Etik och kärnvapen

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
ETIK OCH KÄRNVAPEN
»SKALL VI DÅ lugnt acceptera att
barn som nu föds en gång får leukemi på grund av de smutsiga
bombproven över Novaja Zemlja
hösten 1958? Skall vi tacksamt
motse att våra barnbarn eller barnbarnsbarn får blödarsjuka eller
idioti som följd av 50-talets vätebombsprov på olika delar av jordklotet.» Så undrar professor Åke
Gustafsson i den nyligen utgivna
skriften Nejf till svenska atomvapen. Det egendomligaste med
frågeställningen är kanske inte
den enkla dumheten i dess förra
del: vad vill hr Gustafsson egentligen att vi skall göra mot effekterna av något som olyckligtvis
ägde rum 1958? Känner han till
något botemedel, så bör han tala
om det i stället för att hitta på
kvickheter. Egendomligare är trots
allt den sällsamma vulgariteten i
tilltaget att använda ett ämne som
detta till clownerier. Det är en
glädje att oreserverat kunna erkänna, att hr Gustafssons mentalitet och stilvilja inte i övrigt präglar den skrift där han medverkar.
Boken är avsedd att utgöra en
Av fil. lic. LEIF CARLSSON
Nog bör man göra sig mödan att begrunda
dylika frågor.
Richard Sand/u.
replik på den tidigare av Per Edvin
Sköld m. fl. utgivna »Svenska
atomvapen?». I förordet yrkar redaktören, fru Inga Thorsson, på en
mindre arrogant och mindre aggressiv debatt: »Känslorna är engagerade på ömse håll och försöken till
realistisk bedömning finns på
bägge sidor. Om detta borde vi
kunna vara eniga.» Bortsett från
hr Gustafsson iakttaga också alla
medarbetarna i boken en angenämt
korrekt och balanserad ton.
Suaviter in modo skriver efter
sin charmfulla vana givetvis Ernst
Wigforss. För den som med tanke
på Wigforss’ personlighet och tidigare författarskap väntat sig att nu
verkligen finna en intressant och
djupgående analys av problemen
är den föreliggande uppsatsen dock
en besvikelse. Genomgående gäller,
att Wigforss gjort saken för lätt för
sig. När han polemiserar mot den
uppfattningen att atomvapen skulle
innebära en militär fördel för vårt
land väljer han inte någon faktiskt
förekommande utformning av
denna åsikt, i varje fall inte någon
som han klart utpekar. Nära till
hands låge väl att rikta kritiken
mot t. ex. överbefälhavaren eller
herrarna Sköld. Wigforss föredrar
att diskutera mot en konstruerad
motståndare. Dennes tänkande
sammanfattas så: »Man har från
militär sida konstruerat ett krigsläge, där öst och väst skulle utkämpa en tvekamp på svenskt område, och där angriparen skulle
nöja sig med att använda just så-
dana vapen som det föreslås att vi
skulle skaffa oss men inga starkare» (s. 26). Har man från militär sida verkligen tänkt sig en så
exakt och chevaleresk proportionalitet vittnar det förvisso om en
föga realistisk bedömning. Till dess
att Wigforss gör läsaren den tjänsten att belägga den uppseendeväckande tanken, torde det inte
kunna undgås att formuleringen
kommer att anses belastande snarare för honom själv än för militärledningen.
En viktig punkt i den föreliggande boken utgör föreställningen
att Sverige skulle ha möjligheter
att påverka andra länders ställningstagande till atomvapnen. En
del av författarna gör vissa försök
att motivera denna uppfattning.
Wigforss väljer det enklare förfaringssättet att bara påstå utan bevis. »Vi kan hjälpa till att motverka spridningen av atomvapen
genom att själva vägra att skaffa
dem» (s. 27). Det är svårt att tro
att en skribent som Wigforss avsett att meddela endast den självklarheten, att om Sverige inte skaf- 465
far sig atomvapen, så skaffar sig
inte Sverige atomvapen. Rimligen
menar han, att det finns något
eller några andra länder, som vid
bedömningen av sitt eget atomvapenproblem kommer att avgö-
rande påverkas av oss. Vilket är
egentligen detta land som skulle
lyssna till rösten från Stockholm?
Intressantare är då landshövding
Sandlers tanke, att Sveriges handlingsfrihet – varmed han förstår
att varken säga ja eller nej –
skulle kunna fungera som en varningssignal om att klubbens tillökning står för dörren: »Effekten av
en dylik varningssignal på de storas bemödanden att komma överens i avtalsform är naturligtvis
inte stor, i vart fall oviss. I ett avseende saknar det troligen icke all
betydelse. Det kan för de tre stora
bidra till att aktualisera perspektivet att, förutom Sverige, även ett
antal andra stater kan ha eller
snart få betingelser att starta försök till kärnvapenutrustning» (s.
99). I förbigående bör understrykas, att om hr Sandler verkligen
tror på att en sådan varning har
något värde, måste han tydligen
ogilla den av etiska skäl bestämda
ovillkorliga nejsägarattityden. Men
hur ligger det egentligen till?
Frankrike har av allt att döma redan hunnit mycket långt med sitt
atomvapen – det har antytts att
prov skulle kunna ske redan inom
några månader. Vad värre är: mycket tyder på att även KommunistKina inom en relativt snar framtid
——————-
466
kommer att disponera atomvapen
av egen tillverkning. Tror någon
på allvar att dessa makter komma
att falla undan för påtryckningar
från de tre nuvarande atommakterna? Hr Sandler meddelar, att
»de tre nuvarande atommakterna
ingalunda med jämnmod skulle se
en förstärkning av klubben». Men
detta missnöje har ju faktiskt inte
kunnat hejda Paris eller Peking.
Varför skulle då Sveriges hållning
kunna påverka dem?
Principiellt viktigast av bidragen
är Barbro Alvings artikel »Atombomben och samvetet». För henne
är den moraliska bedömningen den
avgörande. »Man kan inte ’frånse’
det moraliska. Den mänskliga
djupdimensionen, vår egen moraliska situation, är det fundamentala sakinnehållet i denna fråga»
(s. 62).
Fru Alving hävdar, att atomvapnen, tvärt emot vad som ofta på-
stås, innebära något principiellt
nytt ur moralisk synpunkt i förhållande till konventionella vapen.
Strålningsskadeverkningarna spela
enligt hennes uppfattning en så
central roll, att godtagandet av
kärnvapen och därmed kärnvapenprov innebär att anamma en helt
ny etik. Inte endast kärnvapenkrig
– redan prov med kärnvapen äro
principiellt förkastliga. Det spelar
för henne ingen roll om det är
flera eller färre som skadas av
proven: »För oss måste vissheten
räcka att så sker med några. Att
vi för första gången i historien laborerar med vapen som kostar liv
redan under experimenten. Därmed har den principen knäsatts,
att våra liv a priori är mera värda
än deras.»
Gentemot ett sådant resonemang
-som är omöjligt att angripa med
rationella argument i den mån det
helt enkelt uttrycker en fundamental känsloinställning – brukar
ofta anföras, att all teknisk utveckling kräver liv och skador. Fru Alving avvisar tanken genom att diskutera en tänkt jämförelse med
motortävlingarna: »En motortävling förutsätter inte och behöver
inte medföra att några åskådare
ska mejas ner för att framtida bilköpare ska åka snabbare och säkrare. Om så sker är det en olyckshändelse. När människor dör i blodcancer efter kärnvapenprov, när
gener skadas, har det skett genom
ett medvetet handlande från andra
som såg sina liv viktigare.»
Med all aktning måste man invända, att detta också innebär att
göra saken för lätt för sig. Det hela
kommer möjligen i ett annat läge
om fru Alving i stället betraktar
det långt viktigare fallet – den
vanliga motortrafiken. Den kräver
obestridligen ett tusental liv om
året bara i vårt land. Genom att
fortsätta med och utvidga trafiken
ha vi obestridligen godtagit detta
offer även om det inte hör till god
ton att erkänna det. Man kan göra
åtskilligt ifråga om skydd och sä-
kerhetsföreskrifter bilisterna
och bland dem fru Alving måste
dock veta att deras framfart enligt
all rimlig beräkning faktiskt kommer att kräva ungefär lika många
liv nästa år. Ingen ifrågasätter, att
vi skulle avstå från bilismens nytta,
nöje och komfort för den sakens
skull. Eller gör fru Alving möjligen
det? När människor lemlästats i
trafiken har det utan tvivel skett
»genom ett medvetet handlande»
– men lika litet som i fråga om
vapenprov, som givetvis utföras för
att vinna vissa forskningsresultat,
inte för att skada tusentals okända
människor bl. a. i det egna landet,
har handlandet medvetet siktat till
framkallandet av skadan. Däremot
har skadevolymen ansetts vara ett
rimligt pris för de fördelar som det
medvetna handlandet anses medföra. Detta är cyniskt – men cynismen ligger i sakförhållandet,
inte i påpekandet av detsamma.
Särskilt bjärt visar sig problemet
om man väljer det närmast liggande fallet: den fredliga användningen av strålning. Fru Alving anser att man kan inringa det moraliska dilemmat i en fråga: »Får en
läkare offra hundra människoliv,
medvetet under experiment, om
han därmed vet sig kunna rädda
tusen liv. Vi vet alla svaret. Nej.»
Om fru Alving, som läst så mycket om atombombens fasor och
misstror alla som försöker »förminska» riskerna, tar del av professor Gustafssons artikel i samma
bok, så kan hon inhämta att »sett
från humangenetisk synpunkt kan
ingen strålning betraktas som ofar- 467
lig. Varje stråldos, som träffar
könskörtlarna, åstadkommer i proportion till dosens styrka genetiska
förändringar, med vissa risker för
våra efterkommande. Detta måste
betraktas som ett faktum» (s. 43).
Om man som fru Alving anser, att
man inte »för den goda sakens
skull» får riskera människors liv
genom atomvapenprov ens för att
försvara hela vår kultur och vår
frihet, och om hon verkligen håller
fast vid sitt lidelsefulla avvisande
av varje kvantitativt resonemang
på denna punkt – då förblir det
ofattbart att hon kan acceptera
någon som helst användning av
strålning för t. ex. medicinska ändamål. Är det inte i det fallet extremt tydligt att det gäller att för
ett människoliv riskera kanske en
mängd andra, ännu ofödda?
Fru Alving har rätt i att problemet djupast sett är moraliskt. Den
motpropaganda som antyder att
frågan överhuvud inte bör bedö-
mas ur etisk synpunkt är verkligen
korttänkt – milt uttryckt. Resultatet av hennes egen etiska prövning
har blivit klart negativt till atomvapen. Denna samvetsövertygelse
är respektabel. Att den framstår
som nästan bisarr i sin inkonsekvens gör den i och för sig inte
mindre aktningsvärd, möjligen visar det, att frågan inte är så fyrkantigt enkel ur etisk synpunkt
som fru Alving vill få oss att tro.
Möjligen visar också själva in,konsekvensen, den påfallande skyggheten att se i ögonen det allmänna
468
etiska problemet hur långt man
har rätt att riskera att skada andra
människors liv, att motivationen
för det häftiga ställningstagandet
mot atomvapen kan vara något
mera komplicerad än nejsägarna
själva vilja antyda.
De moraliska svårigheterna äro
självfallet väsentliga även för dem
som säga ja till svenska atomvapen. :.Man vågar alltså förutsätta,
att det för de flesta behövs tydliga
och sannolika skäl, om de skall
kunna övervinna sina känslomässiga hämningar mot bruket av
atomvapen», skriver hr Wigforss
(s. 17). Detta är endast alltför
sant. Den avgörande skillnaden
ligger ju däruti, att jasägarna mena, att redan bruket av vapen överhuvud, varje form av dödande och
lemlästande för försvarets skull,
reser utomordentligt allvarliga
etiska betänkligheter. Ofta med
oerhörd inre motvilja ha de flesta av
oss – liksom de flesta av motståndarna till atomvapnen! – kommit
fram till, att de etiska argument
som tala mot vapenbruk överhuvud trots allt måste väga lättare än
de likaledes etiska föreställningarna om ansvar för nästan och
samhället – och ofödda generationer! – som bjuda oss att till det
yttersta värja den fria livsform
som vi uppfatta som den enda
människovärdiga. Och har man
nödgats erkänna, att de vidrigheter
som anständigtvis omskrivas med
uttrycket »konventionellt försvan
– eldkastare, trampminor, napalm
– måste accepteras, som det mindre onda alternativet i en ond
värld, då kan man fortfarande inte
finna att nejsägarna till atomvapen
verkligen motiverat sitt påstående
om att principiellt något nytt har
kommit. Deras moraliska argument äro förvisso oerhört starka
– som argument mot krig överhuvud. Men man måste vara blaserad på ohyggligheter om man inte
vill se, att den etiska vägningen är
i hög grad påkallad redan långt under atomvapennivån. Har man där
tagit ställning på ett annat sätt än
pacifisterna – ett etiskt ställningstagande utan tvivel – så kan man,
fortfarande på samma etiska grunder, se sig tvungen att säga ja till
atomvapen. Så länge nejsägarna så
tydligt visa att de inte själva ta
sin »ovillkorliga» etiska uppfattning riktigt på allvar utan inskränlm sig till att använda den som tillhygge endast på ett speciellt område, har deras argument att det
gäller något principiellt nytt faktiskt inte den tyngd de själva tro
– hur ofta de än upprepa det.