Namn att minnas – Gustaf Petrén
1959
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NAMN ATT MINNAS:
GUSTAF PETREN
Man har tvistat om Nordiska rådets
praktiska betydelse, men i varje fall
en förtjänst måste det under alla förhållanden tillerkännas. Det har utgjort
en plattform för Gustaf Petrim. Han
hade med den ovanliga begåvning,
som utmärker honom, naturligtvis
kunnat få, ta eller välja sig – hur
man vill uttrycka saken – praktiskt
taget vilken plattform som helst, men
nu råkade det alltså bli Nordiska rå-
det. Och vem vet, kanske denna vällovliga institution, som om den tillkommit för 25 år sedan förmodligen
skulle varit lika betydelsefull som den
nu är motsatsen, skall gå till hävderna
huvudsakligen i egenskap av utgångspunkt för Gustaf Petrims karriär.
Nå, råkade bli Nordiska rådet är
nog inte något alldeles lämpligt uttryck i samband med Gustaf Petren.
Det vore oriktigt att tro att saker och
ting händer med honom av en slump.
Bakom hans till synes ganska splittrade verksamhet hittills anar man en
mycket målmedveten vilja. Men varför
just då Nordiska rådet? Ja, å andra
sidan varför inte? Låt vara att Nordiska rådet alls inte kommit att spela
den roll som en gång tilltänktes det,
med hänsyn till att den nordiska frå-
gan, vilket borde stått klart för var
och en efter andra världskrigets slut,
helt överflyglats av den europeiska.
Detta hindrar emellertid inte att Nordiska rådet varit en partipolitiskt neutral samlingsplats för ett antal av Nordens främsta parlamentariker. Om
man vill lära känna dessa personager
– och själv bli känd av dem – stndera deras sätt att reagera och agera
i samband med aktuella politiska
problem och kanske få tillfälle att i
någon mån påverka dem vid intima
rådslag kan sekreterarbefattningen i
Nordiska rådet vara en ganska idealisk post för rätt person. Och det rå-
der inget tvivel om att Gustaf Petren
är rätt person.
Rätt person – i vilket avseende då?
– Jo, inte bara så att han har förutsättningar att utnyttja de möjligheter som erbjuds honom utan också
så till vida att han har viljan att
göra det på rätt sätt: i saklighetens, det sunda förnuftets och den
svenska statsnyttans intresse. Vem är
han då, närmare bestämt? Säger man
att han är lika välkänd i Helgeandshuset – där han har sina ämbetslokaler – som okänd utanför detsamma uppväcker detta genast oberättigade misstankar. Mycket bättre
blir det inte om man tillägger att han
är en av riksdagens grå eminenser –
någon skulle kunna komma på iden att
förväxla honom med licentiaten Sune
Holm i konstitutionsutskottet och
ingenting skulle kunna vara mera
orättvist. Men under nästan varje viktigare riksdagsdebatt ser man Gustaf
Petren i kamrarna. Han återfinns förvisso icke i politrukernas bänk –
det Gud förbjude! – inte heller bland
de departementstjänstemän, som med
uppsynen av S:t Sebastian vid martyrpålen hänger utmed väggarna i förvridna ställningar.
546
Nej, mysande av munterhet – och
man måste vara mycket skarpsynt för
att kunna avgöra om den är fryntlig
eller sarkastisk – släntrar han omkring och viskar ett ord här, ett ord
där. Även i denna församling är han
en uppseendeväckande företeelse. Man
tänke sig en blond björn, som rest
sig på bakbenen och stuckit händerna
i byxfickorna. När Nietzsche talade
om die blonde Bestie – och väl att
märka såsom skapelsens krona –
måste han ha anteciperat Gustaf
Petren. Han ser avgjort ut som det
ideala inbegreppet av en arier. Mycket lång, mycket axelbred, grovt
byggd, med välvt bröst och armar som
släggor utstrålar hela hans gestalt fysisk kraft. Men i lika hög grad utstrålar hans fysionomi med de markerade dragen – den breda pannan
under det borstiga och oborstade gula
håret, de stora ögonen vars ögonfransar långa som en kvinnlig filmstjärnas
skuggar lätt purprade lätt ludna kinder, den korta raka näsan, den fylliga
munnen, det breda, energiska käkpartiet – intellektuell kraft. överhuvudtaget ger han intryck av en obändig andlig och kroppslig vitalitet, som
otåligt söker sig utlopp. Gustaf Petren
verkar på något sätt ett nummer för
stor i den småsvenska omgivningen
där han dväljs. Man har en känsla av
att både i bokstavlig och överförd bemärkelse den parlamentariska kavajkostym han bär känns illasittande och
trång. Man vill tänka sig honom skrudad om inte precis i djurhudar, med
behornad hjälm, vildsvinsspjutet i ena
handen och mjödbägaren i den andra,
så åtminstone i en mundering från vår
stormaktstid. Det modernaste som
egentligen skulle passa honom i klädväg vore karolinernas älghudskyller,
stålharnesk, kraghandskar, kragstövlar, trehörnig hatt och fruktansvärd
plit – så mycket mer som han varit
ansvarig utgivare av en tidskrift för
reservofficerare och är en överdängare i jaktritt. Men nu har han alltså en
illasittande och något för trång parlamentarisk kavajkostym och släntrar
mellan bänkraderna i andra kammaren, utdelande goda råd och anvisningar. Genom sin verksamhet i Nordiska rådet har han kommit att stå
Bertil Ohlin nära och det är säkerligen inte så få motioner och interpellationer från folkpartiets riksdagsgrupp, till vilka den sakliga ammunitionen levererats av Gustaf Petren.
Men han har sedan sin tid som lagutskottssekreterare goda förbindelser
även i andra läger och har i vida riksdagskretsar förvärvat sig anseende
som den unge, självständige, oförskräckte juridiske expert, man helst
konsulterar.
Gustaf Petren tillhör, naturligtvis
hade man så när sagt, den ryktbara
skånska lärdomssläkten. Hans far,
professor i kirurgi i Lund, var en i
den brödrakrets, som frambragte bl. a.
två konsultativa statsråd och fyra professorer. Hans mor kommer från den
bekanta officerssläkten Sylwan, även
den fruktbar och framgångsrik. Det
brukar påstås att Gustaf Petren har
ett hundratal kusiner, säkert är att
något tjugofemtal etablerat sig i eller
i närheten av den centrala förvaltningen. Hans formidabla påbrå gav sig
tidigt tillkänna. När han år 1935 som
17-åring tog studenten i Katedralskolan i Lund tillhörde han en klass, där
medelbetygsnivån låg vid a och som
inom kort avkastade ett par professorer. I denna klass placerade sig Gustaf
Petren som tvåa, närmast efter CarlGöran Regnell, sedermera docent i
slaviska språk, bankdirektör och hö-
gerriksdagsman.
Hans universitetsstudier var brokiga, men snabba och spektakulära.
Han började allmänbilda sig med klas- .’!’
r
sisk fornkunskap, latin, historia och
ryska för att småningom övergå till
statskunskap och nationalekonomi.
Efter tio terminer var han fil. och
pol. mag., efter ytterligare fyra, delvis
utfyllda av beredskapstjänst, jur.
kand. Samtidigt ägnade han sig med
liv och lust åt studentpolitik, var under två är kurator i Lunds nation och
1943-46 ombudsman i Sveriges förenade studentkårer. Två är senare började han som sekreterare i Stockholms
rädhusrätt och skrev på lediga stunder en avhandling om »Offentligrättslig användning av väld mot person»,
på vilken han 1949 – 32-ärig – disputerade och blev docent i förvaltningsrätt vid Stockholms Högskola. Under
tiden hann han dessutom med att vara
sekreterare i andra resp. första lagutskottet och fiskal i Svea Hovrätt.
Efter disputationen övergick han frän
lagutskottet till besvärssakkunniga,
blev kapten i I 7:s reserv 1951, e. o.
assessor i Svea Hovrätt 1952 och
samma år sekreterare i Nordiska rå-
det.
Vad månde bliva av detta barnet?
Hade han som vissa andra yngre jurister anslutit sig till den famösa organisationen »Till bröders hjälp»,
hade han vid detta laget helt säkert
suttit i regeringen. Men denna smälek
har han undvikit och som en ovanligt
vild – i bemärkelsen självständig –
borgerlig vilde har han i stället bidat
sin tid. Han har, som synes, inte varit
overksam i det offentliga livet. Inte
heller har han, om också ganska osynlig för den stora allmänheten, underlåtit att delta i den offentliga debatten. Det betyder kanske mindre att
excellensen Undim – dock i ett strikt
juridiskt, inte utrikespolitiskt spörsmäl – tillvitat honom »Ohövlig polemik utan täckning». Hur meriterande
detta än må synas, är det än viktigare
att han skoningslöst angripit olika former av administrativt godtycke och
547
bristande säkerhetskontroll, att han
med vresig kraft kritiserat den moderna kriminalpolitikens avarter ·och
att han med kanske större eftertryck
än någon annan nagelfarit författningsutredningens löjliga och ömkliga
förehavanden.
Gustaf Petrim, denne muntre och
vänfaste kumpan är också en farlig,
en fruktansvärd polemiker. Den sluddriga, skånska rotvälska han talar är
svår att förstå, men det lönar mödan
att försöka. Hans fattningsförmåga är
snabb, hans receptivitet lika enorm
som hans arbetsförmåga, han är skarpsinnig, klartänkt, saklig och hänsynslös. Med en åtminstone i än yngre år
närmast brutal uppriktighet sveper
han alla fraser åt sidan och går direkt
till sakens kärna. Han har en stark
ambition, men är inte ett dugg fåfäng.
Hans ambition gäller inte hans egen
person, på sin höjd hans egen kapacitet. Han vill vara mer än synas.
Han vill ha resultat, sedan spelar det
inte så stor roll vem som utåt får äran
av dem. Och det skall vara resultat
som bidrar till att bevara och stärka
det gamla svenska rättssamhällets integritet och effektivitet. Det har i och
för sig ingenting med partipolitik att
göra. Det är en fråga om traditionellt
svenskt ämbetsmannaansvar.
Men just nu är det klart att en förutsättning för att Gustaf Petrim skall
få tillfälle att med verklig framgång
praktisera sina principer är en politisk regimförändring. När en dag det
sönderfallande kabinettet Erlander ersätts av en borgerlig regering bör
Gustaf Petrim med det stora och välförtjänta förtroendekapital han förvärvat i borgerliga riksdagskretsar ha sin
chans att få uträtta något stort. Man
kan tänka sig honom i alla möjliga befattningar, men det närmast tillhands
liggande vore väl som konsult – i likhet med de två farbröderna – eller
varför inte som inrikesminister. Sä-
– —-) •…._”J
548 eJ;(;/ /J-·-·-; t—t/J c. l/ r, _.~. /
kert är att för den borgerliga ~im, ret, kommer Gustaf Petrim att vara
som skall fä den lika ansvarsfulla som en välbehövlig juridisk och admiotacksamma uppgiften att upprätta nistrativ tillgång.
värt land ur det socialistiska vansty- G. U.
GUSTAF PETREN
Man har tvistat om Nordiska rådets
praktiska betydelse, men i varje fall
en förtjänst måste det under alla förhållanden tillerkännas. Det har utgjort
en plattform för Gustaf Petrim. Han
hade med den ovanliga begåvning,
som utmärker honom, naturligtvis
kunnat få, ta eller välja sig – hur
man vill uttrycka saken – praktiskt
taget vilken plattform som helst, men
nu råkade det alltså bli Nordiska rå-
det. Och vem vet, kanske denna vällovliga institution, som om den tillkommit för 25 år sedan förmodligen
skulle varit lika betydelsefull som den
nu är motsatsen, skall gå till hävderna
huvudsakligen i egenskap av utgångspunkt för Gustaf Petrims karriär.
Nå, råkade bli Nordiska rådet är
nog inte något alldeles lämpligt uttryck i samband med Gustaf Petren.
Det vore oriktigt att tro att saker och
ting händer med honom av en slump.
Bakom hans till synes ganska splittrade verksamhet hittills anar man en
mycket målmedveten vilja. Men varför
just då Nordiska rådet? Ja, å andra
sidan varför inte? Låt vara att Nordiska rådet alls inte kommit att spela
den roll som en gång tilltänktes det,
med hänsyn till att den nordiska frå-
gan, vilket borde stått klart för var
och en efter andra världskrigets slut,
helt överflyglats av den europeiska.
Detta hindrar emellertid inte att Nordiska rådet varit en partipolitiskt neutral samlingsplats för ett antal av Nordens främsta parlamentariker. Om
man vill lära känna dessa personager
– och själv bli känd av dem – stndera deras sätt att reagera och agera
i samband med aktuella politiska
problem och kanske få tillfälle att i
någon mån påverka dem vid intima
rådslag kan sekreterarbefattningen i
Nordiska rådet vara en ganska idealisk post för rätt person. Och det rå-
der inget tvivel om att Gustaf Petren
är rätt person.
Rätt person – i vilket avseende då?
– Jo, inte bara så att han har förutsättningar att utnyttja de möjligheter som erbjuds honom utan också
så till vida att han har viljan att
göra det på rätt sätt: i saklighetens, det sunda förnuftets och den
svenska statsnyttans intresse. Vem är
han då, närmare bestämt? Säger man
att han är lika välkänd i Helgeandshuset – där han har sina ämbetslokaler – som okänd utanför detsamma uppväcker detta genast oberättigade misstankar. Mycket bättre
blir det inte om man tillägger att han
är en av riksdagens grå eminenser –
någon skulle kunna komma på iden att
förväxla honom med licentiaten Sune
Holm i konstitutionsutskottet och
ingenting skulle kunna vara mera
orättvist. Men under nästan varje viktigare riksdagsdebatt ser man Gustaf
Petren i kamrarna. Han återfinns förvisso icke i politrukernas bänk –
det Gud förbjude! – inte heller bland
de departementstjänstemän, som med
uppsynen av S:t Sebastian vid martyrpålen hänger utmed väggarna i förvridna ställningar.
546
Nej, mysande av munterhet – och
man måste vara mycket skarpsynt för
att kunna avgöra om den är fryntlig
eller sarkastisk – släntrar han omkring och viskar ett ord här, ett ord
där. Även i denna församling är han
en uppseendeväckande företeelse. Man
tänke sig en blond björn, som rest
sig på bakbenen och stuckit händerna
i byxfickorna. När Nietzsche talade
om die blonde Bestie – och väl att
märka såsom skapelsens krona –
måste han ha anteciperat Gustaf
Petren. Han ser avgjort ut som det
ideala inbegreppet av en arier. Mycket lång, mycket axelbred, grovt
byggd, med välvt bröst och armar som
släggor utstrålar hela hans gestalt fysisk kraft. Men i lika hög grad utstrålar hans fysionomi med de markerade dragen – den breda pannan
under det borstiga och oborstade gula
håret, de stora ögonen vars ögonfransar långa som en kvinnlig filmstjärnas
skuggar lätt purprade lätt ludna kinder, den korta raka näsan, den fylliga
munnen, det breda, energiska käkpartiet – intellektuell kraft. överhuvudtaget ger han intryck av en obändig andlig och kroppslig vitalitet, som
otåligt söker sig utlopp. Gustaf Petren
verkar på något sätt ett nummer för
stor i den småsvenska omgivningen
där han dväljs. Man har en känsla av
att både i bokstavlig och överförd bemärkelse den parlamentariska kavajkostym han bär känns illasittande och
trång. Man vill tänka sig honom skrudad om inte precis i djurhudar, med
behornad hjälm, vildsvinsspjutet i ena
handen och mjödbägaren i den andra,
så åtminstone i en mundering från vår
stormaktstid. Det modernaste som
egentligen skulle passa honom i klädväg vore karolinernas älghudskyller,
stålharnesk, kraghandskar, kragstövlar, trehörnig hatt och fruktansvärd
plit – så mycket mer som han varit
ansvarig utgivare av en tidskrift för
reservofficerare och är en överdängare i jaktritt. Men nu har han alltså en
illasittande och något för trång parlamentarisk kavajkostym och släntrar
mellan bänkraderna i andra kammaren, utdelande goda råd och anvisningar. Genom sin verksamhet i Nordiska rådet har han kommit att stå
Bertil Ohlin nära och det är säkerligen inte så få motioner och interpellationer från folkpartiets riksdagsgrupp, till vilka den sakliga ammunitionen levererats av Gustaf Petren.
Men han har sedan sin tid som lagutskottssekreterare goda förbindelser
även i andra läger och har i vida riksdagskretsar förvärvat sig anseende
som den unge, självständige, oförskräckte juridiske expert, man helst
konsulterar.
Gustaf Petren tillhör, naturligtvis
hade man så när sagt, den ryktbara
skånska lärdomssläkten. Hans far,
professor i kirurgi i Lund, var en i
den brödrakrets, som frambragte bl. a.
två konsultativa statsråd och fyra professorer. Hans mor kommer från den
bekanta officerssläkten Sylwan, även
den fruktbar och framgångsrik. Det
brukar påstås att Gustaf Petren har
ett hundratal kusiner, säkert är att
något tjugofemtal etablerat sig i eller
i närheten av den centrala förvaltningen. Hans formidabla påbrå gav sig
tidigt tillkänna. När han år 1935 som
17-åring tog studenten i Katedralskolan i Lund tillhörde han en klass, där
medelbetygsnivån låg vid a och som
inom kort avkastade ett par professorer. I denna klass placerade sig Gustaf
Petren som tvåa, närmast efter CarlGöran Regnell, sedermera docent i
slaviska språk, bankdirektör och hö-
gerriksdagsman.
Hans universitetsstudier var brokiga, men snabba och spektakulära.
Han började allmänbilda sig med klas- .’!’
r
sisk fornkunskap, latin, historia och
ryska för att småningom övergå till
statskunskap och nationalekonomi.
Efter tio terminer var han fil. och
pol. mag., efter ytterligare fyra, delvis
utfyllda av beredskapstjänst, jur.
kand. Samtidigt ägnade han sig med
liv och lust åt studentpolitik, var under två är kurator i Lunds nation och
1943-46 ombudsman i Sveriges förenade studentkårer. Två är senare började han som sekreterare i Stockholms
rädhusrätt och skrev på lediga stunder en avhandling om »Offentligrättslig användning av väld mot person»,
på vilken han 1949 – 32-ärig – disputerade och blev docent i förvaltningsrätt vid Stockholms Högskola. Under
tiden hann han dessutom med att vara
sekreterare i andra resp. första lagutskottet och fiskal i Svea Hovrätt.
Efter disputationen övergick han frän
lagutskottet till besvärssakkunniga,
blev kapten i I 7:s reserv 1951, e. o.
assessor i Svea Hovrätt 1952 och
samma år sekreterare i Nordiska rå-
det.
Vad månde bliva av detta barnet?
Hade han som vissa andra yngre jurister anslutit sig till den famösa organisationen »Till bröders hjälp»,
hade han vid detta laget helt säkert
suttit i regeringen. Men denna smälek
har han undvikit och som en ovanligt
vild – i bemärkelsen självständig –
borgerlig vilde har han i stället bidat
sin tid. Han har, som synes, inte varit
overksam i det offentliga livet. Inte
heller har han, om också ganska osynlig för den stora allmänheten, underlåtit att delta i den offentliga debatten. Det betyder kanske mindre att
excellensen Undim – dock i ett strikt
juridiskt, inte utrikespolitiskt spörsmäl – tillvitat honom »Ohövlig polemik utan täckning». Hur meriterande
detta än må synas, är det än viktigare
att han skoningslöst angripit olika former av administrativt godtycke och
547
bristande säkerhetskontroll, att han
med vresig kraft kritiserat den moderna kriminalpolitikens avarter ·och
att han med kanske större eftertryck
än någon annan nagelfarit författningsutredningens löjliga och ömkliga
förehavanden.
Gustaf Petrim, denne muntre och
vänfaste kumpan är också en farlig,
en fruktansvärd polemiker. Den sluddriga, skånska rotvälska han talar är
svår att förstå, men det lönar mödan
att försöka. Hans fattningsförmåga är
snabb, hans receptivitet lika enorm
som hans arbetsförmåga, han är skarpsinnig, klartänkt, saklig och hänsynslös. Med en åtminstone i än yngre år
närmast brutal uppriktighet sveper
han alla fraser åt sidan och går direkt
till sakens kärna. Han har en stark
ambition, men är inte ett dugg fåfäng.
Hans ambition gäller inte hans egen
person, på sin höjd hans egen kapacitet. Han vill vara mer än synas.
Han vill ha resultat, sedan spelar det
inte så stor roll vem som utåt får äran
av dem. Och det skall vara resultat
som bidrar till att bevara och stärka
det gamla svenska rättssamhällets integritet och effektivitet. Det har i och
för sig ingenting med partipolitik att
göra. Det är en fråga om traditionellt
svenskt ämbetsmannaansvar.
Men just nu är det klart att en förutsättning för att Gustaf Petrim skall
få tillfälle att med verklig framgång
praktisera sina principer är en politisk regimförändring. När en dag det
sönderfallande kabinettet Erlander ersätts av en borgerlig regering bör
Gustaf Petrim med det stora och välförtjänta förtroendekapital han förvärvat i borgerliga riksdagskretsar ha sin
chans att få uträtta något stort. Man
kan tänka sig honom i alla möjliga befattningar, men det närmast tillhands
liggande vore väl som konsult – i likhet med de två farbröderna – eller
varför inte som inrikesminister. Sä-
– —-) •…._”J
548 eJ;(;/ /J-·-·-; t—t/J c. l/ r, _.~. /
kert är att för den borgerliga ~im, ret, kommer Gustaf Petrim att vara
som skall fä den lika ansvarsfulla som en välbehövlig juridisk och admiotacksamma uppgiften att upprätta nistrativ tillgång.
värt land ur det socialistiska vansty- G. U.