Socialdemokratins latenta kris
1970
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ANDERS ARFWEDSON:
Socialdemokratins latenta kris
Den svenska socialdemokratins vänsterlridning sammanhänger inte primärt med
den internationella vänsterströmningen
och dess ideologiska effekter, hävdar
sekreterare Anders Arfwedson i denna
artikel. Han underbygger denna uppfattning bl a med analyser av den svenska
politiken som franska socialister gjort.
De anser att den svenska medelvägens
politik uttömt alla möjligheter att vidareutvecklas och att den svenska socialdemokratin liksom hela det svenska samhället
står inför en avgörande kris. Socialdemokratin har kommit så långt det går
med fördelningspolitik, nu måste den välja
sida. Anders Arfwedson pekar också på att
socialdemokratin nu saknar ekonomisktpolitiskt manöverutrymme. Den söker vända uppmärksamheten från svårigheterna
med »aktiv näringspolitik» och »Ökad
jämlikhet». Men det kommer inte att
vara nog. Vi kan emotse en ökad vänstervridning, framhåller han, inte för att
SSU driver på, utan därför att verkligheten ser ut som den gör.
Bland borgerliga politiker har man under
flera år diskuterat frågan vart den svenska
socialdemokratin är på väg. Man har regelmässigt betraktat den inre spänningen
hos socialdemokratin som en strid mellan
de »gamla pragmatikerna» och de »nya
vänsterideologerna». Arbetarrörelsen har
betraktats som en i grund och botten ganska avideologiserad, pragmatisk välfärdsrö-
relse, som genom yttre omständigheter rå-
kat få löss innanför skjortan och därför
börjat uppföra sig en smula konstigt. De
vänstersocialistiska strömningar som n;
finns inom socialdemokratin skulle alltså
vara något egentligen väsensfrämmande
som irriterar rörelsen, men som den tvingas
tolerera och ta hänsyn till av valtaktiska
skäl; att behålla den politiska makten är
det primära, och om fortsatt maktställning
kan köpas till priset av vissa eftergifter åt
denna vänstersocialistiska minoritet, så bör
eftergifterna göras.
Många borgerliga politiker har frågat sig
hur länge socialdemokratin skall tolerera
att på detta sätt låta sig styras av en artfrämmande svans, och om inte gränsen
för eftergifter snart är nådd. Jag tror att
man, om man ställer frågan så, är inne
på ett villospår. Jag tror nämligen att
orsakerna till »vänstervridningen» inom
den svenska socialdemokratin primärt sammanhänger med andra omständigheter än
den internationella vänsterströmningen
och dess ideologiska effekter på socialdemokratin i Sverige, låt vara att denna
strömning i hög grad underlättat vänsterorienteringen. I det följande skall jag
försöka utveckla orsakerna till varför jag
anser detta vara fallet.
402
Det kan ha sitt intresse att i det sammanhanget undersöka vad vissa utländska
betraktare har att säga om den svenska
politiska utvecklingen. Ett av de länder
där diskussionen om svensk politik är som
mest intensiv för närvarande är Frankrike.
Det sammanhänger med att den eftergaullistiska regeringen under Pompidou
och Chaban-Delmas som sin målsättning
proklamerat »une societe a la suedoise».
Den franska regeringen har helt enkelt
ställt i utsikt en målmedveten politisk strä-
van att omvandla Frankrike efter svenska
principer. Svensk socialpolitik, svensk arbetsmarknadspolitik inte minst (som ju befinner sig på ljusårs avstånd från de kaotiska franska förhållandena), samförståndet mellan ett i huvudsak privatägt, kapitalistiskt näringsliv och en socialt medveten
statsmakt, är därvid de viktigaste ingredienserna.
Det intressanta med diskussionen i
Frankrike är, att det är de borgerliga
kretsarna kring den nuvarande regeringen som satt upp Sverige som politisk förebild. De franska socialisterna däremot ser
i svensk socialdemokrati ingen fÖrebild.
Det beror inte främst på deras principiella förakt för en socialism som definitiOJ\Smässigt inte är någon verklig socialism. De
har tänkt igenom saken bättre än så. De
anser helt enkelt att den svenska medelvägens politik har uttömt alla möjligheter
att vidareutvecklas och att den svenska socialdemokratin liksom hela det svenska
samhället står inför en avgörande kris.
Man har i Sverige, med andra ord, kommit så långt man kan komma på den hittillsvarande vägen. Nu måste man välja
sida.
Rocards analys
Dessa tankar utvecklas bl a i en liten bok
som nyligen utkommit i Frankrike i serien
»Planete-Action» och som helt enkelt bär
titeln »Le socialisme suedois». Boken bestlr
av en samling intervjuer, dels med svenska
socialdemokrater som Tage Erlander,
Ernst Wigforss m fl, dels med bl a franska
socialistledare av olika schatteringar. De
sistnämnda utvecklar sin syn på möjligheterna och önskvärdheten att överföra
svenska principer till fransk politik. Ett av
de intressantaste bidragen står socialistledaren från det franska P S U, Michel Rocard, för. Den bär titeln .»Une crise latente» och innehåller en analys av den svenska socialdemokratins situation som- även
om kritiken utgår från renodlat socialistiska ståndpunkter – har sitt intresse inte
minst för svenska borgerliga politiker.
Michel Rocard analyserar .situationen
så här: Den svenska socialdemokratin har
länge kunnat leva på traditionen från 30-
talet då den, genom att tillämpa keynesianska teorier på den dåvarande samhällsekonomiska krissituationen, grundlade ett
förtroende för sin förmåga att på reformistisk väg skapa fördelar för de breda lagren. Det kapitalistiska samhällets frukter
har konsekvent omfördelats genom världens mest progressiva skattesystem, så att
ständigt nya reformer kunnat genomföras
till förmån för löntagarna. Men nu har
det stadium nåtts då man inte kan gå vidare i riktning mot ytterligare omfördelning
av inkomster. Det finns inte längre möjligheter att utvinna något mera genom ingrepp i den kapitalistiska produktionsapparaten utan att denna apparat upphör att
fungera enligt kapitalistiska principer och
helt enkelt kollapsar.
Strävan att utjämna löneskillnaderna inom arbetarkollektivet genom den ”solidariska lönepolitiken» kan inte drivas längre,
utan att den kapitalistiska produktionsordningen hotas i sina grundvalar. De enorma
åtaganden som staten gjort ifråga om socialpolitiska förpliktelser, medför nu ett
allt hårdare skattetryck också för stora delar av socialdemokraternas egen väljarkår.
Dessa inneboende motsägelser i den socialdemokratiska politiken ger nu upphov
till okontrollerbara följder såsom tilltagande oro på arbetsmarknaden, vilda strejker,
osv. Därmed .äventyras välfärdspolitikens
viktigaste bas, nämligen den internationellt ryktbara svenska arbetsfreden.
Rocards slutsats är, inte helt oväntat, att
det svenska politiska systemet, långtifrån
att vara ett eftersträvansvärt :mål för
Frankrike, företer anblicken av en hastigt
annalkande kris. Antingen måste socialdemokraterna beträda den verkliga socialismens väg, eller också kommer makten att
övergå till »högern», d v s till de borgerliga partierna.
Den aktiva näringspolitiken
Jag tror att Rocard, utan att nödvändigtvis ha rätt i sin slutsats, har analyserat den
svenska situationen riktigt. Hotet mot den
svenska socialdemokratin ligger inte främst
i det faktum att den härbärgerar en svår- 403
tyglad vänsterfalang, utan däri att den saknar ekonomiskt-politiskt manöverutrymme.
Det finns inte plats för nya sociala reformer av den typ som tidigare regelmässigt
garanterade fortsatt väljarunderlag. Det
»kapitalistiska näringslivet» kan inte avpressas större tributer utan vådliga konsekvenser för hela landet. De ledande
inom partiet tror inte på socialismen i
dess renodlade form, och därför är den
vägen stängd. Samtidigt tynger traditionen
från de gångna fyrtio årens framgångar.
Det finns en press på socialdemokratin
att ständigt »flytta fram positionerna», att
ständigt revidera formerna för samspelet
mellan näringsliv och stat. Även i ett läge
där intet mer står att vinna genom sådana
reformer, måste illusionen av ständiga, välsignelsebringande positionsframflyttningar
vidmakthållas. Så tillkom den »aktiva nä-
ringspolitiken».
Men den aktiva näringspolitiken löser
inte huvudproblemet. Problemet med det
krympande samhällsekonomiska manöverutrymmet kvarstår. Socialdemokratin har
skaffat sig ett visst andrum genom den senaste skattereformen, som konstruerades
för att skaffa staten väsentligt ökade skatteintäkter, samtidigt som den skulle ge illusion av att vara en skattesänkning för flertalet. Men det ekonomiska manöverutrymmet köps till priset av en alltmer hotad
arbetsfred. Med femti- och sextiprocentiga marginalskatter t o m för stora industriarbetargrupper har man bäddat för allt
mer svårlösta avtalsförhandlingar. Redan
avtalsrörelsen 1970-71 kommer att bli
utomordentligt svårhanterlig.
404
Jämlikhet – ej förbättring
Slagordet »Ökad jämlikhet» måste ses i
det sammanhanget. Hittills har det socialdemokratiska jämlikhetsbudskapet mest
betraktats från sin positiva sida. Man har
tagit fasta på det löftesrika i en politik
som lovar att göra större ansträngningar
för de sämst ställda, de handikappade, de
lågavlönade och de som på olika sätt är eftersatta. Man har mindre tagit fasta på
att slagordet också rymmer krav på uppoffringar för alla de andra grupperna. Jag vet
inte vilka överväganden som legat bakom
satsningen på »jämlikhet». Men det måste
utan tvekan vara lättare att klara 70-talets
betydligt kärvare ekonomiska verklighet,
när de kommande hårda tagen sätts in
mot ett folk som bearbetats av en massiv
jämlikhetspropaganda. Socialdemokraterna har utlovat jämlikhet – inte förbättringar för alla – och har därmed garderat
sig.
Svårigheterna tornar alltså upp sig utan
att socialdemokraterna vet hur de egentligen skall lösas. »Den aktiva näringspolitiken» – utan effekt och mest en gest.
Jämlikhetsparollerna och skattereformen
– ett sätt att skaffa regeringen en viss
respit. Och därutöver? Därutöver återstår
endast det klassiska greppet att vända bort
uppmärksamheten från svårigheterna genom att leta fram syndabockar. Eftersom
den historiska metoden att starta krig inte
längre är möjlig, återstår endast att söka
fienden inom landet. Den fienden består,
som vi vet, av landets företagare, av bankerna, av fastighetsägarna, av Victor Hasselblad och i största allmänhet av personer
som tjänar mer än 50 000 om året (förutsatt att de inte tillhör rörelsen eller är sk
kulturarbetare).
Valet den 20 september är nu över.
Det blir fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav, och jag tror att vi har att emotse en intensifierad »vänstervridning». Inte
därför att SSU driver på, utan därför att
verkligheten ser ut som den gör. Och när
verkligheten inte stämmer med de socialdemokratiska önskemålen – så mycket
värre för verkligheten.
Socialdemokratins latenta kris
Den svenska socialdemokratins vänsterlridning sammanhänger inte primärt med
den internationella vänsterströmningen
och dess ideologiska effekter, hävdar
sekreterare Anders Arfwedson i denna
artikel. Han underbygger denna uppfattning bl a med analyser av den svenska
politiken som franska socialister gjort.
De anser att den svenska medelvägens
politik uttömt alla möjligheter att vidareutvecklas och att den svenska socialdemokratin liksom hela det svenska samhället
står inför en avgörande kris. Socialdemokratin har kommit så långt det går
med fördelningspolitik, nu måste den välja
sida. Anders Arfwedson pekar också på att
socialdemokratin nu saknar ekonomisktpolitiskt manöverutrymme. Den söker vända uppmärksamheten från svårigheterna
med »aktiv näringspolitik» och »Ökad
jämlikhet». Men det kommer inte att
vara nog. Vi kan emotse en ökad vänstervridning, framhåller han, inte för att
SSU driver på, utan därför att verkligheten ser ut som den gör.
Bland borgerliga politiker har man under
flera år diskuterat frågan vart den svenska
socialdemokratin är på väg. Man har regelmässigt betraktat den inre spänningen
hos socialdemokratin som en strid mellan
de »gamla pragmatikerna» och de »nya
vänsterideologerna». Arbetarrörelsen har
betraktats som en i grund och botten ganska avideologiserad, pragmatisk välfärdsrö-
relse, som genom yttre omständigheter rå-
kat få löss innanför skjortan och därför
börjat uppföra sig en smula konstigt. De
vänstersocialistiska strömningar som n;
finns inom socialdemokratin skulle alltså
vara något egentligen väsensfrämmande
som irriterar rörelsen, men som den tvingas
tolerera och ta hänsyn till av valtaktiska
skäl; att behålla den politiska makten är
det primära, och om fortsatt maktställning
kan köpas till priset av vissa eftergifter åt
denna vänstersocialistiska minoritet, så bör
eftergifterna göras.
Många borgerliga politiker har frågat sig
hur länge socialdemokratin skall tolerera
att på detta sätt låta sig styras av en artfrämmande svans, och om inte gränsen
för eftergifter snart är nådd. Jag tror att
man, om man ställer frågan så, är inne
på ett villospår. Jag tror nämligen att
orsakerna till »vänstervridningen» inom
den svenska socialdemokratin primärt sammanhänger med andra omständigheter än
den internationella vänsterströmningen
och dess ideologiska effekter på socialdemokratin i Sverige, låt vara att denna
strömning i hög grad underlättat vänsterorienteringen. I det följande skall jag
försöka utveckla orsakerna till varför jag
anser detta vara fallet.
402
Det kan ha sitt intresse att i det sammanhanget undersöka vad vissa utländska
betraktare har att säga om den svenska
politiska utvecklingen. Ett av de länder
där diskussionen om svensk politik är som
mest intensiv för närvarande är Frankrike.
Det sammanhänger med att den eftergaullistiska regeringen under Pompidou
och Chaban-Delmas som sin målsättning
proklamerat »une societe a la suedoise».
Den franska regeringen har helt enkelt
ställt i utsikt en målmedveten politisk strä-
van att omvandla Frankrike efter svenska
principer. Svensk socialpolitik, svensk arbetsmarknadspolitik inte minst (som ju befinner sig på ljusårs avstånd från de kaotiska franska förhållandena), samförståndet mellan ett i huvudsak privatägt, kapitalistiskt näringsliv och en socialt medveten
statsmakt, är därvid de viktigaste ingredienserna.
Det intressanta med diskussionen i
Frankrike är, att det är de borgerliga
kretsarna kring den nuvarande regeringen som satt upp Sverige som politisk förebild. De franska socialisterna däremot ser
i svensk socialdemokrati ingen fÖrebild.
Det beror inte främst på deras principiella förakt för en socialism som definitiOJ\Smässigt inte är någon verklig socialism. De
har tänkt igenom saken bättre än så. De
anser helt enkelt att den svenska medelvägens politik har uttömt alla möjligheter
att vidareutvecklas och att den svenska socialdemokratin liksom hela det svenska
samhället står inför en avgörande kris.
Man har i Sverige, med andra ord, kommit så långt man kan komma på den hittillsvarande vägen. Nu måste man välja
sida.
Rocards analys
Dessa tankar utvecklas bl a i en liten bok
som nyligen utkommit i Frankrike i serien
»Planete-Action» och som helt enkelt bär
titeln »Le socialisme suedois». Boken bestlr
av en samling intervjuer, dels med svenska
socialdemokrater som Tage Erlander,
Ernst Wigforss m fl, dels med bl a franska
socialistledare av olika schatteringar. De
sistnämnda utvecklar sin syn på möjligheterna och önskvärdheten att överföra
svenska principer till fransk politik. Ett av
de intressantaste bidragen står socialistledaren från det franska P S U, Michel Rocard, för. Den bär titeln .»Une crise latente» och innehåller en analys av den svenska socialdemokratins situation som- även
om kritiken utgår från renodlat socialistiska ståndpunkter – har sitt intresse inte
minst för svenska borgerliga politiker.
Michel Rocard analyserar .situationen
så här: Den svenska socialdemokratin har
länge kunnat leva på traditionen från 30-
talet då den, genom att tillämpa keynesianska teorier på den dåvarande samhällsekonomiska krissituationen, grundlade ett
förtroende för sin förmåga att på reformistisk väg skapa fördelar för de breda lagren. Det kapitalistiska samhällets frukter
har konsekvent omfördelats genom världens mest progressiva skattesystem, så att
ständigt nya reformer kunnat genomföras
till förmån för löntagarna. Men nu har
det stadium nåtts då man inte kan gå vidare i riktning mot ytterligare omfördelning
av inkomster. Det finns inte längre möjligheter att utvinna något mera genom ingrepp i den kapitalistiska produktionsapparaten utan att denna apparat upphör att
fungera enligt kapitalistiska principer och
helt enkelt kollapsar.
Strävan att utjämna löneskillnaderna inom arbetarkollektivet genom den ”solidariska lönepolitiken» kan inte drivas längre,
utan att den kapitalistiska produktionsordningen hotas i sina grundvalar. De enorma
åtaganden som staten gjort ifråga om socialpolitiska förpliktelser, medför nu ett
allt hårdare skattetryck också för stora delar av socialdemokraternas egen väljarkår.
Dessa inneboende motsägelser i den socialdemokratiska politiken ger nu upphov
till okontrollerbara följder såsom tilltagande oro på arbetsmarknaden, vilda strejker,
osv. Därmed .äventyras välfärdspolitikens
viktigaste bas, nämligen den internationellt ryktbara svenska arbetsfreden.
Rocards slutsats är, inte helt oväntat, att
det svenska politiska systemet, långtifrån
att vara ett eftersträvansvärt :mål för
Frankrike, företer anblicken av en hastigt
annalkande kris. Antingen måste socialdemokraterna beträda den verkliga socialismens väg, eller också kommer makten att
övergå till »högern», d v s till de borgerliga partierna.
Den aktiva näringspolitiken
Jag tror att Rocard, utan att nödvändigtvis ha rätt i sin slutsats, har analyserat den
svenska situationen riktigt. Hotet mot den
svenska socialdemokratin ligger inte främst
i det faktum att den härbärgerar en svår- 403
tyglad vänsterfalang, utan däri att den saknar ekonomiskt-politiskt manöverutrymme.
Det finns inte plats för nya sociala reformer av den typ som tidigare regelmässigt
garanterade fortsatt väljarunderlag. Det
»kapitalistiska näringslivet» kan inte avpressas större tributer utan vådliga konsekvenser för hela landet. De ledande
inom partiet tror inte på socialismen i
dess renodlade form, och därför är den
vägen stängd. Samtidigt tynger traditionen
från de gångna fyrtio årens framgångar.
Det finns en press på socialdemokratin
att ständigt »flytta fram positionerna», att
ständigt revidera formerna för samspelet
mellan näringsliv och stat. Även i ett läge
där intet mer står att vinna genom sådana
reformer, måste illusionen av ständiga, välsignelsebringande positionsframflyttningar
vidmakthållas. Så tillkom den »aktiva nä-
ringspolitiken».
Men den aktiva näringspolitiken löser
inte huvudproblemet. Problemet med det
krympande samhällsekonomiska manöverutrymmet kvarstår. Socialdemokratin har
skaffat sig ett visst andrum genom den senaste skattereformen, som konstruerades
för att skaffa staten väsentligt ökade skatteintäkter, samtidigt som den skulle ge illusion av att vara en skattesänkning för flertalet. Men det ekonomiska manöverutrymmet köps till priset av en alltmer hotad
arbetsfred. Med femti- och sextiprocentiga marginalskatter t o m för stora industriarbetargrupper har man bäddat för allt
mer svårlösta avtalsförhandlingar. Redan
avtalsrörelsen 1970-71 kommer att bli
utomordentligt svårhanterlig.
404
Jämlikhet – ej förbättring
Slagordet »Ökad jämlikhet» måste ses i
det sammanhanget. Hittills har det socialdemokratiska jämlikhetsbudskapet mest
betraktats från sin positiva sida. Man har
tagit fasta på det löftesrika i en politik
som lovar att göra större ansträngningar
för de sämst ställda, de handikappade, de
lågavlönade och de som på olika sätt är eftersatta. Man har mindre tagit fasta på
att slagordet också rymmer krav på uppoffringar för alla de andra grupperna. Jag vet
inte vilka överväganden som legat bakom
satsningen på »jämlikhet». Men det måste
utan tvekan vara lättare att klara 70-talets
betydligt kärvare ekonomiska verklighet,
när de kommande hårda tagen sätts in
mot ett folk som bearbetats av en massiv
jämlikhetspropaganda. Socialdemokraterna har utlovat jämlikhet – inte förbättringar för alla – och har därmed garderat
sig.
Svårigheterna tornar alltså upp sig utan
att socialdemokraterna vet hur de egentligen skall lösas. »Den aktiva näringspolitiken» – utan effekt och mest en gest.
Jämlikhetsparollerna och skattereformen
– ett sätt att skaffa regeringen en viss
respit. Och därutöver? Därutöver återstår
endast det klassiska greppet att vända bort
uppmärksamheten från svårigheterna genom att leta fram syndabockar. Eftersom
den historiska metoden att starta krig inte
längre är möjlig, återstår endast att söka
fienden inom landet. Den fienden består,
som vi vet, av landets företagare, av bankerna, av fastighetsägarna, av Victor Hasselblad och i största allmänhet av personer
som tjänar mer än 50 000 om året (förutsatt att de inte tillhör rörelsen eller är sk
kulturarbetare).
Valet den 20 september är nu över.
Det blir fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav, och jag tror att vi har att emotse en intensifierad »vänstervridning». Inte
därför att SSU driver på, utan därför att
verkligheten ser ut som den gör. Och när
verkligheten inte stämmer med de socialdemokratiska önskemålen – så mycket
värre för verkligheten.