Motiven bakom Sovjetunionens skolreform

MOTIVEN BAKOM SOVJETUNIONENs
SKOLREFORM
DEN sKOLREFORM, som under Chrusjtjevs egid nyligen beslutats i Sovjetunionen, har vid sidan av decentraliseringen av industrien och omorganisationen av jordbruket betecknats
som den tredje stora åtgärden på
vägen »från socialism till kommunism». skolreformen förtjänar att
uppmärksammas från ett flertal
olika synpunkter. Den innebär en
brytning med de ideer, som var tongivande för det stalinistiska skolväsendet. Den innebär i viss utsträckning en återgång till de principer, som var vägledande för Sovjets skolväsen under den förstalinistiska eran. Detta gäller framför
allt det marxistisk-leninistiska begreppet »polyteknism», som åter tas
till heders. Och vidare kan det på
goda grunder väntas, att skolreformen kommer att få betydande återverkningar på ett flertal områden
av sovjetryskt samhällsliv.
För att rätt förstå vad som nu
sker i Sovjetunionen är det nödvändigt att något klargöra den historiska bakgrunden. Årtiondet efter
revolutionen kännetecknas av ett
vidsträckt experimenterande inom
skolväsendet. Tsartidens skolsystem, som i stor utsträckning byggde
Av fil. kand. BIRGER HAGARD
på tyska förebilder, bannlyses. Undervisningen blir på det hela taget
slumpmässig så när som vad gäller
iniärandet av den bolsjevikiska dogmatiken. Polyteknism är lösenordet.
Och definitionen på denna marxistisk-leninistiska tes lyder ungefär
på så sätt, att all kunskap är värdelös, om den inte direkt kan utnyttjas eller illustreras genom praktiska
experiment. Undervisningen skulle
alltså bedrivas i nära anslutning till
industriföretag, kollektivjordbruk
m. m. Resultatet av 1920-talets skolpolitik blev i huvudsak ett fiasko.
Åren 1931-34 företas en omfattande omdaning av hela skolväsendet. Polyteknismen försvinner i
praktiken. Man tar till gamla tsaristiska förebilder. Fasta skolkurser
införes liksom rigorösa prov. skoldisciplinen blir den strängast tänkbara. Detta sker samtidigt som så-
dana företeelser som den fria kärleken och armen utan gradbeteckningar försvinner. När man nu riktar den förebråelsen mot det gamla
stalinistiska skolsystemet, att detta
endast förberedde eleverna för en
övergång till fack- och högskolor,
är detta bokstavligen sant. Vad som
behövdes framför allt i början av
1930-talet var tillgång till högt utbildade specialister. Följaktligen
gav man grundskolan en i huvudsak allmänbildande karaktär.
Visserligen har det hela tiden existerat specialskolor vid sidan om,
men det är likväl främst den tioåriga allmänbildande skolan (4-
årig grundskola + 3-årig obligatorisk mellanskola + 3-årig frivillig
mellanskola), som fostrat den kår
av högt utbildade specialister på
olika områden, vilken brukar sammanfattas under benämningen den
sovjetryska »intelligensen». Totalt
är i dag cirka 7 milj. personer med
akademisk eller specialskoleutbildning verksamma i Sovjetunionen.
Organisationen av en obligatorisk
10-årig skola påbörjades 1949. Formellt proklamerades den vid 19:e
partikongressen 1952. Det fullständiga genomförandet av den tioåriga
skolan fixerades till 1960.
Vid komsomolkongressen i april
1958 levererade Krustjev en bister
kritik mot det gamla skolsystemet,
vilken kom att uppfattas som en
alarmsignal. Skolan gjorde ungdomen »främmande för livet», den
»lösgjorde de unga från produktionen>> osv. Samtidigt skisserade
Chrusjtjev riktlinjer för en ny
skola, som bl. a. skulle fostra till
»nyttigt» arbete och »aktning för de
socialistiska principerna». Sommaren 1958 meddelas så direktiv, enligt vilka 80% av högskoleplatserna
reserveras för aspiranter med yrkespraktik. I september dras riktlinjerna för den nya skolan upp i
347
ett memorandum, utfärdat av partiets centralkommitte. Och i mitten
av november proklamerar centralkommitten de teser, som utgör
grunden för den nya skollagstiftning, som formellt beslutas av Högsta Sovjet den 24 december 1958.
Grunddragen i reformen är följande. En åttaårig obligatorisk
grundskola införes. Därpå ges i huvudsak tre olika vägar för erhållande av mellanskoleutbildning. l)
Skolor för arbetare- och landsbygdsungdom. Denna skoltyp betecknas som den främsta. Eleverna
arbetar i industrien eller inom jordbruket. Den teoretiska undervisningen, som skall omfatta högst 18
veckotimmar, sker antingen på 2-3
arbetsfria dagar, eller meddelas i
form av korrespondens- eller kvällsundervisning på fritiden. Utbildningen tar tre år. 2) Allmänbildande polytekniska mellanskolor
med produktionsundervisning. Här
arbetar ungdomarna i lärlingsavdelningar i företagen, i skolbrigader, i
kolchoser och sovchoser eller i särskilda skolverkstäder. Vid sidan av
studierna för sin mogenhetsexamen
utbildas de också i ett praktiskt
yrke. En tredjedel av kursplanen
avser teoretisk och praktisk yrkesundervisning; två tredjedelar anslås till allmänbildande ämnen. Utbildningstiden omfattar tre år. Även
denna skolform, som kommer närmast den gamla teoretiskt inriktade
mellanskolan, och som närmast
motsvarar svensk gymnasieutbildning, får alltså ett kraftigt inslag av
348
direkt yrkesarbete och yrkesutbildning. 3) Tekniska och andra mellanfackskolor. Dessa skolor mottar
förutom elever från den åttaåriga
skolan också sådana, som examinerats från de båda tidigare nämnda
typerna av mellanskolor. Ä ven här
gäller, att eleverna skall arbeta direkt i produktionen och erhålla sin
teoretiska utbildning antingen på
arbetsfria dagar eller också i form
av korrespondens- eller kvällsundervisning på fritiden. De enda
fackskolor, som upptar elever direkt från den åttaåriga skolan, och
som inte kräver praktiskt arbete,
är skolor för musik, dans och andra
konstarter liksom kadettskolorna.
En särställning intar de tekniska
yrkesskolorna, som utbildar specialarbetare. Dessa faller utanför kategorien »mellanskoleutbildning»
och berättigar ej heller till inträde
på högskola. Det är också av intresse att se den projekterade kraftiga utbyggnaden av skolinternat.
Dessa skall omfatta såväl åttaårig
grundutbildning som mellanskola
av den andra av de nämnda skoltyperna. Antalet elever i internat,
som 1958 uppgick till 180 000 beräknas 1965 ha stigit till 2 500 000.
För högskolestadiet proklameras
också i princip förenandet av praktiskt arbete med teoretiska studier.
För de flesta ämnen skall den
högre undervisningen under de två
första åren bedrivas antingen per
korrespondens eller i form av
kvällskurser. I övrigt nöjer man
sig beträffande högskolestadiet med
att uttala sig i ganska vaga ordalag.
slutligen skall nämnas, att även i
den åttaåriga grundskolan skall yrkesundervisningen få ett kraftigt
ökat antal timmar.
Vad är då motiven för denna väldiga och från vissa synpunkter
svårförståeliga omdaning av det
sovjetryska undervisningsväsendet?
Många bedömare har velat koppla
samman skolreformen med den nya
7-årsplanen, som för sitt förverkligande nödvändigtvis skulle kräva,
att ungdomen sattes in i produktionen. Ett genomförande av den ursprungligen planerade tioåriga skolan 1960 skulle ha lett till att jämfört med fem år tidigare omkring
2 miljoner färre ungdomar varit
sysselsatta i produktionen. Å andra
sidan förefaller det emellertid diskutabelt, att den arbetsinsats, som
kan göras av 14-17-åringar skulle
vara av ett sådant värde att den
motiverade ett så fullständigt raserande av den gamla allmänbildande
skolan. Har man ett så enormt behov av arbetskraft, vad är då enklare än att friställa endast en del av
de kategorier, som nu tas i anspråk
av krigsmakten? Härtill kommer,
att det åtminstone på vissa håll
inom Sovjetunionen råder en viss
ungdomsarbetslöshet. I sitt memorandum den 21 september 1958 på-
talade Krustjev också svårigheterna
att skaffa sysselsättning åt det väldiga antal ungdomar det här är
fråga om. Särskilt fäste Krustjev
uppmärksamheten på företagsledarnas aversion mot att anställa
ungdomar under 18 år men underströk samtidigt av vilken synnerlig
vikt skolfrågan är för såväl partiet
som staten. »Det blir nödvändigt
att bryta den byråkratiska formalism, som förhindrar användandet
av ungdom i vår ekonomh, sade
Krustjev och efterlyste på samma
gång en långtidsplan för sysselsättandel av de ungdomar, som lämnar
den S-åriga skolan.
Som en annan förklaring har man
pekat på den kritik, som vid skilda
tillfällen riktats mot det gamla
systemet såsom allför ensidigt. Den
gamla skolan utbildade, har det
hävdats, endast officerare, men det
fordras också manskap och framför
allt underofficerare. Behovet av arbetsledare, motsvarande verkmästare, är synnerligen stort.
Av än större intresse är emellertid kanske den kritik, som riktats
mot ett alltmera förnimbart bildningsmedvetande. Ungdomen har
varit föga benägen för kroppsarbete
eller yrkesarbete överhuvudtaget.
Artiklar i Sovjetpressen samt uttalanden vid olika tidpunkter visar,
att ungdomar som inte blivit antagna vid högskolor eller olika fackinstitut föredragit att slå dank ett
år i väntan på en ny chans framför
att söka sig ut i produktionen –
detta »dagdrivarliV» har särskilt
möjliggjorts för de ungdomar, vilkas föräldrar tillhör vad Djilas betecknat som den :.nya klassen». Att
Sovjetunionen har svåra ungdomsproblem att brottas med, är ett ofta
omvittnat faktum. Dessa förhållan- 349
den torde ha direkt samband med
de åtgärder, som i början av 1950-
talet vidtogs för att genomföra den
10-åriga obligatoriska »enhetsskolan». År 1950 utexaminerades från
den 10:e klassen 290 000 elever,
medan antalet examinerade i takt
med den allmänna utbyggnaden av
enhetsskolan 1955 stigit till
1100 000. Samtidigt ökade antalet
universitets- och högskoleplatser
blott från 237 000 till285 000. Av de
ungdomar, som åren 1954-57 utexaminerades från avgångsklassen, har
mer än 2 500 000 förgäves knackat
på högskolornas portar. Det är
uppenbart, att dessa i huvudsak
teoretiskt inriktade ungdomar erbjudit svåra problem. Bildningsmedvetandet hos dessa ungdomar
har – förefaller det vidare -ytterligare markerats genom den ökande
sociala differentieringen i samhället. Klyftan mellan intelligensen och
den övriga delen av folket har fördjupats.
Denna tilltagande »white-collarmentaliteb med därav följande sociala problem har också påtalats av
Krustjev i hans septembermemorandum. En skarp skiljaktighet
fanns mellan skolan och det verkliga livet. Skolan förberedde för
högre studier men de flesta ungdomar var efter slutad skolgång hänvisade till det praktiska livet, inför
vilket det stod helt främmande. Åtskilliga ungdomar liksom deras föräldrar kände sig följaktligen missnöjda med situationen. Det gällde
att hejda utvecklingen i tid. »Det
350
finns fortfarande i vårt land», sade
Chrusjtjev, :.en väsentlig skillnad
mellan kroppsarbete och intellektuellt arbete; vad mera är, vi har
fortfarande som ett arv från gamla
dagar ett tillstånd, där man synes
ge företräde åt den del av vår ungdom, som obestridligen måste fortsätta vid högre utbildningsanstalter
hellre än att arbeta i fabriker eller
kollektivjordbruk. Resten å andra
sidan är de som inte lyckats särskilt
bra och inte visat några talanger –
dessa skall sättas in i produktionen.
Detta synsätt är i grunden felaktigt
och strider mot våra ideer och strä-
vanden. Ungdomar som fullbordar
sina mellanskolestudier tror i regel,
att den enda acceptabla vägen för
dem är att fortsätta sina studier vid
en högre läroanstalt eller i varje fall
vid någon specialskola. Somliga som
avslutat sin 10-åriga utbildning är
ovilliga att arbeta i fabriker eller på
kollektiv- och statsjordbruk, och en
del av dem betraktar till och med
detta som en förolämpning.»
Men detta sätt att se på förhållandet mellan kroppsarbete och intellektuellt arbete är ingalunda begränsat till ungdomarna själva.
:.Denna högdragna, föraktfulla och
oriktiga attityd gentemot kroppsarbete visas också i familjekretsen»,
anförde Chrusjtjev vidare. :.Om en
pojke eller flicka inte lyckas i sina
studier, skyndar sig föräldrar och
släktingar att framhålla, att om han
eller hon inte lyckas och inte får en
guld-eller silvermedalj (utmärkelsetecken, varmed de bästa eleverna
premieras, och som tidigare berättigade till prövningsfritt inträde vid
universitet eller högskolor), kommer han eller hon inte att få fortsätta sina studier utan slutar som
vanlig fabriksarbetare. Kroppsarbete blir på så sätt ett slags fågelskrämma för barnen.»
För att lösa dessa problem samtidigt som partiets hegemoni säkras gentemot intelligensen har den
gamla tesen om polyteknismen,
vars innehåll efter fiaskot på 1920-
talet lystes i bann under Stalins
reformer, åter satts på piedestal. I
ideologiska vändningar anknyter
man till Marx, Engels och Lenin.
Skolan, som i Sovjetunionen helt
naturligt är underordnad stat och
parti, skall inta sin plats i omformningen av samhället från socialism
till kommunism. Under hänvisning
till kommunismens ideologer uppställes förbindelsen mellan undervisning och produktivt arbete som
en grundprincip i den kommunistiska uppfostran av den :.nya människan». I centralkommittens teser
heter det bl. a.: »l morgondagens
kommunistiska samhälle kommer
livet att vara intressant, skapande,
fyllt av arbete och rikt på kultur.
Arbetet blir till människans främsta
livsvillkor.» Arbetet förlorar sin ensidiga karaktär. » I det kommunistiska samhället smälter kroppsarbete och andligt arbete organiskt
samman i den materiella produktionen. Alla deltagare i produktionsprocessen kommer att utföra såväl
kroppsliga som andliga arbetsfunktioner i dess organiska enhet.» Handen och anden, för att använda ett
banalt uttryck, skall alltså förenas
och bildningshögfärden försvinna.
Vilka motiv, som än vägt tyngst,
är det uppenbart, att genomförandet av de nya riktlinjerna- början
sker skolåret 1959f60 och omläggningen skall fullbordas under 3-5
år – stöter på stora svårigheter. I
den kritik, som tillåtits förekomma,
har framstående pedagoger uttalat
sina betänkligheter mot möjligheterna att framgångsrikt kunna bedriva teoretiska studier, samtidigt
som det kräves av den studerande,
att han även skall utföra direkt produktivt arbete. Värdet av den matematikstuderandes insats som byggnadsarbetare har – med viss rätt
förefaller det – ifrågasatts. Man
har krävt, att möjlighet åtminstone
skall beredas de högst begåvade att
utan hämmande praktiskt arbete
enbart få ägna sig åt teoretiska studier, krav som ännu icke lett till
praktiska åtgärder. Det synes dock
långt ifrån osannolikt, att en sådan
»handplockning» av begåvningar
blir nödvändig. Den paradoxala situationen skulle då inträda, att man
för att kunna genomföra de nya
»enhetsskoleideerna» tvingas till en
än strängare differentiering.
Men det finns också rent praktiska svårigheter att brottas med.
Det nya skolsystemet kräver omfattande investeringsanslag. Företag
måste specialutrustas för att kunna
ställas i den nya skolans tjänst,
skolverkstäder inrättas, instrument
351
och verktyg anskaffas osv. I detta
sammanhang bör dock påpekas, att
reformen åtminstone i viss mån gör
det möjligt att komma till rätta med
den över hela landet skriande bristen
på skollokaler. Undervisning i två
skift synes ha varit vanligt förekommande – på sina håll har t. o. m.
treskiftsundervisning förekommit.
Vidare måste lärare utbildas för att
kunna undervisa i enlighet med de
nya riktlinjerna, kursplaner uppgö-
ras etc. Och hela tiden måste man
komma ihåg de varnande ord, som
ofta upprepas: »Man får inte
glömma bort, att det i skolan i
första hand arbetas efter pedagogikens lagar, och inte, som i fabriken, efter teknologiens.» Det bör
dock tilläggas, att man inte famlar
helt i blindo. I Ukraina – redan
1954-och i viss utsträckning också
i RSFSR har sedan några år förekommit omfattande experiment i
stort sett efter principer, liknande
dem, som nu lagfästs. Denna omständighet synes för övrigt tala mot
ett samband mellan skolreformen
och 7-årsplanen och snarast tala för
de sociala svårigheter, vilka lO-årsskolan skapat, som främsta skäl för
reformen.
Om återverkningarna i stort för
Sovjetunionen av skolreformens
genomförande kan det blott sias
försiktigt. Ungdomen, och särskilt
då de teoretiskt inriktade, kan
knappast med någon större entusiasm anamma ett system, som de
facto försämrar deras studiemöjligheter. Sedan är det givetvis alltid
352
osäkert, hurudana uttryck en opposition kommer att ta. Man kan vänta
sig ökade spänningar mellan intelligensen och partiet. Det vore för
mycket begärt, att intelligensen med
blida ögon skulle se de nivelleringssträvanden, som skolreformen otvivelaktigt innebär. Tidigare torde det
ha varit relativt vanligt, att personer i de högre samhällsskikten utnyttjade sin ställning och sitt inflytande för att därmed hereda sina
barn möjlighet att få komma i åtnjutande av de så högt eftertraktade
högskoleplatserna. Detta antydes
gång efter annan i Chrusjtjevs memorandum, där han också sammanfattar sin syn på de för ungdomarna
obligatoriska åren i produktionen
med orden: »För det första kommer
detta att vara demokratiskt därför
att samma villkor skapas för alla
medborgare; varken föräldrarnas
position eller deras inflytande kan
undantaga någon från produktivt
arbete. För det andra kommer detta
att vara ett utmärkt sätt att hos alla
ungdomar inskärpa arbetar- och
bondeklassens heroiska traditioner.»
Tydligare kan knappast frontställningen mot den »nya klassen» uttryckas. Vidare förefaller det ofrånkomligt, att den allmänna bildningsnivån sänkes genom de försämrade möjligheterna till teoretiska studier. Detta i sin tur leder
till ett försvagande av Sovjetunionens intellektuella potential överhuvudtaget och kan väntas försvåra
för Sovjet i dess tävlan med västerlandet. Från vissa synpunkter verkar det onekligen svårt att förstå,
att man överhuvudtaget varit beredd att genomföra en så drastisk
och totalt omvälvande reform. Men
det synes långt ifrån osannolikt, att
reformens innehåll på väsentliga
punkter omsider får en ändrad karaktär. Att sista ordet ännu icke
sagts, därom torde man under alla
omständigheter kunna vara förYissad.