Ett steg i rätt riktning
1959
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ETT STEG I RÄTT Rll(TNING
DEN SOCIALDEMOKRATisKA atomkommittens i dagarna avgivna rapport innebär i både utformning och
innehåll ett försök till kompromiss
mellan oförenliga ståndpunkter.
Trots att det bland kommittens
aderton medlemmar funnits personer med så motsatta åsikter som
Per Edvin Sköld, östen Unden och
Inga Thorsson, var utlåtandet enhälligt, vilket onekligen vittnar gott
om den taktiska skickligheten hos
kommittens ordförande, statsminister Erlander. Hur svårt det varit att gå balansgång mellan topparna ger dock utlåtandet drastiska exempel på i sina mera allmänna kommentarer. Det råder
enighet om att »ett starkt försvar
i nuvarande världsläge är ett nödvändigt stöd för utrikespolitiken»,
förklarar rapporten med tydlig
adress till AMsA-anhängarna i partiet. Men denna positiva förklaring luckras upp av ett annat uttalande längre fram. Det heter här,
att »svensk utrikespolitik och försvarspolitik kan sägas bygga på
grundsatsen, att det är viktigare att
minska våra krigsrisker än att öka
det militära försvarets styrka». Utlåtandet är besynnerligt, eftersom
det ju är en allmän uppfattning, att
våra krigsrisker ökar i samma mån
som Yi blir militärt svagare, och
kan bara tolkas så att man här
gjort en eftergift åt nedrustningsanhängarna i partiet.
Också i själva sakfrågan följer
kommitten kompromissens linje.
Vår utrikespolitiska målsättning
utesluter inköp av atomvapen i
främmande land, förklarar kommitten, och beslutet om att tillYerka svenska atomvapen bör skjutas på framtiden. Detta kan ske
utan att man förlorar någon tid, eftersom vi tidigast år 1963 har möjlighet att realisera ett sådant beslut. Ett svenskt civilt atomenergiprogram har redan beslutats av
statsmakterna för att på längre sikt
trygga landets energiförsörjning,
och som en följd av detta programs
utbyggnad kommer plutonium inte
att föreligga i Sverige förrän tidigast i mitten av 1960-talet. Till dess
har vi enligt kommittens åsikt möj~
lighet att bevara vår handlingsfrihet och får rådrum att avvakta den
vapentekniska, militärpolitiska och
utrikespolitiska utvecklingen.
Kommittens hela målsättning
bygger på en rad bedömningar, som
kan förefalla acceptabla för den
allra närmaste framtiden men som
måste anses vara mycket ovissa
och spekulativa för följande år. På-
496
ståendet att vår utrikespolitiska
målsättning omöjliggör för oss att
köpa atomvapen i främmande land
gäller visserligen i dagens läge, men
situationen kan ju här snabbt förändras. Sak samma är förhållandet med importen av plutonium.
Om inte den inhemska konstruktionsforskningen här följer med, är
det fara värt att vi inte kan utnyttja de möjligheter, som erbjuds
oss. Det är dessutom osäkert om
man kan yttra sig så positivt om
möjligheterna att till en viss tid
framställa plutonium i Sverige, med
tanke på de förseningar och förändringar som redan drabbat och
också i fortsättningen kan drabba
det civila atomenergiprogrammet
Glädjande är däremot kommittens syn på det arbete som utförs
inom försvarets forskningsanstalt.
Här kan man konstatera en avsevärd förändring i uppfattningen
från 1958 års riksdagsbeslut. Kommitten förklarar nämligen, att
detta riksdagsbeslut om skyddsforskning mot atombombens verkningar tolkats alldeles för snävt. I
fortsättningen bör därför denna
forskning vidgas inom ramen för
fjolårets beslut – även om man
därvid skulle komma in på problem som hör samman med konstruktionsforskningen för atomvapen. Kommittens ståndpunktstagande innebär att försvarets forskningsanstalt, som lojalt följt 1958
års beslut, nu får större möjlighet
att experimentera på grundval av
nya direktiv från regeringen.
Den socialdemokratiska atomkommittens rapport är på gott och
ont. Beslutet om uppskov är allvarligt ur försvarspolitisk synpunkt
och vilar på en osäker konstruktion, som lämnar meningsfränderna i fortsatt förvirring. Men
samtidigt ger rapporten klart uttryck för partiets positiva vilja att
förbereda en forskning, som gör
det möjligt att inom några år
kunna besluta om tillverkning av
de vapen, som är ofrånkomligen
nödvändiga för vårt försvar.
Även folkpartiet har nyligen i ett
utlåtande fört fram i stort sett
samma synpunkter som socialdemokraterna i uppskovsfrågan
men dessutom yrkat på en väsentligt utvidgad forskning. Det förefaller därför inte osannolikt att en
förnyad enighet torde kunna nås
om totalförsvaret, men en förutsättning härför är att alla partier
är lika grundligt orienterade i huvudfrågorna, när försvarsfrågan
tas upp i riksdagen.
DEN SOCIALDEMOKRATisKA atomkommittens i dagarna avgivna rapport innebär i både utformning och
innehåll ett försök till kompromiss
mellan oförenliga ståndpunkter.
Trots att det bland kommittens
aderton medlemmar funnits personer med så motsatta åsikter som
Per Edvin Sköld, östen Unden och
Inga Thorsson, var utlåtandet enhälligt, vilket onekligen vittnar gott
om den taktiska skickligheten hos
kommittens ordförande, statsminister Erlander. Hur svårt det varit att gå balansgång mellan topparna ger dock utlåtandet drastiska exempel på i sina mera allmänna kommentarer. Det råder
enighet om att »ett starkt försvar
i nuvarande världsläge är ett nödvändigt stöd för utrikespolitiken»,
förklarar rapporten med tydlig
adress till AMsA-anhängarna i partiet. Men denna positiva förklaring luckras upp av ett annat uttalande längre fram. Det heter här,
att »svensk utrikespolitik och försvarspolitik kan sägas bygga på
grundsatsen, att det är viktigare att
minska våra krigsrisker än att öka
det militära försvarets styrka». Utlåtandet är besynnerligt, eftersom
det ju är en allmän uppfattning, att
våra krigsrisker ökar i samma mån
som Yi blir militärt svagare, och
kan bara tolkas så att man här
gjort en eftergift åt nedrustningsanhängarna i partiet.
Också i själva sakfrågan följer
kommitten kompromissens linje.
Vår utrikespolitiska målsättning
utesluter inköp av atomvapen i
främmande land, förklarar kommitten, och beslutet om att tillYerka svenska atomvapen bör skjutas på framtiden. Detta kan ske
utan att man förlorar någon tid, eftersom vi tidigast år 1963 har möjlighet att realisera ett sådant beslut. Ett svenskt civilt atomenergiprogram har redan beslutats av
statsmakterna för att på längre sikt
trygga landets energiförsörjning,
och som en följd av detta programs
utbyggnad kommer plutonium inte
att föreligga i Sverige förrän tidigast i mitten av 1960-talet. Till dess
har vi enligt kommittens åsikt möj~
lighet att bevara vår handlingsfrihet och får rådrum att avvakta den
vapentekniska, militärpolitiska och
utrikespolitiska utvecklingen.
Kommittens hela målsättning
bygger på en rad bedömningar, som
kan förefalla acceptabla för den
allra närmaste framtiden men som
måste anses vara mycket ovissa
och spekulativa för följande år. På-
496
ståendet att vår utrikespolitiska
målsättning omöjliggör för oss att
köpa atomvapen i främmande land
gäller visserligen i dagens läge, men
situationen kan ju här snabbt förändras. Sak samma är förhållandet med importen av plutonium.
Om inte den inhemska konstruktionsforskningen här följer med, är
det fara värt att vi inte kan utnyttja de möjligheter, som erbjuds
oss. Det är dessutom osäkert om
man kan yttra sig så positivt om
möjligheterna att till en viss tid
framställa plutonium i Sverige, med
tanke på de förseningar och förändringar som redan drabbat och
också i fortsättningen kan drabba
det civila atomenergiprogrammet
Glädjande är däremot kommittens syn på det arbete som utförs
inom försvarets forskningsanstalt.
Här kan man konstatera en avsevärd förändring i uppfattningen
från 1958 års riksdagsbeslut. Kommitten förklarar nämligen, att
detta riksdagsbeslut om skyddsforskning mot atombombens verkningar tolkats alldeles för snävt. I
fortsättningen bör därför denna
forskning vidgas inom ramen för
fjolårets beslut – även om man
därvid skulle komma in på problem som hör samman med konstruktionsforskningen för atomvapen. Kommittens ståndpunktstagande innebär att försvarets forskningsanstalt, som lojalt följt 1958
års beslut, nu får större möjlighet
att experimentera på grundval av
nya direktiv från regeringen.
Den socialdemokratiska atomkommittens rapport är på gott och
ont. Beslutet om uppskov är allvarligt ur försvarspolitisk synpunkt
och vilar på en osäker konstruktion, som lämnar meningsfränderna i fortsatt förvirring. Men
samtidigt ger rapporten klart uttryck för partiets positiva vilja att
förbereda en forskning, som gör
det möjligt att inom några år
kunna besluta om tillverkning av
de vapen, som är ofrånkomligen
nödvändiga för vårt försvar.
Även folkpartiet har nyligen i ett
utlåtande fört fram i stort sett
samma synpunkter som socialdemokraterna i uppskovsfrågan
men dessutom yrkat på en väsentligt utvidgad forskning. Det förefaller därför inte osannolikt att en
förnyad enighet torde kunna nås
om totalförsvaret, men en förutsättning härför är att alla partier
är lika grundligt orienterade i huvudfrågorna, när försvarsfrågan
tas upp i riksdagen.