Litteratur

LITTERATUR
I MOSKVA EFTER VINTERKRIGET
Den nu publicerade andra volymen av
president Paasikivis memoarer (Minnen 1940-41, Bonniers, pris 24: 50)
innehåller väl ytligt sett intet lika
dramatiskt som första delens skildring
av Vinterkriget och dess förspel, och
det kärva hävdandet av att det varit
bättre om Finland 1939 givit efter för
de ryska kraven i stället för att riskera en utsiktslös strid. Fråga är dock,
om inte Paasikivis redogörelse för lä-
get i Moskva de femton månaderna
efter marsfreden 1940, och därmed
den »ryska» aspekten på det skeende
som ledde till fortsättningskriget
strängt taget är av lika stor betydelse.
Ett sändebud i Moskva hade nu visserligen av Paasikivis skildring att
döma svårt nog att överhuvud få veta
vad som försiggick. Ryssarna själva
voro notoriskt misstänksamma och
tillbakadragna. »Mer än på andra orter var i Moskva informationskällan
diplomaternas inbördes samtal, vilka
oftast inte hade annan bas än egna
spekulationer och antaganden och
möjligen artiklar och nyheter i tidningarna samt radioreportage.»
Av småstatsdiplomaterna torde väl
Paasikivi dock ha varit den som kom i
trägnast beröring med Molotov – realiserandet av fredsfördraget krävde i
början nästan dagliga kontakter.
Paasikivi karakteriserar sin uppgift
som »tung och svår». Ryssarna uppträdde med en påfallande brist på generositet: ett typiskt illavarslande
omen var det benhårda fasthållandet
vid att Finland måste avträda även
Av AGRICOLA
det viktiga industriområdet Enso,
som uppenbarligen endast genom felaktig kartritning kommit att tillhöra
det territorium som skulle avträdas.
Den ryska misstron och fientligheten
voro så långt drivna, att Paasikivi i
sina rapporter öppet talar om att vissa
kretsar i Moskva syntes önska ett nytt
krig mot Finland.
I varje fall är det tydligt, att Moskvas politik, därest man verkligen
önskade bevara det uppnådda status
quo i förhållande till Finland, var den
olämpligaste tänkbara. Långt viktigare
än alla de små intermezzon som förgiftade atmosfären var givetvis Sovjetunionens vägran att gå med på ett
nordiskt försvarsförbund. Paasikivi
kan tydligen själv inte allvarligt
räkna med att Molotov själv kan ha
trott på de orimliga påståendena om att
ett sådant skulle ha syftat till revanschkrig mot Sovjetunionen. Paasikivi påpekade under en överläggning
härom i Kreml: »Vi tänker inte alls
på revansch. Sverige och Norge vore
inte de rätta bundsförvanterna, om vi
eftersträvade något sådant. Vi skulle
söka förbund med helt andra stater,
om vi önskade revansch.» Paasikivi
tolkar den ryska hållningen som ett
led i strävan att infoga Finland i den
ryska intressesfär, dit det enligt Ribbentroppakten skulle höra.
Den desperata stämning som grep
även ansvariga och besinningsfulla
bedömare i Finland efter annekteringen av de baltiska republikerna –
och som tedde sig så mycket mera be- 484
fogad på grund av ryssarnas ohöljda
protektion av det s. k. .Sällskapet för
fred och vänskap med Sovjetunionen»,
som enligt statspolisens av Paasikivi
publicerade rapporter klart verkade
för en liknande utveckling i Finland
– återges träffande i en anteckning
från augusti 1940: »l Helsingfors gick
dagarna under oavbrutna förhandlingar med regeringsmedlemmar och
med fältmarskalk Mannerheim. Här
var man också mycket bekymrad över
det politiska läget, Mannerheim inte
minst. Dåliga underrättelser hade inlöpt, bland annat sådana som berättade om ryska trupptransporter mot
finska gränsen … Utan tvivel önskade
Kreml en liknande utveckling hos oss
som i Balticum, och sannolikt trodde
åtminstone vissa kretsar i Moskva att
det skulle gå därhän. Det var att
frukta att Sovjetunionen efter händelserna i baltländerna skulle vända sin
uppmärksamhet mot oss.»
Paasikivi talar själv – tvivelsutan
med rätta – om sin »försiktiga natur». Den kommer genomgående fram
vid hans redogörelser för de ömtåliga
förhandlingsfrågor han hade att sköta.
Det gällde kraven på radikal demilitarisering av Åland, den ryska transiteringstrafiken till Hangö, nickelkoncessionen i Petsamo, ingripanden mot
den för ryssarnas känslor sårande s. k.
krigslitteraturen och annat mera. Alltid understryker Paasikivi de faror,
som voro förenade med en hållning
som kunde irritera Moskva; i detta
sammanhang uttalar han flerstädes sitt
missnöje med »juristeriet» och obenä-
genheten för eftergifter i Helsingfors.
Å andra sidan är han skrupulöst noggrann med att på varje punkt, där det
möjligen låter sig göra, betona, att de
ryska kraven inte nödvändigt måste
ges den mest sinistra tolkningen, att
en »baltisk» lösning förbereddes. Han
nöjer sig med att hänvisa till ömtåliga
stormaktsambitioner och enträget upprepade påpekanden om att rättsregler,
löften och avtal i den moderna politiken överhuvud ha föga att betyda.
Paasikivis minnen utgöra självklart
en av de viktigaste källorna till denna
upprörda, avgörande och ännu i mycket dunkla period i Finlands historia.
Men det är angeläget att betona, att de
inte i och för sig utgöra denna tids
definitiva historia. Författaren är
starkt engagerad för en bestämd personlig uppfattning av läget. När, som
man får hoppas, så småningom allt
mera av det ännu otillgängliga materialet kommer att framläggas i ljuset,
kan rimligen mångt och mycket
komma att te sig något annorlunda.
Mot Moskvasändebudets redogörelse
för hur påfrestande och oroande det
kändes att i daglig kontakt med Molotov och Vysjinskij stå till svars för finländska »förhalningar» och yttringar
av misstro och bitterhet måste då vä-
gas deras bild av läget, som uti Helsingfors, i nära beröring med folkopinionens harm och förtvivlan över
krigets och fredens påfrestningar,
hade att taga ställning till den tydligen aldrig sinande ström av ständigt
nya krav, nya klagomål, nya förolämpande inblandningar, som Paasikivi
måste rapportera från Moskva – och
för vilka han alltid måste begära snabbast möjliga, helst omgående eftergift.
Paasikivi framför på flera punkter
en tämligen skarp kritik mot den finländska opinionens och riksledningens
förmåga att bedöma den hårda verkligheten. I viss utsträckning har han
uppenbarligen varit fastlåst vid sina
intryck av förhandlingarna före vinterkrigets utbrott: mer än en gång
använder han tillfället att erinra om
den oförlåtliga underskattning av
Sovjetunionens styrka och lägets hotfulla allvar som enligt hans förmenande Helsingfors den gängen visade.
För den oengagerade läsaren blir dock
huvudintrycket av den föreliggande
volymen, att de allvarliga felbedömningarna under den korta mellankrigstiden lågo på den andra sidan.
Hur lätt hade inte Moskva kunnat
uppnå en stabilisering av sitt förhållande till sin lilla granne, och hur
konsekvent provocerade man inte
fram en skärpning av fruktan och
misstro som måste leda till det olyckliga närmandet till Tyskland. »Oförmåga att måttfullt bedöma och förstä
den andra partens synpunkter tycktes
vara allmän bland folk och stater. Beror den på en ohjälplig mänsklig
svaghet?» frågar Paasikivi själv.
Paasikivi är medveten om, att hans
gammalfinska benägenhet för kompromisser med ryssarna »enligt en viss
finsk uppfattning gick väl långt». Intet
tvivel kan dock finnas om, att han i
det väsentliga orubbligt insisterade på
Finlands självständighet. Belysande är
hans reaktion inför de oförsynta på-
FRAMTIDENs VÅRLD
Profeter, som får tillfälle att komma
med kommentarer över sina egna tidigare uttalade profetior, är egentligen
odrägliga varelser. I nio fall av tio
uppstämmer de förnumstigt: »Se, vad
var det jag sade.» Huruvida vår ilska
över dessa profeters utrop grundar sig
på, att man ogärna ser att andra har
haft rätt, om man skulle ha råkat hysa
en divergerande uppfattning – eller
på, att man anser att profetens självpåtagna verifiering av den egna fjärrskådningen är tvivelaktig såsom alltför väl tillrättalagd, får avgöras av var
och en från fall till fall. Kvar står irritationen och en känsla av att profeten skulle framstä i bättre dager, om
han lämnat åt andra att kommentera
profetiorna, vare sig dessa nu visat
sig sanna eller falska. Samuel Hutlers
485
tryckningarna inför presidentvalet
1940, då Molotov i hotfulla termer lät
förstå, att Tanner, Kivimäki, Mannerheim och Svinhufvud voro diskvalificerade. »Den hotande formen och tonen i meddelandet var lika sårande
som innehållet. För oss i Finland var
det något oerhört. Det var ungefär detsamma som om Sovjetunionen eller
Tyskland officiellt meddelat Sverige,
att de inte tillät att vissa personer utnämndes till statsministrar.» Orden
förtjäna begrundas inom vissa kretsar
där man i särskild grad gör anspråk
på att förvalta det utrikespolitiska
arvet efter Paasikivi – i själva verket
den självklara grund för Finlands
handlande om vilken allmän enighet
räder. Till äventyrs kan en eller annan
rikssvensk läsare göra den reflexionen, att incidenten förtjänar beaktande även i våra dagars svenska diskussion.
Av fil. kand. LARS BJORKBOM
»Ehrevon», satiren över det victorianska samhället, sett i framtidsperspektiv, har med rätta blivit en klassiker. Samme författares »Ehrevon
revisited», skriven cirka trettio är
senare är enbart förnumstig och ointressant. Ett annat exempel – om det
nu också ej är ett helt parallellt fall
– var första upplagan av Malthus’
essä i befolkningsfrågan, som, även
om dess innehåll visat sig vara felaktigt, var ett briljant hugskott medan
de reviderade och av författaren själv
kommenterade upplagorna från 1800-
talets början svällt ut till två digra
band av oläslighet – även för en befolkningsteoretiker.
Nu har äterigen en profet lyckats
förstöra sin egen klassiska framtidsvision genom att konstatera hur klar- 486
synt han en gång varit. Det är Aldous
Hzzxley, som med påtaglig självbelå-
tenhet, om än blandad med fasa, fastslagit att vi redan befinner oss i Utopia
600 A. F. (after Ford), så när som på
visa tekniska detaljer. »Brave New
World» kom ut 1931. Reaktionen var
blandad i vad gällde troligheten av att
Huxleys framtidsvärld någonsin skulle
bli förverkligad, men alla var överens,
och är väl så fortfarande, om att det
var en underbar satir över vissa tendenser i en modern industriell ekonomi och demokrati. Världen, där nästan alla var nöjda genom att de, människorna, eller bättre, människorobotarna, på vetenskapligt fullt tillfredsställande sätt var konditionerade enligt Bokonovskimetoden för den position de var planerade att intaga i
klasshierarkien »alfa-epsilon», och
där eventuell friktion i detta utmärkta
samhällsmaskineri togs bort med en
dos soma-smörjmedel. Världen, där
vissa fåtaliga individualister, oftast alfaplusare – vars konditionering på ett
eller annat sätt misslyckats – hade
möjligheten att flytta till något av
anarkistreservaten för att i splendid
isolation eller bland likasinnade skriva
poesi, filosofera eller vara asocial i
största allmänhet, var en utstuderad
och strömlinjeformad mardröm. En
värld av pavlovska hundar. En skön,
ny värld grundad på materiell välmåga och social anpassning. Kort
sagt: alla makthavares dröm.
»Brave New World» handlade om
frihet. Det är även det underliggande
temat i den nya boken, »Brave New
World Revisited» (London 1959. –
Framtidens värld. Wahlström & Widstrand). Frihet i den modifierade mening, som Huxley nyttjar begreppet,
är den individuella politiska frihet
och tankefrihet, som har varit kännetecknande för Västerns demokratier.
De krafter som är det främsta hotet
mot denna frihet är överbefolkning
och överorganisation. I framtidsriket ·
hade man med olika medel lyckats
stoppa befolkningstillväxten, och världens invånareantal hölls tämligen
konstant på 2 miljarder, dvs. den
ungefärliga siffran för jordens befolkning år 1931. Denna siffra ligger i dag
närmare 3 miljarder och som ett resultat av modern vetenskap minskar
dödligheten – medan födelsetalen om
än inte ökar åtminstone är konstanta;
befolkningen ökar alltså enligt lagen
för ränta på ränta. Och räntefoten är
inte föraktlig. Man behöver inte vara
alltför visionär för att inse att behovstäckningen för alla dessa nya
människor kommer att bli allt mer problematisk. För en författare som Huxley, i likhet med flertalet som sysslat
med problem rörande samhällsinstitutioner i relation till samhällets försörjningskapacitet, står det klart att
en liberal politisk demokrati ej kan
existera, och ej heller har existerat,
under knappa försörjningsförhällanden – åtminstone ej under någon
längre period. Ett liberalt samhälle behöver ekonomiskt armbågsrum – både
utåt och inåt – för att kunna kosta
på sig lyxen att vara tolerant. Ett så-
dant armbågsrum finns inte i Asien,
Afrika eller Sydamerika. Och det
minskar snabbt för Västerns demokratier. Man behöver inte vara marxist
för att tro att Västerns liberala system
knappast skulle ha kunnat florera utan
möjligheten av miljonemigration till
folktomma kontinenter, utan tillgång
till kolonier, som gav billiga råvaror
och nya marknader för en växande
industriproduktion, som Europa och
Amerika ej mer än till en del mäktade
konsumera. Dessa förutsättningar håller nu på att mycket snabbt försvinna.
Resultatet av denna trängsel är inte
svår att finna: modifierade former
av planhushållning, bilateral handel
etc. Ekonomiskt trängda, blir de flesta
regimer merkantilistiska. Huruvida
våra fria politiska traditioner, som
skapats under den liberala epoken, kan
stå emot det trycket återstår att se.
Huxley är pessimistisk på den punkten.
Men vetenskapens alla framsteg:
outtömliga kraftkällor genom kontrollerade fusionsprocesser, fettalstrande
alger, vete norr om polcirkeln och
allt vad vetenskapsmännen lovar och
förmodligen kan åstadkomma? Det är
likväl en invändning som blott leder
till det andra huvudtemat i »Brave
New World Revisited»: överorganisation som frihetens dödgrävare. För att
exploatera dessa potentiella kraftkällor och näringsmedel fordras enorma
investeringsbelopp, som blott kan anskaffas antingen genom mycket stora
företagskorporationer eller genom statliga anslag. För att kunna arbeta under rimliga riskförhållanden erhåller
»exploatören» produktionsmonopol av
staten, eller också producerar staten
genom egna organ, som självfallet kan
operera utan konkurrens. Koncentration av företagsenheter skapar ofelbart maktkoncentration. Att maktkoncentration underminerar ett samhälles
frihet visste redan Montesquieu. Men
det är ej blott den ojämnt fördelade
makten, som är farlig. För att effektivt och alltså ekonomiskt kunna reglera en produktion, som administreras
från mycket stora företagsenheter, fordras en långt driven rationalisering,
där »automatisering» även av människor, vars arbete ej kunnat övertagas
av t. ex. elektroniska kontroller av
produktionsprocessen, ses som något
önskvärt, ja, nödvändigt. Målsättningen blir teknokratens, och i hans
världsbild är det irrationella och
mänskliga något av ondo, som bör utrotas. I det samhälle, som denna produktionsform skapar, sitter just teknokraterna vid makten, som byråkrater
487
i statlig eller . korporativ tjänst, och
medlen för att nå den önskade likriktningen av människamaterialet har deras kolleger, psykologer, biologer, sociologer m. fl., ställt till förfogande genom kartläggning av mänskligt psyke
och fysiska reaktioner. På den punkten polemiserar Huxley mot Orwells
bild av 1984, såsom alltför mycket
uppbyggd på det fysiska våldet. Orwells värld var en alltför snäv karikatyr av det ryska skräckväldet under
Stalin. Subtilare metoder finns att tillgå för att åstadkomma politisk, ekonomisk och mental likriktning: skicklig och ledande propaganda – öppen
eller subliminal – droger av typ tranquilizers, etc.
Detta är vad Huxley finner under
sitt andra besök i den sköna, nya
värld, som är, eller snart blir, vår egen.
Liksom det mesta av hans produktion
är även denna analys intelligent och
kvick. När han mot slutet frågar: »Vad
kan vi göra åt dessa opersonliga krafter, som ofelbart tycks föra oss in i
mardrömmen?» blir han vagare; typ:
»Vi måste decentralisera!», ett gammalt slagord, vars innebörd är dunkel och vars konsekvenser förmodligen skulle bli en katastrofal minskning av en redan nu alltför knapp
produktion. I försök att hindra den
andra frihetsdödaren, överorganisation, släpper han helt kontrollen över
fiende nummer ett, relativ överbefolkning. »Vi måste lära världens miljarder födelsekontroll!» – en process,
som, för att bli effektiv, blott skulle
leda oss runt »Circulus vitiosus» i den
motsatta riktningen. Detta är vår tids
dilemma. När vi söker lösa det, kommer vi genast i konflikt med de värdekriterier, som har givit och ger innehåll och de nödvändiga övertonerna
åt begreppet liberal demokrati.