Socialdemokratiens dödgrävare
1959
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
»SOCIALDEMOKRATIENS DÖDGRÄVARE»
SEMESTRAR bidrar effektivt till att
förtaga intresset även för de väsentligaste politiska frågor. Men inte
ens den tryckande sommarvärmen
i förening med semesterlättjan
kunde förkväva en debatt om
»socialdemokratiens dödgrävare».
Svensk Tidskrifts juninummer (nr
5-6) hann knappast komma ut,
förrän det blev gensvar från så
gott som alla håll längs den politiska linjen. Det kom både protester och halvhjärtade instämmanden
från den socialdemokratiska sidan.
Skarpast av alla reagerade Ny
Tid, som fann oss brygga giftiga dekokter och i argt uppsåt droppa
den förödande brygden i den annars så rena debatten. Det aktade
organet var till den grad irriterat,
att det för ett ögonblick förlorade
kontenansen och gjorde gällande,
att Svensk Tidskrifts »framställning präglas till lika delar av dumhet, förvirring och okunnighet».
Det var ett betänkligt och farligt
tilltag, sade tidningen, att framställa
allt motstånd mot atomvapnen som
kommunistiskt inspirerat. Skulle
detta fortgå kunde högern undergräva försvarsviljan och få finna
sig i att kanske bli betraktad som
försvarets dödgrävare. – Sannerligen ett förkrossande perspektiv
för den som alltid slagit vakt om
försvaret.
Litet längre fram i sommarhettan
dök en annan upp som inte heller
var särskilt glad. Det var fru Inga
Thorsson, Socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande. Vi vägrar
för vår del, sade hon, att betrakta
kärnvapenfrågan som en partifråga
av sådant slag, att ur den en fara
för partisplittring någonsin skulle
uppkomma. Ur fru Thorssons synvinkel sett var det väl en följdriktig
vägran. Men vad hjälper det en
människa att vägra betrakta någonting såsom något som det i grund
och botten är. Icke ens tron kan försätta berg i ett demokratiskt samhälle, snarare då i ett autoritärt.
På Ny Tids ängslan är inte mycket annat att svara, än att tidningen missuppfattat vår ledare.
Svensk Tidskrift försöker inte
framställa allt motstånd mot atomvapen som kommunistiskt inspirerat. Inte ens det mesta, men det effektivaste. Man behöver inte vara
mycket bevandrad i kommunistisk
intrigkonst för att förstå, att meningsmotsättningarna inom det socialdemokratiska partiet i denna
verkligt brännande in- och utrikespolitiska fråga måste ha hälsats
som ett gefundenes fressen av de
– – – – – – ~~~-~- – –
378
politiska aktionscellerna inom det
kommunistiska partiet. Om man
genom att påpeka detta riskerar att
bli misstänkt för att bidraga till att
underminera försvarsviljan, frågar
man sig var den aktivt arbetande
orsaken till en sådan underminering kan befinna sig. Påpekandet
från Svensk Tidskrifts sida, att socialdemokraterna inte kan hålla
fred i eget hus om atombomben,
verkar det förvisso icke.
Den skarpsynta fru Thorsson
däremot förstod genast vad saken
gällde, nämligen att ledaren varnade för partisplittringen som så-
dan. Partisplittring? sade fru
Thorsson. Nej, aldrig i livet. Kärnvapenfrågan är ingen partifråga av
något format. Det är en samvetsfråga som går igenom alla partier
utom högern (som väl då får betraktas som samvetslös i denna
fråga?). Och sådana samvetsfrågor
kan aldrig »bli föremål för partibeslut på samma sätt ( !) som politiska frågor i allmänhet». Nej, nej.
Men bättre krut att ladda oenighetens kanoner med än en myckenhet av oböjliga samveten kan knappast tänkas. Ny Tid tycks i varje
fall förstå det, ty någon tid efter det
thorssonska talet höjde tidningen
ett varnande pekfinger och ifrågasatte »Om det ur partiets synpunkt
är önskvärt och lyckligt att ledaren
för partiets kvinnoorganisation lå-
ser fast sig i en absolut och ovillkorlig ståndpunkt i en viktig fråga
långt innan partiets beslutande organ haft tillfälle att ta ställning i
samma fråga. Vi tror inte heller att
kärnvapenfrågan skall behöva leda
till någon partisplittring. Men nog
kan ett sådant uppträdande leda till
påfrestningar på den inbördes förståelsen och samarbetet.» Bildandet
av Framstegsunionen, det nya partiet för att bekämpa atomvapnen,
och därav följande uteslutningar ur
SAP tyder onekligen på att Ny Tid
i detta fall bedömde saken riktigt.
Kommunisterna vet också vart
det kan bära hän, när oböjliga samveten träder i aktion. Ulvar i samvetets fårakläder har alltid varit deras käraste redskap. Om fru Thorsson gör sig mödan att skrapa litet
på en del av sina medlöpares samveten, kanske det skall klarna. Och
då, om inte förr, bör det framstå
som en källa till bekymmer för en
ordförande för Socialdemokratiska
kvinnoförbundet, att hennes samvetsnöd samvetslöst utnyttjas av
andra för syften som bör vara
denna ordförande mycket främmande.
SEMESTRAR bidrar effektivt till att
förtaga intresset även för de väsentligaste politiska frågor. Men inte
ens den tryckande sommarvärmen
i förening med semesterlättjan
kunde förkväva en debatt om
»socialdemokratiens dödgrävare».
Svensk Tidskrifts juninummer (nr
5-6) hann knappast komma ut,
förrän det blev gensvar från så
gott som alla håll längs den politiska linjen. Det kom både protester och halvhjärtade instämmanden
från den socialdemokratiska sidan.
Skarpast av alla reagerade Ny
Tid, som fann oss brygga giftiga dekokter och i argt uppsåt droppa
den förödande brygden i den annars så rena debatten. Det aktade
organet var till den grad irriterat,
att det för ett ögonblick förlorade
kontenansen och gjorde gällande,
att Svensk Tidskrifts »framställning präglas till lika delar av dumhet, förvirring och okunnighet».
Det var ett betänkligt och farligt
tilltag, sade tidningen, att framställa
allt motstånd mot atomvapnen som
kommunistiskt inspirerat. Skulle
detta fortgå kunde högern undergräva försvarsviljan och få finna
sig i att kanske bli betraktad som
försvarets dödgrävare. – Sannerligen ett förkrossande perspektiv
för den som alltid slagit vakt om
försvaret.
Litet längre fram i sommarhettan
dök en annan upp som inte heller
var särskilt glad. Det var fru Inga
Thorsson, Socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande. Vi vägrar
för vår del, sade hon, att betrakta
kärnvapenfrågan som en partifråga
av sådant slag, att ur den en fara
för partisplittring någonsin skulle
uppkomma. Ur fru Thorssons synvinkel sett var det väl en följdriktig
vägran. Men vad hjälper det en
människa att vägra betrakta någonting såsom något som det i grund
och botten är. Icke ens tron kan försätta berg i ett demokratiskt samhälle, snarare då i ett autoritärt.
På Ny Tids ängslan är inte mycket annat att svara, än att tidningen missuppfattat vår ledare.
Svensk Tidskrift försöker inte
framställa allt motstånd mot atomvapen som kommunistiskt inspirerat. Inte ens det mesta, men det effektivaste. Man behöver inte vara
mycket bevandrad i kommunistisk
intrigkonst för att förstå, att meningsmotsättningarna inom det socialdemokratiska partiet i denna
verkligt brännande in- och utrikespolitiska fråga måste ha hälsats
som ett gefundenes fressen av de
– – – – – – ~~~-~- – –
378
politiska aktionscellerna inom det
kommunistiska partiet. Om man
genom att påpeka detta riskerar att
bli misstänkt för att bidraga till att
underminera försvarsviljan, frågar
man sig var den aktivt arbetande
orsaken till en sådan underminering kan befinna sig. Påpekandet
från Svensk Tidskrifts sida, att socialdemokraterna inte kan hålla
fred i eget hus om atombomben,
verkar det förvisso icke.
Den skarpsynta fru Thorsson
däremot förstod genast vad saken
gällde, nämligen att ledaren varnade för partisplittringen som så-
dan. Partisplittring? sade fru
Thorsson. Nej, aldrig i livet. Kärnvapenfrågan är ingen partifråga av
något format. Det är en samvetsfråga som går igenom alla partier
utom högern (som väl då får betraktas som samvetslös i denna
fråga?). Och sådana samvetsfrågor
kan aldrig »bli föremål för partibeslut på samma sätt ( !) som politiska frågor i allmänhet». Nej, nej.
Men bättre krut att ladda oenighetens kanoner med än en myckenhet av oböjliga samveten kan knappast tänkas. Ny Tid tycks i varje
fall förstå det, ty någon tid efter det
thorssonska talet höjde tidningen
ett varnande pekfinger och ifrågasatte »Om det ur partiets synpunkt
är önskvärt och lyckligt att ledaren
för partiets kvinnoorganisation lå-
ser fast sig i en absolut och ovillkorlig ståndpunkt i en viktig fråga
långt innan partiets beslutande organ haft tillfälle att ta ställning i
samma fråga. Vi tror inte heller att
kärnvapenfrågan skall behöva leda
till någon partisplittring. Men nog
kan ett sådant uppträdande leda till
påfrestningar på den inbördes förståelsen och samarbetet.» Bildandet
av Framstegsunionen, det nya partiet för att bekämpa atomvapnen,
och därav följande uteslutningar ur
SAP tyder onekligen på att Ny Tid
i detta fall bedömde saken riktigt.
Kommunisterna vet också vart
det kan bära hän, när oböjliga samveten träder i aktion. Ulvar i samvetets fårakläder har alltid varit deras käraste redskap. Om fru Thorsson gör sig mödan att skrapa litet
på en del av sina medlöpares samveten, kanske det skall klarna. Och
då, om inte förr, bör det framstå
som en källa till bekymmer för en
ordförande för Socialdemokratiska
kvinnoförbundet, att hennes samvetsnöd samvetslöst utnyttjas av
andra för syften som bör vara
denna ordförande mycket främmande.