Hur kunde det hända
1959
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
HUR KUNDE DET HÄNDA?
HUR KUNDE det hända, att det tyska
folket överlämnade sig åt Hitler?
Tysklands jämte Ranke mest auktoritative historiker, Friedrich
Meinecke, försökte 1946 besvara
frågan i sin berömda bok Den tyska
katastrofen men gjorde sig inga illusioner om att ha sagt sista ordet.
Tvärtom understryker han, att frå-
gan säkerligen kommer att diskuteras under århundraden, förutsatt
att mänskligheten också framdeles
bibehåller sitt intresse för dylika
problem. Det historiska händelseförloppet är ju komplicerat. Varje
försök att ge en entydig förklaring
ropar på komplettering. Men det är
just detta, som skänker kontroversiella historiska frågor deras spänning och charm.
När man läst igenom den nyligen
i U.S.A. utkomna skriften Den nazistiska revolutionen. Tysklands
skuld eller Tysklands öde? (The
Nazi Revolution, Germany’s Guilt
or Germany’s Fate? D. C. Heath
and Comp., Boston 1959, 97 sid.)
har man fått en intressant inblick i
historikernas sätt att »förklara».
Boken ingår som nummer 9 i en
serie, kallad Problem i europeisk
civilisation, där olika meningar om
Av professor HUGO VALENT/N
t. ex. \Vebers tes om kalvinismens
roll för kapitalismens uppkomst
eller olika historikers uppfattning
om franska revolutionens ekonomiska orsaker – »Fattigdom eller
välstånd?» – verkningsfullt ställes
upp mot varandra i form av utdrag
ur divergerande vetenskapsmäns
skrifter, ett mellanting mellan ett
platonskt symposion och en modern
akademisk seminarieövning. Som
incitament till vidare diskussioner
lämpar sig skriftserien utmärkt.
Svårare blir det väl för den, som
icke är specialist, att bilda sig en
egen åsikt på grundval av det meddelade materialet. Jag misstänker,
att han oftast blir benägen att instämma med Holbergs politiska
kannstöpare, som i sin ovana roll
av domare till slut tillropar båda
parterna: »l har Ret begge to, hver
paa sin Maade.»
Uppfattningen, att det är de stora
ledarna, som dirigerar historien,
representeras av Oxfordprofessorn
Alan Bullock, vars Hitlerbiografi
torde vara den hittills bästa. Han
betecknar Hitler som världshistoriens störste demagog, som medelst
en grovt förvanskad bild av verkligheten, målningar i svart och vitt
och sin egen spelade eller verkliga
emotionella vildhet förstod att förhäxa massorna och få dem att solidarisera sig med honom själv. Då
han i mars 1936 förklarade sig med
»sömngångaraktig säkerhet» gå
den väg Försynen utstakat, följde
millioner den nye Siegfried på vad
de trodde vara vägen till Tysklands
storhet och ära. Men då han, gripen
av hybris, förväxlade sig med den
Hitlermyt han själv skapat, blev
hans fall blott en tidsfråga.
Marburgprofessorn Ludwig Debio, en av Tysklands främsta nu levande historiker, ser däremot i den
nazistiska diktaturens införande
och i andra världskriget blott sista
fasen av den flerhundraåriga striden om hegemonien i Europa. Dess
speciella form och demoni betraktar han som en följd av första
världskrigets för Tyskland katastrofala nederlag och Versaillesfredens smälek. Bragt ur jämvikt
lystrade det tyska folket till Hitlers
appeller. Nazismens rötter är att
söka i Europas jord, ej speciellt i
Tysklands. Den franske historikern Maurice Beaumont är däremot
av helt annan mening: långt före
nazismens maktövertagande var
Versaillesfredens bestämmelser
döda bokstäver. Vad som kom det
tyska folket att acceptera Hitler,
var hans löfte om att befria det från
inflationens och arbetslöshetens
elände. Ännu längre från Dehio avlägsnar sig den franske historikern
Edmond Vermeil, specialist på modern tysk historia. Han söker näm- 413
ligen nazismens upphov i 1800-talets tyska romantiska, antirationalistiska strömningar, vilka ytterst
bottnar i undersåtsmentaliteten i
de gamla tyska överhetsstaterna.
Då den wilhelminska pangermanismen inklusive Nietzsches maktdyrkan förmäldes med H. St. Chamberlains rasvidskepelse och antisemitism, sprängde det nazistiska barbariet alla gränser. Den vilda nationella hänförelsen vid krigsutbrottet
1914 förebådar Hitlers massmöten.
Oxfordhistorikern A. J. P. Taylor söker däremot nazismens orsaker i den situation, som uppstod
i mars 1930, då Weimarrepubliken
faktiskt ersattes av diktaturen
Briining, bakom vilken riksvärnet
stod. Då var det blott 12 nazister i
riksdagen. I september samma år
hade deras antal stigit till 108. I
valet mellan Briinings halvhjärtade
politik – han stödde sig bara på
en del av centerpartiet – och nazismens desperados, till vilka de desillusionerade, av krisen drabbade
ur olika samhällsklasser slöt upp,
mellan den gamla militarismen,
representerad av Hindenburg, och
den vilt hysteriska, som Hitler företrädde, emellan dem, som i likhet
med socialdemokraterna ville fred
och demokrati, och dem, som ville
återge Tyskland dess maktställning
och därför lägga makten i en krigisk diktators hand, följde nationen de senare. Los Angelosprofessorn Eugene N. Anderson understryker, att det också i Tyskland
fanns en demokratisk tradition
414
med sinne för medborgerligt ansvar, men att denna dukade under
för den djupt rotade statsdyrkan
och underordningsbehovet.
Två judiska historiker har kommit till tals: Leon Poliakov, Paris,
vars främst på nazistiskt arkivmaterial baserade Breviaire de la
haine på sin tid väckte stort och
berättigat uppseende, och den amerikanske journalisten Milton Mayer.
Den förre betonar, att nazisternas
antisemitiska ideologi icke var originell men väl dess form, varigenom det mot olika håll riktade hatet liksom uppsamlades och riktades mot kommunismen och »juden», vilka identifierades. Juden
diaboliserades och ställdes som
motsats till den ädle »ariern», en
propagandametod, tillrättalagd för
massornas behov av en konkret,
personlig syndabock och dubbelt
verkningsfull genom agitationens
ständiga upprepning, så att slutligen maniakalisk antisemitism kom
att ingå i det allmänna medvetandet. Att tyska folket, tvingat att
välja mellan de båda radikala storheterna, bolsjevismen och nazismen, valde nazismen, berodde enligt Mayer på att kommunismen var
en utländsk importvara, medan
nazismen var made in Germany …
Frans Neumann, född i Tyskland, sedan professor vid Columbiauniversitetet, död 1954, är av helt
annan mening. Han ser i den tyska
monopolkapitalismen katastrofens
egentliga orsak. Före 1933 begagnade den (Hugenberg, Stinnes o. a.)
inflationskrisen till att bygg<t upp ,
ett välde på arbetarnas och medelklassens bekostnad. I motsats till
den amerikanska medelklassen,
som understödde Theodore Roosevelt och Wilson i deras kamp mot
karteller och truster, riktade sig
den tyskas hat blott mot de stora
varuhusen. I likhet med Neumann
lägger George Hallgarten, amerikan
av tysk härstamning, huvudvikten
vid den tunga industriens (och
junkrarnas) stöd åt Hitler, vilken
de hoppades göra till sin kondottiär,
och vid den tyska medelklassens
traditionella men ödesdigra underlåtenhet att bryta med det gamla
preussiska aristokratiska och militaristiska idealet.
Frapperande är Meineckes höga
värdesättning av Friedrich Naumanns försök att etablera intim
samverkan mellan borgerskapet
och arbetarklassen. (Naumann dog
1919.) Skulle han ha lyckats, hade
det aldrig blivit någon Hitler. Nu
blev hans strävanden blott »den ädlaste drömmen i tysk historia,>, och
socialismen förenades i dess mest
motbjudande form med satanisk
nationalism och rasvanvett i Hitlers person. De tyska socialdemokraternas defaitism i det avgörande
ögonblicket berodde enligt George
Braunthal, Massachusetts, på en
icke ogrundad övertygelse, att en
generalstrejk skulle komma att
slås ned av riksvärnet, som ju stod
bakom von Papen, och på deras
uraktlåtenhet att tillgripa liknande
medel mot depressionen som deras
~.-……………J.._._.s…..-…s.-~—-~~~~~==~~~~4
partivänner i Sverige vid samma
tid. Den 13 maj 1933 konfiskerade
Hitler fackföreningarnas egendom.
»Depressionen hade fysiskt och
andligt demoraliserat arbetarrörelsen.»
Tyska och amerikanska vetenskapsmän söker utforska, varför
just det militaristiska idealet, nazisternas försök att dana det tyska
folket till en nation, som levde för
krig och av krig, kom att utöva en
sådan lockelse på den tyska mellankrigsgenerationen. De understryker
alla, professor Schokking, Köln,
professor W aite, Williams College,
professor Craig, Princeton, vilken
roll de tyska frikårerna, 200 000 till
400 000 rotlösa män, mest krigsveteraner med studenter som god
tvåa, spelade som brygga till nazismen. De hatade den demokratiska Weimarrepubliken. Kasernen
blev deras hem, deras militära emblem religiösa symboler.
Var då armen skyldig till nazismens seger? Craig besvarar frå-
gan med j a, åberopande Hitlers
eget vittnesmål. (»Om ej armen varit på vår sida, hade vi i dag ej
stått, där vi nu står.») Den stridbare och produktive, antinazistiske
och konservative Freiburgsprofessorn Gerhard Ritter svarar däremot
nej. Armens allt överskuggande roll
i det gamla Tyskland berodde på
att det var ett mittens rike, vars
existens var beroende av dess vapenmakt. Det var inget U.S.A. eller
något insulärt England. Efter nederlaget 1918 var generalitetet mot
415
varje hasardiskt revanschkrig. I
januari 1933 protesterade riksvärnets chef baron von Hammerstein
inför Hindenburg mot att Hitler
skulle bli von Schleichers efterträ-
dare. Ett dylikt val vore, förklarade
han, intolerabelt för riksvärnet
Nej, det var ej den tyska armeledningen, som lyfte Hitler till maktens tinnar, utan de uppagiterade
massorna. I nazismen ser Ritter
icke en fortsättning av den tyska
furstekulten utan ett slags tysk
jakobinism, fascism eller bolsjevism, i Hitler en tysk Danton, Mussolini eller Lenin. Förgäves sökte
armens ledning, sedan han väl
kommit till makten, föra moderationens talan. Hitler hatade demokratin och omfattade helt det militära subordinationsidealet överfört
på statslivets alla områden. Men
massorna, som röstade på honom,
gjorde det icke för att få lyda i
stället för att handla på eget ansvar, utan för att få en kraftkarl i
spetsen för staten i en för dem alla
farlig situation. De åtrådde ej att
bli kommenderade. De ville frivilligt samarbeta med Fiihrern, som
de själva korat.
slutligen har, med fog, en socialpsykolog, Zevedei Barbu, Glasgow,
född i Rumänien, och en kulturantropolog, Californiaprofessorn Robert H. Lowie, fått komma till tals.
Den förre räknar visserligen icke
med någon tysk »nationalkaraktär»
i vanlig mening men anser, att mellankrigstidens tyska folk företer
av nederlaget och framförallt av
416
den allmänna osäkerheten framkallade typiska drag, som gjorde
Tyskland till en lämplig jordmån
för psykopatiska agitatorer, av
vilka den utpräglat paranoiske
Hitler naturligtvis var den främste.
Det var ett genomsjukt samhälle. I
nazismen ser han icke en typisk
medelklassföreteelse utan en rö-
relse, som uppbars av det tyska folkets stora genomsnitt. Tyskarna
kände sig förnedrade. Eskapistiskt
följde de Hitler, som ej blott lovade
dem återupprättelse utan även det
världsherradöme, som tillkom dem
som jordens ädlaste härskarfolk, en
flykt från verkligheten in i äventyret. Men enligt Lowie kunde
samma händelser som i Tyskland
1933 ha ägt rum i andra länder under liknande omständigheter, ett
föga övertygande påstående. Lowie
menar, att den naive mannen på
gatan, som röstade på Hitler, varken ville krig eller världsherravälde
utan fred och arbete.
Diskussionen går vidare.
HUR KUNDE det hända, att det tyska
folket överlämnade sig åt Hitler?
Tysklands jämte Ranke mest auktoritative historiker, Friedrich
Meinecke, försökte 1946 besvara
frågan i sin berömda bok Den tyska
katastrofen men gjorde sig inga illusioner om att ha sagt sista ordet.
Tvärtom understryker han, att frå-
gan säkerligen kommer att diskuteras under århundraden, förutsatt
att mänskligheten också framdeles
bibehåller sitt intresse för dylika
problem. Det historiska händelseförloppet är ju komplicerat. Varje
försök att ge en entydig förklaring
ropar på komplettering. Men det är
just detta, som skänker kontroversiella historiska frågor deras spänning och charm.
När man läst igenom den nyligen
i U.S.A. utkomna skriften Den nazistiska revolutionen. Tysklands
skuld eller Tysklands öde? (The
Nazi Revolution, Germany’s Guilt
or Germany’s Fate? D. C. Heath
and Comp., Boston 1959, 97 sid.)
har man fått en intressant inblick i
historikernas sätt att »förklara».
Boken ingår som nummer 9 i en
serie, kallad Problem i europeisk
civilisation, där olika meningar om
Av professor HUGO VALENT/N
t. ex. \Vebers tes om kalvinismens
roll för kapitalismens uppkomst
eller olika historikers uppfattning
om franska revolutionens ekonomiska orsaker – »Fattigdom eller
välstånd?» – verkningsfullt ställes
upp mot varandra i form av utdrag
ur divergerande vetenskapsmäns
skrifter, ett mellanting mellan ett
platonskt symposion och en modern
akademisk seminarieövning. Som
incitament till vidare diskussioner
lämpar sig skriftserien utmärkt.
Svårare blir det väl för den, som
icke är specialist, att bilda sig en
egen åsikt på grundval av det meddelade materialet. Jag misstänker,
att han oftast blir benägen att instämma med Holbergs politiska
kannstöpare, som i sin ovana roll
av domare till slut tillropar båda
parterna: »l har Ret begge to, hver
paa sin Maade.»
Uppfattningen, att det är de stora
ledarna, som dirigerar historien,
representeras av Oxfordprofessorn
Alan Bullock, vars Hitlerbiografi
torde vara den hittills bästa. Han
betecknar Hitler som världshistoriens störste demagog, som medelst
en grovt förvanskad bild av verkligheten, målningar i svart och vitt
och sin egen spelade eller verkliga
emotionella vildhet förstod att förhäxa massorna och få dem att solidarisera sig med honom själv. Då
han i mars 1936 förklarade sig med
»sömngångaraktig säkerhet» gå
den väg Försynen utstakat, följde
millioner den nye Siegfried på vad
de trodde vara vägen till Tysklands
storhet och ära. Men då han, gripen
av hybris, förväxlade sig med den
Hitlermyt han själv skapat, blev
hans fall blott en tidsfråga.
Marburgprofessorn Ludwig Debio, en av Tysklands främsta nu levande historiker, ser däremot i den
nazistiska diktaturens införande
och i andra världskriget blott sista
fasen av den flerhundraåriga striden om hegemonien i Europa. Dess
speciella form och demoni betraktar han som en följd av första
världskrigets för Tyskland katastrofala nederlag och Versaillesfredens smälek. Bragt ur jämvikt
lystrade det tyska folket till Hitlers
appeller. Nazismens rötter är att
söka i Europas jord, ej speciellt i
Tysklands. Den franske historikern Maurice Beaumont är däremot
av helt annan mening: långt före
nazismens maktövertagande var
Versaillesfredens bestämmelser
döda bokstäver. Vad som kom det
tyska folket att acceptera Hitler,
var hans löfte om att befria det från
inflationens och arbetslöshetens
elände. Ännu längre från Dehio avlägsnar sig den franske historikern
Edmond Vermeil, specialist på modern tysk historia. Han söker näm- 413
ligen nazismens upphov i 1800-talets tyska romantiska, antirationalistiska strömningar, vilka ytterst
bottnar i undersåtsmentaliteten i
de gamla tyska överhetsstaterna.
Då den wilhelminska pangermanismen inklusive Nietzsches maktdyrkan förmäldes med H. St. Chamberlains rasvidskepelse och antisemitism, sprängde det nazistiska barbariet alla gränser. Den vilda nationella hänförelsen vid krigsutbrottet
1914 förebådar Hitlers massmöten.
Oxfordhistorikern A. J. P. Taylor söker däremot nazismens orsaker i den situation, som uppstod
i mars 1930, då Weimarrepubliken
faktiskt ersattes av diktaturen
Briining, bakom vilken riksvärnet
stod. Då var det blott 12 nazister i
riksdagen. I september samma år
hade deras antal stigit till 108. I
valet mellan Briinings halvhjärtade
politik – han stödde sig bara på
en del av centerpartiet – och nazismens desperados, till vilka de desillusionerade, av krisen drabbade
ur olika samhällsklasser slöt upp,
mellan den gamla militarismen,
representerad av Hindenburg, och
den vilt hysteriska, som Hitler företrädde, emellan dem, som i likhet
med socialdemokraterna ville fred
och demokrati, och dem, som ville
återge Tyskland dess maktställning
och därför lägga makten i en krigisk diktators hand, följde nationen de senare. Los Angelosprofessorn Eugene N. Anderson understryker, att det också i Tyskland
fanns en demokratisk tradition
414
med sinne för medborgerligt ansvar, men att denna dukade under
för den djupt rotade statsdyrkan
och underordningsbehovet.
Två judiska historiker har kommit till tals: Leon Poliakov, Paris,
vars främst på nazistiskt arkivmaterial baserade Breviaire de la
haine på sin tid väckte stort och
berättigat uppseende, och den amerikanske journalisten Milton Mayer.
Den förre betonar, att nazisternas
antisemitiska ideologi icke var originell men väl dess form, varigenom det mot olika håll riktade hatet liksom uppsamlades och riktades mot kommunismen och »juden», vilka identifierades. Juden
diaboliserades och ställdes som
motsats till den ädle »ariern», en
propagandametod, tillrättalagd för
massornas behov av en konkret,
personlig syndabock och dubbelt
verkningsfull genom agitationens
ständiga upprepning, så att slutligen maniakalisk antisemitism kom
att ingå i det allmänna medvetandet. Att tyska folket, tvingat att
välja mellan de båda radikala storheterna, bolsjevismen och nazismen, valde nazismen, berodde enligt Mayer på att kommunismen var
en utländsk importvara, medan
nazismen var made in Germany …
Frans Neumann, född i Tyskland, sedan professor vid Columbiauniversitetet, död 1954, är av helt
annan mening. Han ser i den tyska
monopolkapitalismen katastrofens
egentliga orsak. Före 1933 begagnade den (Hugenberg, Stinnes o. a.)
inflationskrisen till att bygg<t upp ,
ett välde på arbetarnas och medelklassens bekostnad. I motsats till
den amerikanska medelklassen,
som understödde Theodore Roosevelt och Wilson i deras kamp mot
karteller och truster, riktade sig
den tyskas hat blott mot de stora
varuhusen. I likhet med Neumann
lägger George Hallgarten, amerikan
av tysk härstamning, huvudvikten
vid den tunga industriens (och
junkrarnas) stöd åt Hitler, vilken
de hoppades göra till sin kondottiär,
och vid den tyska medelklassens
traditionella men ödesdigra underlåtenhet att bryta med det gamla
preussiska aristokratiska och militaristiska idealet.
Frapperande är Meineckes höga
värdesättning av Friedrich Naumanns försök att etablera intim
samverkan mellan borgerskapet
och arbetarklassen. (Naumann dog
1919.) Skulle han ha lyckats, hade
det aldrig blivit någon Hitler. Nu
blev hans strävanden blott »den ädlaste drömmen i tysk historia,>, och
socialismen förenades i dess mest
motbjudande form med satanisk
nationalism och rasvanvett i Hitlers person. De tyska socialdemokraternas defaitism i det avgörande
ögonblicket berodde enligt George
Braunthal, Massachusetts, på en
icke ogrundad övertygelse, att en
generalstrejk skulle komma att
slås ned av riksvärnet, som ju stod
bakom von Papen, och på deras
uraktlåtenhet att tillgripa liknande
medel mot depressionen som deras
~.-……………J.._._.s…..-…s.-~—-~~~~~==~~~~4
partivänner i Sverige vid samma
tid. Den 13 maj 1933 konfiskerade
Hitler fackföreningarnas egendom.
»Depressionen hade fysiskt och
andligt demoraliserat arbetarrörelsen.»
Tyska och amerikanska vetenskapsmän söker utforska, varför
just det militaristiska idealet, nazisternas försök att dana det tyska
folket till en nation, som levde för
krig och av krig, kom att utöva en
sådan lockelse på den tyska mellankrigsgenerationen. De understryker
alla, professor Schokking, Köln,
professor W aite, Williams College,
professor Craig, Princeton, vilken
roll de tyska frikårerna, 200 000 till
400 000 rotlösa män, mest krigsveteraner med studenter som god
tvåa, spelade som brygga till nazismen. De hatade den demokratiska Weimarrepubliken. Kasernen
blev deras hem, deras militära emblem religiösa symboler.
Var då armen skyldig till nazismens seger? Craig besvarar frå-
gan med j a, åberopande Hitlers
eget vittnesmål. (»Om ej armen varit på vår sida, hade vi i dag ej
stått, där vi nu står.») Den stridbare och produktive, antinazistiske
och konservative Freiburgsprofessorn Gerhard Ritter svarar däremot
nej. Armens allt överskuggande roll
i det gamla Tyskland berodde på
att det var ett mittens rike, vars
existens var beroende av dess vapenmakt. Det var inget U.S.A. eller
något insulärt England. Efter nederlaget 1918 var generalitetet mot
415
varje hasardiskt revanschkrig. I
januari 1933 protesterade riksvärnets chef baron von Hammerstein
inför Hindenburg mot att Hitler
skulle bli von Schleichers efterträ-
dare. Ett dylikt val vore, förklarade
han, intolerabelt för riksvärnet
Nej, det var ej den tyska armeledningen, som lyfte Hitler till maktens tinnar, utan de uppagiterade
massorna. I nazismen ser Ritter
icke en fortsättning av den tyska
furstekulten utan ett slags tysk
jakobinism, fascism eller bolsjevism, i Hitler en tysk Danton, Mussolini eller Lenin. Förgäves sökte
armens ledning, sedan han väl
kommit till makten, föra moderationens talan. Hitler hatade demokratin och omfattade helt det militära subordinationsidealet överfört
på statslivets alla områden. Men
massorna, som röstade på honom,
gjorde det icke för att få lyda i
stället för att handla på eget ansvar, utan för att få en kraftkarl i
spetsen för staten i en för dem alla
farlig situation. De åtrådde ej att
bli kommenderade. De ville frivilligt samarbeta med Fiihrern, som
de själva korat.
slutligen har, med fog, en socialpsykolog, Zevedei Barbu, Glasgow,
född i Rumänien, och en kulturantropolog, Californiaprofessorn Robert H. Lowie, fått komma till tals.
Den förre räknar visserligen icke
med någon tysk »nationalkaraktär»
i vanlig mening men anser, att mellankrigstidens tyska folk företer
av nederlaget och framförallt av
416
den allmänna osäkerheten framkallade typiska drag, som gjorde
Tyskland till en lämplig jordmån
för psykopatiska agitatorer, av
vilka den utpräglat paranoiske
Hitler naturligtvis var den främste.
Det var ett genomsjukt samhälle. I
nazismen ser han icke en typisk
medelklassföreteelse utan en rö-
relse, som uppbars av det tyska folkets stora genomsnitt. Tyskarna
kände sig förnedrade. Eskapistiskt
följde de Hitler, som ej blott lovade
dem återupprättelse utan även det
världsherradöme, som tillkom dem
som jordens ädlaste härskarfolk, en
flykt från verkligheten in i äventyret. Men enligt Lowie kunde
samma händelser som i Tyskland
1933 ha ägt rum i andra länder under liknande omständigheter, ett
föga övertygande påstående. Lowie
menar, att den naive mannen på
gatan, som röstade på Hitler, varken ville krig eller världsherravälde
utan fred och arbete.
Diskussionen går vidare.