Aktieägande demokrati
1959
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
AKTIEÄGANDE DEMOKRATI
DET SOCIALISTISKA och det borgerliga systemet ställer helt olika krav
på samhällsmedlemmarna. I ett genomfört socialistiskt system inordnas människorna i kollektivet, de
får sig en arbetsuppgift förelagd
och har endast att utföra denna.
Det borgerliga samhället däremot
ställer helt andra krav på individen.
Han är i det borgerliga samhället
tvungen att oupphörligt ta egna
initiativ, han tvingas att ta ansvar.
En ökad samhörighetskänsla mellan produktionsfaktorerna arbete
och kapital samt en ökad ansvarskänsla är på längre sikt absolut
nödvändiga förutsättningar för en
framgångsrik borgerlig politik.
Marknadshushållningen skapar visserligen det rätta, gynnsamma klimatet för viljan och förmågan till
självständiga insatser. Detta är
dock inte tillräckligt, så länge som
stora grupper medborgare betraktar kapital och egendom med nedärvd och av socialistiska agitatorer
intrumfad misstänksamhet. Det är
i detta sammanhang som målsättningen om en egendomsägande demokrati är så väsentlig. Om vi kan
göra hela svenska folket till personliga ägare, så har vi därmed också
Av sekreterare GÖRAN ELGFELT
skapat den nödvändiga samhörighetskänslan mellan arbete och kapital. Det är dock inte tillräckligt att
propagera för att människorna skall
skaffa sig egnahem och bankkonton. Ägarepositionen är visserligen
i sig mycket betydelsefull, men än
viktigare är att människorna blir
delägare i själva produktionsapparaten. Då det är praktiskt omöjligt
för varje medborgare att bli direkt
ägare eller delägare i ett företag
måste man i stället inrikta sig på
en kraftig ökning och spridning av
aktieägandet.
Den spridning av aktieägandet
som skett under de senaste åren, i
det att en ständigt ökande grupp
nya aktieköpare börjat uppträda
på börsen, är i detta sammanhang
mycket glädjande. Detta ökade intresse för aktieplaceringar måste
dock i tid tillvaratagas genom en
ökning av utbudet på aktiemarknaden. De båda senaste årens utveckling på börsen utgör en fingervisning om vad som kan komma att
hända, om inte snabba åtgärder för
att höja utbudet kommer till stånd.
Tack vare en ständigt ökad efterfrågan utan samtidig ökning av tillgången på placeringsobjekt har
360
kurserna på endast drygt ett år stigit med cirka 50 procent. Detta har
därtill inträffat under en period då
konjunkturen varit utpräglat svag
och då företagen i många fall fått
se sin räntabilitet sjunka. Kurserna
har drivits upp så högt att många
papper inte ens uppfyller minimala förräntningsanspråk. Det skall
dock inte undanskymmas att även
andra faktorer än den stigande
efterfrågan medverkat till den enastående kursuppgången, bland annat förväntningar inför sjustatsmarknaden och om fortsatt inflation samt diskontering av det
bebådade slopandet av den extra
bolagsskatten. Redan nu är således
intresset för ett ökat aktieägande
större än möjligheterna att tillfredsställa det. Vill man söka
snabbt sprida aktieägandet är det
därför nödvändigt att i första hand
öka tillgången på aktier på marknaden.
Det kan tyckas egendomligt att
tillgången på aktiemarknaden är så
snävt begränsad, samtidigt som
hela näringslivet under efterkrigstiden formligen ropat på mer kapital för nya investeringar. Förklaringen är emellertid enkel. Det är
den socialdemokratiska skattepolitiken som lagt hinder i vägen. Om
ett företag vill vända sig till sina
aktieägare för att genom en nyemission få nytt kapital, så blir detta
med nuvarande skattesatser mycket
dyrbart. För närvarande uppgår
den genomsnittliga stats- och kommunalskatten för ett aktiebolag till
mellan 57 och 58%. Ett företag
som ger 8% utdelning måste för
att inte tvingas sänka utdelningen
förränta det genom nyemissionen
erhållna kapitalet med ungefär
19% för att kunna betala skatt och
utdelning. Det är uppenbart att nä-
ringslivet under sådana förhållanden sökt finna andra utvägar att
finansiera sina nyinvesteringar.
Genom att inte utdela vinstmedlen
har företagen i stor utsträckning
kunnat klara sina investeringar
med hjälp av självfinansiering, i
andra hand har man anlitat krediter, i den mån sådana kunnat erhållas.
Förutom att skattelagstiftningen
är utformad så att den i det närmaste omöjliggör nyemissioner,
försvårar den dessutom, genom realisationsvinstbeskattning, för aktieägarna att sälja sina aktieir. En
aktieägare som inte haft sina aktier
minst fem år kan inte avhända sig
dessa utan en avsevärd skatteförlust. Detta bidrar till att minska
utbudet och verkar dessutom förstärkande på kursrörelserna. På en
normalt fungerande börs hejdas
kraftiga kursrörelser relativt
snabbt av spekulationen. Vid en
nedåtgående tendens skyndar spekulanterna att köpa aktier till relativt billigt pris för att snabbt kunna göra en vinst. Vid en uppåtgå-
ende rörelse skyndar spekulanterna
däremot att sälja sina papper och
ta hem vinsten vilket ökar utbudet
och stoppar den uppåtgående rö-
relsen. Denna spekulationens sunda
– ——
och utjämnande effekt saknas praktiskt taget helt på vår aktiebörs.
Många olika vägar att öka aktieutbudet kan naturligtvis tänkas. Av
dessa skall några här närmare beröras.
Den viktigaste vägen, därför att
den kunde innebära den kvantitativt sett största ökningen av utbudet, är givetvis att stimulera företagen till att finansiera sin rörelse i
större utsträckning genom nyemissioner. Den har dessutom den fördelen att utbudet i viss utsträckning skulle komma att anpassas
efter den ökande efterfrågan. Man
undviker således med denna metod
en omedelbar och kraftig ökning av
utbudet som kan tänkas sänka kurserna. En stimulans till ökad finansiering via ökning av företagens
aktiekapital har emellertid även
en annan fördel än utbudsökningen.
Den skulle nämligen innebära att
företagens anspråk på kreditmarknaden minskade till förmån för
kanske framförallt kommunerna.
För att kunna stimulera företagen
att företa nyemissioner är det emellertid nödvändigt att tillse, att
detta sätt att anskaffa nytt kapital
ej kostar väsentligt mer än ordinära krediter och självfinansiering.
Det är därför nödvändigt att drastiskt beskära eller helt avskaffa
bolagsbeskattningen. Ett totalt avskaffande av bolagsbeskattningen är
åtminstone på kort sikt omöjligt av
statsfinansiella skäl. Denna ger
nämligen statskassan över l miljard kronor årligen. Att helt slopa
361
skatten är heller inte nödvändigt.
Den del därav som faller på icke
utdelade vinstmedel lägger nämligen ingen extra börda på företagen
vid nyemissioner. Tvärtom torde
det vara förmånligt om skatten på
denna del av företagens vinst inte
sänkes. Detta skulle nämligen ge
företagen en impuls att utdela en
större del av årsvinsten än vad som
f. n. är fallet, då de härigenom
kunde nedbringa sin totala beskattning. Ytterligare medel skulle därmed ställas till förfogande, dels för
ökad aktieplacering, dels för den
hårt ansträngda kreditmarknaden.
Systemet med lägre skattesats för
utdelad än för icke utdelad vinst
skulle även medföra den fördelen,
att det bidrog till att överföra de
årliga kapitaltillskotten på marknaden från äldre välkonsoliderade
men stagnerande företag till företag under stark expansion. För närvarande kan välkonsoliderade företag med relativt små expansionsmöjligheter genom självfinansiering företa investeringar som ger
mycket låg räntabilitet, medan högräntabla investeringar i många fö-
retag inte kan göras, då företagen
ej kan erhålla medel härför på den
ansträngda kreditmarknaden och
då vägen över nyemissioner blir för
dyrbar. Det är dock troligen inte
möjligt att i ett slag avskaffa skatten på utdelad vinst. Effekten på
statsfinanserna skulle sannolikt
bli alltför stark. En mycket kraftig
sänkning följd av ett successivt avskaffande är emellertid nödvändig.
– -~– -~ – – – – – – – – – –~—
362
En lägre beskattning av utdelade vinstmedel än av icke utdelade
skulle sålunda medföra två väsentliga fördelar, dels skulle den framkalla en ökning av antalet nyemissioner och därmed av utbudet på
aktiemarknaden, vilken kan läggas
till grund för en spridning av aktieägandet, dels skulle den dirigera
sparandet från investeringsobjekt
med lägre till sådana med högre
räntabilitet till förmån för hela
folkhushållet. Västtyska regeringen
har i detta avseende visat att den
till fullo förstått de stora fördelar
som här är att hämta. Där sänktes
förra sommaren skatten på utdelad vinst drastiskt och utgör nu endast 15%.
Givetvis finns det emellertid
andra utvägar att öka utbudet av
aktier. En sådan, som delvis har
beträtts i Västtyskland och Österrike, är att på marknaden emittera
aktier i tidigare statsägda företag.
Av svenska statsägda företag är det
av skilda anledningar endast LKAB
och ASSI som skulle kunna komma
ifråga vid emission av dylika s. k.
folkaktier. Den utbudsökning som
skulle komma till stånd genom så-
dana emissioner är ingalunda obetydlig. Enbart LKAB har ett aktiekapital på 500 milj. kronor och
aktiernas marknadsvärde skulle
troligen komma att utgöra mer än
2 miljarder kronor, ett belopp som
motsvarar ungefär 5 års omsättning på aktiebörsen. Det är sålunda
självklart att ett dylikt utbud inte
kan göras omedelbart utan måste
ske i etapper. storleksordningen av
det statliga aktieägandet på ett
område, som i en fri marknadshushållning borde tillkomma enskilda,
visar, att man enbart genom denna
åtgärd under ett antal år skulle
kunna ernå den nödvändiga ökningen av utbudet på aktiemarknaden.
Måhända är det även möjligt att
på ytterligare en tredje väg öka tillgången på aktier i marknaden. Det
är nämligen inte otänkbart att
aktier i företag som nu inte är noterade på börsen skulle kunna gö-
ras tillgängliga för aktieplaceraren.
Beträffande ett fåtal företag kan
det tänkas ske enbart genom att
dessa företag upptas till notering
på börsen. Flertalet av de företag
som här kan bli aktuella är dock
inte av den allmänna betydelse att
detta vore lämpligt. Beträffande
dessa företag kan det diskuteras,
att eventuellt upprätta lokala börser på vilka aktier i medelstora
företag inom börsens distrikt kunde
noteras. Möjligt är emellertid att
aktiehandeln på dessa börser bleve
så obetydlig att projektet är praktiskt ogenomförbart.
När väl åtgärder för att öka utbudet är vidtagna, men först då, är
tiden mogen att söka påverka opinionen för en spridning av aktieägandet. Denna propaganda måste
dock ske med avsevärd försiktighet,
så att inte många nya och oerfarna
placerare råkar ut för bakslag, som
för lång tid kan göra aktieägandet
impopulärt. Det måste klart framhållas för de blivande aktieägarna,
att innehav av aktier inte endast
innebär ett visst skydd mot inflation utan också medför ett avsevärt
risktagande. På grund av riskmomentet är det nödvändigt att sprida
sina placeringar på ett flertal företag inom skilda branscher. Detta
är emellertid ofta svårt för den enskilde småspararen att åstadkomma, då han inte gärna kan köpa en
aktie i varje företag. Det gäller därför att söka förmå de blivande aktieägarna att sluta sig tillsamman
till så stora enheter att de kan
sprida risken. Under senare år har
det vuxit upp ett stort antal aktiesparklubbar, som tjänar just detta
syfte. Därutöver har aktiesparklubben emellertid också den fördelen
att inte varje aktieägare behöver
mera ingående sätta sig in i hur
aktiemarknaden fungerar och vilka
företags aktier det vid varje tidpunkt är lämpligt att anskaffa. Det
är tillräckligt om endast en eller ett
fåtal av klubbens medlemmar som
på grund av intresse eller yrke är
särskilt lämpade härför har dylika
kunskaper. Härigenom får aktieägaren en viss garanti för att han
inte gör direkt huvudlösa inköp.
25- 593446 Svensk Tidskrift H. 7 1959
363
En annan väg att samtidigt .stimulera till ökat aktiesparande och
få till stånd den för småspararna
nödvändiga samverkan vid aktieköpen är att söka förmå företagen
att för sina anställda inrätta någon
form av aktiesparfonder. Man
skulle exempelvis kunna tänka sig
att för varje krona en anställd avsätter till denna fond så skjuter
företaget till ytterligare 25 öre, varefter fonden kontinuerligt köper
aktier för de influtna sparmedlen.
En dylik subvention till företagets
aktiesparande anställda skulle sä-
kerligen innebära en kraftig stimulans för en spridning av aktieägandet.
Om man genom åtgärder av här
skisserat slag kunde göra en stor
del av svenska folket till aktieägare, till delägare i vår produktionsapparat, tror jag att man därmed också hade skapat en stabil
och säker grund för såväl ett framgångsrikt borgerligt styre av det
svenska samhället som en snabbare ökning av framstegstakten
grundad på ökat ansvarsmedvetande och mer utbredd och starkare
initiativvilja hos den enskilde medborgaren.
DET SOCIALISTISKA och det borgerliga systemet ställer helt olika krav
på samhällsmedlemmarna. I ett genomfört socialistiskt system inordnas människorna i kollektivet, de
får sig en arbetsuppgift förelagd
och har endast att utföra denna.
Det borgerliga samhället däremot
ställer helt andra krav på individen.
Han är i det borgerliga samhället
tvungen att oupphörligt ta egna
initiativ, han tvingas att ta ansvar.
En ökad samhörighetskänsla mellan produktionsfaktorerna arbete
och kapital samt en ökad ansvarskänsla är på längre sikt absolut
nödvändiga förutsättningar för en
framgångsrik borgerlig politik.
Marknadshushållningen skapar visserligen det rätta, gynnsamma klimatet för viljan och förmågan till
självständiga insatser. Detta är
dock inte tillräckligt, så länge som
stora grupper medborgare betraktar kapital och egendom med nedärvd och av socialistiska agitatorer
intrumfad misstänksamhet. Det är
i detta sammanhang som målsättningen om en egendomsägande demokrati är så väsentlig. Om vi kan
göra hela svenska folket till personliga ägare, så har vi därmed också
Av sekreterare GÖRAN ELGFELT
skapat den nödvändiga samhörighetskänslan mellan arbete och kapital. Det är dock inte tillräckligt att
propagera för att människorna skall
skaffa sig egnahem och bankkonton. Ägarepositionen är visserligen
i sig mycket betydelsefull, men än
viktigare är att människorna blir
delägare i själva produktionsapparaten. Då det är praktiskt omöjligt
för varje medborgare att bli direkt
ägare eller delägare i ett företag
måste man i stället inrikta sig på
en kraftig ökning och spridning av
aktieägandet.
Den spridning av aktieägandet
som skett under de senaste åren, i
det att en ständigt ökande grupp
nya aktieköpare börjat uppträda
på börsen, är i detta sammanhang
mycket glädjande. Detta ökade intresse för aktieplaceringar måste
dock i tid tillvaratagas genom en
ökning av utbudet på aktiemarknaden. De båda senaste årens utveckling på börsen utgör en fingervisning om vad som kan komma att
hända, om inte snabba åtgärder för
att höja utbudet kommer till stånd.
Tack vare en ständigt ökad efterfrågan utan samtidig ökning av tillgången på placeringsobjekt har
360
kurserna på endast drygt ett år stigit med cirka 50 procent. Detta har
därtill inträffat under en period då
konjunkturen varit utpräglat svag
och då företagen i många fall fått
se sin räntabilitet sjunka. Kurserna
har drivits upp så högt att många
papper inte ens uppfyller minimala förräntningsanspråk. Det skall
dock inte undanskymmas att även
andra faktorer än den stigande
efterfrågan medverkat till den enastående kursuppgången, bland annat förväntningar inför sjustatsmarknaden och om fortsatt inflation samt diskontering av det
bebådade slopandet av den extra
bolagsskatten. Redan nu är således
intresset för ett ökat aktieägande
större än möjligheterna att tillfredsställa det. Vill man söka
snabbt sprida aktieägandet är det
därför nödvändigt att i första hand
öka tillgången på aktier på marknaden.
Det kan tyckas egendomligt att
tillgången på aktiemarknaden är så
snävt begränsad, samtidigt som
hela näringslivet under efterkrigstiden formligen ropat på mer kapital för nya investeringar. Förklaringen är emellertid enkel. Det är
den socialdemokratiska skattepolitiken som lagt hinder i vägen. Om
ett företag vill vända sig till sina
aktieägare för att genom en nyemission få nytt kapital, så blir detta
med nuvarande skattesatser mycket
dyrbart. För närvarande uppgår
den genomsnittliga stats- och kommunalskatten för ett aktiebolag till
mellan 57 och 58%. Ett företag
som ger 8% utdelning måste för
att inte tvingas sänka utdelningen
förränta det genom nyemissionen
erhållna kapitalet med ungefär
19% för att kunna betala skatt och
utdelning. Det är uppenbart att nä-
ringslivet under sådana förhållanden sökt finna andra utvägar att
finansiera sina nyinvesteringar.
Genom att inte utdela vinstmedlen
har företagen i stor utsträckning
kunnat klara sina investeringar
med hjälp av självfinansiering, i
andra hand har man anlitat krediter, i den mån sådana kunnat erhållas.
Förutom att skattelagstiftningen
är utformad så att den i det närmaste omöjliggör nyemissioner,
försvårar den dessutom, genom realisationsvinstbeskattning, för aktieägarna att sälja sina aktieir. En
aktieägare som inte haft sina aktier
minst fem år kan inte avhända sig
dessa utan en avsevärd skatteförlust. Detta bidrar till att minska
utbudet och verkar dessutom förstärkande på kursrörelserna. På en
normalt fungerande börs hejdas
kraftiga kursrörelser relativt
snabbt av spekulationen. Vid en
nedåtgående tendens skyndar spekulanterna att köpa aktier till relativt billigt pris för att snabbt kunna göra en vinst. Vid en uppåtgå-
ende rörelse skyndar spekulanterna
däremot att sälja sina papper och
ta hem vinsten vilket ökar utbudet
och stoppar den uppåtgående rö-
relsen. Denna spekulationens sunda
– ——
och utjämnande effekt saknas praktiskt taget helt på vår aktiebörs.
Många olika vägar att öka aktieutbudet kan naturligtvis tänkas. Av
dessa skall några här närmare beröras.
Den viktigaste vägen, därför att
den kunde innebära den kvantitativt sett största ökningen av utbudet, är givetvis att stimulera företagen till att finansiera sin rörelse i
större utsträckning genom nyemissioner. Den har dessutom den fördelen att utbudet i viss utsträckning skulle komma att anpassas
efter den ökande efterfrågan. Man
undviker således med denna metod
en omedelbar och kraftig ökning av
utbudet som kan tänkas sänka kurserna. En stimulans till ökad finansiering via ökning av företagens
aktiekapital har emellertid även
en annan fördel än utbudsökningen.
Den skulle nämligen innebära att
företagens anspråk på kreditmarknaden minskade till förmån för
kanske framförallt kommunerna.
För att kunna stimulera företagen
att företa nyemissioner är det emellertid nödvändigt att tillse, att
detta sätt att anskaffa nytt kapital
ej kostar väsentligt mer än ordinära krediter och självfinansiering.
Det är därför nödvändigt att drastiskt beskära eller helt avskaffa
bolagsbeskattningen. Ett totalt avskaffande av bolagsbeskattningen är
åtminstone på kort sikt omöjligt av
statsfinansiella skäl. Denna ger
nämligen statskassan över l miljard kronor årligen. Att helt slopa
361
skatten är heller inte nödvändigt.
Den del därav som faller på icke
utdelade vinstmedel lägger nämligen ingen extra börda på företagen
vid nyemissioner. Tvärtom torde
det vara förmånligt om skatten på
denna del av företagens vinst inte
sänkes. Detta skulle nämligen ge
företagen en impuls att utdela en
större del av årsvinsten än vad som
f. n. är fallet, då de härigenom
kunde nedbringa sin totala beskattning. Ytterligare medel skulle därmed ställas till förfogande, dels för
ökad aktieplacering, dels för den
hårt ansträngda kreditmarknaden.
Systemet med lägre skattesats för
utdelad än för icke utdelad vinst
skulle även medföra den fördelen,
att det bidrog till att överföra de
årliga kapitaltillskotten på marknaden från äldre välkonsoliderade
men stagnerande företag till företag under stark expansion. För närvarande kan välkonsoliderade företag med relativt små expansionsmöjligheter genom självfinansiering företa investeringar som ger
mycket låg räntabilitet, medan högräntabla investeringar i många fö-
retag inte kan göras, då företagen
ej kan erhålla medel härför på den
ansträngda kreditmarknaden och
då vägen över nyemissioner blir för
dyrbar. Det är dock troligen inte
möjligt att i ett slag avskaffa skatten på utdelad vinst. Effekten på
statsfinanserna skulle sannolikt
bli alltför stark. En mycket kraftig
sänkning följd av ett successivt avskaffande är emellertid nödvändig.
– -~– -~ – – – – – – – – – –~—
362
En lägre beskattning av utdelade vinstmedel än av icke utdelade
skulle sålunda medföra två väsentliga fördelar, dels skulle den framkalla en ökning av antalet nyemissioner och därmed av utbudet på
aktiemarknaden, vilken kan läggas
till grund för en spridning av aktieägandet, dels skulle den dirigera
sparandet från investeringsobjekt
med lägre till sådana med högre
räntabilitet till förmån för hela
folkhushållet. Västtyska regeringen
har i detta avseende visat att den
till fullo förstått de stora fördelar
som här är att hämta. Där sänktes
förra sommaren skatten på utdelad vinst drastiskt och utgör nu endast 15%.
Givetvis finns det emellertid
andra utvägar att öka utbudet av
aktier. En sådan, som delvis har
beträtts i Västtyskland och Österrike, är att på marknaden emittera
aktier i tidigare statsägda företag.
Av svenska statsägda företag är det
av skilda anledningar endast LKAB
och ASSI som skulle kunna komma
ifråga vid emission av dylika s. k.
folkaktier. Den utbudsökning som
skulle komma till stånd genom så-
dana emissioner är ingalunda obetydlig. Enbart LKAB har ett aktiekapital på 500 milj. kronor och
aktiernas marknadsvärde skulle
troligen komma att utgöra mer än
2 miljarder kronor, ett belopp som
motsvarar ungefär 5 års omsättning på aktiebörsen. Det är sålunda
självklart att ett dylikt utbud inte
kan göras omedelbart utan måste
ske i etapper. storleksordningen av
det statliga aktieägandet på ett
område, som i en fri marknadshushållning borde tillkomma enskilda,
visar, att man enbart genom denna
åtgärd under ett antal år skulle
kunna ernå den nödvändiga ökningen av utbudet på aktiemarknaden.
Måhända är det även möjligt att
på ytterligare en tredje väg öka tillgången på aktier i marknaden. Det
är nämligen inte otänkbart att
aktier i företag som nu inte är noterade på börsen skulle kunna gö-
ras tillgängliga för aktieplaceraren.
Beträffande ett fåtal företag kan
det tänkas ske enbart genom att
dessa företag upptas till notering
på börsen. Flertalet av de företag
som här kan bli aktuella är dock
inte av den allmänna betydelse att
detta vore lämpligt. Beträffande
dessa företag kan det diskuteras,
att eventuellt upprätta lokala börser på vilka aktier i medelstora
företag inom börsens distrikt kunde
noteras. Möjligt är emellertid att
aktiehandeln på dessa börser bleve
så obetydlig att projektet är praktiskt ogenomförbart.
När väl åtgärder för att öka utbudet är vidtagna, men först då, är
tiden mogen att söka påverka opinionen för en spridning av aktieägandet. Denna propaganda måste
dock ske med avsevärd försiktighet,
så att inte många nya och oerfarna
placerare råkar ut för bakslag, som
för lång tid kan göra aktieägandet
impopulärt. Det måste klart framhållas för de blivande aktieägarna,
att innehav av aktier inte endast
innebär ett visst skydd mot inflation utan också medför ett avsevärt
risktagande. På grund av riskmomentet är det nödvändigt att sprida
sina placeringar på ett flertal företag inom skilda branscher. Detta
är emellertid ofta svårt för den enskilde småspararen att åstadkomma, då han inte gärna kan köpa en
aktie i varje företag. Det gäller därför att söka förmå de blivande aktieägarna att sluta sig tillsamman
till så stora enheter att de kan
sprida risken. Under senare år har
det vuxit upp ett stort antal aktiesparklubbar, som tjänar just detta
syfte. Därutöver har aktiesparklubben emellertid också den fördelen
att inte varje aktieägare behöver
mera ingående sätta sig in i hur
aktiemarknaden fungerar och vilka
företags aktier det vid varje tidpunkt är lämpligt att anskaffa. Det
är tillräckligt om endast en eller ett
fåtal av klubbens medlemmar som
på grund av intresse eller yrke är
särskilt lämpade härför har dylika
kunskaper. Härigenom får aktieägaren en viss garanti för att han
inte gör direkt huvudlösa inköp.
25- 593446 Svensk Tidskrift H. 7 1959
363
En annan väg att samtidigt .stimulera till ökat aktiesparande och
få till stånd den för småspararna
nödvändiga samverkan vid aktieköpen är att söka förmå företagen
att för sina anställda inrätta någon
form av aktiesparfonder. Man
skulle exempelvis kunna tänka sig
att för varje krona en anställd avsätter till denna fond så skjuter
företaget till ytterligare 25 öre, varefter fonden kontinuerligt köper
aktier för de influtna sparmedlen.
En dylik subvention till företagets
aktiesparande anställda skulle sä-
kerligen innebära en kraftig stimulans för en spridning av aktieägandet.
Om man genom åtgärder av här
skisserat slag kunde göra en stor
del av svenska folket till aktieägare, till delägare i vår produktionsapparat, tror jag att man därmed också hade skapat en stabil
och säker grund för såväl ett framgångsrikt borgerligt styre av det
svenska samhället som en snabbare ökning av framstegstakten
grundad på ökat ansvarsmedvetande och mer utbredd och starkare
initiativvilja hos den enskilde medborgaren.