Vinterkrigets eftermäle

VINTERKRIGETs EFTERMÄLE
I DESSA dagar för nu tjugo år sedan
blev Finland på ett svekfullt och
oprovocerat sätt överfallet av Sovjetunionen. Det är knappast för
mycket sagt, att de hundra dagarnas vinterkrig betydde en utrikespolitisk och försvarspolitisk väckelse för vårt folk. De ryska bomberna över Helsingfors den 30 november 1939 krossade alla varmt
omhuldade illusioner att Norden
skulle kunna leva neutralt och
fredligt utanför världsbranden. Vinterkriget utlöste en storm av hänförelse för vårt tappert kämpande
broderfolk. Finlandshjälpen växte
fram som en spontan folkrörelse,
och från nästan alla politiska läger
gick frivilliga ut i kriget. Men Finlandsfrågan blev också en samvetssak för många, och det kändes som
en förödmjukelse för dem, när regeringen i februari 1940 offentliggjorde sitt beslut att inte sända nå-
gon aktiv militär hjälp över Bottenhavet. Under denna känslornättade
tid växte det fram ett medvetande
om obrottslig nordisk solidaritet,
som under de följande krigsåren
ytterligare skulle fördjupas och aktiviseras.
Vinterkriget visade oss på nytt,
Av fil. dr ALF ÅBERG
att det folk som väljer att slåss för
sin frihet och sitt land i första hand
måste lita till sina egna resurser.
Först sedan det demonstrerat sin
förmåga att bjuda angriparen
motstånd kan det hoppas på hjälp
utifrån. Så blev vinterkrigets primära lärdom denna, att det i alla
samhällsklasser väckte en spontan
förståelse för att vårt land behövde
en stark försvarsberedskap.
Sedan mitten av 1930-talet hade
Finland medvetet orienterat sig
mot Norden och anslutit sig till den
skandinaviska neutralitetspolitiken.
Det förekom en viss diplomatisk
samverkan mellan de nordiska länderna, men så långt som till ett försvarsförbund hade man inte nått.
Mellan Sverige och Finland fördes
det med utrikesminister Rickard
Sandler som drivande kraft förhandlingar om Ålandsöarnas befästande. Som Erik Lönnroth visat i
sitt väldokumenterade arbete om
»Den svenska utrikespolitikens historia 1919-1939» (Norstedts, 1959),
var det fältmarskalken Gustaf
Mannerheim, som ursprungligen
år 1934 väckte debatten i Ålandsfrågan. Han ville befästa öarna för
att därigenom trygga transportvä-
garna mellan de båda rikena i händelse av krig. När Sandler år 1938
lade fram sin s. k. stockholmsplan
om ett gemensamt finskt-svenskt
försvar av öarna, var hans motiv
i första hand att säkra Finlands
neutralitet och nordiska orientering
vid en konflikt mellan Sovjetunionen och Tyskland. stockholmsplanen föll i maj 1939 på grund av
ryskt motstånd, och hela grunden
för planen rycktes totalt undan, när
den nazistiska och den kommunistiska stormakten den 23 augusti
1939 undertecknade sitt nonaggressionsfördrag i Moskva. Det enda
kvardröjande resultatet av förhandlingarna var de förhoppningar om
ett svenskt stöd i händelse av anfall, som Sandler genom sin Ålandspolitik kan ha väckt hos de finska
förhandlarna.
Den tysk-ryska Moskvapakten
fastställde vissa intressesfärer mellan de båda makterna. Tyskland avstod från varje strävan till inflytande i Finland, Estland, Lettland,
Litauen och Bessarabien. Pakten
innebar i realiteten att Sovjetunionen fick fria händer mot sina
grannstater vid Östersjön. Genom
att kalla hem tyskarna i de baltiska
småstaterna, bekräftade Hitler att
Sovjetunionen ämnade annektera
dessa dittills fria, demokratiska riken. Av Finland skulle Sovjetunionen enligt överenskommelsen kunna begära gränslandet fram till Viborg och vidare delar av Petsamoområdet Om Finland motsatte sig
dessa krav, skulle Sovjetunionen
457
ha tillstånd att tillägna sig dessa
områden med våld. För det fall
erövringarna sträcktes längre in i
Finland, skulle Tyskland vara berättigat att få kontroll över något
område i sydvästra delen av landet;
sannolikt avsågs därmed Ålandsöarna.
Den l september- nio dagar efter det Moskvapakten undertecknats – lät Hitler sina trupper
överfalla Polen. Samma dag utfärdade de nordiska staterna – bland
dem Finland – till innehållet likalydande neutralitetsförklaringar.
Finland hade till all lycka en regering med starkt parlamentariskt
underlag, främst bestående av agrarer och socialdemokrater. statsminister var Aimo Cajander och utrikesminister den rätt labile Eljas
Erkko. Regeringen hoppades trots
alla hotfulla tecken att hålla Finland utanför kriget. Den 17 september – samma dag som de ryska
trupperna ryckte in i östra Polen
för att annektera sin del av landet
– förklarade utrikeskommisarie
Molotov, att Sovjetunionen i fortsättningen ämnade fullfölja sin
neutralitetspolitik mot Finland.
Detta uttalande mottogs med stor
tillfredsställelse av den finländska
regeringen.
Men snart mörknade det över
vägen. I slutet av september och
början av oktober tvingades de baltiska staterna under hot om krig
att sluta s. k. ömsesidiga biståndspakter med Sovjetunionen, som fick
rätt att på deras områden upprätta
458
militära flottbaser, flygplatser och
garnisoner med ryska trupper.
Fördragen undertecknades, medan
starka ryska truppförband drogs
samman vid de baltiska staternas
gränser och stora grupper av ryska
bombplan gjorde demonstrativa inflygningar över deras områden.
Den 5 oktober kom turen till
Finland. Utrikeskommissarie Molotov inbjöd denna dag Finlands regering att sända utrikesminister
Erkko eller någon annan delegat
till Moskva »för underhandlingar
om konkreta politiska frågor». Till
regeringens fullmäktige utsågs då-
varande sändebudet i Stockholm
J. K. Paasikivi. I sina mycket givande minnesanteckningar- »President Paasikivis minnen» (Bonniers, 1958) -har Paasikivi berättat om de överläggningar som han
före Moskvaresan hade med fältmarskalk Mannerheim. Denne, som
var djupt bekymrad över utvecklingen, hade uppmanat honom att
slå in på en försiktig väg och undvika konflikt med Sovjetunionen.
Han såg pessimistiskt på möjligheterna vid ett eventuellt krig och
befarade att Finland skulle få ultimatum av samma slag som de baltiska småstaterna.
Den 11 oktober anlände Paasikivi
till Moskva, och tre dagar senare
mottog han av Stalin och Molotov
ett memorandum med de ryska synpunkterna. För att säkerställa Leningrads trygghet framställde Sovjetunionen en rad krav på finländsid territorium: gränsen på
Karelska näset skulle »i någon
mån» förskjutas mot norr och
nordväst, gränsbefästningarna på
näset skulle slopas, och utöarna i
östra delen av Finska viken, inklusive Hogland, skulle definitivt avstås. Som kompensation erbjöds
Finland ett ödemarksområde i östkarelen. Dessutom önskade Sovjetunionen på 30 år arrendera Hangö
med kringliggande skärgård som
militär stödjepunkt och ankarplats.
Två gånger begav sig Paasikivi till
Helsingfors för att konferera med
sin regering. Andra gången återvände han till Moskva i sällskap
med finansministern Väinö Tanner, som deltog i slutförhandlingarna. Samarbetet mellan de båda
männen tycks ha varit gott.
Den finländska regeringen var
villig att avstå vissa öar i Finska viken, dock inte Hogland, samt ett
mindre gränsområde, men de övriga kraven avvisades såsom oförenliga med Finlands neutralitet.
Molotov förklarade sig villig att utbyta Hangö mot något annat område väster om Helsingfors, men
ungefär samtidigt (den 31 oktober)
offentliggjorde han de ryska kraven och förklarade att varje försök
att fälla avtalet skulle vålla Finland »stor skada». Finland vägrade
emellertid att avstå någon militärbas, och när ryssarna höll fast vid
sina krav, strandade förhandlingarna den 13 november.
I sina memoarer har Paasikivi
riktat en stark kritik mot sin regering för att den inte visade större
tillmötesgående mot ryssarna. Hans
strävan gick ut på att undvika konflikt, eftersom övermakten var för
stor. Paasikivi menar, att man genom eftergifter skulle ha nått en
överenskommelse med Sovjetunionen och därigenom undvikit kriget. Gentemot detta resonemang har
Hornborg med skärpa opponerat
sig i sitt arbete ~Det fria Finland
1917-195h (Norstedts, 1957). Ännu
när förhandlingarna bröts, hade
ryssarna inte framfört något ultimatum utan endast förslag, säger
han. Då förhållandet mellan de
båda länderna var reglerat genom
ett flertal fördrag med internationell giltighet, som förutsatte fredlig
lösning av konflikter, var det fullt
begripligt att Finlands ledande politiker inte ansåg sig ha skäl att
räkna med ett omedelbart förestå-
ende krig. Till detta kommer en
annan synpunkt, som Hornborg
också förfäktar. För en småstat är
det farligt att falla undan, eftersom
eftergifter lätt frammanar nya krav
och bryter den psykiska motståndskraften. Regeringens ståndpunkt
var därför den enda försvarliga.
Sedan förhandlingarna avbrutits,
handlade Sovjetunionen raskt. Den
26 november överlämnade Molotov
en not till Finlands sändebud i
Moskva, i vilken han klagade över
att ryska trupper beskjutits med
artilleri vid Mainila by på Karelska
näset. Finlands regering förnekade
uppgifterna och föreslog en opartisk undersökning, men förslaget
lämnades utan beaktande. Den 28
459
november uppsade Sovjetunionen
den gällande icke-angreppspakten.
Följande dag bröt den de diplomatiska förbindelserna med Finland,
och den 30 november gick den röda
armen utan krigsförklaring till anfall längs hela gränsen.
Sovjetunionens avsikter mot Finland har aldrig blivit klarlagda,
men vissa fakta talar sitt tydliga
språk. Dagen efter krigsutbrottet
tillsatte Sovjetunionen för Finlands
räkning en marionettregering, som
fick sitt säte i det av ryssarna besatta Terijoki alldeles vid gränsen.
Den gamla revolutionären O. V.
Kuusinen blev chef för denna Nordens första Quislingregering, som
länge blev ett hinder för alla fredsunderhandlingar, eftersom Sovjetunionen inte ville erkänna någon
annan statlig finländsk myndighet.
Planen hade av allt att döma varit
länge och omsorgsfullt förberedd.
Den till Sverige avvikne sekreteraren i Finlands kommunistiska parti
Arvo Toominen uppger i sina minnen, att han redan den 13 november
fick befallning av Kominterns sekreterare Dirnitrov att ofördröjligen
bege sig till Moskva – av ordalagen
att döma för att delta i regeringsbildandet. Trots upprepade order
avreste han dock inte. För de flesta
finländare stod det klart, att Sovjetunionen hoppades på en röd resning i Finland för att snabbt kunna
annektera och bolsjevisera landet
efter samma mönster som sedan
med sådan framgång skulle tillämpas i de olyckliga baltiska småsta- 460
terna. Själve Paasikivi antecknade
i sin dagbok att »i Kuusinen-regeringens skugga sökte Sovjetunionen
erövra Finland och underlägga det
sitt välde».
De ryska förhoppningarna om
en kommunistisk resning i Finland
kom dock helt på skam. Befolkningen slöt i stort sett enigt upp
kring sin lagliga regering. Denna
ombildades vid krigsutbrottet med
Ryti som statsminister och Tanner
som utrikesminister. Paasikivi,
som tillhörde samlingspartiet, togs
med i regeringen som opolitisk
fackminister utan portfölj.
I likhet med de övriga nordiska
länderna hade Finland tidigare försummat sin försvarsberedskap. Nu
vid krigsutbrottet saknade man
pansarvärnsvapen och luftvärnsartilleri. De inkallade reservisterna,
som bildade huvuddelen av armen,
måste till stor del rycka in i civila
kläder. Det var inte bara i manskap
som den ryska överlägsenheten var
kolossal. Som Hornborg påpekar
gällde detta också beväpningen: en
rysk division hade 126 artilleripjä-
ser mot 54 på en finsk division,
238 kulsprutor mot 116, 40-50
stridsvagnar mot inga. Den mycket
omskrivna Mannerheimlinjen var
inte någon modern fästningslinje
utan bestod huvudsakligen av improviserade fältbefästningar. En
del av de värnpliktiga hade inte
fått någon utbildning. I krigets
öppningsskede stod 12 finska divisioner under sin överbefälhavare
mot omkring 50 ryska.
-~
Det är tydligt att Sovjetregeringen underskattade sin motståndare
till en början. Det lilla ensamma
landet i norr hade visserligen vägrat att böja sig för de ryska kraven,
men man räknade med att de röda
armeavdelningarna med hjälp av
kommunistiskt mullvadsarbete lätt
skulle tränga fram mot landets
centra och avsluta kriget på några
veckor. Men »den röda armens generalproV» utföll ganska illa. Den
finska terrängen och taktiken ledde
till att kriget i stor utsträckning utvecklade sig till en serie ödemarksstrider, där ryssarna inte kunde utveckla sin styrka. Medan finnarna
hejdade den ryska offensiven framför Mannerheimlinjen, slog de i
rörliga strider i gränsområdena de
framryckande ryska divisionerna.
ödemarken, mörkret och snön kan
endast delvis förklara de finska
undret – ytterst bottnade det i en
skicklig befälskår och ett utmärkt
soldatmateriaL Man slogs offensivt,
envist och beslutsamt. överstelöjtnant B. G. Geijer, som blivit vinterkrigets svenske historiker, citerar i
sin intressanta utredning om segern
vid Tolvajärvi (i »Aktuellt och historiskt», Hörsta, 1956) ett typiskt
uttalande av den finländske segerherren: »Den enda räddningen i
detta, liksom i alla oklara och
hopplösa lägen, var och är ett kraftfullt anfall på den närmaste fienden för att höja andan bland manskapet och få ett grepp om situationen.»
Medan de hårda striderna pågick
längs hela fronten, tog regeringen
itu med att anskaffa vapen, ammunition och annan utrustning från
utlandet. Hela världspressen följde
Finlands ensamma kamp med sympati och beundran, men mest spontan var folkstämningen i Sverige.
Det var också härifrån som Finland
fick huvuddelen av sin moderna utrustning. Under kriget överlämnade
Sverige inemot 85 000 gevär, 600
kulsprutor, 300 kanoner och mängder av ammunition förutom krigsviktiga varor och gåvor i riklig
mängd. Sverige ställde också upp
en frivilligkår, som enligt överstelöjtnant Börje Furtenbachs utredning (i »Aktuellt och historiskt»,
Hörsta, 1958) räknade inalles 8 260
svenskar, varav 460 yrkesmilitärer
och över tusen man militär reservpersonal. Den hann dock först i
krigets slutskede – och då endast
delvis – insättas i det nordligaste
avsnittet av fronten.
Den finländska regeringen gjorde
också stora ansträngningar för att
vinna aktiva bundsförvanter. Redan under de nordiska statschefernas möte i Stockholm den 18-19
oktober 1939 hade statsminister
Per Albin Hansson meddelat utrikesminister Erkko, att Finland inte
kunde påräkna något aktivt militärt stöd från Sverige. I början av
februari 1940, när en ny rysk offensiv redan var under full utveckling
mot de fåtaliga och dödströtta försvararna på Karelska näset, gjorde
statsminister Tanner en ny framstöt i Stockholm om möjligheterna
461
att få reguljära hjälptrupper från
Sverige. Vid ett sammanträffande
på Kanslihuset den 13 februari med
statsminister Hansson, utrikesminister Christian Giinther och försvarsminister Per Edvin Sköld fick
han besked om att regeringen inte
kunde medge att svenska militära
förband överfördes till Finland.
Enligt vad Tanner berättar i sina
minnen (»Finlands väg 1939-1940»,
Bonniers, 1950) hade statsministern
framhållit, att om Sverige företog
en intervention i Finland, skulle
västmakterna avbryta förbindelserna med Sovjetunionen och Tyskland skulle anfalla de nordiska länderna.
Sista dagen av Tanners besök i
Stockholm fick ett dramatiskt förlopp. Den 16 februari innehöll det
Flyg-socialistiska partiets organ
Folkets Dagblad en notis om Tanners besök i Stockholm och om Per
Albin Hanssons negativa svar. En
medlem av den finländska regeringen blev under kriget med orätt
beskylld för att ha varit källan till
denna notis. Enligt vad överste
K. A. Bratt berättar i sina minnen
(»l krigarens lovliga avsikb,Hökerbergs, 1952) var det i själva verket
han som lämnade uppgiften. Denna
hade han i sin tur erhållit genom
en indiskretion av den Finlandsaktivistiske tjänsteförrättande generalstabschefen, generalmajor Axel
Rappe d. y. Notisen utlöste en politisk aktion. Samma dag utfärdade
nämligen statsminister Hansson på
regeringens vägnar en kommu- 462
nike, som snäva ordalag meddelade att regeringen avslagit Tanners hemställan. Kornrnuniken
ledde i sin tur till den s. k. februarikrisen 1940, vars förlopp utretts av
docent Olle Nyman (i »Statsvetenskaplig Tidskrift» 1953).
Den svenska regeringens korumunike blev ogynnsamt mottagen i
Finland. Mannerheirn hävdar så-
lunda i sina »Minnen» (II. Norstedts, 1952), att den försvårade
möjligheterna att uppnå en dräglig
fred. Också i Sverige väckte kornrnuniken stark kritik. Man klagade
över att den var snävt och kyligt
formulerad och att den inte gav uttryck åt regeringens positiva vilja
att främja frivilligrörelsen för Finlands sak. Den samvetsnöd, som
många erfor inför broderlandets
öde, kändes ännu bittrare inför regeringsdeklarationens negativa innehåll. statsminister Hansson hade
själv utformat kornrnuniken, som
vittnade om hans okänslighet inför
Finlandsopinionen och hans bristande förståelse för alla frågor som
låg utanför det inrikespolitiska planet. En förtroendekris mot honom
personligen var av presskommentarerna att döma under uppsegling.
I detta upprörda läge ingrep
kung Gustaf V genom ett uttalande
vid extra konselj den 19 februari.
Han talade om hur han med största
beundran följt broderlandet Finlands hjältemodiga kamp mot övermakten, och hur Sverige från början genom frivilliga och på mångfaldigt annat sätt sökt hjälpa detta
land. Med sorg i hjärtat hade han
dock efter moget övervägande kommit till den uppfattningen att Sverige icke borde göra någon militär
intervention i Finland. Om så
skedde, skulle Sverige nämligen
löpa de största risker att bli indraget i stormaktskriget och skulle då
icke heller bli i stånd att ge Finland
det bistånd, som det så väl behövde
och som vi även i fortsättningen
var beredda att ge med varmaste
hand.
Som Olle Nyman visat, tillkom
denna kungens diktamen fullt frivilligt och var inte inspirerad från
någon av ministärens medlemmar.
Den fick ornedelbart en gynnsam
verkan på opinionen. Förtroendekrisen avvärjdes. Kungen hade
sagt, vad ett nästan enhälligt folk
tänkte och kände. I sak var den
emellertid lika avvisande som regeringskornrnuniken. Tanner konstaterar också med bitterhet, att
kungens diktamen kunde mildra
men inte upphäva verkan av den
förra utan tvärtorn utgjorde en bekräftelse på den.
Tanner ansåg att Sverige i detta
läge hellre hade bort tiga för att
inte förvärra Finlands ställning,
men den svenska utrikesledningen
önskade med denna förklaring
rensa luften och göra slut på falska
förhoppningar, som bara fördröjde
och försämrade freden. Den 25 januari hade utrikesminister Giinther genom Sovjetunionens sändebud i Stockholrn, madame Kollontaj, erbjudit Sveriges medling i
striden. Han fick till svar att Sovjetunionen i princip var beredd att
förhandla med regeringen Ryti;
svaret innebar att Terijokiregeringen hade fallit.
Fredsförhandlingarna kunde börja, samtidigt som den ryska offensiven på näset rullade framåt. Den
11 februari bröt ryssarna genom
fronten vid Summa, och anfallen
koncentrerades mot nyckelfästningen Viborg. Vid slutet av februari var det finska försvarssystemet
desorganiserat, men motståndet
hölls uppe, trots att försvararna
drog sig tillbaka, Viborg stannade i
finsk hand.
I krigets slutskede kom ett erbjudande om hjälp från västmakterna, vilket fördröjde freden. Det
var den mångomtalade expeditionskår, som man börjat sätta upp i
Frankrike i början av mars och
som Storbritannien beslöt att stödja. Enligt planen skulle 50 000 frivilliga landstiga i fyra norska hamnar den 20 mars. Planen föll i
första hand på att Sverige och
Norge vägrade att medge transitering av trupperna. Denna vägran
framkallade bittra kommentarer i
Finland, men var helt i linje med
de båda regeringarnas politik. Planen var dessutom orealistisk, trupperna var dåligt utbildade och
hjälpen skulle under alla omständigheter ha kommit för sent.
Den 7 mars begav sig Ryti och
463
Paasikivi till Moskva för att diskutera fredsvillkoren, och den 12
mars fick de regeringens fullmakt
att underteckna dem. Freden, som
blev officiell den 13 mars, var fruktansvärt hård. Sydöstra Finland
med Viborg, Kexholm och Sordavala måste avträdas liksom fem öar
i Finska viken och ett stort ödemarksområde längs gränsen. Hangö
skulle dessutom utarrenderas som
militärbas till Sovjetunionen på 30
år.
Finland hade kämpat färdigt.
Ammunitionen var i det närmaste
slut, och inga reserver fanns att
tillgå. Förlusterna var oerhörda:
67 000 fallna och sårade av den
kvarts miljon man som stått vid
gränsen. Ryssarna hade förlorat
omkring 250 000 i döda och sårade.
Bättre än Hornborg kan ingen sammanfatta detta exempellösa vinterkrig: »Den 30 november 1939
kunde ingen statsman ha bjudit
Finland annat än undergång med
ära. Något annat alternativ tycktes
inte tänkbart. Utan att darra på
handen tog Finland emot sin lott.
Och landet räddade livet, mot all
sannolikhet och allt förnuft. Därför var vinterkriget, trots det tunga
offer det bragte, i högre bemärkelse
för Finland ett segerrikt krig.»
Kriget var slut, men dess verkningar skulle leva kvar, och den
bittra freden skulle finna utlopp i
nya förhoppningar och nya strider.