De opartiska soldaterna

THEDEPALM:
De opartiska soldaterna
Det brittiska Royal Institute forInternational Affairs har publicerat en bok,
som egentligen handlar om de villkor som
gäller för FN-soldater under deras
fredsbevarande verksamhet. Flera svenska
namn förekommer i boken, och den
svenska insatsen på Cypern är särskilt
uppmärksammad. Boken aktualiserar frå-
gan hur militär utbildning och fredstjänst
egentligen går ihop. FN-trupp måste vara
väldisciplinerad och välbeväpnad och
beredd att offra sig för sin uppgift, skriver
forskningschefen Thede Palm i denna
artikel. Samma krav ställs på vår svenska
försvarsmakt. De som yrkar på en svensk
total nedrustning eller vad som kallas
icke-våldsförsvar borde också förklara, att
de ej vill vara med om att fredsbevarande
styrkor användas i FN:s tjänst.
Under rubriken »Andliga värden förskingrade i vårt politiska konkursbo» uttalade
sig dagen efter valet i Svenska Dagbladet
ett antal kristet och ideellt verksamma
personer. En av dem, en teol kand, anmärkte på att debatten under valrörelsen
rört sig om standardförbättringar i vårt lilla hörn av världen. »Det är beklagligt», sade han, »att den massiva fyrpartienigheten
bakom t ex militärmakten inte visat öppenhet för kravet på ett aktivt icke-våldsförsvar, som jag tror är det enda hållbara för
ett land i Sveriges ställning.» I vårt lilla
hörn av världen borde vi enligt honom
alltså genomföra en total nedrustning. Vad
»det enda hållbara» för ett land, som lagts
öppet för invasion, egentligen skulle innebära, därom nämndes ingenting.
I samma stund som denne politiske bedömare tillät sig att föreslå att vårt försvar skulle avskaffas, rasade ett nyss utbrutet inbördeskrig i Jordanien, ett krig
som på grund av de inblandade parternas beväpning och landets både geografiska och sociala förhållanden kom att i
högsta grad riktas mot civilpersoner. Det
sägs ofta slentrianmässigt att ett krig går
ut över kvinnor och barn. I Amman och i
de palestinska lägren tycks detta bokstavligt och medvetet ha varit fallet.
I samma stund fortsatte krigen i Vietnam och Kambodja. I samma stund konstaterades att spåren efter kriget i Biafra
var långt ifrån läkta. I samma stund var
det uppenbart för vilken iakttagare som
helst, som inte medvetet ville blunda, att
förmodligen över en natt skulle ett uppror mot dagens förtryckare uppstå i Tjeckoslovakien, om inte alla där visste att det
skulle slås ned i blod av utländska stridsvagnsförband, som finns beredda för ändamålet och mot vilka icke-våld inte alls
hjälper.
Medan allt detta våld försiggår i världen, finns det områden där krig pågått
men som nu har stillestånd eller fred, tack
vare att de övervakas av militär personal,
hämtad från »militärmakter» som lyckligtvis inte blivit nedlagda. På Sinaihalvön
bestod freden fram till den dag, då de
internationella trupper, som övervakade
den, tvingades bort. På Cypern är det i
dag lugnt, och en svensk bataljon bidrar
till att ordningen kan upprätthållas.
Även till vårt lilla hörn av världen borde
man kunna hoppas att någon kunskap om
verkligheten skulle ha trängt fram och
satt spår.
Fredens soldater
Det finns en speciell aspekt på förhållandet mellan försvar och militärutbildning å
ena sidan och fred å den andra. I början
av detta år publicerade The Royal Institute of International Affairs en bok, som
föll något utanför ramen för dess vanliga
skrifter men som betraktats som så värdefull, att den beretts plats bland dem. Det
var memoarer, skrivna i jagform av en
brittisk officer, brigadier Michael Harbottle, och kallade »The impartial soldier»
(Oxford university press). Den opartiske
soldaten – det låter som en motsättning i
sig själv. Soldaten i fält kan inte diskutera
om den andra sidan har rätt eller orätt.
Men titeln är vald med omsorg. Den är
417
tillämplig på varje soldat, av vilken nation
som helst, som bär Förenta Nationernas
blå basker till sin uniform: »fredens soldater» kallades de av generalmajor Carl von
Horn i hans kända bok. Harbottles bok
handlar i första hand om dem som gjort
tjänst på Cypern. Därifrån har han sin
egen erfarenhet.
Efter ett blodigt guerillakrig, under vilket general Grivas’ namn först blev bekant, gjordes Cypern till republik i augusti
1960. Som minne av sin föregående historia och med hänsyn till det intresse, som
tre länder var för sig hade av att ön inte
skulle komma under kontroll av något av
dem, fick Cypern finna sig i vissa inskränkningar i sin självständighet. Storbritannien
behöll ett par militärbaser. Grekland och
Turkiet fick rätt att placera vissa truppkontingenter på ön, nämligen 950 resp 650
man. Också den nya republikens författning utgjorde en kompromiss mellan olika
intressenter. Det föreskrevs i den, att presidenten-regeringschefen skulle vara grekcypriot och hans ställföreträdare turkcypriot. Antalet ministrar bestämdes och
fördelades mellan folkgrupperna. President och vicepresident fick dessutom var
för sig absolut vetorätt, ett arrangemang
som gjorde möjligheten av en konsekvent
regeringsutövning praktiskt taget utesluten
med alla de motsättningar, som existerade
mellan grekcyprioter och turkcyprioter.
Katastrofen kom efter tre år. Motsättningarna mellan de två befolkningsgrupperna hade systematiskt underblåsts. Regeringarna i Athen resp i Ankara var inte
utan sitt ansvar. Ingendera sidan hade väl
418
avsett eller önskat ett inbördeskrig, men
när detta bröt ut i all sin våldsamhet i december 1963 stod det inte att hejda.
Cypern och FN
I februari 1964 hade Cypernfrågan blivit
så akut att den togs upp i FN:s säkerhetsråd. På våren anlände sedan de första kontingenterna av UNFICYP – United Nations forces in Cyprus. Det var en bataljon
kanadensare, som slöt sig till de engelska
styrkor som redan fanns där. Sedan kom
finnar, svenskar, irländare, danskar och
även österrikare med ett fältsjukhus. De
fredsbevarande styrkorna var på plats. Den
opartiske soldaten fick visa vad han dugde
till.
Artikel 42 i FN:s stadga ger säkerhetsrådet rätt att i nödfall ingripa med militära styrkor i luften, till sjöss och tilllands
mot den som bryter freden. I Korea skedde så: där kämpade huvudsakligen amerikanska styrkor mot ett nordkoreanskt angrepp. Man har anledning att betvivla
att en sådan manifestation kan upprepas.
I striden om Sydkorea hade otvivelaktigt
USA även egna intressen att bevaka. Att
artikel 42 då kunde tillämpas i dess yttersta konsekvenser, nämligen tillgripande av
militärt våld, berodde på att Sovjetunionen tillfälligt dragit sig ur säkerhetsrådets
förhandlingar och alltså ej kunde utnyttja
sin vetorätt.
FN-förband har skickats också till andra
oroshärdar, inte för att ingripa med vapen
utan för att gå emellan redan stridande
styrkor eller för att genom sin närvaro
hindra strider att blossa upp: inte minst
Dag Hammarskjöld talade om FN:s »närvaro» som en fredsbevarande faktor. Men
dessa FN-trupper har en svårare uppgift
än man tror. Med överlägsna styrkor kan
man utnyttja sina maktmedel, nämligen
om man får lov att använda dem. Men om
man inte får det? Det kan vara en mycket
besvärlig operation att manövrera som om
man avsåg att begagna sin styrka. Man har
att imponera på andra när man själv vet
att man ej får visa vad man kan. Att Kongo blev ett misslyckande för FN berodde
bland mycket annat på att dess uppträ-
dande inte var trovärdigt. Men förhållandena där var exceptionellt svåra när det
gällde att gå emellan och att mäkla fred.
På Cypern fanns bättre förutsättningar.
Redan organisatoriskt var de gynnsamma.
Genom att engelsmännen där hade sina
baser, kunde FN direkt anlita engelska
stabsorgan och utgå från den brittiska underhållstjänsten, tills FN ~uncle bygga upp
sin egen organisation. Vad beträffar staben hade den som alla sådana att lida
under alltför täta byten av officerare. 6-
månaders tjänst bedömde åtminstone Harbottie som alltför kort, men det har förekommit ned till 3-månaders. Medan militärerna byttes ut, hade det civila sekretariatet längre tjänstgöringstider. Utan ett
sådant sekretariat kan FN-styrkorna inte
fungera, därför att de direkt politiska frå-
gorna ligger hos de civila. I detta sammanhang påpekar Harbottle, att han som stabschef aldrig hade några svårigheter med
sina civila FN-kolleger på samma sätt
som von Horn tycks ha haft där han
tjänstgjorde.
Militärutbildning och fredstjänst
Det har påståtts, att de brittiska soldaterna
är världens mest erfarna när det gäller
fredsbevarande aktioner, skriver Harbottle. Men han delar själv inte den meningen. Det tog tid för britterna att ställa in
sig på detta nya sätt att bevara freden.
Soldater, vilkas utbildning och uppfattning
av det militära har gått ut på att våld
skall mötas med våld och att man ibland
måste slåss för att uppnå de taktiskt bästa
ställningarna, fann det besvärligt att tänka
om. De hade aldrig förr blivit placerade
»emellan», i lägen där dessutom vapen var
det sista de fick använda; »and none of
them liked it». De hade aldrig förr varit
skiljedomare, och aldrig som vid ett tillfälle tvingats att förbli stilla som passiva
åskådare då en by skövlades, en by som
de tyckte sig ha bort skydda. Britterna, sä-
ger Harbottle, var noviser i jämförelse
med kanadensare, irländare och svenskar.
Att bidraga till att fred bevaras kan
innebära, och har många gånger gjort det
inte minst inom det brittiska imperiet, att
militära styrkor inkallats för att stödja en
legal civil regering, mot vilken någon t ex
gjort uppror. Men detta är något helt annat än vad FN gör. I förra fallet är det
inte ovanligt att våld kommit till användning, i så stor utsträckning som motståndarens styrka krävt och alltså ända upp till
fullt krig. FN-trupperna skall däremot hålla två motståndare åtskilda, utan att slåss
med någon av dem. Det enda våld som
är rimligt för dem är i nödfall ett rent
självförsvar. Regler för ett sådant är naturligtvis mycket svåra att angiva. När det- 419
ta blir nödvändigt att tillgripa kan bero på
de stridande parternas grad av respekt
för FN, eller kan bero på en chefs kontroll av sina nerver i en trängd situation.
Att rätt till självförsvar ingår i en FN-styrkas befogenheter är klart, liksom det kan
vara bättre i vissa situationer att skjuta
varningsskott än att låta det gå till stridigheter. Man måste kunna visa sin vilja både
till självförsvar och till att hävda sin ställning som FN:s representanter.
Harbottie tjänstgjorde på Cypern i två
år, och han hade att göra med många
svenskar. Det är påfallande hur positiv
han är. Han nämner namn på flera av
dem, Bonde, Laven, Streijffert och andra,
och alltid med något ord om deras lugn,
eller goda humör, eller erfarenhet och
omdöme. Man skall inte underskatta vad
detta betyder för svenskt anseende. En
bok, utgiven av ett av de mest seriösa
internationella instituten i världen, blir
också läst.
FN-truppernas villkor
Man kan ha delade meningar om hur FN
utnyttjat den betydande tillgång, som organisationen har i sina möjligheter att sätta in internationella militära förband i vissa kritiska situationer. På några ställen har
man uppenbarligen skapat ordning och
förebyggt ett fortsatt inbördeskrig, som på
Cypern. Sedan verkar det närmast som om
man i FN-skyskrapan på Manhattan dragit
en lättnadens suck över att man ej behövt
göra något åt problemet på en lång tid
framåt. Trupperna har blivit kvar, och en
sittande regering har kunnat hänvisa till
420
dem när det gällt att förebygga stridigheter
och har kunnat skylla på dem, när detta
har passat bättre. A andra sidan kan man
göra gällande, att sedan människor blivit
vana vid en fredligare tillvaro under hägnet av en opartisk militär trupp, är det
värdefullt att denna får stanna kvar tills
vanan blivit inrotad. Och detta kan taga
mycket lång tid. Om de betydande kostnaderna är det ej nödvändigt att tala, om
de uppvägs av nyttan. I varje fall rör man
sig här med mindre problem.
Huvudsaken är att FN-trupp finns. Den
måste vara väldisciplinerad, så att den
kan användas mitt i farozoner utan att förlora balansen. Den måste vara välbeväpnad, så att den inger respekt och så att
den i nödfall kan försvara sig själv och
vad den är satt att skydda, nämligen freden. Den måste ha en sådan inre resning,
en sådan tilltro till sin uppgift, att den
är beredd också att bära offer, om sådana
skulle utkrävas.
Det är väl egentligen onödigt att på-
peka, att dessa tre »måste» är samma krav
som ställs på vår svenska försvarsmakt, som
är till för att bevara freden åt oss själva.
Anhängare av icke-våldsförsvar kanske inte
tror det, eller bryr sig om att tänka sig
in i det, men så förhåller det sig.
En konsekvens av dessa krav följer ytterligare. De som yrkar på en total svensk
nedrustning till förmån för vad de kallar
icke-våldsförsvar eller för att ingen form
av försvar alls skall få finnas, bör öppet erkänna, att de ej önskar att Sverige i fortsättningen deltager i FN:s fredsbevarande
verksamhet. Det går nämligen inte att
löst hävda, att denna skall försiggå på ett
annat sätt än nu. Verkligheten, inte några önskedrömmar, har bestämt hur den
skall organiseras för att medföra några
resultat. Man kan vara övertygad om att
generalsekreterare U Thant, liksom hans
företrädare, inte är benägen att ge mer
åt den militära sidan av sin verksamhet
än som befunnits oundgängligen nödvändigt.
Kanske kommer en dag någon att hos
oss framlägga ett förslag till kompromiss,
vilken då går ut på att vi visst bör utbilda
militära förband för användning på Cypern eller vid Suezkanalen eller på andra
håll, där freden behöver försvaras, men att
dessa förband under inga omständigheter
får användas för att försvara Sveriges fred,
eftersom vi skall vara avrustade. Ingenting
är omöjligt, när det gäller att hitta på
egendomliga förslag. Men sådana planer
kommer inte att kunna genomföras. En avrustning måste vara fullständig för att bli
trovärdig. Och i FN kommer man att avskriva oss som ett land som inte vill försvara sig självt och som då inte heller kan
väntas försvara andra.