Miljövården – en probersten på demokratin
1970
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
BRITT MOGARD:
Miljövården – en probersten
på demokratin
Krav på snabbare, kraftfullare åtgärder
bemöts ofta med argumentet att opinionen inte är mogen för sådana ingripanden. Därför är miljövårdspolitiken av
speciellt intresse, eftersom förhållandet
här är det omvända, skriver riksdagsman
Britt M ogård. Framgång i strävandena
att förbättra miljön förutsätter dock
inte bara en mera positiv inställning till
opinionen från myndigheternas och andra
beslutfattares sida. Den kräver också en
organisation som inte försvårar opinionens
möjligheter att framföra sina åsikter.
I första hand bör då den kommunala
organisationen granskas, betonar fru
M ogård, som också framhåller att
de oundvikliga konflikterna mellan olika
behov och önskemål öppet måste redovisas
och bli föremål för en debatt som inte
präglas av misstro och stingslighet utan
av insikten att alla här måste samarbeta.
Administrationen såväl på riksplanet som
regionalt och framför allt lokalt måste
utformas så att medborgarnas synpunkter
och initiativ tas tillvara.
Luft- och vattenföroreningar är inga nya
problem. Brister i boendemiljön har länge
observerats och kritiserats. Först på 1960-
talet blev emellertid miljövården ett dominerande debattämne och miljövårdspolitiken en angelägenhet av hög qng i alla
politiska partier. Ändå har vi ännu inte
kommit därhän att miljövården kan ta
upp konkurrensen med så viktiga ting som
sjukvård och utbildning.
Även den otåligaste måste dock medge,
att man med de utgångspunkter man i
allmänhet har i samhällsarbetet har gått
förvånande snabbt fram, då det gäller miljövården: ett flertal stora miljöutredningar har tillsatts och slutförts under 60-talet,
vilka gett resultat i form av bl a ny naturvårdslag 1965, miljöskyddslag 1969 och
Statens Naturvårdsverk, som tillkom år
1967. En omarbetning av byggnadslagen
pågår i den s k bygglagutredningen. En
arbetsgrupp inom civildepartementet arbetar med en riksplan – just den detaljen
är dock snarare ett exempel på hur lång
tid det kan ta i det statliga maskineriet.
Miljökontrollutredningen torde snart kunna lägga fram förslag till ingripanden mot
miljöfarliga produkter.
Det kan alltså synas som om det funnes
fog för den »hurra, vad vi är bra»-attityd
förenad med sårad förvåning över brist på
förståelse, som bl a naturvårdsverkets chef
ofta ger uttryck för, och som jordbruksministern i sitt anförande vid den s k miljö-
riksdagen i januari formulerade så: »Arbetet (att forma den framtida miljön) är
hårt och många gånger otacksamt. Det är
hårt därför att dess första krav är att hinna med och helst ligga lite före den utveckling som går så snabbt. Det är otacksamt därför att vissa debattörer kräver
ökad takt i handlandet och ser varje försök till sansad bedömning som ett utslag
av liknöjdhet och ett bevis för samhällets
oförmåga. Så är det självfallet inte …
Självfallet är vi som arbetar med miljö-
vårdsfrågorna tacksamma för den hjälp vi
har fått med att driva fram denna opinion.
Men jag vill understryka att i vissa stycken har den diskussion som förts varit en
smula ensidig. Det är förklarligt att man i
sin strävan att åstadkomma snabb förbättring gör sig skyldig till överdrifter, men
det tjänar inget syfte att fortsätta med de
överdrifterna när arbetet för att förbättra
situationen kommit igång så intensivt som
det gjort hos oss. Det innebär inte att man
skall stoppa miljödebatten. Tvärtom den
skall fortsätta. Men jag tror det är nödvändigt och väsentligt att man i fortsättningen också redovisar de positiva sidorna i utvecklingen.»
Fara i dröjsmål
Aktiviteten kan således förefalla hög. Men
hur är det med resultaten? Stoppas miljö-
förstöringen tillräckligt snabbt? Går arbetet med att återställa förstörd miljö tillräckligt fort? Beaktas alla nya rön i tillräcklig grad vid dagens samhällsplanering?
Det är lätt att se att de frågorna dessvärre måste få nekande svar. Det räcker kanske inte med de utgångspunkter vi hittills
haft i samhällsarbetet, då det gäller att
rädda vår miljö. Borgarrådet Mehr har i
en artikel i Kommunal Tidskrift stringent
41
formulerat kraven på dagens miljövård så:
»En ny politik måste nu följa, nya målsättningar och snabb handling i en systematisk planering. Det är fara i dröjsmåL»
En ny politik – för det krävs att vi alla
är eniga om några grundsatser. För det
första: Det är fara i dröjsmål. Inga försäkringar om att Sverige ändå är ett föregångsland på miljövårdens område bör få
dölja att det brådskar med åtgärder mot
miljöförstöring. Vattenföroreningar kan
resultera i obotligt förstörda sjöar, fellokaliserade industrier och kraftverk medför
att ett område är för alltid förlorat, kemiska livsmedelstillsatser ger upphov till
okontrollerade förändringar i människors
hälsa, människofientliga bostadsområden
går inte att rasera inom överskådlig tid.
På ansvarigt håll har man på senare tid –
sedan opinionen blivit starkare än beräknat? – börjat varna för katastrofteorier:
jordbruksministern menade på miljöriksdagen att man av mörka framtidsbilder
på miljöns område lätt kunde »drivas till
hopplöshetens gräns». Generaldirektör
Paulsson ville gentemot »de svartmålningar som alltför ofta förekommer … slå
fast att utsläpp av vatten- och luftföroreningar från industrin inte alls har ökat i
samma takt som produktionen.» (Han
glömde att redovisa att inte heller friskt
vatten och ren luft har ökat i takt med
produktionen.) Såvitt jag kunnat finna,
ger den aktuella debatten inte alls anledning till sådana varningar.
För det andra: Det är vi alla tillsammans, dvs samhället, som skall ansvara för
miljövården och göra avvägningarna mel- 42
lan olika intressen. Det gagnar inte miljön,
om man, som på sina håll förekommer,
söker sätta enskilda experter eller företag
i skottgluggen som svar på kritik mot uteblivna förelägganden och ramangivelser,
som det ankommer på de ansvariga samhällsorganen att utställa.
För det tredje: Det låter sig sägas att
god miljö kostar pengar. I vissa fall blir
det naturligtvis fråga om en avvägning
mellan anläggningar som samhället oundgängligen behöver och den miljöförstöring
som kan följa därav. I stort kan dock fastslås, att kostnaderna som följd av miljö-
förstöring eller genom uppskjutande av
nödvändiga åtgärder är större än de
man åsamkas genom effektiva aktioner.
Vad saken gäller är mindre brist på resurser än den begränsning av handlingsmöjligheterna som följer av att man inte
lyckats enas om principerna för kostnadsfördelningen, en fråga som pockar på
sin principiella lösning. En ytterligare
aspekt på kostnaderna är prioriteringen
mellan olika samhällsbehov, vilken bestäms av den målsättning samhället uppställer. Är t ex simhallar av större eller
ens samma angelägenhetsgrad som ett reningsverk med kemisk rening?
»Rullande lagstiftning»
Vi har vant oss vid en säker men långsam
arbetsmetod, där utredningar sätts till,
som med noggrannhet och fulls,tändighet
penetrerar ett område, innan beslut anses
kunna fattas. I den snabba utveckling som
vårt samhälle befinner sig och som ger
utslag också på miljösidan, är det kanske
dags att tumma litet på denna säkra metod. Ofta är vi i besittning av tillräckliga
kunskaper om de skador som åsamkas miljön av olika produkter. Däremot är vår
kunskap om ersättningsmetoder eller -produkter ännu ofullständig. Om det med stor
sannolikhet kan göras gällande att ersättningen är mindre miljöfarlig, bör det dock
vara möjligt att införa den, under förutsättning att man håller hög beredskap för
att kunna beakta nya rön. En »rullande
lagstiftning» torde vara önskvärd.
Ofta kan som svar på krav på snabbare, kraftfullare åtgärder anföras, att opinionen inte är mogen för sådana ingripanden. Av allt att döma är miljövården
av alldeles speciellt intresse, just för att
förhållandet här är det omvända. Opinionen ligger ett avsevärt stycke före myndigheterna, och dess krav på åtgärder är avsevärt radikalare än vad myndigheterna
synes vara villiga att genomföra. Så visar
t ex Folksams undersökningar i januarifebruari 1969, att 83 % av de tillfrågade
ansåg det fördelaktigt med förbud mot engångsglas, 73 % ansåg det fördelaktigt
med förbud mot brännoljor med hög svavelhalt, 56 % ville förbjuda syntetiska
tvättmedel, 47 % högoktanig bensin, 30 %
fler vattenkraftstationer och 26 % kärnkraftverk. En SIFO-undersökning i mars
1969 visar, att en klar majoritet (69%)
skulle acceptera en höjning av kommunalskatten för att få effektivare reningsverk.
För de många, som visserligen gärna högstämt talar om fördjupad demokrati men
som innerst inne betvivlar att »vanligt
folk» har förståelse för de invecklade samhällsproblemen ens efter grundlig information, bör dessa siffror vara en tankeställare: om de haft rätt, borde kärnkraftverken och vattenkraftstationerna haft de
högsta procenttalen, medan det som kunde besvära svararna personligen, t ex i
form av dyrare varor eller högre skatt,
skulle haft mycket låga siffror.
På sina håll vill man gärna framställa
motsättningen mellan de krav som ställs
och de åtgärder som vidtas som en konflikt mellan kortsiktiga ekonomiska intressen, ibland representerade enbart av
näringslivet och dess »profitintresse» och
samhället med dess krav på god livsmiljö
för människorna. I realiteten håller här på
att utvecklas en konflikt mellan beslutsfattare, behäftade med en maktfullkomlighet som spritt sig i cirklar från en alltför långvarig socialdemokratisk regering,
och en alltmer upplyst miljöopinion, som
kräver insyn och medinflytande. Var och
en som följer debatten kan finna mängder
med exempel på hur man på ansvarigt
håll betygsätter frågor, inlägg, krav från
opinionsföreträdare som osakliga, ensidiga, felaktiga, överdrivna, oförstående för
riktigheten i fattade beslut. Citaten från
miljöriksdagen, anförda ovan, kan med
fördel studeras.
Miljövården håller på att bli en probersten på vår demokratis funktionsduglighet. Det finns en tendens att betrakta
demokrati som om det vore en trivselfrå-
ga. Men vår bekännelse till ett demokratiskt system grundar sig på övertygelsen
att systemet är överlägset också från effektivitetssynpunkt. Ingenstans torde detta
43
vara så uppenbart som då det gäller miljön i vid bemärkelse. Miljöfrågorna är
människanära frågor – människor, åsikter
och inflytande är nödvändiga för en effektiv miljövård.
Öppen redovisning
För nästa budgetår ställs ett särskilt informationsanslag till jordbruksdepartementets och naturvårdsverkets förfogande.
Detta anslag skall enligt jordbruksministern användas till bättre information om
de åtgärder som sätts in för att motverka
miljöförstörelsen. Det kan kanske vara ett
angeläget behov, även om man nog missuppfattat den intensiva debatten, om man
föreställer sig att debattörerna är okunniga
om eller vill förneka de insatser som görs.
Vad opinionen här kräver är öppen redovisning: bedömningen av miljöfrågorna
måste i större utsträckning ske inför öppen ridå. Vad är skäligt att betala för god
miljö, hur skall kostnaderna för miljö-
skydd eller för återställande av miljön fördelas, hur snabba insatser bör vidtas, vilka normer och gränsvärden bör uppställas, när skall »förtroendefullt samarbete»
mellan olika intressenter bedömas vara
otillfredsställande och avlösas av tvångsåtgärder, hur ska nyttan av en industriell
anläggning avvägas mot kostnaden för
skyddsåtgärder, allt redovisat med konsekvenserna för arbetsmarknad, konkurrensläge osv. Först då kan debatten bli mer
nyanserad och den demokratiska kontrollen träda i funktion. Det är inte myndigheterna. utan politiker och väljare som
44
måste träffa valet mellan en standardhöjning i traditionell betydelse, dvs konsumtionsökning, och den standardstegring
som ett bevarande och återställande av
god miljö utgör. Vårt utredningssystem
med åtföljande remissbehandling uppvisar
också i detta avseende en otillräcklighet.
Ett kanske inte i alla avseenden gott men
i detta sammanhang nära nog övertydligt
exempel är behandlingen av engångsgla~
sen. Av de 180 remissinstanser som behandlat utredningen Ett renare samhälle,
har 103 gått emot förbud, vilket kan jämföras med opinionssiffran i Folksamundersökningen.
Vid miljöriksdagens offentliga utfrågning ställde jag en fråga till panelen, som
bl a bestod av chefen för naturvårdsverket, Valfrid Paulsson, och departementssekreterare Ulf Lönnqvist: Är samarbetet
mellan staten och industrin i miljöfrågorna enbart av godo; föreligger här inte risk
för en sammanblandning av motsatta intressen som kan försinka en effektiv miljö-
politik? De båda nämnda svarade i påtagligt irriterad ton, att jag gjorde mig skyldig till otillåten generalisering, att jag borde inse värdet av förtroendefull samverkan och att det vore ohemult att antyda
att inte allt var i sin ordning. Vad jag ville ha upp till diskussion var emellertid en
fråga av väsentlig principiell betydelse, inte minst för medborgarna, som för att kunna delta i bedömningen av positiva och
negativa sidor i en lokaliseringsfråga måste få olika synpunkter ställda såvitt möjligt renodlade mot varandra. Det har funnits anledning att beklaga, att naturvårdsverket innanför stängda dörrar väger rena natur- och miljövårdssynpunkter mot
t ex ekonomiska intressen, där det i stället
vore önskvärt, att verket informerade om
och framhävde de krav miljön ställer. Det
förefaller dessvärre omöjligt för gemene
man men även för mera insiktsfulla debattdeltagare, att avgöra i hur stor utsträckning samråd och samarbete mellan
olika intressenter sker och vilka bedömningsgrunder som får röst i olika frågor.
Miljö är mycket
Naturvårdsverket har till uppgift huvudsakligen att vårda våra naturtillgångar,
att ingripa mot buller, luftförorening,nedsmutsning av vatten, att skydda värdefulla
delar av vår natur. Men miljö är så mycket mer: hela den apparat som samhället
utgör är en fråga om god eller dålig miljö
för medborgarna. Särskilt intresse tilldrar
sig boendemiljön, som i sin tur är beroende av hur bostäder, fritidsområden, kommunikationer, arbetsplatser organiseras.
Även här gäller, att en god miljö först kan
skapas i intimt samarbete med dem som
skall leva i den – också här är en funktionsduglig demokrati nödvändig för att
full effektivitet i vården av miljön skall
uppnås. Det är att märka att protesterna
mot steril boendemiljö, mot gemenskapsfientlig planering har kommit »nedifrån»
och tagit sig uttryck t ex i bildandet av
byalag. Men mellan byalagen eller andra
fria organisationsformer och beslutsfattarna är ett gap befäst: vi har inte lyckats –
eller velat – skapa effektiva kanaler för en
alltmer livaktig opinion. Ändå är det väl
bara de, vilka i praktisk handling söker
hävda människans behov av mänsklig
miljö, som kan sätta stopp för den övertro
på stora enheter som präglar vår tid, även
i fråga om t ex vårdinstitutioner och skolor, där människans behov av mänskliga
dimensioner borde tas med som en betydelsefull faktor i beslutsunderlaget.
Framgång i strävan att få den vakna
miljövårdsopinionen med i det politiska
arbetet på att rädda förstörd miljö, förebygga miljövådor, bevara och skapa god
miljö förutsätter inte bara en ändrad inställning till värdet av denna opinion från
myndigheternas och andra beslutsfattares
sida. Det kräver också en organisation som
underlättar, inte försvårar opinionens möjligheter att framföra sina åsikter. I första
hand bör då den kommunala organisationen granskas.
Miljövården ombesörjes i kommunerna
av en hel rad nämnder och styrelser, från
kommunens styrelse till byggnadsnämnd
och hälsovårdsnämnd, men också en rad
fakultativa nämnder, såsom gatunämnd,
fritidsnämnd, fastighetsnämnd, verksstyrelse, kulturnämnd och kanske skönhetsråd. Här måste stora svårigheter uppstå
i fråga om samordning och information
nämnderna emellan, och resurserna torde
onödigtvis splittras. Än allvarligare är att
medborgarnas initiativkraft sätts på hårda
prov, då de vill framlägga synpunkter eller framföra kritik: i bästa fall har de tre
kommunala organ att välja emellan, i
sämsta fall kanske sex, sju, varav inget har
ordet »miljö» i sitt namn.
45
Samordningsproblemen
Samordningsproblemen har upplevts som
akuta i många kommuner, och man har
i syfte att effektivisera den kommunala
miljövården sökt lösa problemen på varierande sätt. Man har inrättat naturvårdsnämnder eller miljövårdsnämnder, man
har tillsatt särskilda miljöombud eller särskilda miljövårdstjänstemän, man har inrättat vatten- och luftvårdsnämnd eller
miljövårdsråd. Befogenheterna för dessa
organ växlar. Några av de hittills valda
lösningarna innebär stor risk för kompetenskonflikter. Den kommunala nämndorganisationen, som ju tillskapats under delvis andra betingelser, är över huvud taget
i behov av en radikal översyn; då det gäller miljövården är det särskilt påfallande.
Det kan vara befogat att här göra en
jämförelse med ett helt annat område. En
gång i tiden ingick barnavården i den allmänna fattigvården. Först år 1902 infördes de första barnavårdslagarna: en lag
för fosterbarn och en för vanartiga barn.
Det dröjde ända till år 1924 innan man
inrättade särskilda barnavårdsnämnder.
Det tog alltså lång tid, innan man insåg
att en effektiv barnavård bäst gagnades
av att man utgick från barnet och dess situation. Nu planerar man att integrera
barnavården med den övriga socialvården;
fortfarande är utgångspunkten barnet och
dess behov.
Insikten om miljövårdens vikt och
växande omfattning är relativt ny, och
miljövården har ännu inte, som jag inledningsvis berörde, getts den centrala plats
som är nödvändig. En översyn av den
46
kommunala nämndorganisationen måste
här ha miljön som utgångspunkt: kanske
måste man tillskapa ett helt nytt organ,
kanske räcker det med fasta regler för samordning och kompetensfördelning nämnderna emellan och för samråd med kommuninnevånarna. Nuvarande förhållanden, med olika lösningar från kommun till
kommun, har kunnat accepteras under en
övergångstid, men miljövårdsfrågorna är
av sådan vikt att man bör ha likformighet i behandlingen över hela landet, här
likaväl som i handläggningen av barnavården.
Mycket återstår
Såhär i inledningen av det europeiska naturvårdsåret kan man således konstatera,
att vi visst har kommit en bit på väg då
det gäller en aktiv miljövård i vårt land,
men att mycket återstår. Diskrepansen
mellan ord (»det är fara i dröjsmål») och
handling måste elimineras. Man bör en
gång för alla kunna fastslå, att valet mellan »standardökning» och kostnaderna för
en god miljö i realiteten sedan länge är avgjort. Samhället, i första hand staten, måste bära ansvaret för miljön och dess vård
och skydd och får inte undandra sig skyldigheten att utfärda bestämmelser för enskilda, kommuner och näringsliv. En helhetssyn på miljöpolitiken måste eftersträ-
vas; målanalysen och de oundvikliga konflikterna mellan olika behov och önskemål
måste öppet redovisas och bli föremål för
en debatt, som inte präglas av misstro och
stingslighet utan av insikten att alla här
måste samarbeta. Administrationen såväl
på riksplanet som regionalt och framför
allt lokalt måste utformas så att medborgarnas synpunkter och initiativ tas tillvara.
Många miljöfrågor, främst av omgivningshygienisk natur, kan självfallet inte
lösas utan ett vidgat internationellt samarbete. Det europeiska naturvårdsåret 1970
liksom den världskonferens om miljövårdsproblem som i FN:s regi skall äga rum i
Sverige år 1972, inger förhoppningar.
Miljövården – en probersten
på demokratin
Krav på snabbare, kraftfullare åtgärder
bemöts ofta med argumentet att opinionen inte är mogen för sådana ingripanden. Därför är miljövårdspolitiken av
speciellt intresse, eftersom förhållandet
här är det omvända, skriver riksdagsman
Britt M ogård. Framgång i strävandena
att förbättra miljön förutsätter dock
inte bara en mera positiv inställning till
opinionen från myndigheternas och andra
beslutfattares sida. Den kräver också en
organisation som inte försvårar opinionens
möjligheter att framföra sina åsikter.
I första hand bör då den kommunala
organisationen granskas, betonar fru
M ogård, som också framhåller att
de oundvikliga konflikterna mellan olika
behov och önskemål öppet måste redovisas
och bli föremål för en debatt som inte
präglas av misstro och stingslighet utan
av insikten att alla här måste samarbeta.
Administrationen såväl på riksplanet som
regionalt och framför allt lokalt måste
utformas så att medborgarnas synpunkter
och initiativ tas tillvara.
Luft- och vattenföroreningar är inga nya
problem. Brister i boendemiljön har länge
observerats och kritiserats. Först på 1960-
talet blev emellertid miljövården ett dominerande debattämne och miljövårdspolitiken en angelägenhet av hög qng i alla
politiska partier. Ändå har vi ännu inte
kommit därhän att miljövården kan ta
upp konkurrensen med så viktiga ting som
sjukvård och utbildning.
Även den otåligaste måste dock medge,
att man med de utgångspunkter man i
allmänhet har i samhällsarbetet har gått
förvånande snabbt fram, då det gäller miljövården: ett flertal stora miljöutredningar har tillsatts och slutförts under 60-talet,
vilka gett resultat i form av bl a ny naturvårdslag 1965, miljöskyddslag 1969 och
Statens Naturvårdsverk, som tillkom år
1967. En omarbetning av byggnadslagen
pågår i den s k bygglagutredningen. En
arbetsgrupp inom civildepartementet arbetar med en riksplan – just den detaljen
är dock snarare ett exempel på hur lång
tid det kan ta i det statliga maskineriet.
Miljökontrollutredningen torde snart kunna lägga fram förslag till ingripanden mot
miljöfarliga produkter.
Det kan alltså synas som om det funnes
fog för den »hurra, vad vi är bra»-attityd
förenad med sårad förvåning över brist på
förståelse, som bl a naturvårdsverkets chef
ofta ger uttryck för, och som jordbruksministern i sitt anförande vid den s k miljö-
riksdagen i januari formulerade så: »Arbetet (att forma den framtida miljön) är
hårt och många gånger otacksamt. Det är
hårt därför att dess första krav är att hinna med och helst ligga lite före den utveckling som går så snabbt. Det är otacksamt därför att vissa debattörer kräver
ökad takt i handlandet och ser varje försök till sansad bedömning som ett utslag
av liknöjdhet och ett bevis för samhällets
oförmåga. Så är det självfallet inte …
Självfallet är vi som arbetar med miljö-
vårdsfrågorna tacksamma för den hjälp vi
har fått med att driva fram denna opinion.
Men jag vill understryka att i vissa stycken har den diskussion som förts varit en
smula ensidig. Det är förklarligt att man i
sin strävan att åstadkomma snabb förbättring gör sig skyldig till överdrifter, men
det tjänar inget syfte att fortsätta med de
överdrifterna när arbetet för att förbättra
situationen kommit igång så intensivt som
det gjort hos oss. Det innebär inte att man
skall stoppa miljödebatten. Tvärtom den
skall fortsätta. Men jag tror det är nödvändigt och väsentligt att man i fortsättningen också redovisar de positiva sidorna i utvecklingen.»
Fara i dröjsmål
Aktiviteten kan således förefalla hög. Men
hur är det med resultaten? Stoppas miljö-
förstöringen tillräckligt snabbt? Går arbetet med att återställa förstörd miljö tillräckligt fort? Beaktas alla nya rön i tillräcklig grad vid dagens samhällsplanering?
Det är lätt att se att de frågorna dessvärre måste få nekande svar. Det räcker kanske inte med de utgångspunkter vi hittills
haft i samhällsarbetet, då det gäller att
rädda vår miljö. Borgarrådet Mehr har i
en artikel i Kommunal Tidskrift stringent
41
formulerat kraven på dagens miljövård så:
»En ny politik måste nu följa, nya målsättningar och snabb handling i en systematisk planering. Det är fara i dröjsmåL»
En ny politik – för det krävs att vi alla
är eniga om några grundsatser. För det
första: Det är fara i dröjsmål. Inga försäkringar om att Sverige ändå är ett föregångsland på miljövårdens område bör få
dölja att det brådskar med åtgärder mot
miljöförstöring. Vattenföroreningar kan
resultera i obotligt förstörda sjöar, fellokaliserade industrier och kraftverk medför
att ett område är för alltid förlorat, kemiska livsmedelstillsatser ger upphov till
okontrollerade förändringar i människors
hälsa, människofientliga bostadsområden
går inte att rasera inom överskådlig tid.
På ansvarigt håll har man på senare tid –
sedan opinionen blivit starkare än beräknat? – börjat varna för katastrofteorier:
jordbruksministern menade på miljöriksdagen att man av mörka framtidsbilder
på miljöns område lätt kunde »drivas till
hopplöshetens gräns». Generaldirektör
Paulsson ville gentemot »de svartmålningar som alltför ofta förekommer … slå
fast att utsläpp av vatten- och luftföroreningar från industrin inte alls har ökat i
samma takt som produktionen.» (Han
glömde att redovisa att inte heller friskt
vatten och ren luft har ökat i takt med
produktionen.) Såvitt jag kunnat finna,
ger den aktuella debatten inte alls anledning till sådana varningar.
För det andra: Det är vi alla tillsammans, dvs samhället, som skall ansvara för
miljövården och göra avvägningarna mel- 42
lan olika intressen. Det gagnar inte miljön,
om man, som på sina håll förekommer,
söker sätta enskilda experter eller företag
i skottgluggen som svar på kritik mot uteblivna förelägganden och ramangivelser,
som det ankommer på de ansvariga samhällsorganen att utställa.
För det tredje: Det låter sig sägas att
god miljö kostar pengar. I vissa fall blir
det naturligtvis fråga om en avvägning
mellan anläggningar som samhället oundgängligen behöver och den miljöförstöring
som kan följa därav. I stort kan dock fastslås, att kostnaderna som följd av miljö-
förstöring eller genom uppskjutande av
nödvändiga åtgärder är större än de
man åsamkas genom effektiva aktioner.
Vad saken gäller är mindre brist på resurser än den begränsning av handlingsmöjligheterna som följer av att man inte
lyckats enas om principerna för kostnadsfördelningen, en fråga som pockar på
sin principiella lösning. En ytterligare
aspekt på kostnaderna är prioriteringen
mellan olika samhällsbehov, vilken bestäms av den målsättning samhället uppställer. Är t ex simhallar av större eller
ens samma angelägenhetsgrad som ett reningsverk med kemisk rening?
»Rullande lagstiftning»
Vi har vant oss vid en säker men långsam
arbetsmetod, där utredningar sätts till,
som med noggrannhet och fulls,tändighet
penetrerar ett område, innan beslut anses
kunna fattas. I den snabba utveckling som
vårt samhälle befinner sig och som ger
utslag också på miljösidan, är det kanske
dags att tumma litet på denna säkra metod. Ofta är vi i besittning av tillräckliga
kunskaper om de skador som åsamkas miljön av olika produkter. Däremot är vår
kunskap om ersättningsmetoder eller -produkter ännu ofullständig. Om det med stor
sannolikhet kan göras gällande att ersättningen är mindre miljöfarlig, bör det dock
vara möjligt att införa den, under förutsättning att man håller hög beredskap för
att kunna beakta nya rön. En »rullande
lagstiftning» torde vara önskvärd.
Ofta kan som svar på krav på snabbare, kraftfullare åtgärder anföras, att opinionen inte är mogen för sådana ingripanden. Av allt att döma är miljövården
av alldeles speciellt intresse, just för att
förhållandet här är det omvända. Opinionen ligger ett avsevärt stycke före myndigheterna, och dess krav på åtgärder är avsevärt radikalare än vad myndigheterna
synes vara villiga att genomföra. Så visar
t ex Folksams undersökningar i januarifebruari 1969, att 83 % av de tillfrågade
ansåg det fördelaktigt med förbud mot engångsglas, 73 % ansåg det fördelaktigt
med förbud mot brännoljor med hög svavelhalt, 56 % ville förbjuda syntetiska
tvättmedel, 47 % högoktanig bensin, 30 %
fler vattenkraftstationer och 26 % kärnkraftverk. En SIFO-undersökning i mars
1969 visar, att en klar majoritet (69%)
skulle acceptera en höjning av kommunalskatten för att få effektivare reningsverk.
För de många, som visserligen gärna högstämt talar om fördjupad demokrati men
som innerst inne betvivlar att »vanligt
folk» har förståelse för de invecklade samhällsproblemen ens efter grundlig information, bör dessa siffror vara en tankeställare: om de haft rätt, borde kärnkraftverken och vattenkraftstationerna haft de
högsta procenttalen, medan det som kunde besvära svararna personligen, t ex i
form av dyrare varor eller högre skatt,
skulle haft mycket låga siffror.
På sina håll vill man gärna framställa
motsättningen mellan de krav som ställs
och de åtgärder som vidtas som en konflikt mellan kortsiktiga ekonomiska intressen, ibland representerade enbart av
näringslivet och dess »profitintresse» och
samhället med dess krav på god livsmiljö
för människorna. I realiteten håller här på
att utvecklas en konflikt mellan beslutsfattare, behäftade med en maktfullkomlighet som spritt sig i cirklar från en alltför långvarig socialdemokratisk regering,
och en alltmer upplyst miljöopinion, som
kräver insyn och medinflytande. Var och
en som följer debatten kan finna mängder
med exempel på hur man på ansvarigt
håll betygsätter frågor, inlägg, krav från
opinionsföreträdare som osakliga, ensidiga, felaktiga, överdrivna, oförstående för
riktigheten i fattade beslut. Citaten från
miljöriksdagen, anförda ovan, kan med
fördel studeras.
Miljövården håller på att bli en probersten på vår demokratis funktionsduglighet. Det finns en tendens att betrakta
demokrati som om det vore en trivselfrå-
ga. Men vår bekännelse till ett demokratiskt system grundar sig på övertygelsen
att systemet är överlägset också från effektivitetssynpunkt. Ingenstans torde detta
43
vara så uppenbart som då det gäller miljön i vid bemärkelse. Miljöfrågorna är
människanära frågor – människor, åsikter
och inflytande är nödvändiga för en effektiv miljövård.
Öppen redovisning
För nästa budgetår ställs ett särskilt informationsanslag till jordbruksdepartementets och naturvårdsverkets förfogande.
Detta anslag skall enligt jordbruksministern användas till bättre information om
de åtgärder som sätts in för att motverka
miljöförstörelsen. Det kan kanske vara ett
angeläget behov, även om man nog missuppfattat den intensiva debatten, om man
föreställer sig att debattörerna är okunniga
om eller vill förneka de insatser som görs.
Vad opinionen här kräver är öppen redovisning: bedömningen av miljöfrågorna
måste i större utsträckning ske inför öppen ridå. Vad är skäligt att betala för god
miljö, hur skall kostnaderna för miljö-
skydd eller för återställande av miljön fördelas, hur snabba insatser bör vidtas, vilka normer och gränsvärden bör uppställas, när skall »förtroendefullt samarbete»
mellan olika intressenter bedömas vara
otillfredsställande och avlösas av tvångsåtgärder, hur ska nyttan av en industriell
anläggning avvägas mot kostnaden för
skyddsåtgärder, allt redovisat med konsekvenserna för arbetsmarknad, konkurrensläge osv. Först då kan debatten bli mer
nyanserad och den demokratiska kontrollen träda i funktion. Det är inte myndigheterna. utan politiker och väljare som
44
måste träffa valet mellan en standardhöjning i traditionell betydelse, dvs konsumtionsökning, och den standardstegring
som ett bevarande och återställande av
god miljö utgör. Vårt utredningssystem
med åtföljande remissbehandling uppvisar
också i detta avseende en otillräcklighet.
Ett kanske inte i alla avseenden gott men
i detta sammanhang nära nog övertydligt
exempel är behandlingen av engångsgla~
sen. Av de 180 remissinstanser som behandlat utredningen Ett renare samhälle,
har 103 gått emot förbud, vilket kan jämföras med opinionssiffran i Folksamundersökningen.
Vid miljöriksdagens offentliga utfrågning ställde jag en fråga till panelen, som
bl a bestod av chefen för naturvårdsverket, Valfrid Paulsson, och departementssekreterare Ulf Lönnqvist: Är samarbetet
mellan staten och industrin i miljöfrågorna enbart av godo; föreligger här inte risk
för en sammanblandning av motsatta intressen som kan försinka en effektiv miljö-
politik? De båda nämnda svarade i påtagligt irriterad ton, att jag gjorde mig skyldig till otillåten generalisering, att jag borde inse värdet av förtroendefull samverkan och att det vore ohemult att antyda
att inte allt var i sin ordning. Vad jag ville ha upp till diskussion var emellertid en
fråga av väsentlig principiell betydelse, inte minst för medborgarna, som för att kunna delta i bedömningen av positiva och
negativa sidor i en lokaliseringsfråga måste få olika synpunkter ställda såvitt möjligt renodlade mot varandra. Det har funnits anledning att beklaga, att naturvårdsverket innanför stängda dörrar väger rena natur- och miljövårdssynpunkter mot
t ex ekonomiska intressen, där det i stället
vore önskvärt, att verket informerade om
och framhävde de krav miljön ställer. Det
förefaller dessvärre omöjligt för gemene
man men även för mera insiktsfulla debattdeltagare, att avgöra i hur stor utsträckning samråd och samarbete mellan
olika intressenter sker och vilka bedömningsgrunder som får röst i olika frågor.
Miljö är mycket
Naturvårdsverket har till uppgift huvudsakligen att vårda våra naturtillgångar,
att ingripa mot buller, luftförorening,nedsmutsning av vatten, att skydda värdefulla
delar av vår natur. Men miljö är så mycket mer: hela den apparat som samhället
utgör är en fråga om god eller dålig miljö
för medborgarna. Särskilt intresse tilldrar
sig boendemiljön, som i sin tur är beroende av hur bostäder, fritidsområden, kommunikationer, arbetsplatser organiseras.
Även här gäller, att en god miljö först kan
skapas i intimt samarbete med dem som
skall leva i den – också här är en funktionsduglig demokrati nödvändig för att
full effektivitet i vården av miljön skall
uppnås. Det är att märka att protesterna
mot steril boendemiljö, mot gemenskapsfientlig planering har kommit »nedifrån»
och tagit sig uttryck t ex i bildandet av
byalag. Men mellan byalagen eller andra
fria organisationsformer och beslutsfattarna är ett gap befäst: vi har inte lyckats –
eller velat – skapa effektiva kanaler för en
alltmer livaktig opinion. Ändå är det väl
bara de, vilka i praktisk handling söker
hävda människans behov av mänsklig
miljö, som kan sätta stopp för den övertro
på stora enheter som präglar vår tid, även
i fråga om t ex vårdinstitutioner och skolor, där människans behov av mänskliga
dimensioner borde tas med som en betydelsefull faktor i beslutsunderlaget.
Framgång i strävan att få den vakna
miljövårdsopinionen med i det politiska
arbetet på att rädda förstörd miljö, förebygga miljövådor, bevara och skapa god
miljö förutsätter inte bara en ändrad inställning till värdet av denna opinion från
myndigheternas och andra beslutsfattares
sida. Det kräver också en organisation som
underlättar, inte försvårar opinionens möjligheter att framföra sina åsikter. I första
hand bör då den kommunala organisationen granskas.
Miljövården ombesörjes i kommunerna
av en hel rad nämnder och styrelser, från
kommunens styrelse till byggnadsnämnd
och hälsovårdsnämnd, men också en rad
fakultativa nämnder, såsom gatunämnd,
fritidsnämnd, fastighetsnämnd, verksstyrelse, kulturnämnd och kanske skönhetsråd. Här måste stora svårigheter uppstå
i fråga om samordning och information
nämnderna emellan, och resurserna torde
onödigtvis splittras. Än allvarligare är att
medborgarnas initiativkraft sätts på hårda
prov, då de vill framlägga synpunkter eller framföra kritik: i bästa fall har de tre
kommunala organ att välja emellan, i
sämsta fall kanske sex, sju, varav inget har
ordet »miljö» i sitt namn.
45
Samordningsproblemen
Samordningsproblemen har upplevts som
akuta i många kommuner, och man har
i syfte att effektivisera den kommunala
miljövården sökt lösa problemen på varierande sätt. Man har inrättat naturvårdsnämnder eller miljövårdsnämnder, man
har tillsatt särskilda miljöombud eller särskilda miljövårdstjänstemän, man har inrättat vatten- och luftvårdsnämnd eller
miljövårdsråd. Befogenheterna för dessa
organ växlar. Några av de hittills valda
lösningarna innebär stor risk för kompetenskonflikter. Den kommunala nämndorganisationen, som ju tillskapats under delvis andra betingelser, är över huvud taget
i behov av en radikal översyn; då det gäller miljövården är det särskilt påfallande.
Det kan vara befogat att här göra en
jämförelse med ett helt annat område. En
gång i tiden ingick barnavården i den allmänna fattigvården. Först år 1902 infördes de första barnavårdslagarna: en lag
för fosterbarn och en för vanartiga barn.
Det dröjde ända till år 1924 innan man
inrättade särskilda barnavårdsnämnder.
Det tog alltså lång tid, innan man insåg
att en effektiv barnavård bäst gagnades
av att man utgick från barnet och dess situation. Nu planerar man att integrera
barnavården med den övriga socialvården;
fortfarande är utgångspunkten barnet och
dess behov.
Insikten om miljövårdens vikt och
växande omfattning är relativt ny, och
miljövården har ännu inte, som jag inledningsvis berörde, getts den centrala plats
som är nödvändig. En översyn av den
46
kommunala nämndorganisationen måste
här ha miljön som utgångspunkt: kanske
måste man tillskapa ett helt nytt organ,
kanske räcker det med fasta regler för samordning och kompetensfördelning nämnderna emellan och för samråd med kommuninnevånarna. Nuvarande förhållanden, med olika lösningar från kommun till
kommun, har kunnat accepteras under en
övergångstid, men miljövårdsfrågorna är
av sådan vikt att man bör ha likformighet i behandlingen över hela landet, här
likaväl som i handläggningen av barnavården.
Mycket återstår
Såhär i inledningen av det europeiska naturvårdsåret kan man således konstatera,
att vi visst har kommit en bit på väg då
det gäller en aktiv miljövård i vårt land,
men att mycket återstår. Diskrepansen
mellan ord (»det är fara i dröjsmål») och
handling måste elimineras. Man bör en
gång för alla kunna fastslå, att valet mellan »standardökning» och kostnaderna för
en god miljö i realiteten sedan länge är avgjort. Samhället, i första hand staten, måste bära ansvaret för miljön och dess vård
och skydd och får inte undandra sig skyldigheten att utfärda bestämmelser för enskilda, kommuner och näringsliv. En helhetssyn på miljöpolitiken måste eftersträ-
vas; målanalysen och de oundvikliga konflikterna mellan olika behov och önskemål
måste öppet redovisas och bli föremål för
en debatt, som inte präglas av misstro och
stingslighet utan av insikten att alla här
måste samarbeta. Administrationen såväl
på riksplanet som regionalt och framför
allt lokalt måste utformas så att medborgarnas synpunkter och initiativ tas tillvara.
Många miljöfrågor, främst av omgivningshygienisk natur, kan självfallet inte
lösas utan ett vidgat internationellt samarbete. Det europeiska naturvårdsåret 1970
liksom den världskonferens om miljövårdsproblem som i FN:s regi skall äga rum i
Sverige år 1972, inger förhoppningar.