Stat och kyrka i Latinamerikansk samhällsutveckling
1959
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
STAT OCH KYRI(A I LATINAMERIKANsK
SAMHÄLLSUTVECKLING
EN SVENSK protestant, agnostiker
eller ateist föreställer sig gärna att
kyrkans ställning i länder med katolsk befolkning är mer eller mindre densamma, att den en gång för
alla fastslagits, att kyrkans herravälde över både individ och samhälle kan utövas både på officiella
och mera obskyra vägar. Ingenting
kan emellertid vara mera vilseledande än att generalisera i fråga
om förhållandet mellan kyrka och
stat i de länder vi kallar katolska.
Hur omöjligt det kan vara att generalisera visar inte minst Latinamerika. Fastän kyrkan i hela det
spansktalande Amerika intog precis
samma ställning gentemot statsmakten fram till den politiska frigörelsen på 1810-20-talen och något
liknande under samma tid gällde de
portugisiska besittningarna, dvs.
Brasilien, så finns det numera
knappast ett enda land i hela Latinamerika, där förhållandet mellan kyrka och stat gestaltar sig på
riktigt samma sätt. Latinamerika
erbjuder på så sätt alla tänkbara
variationer mellan katolicismens
ställning som helt accepterad statskyrka och som alldeles oberoende
trossamfund. Den hävdvunna attityden den andliga och den världsAu docent MAGNUS MÖRNER
liga ledningen emellan varierar
också i land efter land mellan samarbetsvilja och direkt antagonism.
Den speciella form som förhållandet mellan kyrka och stat fått i var
och en av de 20 latinamerikanska
republikerna har som regel varit
allt annat än lätt att finna. Politiken i många latinamerikanska länder har under långa tider helt dominerats av kyrkofrågan som ofta
tyckts skjuta andra, i och för sig
kanske viktigare och mer trängande
samhällsproblem i skuggan. Fastän
det förefaller som om de kyrkliga
förhållandena nuförtiden i stort
sett skulle ha stabiliserats för överskådlig tid framåt i de flesta länderna, så vittnar dock enstaka tilldragelser om att man alltid måste
hålla kyrkans specifika ställning i
minnet, när man bedömer ett latinamerikanskt lands politik.
700 års kamp mot islam hade
gjort kyrkan på den iberiska halvön
alldeles särskilt stridbar och kraftfull. Både judiska och arabiska influenser hade samtidigt bidragit till
att göra den spanska katolicismen
till något särpräglat. Kyrkans makt
över sinnena var stor men, anmärkningsvärt nog var det just Ferdinand och Isabella, det kungapar
420
görelsen bröt in fanns det alltså
knappast några förutsättningar för
ett samlat uppträdande från kyrkans sida.
Desto mer försvårades detta därigenom att den politiska omvälvningen som ju utlöstes av Napoleonkrigens tilldragelser på den Iberiska
halvön, försiggick i flera etapper
och att det ibland var den bildade
klassen men ibland också folkligare
element som gick i täten för frihetssträvandena. Det var byprästerna
Hidalgo och Morelos som ledde
1810-talets frihetsresningar i Mexico. När deras horder av obeväpnade
indianer besegrats och de själva avrättats gladde sig inga mera helhjärtat däråt än biskoparna och det
mera välbärgade prästerskapet. Men
när regimen i Spanien 1820 blev liberal var inga mer beredvilliga att
yrka på Mexicos frigörelse än just
dessa samma prelater. Bland de
spanskamerikanska frihetsmännen
på intellektuell nivå märkes ett på-
fallande stort antal präster. Den
bildade klassen bestod ju till så
stor del av präster och munkar. De
höga prelaterna däremot, som ju i
regel var infödda spanjorer, sympatiserade över lag med den gamla
regimen och brännmärkte ibland
oförsiktigt emancipationens anhängare som kättare. Det är sant
att en del av frihetsrörelsens ledare
inte personligen var renläriga katoliker, Miranda var fritänkare, Bolivar sannolikt näst intill, San Martin, O’Higgins och många andra frimurare, men de var i regel mycket
noga med att officiellt uppträda på
ett ur katolsk synpunkt fullt korrekt sätt. De segrande frihetsmännen vände sig också endast mot inkvisitionen, vilken liksom i Spanien
upphävdes. Man var f. ö. på allt
sätt angelägen om att få till stånd
ett gott förhållande till kyrkan och
till påvestolen. För Vatikanen innebar naturligtvis brytningen mellan
det högkatolska Spanien och dess
kolonier ett svårt dilemma. Efter
åtskilligt vacklande, bl. a. en olycklig encyklika till den spanske kungens favör så sent som 1824, dvs.
samma år som frihetskrigets sista
större batalj ägde rum, såg sig på-
ven tvungen att i sin egenskap av
kyrkans överhuvud trots allt åtminstone taga kontakt med de nya
republikerna. Den stora frågan var
emellertid hur det skulle gå med
den spanska kronans hittillsvarande patronatsrätt. Här stod uppfattning mot uppfattning rakt mot
varandra, och de grundades på två
olika tolkningar av patronatets natur. Den ultramontana tolkningen
var att patronatet var ett privilegium som påven när han fann det
motiverat, kunde ta tillbaka, den
regalistiska, som då redan länge dominerat inom den spanska statsteoretiska litteraturen, att patronatsrätten egentligen hörde organiskt samman med själva suveräniteten. Medan påven alltså ville återta de rättigheter hans företrädare
omkring sekelskiftet 1500 avhänt
sig, ansåg sig de nya republikernas styresmän vara i sin fulla
rätt att fortsätta att utöva samma
rättigheter som de spanska monarkerna gjort via sina vicekungar
och andra representanter.
Medan de olika påvarna funderade hur de skulle bete sig och kung
Ferdinand obstinat försökte sabotera varje uppgörelse ända tills han
äntligen dog 1833, hann biskop efter biskop avlida i Spanskamerika
utan att vakanserna kunde fyllas
och kyrkans situation där blev alltmer beträngd. Så småningom beslöt sig påven dock för att fylla vakanserna utan att avvakta patronatsfrågans lösning – den är i
själva verket ännu inte i princip
löst. I stället har i statskyrkaländerna med tiden någon ansiktsräddande praxis kommit till stånd. I
Argentina brukar t. ex. presidenten
på senatens förslag mycket riktigt
presentera kandidaten för påven och
denne s. g. s. alltid genast utnämna
vederbörande men utan att i sin utnämningsbulla på minsta sätt antyda att presentationen ägt rum.
Det högre prästerskapets komprometterande partiskhet för Spanien
under frihetskrigen och de osäkra
kanoniska förhållandena därefter
hade rätt avsevärt rubbat kyrkans
position men kyrkan var ändå tillräckligt stark för att jämte armen
utgöra samhällets bäst organiserade
faktor i början av självständighetstiden. Frestelsen blev under så-
dana förhållanden prästerskapet
övermäktig att genom direkt politiskt engagemang söka bevara eller
om möjligt rentav utvidga sin
421
maktställning, sina privilegier från
kolonialtiden. Man räknade, inte
oriktigt med, att ett parlamentariskt system och influenser utifrån
så småningom skulle inkräkta på
kyrkans hävdvunna rättigheter. Att
t. ex. handelsintressena förestavade
en generösare behandling av andra
trosbekännare vägrade man att
inse. Liksom militärerna höll prästerna benhårt på sin fuero, dvs. sin
rätt att blott dömas av egna domstolar. De kastade sig alltså med liv
och lust in i politiken. »Men den
som sig i leken ger …» I latinamerikansk politik blev omkastningarna täta och tvära. Det konservativa partiet, som kyrkan stödde,
kom alltså att ibland också ligga
under. Den politiska kampen hade
kanske i första rummet gällt någon
fråga utan egentlig kyrklig anknytning, men genom sitt politiska engagemang utsatte sig kyrkan oundvikligen för repressalier från de
segrande liberalerna. Så gick det
t. ex. i den Centralamerikanska federationen, när liberalerna 1829
kom till makten och helt sonika
landsförvisade biskopen och nära
300 munkar, varefter munkordnarna upphävdes, deras egendomar
konfiskerades, religiös tolerans
proklamerades och civiläktenskap
infördes. I sin tur skulle alla dessa
radikala åtgärder snart framkalla
en våldsam, prästinspirerad revolt
som medförde hela den f. ö. bräckliga federationens upplösning. Också i Mexico gick på 1830-talet liberalerna till en första attack mot
422
kyrkan, vars samröre med de konservativa och kontroll över nära
hälften av jorden inte kunde annat
än reta dem. De genomdrev nu bl. a.
en sekularisering av skolväsendet,
vilket till följd av bristen på lärare
och pengar betydde att skolbildningen blev ännu mycket svårare
att få än förut. Både i Mexico och
på en del andra håll indrogs vid
denna tid tiondena, vilket var avsett att öka kyrkans direkta ekonomiska beroende av staten minst lika
mycket som att stimulera näringslivet. Den kyrkliga reaktionen efter
liberalernas första anstormning fick
i några fall i Latinamerika en extrem karaktär som vid denna tid
måste framstå som rent anakronistisk. I Guatemala beviljades på
1850-talet kyrkan som sådan representation i kongressen och fick total kontroll över både undervisning
och bokcensur. I Ecuador företräddes reaktionen av Gabriel Garcia
Moreno, en klerikal politiker i särklass. Under hans tid fick t. ex. på-
vebullor utan statligt tillstånd offentliggöras i landet, något som
skulle ha varit otänkbart under kolonialtiden. Den som sällade sig till
en av kyrkan förkastad sekt förlorade därmed automatiskt sitt ecuadorianska medborgarskap. Genom
ett konkordat med påven 1862 ställde Garcia Moreno sitt land praktiskt taget under romersk överhöghet. Som en gest tillägnade han
1873 Ecuador Jesu Heliga Hjärta.
Han föll ett par år senare för mördarhand. Garcia Morenos extrema
»papisteri» ter sig svårt att förklara
om man tänker på det tidigare
1800-talets relativt försiktiga och
moderata påvepolitik. Den påve han
så troget tjänade var emellertid den
famöse Pio Nono, liberalismens ärkefiende som slutligen genomdrev
dogmen om påvens ofelbarhet och
universalepiskopat 1870.
I Latinamerika kom dock tiden
för Pius IX:s pontifikat, 1846-78,
frånsett det lilla Ecuador, att domineras av liberalerna, av liberaler
som alltmer deciderat siktade på att
inte bara knäcka kyrkans politiska
och ekonomiska makt utan att rentav beröva katolicismen dess olika
privilegier gentemot andra kulter.
Det kom till mer eller mindre våldsam :.kulturkamp», som ju bataljen mellan stat och kyrka i Bismareks Preussen kommit att kallas, i Colombia, Mexico, Centralamerika, Venezuela, Brasilien och Chile.
Det var statsmän som inte helt
saknade bismarckska kvaliteter,
M6squera i Colombia, Juarez i Mexico, Barrios i Guatemala, Guzmån
Blanco i Venezuela som nu gick till
storms mot kyrkan.
Av gammal tradition ansågs den
återuppståndna jesuitorden av liberalerna vara speciellt :.fördärvlig».
Jesuiterna hade släppts in i Colombia 1844 men kastades ut därifrån
med 48 timmars varsel 1850 varefter de 1858 fick komma tillbaka
för att återigen medelst polisiära
åtgärder förpassas ur landet 1861.
När de utdrevs 1850 fick de i stället
komma in i Ecuador men kastades
~··……..11..•-•:•-•t….a……3t•s.-.-~~~~~~~~~~-..:
ut därifrån redan 1852. När Garcia
~1oreno åtta år senare trädde till i
Ecuador ville han givetvis ha in de
användbara jesuiterna igen. I ljuset
av dessas erfarenheter är det inte
underligt, att jesuiterna nu som
villkor för sin återkomst ställde en
garanti att, om ett nytt utvisningsdekret kom, de skulle få åtta månader på sig att i lugn och ro förbereda sin avresa och realisera sina
tillgångar. På den andra sidan i
striden återfanns ett annat lika legendariskt och av meningsmotståndare nedsvärtat »brödraskap»,
nämligen frimurarna. Frimureri
har i Latinamerika i avsevärd utsträckning kunnat förenas med katolsk tro – i Mexico tillhörde de
konservativa under förra delen av
1800-talet en riktning inom frimureriet, de liberala en annan. Emellertid är det utan tvivel mer än en
tillfällighet att den hätskt antiklerikale Guzmån Blanco i Venezuela
samtidigt var stormästare inom frimureriet. I kejsardömets Brasilien
hade frimureriet en mycket moderat karaktär men när en biskop i
enlighet med påvliga riktlinjer tog
en präst som predikat i en frimurarloge i upptuktelse, blossade en
formlig fejd upp. statsministern
själv var hög frimurare.
Det orättmätiga i kyrkans väldiga
jordinnehav stack vid mitten av
seklet särskilt i ögonen i det både
politiskt och finansiellt bankruttmässiga Mexico. Men när den liberala regeringen genomdrev ett beslut om tvångsförsäljning av kyrko- 423
jorden och gav kyrkan ett extra
nyp genom att dekretera att munklöftet inte var juridiskt bindande,
utbröt med påvens välsignelse ett
våldsamt inbördeskrig. I stridens
hetta skärptes tvångsförsäljningen
till regelrätt konfiskation, civiläktenskap gjordes obligatoriskt, kyrkogårdarna sekulariserades och
1859 genomfördes skilsmässa mellan kyrka och stat. Det var emellertid inte första gången sådan skilsmässa genomfördes i Latinamerika.
Detsamma skedde i Colombia 1853
men där ägde i praktiken en återgång rum till status quo på 1880-
talet. I Venezuela gick diktatorn
Guzmån Blanco tillväga nästan lika
hårdhänt mot kyrkan som Juarez i
Mexico men valde att inte lösgöra
den från staten. I stället funderade
han ett slag på att upprätta en nationell venezolansk kyrka med sig
själv i påvens ställe.
Även om de våldsamma uttrycken för statsmaktens expansion på
kyrkans bekostnad dessbättre endast förekom i några av länderna
gjorde sig själva tendensen, som
stod i samklang med tidens ekonomiska framstegssträvanden, så gott
som överallt gällande. Vissa restriktioner av kyrkans ekonomiska handlingsfrihet och en indragning av rätten till tionden, civiläktenskaps giltighet, åtminstone när det gällde
icke-katoliker, ett visst mått av sekularisering inom skolväsendet, hörde till vad som i de allra flesta latinamerikanska länder mot slutet av
1880-talet kunnat åstadkommas och
424
ofta utan större gnissel. En smidigare påvemakt och mera konservativa
latinamerikanska regimer gjöt överhuvudtaget mot slutet av seklet olja
på vågorna. Åtskilliga konkordat,
avpassade efter respektive lands
föregående i kyrkfrågan kom till
stånd. Förtroendet för prelater
kunde gå så långt som i Dominikanska republiken där ett par av
presidenterna var munk respektive
ärkebiskop. I Brasilien, där man i
regel haft större förmåga att lösa
intrikata problem med varlighet än
i Spanskamerika, genomfördes skilsmässa mellan kyrka och stat i samband med kejsardömets fall 1889
utan egentliga friktioner. Kyrkan
besparades ekonomiska bekymmer
då den fick behålla sina egendomar.
Också i de nya republikerna Cuba
och Panamå, till vilka Förenta staterna stått fadder, gjordes katolicismen utan svårighet till frikyrka.
Emellertid var den katolska kyrkans prövningar i Latinamerika
inte slut med 1800-talet. Den doktrinära latinamerikanska liberalismen hade efterhand kommit att
vända sig alltmer mot katolicismen,
ja, mot religionen som sådan. Positivismens framgångar mot slutet av
1800-talet hade varit ett mildare
uttryck härför. När i Uruguay ett
modernt samhälle uppbyggdes under ledning av Jose Batlle y Ord6fiez
genomfördes visserligen själva
skilsmässan mellan stat och kyrka
anmärkningsvärt smidigt, men kyrkan hade i det sent utvecklade
gränslandet Uruguay aldrig haft
större betydelse. Batlle själv var .
demonstrativt avog mot religionen.
I hans tidning El dia fann man en
egendomlig tillfredsställelse i att
skriva Gud med liten begynnelsebokstav. I Uruguay går påskveckan
officiellt under namn av turistveckan. I Ecuador fick den liberala
reaktionen i början av seklet också
en antireligiös anstrykning. skilsmässa mellan stat och kyrka genomfördes men i själva verket blev
kyrkan på ett omilt sätt underordnad staten och utsatt för dess närgångna kontroll.
Våldsammast blev emellertid
konflikten som alltid i Mexico. Där
hade visserligen diktatorn Porfirio
Diaz (1877-1911) sett genom fingrarna med en del överträdelser av
Juarez’ antiklerikala lagar men
kyrkan hade på intet sätt återvunnit sin forna maktställning. Emellertid skulle den stora revolutionen,
som störtade Diaz och gick ut över
hans bundsförvanter, storgodsägarna och de utländska kapitalisterna, också vända sig mot kyrkan.
Man löpte linan ut … I konstitutionen 1917 förklarades även själva
kyrkobyggnaderna för statsegendom och »de religiösa sammanslutningar som kallas kyrkor» erkändes
ej längre som juridiska personer.
Man drog en snara runt halsen på
prästerskapet, när varje delstatsregering fick rätt att bestämma antalet präster inom sitt territorium och
utländska präster portförbjöds. En
och annan delstatsguvernör begagnade sig härav att reducera prästerskapet i sin stat till en handfull
och på ett håll gick man så långt att
prästernas ingående av äktenskap
sattes som villkor för deras fortsatta
ämbetsutövning. En :mationelb katolsk kyrka lancerades också men
utan framgång. På allvar skulle
emellertid den snara, som konstitutionens paragraf 130 utgjorde, dragas åt av den i ekonomiska och sociala frågor desto måttfullare president Calles, som tillträdde sin
post 1926. De tillåtna prästernas antal reducerades nu överlag: i en delstat t. ex. till 4 per 60 000 invånare,
senare skärpt till l per 100 000. Det
var ett fruktansvärt övergrepp mot
religionsfriheten i ett land där det
stora flertalet dock var praktiserande katoliker. En Mexico-född
ärkebiskop förvisades i egenskap av
utlänning – eftersom han var att
betrakta som undersåte till en utländsk suverän, nämligen påven!
Calles’ fanatism utlöste naturligt
nog katolsk fanatism. Prästerskapet
strejkade helt åren 1926-29, vilket
ju endast gick ut över de trogna,
och en del katoliker tog upp vapnen. Dessa »cristeros» underkuvades dock efter blodiga strider. De
religiösa förföljelserna fortsatte i
olika former fram till 1936 men
sedan dess har en definitiv förbättring i relationerna mellan stat och
kyrka inträtt. Den antiklerikala
lagstiftningen kvarstår visserligen i
full utsträckning men tillämpas
med varsamhet. Den som kommer
till Mexico finner där till sin överraskning, att mannen på gatan ofta
29- 593447 Svensk 1’idskrift H. 81959
425
ger prov på en i Latinamerika annars osedvanligt ostentativ katolicism. De höga prelaterna åtnjuter i
regel den största vördnad, presidenterna undviker att stöta sig med
dem och kulten av Mexicos speciella
beskyddarinna, Jungfrun av Guadelope, har blivit en obligatorisk ingrediens i mexikansk patriotism.
Jag har själv hört en vänstersinnad
god vän förklara att han naturligtvis inte var katolik men väl var
med på kulten av denna nationalmadonna.
Vid samma tid som statsmaktens
och kyrkans företrädare i Mexico
öppet förklarade krig mot varandra,
genomfördes skilsmässan mellan
stat och kyrka under uttryck av
ömsesidig högaktning i Chile 1925.
Kyrkofrågan har sedan dess på det
stora hela taget försvunnit från den
centralare latinamerikanska politiken. Undantaget är Per6ns Argentina. Förhållandet mellan den nationalistiska regimen och kyrkan
startade med en smekmånad, då
staten 1943 återinförde den sedan
1888 avskaffade religionsundervisningen i skolorna. Emellertid fann
Per6n ett drygt decennium senare
att kyrkan via den argentinska sektionen av lekmannaorganisationen
Katolsk aktion kunde ta upp konkurrensen med peronismen och en
verklig kyrkostrid uppblossade då
för första gången i Argentina. Per6ns plötsliga införande av legal
skilsmässa, juridisk jämställdhet
mellan inom- och utomäktenskapliga barn, legal prostitution uppre- 426
tade den katolska opinionen. Kyrkan blev en samlingspunkt för oppositionen, och peronistpöbel gick i
sin tur till attack mot kyrkobyggnader. Perons fall hade alltså delvis kyrklig bakgrund, men därför
kan kyrkans ställning i Argentina
inte betecknas som speciellt stark.
Blotta fruktan för mera klerikal politik omedelbart efter diktatorns
fall bidrog också inom kort till ett
nytt ledarskifte.
Om man överhuvudtaget skulle
försöka sammanfatta resultatet av
konfrontationen mellan kyrka och
stat sedan den politiska frigörelsen
för nära halvannat sekel sedan i
Latinamerika skulle man finna att
i ungefär hälften av länderna en
skilsmässa åstadkommits, i de
flesta fallen på för bägge parter acceptabla villkor men i ett par fall
med för kyrkans religiösa verksamhet hindersamma inskränkningar.
Andra hälften av länderna fortsätter däremot äktenskapet, i regel
dock utan allvarligare friktioner.
Hur länge är svårt att veta. Ingenstans är, naturligt nog, kyrkans
ställning densamma som 1810. Inte
bara statens utan delvis också befolkningens inställning har förändrats. Det är sant att aggressiv fanatism alltjämt kan förekomma gentemot oliktänkande, inbördeskrigets
Colombia har gett de senaste exemplen härpå, men i stort sett finner principen om benhård religiös
exklusivism inte längre något allmännare gehör, inte ens när det gäller enklare och primitivare befolkningsskikt. Protestantiska IDISSIOnärer, ibland själva inte alltför toleranta, kan på de flesta håll verka
fritt. I Mexico får dock även protestanterna ibland känna av den lagstiftning som statens anti-katolicism utlöste. Protestantismen har i
Latinamerika sin naturliga förankring hos avkomlingar av nordeuropeiska immigranter. Endast i Brasilien utgör en protestantism av redan nationell karaktär en viktigare
faktor med drygt miljonen trosbekännare. Mer oroande än protestantismens hittills blygsamma framgångar borde emellertid, ur den katolska kyrkans synpunkt, den ständiga tillväxten av religiöst indifferenta te sig. Särskilt männen samt
medelklassbefolkningen i städerna
har alltmer avlägsnat sig också
från katolicismens yttre former.
Att extremt antikatolska åtgärder
kunnat genomdrivas i så katolska
länder som t. ex. Mexico förklaras
till stor del just av att det varit
kvinnor och enklare folk som
främst representerat kyrksamheten
och inte varit i stånd att påverka
den politiska händelseutvecklingen.
Rekryteringen av katolska präster
har på många häll ställt sig svår
och disproportionen mellan präster
och total befolkning är i Latinamerika nu närmast den motsatta mot
vad fallet var under kolonialtiden.
Mot varje prästvigd person svarar i
genomsnitt i sydarnerika 4-5 000
katoliker. Redan under kolonialtiden klagade prelaterna ofta över att
de infödda amerikanerna inte lämpade sig för prästkallet. Under kejsartiden var det i Brasilien så normalt att prästerna bröt mot celibatet att både biskoparna och staten
vädjade till påven att tillåta ett undantag vad kejsardömet beträffade.
Det är inte lätt för mannen att vara
allena under tropikernas sol ! Deras
bön var givetvis förgäves men karakteristiskt nog har en efemär,
pseudo-katolsk nationalkyrka under
detta sekel, ledd av en bannlyst biskop, just tillåtit sina präster att
gifta sig. Det är påtagligt att europeiska präster och munkar, på sistone även de nordamerikanska
Maryknoll-fäderna, under årens
lopp gjort en stor insats för att höja
det katolska prästerskapets i Latinamerika kvalitet, inte bara dess
kvantitet.
Sedan den berömda påvliga encyklikan från 1891, Rerum novarum, lagt grunden för en social reformpolitik i katolsk anda och den
latinamerikanska kyrkans ekonomiska intressen minskat eller i
varje fall förändrat karaktär, har
det inte längre alls varit så troligt
att storgodsägarna och andra mer
eller mindre bakåtsträvande, negativa samhällsfaktorer kunnat på-
räkna kyrkans stöd eller välsignelse. Vad påvestolens oresonliga
hållning i frågan om födelsekontroll beträffar utgör den ännu inte
något allvarligare dilemma för Latinamerikas del, eftersom där endast vissa områden i Västindien
liksom den lilla republiken El Salvador hittills kan betecknas som
427
direkt överbefolkade. I flera länder
har politiska rörelser av kristligtdemokratisk karaktär uppstått men
knappast ännu så länge spelat nå-
gon förstaplansrolL Emellertid
finns också anledning att förmoda
att en så reaktionär katolsk organisation som det hemlighetsfulla,
från Spanien stammande Opus Dei
fått fotfäste i en del latinamerikanska länder. Hur balansen än må
vara mellan den katolska inspirationen inom det reformistiska respektive det reaktionära politiska
lägret måste man nog konstatera att
kyrkligt inspirerad politik på sina
håll i Latinamerika fortsätter att
utgöra ett riskmoment. Påven Johannes XXIII:s kardinalutnämningar nyligen reflekterade på ett
intressant sätt den katolska kyrkans ansträngningar till expansion
på den nya grundval som katolicismens frikyrkastatus utgör i en så
stor del av Latinamerika. Redan
den första kardinal, som Latinamerika 1905 erhöll, representerade
f. ö. ett frikyrkoland, Brasilien. Nu
ansågs tiden vara inne för att begåva Mexico med en kardinal, vartill märkligt nog en utpräglat konservativ prelat utsågs. I Uruguay
utnämndes en annan kardinal vid
själva tidpunkten för det val som
där för första gången på generationer skulle föra ett mot kyrkan mera
välvilligt parti till makten.*
* Litteratur i ämnet finns tillgänglig på
Ibero-amerikanska biblioteket, Handelshögskolan, Sveavägen 65, Stockholm Va.
SAMHÄLLSUTVECKLING
EN SVENSK protestant, agnostiker
eller ateist föreställer sig gärna att
kyrkans ställning i länder med katolsk befolkning är mer eller mindre densamma, att den en gång för
alla fastslagits, att kyrkans herravälde över både individ och samhälle kan utövas både på officiella
och mera obskyra vägar. Ingenting
kan emellertid vara mera vilseledande än att generalisera i fråga
om förhållandet mellan kyrka och
stat i de länder vi kallar katolska.
Hur omöjligt det kan vara att generalisera visar inte minst Latinamerika. Fastän kyrkan i hela det
spansktalande Amerika intog precis
samma ställning gentemot statsmakten fram till den politiska frigörelsen på 1810-20-talen och något
liknande under samma tid gällde de
portugisiska besittningarna, dvs.
Brasilien, så finns det numera
knappast ett enda land i hela Latinamerika, där förhållandet mellan kyrka och stat gestaltar sig på
riktigt samma sätt. Latinamerika
erbjuder på så sätt alla tänkbara
variationer mellan katolicismens
ställning som helt accepterad statskyrka och som alldeles oberoende
trossamfund. Den hävdvunna attityden den andliga och den världsAu docent MAGNUS MÖRNER
liga ledningen emellan varierar
också i land efter land mellan samarbetsvilja och direkt antagonism.
Den speciella form som förhållandet mellan kyrka och stat fått i var
och en av de 20 latinamerikanska
republikerna har som regel varit
allt annat än lätt att finna. Politiken i många latinamerikanska länder har under långa tider helt dominerats av kyrkofrågan som ofta
tyckts skjuta andra, i och för sig
kanske viktigare och mer trängande
samhällsproblem i skuggan. Fastän
det förefaller som om de kyrkliga
förhållandena nuförtiden i stort
sett skulle ha stabiliserats för överskådlig tid framåt i de flesta länderna, så vittnar dock enstaka tilldragelser om att man alltid måste
hålla kyrkans specifika ställning i
minnet, när man bedömer ett latinamerikanskt lands politik.
700 års kamp mot islam hade
gjort kyrkan på den iberiska halvön
alldeles särskilt stridbar och kraftfull. Både judiska och arabiska influenser hade samtidigt bidragit till
att göra den spanska katolicismen
till något särpräglat. Kyrkans makt
över sinnena var stor men, anmärkningsvärt nog var det just Ferdinand och Isabella, det kungapar
420
görelsen bröt in fanns det alltså
knappast några förutsättningar för
ett samlat uppträdande från kyrkans sida.
Desto mer försvårades detta därigenom att den politiska omvälvningen som ju utlöstes av Napoleonkrigens tilldragelser på den Iberiska
halvön, försiggick i flera etapper
och att det ibland var den bildade
klassen men ibland också folkligare
element som gick i täten för frihetssträvandena. Det var byprästerna
Hidalgo och Morelos som ledde
1810-talets frihetsresningar i Mexico. När deras horder av obeväpnade
indianer besegrats och de själva avrättats gladde sig inga mera helhjärtat däråt än biskoparna och det
mera välbärgade prästerskapet. Men
när regimen i Spanien 1820 blev liberal var inga mer beredvilliga att
yrka på Mexicos frigörelse än just
dessa samma prelater. Bland de
spanskamerikanska frihetsmännen
på intellektuell nivå märkes ett på-
fallande stort antal präster. Den
bildade klassen bestod ju till så
stor del av präster och munkar. De
höga prelaterna däremot, som ju i
regel var infödda spanjorer, sympatiserade över lag med den gamla
regimen och brännmärkte ibland
oförsiktigt emancipationens anhängare som kättare. Det är sant
att en del av frihetsrörelsens ledare
inte personligen var renläriga katoliker, Miranda var fritänkare, Bolivar sannolikt näst intill, San Martin, O’Higgins och många andra frimurare, men de var i regel mycket
noga med att officiellt uppträda på
ett ur katolsk synpunkt fullt korrekt sätt. De segrande frihetsmännen vände sig också endast mot inkvisitionen, vilken liksom i Spanien
upphävdes. Man var f. ö. på allt
sätt angelägen om att få till stånd
ett gott förhållande till kyrkan och
till påvestolen. För Vatikanen innebar naturligtvis brytningen mellan
det högkatolska Spanien och dess
kolonier ett svårt dilemma. Efter
åtskilligt vacklande, bl. a. en olycklig encyklika till den spanske kungens favör så sent som 1824, dvs.
samma år som frihetskrigets sista
större batalj ägde rum, såg sig på-
ven tvungen att i sin egenskap av
kyrkans överhuvud trots allt åtminstone taga kontakt med de nya
republikerna. Den stora frågan var
emellertid hur det skulle gå med
den spanska kronans hittillsvarande patronatsrätt. Här stod uppfattning mot uppfattning rakt mot
varandra, och de grundades på två
olika tolkningar av patronatets natur. Den ultramontana tolkningen
var att patronatet var ett privilegium som påven när han fann det
motiverat, kunde ta tillbaka, den
regalistiska, som då redan länge dominerat inom den spanska statsteoretiska litteraturen, att patronatsrätten egentligen hörde organiskt samman med själva suveräniteten. Medan påven alltså ville återta de rättigheter hans företrädare
omkring sekelskiftet 1500 avhänt
sig, ansåg sig de nya republikernas styresmän vara i sin fulla
rätt att fortsätta att utöva samma
rättigheter som de spanska monarkerna gjort via sina vicekungar
och andra representanter.
Medan de olika påvarna funderade hur de skulle bete sig och kung
Ferdinand obstinat försökte sabotera varje uppgörelse ända tills han
äntligen dog 1833, hann biskop efter biskop avlida i Spanskamerika
utan att vakanserna kunde fyllas
och kyrkans situation där blev alltmer beträngd. Så småningom beslöt sig påven dock för att fylla vakanserna utan att avvakta patronatsfrågans lösning – den är i
själva verket ännu inte i princip
löst. I stället har i statskyrkaländerna med tiden någon ansiktsräddande praxis kommit till stånd. I
Argentina brukar t. ex. presidenten
på senatens förslag mycket riktigt
presentera kandidaten för påven och
denne s. g. s. alltid genast utnämna
vederbörande men utan att i sin utnämningsbulla på minsta sätt antyda att presentationen ägt rum.
Det högre prästerskapets komprometterande partiskhet för Spanien
under frihetskrigen och de osäkra
kanoniska förhållandena därefter
hade rätt avsevärt rubbat kyrkans
position men kyrkan var ändå tillräckligt stark för att jämte armen
utgöra samhällets bäst organiserade
faktor i början av självständighetstiden. Frestelsen blev under så-
dana förhållanden prästerskapet
övermäktig att genom direkt politiskt engagemang söka bevara eller
om möjligt rentav utvidga sin
421
maktställning, sina privilegier från
kolonialtiden. Man räknade, inte
oriktigt med, att ett parlamentariskt system och influenser utifrån
så småningom skulle inkräkta på
kyrkans hävdvunna rättigheter. Att
t. ex. handelsintressena förestavade
en generösare behandling av andra
trosbekännare vägrade man att
inse. Liksom militärerna höll prästerna benhårt på sin fuero, dvs. sin
rätt att blott dömas av egna domstolar. De kastade sig alltså med liv
och lust in i politiken. »Men den
som sig i leken ger …» I latinamerikansk politik blev omkastningarna täta och tvära. Det konservativa partiet, som kyrkan stödde,
kom alltså att ibland också ligga
under. Den politiska kampen hade
kanske i första rummet gällt någon
fråga utan egentlig kyrklig anknytning, men genom sitt politiska engagemang utsatte sig kyrkan oundvikligen för repressalier från de
segrande liberalerna. Så gick det
t. ex. i den Centralamerikanska federationen, när liberalerna 1829
kom till makten och helt sonika
landsförvisade biskopen och nära
300 munkar, varefter munkordnarna upphävdes, deras egendomar
konfiskerades, religiös tolerans
proklamerades och civiläktenskap
infördes. I sin tur skulle alla dessa
radikala åtgärder snart framkalla
en våldsam, prästinspirerad revolt
som medförde hela den f. ö. bräckliga federationens upplösning. Också i Mexico gick på 1830-talet liberalerna till en första attack mot
422
kyrkan, vars samröre med de konservativa och kontroll över nära
hälften av jorden inte kunde annat
än reta dem. De genomdrev nu bl. a.
en sekularisering av skolväsendet,
vilket till följd av bristen på lärare
och pengar betydde att skolbildningen blev ännu mycket svårare
att få än förut. Både i Mexico och
på en del andra håll indrogs vid
denna tid tiondena, vilket var avsett att öka kyrkans direkta ekonomiska beroende av staten minst lika
mycket som att stimulera näringslivet. Den kyrkliga reaktionen efter
liberalernas första anstormning fick
i några fall i Latinamerika en extrem karaktär som vid denna tid
måste framstå som rent anakronistisk. I Guatemala beviljades på
1850-talet kyrkan som sådan representation i kongressen och fick total kontroll över både undervisning
och bokcensur. I Ecuador företräddes reaktionen av Gabriel Garcia
Moreno, en klerikal politiker i särklass. Under hans tid fick t. ex. på-
vebullor utan statligt tillstånd offentliggöras i landet, något som
skulle ha varit otänkbart under kolonialtiden. Den som sällade sig till
en av kyrkan förkastad sekt förlorade därmed automatiskt sitt ecuadorianska medborgarskap. Genom
ett konkordat med påven 1862 ställde Garcia Moreno sitt land praktiskt taget under romersk överhöghet. Som en gest tillägnade han
1873 Ecuador Jesu Heliga Hjärta.
Han föll ett par år senare för mördarhand. Garcia Morenos extrema
»papisteri» ter sig svårt att förklara
om man tänker på det tidigare
1800-talets relativt försiktiga och
moderata påvepolitik. Den påve han
så troget tjänade var emellertid den
famöse Pio Nono, liberalismens ärkefiende som slutligen genomdrev
dogmen om påvens ofelbarhet och
universalepiskopat 1870.
I Latinamerika kom dock tiden
för Pius IX:s pontifikat, 1846-78,
frånsett det lilla Ecuador, att domineras av liberalerna, av liberaler
som alltmer deciderat siktade på att
inte bara knäcka kyrkans politiska
och ekonomiska makt utan att rentav beröva katolicismen dess olika
privilegier gentemot andra kulter.
Det kom till mer eller mindre våldsam :.kulturkamp», som ju bataljen mellan stat och kyrka i Bismareks Preussen kommit att kallas, i Colombia, Mexico, Centralamerika, Venezuela, Brasilien och Chile.
Det var statsmän som inte helt
saknade bismarckska kvaliteter,
M6squera i Colombia, Juarez i Mexico, Barrios i Guatemala, Guzmån
Blanco i Venezuela som nu gick till
storms mot kyrkan.
Av gammal tradition ansågs den
återuppståndna jesuitorden av liberalerna vara speciellt :.fördärvlig».
Jesuiterna hade släppts in i Colombia 1844 men kastades ut därifrån
med 48 timmars varsel 1850 varefter de 1858 fick komma tillbaka
för att återigen medelst polisiära
åtgärder förpassas ur landet 1861.
När de utdrevs 1850 fick de i stället
komma in i Ecuador men kastades
~··……..11..•-•:•-•t….a……3t•s.-.-~~~~~~~~~~-..:
ut därifrån redan 1852. När Garcia
~1oreno åtta år senare trädde till i
Ecuador ville han givetvis ha in de
användbara jesuiterna igen. I ljuset
av dessas erfarenheter är det inte
underligt, att jesuiterna nu som
villkor för sin återkomst ställde en
garanti att, om ett nytt utvisningsdekret kom, de skulle få åtta månader på sig att i lugn och ro förbereda sin avresa och realisera sina
tillgångar. På den andra sidan i
striden återfanns ett annat lika legendariskt och av meningsmotståndare nedsvärtat »brödraskap»,
nämligen frimurarna. Frimureri
har i Latinamerika i avsevärd utsträckning kunnat förenas med katolsk tro – i Mexico tillhörde de
konservativa under förra delen av
1800-talet en riktning inom frimureriet, de liberala en annan. Emellertid är det utan tvivel mer än en
tillfällighet att den hätskt antiklerikale Guzmån Blanco i Venezuela
samtidigt var stormästare inom frimureriet. I kejsardömets Brasilien
hade frimureriet en mycket moderat karaktär men när en biskop i
enlighet med påvliga riktlinjer tog
en präst som predikat i en frimurarloge i upptuktelse, blossade en
formlig fejd upp. statsministern
själv var hög frimurare.
Det orättmätiga i kyrkans väldiga
jordinnehav stack vid mitten av
seklet särskilt i ögonen i det både
politiskt och finansiellt bankruttmässiga Mexico. Men när den liberala regeringen genomdrev ett beslut om tvångsförsäljning av kyrko- 423
jorden och gav kyrkan ett extra
nyp genom att dekretera att munklöftet inte var juridiskt bindande,
utbröt med påvens välsignelse ett
våldsamt inbördeskrig. I stridens
hetta skärptes tvångsförsäljningen
till regelrätt konfiskation, civiläktenskap gjordes obligatoriskt, kyrkogårdarna sekulariserades och
1859 genomfördes skilsmässa mellan kyrka och stat. Det var emellertid inte första gången sådan skilsmässa genomfördes i Latinamerika.
Detsamma skedde i Colombia 1853
men där ägde i praktiken en återgång rum till status quo på 1880-
talet. I Venezuela gick diktatorn
Guzmån Blanco tillväga nästan lika
hårdhänt mot kyrkan som Juarez i
Mexico men valde att inte lösgöra
den från staten. I stället funderade
han ett slag på att upprätta en nationell venezolansk kyrka med sig
själv i påvens ställe.
Även om de våldsamma uttrycken för statsmaktens expansion på
kyrkans bekostnad dessbättre endast förekom i några av länderna
gjorde sig själva tendensen, som
stod i samklang med tidens ekonomiska framstegssträvanden, så gott
som överallt gällande. Vissa restriktioner av kyrkans ekonomiska handlingsfrihet och en indragning av rätten till tionden, civiläktenskaps giltighet, åtminstone när det gällde
icke-katoliker, ett visst mått av sekularisering inom skolväsendet, hörde till vad som i de allra flesta latinamerikanska länder mot slutet av
1880-talet kunnat åstadkommas och
424
ofta utan större gnissel. En smidigare påvemakt och mera konservativa
latinamerikanska regimer gjöt överhuvudtaget mot slutet av seklet olja
på vågorna. Åtskilliga konkordat,
avpassade efter respektive lands
föregående i kyrkfrågan kom till
stånd. Förtroendet för prelater
kunde gå så långt som i Dominikanska republiken där ett par av
presidenterna var munk respektive
ärkebiskop. I Brasilien, där man i
regel haft större förmåga att lösa
intrikata problem med varlighet än
i Spanskamerika, genomfördes skilsmässa mellan kyrka och stat i samband med kejsardömets fall 1889
utan egentliga friktioner. Kyrkan
besparades ekonomiska bekymmer
då den fick behålla sina egendomar.
Också i de nya republikerna Cuba
och Panamå, till vilka Förenta staterna stått fadder, gjordes katolicismen utan svårighet till frikyrka.
Emellertid var den katolska kyrkans prövningar i Latinamerika
inte slut med 1800-talet. Den doktrinära latinamerikanska liberalismen hade efterhand kommit att
vända sig alltmer mot katolicismen,
ja, mot religionen som sådan. Positivismens framgångar mot slutet av
1800-talet hade varit ett mildare
uttryck härför. När i Uruguay ett
modernt samhälle uppbyggdes under ledning av Jose Batlle y Ord6fiez
genomfördes visserligen själva
skilsmässan mellan stat och kyrka
anmärkningsvärt smidigt, men kyrkan hade i det sent utvecklade
gränslandet Uruguay aldrig haft
större betydelse. Batlle själv var .
demonstrativt avog mot religionen.
I hans tidning El dia fann man en
egendomlig tillfredsställelse i att
skriva Gud med liten begynnelsebokstav. I Uruguay går påskveckan
officiellt under namn av turistveckan. I Ecuador fick den liberala
reaktionen i början av seklet också
en antireligiös anstrykning. skilsmässa mellan stat och kyrka genomfördes men i själva verket blev
kyrkan på ett omilt sätt underordnad staten och utsatt för dess närgångna kontroll.
Våldsammast blev emellertid
konflikten som alltid i Mexico. Där
hade visserligen diktatorn Porfirio
Diaz (1877-1911) sett genom fingrarna med en del överträdelser av
Juarez’ antiklerikala lagar men
kyrkan hade på intet sätt återvunnit sin forna maktställning. Emellertid skulle den stora revolutionen,
som störtade Diaz och gick ut över
hans bundsförvanter, storgodsägarna och de utländska kapitalisterna, också vända sig mot kyrkan.
Man löpte linan ut … I konstitutionen 1917 förklarades även själva
kyrkobyggnaderna för statsegendom och »de religiösa sammanslutningar som kallas kyrkor» erkändes
ej längre som juridiska personer.
Man drog en snara runt halsen på
prästerskapet, när varje delstatsregering fick rätt att bestämma antalet präster inom sitt territorium och
utländska präster portförbjöds. En
och annan delstatsguvernör begagnade sig härav att reducera prästerskapet i sin stat till en handfull
och på ett håll gick man så långt att
prästernas ingående av äktenskap
sattes som villkor för deras fortsatta
ämbetsutövning. En :mationelb katolsk kyrka lancerades också men
utan framgång. På allvar skulle
emellertid den snara, som konstitutionens paragraf 130 utgjorde, dragas åt av den i ekonomiska och sociala frågor desto måttfullare president Calles, som tillträdde sin
post 1926. De tillåtna prästernas antal reducerades nu överlag: i en delstat t. ex. till 4 per 60 000 invånare,
senare skärpt till l per 100 000. Det
var ett fruktansvärt övergrepp mot
religionsfriheten i ett land där det
stora flertalet dock var praktiserande katoliker. En Mexico-född
ärkebiskop förvisades i egenskap av
utlänning – eftersom han var att
betrakta som undersåte till en utländsk suverän, nämligen påven!
Calles’ fanatism utlöste naturligt
nog katolsk fanatism. Prästerskapet
strejkade helt åren 1926-29, vilket
ju endast gick ut över de trogna,
och en del katoliker tog upp vapnen. Dessa »cristeros» underkuvades dock efter blodiga strider. De
religiösa förföljelserna fortsatte i
olika former fram till 1936 men
sedan dess har en definitiv förbättring i relationerna mellan stat och
kyrka inträtt. Den antiklerikala
lagstiftningen kvarstår visserligen i
full utsträckning men tillämpas
med varsamhet. Den som kommer
till Mexico finner där till sin överraskning, att mannen på gatan ofta
29- 593447 Svensk 1’idskrift H. 81959
425
ger prov på en i Latinamerika annars osedvanligt ostentativ katolicism. De höga prelaterna åtnjuter i
regel den största vördnad, presidenterna undviker att stöta sig med
dem och kulten av Mexicos speciella
beskyddarinna, Jungfrun av Guadelope, har blivit en obligatorisk ingrediens i mexikansk patriotism.
Jag har själv hört en vänstersinnad
god vän förklara att han naturligtvis inte var katolik men väl var
med på kulten av denna nationalmadonna.
Vid samma tid som statsmaktens
och kyrkans företrädare i Mexico
öppet förklarade krig mot varandra,
genomfördes skilsmässan mellan
stat och kyrka under uttryck av
ömsesidig högaktning i Chile 1925.
Kyrkofrågan har sedan dess på det
stora hela taget försvunnit från den
centralare latinamerikanska politiken. Undantaget är Per6ns Argentina. Förhållandet mellan den nationalistiska regimen och kyrkan
startade med en smekmånad, då
staten 1943 återinförde den sedan
1888 avskaffade religionsundervisningen i skolorna. Emellertid fann
Per6n ett drygt decennium senare
att kyrkan via den argentinska sektionen av lekmannaorganisationen
Katolsk aktion kunde ta upp konkurrensen med peronismen och en
verklig kyrkostrid uppblossade då
för första gången i Argentina. Per6ns plötsliga införande av legal
skilsmässa, juridisk jämställdhet
mellan inom- och utomäktenskapliga barn, legal prostitution uppre- 426
tade den katolska opinionen. Kyrkan blev en samlingspunkt för oppositionen, och peronistpöbel gick i
sin tur till attack mot kyrkobyggnader. Perons fall hade alltså delvis kyrklig bakgrund, men därför
kan kyrkans ställning i Argentina
inte betecknas som speciellt stark.
Blotta fruktan för mera klerikal politik omedelbart efter diktatorns
fall bidrog också inom kort till ett
nytt ledarskifte.
Om man överhuvudtaget skulle
försöka sammanfatta resultatet av
konfrontationen mellan kyrka och
stat sedan den politiska frigörelsen
för nära halvannat sekel sedan i
Latinamerika skulle man finna att
i ungefär hälften av länderna en
skilsmässa åstadkommits, i de
flesta fallen på för bägge parter acceptabla villkor men i ett par fall
med för kyrkans religiösa verksamhet hindersamma inskränkningar.
Andra hälften av länderna fortsätter däremot äktenskapet, i regel
dock utan allvarligare friktioner.
Hur länge är svårt att veta. Ingenstans är, naturligt nog, kyrkans
ställning densamma som 1810. Inte
bara statens utan delvis också befolkningens inställning har förändrats. Det är sant att aggressiv fanatism alltjämt kan förekomma gentemot oliktänkande, inbördeskrigets
Colombia har gett de senaste exemplen härpå, men i stort sett finner principen om benhård religiös
exklusivism inte längre något allmännare gehör, inte ens när det gäller enklare och primitivare befolkningsskikt. Protestantiska IDISSIOnärer, ibland själva inte alltför toleranta, kan på de flesta håll verka
fritt. I Mexico får dock även protestanterna ibland känna av den lagstiftning som statens anti-katolicism utlöste. Protestantismen har i
Latinamerika sin naturliga förankring hos avkomlingar av nordeuropeiska immigranter. Endast i Brasilien utgör en protestantism av redan nationell karaktär en viktigare
faktor med drygt miljonen trosbekännare. Mer oroande än protestantismens hittills blygsamma framgångar borde emellertid, ur den katolska kyrkans synpunkt, den ständiga tillväxten av religiöst indifferenta te sig. Särskilt männen samt
medelklassbefolkningen i städerna
har alltmer avlägsnat sig också
från katolicismens yttre former.
Att extremt antikatolska åtgärder
kunnat genomdrivas i så katolska
länder som t. ex. Mexico förklaras
till stor del just av att det varit
kvinnor och enklare folk som
främst representerat kyrksamheten
och inte varit i stånd att påverka
den politiska händelseutvecklingen.
Rekryteringen av katolska präster
har på många häll ställt sig svår
och disproportionen mellan präster
och total befolkning är i Latinamerika nu närmast den motsatta mot
vad fallet var under kolonialtiden.
Mot varje prästvigd person svarar i
genomsnitt i sydarnerika 4-5 000
katoliker. Redan under kolonialtiden klagade prelaterna ofta över att
de infödda amerikanerna inte lämpade sig för prästkallet. Under kejsartiden var det i Brasilien så normalt att prästerna bröt mot celibatet att både biskoparna och staten
vädjade till påven att tillåta ett undantag vad kejsardömet beträffade.
Det är inte lätt för mannen att vara
allena under tropikernas sol ! Deras
bön var givetvis förgäves men karakteristiskt nog har en efemär,
pseudo-katolsk nationalkyrka under
detta sekel, ledd av en bannlyst biskop, just tillåtit sina präster att
gifta sig. Det är påtagligt att europeiska präster och munkar, på sistone även de nordamerikanska
Maryknoll-fäderna, under årens
lopp gjort en stor insats för att höja
det katolska prästerskapets i Latinamerika kvalitet, inte bara dess
kvantitet.
Sedan den berömda påvliga encyklikan från 1891, Rerum novarum, lagt grunden för en social reformpolitik i katolsk anda och den
latinamerikanska kyrkans ekonomiska intressen minskat eller i
varje fall förändrat karaktär, har
det inte längre alls varit så troligt
att storgodsägarna och andra mer
eller mindre bakåtsträvande, negativa samhällsfaktorer kunnat på-
räkna kyrkans stöd eller välsignelse. Vad påvestolens oresonliga
hållning i frågan om födelsekontroll beträffar utgör den ännu inte
något allvarligare dilemma för Latinamerikas del, eftersom där endast vissa områden i Västindien
liksom den lilla republiken El Salvador hittills kan betecknas som
427
direkt överbefolkade. I flera länder
har politiska rörelser av kristligtdemokratisk karaktär uppstått men
knappast ännu så länge spelat nå-
gon förstaplansrolL Emellertid
finns också anledning att förmoda
att en så reaktionär katolsk organisation som det hemlighetsfulla,
från Spanien stammande Opus Dei
fått fotfäste i en del latinamerikanska länder. Hur balansen än må
vara mellan den katolska inspirationen inom det reformistiska respektive det reaktionära politiska
lägret måste man nog konstatera att
kyrkligt inspirerad politik på sina
håll i Latinamerika fortsätter att
utgöra ett riskmoment. Påven Johannes XXIII:s kardinalutnämningar nyligen reflekterade på ett
intressant sätt den katolska kyrkans ansträngningar till expansion
på den nya grundval som katolicismens frikyrkastatus utgör i en så
stor del av Latinamerika. Redan
den första kardinal, som Latinamerika 1905 erhöll, representerade
f. ö. ett frikyrkoland, Brasilien. Nu
ansågs tiden vara inne för att begåva Mexico med en kardinal, vartill märkligt nog en utpräglat konservativ prelat utsågs. I Uruguay
utnämndes en annan kardinal vid
själva tidpunkten för det val som
där för första gången på generationer skulle föra ett mot kyrkan mera
välvilligt parti till makten.*
* Litteratur i ämnet finns tillgänglig på
Ibero-amerikanska biblioteket, Handelshögskolan, Sveavägen 65, Stockholm Va.