Litteratur

LITTERATUR
LÄSNING FÖR STATSMÄN
Ny följd: Wickman och Wickbom
De antologier av sina artiklar i Da-·
gens Nyheter, som Johannes \Vickman i rask följd utgav under andr<J
världskriget utgjorde en ofta ganslw
irriterande lektyr. Hans ledare från
denna tid kunde åtminstone stilistiskt
verka som ett friskt källsprång i del
öde kihlberget. Men lösryckta fri\n
denna flatterande omgivning och staplade på varandra blev de svåra att i
längden fördra. Att läsa 300 sidor satir
av Johannes \Vickman stup i ett var
som att utan uppehåll Hisa Serivers
»Själaskatt”, ehuru omvänt. Man fick
lov att göra det intressanta psykologiska rönet att den kompakta diaboliken är lika ledsam som den kompakta gudligheten.
Wickman brukar ibland jämställas
rned Segerstedt, men ingenting kan
vara mera missvisande. Segerstedt var
en verklig konstnär på sitt område.
Hans register i polemiken spände över
patos, lidelse, frän sarkasm, stillsam
ironi, humor och medlidande. Wickman däremot har som polemiker sil
gott som bara en genre. Han påminner
om en taskspelare, som bara kan ett
trick och ständigt upprepar det. Dtc
första gångerna är det roligt, men
snart nog blir man förströdd och i
längden irriterad. Wickmans speciell~1
ironi, som i fråga om perfiditet många
gånger når en verkligt anmärkningsvärd standard är påfallande onyanserad. Uppläggningen av hans polcmiska artiklar var så gott som alltid!
A.u GUNSAR UNGER
stereotyp. Det monotona koketteri han
utvecklade, när han med höjd pekpinne och citat ur sin famösa klippsamling förehöll världens mäktige den
bristande överensstämmelsen mellan
vad de yttrat i en viss fråga med si
och så många års mellanrum gjorde
slutligen ett nästan groteskt intryck.
Metoden skulle åtminstone varit respektabel, om än något verklighetsfriimmande, för det fall att den hade
lnmnat försvaras med en hänvisning
till författarens okuvliga lidelse för
politisk konsekvens. I själva verket
hiinde det inte sällan att Wickman,
alldeles oavsett vad Sveriges intressen
kunde bjuda, hos en stormakt fördömde vad han ursäktade hos en annan. Det mest oförlåtliga exemplet på
detta var när Wickman för Rysslands
riikning på Finland tillämpade det
cyniska stormaktspolitiska betraktelsesiitt som han alltid varit den förste
att brännmärka, när det tillämpades
av tyskarna på deras grannstater. Få
ting som stått att läsa i svensk press
under andra världskriget var ohyggligare än .Johannes Wickmans Finlands-ledare i Dagens Nyheter. De
stämplar sin man för alltid.
l\Iot denna bakgrund är det en positiv överraskning att ta del av den
postuma kavalkad av \Vickman-artiklar 1920-54 — Wickman avled år 1957
– som under rubriken >>Politiska portriitb> utvalts och utgivits av Johannes
\Vickmans son, statssekreteraren Kris- 540
ter Wickman. Där saknas, helt naturligt, artiklarna från 1939-44, som redan tidigare utkommit i bokform.
Tyngdpunkten ligger på artiklar tillkomna under 20- och 30-talen, många
av dem ursprungligen skrivna som
»nekrologer, föranledda antingen av
fysiska eller politiska dödsfall», för
att citera utgivarens förord. Dessa inramas av några artiklar och radioföredrag från tiden efter Wiekroans
mer eller mindre ofrivilliga tillbakaträdande från Dagens Nyheter 1948.
Den mest famösa av de sistnämnda
är utan tvivel Wiekroans radioföredrag från år 1950 om »Tidningsmannens frihet», där han liknar ett samråd mellan tidningsägaren och den avsättlige redaktören vid ett samråd
mellan räven och tuppen. »Tuppen
säger visserligen: när samrådet är
över, är det ändå jag som gal. Jo visst,
men samrådet äger ju rum under båda
parternas stumma medvetande att rä-
ven kan bita huvudet av tuppen men
tuppen kan inte bita huvudet av rä-
ven.» Denna karakteristik har föranlett ett temperamentsfullt genmäle av
den onämnde men utpekade tuppen,
nämligen professor Herbert Tingsten,
i en recension i Dagens Nyheter av
Wiekroans bok. Hr Tingsten försäkrar
att om hans läsare tror att han är en
tupp som springer omkring och fortsätter att gala fast hans huvud är avbitet, så är detta milt talat en missuppfattning. Han tillägger att han hoppas
att Wickman varit i god tro, när han
skrev sitt föredrag. Till detta vill man
bara foga, att man hoppas att Tingsten varit i god tro, när han skrev sin
recension. Hur det än förhåller sig
med detta, om än Wickman avsiktligt
eller oavsiktligt missförstått och misstolkat förhållandena inom en tidnings
ledning och om än den s. k. Wickmanlegenden huvudsakligen är en fri uppfinning av honom själv, har det likväl
sitt värde att han satt fingret på den
ömma punkt, som är en tidnings äganderättsförhållanden. Ingen kan säga
annat än att den fått aktualitet sedan
föredraget hölls: först genom försäljningen av Kreuger-tidningarna och sedermera genom chefredaktörskrisen i
Dagens Nyheter. Det är svårt att undgå
att dra den slutsatsen, att när det
gäller ett så ömtåligt och för samhället betydelsefullt organ för det fria
ordet som en stor dagstidning det
idealiska äganderättsförhållandet är
stiftelseformen. Denna konstruktion,
som på internationell botten applicerats exempelvis på Neue Ziircher Zeitung, här hemma på Svenska Dagbladet, är den som utgör den säkraste
borgen för frihet, självständighet och
kontinuitet i en tidnings redigering.
Viktigare än de aktuella inläggen i
Wiekroans bok är emellertid porträttartiklarna från 20- och 30-talen. Att de
gör ett så mycket mera positivt intryck än artikelsamlingarna på 40-talet beror på att de ger en så mycket
mera nyanserad bild av Wiekroans
författarpersonlighet. Här är det inte
längre bara fråga om ironisk polemik,
här ges tillfälle för Wickman att demonstrera ett långt bredare register.
Vad som främst frapperar är otvivelaktigt hans djupa kunskaper i europeisk utrikespolitik under detta århundrade. Men man fäster sig kanske
lika mycket vid hans förmåga till vidsynt bedömning av personer som så
att säga inte a priori är föremål för
hans hat eller förakt. Wickman var ju
i hög grad franskorienterad och hade
en utpräglad förståelse för den franska politikens målsmän. Men den var
inte kritiklös och kanske den bästa
artikeln i hela boken är den fint avvägda karakteristiken av Clemenceau.
Mera främmande står Wickman för
engelska politiker och man blir därför
så mycket mer förvånad över hans
uppskattning av Baldwin, som sträcker sig betydligt längre än många av
Baldwins egna konservativa meningsfränder förmodligen skulle vilja gå.
Av tyskarna är det förståeligt nog
egentligen bara Stresemann, som i
Wiekroans ögon företer några försonande drag. Men 75-årsartikeln om
Wilhelm II ger trots allt prov på en
överraskande vilja till objektivitet och
den intressanta skissen av Friedrich v.
Holstein, »den grå eminensen», vittnar
om ett psykologiskt intresse, som man
annars ofta har anledning att efterlysa
i Wiekroans personskildring. Allt som
allt är »Politiska porträtt» en bra
mycket mera upplysande, underhållande och intressant bok än Wiekmans under livstiden publicerade.
Man behöver inte dela hans politiska
åsikter och inte heller glömma hans
förlöpningar för att av denna postuma
artikelsamling bibringas respekt för
hans gedigna om än mycket specialiserade utrikespolitiska kunnande och
hans ofta raffinerade stilkonst.
Det specialiserade i Wiekroans utrikespolitiska kunnande – och intresse – framgår framför allt av att
han nästan uteslutande sysslar med
europeiska problem och nästan oavlåtligt bedömer världshändelserna ur
strikt europeisk synvinkel. Förenta
staterna skymtar, men bara i den mån
de har betydelse för europeisk politik.
Av en alltför älskvärd f. d. DN-kollega,
som recenserat »Politiska porträtt» –
dock ej Tingsten – har Wickman kallats »den siste europen». Detta är naturligtvis en orimlig överdrift (och
hur skulle Europas framtid annars te
sig?), men såtillvida ligger det något
i karakteristiken att Wickman inte
bara under mellankrigstiden utan
också därefter levde kvar i den politiska världsbild, som slogs i stycken
redan 1914-18, den enligt vilken Europa var de storpolitiska händelsernas
självfallna centrum.
37- 593449 Svensk Tidskrift H. 10 1959
541
Redan därutinnan framträder klart
skillnaden mellan Wickman och Wickbom. Sveriges Radios i särklass
främste politiske rapportör har sedan
länge vinnlagt sig om en global intressesfär och ett globalt synsätt och
sällan har detta tydligare framgått än
i den berättelse om ett besök i Kina,
som han nu utgivit i bokform under
titeln »Den röda jorden… Men det är
förvisso inte den enda skillnaden. Medan Wickman är den ofta alltför lidelsefullt subjektive politiske kommentatorn är Wickbom den ibland
alltför lidelsefritt objektive politiske
reportern. När det gäller att redovisa
intrycken av en endast sex veckor
lång vistelse i det nya Kina kan denna
attityd vara väl så klok, men den är
inte utan sina risker. Regeringsorganet stockholms-Tidningens chefredaktör, som uppenbarligen hör till den
kinesiska nyordningens varmaste vänner och beundrare, lät sig så ryckas
med av sin entusiasm för ämnet, att
han i sin recension av Wickboms bok,
närmast framställde författaren som
en nyfrälst röd kinesisk medlöpare.
Får man tro hr Vinde fann visserligen
T. G. Wickbom ett och annat att invända, men på det stora hela taget var
dock hans intryck av det nya Kina
positivt. En något mer uppmärksam
läsning av »Den röda jorden» ger snarare till resultat, att Wickbom fann ett
och annat att beundra, men att hans
helhetsintryck var negativt – negativt
i den bemärkelsen att han fann sig stå
inför något som var lika skrämmande
som det var främmande.
Wickboms ärende har emellertid
inte varit att polemisera utan att referera; så ärligt, sansat och fördomsfritt som möjligt referera vad han såg
och hörde under en reportageresa för
Sveriges Radios räkning, som under
loppet av inte fullt två månader förde
honom från Peking runt de delar av
Kina han tilläts besöka. Dit hörde ty- 542
piskt nog inte – eftersom den tibetanska krisen var under uppsegling –
Västkina, tillfartsvägarna till Tibet eller de andra områden, där kineserna
styr över nationella minoriteter. Ur
nyhetssynpunkt, framhåller Wickbom
också, skulle Kina, som räknar sig
som Mittens Rike kunna ligga någonstans vid Sydpolen. Av utländska tidningar får man aldrig tag på just annat än Pravda eller kanske någon östtysk tidning; några västerländska står
inte att köpa och de utländska beskickningarna får dem med besvä-
rande dröjsmål. Först aderton dagar
efter den kinesiska interventionen i
Tibet släpptes nyheten ut av den officiella nyhetsbyrån Hsinhua och då
hade järnridån – eller bamburidån
hur man nu vill – redan gått ned för
de just då intressantaste delarna av
Kina: gränsområdena till Tibet.
Detta var en aspekt av Wickboms
upplevelse av den kinesiska diktaturen. En annan ger hans skildring av
samtalet med utrikesminister Chen Yi;
Mao Tse-tung och Chou En-lai var under denna oroliga tid alltför upptagna
för att kunna ta emot den svenske
journalisten. Men den politiskt-militäre veteranen Chen Yis utläggningar
var säkerligen precis lika givande som
de hans i partihierarkin överordnade
skulle kunnat åstadkomma. De cirklade kring föreställningen om Kina
som det stora frivilligsamhället, också
på andra områden än det som den
militära insatsen i Korea – och Tibet
skulle man kunna tillägga – redan
har uppvisat för yttervärlden. Detta
är, framhåller Wickbom, ett illusionsnummer av utomordentlig professionell klass. »Kineserna har ett välförtjänt anseende som cirkusartister,
jonglörer och akrobater. Det måste
bygga på en medfödd fallenhet som
paras med enormt tålmodig och perfektionssträvande träning. Men ingenting av vad de kan uppvisa på scenen
_”’!’~..
överträffar ändå den genomarbetade,
in i detalj fulländade konsekvens varmed de fasthåller sin version om ett
samhälle byggt på folkets spontana
entusiasm, som blott formas och vägleds av folkviljan underordnade ledare.»
Om det stora frivilligsamhällets förutsättningar berättar Wickbom i det
skakande kapitel, som erhållit rubriken »Hjärntvätt». För den äldre generationens vidkommande räcker det med
skrämseltaktiken, när det gäller att
åvägabringa psykologisk kontroll över
folket, och den uppväxande formas
från första början efter det nya mönstret. Men däremellan, påpekar Wickbom, finns det årsklasser som måste
kunna utnyttjas till fullo utan att hämmas av sin nedärvda föreställningsvärlds belastning. Behandlingen av
dem utgör enligt många sakkunnigas
åsikt den kinesiska kommunismens
viktigaste bidrag till samhällstekniken,
dess mest självständiga politiska uppfinning. Det är kanske signifikativt,
menar Wickbom, att dess främste
målsman Liu Shao-chi nu blivit Kinas
president och därmed framträtt som
Mao Tse-tungs naturlige arvtagare.
Om Mao är hjärtat och Chou En-lai
intellektet i den röda statsledningen
är enligt Wickbom Liu Shao-Chi viljan, till hela sin karriär och sitt personliga uppträdande en naturlig exponent för den teknik som kallas hsi
nao, hjärntvätt.
»Det är en process som måste
göra ett skakande intryck också på
den, som blott kan bevittna dess
följdverkningar. Man känner igen
en del drag från berättelser om förhörsmetoder bakom järnridån och
man börjar kanske begripa att det
finns utlänningar som efter någon
tids vistelse i Kina får George Orwells ’1984’ i tankarna. Ty det mest
karakteristiska är kanske just att
metoden inte bara riktar sig mot
misstänkta utan mer eller mindre
intensivt sätts in mot praktiskt taget
varje medborgare inom gatucellen,
studiegruppen, yrkesorganisationen,
arbetskretsen, var det nu kan vara.
Det är inte en omskolningskurs, där
det gäller att lära sig att rabbla upp
en på förhand given och definierad
läxa. Det gäller att själv treva sig
fram till ett resultat, som överensstämmer med det dunkelt anade,
men aldrig klart framvisade korrekta mönstret.»
Wickbom sammanfattar sina intryck vid återkomsten till den fria
världen i Hongkong med samma lugnt
reflekterande, opartiskhet som han genomgående eftersträvat och uppnått i
sitt reportage. Kinesen är flitig till
ursinne, skriver han, han dyrkar renlighet och hygien om också ibland
med ringa framgång och hans nya
herrar har givit honom det slags grovhuggna sociala jämlikhet som ibland
får tjäna som ett surrogat för rättvisa;
de har säkerställt en ransonerad nödtorft som har jagat den forna svälten
på dörren. Av hela sitt hjärta vill
man unna detta tåliga flitiga folk att
en dag också få njuta de förespeglade
frukterna av sin möda och uppnå en
materiell standard jämförlig med vår
egen. Det blir den kinesiska kommunismens avgörande prov. Det är grått
och fattigt i Kina, men det är inte
lyxen och komforten eller den salta
havsluften, som kommer Kina-resenä-
ren att andas ut i Hongkong. Det är
känslan av att ha kommit till en annan andlig atmosfär, en värld som
rör sig kring individer, inte blott
kring massor, en värld som har räd
att tolerera olikheter och onyttigheter
– eller rättare sagt inte anser sig ha
räd att avvara dem utan ser skyddet
av den individuella egenarten som sin
främsta uppgift.
543
Allt detta är den kinesiska kommunismen främmande. Skall fröet till en
ny individualism kunna överleva den
skoningslösa andliga utarmningen i
likriktningens tecken, frågar Wickbom och svarar: om det vet jag intet.
Kina har lärt mig mycket, slutar han
sin kloka bok. Det är en upplevelse
att få bevittna detta gigantiska experiment i asiatisk välständsbyggnad, som
borde mana yttervärlden till intensiva
tag för att bryta ned den materiella
nöden, där den ännu dröjer kvar på
sina håll. »Först med den uppgiften
för ögonen har man kanske rätt att
utan förhävelse känna bröstet vidga
sig av tacksamhet över att få höra
till den värld där luften är fri att
andas.»
T. G. Wickboms »Den röda jorden»
är veterligt det första reportage från
Kommunistkina, som skrivits av en
svensk iakttagare utan förutfattade
åsikter. Men inte bara i jämförelse
med Artur Lundkvist — papegojan
från Peking – och hans meningsfränder framstår Wickbom som ett
mönster av objektivitet. Ä ven internationellt hör hans Kina-skildring till
det bästa som finns att tillgå just nu.
Hans skolade observationsförmåga,
hans muntra och målande stil –
ibland så anlagd på hörseleffekter att
man undrar om han inte förväxlat sitt
medium; sällan har det väl sörplats
så mycket i ett reportage – hans
omisskännliga sympati för det kinesiska folket och hans omutliga vilja
till opartiskhet samverkar till att hans
bok gör ett alltigenom övertygande intryck. Just frånvaron av hätskhet och
fördomar, propagandistiska förvrängningar och demagogiska tricks skänker ett så mycket starkare eftertryck
åt de reflexioner Wickbom tilläter sig
och som ger läsaren en så stark känsla
av den skrämmande förnimmelse av
främlingsskap författaren erfarit inför
det nya Kina.
544
Försiktigtvis avhåller sig Wickbom
från alla spekulationer om det problematiska förhållandet mellan Ryssland och Kina, som han visserligen
inte förbigår, men endast med lätt
hand berör. Till det mest intressanta
i hans intressanta bok hör dock konstaterandet av hur mycket fler berö-
ringspunkter en resenär från västern
– och han färdades till Kina via den
transsibiriska järnvägen – trots allt
har med ryssar än med kineser, hur
mycket den gemensamma europeiska
traditionen trots allt förenar ryssarna
och västerns folk och skiljer dem från
det kinesiska folket. Kanske ligger i
denna omständighet nyckeln till de
närmast följande decenniernas storpolitiska utveckling.
Johannes Wickman: Politiska porträtt.
Natur och Kultur. Pris 19: 50, inb.
24:-.
T. G. Wickbom: Den röda jorden. Norstedts. Pris 19:-.