en vacker, en
poetisk liknelse: man ser framför sig
regnbågsskimret över fjärilsvingarna
och följer fascinerad den fladdrande
flykten. Men vad säger Hedman? Som
karakteristik av en av DN:s chefredaktörer är beskrivningen onekligen
ägnad att inge betänkligheter.
Dessa betänkligheter blir knappast
mindre av att Lagercrantz såsom ett
slags programförklaring för sin blivande verksamhet försökt göra Viktor
Rydberg mer revolutionär än han var
och samtidigt – så har det åtminstone
förefallit – identifiera sig med denne.
Det lovar inte gott för DN:s framtid.
Man får trösta sig med att Rydberg
var större som skald än som samhällsomstörtare och att detsamma torde
vara fallet med Lagercrantz. Ännu är
—–
inte allt hopp ute om att Lagercrantz
kan återbördas till dikten, där han hör
hemma. Man får dock för alla hans
förvillelser inte glömma, att han är
den skald, som skrivit det i dubbel
mening klassiska epitafiet över Anna
Charlotta:
Ingen vårdar min grav
och ingen minnes mig gärna
JE
aldrig i dödsrikets natt
når mig en levandes röst.
En gång var jag en liten tös
med hårdflätad kringla
en vid vart öra och stod
tyst vid sängkammardörrn.
Solen sken in på blommig tapet
och barnsligt betagen
såg jag vid spegeln min mor
leende kamma sitt hår.
327
G. U.
a
BULTFABRIKS AB • HALLSTAHAMMAR
OLOF LAGERCRANTZ
Det var vid en av dessa tillställningar,
då Herbert Tingsten och Olof Lagercrantz tillsammans tagit till sin uppgift att nedsabla sina medgäster genom att karakterisera dem som antingen galningar eller åsnor. Det andliga
Iustmördandet var äntligen fullbordat
och upprätta på valplatsen återfanns
till sist bara de bägge mästermännen.
Då – berättas det – nalkades Olof
Lagercrantz, blek, med brinnande
ögon och kallsvetten pärlande i pannan sin chef och väste i hans öra:
»Nå, än du då, din djävul, än du då?»
Om Tingsten den gången fick erkänna sig besegrad, förmäler inte
historien – men det skulle förvåna.
Nu får han emellertid i Dagens Nyheters ledning ge vika för Lagercrantz
och det är knappast för djärvt att
förmoda, att i den mån han skulle
vilja lämna sin plats åt någon, vore det
just åt Lagercrantz. Det kuriösa är
nämligen att Lagercrantz varit såväl
Herbert Tingstens som familjen Bonniers kandidat till den efter Tingsten
vakanta posten som DN:s chefredaktör. Både under Kreuger-Bonnier-krisen och under Samuelsson-krisen fungHade Lagercrantz som mellanman
mellan de bägge parterna och omfattades av bägges förtroende. Det lär
också ha varit bägge parters mening
att Lagercrantz ensam skulle ha blivit
Tingstens efterträdare. Slutet blev
emellertid som bekant att man bestämde sig för den egenartade konstruktionen med en chefredaktion om
tre chefredaktörer. En av dessa skall
alltså vara Olof Lagercrantz, som visserligen skall kvarstå som kulturredaktör, men i stigande utsträckning
ägna sig åt ledaravdelningen.
Den karriär, som fört Olof Lagercr·antz till posten som en av DN:s tre
chefredaktörer, är tämligen egenartad.
Han lät först tala om sig, när Carl
Björkman, som i början av 30-talet redigerade Sveriges i särklass bästa
litterära tidningsbilaga, NDA:s söndagsläsning, offentliggjorde några dikter av honom. Det stod genast klart
att, som det brukar heta, Sverige fått
en ny skald, en lyriker av alldeles
osedvanlig sensibilitet. Denna bedömning bekräftades genom de diktsamlingar han med några års mellanrum
utgav: »Den döda fågeln», »Den enda
sommaren», »Dikter från mossen», och
förstärktes på nytt av den fina prosalyriken i hans »Dagbok». Lagercrantz
är först och sist poet, en inom sitt
begränsade register utsökt poet och
det är ett faktum som inte får skymmas av kulturpolitikens krutmoln och
dimridåer.
Men diktaren fick, dessvärre, efterhand ge vika för kulturpolitikern eller
rättare kulturpolemikern. Man märkte
inte mycket av denna sida hos honom
under det tiotal år, från 1940 till 1951,
då han var en försynt och sober litteraturmedarbetare i Svenska Dagbladet. Förändringen markerades utåt av
den avhandling om Agnes v. Krusenstjerna, på vilken han år 1951 disputerade vid Stockholms Högskola, i
samband varmed han övergick till Dagens Nyheter som chef för dess kul- 326
turavdelning. Krusenstjerna-boken utmärker sig liksom Lagercrantz’ litteraturkritik i allmänhet – och hans
nyligen utgivna minnesbok om Stig
Dagerman i synnerhet – för en nervöst förfinad förmåga till inlevelse, ja
man skulle vilja säga till indiktning i
ett författarpsyke. Men den har också
ett annat särdrag, som i än högre grad
förebådar hans gärning som kulturredaktör i DN. Det är vad en socialist
skulle kalla klassförräderiet, den knappast dolda avogheten mot den egna
samhällsklassen och den egna sociala
miljön.
Det i Krusenstjerna-boken intressantaste och ur litteraturhistorisk synpunkt verkligt värdefulla är ju Lagercrantz’ analys av David Sprengels roll
för och i Krusenstjernas författarskap
och inte minst fängslande är hans karakteristik av Sprengels personlighet.
David Sprengel var som bekant en typisk uppkomlingsnatur, som formligen
frossade i drömmar om ett förment
aristokratiskt påbrå och med ett slags
Hassliebe, där kärleken i hög grad dominerade, omfattade sin hustrus klass
och miljö. Med Lagercrantz själv är det
på sätt och vis tvärtom. Sprengels
Drang nach oben motsvaras hos honom av en Drang nach unten. Sonson till en amiral, son till en sparbanksdirektör, dotterson till Hugo
Hamilton och därigenom f. ö. befryndad med Agnes v. Krusenstjerna,
skäms han – det framgår lika tydligt
av Krusenstjerna-avhandlingen som av
Dagboken – för sitt ursprung.
Fast han snart är femtio, tror han
fortfarande att det är fint att vara radikal. Han har ett behov att markera
sitt avståndstagande från »Överklassen» och sin samhörighet med de breda
lagren, som på ett kuriöst sätt satt sin
prägel på hans kulturpolitiska insatser. Därav hans iver att outherod Herod, att övertrumfa sin chef, att vara
mera tingstensk än Tingsten, mer antikristlig än Antikrist. Det skulle märkas
mindre om han åtminstone hade humor, men av humor spåras aldrig
minsta tillstymmelse i vad han skriver.
Egentligen är det egendomligt, ty mellan skål och vägg kan han vara en rolig fan. Han kan hålla ett auditorium
trollbundet med att utlägga texten om
hur han borde inväljas i Svenska Akademin för att någon där med kraft och
skicklighet skulle kunna föra ridderskapets och adelns talan.
Förgäves söker man dock efter nå-
gon som helst antydan till självironi
eller skämt i hans artiklar. Han är så
gott som ständigt patetisk eller indignerad. Han kan ytterst sällan anslå en
naturlig samtalston i spalterna. Det är
som om han aldrig kommit ur det
andliga målbrottet och gång på gång
gör rösten en tupp. Han gör våldsamma pendelslag mot det sublima men
hamnar inte sällan i det löjliga. Det
är sant, att han nästan aldrig är ointressant, nästan alltid stimulerande.
Men det är lika sant, att det nästan
alltid är till motsägelser han stimulerar. En annan kulturkritiker har sagt
att Lagercrantz har hela tyngden hos
en berusad fjäril. Det är en vacker, en
poetisk liknelse: man ser framför sig
regnbågsskimret över fjärilsvingarna
och följer fascinerad den fladdrande
flykten. Men vad säger Hedman? Som
karakteristik av en av DN:s chefredaktörer är beskrivningen onekligen
ägnad att inge betänkligheter.
Dessa betänkligheter blir knappast
mindre av att Lagercrantz såsom ett
slags programförklaring för sin blivande verksamhet försökt göra Viktor
Rydberg mer revolutionär än han var
och samtidigt – så har det åtminstone
förefallit – identifiera sig med denne.
Det lovar inte gott för DN:s framtid.
Man får trösta sig med att Rydberg
var större som skald än som samhällsomstörtare och att detsamma torde
vara fallet med Lagercrantz. Ännu är
—–
inte allt hopp ute om att Lagercrantz
kan återbördas till dikten, där han hör
hemma. Man får dock för alla hans
förvillelser inte glömma, att han är
den skald, som skrivit det i dubbel
mening klassiska epitafiet över Anna
Charlotta:
Ingen vårdar min grav
och ingen minnes mig gärna
JE
aldrig i dödsrikets natt
når mig en levandes röst.
En gång var jag en liten tös
med hårdflätad kringla
en vid vart öra och stod
tyst vid sängkammardörrn.
Solen sken in på blommig tapet
och barnsligt betagen
såg jag vid spegeln min mor
leende kamma sitt hår.
327
G. U.
a
BULTFABRIKS AB • HALLSTAHAMMAR