Gunnar Sträng och näringspolitiken
1970
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
MARGARETA AF UGGLAS:
Gunnar Sträng och näringspolitiken
Redaktör .Margareta af Ugglas kommenterar Gunnar Strängs inlägg om staten
och näringslivet i den bok som tillägnats
Gunnar Hedlund på dennes 70-årsdag.
Finansministein uttrycker vad majoriteten av svenska folket menar då han
bl a påpekar att företag bör gå med
vinst för att ge de anställda större trygghet och trivsel. Han understryker också
att ingen avancerad nation kan fungera
utan välskötta företag och inga välskötta
företag kan fungera utan ett funktionsdugligt samhälle. Herr Sträng försöker
även försvara statens näringspolitik vilken väl närmast är en politik för den
statliga företagsamheten. I bjärt kontrast
till herr Strängs uttalanden står det
socialdemokratiska studentförbundets
några dagar senare publicerade krav på
bl a avskaffandet av blandekonomin och
genomförandet av nya socialiseringsåtgärder. Vem lyssnar den nya generationen socialdemokrater på, Gunnar
Sträng eller Bosse Ringholm?
Gunnar Sträng har nu äntligen fått säga
sitt hjärtas mening. Det gör han i en vänbok tillägnad Gunnar Hedlund på dennes
sjuttioårsdag. Centerledaren fyllde år innan valet, boken kom ut först efter. Några
valtaktiska hänsyn har således inte i alltför stor utsträckning behövt belasta för·
fattarna. Ideer och realiteter är rubriken
på samlingsverket. Gunnar Sträng är i sitt
avsnitt om Staten och näringslivet i allra
högsta grad de solida realiteternas man.
Till vem talar egentligen finansminister Sträng? Man har roat sig med att
spekulera om detta i pressen efter bokens
publicering. Vilka menar han, när han
säger att man av någon underlig anled·
ning ibland stöter på talföra men i grun·
den djupt oerfarna företrädare för en uppfattning att det skulle vara något skamligt
i att ett företag går med vinst! Är det inte
just de radikala inom hans eget parti som
förfäktar den åsikten och som han »stöter
på» på partikongresser och i andra sammanhang. Är inte hela avsnittet i själva
verket en skarp vidräkning med Bosse
Ringholms och hans gelikars propaganda.
Jo visst är det så, och hr Sträng har säkert
med förtjusning tagit tillfället i akt att
sjunga ut. Serlan är det en annan sak att
det kanske inte är de radikala socialdemokraterna som i första hand kommer att Jä.
sa de Strängska orden i vänboken eller ens
att de var den avsedda publiken. Nej, jag
vågar gissa att hr Strängs inlägg kommer
att komma till flitigast användning när
etablerade socialdemokrater möter nä·
ringslivets folk i olika sammanhang och
vill lugna den oro och bemöta de frågor
de numera oundgängligen konfronteras
med.
Gemenskapen staten – näringslivet
Vad är det då hr Sträng har att säga med
den tyngd och skärpa som är hans egen?
Han framhåller gemenskapen mellan stat
och näringsliv: Ingen avancerad nation
kan fungera utan välskötta företag. Inga
välskötta företag kan fungera utan ett
funktionsdugligt samhälle. Utvecklingen
har lett till en gemensamhetssyn, ett konstaterande av att vi alla skall hämta vårt
välstånd, och framför allt vårt ökade välstånd, ur samarbetet mellan stat och nä-
ringsliv. Gamla tiders motsättningar och
påtagliga distans mellan företaget och de
anställda har vi växt ifrån. Hr Sträng förklarar vinstens betydelse och påpekar att
de anställda känner större trygghet och
trivsel i vinstgivande företag.
Ingenting av vad finansministern har
att säga är nytt eller revolutionerande.
Han uttrycker säkert i själva verket vad
majoriteten av Sveriges folk menar. Ändå
väcker hans ord betydande uppmärksamhet. Hr Sträng kommer själv med förklaringen »i debatten finner man ofta försök
att bygga artificiella murar emellan de
båda begreppen samhälle och företag».
Vad Gunnar Sträng inte nämner är att
det är hans eget parti som – vid sidan av
kommunistiska och maoistiska element –
har gått i spetsen för en klasskampspropaganda och ett misstänkliggörande av den
fria företagsamheten som man trodde hörde till en svunnen tid. I år har socialdemokratin varit något försiktigare – förtroendekrisen och näringslivets motaktio- 413
ner har kommit emellan – men under
1968 års val var smutskastningen hur stor
som helst.
Statlig näringspolitik
Hr Sträng griper sig också an den besvärliga uppgiften att försvara den statliga nä-
ringspolitiken, vilken ju egentligen inte
är en näringspolitik i verklig mening utan
snarare en politik för den statliga företagsamheten. Genom att inte besvara några
av de frågor som näringslivet i olika sammanhang ställer, utan i stället dra sig
fram med uttryck som »det här är naturligt, det här är pragmatiskt osv» lyckas
hr Sträng nästan med konststycket att
även få näringspolitiken att framstå som
verklighetsförankrad. Svagheten i finansministerns resonemang avslöjas bl a när
han förklarar att frågan om vad som är
slutmålet »vare sig är relevant eller intressant».
Finansministern menar att .det är en
pragmatisk syn som fäller utslaget i frå-
ga om näringspolitiken. Det är uppenbart att hr Sträng inte har så väl reda på
vad som sig tilldrager i industridepartementet. I själva verket så motiveras expansionen av den statliga företagssektorn
med en sällsynt röra av pragmatiska och
ideologiska motiv. Finns det några praktiska skäl så plockar man fram dem, i
annat fall får Krister Wickman ta till
ideologin och tala om expansion som ett
mål i sig osv. Hr Sträng talar mycket om
nyttan av den fria konkurrensen och tycks
närmast mena att statliga företag förstärker konkurrensen på ett för den svenska
samhällsekonomin lyckligt sätt. Hr Sträng
414
tycks inte heller veta allt som händer i
hans eget departement. Det är en kungö-
relse från finansdepartementet som ger det
statliga allmänna förlaget dess monopolställning.
Pragmatismen trogen säger finansministern att det näringspolitiska samarbetet
mellan staten och enskilda företag kommer att lösa sig självt där behovet föreligger. Varför biträder finansministern då en
utredning – den s k insynsutredningen –
som ändrar den traditionella ansvarsfördelningen mellan stat och näringsliv och
som tämligen undantagslöst skarpt kritiserats från näringslivets sida? Inte ens utredningen orkar helt med att motivera sina
förslag med enbart pragmatiska skäl, till
sist hänvisar man till ideologin.
Förtroendekrisen
»Vad är slutmålet? Personligen tycker jag
inte den frågan är vare sig relevant eller
intressant». Det är väl den inställningen
hos Gunnar Sträng som gör det möjligt
för honom att med obruten kraft verka i
ett allt mera radikalt och i många stycken
verklighetsfrämmande socialdemokratiskt
parti. Skulle alla medborgare ha samma
uppfattning skulle vi dock komma bra nä-
ra ett »fools’ paradise». Även om ingen
får uppleva »slutmålet» så betyder dock
rörelseriktningen mycket för dagens och
morgondagens samhälle. Rolf Deinoff, VD
i Tändsticksbolaget, svarade nyligen följande på frågan om förtroendekrisen består i en intervju i Veckans affärer:
Om man menar misstro mot regeringens verkliga intentioner, är svaret sä-
kedigen ja. Regeringens åtgärder följs
med alltmer skärpt uppmärksamhet.
Vart är vi på väg? I vilket klimat kom·
mer vi att arbeta om ett, två eller fem
år? Självfallet är detta aktuella frågor
för alla tänkande individer. Det bety·
der inte att man har förutfattade me·
ningar eller ser spöken på ljusan dag.
Men allt fler har tagit del av vad som
sades vid senaste socialdemokratiska
partikongressen. Jag tror att det finns
en ganska utbredd uppfattning om att
partiets slutmål är total socialisering av
näringslivet och att man avser att ta
det steget så fort man fått tillräckligt
väljarunderlag. Adler-Karlssons bok om
funktionssocialism lär ge besked hur det
skall gå till.
Men det är inte bara oron för det socialistiska »slutmålet» som har skapat förtroendekrisen. Lika väsentligt för näringslivets olust är det faktum att de åtgärder
som regeringen under de senaste åren har
vidtagit i fråga om den ekonomiska politiken, på skatteområdet, i fråga om nä-
ringspolitiken inte har överensstämt med
den målsättning som de pragmatiska socialdemokraterna bekänner sig till utan
snarare med de radikalas brist på verklighetssinne.
Några dagar efter publiceringen av vänboken till hr Hedlund framträdde det socialdemokratiska studentförbundet med
krav på blandekonomins avskaffande, på
ett bestämt nej till EEC, på nya socialiseringsåtgärder. Även om Bosse Ringholm
säkert är en lättviktare även i socialdemokratiska sammanhang så har han betydelse för den nya generationen socialdemokrater, vilka kanske inte lika gärna lyssnar på hr Sträng.
Gunnar Sträng gör sin kraftfulla och
trovärdiga beskrivning av blandekonomins välsignelser i en bok tillägnad industrimannen och politikern Gunnar Hed- 415
lund. Hr Hedlund brukar i olika sammanhang förklara att vad som skiljer honom
och hans parti från socialdemokraterna är
att centern är motståndare till socialisering. Gunnar Sträng väljer utvägen att
finna rörelseriktningen ointressant.
Gunnar Sträng och näringspolitiken
Redaktör .Margareta af Ugglas kommenterar Gunnar Strängs inlägg om staten
och näringslivet i den bok som tillägnats
Gunnar Hedlund på dennes 70-årsdag.
Finansministein uttrycker vad majoriteten av svenska folket menar då han
bl a påpekar att företag bör gå med
vinst för att ge de anställda större trygghet och trivsel. Han understryker också
att ingen avancerad nation kan fungera
utan välskötta företag och inga välskötta
företag kan fungera utan ett funktionsdugligt samhälle. Herr Sträng försöker
även försvara statens näringspolitik vilken väl närmast är en politik för den
statliga företagsamheten. I bjärt kontrast
till herr Strängs uttalanden står det
socialdemokratiska studentförbundets
några dagar senare publicerade krav på
bl a avskaffandet av blandekonomin och
genomförandet av nya socialiseringsåtgärder. Vem lyssnar den nya generationen socialdemokrater på, Gunnar
Sträng eller Bosse Ringholm?
Gunnar Sträng har nu äntligen fått säga
sitt hjärtas mening. Det gör han i en vänbok tillägnad Gunnar Hedlund på dennes
sjuttioårsdag. Centerledaren fyllde år innan valet, boken kom ut först efter. Några
valtaktiska hänsyn har således inte i alltför stor utsträckning behövt belasta för·
fattarna. Ideer och realiteter är rubriken
på samlingsverket. Gunnar Sträng är i sitt
avsnitt om Staten och näringslivet i allra
högsta grad de solida realiteternas man.
Till vem talar egentligen finansminister Sträng? Man har roat sig med att
spekulera om detta i pressen efter bokens
publicering. Vilka menar han, när han
säger att man av någon underlig anled·
ning ibland stöter på talföra men i grun·
den djupt oerfarna företrädare för en uppfattning att det skulle vara något skamligt
i att ett företag går med vinst! Är det inte
just de radikala inom hans eget parti som
förfäktar den åsikten och som han »stöter
på» på partikongresser och i andra sammanhang. Är inte hela avsnittet i själva
verket en skarp vidräkning med Bosse
Ringholms och hans gelikars propaganda.
Jo visst är det så, och hr Sträng har säkert
med förtjusning tagit tillfället i akt att
sjunga ut. Serlan är det en annan sak att
det kanske inte är de radikala socialdemokraterna som i första hand kommer att Jä.
sa de Strängska orden i vänboken eller ens
att de var den avsedda publiken. Nej, jag
vågar gissa att hr Strängs inlägg kommer
att komma till flitigast användning när
etablerade socialdemokrater möter nä·
ringslivets folk i olika sammanhang och
vill lugna den oro och bemöta de frågor
de numera oundgängligen konfronteras
med.
Gemenskapen staten – näringslivet
Vad är det då hr Sträng har att säga med
den tyngd och skärpa som är hans egen?
Han framhåller gemenskapen mellan stat
och näringsliv: Ingen avancerad nation
kan fungera utan välskötta företag. Inga
välskötta företag kan fungera utan ett
funktionsdugligt samhälle. Utvecklingen
har lett till en gemensamhetssyn, ett konstaterande av att vi alla skall hämta vårt
välstånd, och framför allt vårt ökade välstånd, ur samarbetet mellan stat och nä-
ringsliv. Gamla tiders motsättningar och
påtagliga distans mellan företaget och de
anställda har vi växt ifrån. Hr Sträng förklarar vinstens betydelse och påpekar att
de anställda känner större trygghet och
trivsel i vinstgivande företag.
Ingenting av vad finansministern har
att säga är nytt eller revolutionerande.
Han uttrycker säkert i själva verket vad
majoriteten av Sveriges folk menar. Ändå
väcker hans ord betydande uppmärksamhet. Hr Sträng kommer själv med förklaringen »i debatten finner man ofta försök
att bygga artificiella murar emellan de
båda begreppen samhälle och företag».
Vad Gunnar Sträng inte nämner är att
det är hans eget parti som – vid sidan av
kommunistiska och maoistiska element –
har gått i spetsen för en klasskampspropaganda och ett misstänkliggörande av den
fria företagsamheten som man trodde hörde till en svunnen tid. I år har socialdemokratin varit något försiktigare – förtroendekrisen och näringslivets motaktio- 413
ner har kommit emellan – men under
1968 års val var smutskastningen hur stor
som helst.
Statlig näringspolitik
Hr Sträng griper sig också an den besvärliga uppgiften att försvara den statliga nä-
ringspolitiken, vilken ju egentligen inte
är en näringspolitik i verklig mening utan
snarare en politik för den statliga företagsamheten. Genom att inte besvara några
av de frågor som näringslivet i olika sammanhang ställer, utan i stället dra sig
fram med uttryck som »det här är naturligt, det här är pragmatiskt osv» lyckas
hr Sträng nästan med konststycket att
även få näringspolitiken att framstå som
verklighetsförankrad. Svagheten i finansministerns resonemang avslöjas bl a när
han förklarar att frågan om vad som är
slutmålet »vare sig är relevant eller intressant».
Finansministern menar att .det är en
pragmatisk syn som fäller utslaget i frå-
ga om näringspolitiken. Det är uppenbart att hr Sträng inte har så väl reda på
vad som sig tilldrager i industridepartementet. I själva verket så motiveras expansionen av den statliga företagssektorn
med en sällsynt röra av pragmatiska och
ideologiska motiv. Finns det några praktiska skäl så plockar man fram dem, i
annat fall får Krister Wickman ta till
ideologin och tala om expansion som ett
mål i sig osv. Hr Sträng talar mycket om
nyttan av den fria konkurrensen och tycks
närmast mena att statliga företag förstärker konkurrensen på ett för den svenska
samhällsekonomin lyckligt sätt. Hr Sträng
414
tycks inte heller veta allt som händer i
hans eget departement. Det är en kungö-
relse från finansdepartementet som ger det
statliga allmänna förlaget dess monopolställning.
Pragmatismen trogen säger finansministern att det näringspolitiska samarbetet
mellan staten och enskilda företag kommer att lösa sig självt där behovet föreligger. Varför biträder finansministern då en
utredning – den s k insynsutredningen –
som ändrar den traditionella ansvarsfördelningen mellan stat och näringsliv och
som tämligen undantagslöst skarpt kritiserats från näringslivets sida? Inte ens utredningen orkar helt med att motivera sina
förslag med enbart pragmatiska skäl, till
sist hänvisar man till ideologin.
Förtroendekrisen
»Vad är slutmålet? Personligen tycker jag
inte den frågan är vare sig relevant eller
intressant». Det är väl den inställningen
hos Gunnar Sträng som gör det möjligt
för honom att med obruten kraft verka i
ett allt mera radikalt och i många stycken
verklighetsfrämmande socialdemokratiskt
parti. Skulle alla medborgare ha samma
uppfattning skulle vi dock komma bra nä-
ra ett »fools’ paradise». Även om ingen
får uppleva »slutmålet» så betyder dock
rörelseriktningen mycket för dagens och
morgondagens samhälle. Rolf Deinoff, VD
i Tändsticksbolaget, svarade nyligen följande på frågan om förtroendekrisen består i en intervju i Veckans affärer:
Om man menar misstro mot regeringens verkliga intentioner, är svaret sä-
kedigen ja. Regeringens åtgärder följs
med alltmer skärpt uppmärksamhet.
Vart är vi på väg? I vilket klimat kom·
mer vi att arbeta om ett, två eller fem
år? Självfallet är detta aktuella frågor
för alla tänkande individer. Det bety·
der inte att man har förutfattade me·
ningar eller ser spöken på ljusan dag.
Men allt fler har tagit del av vad som
sades vid senaste socialdemokratiska
partikongressen. Jag tror att det finns
en ganska utbredd uppfattning om att
partiets slutmål är total socialisering av
näringslivet och att man avser att ta
det steget så fort man fått tillräckligt
väljarunderlag. Adler-Karlssons bok om
funktionssocialism lär ge besked hur det
skall gå till.
Men det är inte bara oron för det socialistiska »slutmålet» som har skapat förtroendekrisen. Lika väsentligt för näringslivets olust är det faktum att de åtgärder
som regeringen under de senaste åren har
vidtagit i fråga om den ekonomiska politiken, på skatteområdet, i fråga om nä-
ringspolitiken inte har överensstämt med
den målsättning som de pragmatiska socialdemokraterna bekänner sig till utan
snarare med de radikalas brist på verklighetssinne.
Några dagar efter publiceringen av vänboken till hr Hedlund framträdde det socialdemokratiska studentförbundet med
krav på blandekonomins avskaffande, på
ett bestämt nej till EEC, på nya socialiseringsåtgärder. Även om Bosse Ringholm
säkert är en lättviktare även i socialdemokratiska sammanhang så har han betydelse för den nya generationen socialdemokrater, vilka kanske inte lika gärna lyssnar på hr Sträng.
Gunnar Sträng gör sin kraftfulla och
trovärdiga beskrivning av blandekonomins välsignelser i en bok tillägnad industrimannen och politikern Gunnar Hed- 415
lund. Hr Hedlund brukar i olika sammanhang förklara att vad som skiljer honom
och hans parti från socialdemokraterna är
att centern är motståndare till socialisering. Gunnar Sträng väljer utvägen att
finna rörelseriktningen ointressant.