Den nya omsättningsskatten

DEN NYA OMSÄTTNINGSSKATTEN
I EN ARTIKEL i föregående häfte har
direktör Uno Murray utförligt skildrat uppkomsten av den finansiella
krissituation, som just nu aktualiserats av regeringens förslag om
införandet av en ny omsättningsskatt i detaljhandeln m. m. I förberedelserna till denna aktualisering har ingått att visa svenska folket den förmenta ogenomförbarheten av tillräckliga besparingar
i statsbudgeten. Besparingsutredningen har tillika fått tjäna syftet
att framkalla oenighet i det borgerliga lägret om möjliga spararnråden. Det kan inte sägas annat än
att regeringen i första ronden haft
en icke obetydlig taktisk framgång.
Vi har, som Murray säger, »råkat
in i ett tvångsläge~, eller kanske
riktigare sagt manövrerats in däri.
Regeringen har inte varit sen att
handla, och förslaget till ny oms
ligger nu på riksdagens bord.
Sådant som läget utvecklat sig,
har tankegångarna på vissa håll i
näringslivet, enligt vad Murray
uppger, närmat sig uppfattningen,
att omsen kanske ändå borde accepteras för att undvika en underbalansering av driftsbudgeten. På
omskrivet håll är man nämligen
Av fil. dr HENRIK AKERLUND
rädd dels för att statens låneauspråk skall stänga kapitalmarknaden för näringslivet dels också för
kompensationskrav på lönesidan
m. m., vilka näringslivet icke
skulle orka med i nuvarande internationella konkurrensläge.
Till denna såvitt man kan förstå
korrekta kartläggning av situationen har Murray knutit några politiska bedömanden och skisserat
vissa framtidsperspektiv. Med hänsyn till att det fulla innehållet i
regeringspropositionen inte var
känt, när ovannämnda artikel nedskrevs, har det synts motiverat att
komplettera densamma med ytterligare några synpunkter. Dessa är
givetvis författarens egna, som
denne ensam svarar för.
Vad som nu förefaller vara en
trängande uppgift, särskilt med
tanke på osäkerheten i näringslivets ekonomisk-politiska bedömning och splittringen i det borgerliga lägret, är att åtminstone söka
ge en skiss till en framkomlig alternativ linje.
Vad alla här berörda parter därvid bör utgå från är utgifternas
centrala roll i sammanhanget.
Ännu för några år sedan var det
470
över huvud taget inte möjligt att
ens tala om statsutgifterna. I dag
går det, även om det ibland verkar
yrvaket.
Ingen har tydligare understrukit
utgifternas plats i bilden än just
meningsmotståndaren, hr Sträng
själv. Han säger i omspropositionen
s. 64 så här: »l detta sammanhang
vill jag också beröra den invändningen mot en omsättningsskatt, att
den skulle framkalla i stället för
motverka inflation. Jag åsyftar då
inte bara det enkla påpekandet,
som i och för sig är obestridligt, att
skatten i första omgången innebär
en prishöjning, alltså levnadskostnadsstegring. Den begränsning av
stegringen i allmänhetens realinkomster, som denna prishöjning innebär, har man emellertid bestämt
sig för i och med beslutet om de utgifter, som skatten skall täcka. Det
är därför nu endast frågan om sättet för att genomföra den.»
När man m. a. o. beslöt sig för utgifterna, beslöt man sig för att begränsa sin realinkomststegring genom prishöjning. Skatten är bara
ett sätt att genomföra denna. Det
låter sig sägas. Men den väsentliga
invändningen mot detta resonemang är bara den, att, när riksdagen beslöt utgifterna, fick den
aldrig på grundval av lika konkreta
förslag diskutera skattehöjningarna. Detta är icke en anmärkning,
som hänför sig enbart till vårriksdagen 1959. Det är ett utmärkande
drag för hela efterkrigstidens ekomimiska politik, att utgifterna beslutas före valen, skatterna genomdrivs efter. I realiteten ett och
samma beslut delas upp i två hälfter och presenteras på två skilda
tidpunkter. Resultatet kan inte förvåna.
Hr Strängs resonemang visar tydligt meningslösheten i att diskutera
en alternativ ekonomisk linje, om
inte denna skulle sätta statsutgifterna i centrum. I annat fall skulle
ju alternativet bara kunna gå ut på
andra skatteformer, t. ex. nya
punktskatter, höjda tullar, höjd direkt beskattning etc. eller större
upplåning. De som klarast ser detta
är kommunisterna, som applåderar
varje utgiftsökning och utifrån sina
utgångspunkter konsekvent yrkar
på höjda förmögenhets- och inkomstskatter etc. En borgerlig
samhällssyn däremot, som ändå
principiellt vill medge människorna
en inte alltför ringa ekonomisk frihetssfär och självbestämmanderätt,
måste uppmärksamma utgifterna.
Protester mot skatteförslagen, när
dessa kommer, får eljest en tråkig
bismak av kverulans.
Att i ett akut krisläge yrka på
besparingar för att undgå en obehaglig skatt är naturligtvis i och
för sig riktigt men ger intryck av en
viss hjälplöshet och ger ingen varaktigt hållbar grund för ett ekonomiskt alternativ. Ett sådant måste
även på längre sikt konsekvent och
beslutsamt hävda en utgiftspolitik,
som öppnar möjlighet till lägre
skatter och därefter är försiktig
med nya åtaganden. Härav följer,
att ett parti som högern inte, utan
att hemfalla till opportunism, kan
godta en engångsanpassning uppåt
av utgifterna= skatterna varje gång
majoriteten beslutat en sådan.
Men partiet kan bliva försatt i ett
tvångsläge, såsom nyss sagts, och
ha att formulera sin politik utifrån
detta. Det betyder således, att det
kan vara tvunget till temporära avsteg från sin linje. Det väsentliga
är blott, att det därvid är fråga om
något temporärt.
Med detta resonemang är det i
det nu aktuella läget, med av socialdemokraterna beslutade utgifter,
för högerns vidkommande endast
fråga om att klara av en utgiftspuckel i tiden. Partiet är oförhindrat, att, om det får politisk möjlighet
därtill, riva upp de socialdemokratiska utgiftsbeslut, som åberopas
som motiv för införandet av omsättningsskatten. Det har följaktligen i detta läge ingen anledning att
utforma sitt alternativ annorlunda
än som ett temporärt arrangemang
i avvaktan på att folket-suveränen
slutgiltigt avgör frågan om omsättningsskattens vara eller inte vara.
Det har genom besparingsutredningen och det i propositionen
framlagda materialet gjorts sannolikt, att det finns ett hål i statsfinanserna, som svårligen kan täppas omedelbart genom utgiftsbegränsningar. Utan s. k. inkomstförstärkning skattevägen måste i så
fall lånevägen anlitas. Det är den
enda möjligheten. Många hesiterar
säkerligen inför denna tanke, och
32- 593448 Svensk Tidskrift H. 9 1959
471
det på mycket goda grunder. Det
är nämligen en stor risk förenad
därmed. Risken är den, att, om det
skulle lyckas att låna upp erforderliga belopp, skulle all disciplin i
fråga om utgifterna litet längre
fram vara bortblåst. Den risken är
uppenbar med socialdemokraterna
vid makten. För dem är det sak
samma – lån eller skatter – utgiftsexpansionen kommer att fortsätta. Men som ett alternativ till
den socialistiska politiken är det
nödvändigt på grund av utgiftssituationen att taga risken. Det är
hos de borgerligt sinnade människorna det i sista hand ligger att
göra klart för sig, om de även på
längre sikt vill visa den erforderliga disciplinen. Är de beredda därtill, behöver risken inte vara stor.
Utgiftspuckeln kan då klaras.
Näringslivet tvekar inför lånetanken med hänsyn till sina egna
lånebehov. Dess farhågor förefaller
dock överdrivna. För det första
skulle det vara fråga om en strängt
temporär ökning av statsupplå-
ningen. För det andra saknar nä-
ringslivet inte rörelsefrihet av brist
på kapital i nuläget. I varje fall inte
de större företagen. Insättarbehållningarna i affärsbankerna har t. ex.
bara på ett enda år gått upp med
2,5 a 3 miljarder kronor. Det är de
små företagen, som kan ha svårt
med kapitalet. Men det är också de,
som kommer att få svårast med
omsättningsskatten.
Ett bestämt villkor för att anlita
lånevägen måste vara omläggning
472
av den nuvarande statsskuldförvaltningen efter moderna riktlinjer,
såsom dessa tillämpas i andra länder, främst i Förenta staterna. Problemet med stor statsupplåning och
stora statsskulder är inte unikt för
vårt land. Det finns i ännu högre
grad på andra håll. En konstruktiv
penningpolitik syftande till att
skapa marknader för statens och
andras penninglån är just det man
gått in för i dessa länder, medan
man här i vårt land absolut inte
insett betydelsen av marknader,
där hundratusentals investerare
kan köpa och sälja statspapper
m. m. och behålla dem efter eget
skön. Och det är ju det sistnämnda,
som är det viktiga, att få investerarna att behålla obligationerna.
Omläggning påfordras också av
den likviditetsreglerande kreditpolitiken, som stelnat i formerna, liksom nuvarande amatörmässigt bedrivna räntepolitik.
Det är mycket förståeligt, om lä-
saren nu skulle fråga, om en politik av detta slag verkligen skulle
gå. Svaret till detta är blott, att det
är på detta sätt politiken drivs i
nyssnämnda länder, och där går
det- kanske inte alltid gnisselfritt
men i alla fall med betydande
framgång. Tekniskt är detta upplåningsproblem på intet sätt olösligt. Det går att bemästra över en
rimlig tidsperiod.
Låt vara att det går tekniskt,
men går det också politiskt? Svaret
får bli, att det alltid är så, när det
gäller en oppositionspolitik, att den
måste formuleras utifrån antagandet, att politiska förutsättningar
kan skapas. Man måste också arbeta
för att skapa dem. I detta arbete
fordras obetingat ett betydande
mått av tro på de egna ideernas
bärkraft. Tvivlet – uttalat eller
outtalat – är det värsta hindret för
ett effektivt politiskt arbete. Att få
nej av sina meningsmotståndare är
däremot bara en sporre till nya
krafttag. Det behövs alltså även en
alternativ politisk handlingslinje.
Hur en skiss till en sådan skulle
kunna se ut just nu, skall därför
beröras.
Det får än en gång erinras om
och betonas, att oppositionen på
gammalt känt maner blivit inmallövrerad i ett tvångsläge. Regeringskris ligger vidare inom möjlighetens ram, och denna möjlighet har
antytts från regeringens sida. Således har även socialdemokraterna
hamnat i ett tvångsläge. Det kan då
synas rimligt att söka utvägar ut
ur detta, och härför återstår endast
att vända sig till folket. Omsen
skulle alltså underställas folket i
allmän folkomröstning. En plädering härför skulle kunna lyda så
här:
Folket har i val efter val fått sig
presenterat löften om penningbidrag och favörer av alla de slag och
helt naturligt tackat ja. Det har heller aldrig blivit tillfrågat, om det
velat betala härför utan förespeglats, att alltid någon annan skulle
stå för kostnaderna utan redovisning för vem denne andre var. Det
har emellertid nu sagts från regeringens sida, att utgifter och skatter egentligen endast är två sidor
av samma sak. Varför då inte också
fråga folket om betalningen?
I pensionfrågan tillfrågades folket t. o. m. två gånger, i en folkomröstning och i ett extraval, och kostnadsfrågan fick en mycket undanskymd plats i diskussionen. Förslaget om ny oms åter är det hittills
största skattekravet i fredstid i
vårt land, och det rör sig om vä-
sentligt större belopp än kostnaderna för tilläggspensioneringen.
Därtill kommer, att skatten kan bli
inkörsport till nya stora skatteuttag och har därför principiell betydelse. Det rör sig i detta fall
m. a. o. om en fråga av tillräcklig
vikt för en folkomröstning.
Det har ibland gjorts gällande,
att finansiella frågor lämpligen inte
bör göras till föremål för folkomröstning av hänsyn till folkets på-
stådda oförmåga att förstå dem.
Detta torde dock vara en grov underskattning av folket. Svenska folket är inte så dumt, som politikerna
tror. Schweizarna, världens finansiellt kanske klokaste folk, röstar
om finansfrågor varje år som den
naturligaste sak i världen. Vi i vårt
land behöver säkerligen inte vara
sämre. En modern tid, som skaffat
sig sådana tekniskt fullkomnade
resurser som vår, borde också
kunna använda sig av moderna medel för att utan större omständigheter och tidsutdräkt skapa snabbkontakt mellan regering och folk i
473
en viktig fråga i en trängd situation. Det är ju dessutom en fråga,
som angår alla och envar, därför
att alla träffas av omsättningsskatten mer eller mindre.
Vad skulle vara att säga om resultatet av en eventuell folkomröstning? Svaret är väl det, att skulle
det bli ett ja till skatten, vore det
för oppositionen endast att acceptera. Bleve det ett nej, måste andra
utvägar sökas till lösning av den
statsfinansiella krisen, och sådana
finns. I bägge fallen komme frågan
om omsen att bli direkt avgjord
och kunna avföras från dagordningen.
En riksdagsbehandling löper däremot stora risker att framkalla en
utdragen kris utan att klara statsfinanserna. Om omsen fälls, blir
det kanske regeringskris eller expeditionsministär utan möjlighet
att handla eller nyval och därefter
val igen 1960 på hösten. Vinner socialdemokraterna valen, återkommer omsförslaget, och omsen blir
efter myckna födslovåndor genomförd. Går omsen igenom i riksdagen
nu och socialdemokraterna vinner
valet 1960, är frågan avgjord. Det
är på detta de satsar, men med
fruktansvärt dåliga odds. Men förlorar de valet 1960, ligger bollen
hos den borgerliga oppositionen.
Kan denna då stillatigande behålla
omsen trots folkviljans utslag, när
valet kanske vunnits på frågan om
besparingar och lägre skatter? Att
omsen är avskydd inom stora delar
av borgerligheten, är säkert.
474
Spekulationerna kring detta ämne
kan naturligtvis drivas längre, men
de är av ringa intresse. Ett är dock
säkert, att perspektiven är olustiga
– för socialdemokraterna genom
att omsen kan spela över majoriteten i de gemensamma voteringarna till de borgerliga – och för de
horgerliga genom att de kan tvingas
överta en oms, som de inte vill ha
och ändå få svårt att avskaffa den
i ett statsfinansiellt krisläge. Olustiga är också utsikterna till en utdragen kris, som endast kan vara
till gagn för kommunisternas undermineringsarbete. Deras hittills
framförda proposer visar, att de
tänker vara med och driva spelet.