Från uppsats till tegelstensavhandling

FRÅN UPPSATS TILL TEGELsTENSAVHANDLING
FöR CA 40 ÅR sedan fick jag av en
äldre museikollega, fil. dr Sune Ambrosiani, 26 doktorsavhandlingar i
litteraturhistoria (inklusive 3 i estetik) från åren 1866-1895 och en
avhandling i estetik, utgiven för
vinnande av docentur 1865, de
flesta av doktorsavhandlingarna
försvarade i Upsala, två – från
1880- och 1890-talen- i Lund.
Redan då jag fick avhandlingarna, läste jag flera av dem. På senare tid har jag på nytt gått igenom
de flesta av dem och samtidigt läst
några andra från samma tidsskede.
Då jag under årens lopp även haft
tillfälle att ta del av en stor del av
de litteraturhistoriska avhandlingar, som ventilerats från mitten
av 1890-talet fram till våra dagar,
har jag haft anledning reflektera
över den utveckling de humanistiska doktorsavhandlingarna, särskilt inom de historiska disciplinerna, genomgått från 1860-talets
vanligen små uppsatser fram till
våra dagars i regel flerhundrasirliga
luntor. Det kan därför kanske ha
sitt intresse att med ledning av de
litteraturhistoriska avhandlingarna
söka ge en översikt över de humanistiska doktorsavhandlingarnas
Av professor BIRGER NERMAN
utveckling i vårt land. Jag framhåller emellertid uttryckligen, att min
överblick över de litteraturhistoriska avhandlingarna i Sverige från
mitten av 1860-talet till framemot
sekelskiftet icke är fullständig.
Innan vi gå in på avhandlingarna, må omtalas, vilka som innehade professurerna i estetik, litteratur och konsthistoria i vårt land
under nyssnämnda tidsskede och
omkring sekelskiftet.
I Upsala uppehölls efter Bernhard Elis Malmströms död i juni
1865 på förordnande estetikprofessuren av docenten Carl Rupert Nyblom, som 1867 blev dess ordinarie
innehavare och som kvarstod till
1897, varefter han följande år efterträddes av Henrik Schiick. I Lund
innehades motsvarande professur
sedan 1859, då nyinrättad, av Gustaf Ljunggren, vilken avgick 1889
och 1890 fick till efterträdare då-
varande Upsaladocenten Schiick.
Till dennes efterträdare utsågs 1899
Lundadocenten Ewert Wrangel. Vid
Göteborgs Högskola upprättades
1890 en professur i ämnet med förutvarande Upsaladocenten Karl
Warburg som förste innehavare;
han avgick 1900 och efterträddes
476
följande år av Lundadocenten Otto
Sylwan. År 1899 fick även Stockholms Högskola en professur i ämnet med Upsaladocenten och läraren vid Högskolan Oscar Levertin
som förste innehavare.
Ännu på 1860-talet voro, som
nämnt, de humanistiska doktorsavhandlingarna i regel mycket små.
En avhandling på något mera än
20 sidor var ingen ovanlighet; den
minsta jag äger, »Om Sakuntala,
ett indiskt drama» av Oskar Fritiof
Hedström (sedermera läroverksadjunkt i Sundsvall) från 1875, belö-
per sig på 21 sidor. Ofta var förfaringssättet alltjämt det, att man
disputerade på en mycket liten avhandling, och ville man meritera
sig för docentur, skrev man en
utförligare, som i regel också offentligen försvarades. Så gjorde
Carl David af Wirsen, vilken 1866
disputerade på en estetisk avhandling »Jemförelse mellan Vischers
och Zeisings åsigter om det humoristiska», 31 sidor, varav dock 4 få
borträknas, då de utgöra titelblad
och ett försättsblad med dedikationen »Till mina föräldrar af Carl»,
men som 1868 blev docent i litteraturhistoria på avhandlingen »Studier rörande reformerna inom den
franska vitterheten under sextonde
och nittonde seklen» (186 sidor).
Däremot blev skalden Carl Ludvig
östergren (»Fjalar») år 1869 omedelbart docent i litteraturhistoria
på sin 95 sidor starka avhandling
»Om Vitalis, hans lif och diktning».
De litteraturhistoriska avhandlingar från 1860-talet, jag läst, synas knappast äga något vetenskapligt värde; om de estetiska vågar
jag inte yttra mig, men dessa ge huvudsakligen intryck av referat. I
varje fall kunna de förra knappast
sägas vara resultat av någon forskning. De behandla vanligen någon
författares liv och diktning eller
någon del eller sida av hans produktion, och de referera i regel
kända fakta och göra en enkel indelning i vederbörandes produktion. Synpunkterna äro oftast
strängt moraliska, religiösa och
patriotiska. Så är östergren bekymrad över Vitalis’ bibliska travestier
och medger, att de för strängt ortodoxa människor måste förefalla hä-
diska, men han framhåller, att de
gälla Gamla testamentet och icke
träffa »Christendomens must och
kärna» samt att »det friska, naiva
och barnsligt glada i skildringen»
räddar dem, så att Vitalis genom
dem icke »satt någon fläck på sin
sedliga karakter». Något nytt material framdrages knappast i avhandlingarna. Vad hänvisningarna
till den föregående behandlingen
beträffar, kan det anses typiskt, att
i en avhandling från 1866 omnämnes, att disputanden utom vederbörande författares samlade skrifter huvudsakligen rådfrågat fem
verk, varav ett är ett inträdestal i
Svenska Akademien. Notapparat
saknas antingen i avhandlingarna,
eller också är den av enkel art.
Redan på 1860-talet förekommo
likväl doktorsavhandlingar av mera
omfattande och verkligt vetenskaplig art. Så disputerade Hans Hildebrand år 1866 på en avhandling
»Svenska folket under hednatiden»
(150 sidor) och Oscar Montelius
1869 på en »Från jernåldern l» (58
sidor kvart), båda vackra inledningar till deras banbrytande arkeologiska forskargärningar.
Med 1870-talet utvecklas de litteraturhistoriska avhandlingarna i
mera vetenskaplig riktning. Det
kan visserligen fortfarande vara
fråga om små uppsatser om en författares liv och verk eller någon del
av hans produktion. Likaså fortsätta de estetiska avhandlingarna
av begränsat omfång; här kan nämnas skalden K. A. Melins år 1875
ventilerade avhandling på 40 sidor
»Om den tragiska skulden». Direkta forskningar representerar ej
heller Hugo Montgomery-Cederhjelms intelligent gjorda svep genom världslitteraturen i den 58 sidor stora avhandlingen 1871 »Om
det fantastiska lustspelet». Men
man börjar nu draga fram förut
okänt material. Så har Lennart
Ribbing i sin 1874 framlagda välskrivna avhandling »Om Olof Bergklint, hans lif och vittra verksamhet» (50 sidor) ur arkiv och bibliotek fått fram åtskilligt nytt biografiskt material. Och man börjar nu
även göra sammanställningar över
vissa svenska litteraturgrupper, visserligen i allmänhet icke av de
mest betydande arterna. En sådan
är den av V. Svedbom-sedermera
sekreterare i Musikaliska Akade- 477
mien och mest känd som tonsättare
av Edvard Bäckströms »Sten Sture»
– 1872 publicerade avhandlingen
på 41 sidor »Studier rörande frihetstidens tragiska diktning», en
välskriven sammanställning, dock
utan nämnvärt nytt material; den
medförde docentur i litteraturhistoria. År 1875 framlades emellertid en
avhandling med en sådan översikt,
som verkar helt modernt vetenskaplig: det är Georg Göthes för sin
tid stora- 175 sidor- disputation
»Historisk öfversigt af de vittra
samfunden i Sverige före Svenska
Akademiens stiftelse». Den innehåller mycket nytt arkivaliskt material, är ytterst väl disponerad och
skriven, och författaren har på ett
utomordentligt skickligt sätt satt in
de vittra svenska sällskapen i utvecklingen av tidens litterära
åskådningssätt. Jag minns från
mina studier i Upsala, att Göthes
avhandling spelade en betydande
roll vid Henrik Schiicks och Martin
Lamms seminarieövningar över
1700-talets litteratur. Den har sitt
värde ännu i dag och skulle, så vitt
jag förstår, ännu i vår tid vara en
utmärkt doktorsavhandling. Författaren var för sin tids disputanter
en mogen man, mellan 28 och 29 år,
andre amanuens vid Nationalmuseum. Följande år kom en annan
översikt »Det svenska lustspelet
under frihetstiden» – ca 145 sidor
– av den 24-årige Karl Warburg,
även den mera modernt vetenskaplig till sin uppläggning, bl. a. visande lustspelets ursprungliga be- 478
roende av utländska förebilder,
men dess tillbakagång, när det blir
mera oberoende av dessa. Avhandlingen behandlar emellertid huvudsakligen redan publicerat material.
Den har ett mindre lockande ämne
och är icke så välskriven som Gö-
thes avhandling. Men den insätter
frihetstidens lustspel i dess litteraturhistoriska sammanhang och är
onekligen en god prestation av en
ung man; den belönades också av
Nyblom med docentur. En annan
avhandling av samma art är E. J.
sellins 1877 ventilerade dissertation
»Svenska dramat under Karl den
elftes regering» (74 sidor), som behandlar en mindre, då till större
delen otryckt grupp dramer och på
ett för sin tid onekligen skickligt
sätt söker klarlägga detta blygsamma svenska dramas utveckling
fram mot fransk-klassiciteten liksom dess förebilder från antiken
och denna. På 1870-talet – f. ö.
även någon gång tidigare – förekomma även monografier över utländska författare. Här kan nämnas den 1877 ventilerade, 84 sidor
starka avhandlingen av Hjalmar
Sandberg- senare ju huvudredaktör för Svenska Dagbladet – »Giuseppe Giusti, hans lif och diktning»
l, en elegant skriven biografi om
den italienske frihetsskalden från
förra hälften av 1800-talet, belyst
av hans dikter. Det är emellertid
klart, att svenska litteraturhistoriker knappast kunnat bringa några
nämnvärda nya forskningsresultat
ifråga om utländska författare.
Det verkar, som om intresset för
den utländska litteraturen skulle
ha varit stort i Upsala under andra
hälften av 1870- och under 1880-talen; förmodligen har Nyblom med
sina vida litterära intressen i vä-
sentlig mån stimulerat de unga att
gå utanför vårt lands gränser till
de stora kulturländernas litteratur
(diktarbiografier som Sandbergs
ovannämnda om Giusti ha dock
kanske snarast sitt upphov i de filologiska disciplinerna). I varje fall
äro de viktigaste upsaliensiska avhandlingar från 1880-talet, som jag
äger, av denna art: de av Henrik
Schiick, Ernst Meyer och Oscar Levertin.
Av dessa disputerade Schiick och
Meyer samtidigt, april 1882,
Schiick 14 dagar före Meyer. Det
var en väldig uppgift Schiick gav
sig i kast med: »Hufvudriktningarna inom femtonhundratalets
engelska renässanceliteratur» l,
166 sidor. Schiick medhann i sin avhandling dock endast en riktning,
humanismen. Det är en oerhört
lärd framställning, och man märker Schiicks förmåga att ge breda
överblickar – här med utgångspunkt i antiken. Avhandlingen är
övervägande lärdomshistorisk, och
detta drag kom ju att i fortsättningen i betydande grad prägla hela
Schiicks produktion. Onekligen var
denna avhandling en kraftprestation av en forskare, som ett halvår
tidigare fyllt 26 år. Schiick blev
omedelbart efter disputationen docent i litteraturhistoria. Om Schiick
hade vänt sig till den engelska
1500-talslitteraturen, vände sig den
bortåt 2 år äldre Meyer till den
franska. Hans »Studier i den Ronsardska skolans poesh (145 sidor)
är en ytterst klar och välskriven
översikt över denna skolas litteraturhistoriska teorier och betydelse;
man läser den med god behållning
ännu i dag. Den medförde emellertid ej docentur; kanske ansåg sig
Nyblom ej behöva mera än en docent, och då var Schöck given. I
februari 1888 disputerade den ännu
blott 25 1f2 år gamle Oscar Levertin
på en avhandling »studier öfver
fars och farsörer i Frankrike mellan renaissansen och Moliere» (179
sidor). Ämnet var knappast lockande. Levertin medger detta.
»Att . . . syssla med en så efemär
och konstnärligt ofullkomlig literatur … kan synas likna en resa, der
blott det slutliga målet har intresse», säger han. Men han försvarar sig med att allt, som på-
verkat den stora dikten, här alltså Moliere, är värt att lära känna.
Avhandlingen visar onekligen en
stor lärdom, men man har svårt att
i mängden av namn och arbeten
riktigt få grepp på utvecklingen,
och man finner föga av den lysande
stilkonst, som så hänfört oss i hans
senare litteraturhistoriska verk. Nyblom var inte riktigt nöjd, och han
ville ej ge docentur på avhandlingen. I stället gjorde han nu Meyer,
som samtidigt utgivit en ny avhandling, »Gustaf Rosenhane», till docent, och han motiverade det bl. a.
33- 593448 Svensk Tidskrift H. 9 1959
479
med att Meyer »var äldre och hade
större formtalang». Levertin fick
skriva en ny avhandling »Teater
och drama under Gustaf Ilh, som
utkom följande år, och på denna
blev han docent. I vad mån
Schöcks, Meyers och Leverlins doktorsavhandlingar innehålla nya
forskningsresultat vågar jag icke
avgöra. Givetvis måste det ha varit
svårt för svenska forskare att
ifråga om mångbehandlad litteratur på de stora kulturspråken prestera verkliga forskningar; snarast
får man väl betrakta deras arbeten
som sammanställningar, icke minst
Schöcks dock med självständiga
uppfattningar.
Emellertid fortsattes självfallet i
Upsala även behandlingen av den
svenska litteraturen. En sådan är
Isak Fehrs 1883 ventilerade avhandling »Studier i frihetstidens
vitterhet. Den politiska visan jämte
meddelanden om censuren och utländsk literatur i Sverige» (101 sidor), som drar fram åtskilligt nytt
material; ämnet är dock av mindre
betydelse.
I Lund har man kanske i högre
grad än i Upsala hållit sig till de
inhemska ämnena. Från 1880-talet
har jag genomgått två lundensiska
doktorsavhandlingar. Den ena är av
ett mera speciellt slag. Det gäller
Ernst Runnqvists år 1882 ventilerade avhandling »Euphrosyne. En
litteraturhistorisk studie b (50 sidor i kvart). Författaren hade av
lektor Yngve Nyberg i Norrköping,
en brorson till Euphrosynes andra
480
man, fått tillgång till en samling
originalbrev från Atterbom till Euphrosyne, som innehåller ytterst intressanta uppgifter om hennes förhållande till Atterbom och de andra
fosforisterna, hennes medarbetarskap i dessas kalendrar och som
överhuvud taget lämnar många intressanta inblickar i flera av dåtidens svenska författares liv och arbeten. Kring dessa brev bygger
Runnqvist sin skildring av Euphrosynes öden och verk under åren
1815-1822. Den andra avhandlingen
av år 1888, är Ewert Wrangels
~Det carolinska tidehvarfvets komiska diktning:.. Arbetet är med
sina 236 sidor den första av de litteraturhistoriska avhandlingar, vilka jag haft tillgång till, som överskridit 200-sidorsstrecket. Det förefaller oss nog egendomligt att sammanföra komiska drag i olika slags
diktning, t. ex. i visor, bröllopskvä-
den, fransk-klassiska satirer, i
Stiernhielms Herenies och i dramer,
till en avhandling, och behandlingen kan icke stilistiskt tillerkännas något högre vitsord, men
Wrangel hade sammanfört ett stort
material, även opublicerat, och
Ljunggren belönade den 25-årige
författaren med docentur.
Under 1880-talet synas de mycket små litteraturhistoriska avhandlingarnas tid ha varit förbi;
jag äger i varje fall ingen sådan
ifrån denna tid. Avhandlingarna ha
nått en för en doktorsdisputation
ganska rimlig omfattning.
Under 1890-talet äro de litteraturhistoriska avhandlingarna av
ungefär samma karaktär som under andra hälften av 1870-talet och
under 1880-talet. Där finnas ämnen
med nytt svenskt material som t. ex.
Otto Sylwans dissertation 1892
:.Sveriges periodiska literatur under
frihetstidens förra deb (252 sidor),
en klar och saklig sammanställning
av ett tidigare mycket litet bearbetat material, där finnas översikter
över någon litteraturgrupp i något
av de ledande kulturländerna som
Johan Moriensens mycket välskrivna doktorsavhandling 1897
>Profandramat i Frankrike> (238
sidor), bägge ventilerade i Lund
och medförande docentur för
Schiick, där finnas monografier
över författare, svenska som t. ex.
Knut Barrs avhandling 1898 :.Olof
Broman, vår förste romanförfattare» (90 sidor) eller utländska
som Göran Björkmans elegant avfattade avhandling 1894 >Anthero
de Quental, ett skaldeporträtb (80
sidor) med av Björkman gjorda utmärkta diktöversättningar, ett aktuellt ämne, då den portugisiske
skalden avlidit 1891, båda ventilerade i Upsala. Av mera nytt slag är
en avhandling, som sysslar med ett
visst utländskt inflytande på den
svenska litteraturen: Theodor Hasselqvists år 1895 i Lund försvarade
:.Ossian i den svenska dikten och
litteraturen> (188 sidor), en klar
och resultatrik behandling av ett
viktigt ämne. Man skönjer här
Schiicks metodiska inriktning, och
författaren meddelar också i företalet, att det är Schiick, som fäst
hans uppmärksamhet på ämnet
(detsamma gäller Sylwan).
Redan tidigt under 1900-talet
börja de litteraturhistoriska avhandlingarna kraftigt tilltaga i omfång. Det är Fredrik Böök, Martin
Lamm och Anton Blanck, som inleda denna tillväxt, Böök i Lund
1907 med sin avhandling »Romanens och prosaberättelsens historia
i Sverige intill 1809» (512 sidor),
Lamm i Upsala 1908 med »Olof Dalim (468 sidor) och Blanck likaledes i Upsala 1911 med »Den nordiska renässansen i 1700-talets litteratur» (456 sidor). Sedan den tiden ha de litteraturhistoriska avhandlingarna i regel varit stora,
även om de långt ifrån alltid nått
sådana dimensioner som de tre
sistnämnda. På de två sista decennierna ha avhandlingarna i regel
belöpt sig på över 350 sidor, sädana
på 400-500 sidor förekomma ofta,
stundom på mera, ja, det finns en
doktorsavhandling, Peter Hallbergs
i Göteborg 1951 ventilerade :.Natursymboler i svensk dikt från nyromantiken till Karlfeldb, på ca
l 050 sidor.
Vetenskapligt kunna utan tvekan
de litteraturhistoriska avhandlingarna under 1900-talet i vårt land
sägas stä på ett högt plan, och de
representera tillsammans en stor
forskningsinsats.
Även inom andra humanistiska
discipliner ha doktorsavhandlingarna genomgått samma utveckling
från i regel mycket små under
481
1860-talet till digra volymer i våra
dagar. I utpräglad grad gäller det
t. ex. historia och konsthistoria.
Men även t. ex. språkvetenskapliga
jätteavhandlingar se dagen hos oss.
Ännu under tredje fjärdedelen av
1800-talet disputerade man för den
filosofiska graden vid ganska unga
år; genomsnittet torde ha varit 25-
26 år. När jag år 1913 promoverades i Upsala, var genomsnittsåldern
där 28-29 år för de nyblivna filosofie doktorerna. Numera torde genomsnittsåldern för humanister ha
stigit till bortät 40 år, medan den
för naturvetare håller sig ett par
eller några år lägre. Även om man
får räkna med, att de allra flesta
numera icke ha möjlighet till oavbrutna studier intill doktorsgraden,
utan måste ha – vanligen flerårig
– tjänstgöring av något slag före
disputationen, kan man icke komma ifrån, att arbetet med en doktorsavhandling numera i regel tar
flera, ofta många år i anspråk.
Det kan icke vara lyckligt, att en
person icke når sin fulla vetenskapliga utbildning, förrän han är
ganska längt uppe i medelåldern.
De flesta, som nu för tiden disputera, få använda halva sitt liv eller mera för sin utbildning. Doktorsavhandlingen är en svår börda
för vetenskapsmannen. I stället för
att vara en mera blygsam inledning
till en vetenskaplig bana, blir den
nu ofta vederbörandes största verk;
inte sällan ser man i utlåtanden
även vid en professorskonkurrens,
att en sökandes doktorsavhandling
482
fortfarande är hans största och
tyngst vägande arbete. Anspänningen för en stor doktorsavhandling tned den forcering den i slutfasen ofta innebär pressar inte sällan ut en forskare, så att hans produktionsförmåga slappas eller rent
av tar slut. De som disputera vid
sena år få sällan en rik fortsatt produktion.
Vad skall man då göra mot de
väldiga doktorsavhandlingarna? Ja,
först måste sägas, att det i regel
icke är professorerna, som drivit
upp avhandlingarnas omfattning,
utan doktoranderna själva. Man
kan förstå ambitionen att, medan
man håller på med sitt arbete, vilja
lägga fram så omfattande resultat
som möjligt. Man vill kanske heller
inte prestera mindre än andra redan gjort, utan i stället mera. Oftast har det väl varit önskan att
försäkra sig om ett gott betyg genom att kvantitativt åstadkomma
mycket.
Åtskilligt borde professorerna
kunna åstadkomma genom att tillse, att de unga ta mera begränsade
ämnen för sina avhandlingar och
genom att under arbetenas gång
tillse, att dessa icke alltför mycket
svälla ut. Kanske borde man återgå
till systemet med små doktorsavhandlingar, varefter den, som ville
förvärva docentur, finge meritera
sig med en större avhandling, som
dock ej behövde offentligen försvaras. Eller kanske man rent av
borde avskaffa betygen på doktorsavhandlingarna? Detta vore onekligen barmhärtigt mot bedömarna,
då här – helt naturligt – ständiga
misstag begås. Avhandlingar, som
senare visa sig icke spela någon
större roll, men som äro i de bedö-
mande ämneslärarnas anda, erhålla ofta höga betyg, medan däremot avhandlingar, som äro före
sin tid och leda in forskningen på
nya banor, ofta bli mycket snävt
bedömda; det mest eklatanta exemplet på det senare förhållandet
torde vara Svante Arrhenius’ doktorsavhandling 1884, som väl är
den märkligaste akademiska avhandling, som någonsin ventilerats
vid ett svenskt universitet och innehöll uppslaget till hans senare
med Nobelpris belönade dissociationsteori, men som blott erhöll betyget Ba, varpå han till att börja
med vägrades docentur. En åtgärd,
som borde kunna minska doktorsavhandlingarnas omfång, vore
kanske att begränsa statens tryckningsbidrag till att utgå blott för
150 eller 200 sidor i vanlig oktav.
Däremot tror jag knappast, att det
skulle vara lämpligt, såsom det fö-
reslagits, att doktorsavhandlingarna icke skulle behöva tryckas och
att de, som trycktes, skulle publiceras med :.rättelser:. föranledda av
disputationen; detta skulle göra avhandlingarna ännu mera beroende
av de akademiska lärarnas åsikter
än de nu äro, vilket näppeligen
skulle vara till gagn för nya och
självständiga vägar inom forskningen.