Anakronism och vänstervridning
1970
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
INGVAR HORGBY:
Anakronism och vänstervridning
Det är vanligt att erfarenheterna från
nuet får färga bilden av det förflutna.
Anakronismen är en sådan färgning. Den
kan också vara ett vanställande av
verkligheten. Marxisterna lever t ex kvar
i en förlegad klasskampsideologi med
vilken de färgar vad som sker omkring oss.
Arbetare idealiseras, medan arbetet
nedvärderas. »Marxismens slutmål vittnar
om dövhet för de mänskliga värden vi är
satta att förvalta», skriver lektor Ingvar
Horgby, som menar att det arbetsfria
himmelrike, som Marx tänkte sig,
kommer att bli ett helvete om det uppnås.
Det är en flykt från verkligheten att
utmåla dagens samhälle som om det vore
vad Marx för över hundra år sedan
föreställde sig att det skulle bli. M en de
verkligt vänstervridna flyr ej bara från
verkligheten utan också från ansvar och
från förnuft.
Begreppet historia är som bekant dubbeltydigt. Det avser dels de objekt som historikerna söker skildra: händelser i det förgångna, dels resultatet av historikernas
verksamhet: deras nedtecknade tolkningar
av det förgångnas fakta.
Historien i denna senare mening kan
medverka till att forma historien i den förra meningen, det historiska skeendet; historietolkningen är av politisk betydelse.
Vår verksamhet i nuet bygger på våra fö-
reställningar om vad som skett. »Minervas
fågel flyger i skymningen», så uttryckte historiens filosof framför andra, Regel, en
grundtanke i sitt filosofiska system. Satsen
är egentligen ganska självklar: kunskapen
om ett historiskt skeende kommer efter
detta skeende. Kunskapen om en händelse
är inte samtidig med händelsen utan »försenad».
Vad är anakronismer?
Anakronismer är fel mot tidskostymen:
vi kan kläda förfäderna i våra kläder. sextonhundratalsmänniskorna var så hemma
i sin tid att de fann det naturligt att se de
fransk-klassiska skådespelen med motiv
från antiken framföras i barockdräkt.
Men vi kan också kläda oss själva i förfädernas kläder. Det är en form av anakronism som är vanligare i den alienerade
nutiden, som blir alienerad bl a genom att
den ständigt av den dominerande ideologien, marxismen, sägs vara det. Den aktuella verkligheten kan vantolkas, därför
att nuet ses som en variant av det förgångna. Den nya vänstern hänger sig ohejdat
åt denna anakronism – det är kanske signi- 406
fikativt att många av dess företrädare annonserar den redan i klädedräkt och frisyr.
Anakronismerna skulle skapa blott akademiska problem om vi inte vore tvungna
att delta i det historiska förloppet. Problemet att undvika anakronismer skulle också vara mindre, och anakronismerna skulle
göra mindre såväl skada som oväsen, om
vi levde i en mindre dynamisk värld. Historiens acceleration är ett fenomen, som
varit markant åtminstone alltsedan slutet
av 1700-talet. Det är väl ingen tillfällighet
att den moderna historietolkningens födelse är samtidig med begynnelsen av denna
accelerationsprocess. Att se »wie es eigentlich gewesem> blev ett behov när skillnaden och olikheten mellan det som hänt och
det som hände blev allt mera framträ-
dande. Den historiska oskuldsfullheten,
som kännetecknat tidigare århundraden,
ersätts av det moderna historiska medvetandet. Men det är inte heller en tillfällighet att alltsedan samma tid, slutet av
1700-talet, anakronistisk tolkning av den
aktuella verkligheten varit viktiga komponenter i idehistorien. Föränderligheten har
gjort det svårt att vara hemma i nuet och
att inordna dess fenomen i kunskapsstoffet. Nuet har setts från det förgångnas
synpunkt. De ideal, som man velat förverkliga, har varit idealföreställningar om det
förflutna.
De politiska reaktionära rörelser, som
kan födas av sådan vilsenhet i nuet, kan
vara sympatiska till sina syften. Det framväxande industrisamhället hade – minst
sagt – skönhetsfläckar. Men i medeltiden
stod lösningarna på det moderna samhällets problem inte att finna, som en del
reaktionära romantiker tycktes tro.
Historiska anakronismer
I svensk historia finns flera exempel på
hur en anakronistisk tolkning av samtidshändelserna har påverkat politikernas
verksamhet. Så skedde 1914. Det finns en
beaktansvärd likhet mellan bondetågsidealismen och nutidens vänstervridna idealism. Båda bygger på en romantisk och
anakronistisk uppfattning av en folkgrupp.
De män som tågade upp till Stockholms
slott betraktades som den kärnsunda bondeklassens representanter, och bönderna
identifierades med Folket, Sveriges allmoge. 1914 års män utnyttjade bönderna för
att ge politisk tyngd åt sin (förvisso berättigade) upprustningspolitik: Folket stod
bakom programmet. Men de insåg inte att
bönderna mindre än tidigare kunde identifieras med det svenska folket. Medan
andra folkgrupper växte, stagnerade bondebefolkningens antal. Bondetågsromantikerna såg inte den aktuella verkligheten
klart därför att de fångats i en anakronismens fälla.
Nu, 1970, romantiseras arbetarklassen.
Nu när arbetarklassen är en krympande
minoritet identifieras den med svenska folket. Anakronistiska värderingar följer i
spåren. Nu när fönsterputsaren tjänar
2 500 kronor i månaden för att putsa
fönstren till det kontor, där gymnasieingenjören sitter lycklig över att äntligen ha
fått arbete med en lön av l 800 kronor i
månaden, nu talas det om det förtryck arbetarna är utsatta för och om den orättvisa som råder i förhållandet mellan arbetare och tjänstemän. Nu när de högavlö-
nade gruvarbetarna vid det statsägda
LKAB strejkar för att återställa den löneöverlägsenhet, som hotats av LOs solidariska lönepolitik, nu talas det om den privatkapitalistiska utsugningen av arbetarklassen. Minervas fågel flyger i skymningen; ibland flyger den inte alls.
Klasskampsideologien, som alltid varit
avskyvärd, är nu dessutom förlegad, eftersom den bygger på förhållanden som varit, inte på förhållanden som är. Det är en
anakronism som konserveras av den nya
vänstern. Liksom bönderna idealiserades –
inte av dem själva! – vid sekelskiftet, så
sentimentaliseras det i dag kring arbetarklassen – men inte av arbetarna själva
utan av grupper som i fråga om intressen och värderingar står dem mera främmande än kapitalister och arbetsgivare.
Arbetare och intellektuella – det är ju inte
någon naturlig kombination; i många sammanhang har ju också heterogeniteten
mellan dessa grupper övergått i strid.
Arbetarna har dock varit kloka nog att
till egen fördel utnyttja de för dem goda
konjunkturerna. Lönepåslaget för gruvarbetarna i Norrbotten blev imponerande.
Sentimentaliseringen av dem fick den vilda strejken, avtalsbrottet, att framstå som
ett hjältedåd; realpolitikern Rantatalo blir
en oangriplig idealgestalt för gåsleverproletariatets ambassadörer och chefredaktö-
rer (en motsvarighet finner vi i idealiseringen av Kriiger under boerkriget). Sentimental romantik kan ha politiska konsekvenser; anakronismer är historiska krafter.
407
Arbetets värde
Medan kroppsarbetarna idealiseras tolkas
kroppsarbetet som förnedrande, fysiskt och
psykiskt nedbrytande. Detta sker samtidigt
som kroppsarbetet blir allt mindre fysiologiskt krävande. Lantbrukarna, särskilt
småbrukarna, som verkligen fortfarande
vet av det tunga kroppsarbetet, med ringa
lön för mödan, är det tyst om; är det för
att de, såsom ägande produktionsmedel,
kan räknas till kapitalisterna?
Marxismen är inhuman inte blott i frå-
ga om de medel den förordar för att genomföra sina mål. Marxismens slutmål
vittnar om dövhet för de mänskliga värden vi är satta att förvalta.
Hieronymus Bosch skildrar i sina målningar helvetet som en plats fylld av grymhet och absurditet. Grymheten visar marxismen på vägen mot målet; absurditeten
finns i bilden av målet. Till det helvetiskt
absurda hör föreställningen om arbetets
försvinnande. Kapitalismen håller nu på
med att på egen hand, utan revolution,
förverkliga det som Marx förutsatte skulle
ske blott genom revolution. Enligt framtidsforskarna har vi att förvänta oss i det
postindustriella samhället att arbetet blir
ett njutningsmedel för överklassen. Marx
hade tydligen fel i att tro att det behövdes
revolution för att åstadkomma detta. Men
det är inte blott hans profetia om vägen
till målet som visat sig vara fel. All erfarenhet talar för att det arbetsfria himmelrike Marx tänkte sig kommer att visa sig
vara ett helvete när det uppnås. Marxismens tankar om finalen av det mänskliga
dramat kännetecknas av en anarkistisk individualism: stat och lagar skall försvinna
408
och (det socialt påtvingade) arbetet skall
ersättas av spontan självverksamhet, som
ger självförverkligande.
Arbetet kan givetvis utformas inhumant,
vilket ofta skett under historiens gång;
tvånget kan givetvis bli terror. Men i arbetets egenskap att vara socialt påtvingat
ligger också garantien för social förankring; både arbetsprocessen och arbetsresultatet förenar människorna med varandra.
Alienationen kan försvinna genom (det
påtvingade) arbetet, inte genom den självvalda sysselsättningen utan social förankring. Hobbyverksamhet är ett dåligt surrogat för arbete.
Freud skriver mycket vist: »Att betona
vikten av arbete har större effekt än någon
annan åtgärd för att binda individen närmare till verkligheten; i sitt arbete är han
åtminstone säkert förankrad vid en del av
verkligheten, den mänskliga gemenskapen». Arbetet är för Freud skyddet mot
alienationen, för Marx uttrycket för den.
Nu, 1970, talas det om arbetet som en
förbannelse, som alienerande, nu när vi
hotas av meningslösheten i det arbetsfria
samhället. Det talas om arbetets förbannelse och kroppsarbetets förnedring, nu
när vi borde anstränga vår fantasi för att
finna lösningar, som bevarar arbetet som
en nödvändig rättighet för alla vuxna.
Marxismens negativa värdering av arbetet
speglar förhållanden i det begynnande industrisamhället. Det är den sämsta tänkbara bas för sådana reformer av masskonsumtionssamhället, som kan skapa människovärdiga förhållanden i det postindustriella samhället.
Flykten från verkligheten
Problemet med anakronismer som politiskt
instrument har som sagt blivit större ge·
nom historiens acceleration. De snabba
förändringarna skapar otrygghet. Erfarenheten ger inte längre självklara ledtrå-
dar för handlandet. Konsekvensen blir regression, »flykt från friheten» för många
svaga själar. Den högljudda ungdomsopinionen har funnit ett utmärkt kamouflage
under flykten, nämligen Marx’ profetior.
Man flyr från verklighetens otrygghet.
Tryggare kan ingen vara än den som har
nyckeln till all samhällsutveckling, den som
Marx ger åt sina lärjungar. Den värld som
Marx såg vid mitten av 1800-talet genom
sina starkt färgade glasögon – Marx’ bild
av det dåtida samhället i de industrialiserade länderna var ju redan den en anakronism – den ser dagens vänstervridna i
nutidens samhälle, och de utvecklingstendenser mot massfattigdom och ökade klassskillnader, som ingår i Marx’ falska pro·
fetior, ser den nya vänstern, när den skå-
dar in i framtiden.
»Sanningen skall göra Eder fria» – eftersom de vänstervridna flyr friheten, måste
de förlita sig på verklighetsförvanskningar.
Och eftersom det är svårt att på fri hand
förvanska verkligheten, griper de tillbaka
på en given förvanskning av den sociala
verkligheten från mitten av 1800-talet. Regressionen är den psykologiska basen för
anakronismens fängelse.
Det är naturligt att ungdomen lättast
faller offer för regressionens flyktmekanismer. Unga människor har mest framtid att
vara rädd för och minst av kunskap, omdöme och erfarenhet, som är skyddet mot
regressivt beteende. Det visade sig på 20-
och 30-talen; fascismen och nazismen var
typiska ungdomsrörelser. Det visar sig i efterkrigstidens förvillelser. Varje lärare vet
att talet om att ungdomen nu är mera
orienterad och informerad än förr blott
är en populär myt.
Ideologiska skygglappar avskärmar från
verkligheten och ger möjlighet till anakronistisk missanpassning. Det är ingenting
nytt. Clarte-radikaler under 30-talet kunde kalla dem, som avlossade de förlupna
kulorna i Ådalen, för kapitalistiska mördare, samtidigt som de entusiasmerades av
kommunismens segrar i Sovjet under Stalins värsta utrensningstid.
I den moderna vänstervridningens anakronismer finns emellertid, synes det mig,
ett i tidigare former av socialism icke särskilt markant inslag.
Ett av arbetarrörelsens mål har varit att
ge även arbetarna del av den västerländska bildningen. Den andliga kulturen i västerlandet ansågs så värdefull att den inte
fick förbehållas en liten grupp. De nya revolutionärerna synes ha helt andra värderingar. Själva de västerländska idealen attackeras.
De vänstervridna anakronismerna får
inte ses som isolerade fenomen. De kan
inte fattas som misslyckanden i en ärlig
strävan till sann verklighetsåtergivning. De
passar naturligt in i ett mönster, de kan
tolkas som uttryck för en annan tidsuppfattning än den västerländska, som har
klassiskt-grekiskt och kristet ursprung. De
blir då inte temporala feltolkningar utan
konsekvenser av en ny tidskonception. Lö-
wenthal talar i en artikel »Oförnuft och
409
revolution» om »revolten mot västerlandet». Han påpekar att revolten inte huvudsakligen är ett politiskt problem. »Det
är framför allt ett tecken på en kris i vår
civilisation». Det är mer än ett försök att
med våld ge vår västerländska kultur ny
social och politisk ram. Det är ett avvisande av de västerländska idealen. Både
de politiskt aktiva och de politiskt passiva
rebellerna i vår tid har börjat att i allt högre grad förkasta »värdet av materiella och
delvis även intellektuella framsteg och värdet av den ansträngning och den disciplin
som krävs för att nå framstegen, inklusive
ett disciplinerat tänkande – värden som är
lika väsentliga delar av västvärldens kulturella arvegods. Samma attityd är uppenbar
i deras sätt att avvisa varje tidsperspektiv
till förmån för en dyrkan av det omedelbara nuet; det måste hävdas att känslan
för den utstakade tiden och sättet att korrelera olika handlingar med tanke på
framtiden har varit basen för all västerländsk civilisation ända från den tid, då
västerlandets kyrktorn först utrustades med
urtavlor fram till de senaste framstegen i
fråga om vetenskap och industri:..
Tidsperspektivet
»Vill man belysa en kulturs livsyttringar
under en synvinkel, är det inte bara försvarligt utan troligen högst sinnrikt att utgå från ett antagande om det sätt varpå
den ifrågavarande kulturens medlemmar
uppfattat det medium, rummet, där våra
handlingar utspela sig och alla deras synliga resultat kvarbliva:. (G H von Wright:
Tanke och förkunnelse). Mutatis mutan- 410
dis bör detta kunna gälla även olika kulturers uppfattning av tidens medium.
Kristendomen har gett västerlandet dess
linjära tidsuppfattning. Enligt Kierkegaard, som av alla teologer och filosofer
intensivast och djupast penetrerat dessa
frågor, är för den kristne framtiden tidens
avgörande modus, förutsättningen för val,
avgörelse, ansvarighet. För den platonska
filosofien, den grekiska kulturens teoretiska
höjdpunkt, blir tiden däremot något ovä-
sentligt, eftersom tiden tolkas primärt som
det förgångna, i anamnesistanken som är
idelärans grundval. Den kristna tidstolkningen ger frihet för målinriktad handling
(därav kristendomens unika poängtering
av individen, handlingens upphov). Den
platonska tidsuppfattningen är intellektualistisk, förutsättningen för filosofisk-teoretisk kontemplation (varför individen upphör att äga betydelse, eftersom det verkliga är de ideala objekt som kontempleras). En tredje möjlighet är att tidsupplevelsen bestäms av nuet. Då blir verklighetstolkningen arbiträr och irrationell. Tiden kan inte ges något innehåll, eftersom
nuet saknar omfång.
Nyckelordet för de nya revolutionärerna
är engagemang. I Sverige föregicks det
nya raseriet av trolöshetsdebatten. Till synes står dessa två riktningar i motsats till
varandra: de som hävdar att de är principiellt trolösa skulle, tycker man, ha svårt
att vara engagerade. Så är det emellertid
inte. För att återigen tala i kierkegaardska
termer: trolösheten präglar den estetiska
människan, som flyr från ansvaret att knyta samman ögonblicken och ge sitt liv kontinuitet. Engagemanget blir det hopplösa
försöket att fylla den trolöses momentana
ögonblickstillvaro med innehåll. Spektaklet
kamouflerar tomheten. Det är betecknande att rebellerna avstår från att binda sig
vid preciserade program om vad som skall
komma efter revolutionen. Ett sådant program skulle ju innebära ett avståndstagande från irrationalism och ett antagande av tidsperspektiv. Ett program förutsätter planmässigt handlande och ett avståndstagande från berusningen av det
momentana.
Flykten från ansvaret
Vart flyr människan, när hon flyr från sig
själv? Kanske till kollektivet. Den nya
vänstern kännetecknas av en upplevelsekollektivism, kollektivismen som njutningsmedel. Den kan ses som ett försök att undkomma tomheten.
Kollektivismen är emellertid inte ett botemedel mot tomheten utan ett uttryck för
den. Man får inte en positiv summa ge·
nom att addera nollor. Ögonblickstillva·
ron (även den som upplevs i kollektivet)
blir innehållslös, hur orgiastisk eller enga·
gerad den än är. Utvidgad tomhet är inte
realitet.
Författare och konstnärer har sagts va·
ra tidens stormsvalor. Det är kanske så att
de kulturella förändringar i konsten och
litteraturen, som skedde kring sekelskiftet,
nu får sociala och politiska konsekvenser.
Konsthistorikern Sedelmayr har med stor
lärdom och inlevelse skrivit den moder·
na konstens sjukdomshistoria. Hans tolk·
ning av Picasso som en kierkegaardsk estetiker har inspirerat ovanstående reflexioner om de trolöst engagerade. Konstens
och litteraturens förtvivlan har måhända
varit förspel till den politiska förtvivlan.
Den estetiska människan flyr från ansvaret, det personlighetsskapande. Därför förvanskar hon det moraliska språkspelet,
som blott känner individer. Det är ett modernt drag, som vittnar om civilisationskrisen, att uteslutande anklaga samhället och
överheten för försummelser och brott, medan personliga samvetsförebråelser tolkas
som symptom på psykisk sjukdom. Här fö-
religger ett »klerkernas förräderi»: ansvaret för denna grundläggande förändring
av de moraliska attityderna har västerlandets intellektuella framför andra. Många
teologer har anslutit sig till dessa förrädare; de talar inte om orättfärdiga människor utan om orättfärdiga samhällsstrukturer. De har övergivit Nya testamentets extrema individualetik och anpassat sig till
411
tidsandan.
I kritiken av det kapitalistiska samhället
sägs ofta att detta förhindrar den enskildes
självförverkligande, vilket då blir det högsta värdet. För den nya väckelsens folk betyder emellertid självförverkligandet inte
ett livslångt skeende, som styrs av inre,
psykologiska och yttre, sociala krafter och
som resulterar i harmoni mellan individen, mikrokosmos, och det sociala och universella kosmos, i den klassiska bildningsromanens stil. Självförverkligandet blir i
stället en upplevelse i nuet, med individen
skild från såväl historien och framtiden
som från det sociala livet. Så fattad är
självförverkligandet förtvivlan.
Skall den kristet-grekiska kulturen, med
ansvar och besinning som högsta värden,
ersättas av en orgiastisk, presentisk kultur,
där handlingslivet präglas av trolöshet och
där förnuftet abdikerat?
Anakronism och vänstervridning
Det är vanligt att erfarenheterna från
nuet får färga bilden av det förflutna.
Anakronismen är en sådan färgning. Den
kan också vara ett vanställande av
verkligheten. Marxisterna lever t ex kvar
i en förlegad klasskampsideologi med
vilken de färgar vad som sker omkring oss.
Arbetare idealiseras, medan arbetet
nedvärderas. »Marxismens slutmål vittnar
om dövhet för de mänskliga värden vi är
satta att förvalta», skriver lektor Ingvar
Horgby, som menar att det arbetsfria
himmelrike, som Marx tänkte sig,
kommer att bli ett helvete om det uppnås.
Det är en flykt från verkligheten att
utmåla dagens samhälle som om det vore
vad Marx för över hundra år sedan
föreställde sig att det skulle bli. M en de
verkligt vänstervridna flyr ej bara från
verkligheten utan också från ansvar och
från förnuft.
Begreppet historia är som bekant dubbeltydigt. Det avser dels de objekt som historikerna söker skildra: händelser i det förgångna, dels resultatet av historikernas
verksamhet: deras nedtecknade tolkningar
av det förgångnas fakta.
Historien i denna senare mening kan
medverka till att forma historien i den förra meningen, det historiska skeendet; historietolkningen är av politisk betydelse.
Vår verksamhet i nuet bygger på våra fö-
reställningar om vad som skett. »Minervas
fågel flyger i skymningen», så uttryckte historiens filosof framför andra, Regel, en
grundtanke i sitt filosofiska system. Satsen
är egentligen ganska självklar: kunskapen
om ett historiskt skeende kommer efter
detta skeende. Kunskapen om en händelse
är inte samtidig med händelsen utan »försenad».
Vad är anakronismer?
Anakronismer är fel mot tidskostymen:
vi kan kläda förfäderna i våra kläder. sextonhundratalsmänniskorna var så hemma
i sin tid att de fann det naturligt att se de
fransk-klassiska skådespelen med motiv
från antiken framföras i barockdräkt.
Men vi kan också kläda oss själva i förfädernas kläder. Det är en form av anakronism som är vanligare i den alienerade
nutiden, som blir alienerad bl a genom att
den ständigt av den dominerande ideologien, marxismen, sägs vara det. Den aktuella verkligheten kan vantolkas, därför
att nuet ses som en variant av det förgångna. Den nya vänstern hänger sig ohejdat
åt denna anakronism – det är kanske signi- 406
fikativt att många av dess företrädare annonserar den redan i klädedräkt och frisyr.
Anakronismerna skulle skapa blott akademiska problem om vi inte vore tvungna
att delta i det historiska förloppet. Problemet att undvika anakronismer skulle också vara mindre, och anakronismerna skulle
göra mindre såväl skada som oväsen, om
vi levde i en mindre dynamisk värld. Historiens acceleration är ett fenomen, som
varit markant åtminstone alltsedan slutet
av 1700-talet. Det är väl ingen tillfällighet
att den moderna historietolkningens födelse är samtidig med begynnelsen av denna
accelerationsprocess. Att se »wie es eigentlich gewesem> blev ett behov när skillnaden och olikheten mellan det som hänt och
det som hände blev allt mera framträ-
dande. Den historiska oskuldsfullheten,
som kännetecknat tidigare århundraden,
ersätts av det moderna historiska medvetandet. Men det är inte heller en tillfällighet att alltsedan samma tid, slutet av
1700-talet, anakronistisk tolkning av den
aktuella verkligheten varit viktiga komponenter i idehistorien. Föränderligheten har
gjort det svårt att vara hemma i nuet och
att inordna dess fenomen i kunskapsstoffet. Nuet har setts från det förgångnas
synpunkt. De ideal, som man velat förverkliga, har varit idealföreställningar om det
förflutna.
De politiska reaktionära rörelser, som
kan födas av sådan vilsenhet i nuet, kan
vara sympatiska till sina syften. Det framväxande industrisamhället hade – minst
sagt – skönhetsfläckar. Men i medeltiden
stod lösningarna på det moderna samhällets problem inte att finna, som en del
reaktionära romantiker tycktes tro.
Historiska anakronismer
I svensk historia finns flera exempel på
hur en anakronistisk tolkning av samtidshändelserna har påverkat politikernas
verksamhet. Så skedde 1914. Det finns en
beaktansvärd likhet mellan bondetågsidealismen och nutidens vänstervridna idealism. Båda bygger på en romantisk och
anakronistisk uppfattning av en folkgrupp.
De män som tågade upp till Stockholms
slott betraktades som den kärnsunda bondeklassens representanter, och bönderna
identifierades med Folket, Sveriges allmoge. 1914 års män utnyttjade bönderna för
att ge politisk tyngd åt sin (förvisso berättigade) upprustningspolitik: Folket stod
bakom programmet. Men de insåg inte att
bönderna mindre än tidigare kunde identifieras med det svenska folket. Medan
andra folkgrupper växte, stagnerade bondebefolkningens antal. Bondetågsromantikerna såg inte den aktuella verkligheten
klart därför att de fångats i en anakronismens fälla.
Nu, 1970, romantiseras arbetarklassen.
Nu när arbetarklassen är en krympande
minoritet identifieras den med svenska folket. Anakronistiska värderingar följer i
spåren. Nu när fönsterputsaren tjänar
2 500 kronor i månaden för att putsa
fönstren till det kontor, där gymnasieingenjören sitter lycklig över att äntligen ha
fått arbete med en lön av l 800 kronor i
månaden, nu talas det om det förtryck arbetarna är utsatta för och om den orättvisa som råder i förhållandet mellan arbetare och tjänstemän. Nu när de högavlö-
nade gruvarbetarna vid det statsägda
LKAB strejkar för att återställa den löneöverlägsenhet, som hotats av LOs solidariska lönepolitik, nu talas det om den privatkapitalistiska utsugningen av arbetarklassen. Minervas fågel flyger i skymningen; ibland flyger den inte alls.
Klasskampsideologien, som alltid varit
avskyvärd, är nu dessutom förlegad, eftersom den bygger på förhållanden som varit, inte på förhållanden som är. Det är en
anakronism som konserveras av den nya
vänstern. Liksom bönderna idealiserades –
inte av dem själva! – vid sekelskiftet, så
sentimentaliseras det i dag kring arbetarklassen – men inte av arbetarna själva
utan av grupper som i fråga om intressen och värderingar står dem mera främmande än kapitalister och arbetsgivare.
Arbetare och intellektuella – det är ju inte
någon naturlig kombination; i många sammanhang har ju också heterogeniteten
mellan dessa grupper övergått i strid.
Arbetarna har dock varit kloka nog att
till egen fördel utnyttja de för dem goda
konjunkturerna. Lönepåslaget för gruvarbetarna i Norrbotten blev imponerande.
Sentimentaliseringen av dem fick den vilda strejken, avtalsbrottet, att framstå som
ett hjältedåd; realpolitikern Rantatalo blir
en oangriplig idealgestalt för gåsleverproletariatets ambassadörer och chefredaktö-
rer (en motsvarighet finner vi i idealiseringen av Kriiger under boerkriget). Sentimental romantik kan ha politiska konsekvenser; anakronismer är historiska krafter.
407
Arbetets värde
Medan kroppsarbetarna idealiseras tolkas
kroppsarbetet som förnedrande, fysiskt och
psykiskt nedbrytande. Detta sker samtidigt
som kroppsarbetet blir allt mindre fysiologiskt krävande. Lantbrukarna, särskilt
småbrukarna, som verkligen fortfarande
vet av det tunga kroppsarbetet, med ringa
lön för mödan, är det tyst om; är det för
att de, såsom ägande produktionsmedel,
kan räknas till kapitalisterna?
Marxismen är inhuman inte blott i frå-
ga om de medel den förordar för att genomföra sina mål. Marxismens slutmål
vittnar om dövhet för de mänskliga värden vi är satta att förvalta.
Hieronymus Bosch skildrar i sina målningar helvetet som en plats fylld av grymhet och absurditet. Grymheten visar marxismen på vägen mot målet; absurditeten
finns i bilden av målet. Till det helvetiskt
absurda hör föreställningen om arbetets
försvinnande. Kapitalismen håller nu på
med att på egen hand, utan revolution,
förverkliga det som Marx förutsatte skulle
ske blott genom revolution. Enligt framtidsforskarna har vi att förvänta oss i det
postindustriella samhället att arbetet blir
ett njutningsmedel för överklassen. Marx
hade tydligen fel i att tro att det behövdes
revolution för att åstadkomma detta. Men
det är inte blott hans profetia om vägen
till målet som visat sig vara fel. All erfarenhet talar för att det arbetsfria himmelrike Marx tänkte sig kommer att visa sig
vara ett helvete när det uppnås. Marxismens tankar om finalen av det mänskliga
dramat kännetecknas av en anarkistisk individualism: stat och lagar skall försvinna
408
och (det socialt påtvingade) arbetet skall
ersättas av spontan självverksamhet, som
ger självförverkligande.
Arbetet kan givetvis utformas inhumant,
vilket ofta skett under historiens gång;
tvånget kan givetvis bli terror. Men i arbetets egenskap att vara socialt påtvingat
ligger också garantien för social förankring; både arbetsprocessen och arbetsresultatet förenar människorna med varandra.
Alienationen kan försvinna genom (det
påtvingade) arbetet, inte genom den självvalda sysselsättningen utan social förankring. Hobbyverksamhet är ett dåligt surrogat för arbete.
Freud skriver mycket vist: »Att betona
vikten av arbete har större effekt än någon
annan åtgärd för att binda individen närmare till verkligheten; i sitt arbete är han
åtminstone säkert förankrad vid en del av
verkligheten, den mänskliga gemenskapen». Arbetet är för Freud skyddet mot
alienationen, för Marx uttrycket för den.
Nu, 1970, talas det om arbetet som en
förbannelse, som alienerande, nu när vi
hotas av meningslösheten i det arbetsfria
samhället. Det talas om arbetets förbannelse och kroppsarbetets förnedring, nu
när vi borde anstränga vår fantasi för att
finna lösningar, som bevarar arbetet som
en nödvändig rättighet för alla vuxna.
Marxismens negativa värdering av arbetet
speglar förhållanden i det begynnande industrisamhället. Det är den sämsta tänkbara bas för sådana reformer av masskonsumtionssamhället, som kan skapa människovärdiga förhållanden i det postindustriella samhället.
Flykten från verkligheten
Problemet med anakronismer som politiskt
instrument har som sagt blivit större ge·
nom historiens acceleration. De snabba
förändringarna skapar otrygghet. Erfarenheten ger inte längre självklara ledtrå-
dar för handlandet. Konsekvensen blir regression, »flykt från friheten» för många
svaga själar. Den högljudda ungdomsopinionen har funnit ett utmärkt kamouflage
under flykten, nämligen Marx’ profetior.
Man flyr från verklighetens otrygghet.
Tryggare kan ingen vara än den som har
nyckeln till all samhällsutveckling, den som
Marx ger åt sina lärjungar. Den värld som
Marx såg vid mitten av 1800-talet genom
sina starkt färgade glasögon – Marx’ bild
av det dåtida samhället i de industrialiserade länderna var ju redan den en anakronism – den ser dagens vänstervridna i
nutidens samhälle, och de utvecklingstendenser mot massfattigdom och ökade klassskillnader, som ingår i Marx’ falska pro·
fetior, ser den nya vänstern, när den skå-
dar in i framtiden.
»Sanningen skall göra Eder fria» – eftersom de vänstervridna flyr friheten, måste
de förlita sig på verklighetsförvanskningar.
Och eftersom det är svårt att på fri hand
förvanska verkligheten, griper de tillbaka
på en given förvanskning av den sociala
verkligheten från mitten av 1800-talet. Regressionen är den psykologiska basen för
anakronismens fängelse.
Det är naturligt att ungdomen lättast
faller offer för regressionens flyktmekanismer. Unga människor har mest framtid att
vara rädd för och minst av kunskap, omdöme och erfarenhet, som är skyddet mot
regressivt beteende. Det visade sig på 20-
och 30-talen; fascismen och nazismen var
typiska ungdomsrörelser. Det visar sig i efterkrigstidens förvillelser. Varje lärare vet
att talet om att ungdomen nu är mera
orienterad och informerad än förr blott
är en populär myt.
Ideologiska skygglappar avskärmar från
verkligheten och ger möjlighet till anakronistisk missanpassning. Det är ingenting
nytt. Clarte-radikaler under 30-talet kunde kalla dem, som avlossade de förlupna
kulorna i Ådalen, för kapitalistiska mördare, samtidigt som de entusiasmerades av
kommunismens segrar i Sovjet under Stalins värsta utrensningstid.
I den moderna vänstervridningens anakronismer finns emellertid, synes det mig,
ett i tidigare former av socialism icke särskilt markant inslag.
Ett av arbetarrörelsens mål har varit att
ge även arbetarna del av den västerländska bildningen. Den andliga kulturen i västerlandet ansågs så värdefull att den inte
fick förbehållas en liten grupp. De nya revolutionärerna synes ha helt andra värderingar. Själva de västerländska idealen attackeras.
De vänstervridna anakronismerna får
inte ses som isolerade fenomen. De kan
inte fattas som misslyckanden i en ärlig
strävan till sann verklighetsåtergivning. De
passar naturligt in i ett mönster, de kan
tolkas som uttryck för en annan tidsuppfattning än den västerländska, som har
klassiskt-grekiskt och kristet ursprung. De
blir då inte temporala feltolkningar utan
konsekvenser av en ny tidskonception. Lö-
wenthal talar i en artikel »Oförnuft och
409
revolution» om »revolten mot västerlandet». Han påpekar att revolten inte huvudsakligen är ett politiskt problem. »Det
är framför allt ett tecken på en kris i vår
civilisation». Det är mer än ett försök att
med våld ge vår västerländska kultur ny
social och politisk ram. Det är ett avvisande av de västerländska idealen. Både
de politiskt aktiva och de politiskt passiva
rebellerna i vår tid har börjat att i allt högre grad förkasta »värdet av materiella och
delvis även intellektuella framsteg och värdet av den ansträngning och den disciplin
som krävs för att nå framstegen, inklusive
ett disciplinerat tänkande – värden som är
lika väsentliga delar av västvärldens kulturella arvegods. Samma attityd är uppenbar
i deras sätt att avvisa varje tidsperspektiv
till förmån för en dyrkan av det omedelbara nuet; det måste hävdas att känslan
för den utstakade tiden och sättet att korrelera olika handlingar med tanke på
framtiden har varit basen för all västerländsk civilisation ända från den tid, då
västerlandets kyrktorn först utrustades med
urtavlor fram till de senaste framstegen i
fråga om vetenskap och industri:..
Tidsperspektivet
»Vill man belysa en kulturs livsyttringar
under en synvinkel, är det inte bara försvarligt utan troligen högst sinnrikt att utgå från ett antagande om det sätt varpå
den ifrågavarande kulturens medlemmar
uppfattat det medium, rummet, där våra
handlingar utspela sig och alla deras synliga resultat kvarbliva:. (G H von Wright:
Tanke och förkunnelse). Mutatis mutan- 410
dis bör detta kunna gälla även olika kulturers uppfattning av tidens medium.
Kristendomen har gett västerlandet dess
linjära tidsuppfattning. Enligt Kierkegaard, som av alla teologer och filosofer
intensivast och djupast penetrerat dessa
frågor, är för den kristne framtiden tidens
avgörande modus, förutsättningen för val,
avgörelse, ansvarighet. För den platonska
filosofien, den grekiska kulturens teoretiska
höjdpunkt, blir tiden däremot något ovä-
sentligt, eftersom tiden tolkas primärt som
det förgångna, i anamnesistanken som är
idelärans grundval. Den kristna tidstolkningen ger frihet för målinriktad handling
(därav kristendomens unika poängtering
av individen, handlingens upphov). Den
platonska tidsuppfattningen är intellektualistisk, förutsättningen för filosofisk-teoretisk kontemplation (varför individen upphör att äga betydelse, eftersom det verkliga är de ideala objekt som kontempleras). En tredje möjlighet är att tidsupplevelsen bestäms av nuet. Då blir verklighetstolkningen arbiträr och irrationell. Tiden kan inte ges något innehåll, eftersom
nuet saknar omfång.
Nyckelordet för de nya revolutionärerna
är engagemang. I Sverige föregicks det
nya raseriet av trolöshetsdebatten. Till synes står dessa två riktningar i motsats till
varandra: de som hävdar att de är principiellt trolösa skulle, tycker man, ha svårt
att vara engagerade. Så är det emellertid
inte. För att återigen tala i kierkegaardska
termer: trolösheten präglar den estetiska
människan, som flyr från ansvaret att knyta samman ögonblicken och ge sitt liv kontinuitet. Engagemanget blir det hopplösa
försöket att fylla den trolöses momentana
ögonblickstillvaro med innehåll. Spektaklet
kamouflerar tomheten. Det är betecknande att rebellerna avstår från att binda sig
vid preciserade program om vad som skall
komma efter revolutionen. Ett sådant program skulle ju innebära ett avståndstagande från irrationalism och ett antagande av tidsperspektiv. Ett program förutsätter planmässigt handlande och ett avståndstagande från berusningen av det
momentana.
Flykten från ansvaret
Vart flyr människan, när hon flyr från sig
själv? Kanske till kollektivet. Den nya
vänstern kännetecknas av en upplevelsekollektivism, kollektivismen som njutningsmedel. Den kan ses som ett försök att undkomma tomheten.
Kollektivismen är emellertid inte ett botemedel mot tomheten utan ett uttryck för
den. Man får inte en positiv summa ge·
nom att addera nollor. Ögonblickstillva·
ron (även den som upplevs i kollektivet)
blir innehållslös, hur orgiastisk eller enga·
gerad den än är. Utvidgad tomhet är inte
realitet.
Författare och konstnärer har sagts va·
ra tidens stormsvalor. Det är kanske så att
de kulturella förändringar i konsten och
litteraturen, som skedde kring sekelskiftet,
nu får sociala och politiska konsekvenser.
Konsthistorikern Sedelmayr har med stor
lärdom och inlevelse skrivit den moder·
na konstens sjukdomshistoria. Hans tolk·
ning av Picasso som en kierkegaardsk estetiker har inspirerat ovanstående reflexioner om de trolöst engagerade. Konstens
och litteraturens förtvivlan har måhända
varit förspel till den politiska förtvivlan.
Den estetiska människan flyr från ansvaret, det personlighetsskapande. Därför förvanskar hon det moraliska språkspelet,
som blott känner individer. Det är ett modernt drag, som vittnar om civilisationskrisen, att uteslutande anklaga samhället och
överheten för försummelser och brott, medan personliga samvetsförebråelser tolkas
som symptom på psykisk sjukdom. Här fö-
religger ett »klerkernas förräderi»: ansvaret för denna grundläggande förändring
av de moraliska attityderna har västerlandets intellektuella framför andra. Många
teologer har anslutit sig till dessa förrädare; de talar inte om orättfärdiga människor utan om orättfärdiga samhällsstrukturer. De har övergivit Nya testamentets extrema individualetik och anpassat sig till
411
tidsandan.
I kritiken av det kapitalistiska samhället
sägs ofta att detta förhindrar den enskildes
självförverkligande, vilket då blir det högsta värdet. För den nya väckelsens folk betyder emellertid självförverkligandet inte
ett livslångt skeende, som styrs av inre,
psykologiska och yttre, sociala krafter och
som resulterar i harmoni mellan individen, mikrokosmos, och det sociala och universella kosmos, i den klassiska bildningsromanens stil. Självförverkligandet blir i
stället en upplevelse i nuet, med individen
skild från såväl historien och framtiden
som från det sociala livet. Så fattad är
självförverkligandet förtvivlan.
Skall den kristet-grekiska kulturen, med
ansvar och besinning som högsta värden,
ersättas av en orgiastisk, presentisk kultur,
där handlingslivet präglas av trolöshet och
där förnuftet abdikerat?