Vart bär oxvagnen hän

EYVIND BRATT:
Vart bär oxvagnen hän?
Reflexioner i sydafrikafrågan är den undertitel, som ambassadör Eyvind Bratt,
numera i Dublin, har tänkt sig till sin
artikel. Han skrev den på grundval av
sina erfarenheter då han var ambassadör
i Johannesburg, men han har ej velat
publicera den förrän tillräcklig tid gått
sedan han lämnade denna post. Nu, efter
sju år, kan ingen säga att han missbrukat
sin ställning. Hans artikel är också
strängt objektiv. Den ger svenska läsare
en värdefull insikt i problem, som man
vanligen ser behandlade utifrån idel
förutfattade åsikter. Författaren har
koncentrerat sig till tre punkter: han
framhåller att rasfrågan i första hand är
en social fråga. Han visar att de vita arbetarpartierna i Sydafrika helt anslutit
sig till apartheidpolitiken, en intressant
iakttagelse eftersom arbetarpartierna på
annat håll som bekant fördömer den.
Och han reder ut vad den s k Bantustanpolitiken egentligen är. Till sist talar han
också om framtiden, om hur utvecklingen
i Sydafrika med sannolikhet kommer
att gå.
Redan som liten pojke fick jag en föreställning om den politiska lidelse som måste ha
gripit folk vid tiden för Bondetåget. Hur
släkt- och vänskapsband kunde brista och
med vilken upprördhet min far brukade
tala om »förföljelserna mot Staaff», kommer jag ännu ihåg. Också från 1922 års
folkomröstning i förbudsfrågan har jag
ett livligt minne av vad politisk hetta kunde innebära. Hade jag vuxit upp i ett arbetarhem och hade jag inte under långa
tider vistats utomlands, skulle jag säkerligen haft mer personliga intryck av de
stora stridsfrågorna i Sverige under de
följande årtiondena än jag har. Nu förefaller det stundom som om jag måste återkalla barndomsminnena för att känna igen
ett så intensivt engagemang som det vilket utmärkt svensk opinion i en politisk
fråga, vilken visserligen ej direkt berör
nationella intressen men större och vidare
sådana, nämligen den s k rasfrågan i Sydafrika.
Under min närmare fyraåriga tjänstgö-
ring som svenskt sändebud i Sydafrika gav
mig den där alltjämt relativt fria pressen
och de fria parlamentsdebatterna impulser till vissa reflexioner. Jag är icke omedveten om de begränsningar som skymmer
yrkesdiplomatens synfält. Lika medveten
är jag om att en diplomatisk tjänsteman
på grund av sitt yrke inte alltid kan uttala sin personliga mening i kontroversiella
frågor. Däremot kan jag ej inse, att han
efter ett avslutat diplomatiskt uppdrag
skall förebrås för att ha missbrukat sitt
tidigare anställningslands »gästfrihet», om
hans uttalanden avviker från den poli- 468
tiska linje som följdes av det landets regering. Så mycket mindre anledning till
en dylik förebråelse finns, om hans kritik kan undvika personomdömen och moraliska värderingar.
Att den s k rasfrågan är en moralisk
fråga faller väl ingen in att förneka. Vilka politiska eller över huvud samhälleliga frågor har inte moralisk innebörd,
d v s berör den enskildes samvete? Därmed är naturligtvis ej sagt, att man inte
skulle kunna diskutera de objektiva, historiska och geografiska betingelserna för så-
dana frågor utan att komma in på rent
moraliska aspekter.
Rasfrågan – en social fråga
Jag har med avsikt försett ordet rasfråga
med epitetet s k. Därmed har jag velat
peka på ett objektivt förhållande, vilket
synts mig betydelsefullt, nämligen att denna i grunden ej är en rasfråga. Den är
något vida allvarligare: en social fråga.
Det är sålunda alldeles icke de antropologiska kännemärkena, hudfärg, fysionomi
och dyl, vilka gett upphov till vad man
kallar rasfrågan och dess praktiska konsekvens »apartheid». Det är det historiska
faktum, att de europeiska utvandrarna var
de afrikanska urinvånarna tekniskt överlägsna. De sociala skiljaktigheter, som
uppstod i de nygrundade samhällena, kom
att sammanfalla med existerande antropologiska skiljaktigheter mellan den ursprungliga befolkningen och nykomlingarna. Dessa skiljaktigheter är med andra
ord inte orsaker till, utan symtom på social klassuppdelning. Deras existens kan
icke skymma förhållandet att problematiken är social och icke antropologisk. För
att i tillspetsad form illustrera denna tämligen uppenbara synpunkt har jag i privata
samtal med anhängare av den sydafrikanska raspolitiken brukat säga, att om någon
i Sverige skulle komma upp med förslaget
att alla personer, som är födda med exempelvis rött hår, skulle hänvisas till för dem
reserverade bussar, samlingslokaler och
dyl, han svårligen skulle anses som helt
klok. Vederbörande har varit nog förekommande att härtill foga kommentaren:
»l see your point».
Erkänner man nu rasfrågans karaktär
av social fråga – och accepterar man inte
den mig veterligen alltjämt vetenskapligt
obevisade satsen, att intellektuella och moraliska egenskaper är biologiskt betingade
– kvarstår likafullt att frågan är pressande och svår. Den sydafrikanska propagandan riktar ofta en vädjan till utländsk
opinion att inse frågans »komplicerade»
karaktär. Denna vädjan är i sig ej orimlig.
Tyvärr måste man nog säga, att det är
sydafrikanerna själva, som komplicerar
den – genom att icke vilja eller icke kunna rätt diagnosticera den! Alla länder
brottas med sociala problem, vilka naturligtvis uppstår, därför att det är lika vanligt, att en privilegierad samhällsklass sö-
ker hålla s i n position som det är att en eftersatt socialgrupp söker förbättra s i n a
villkor. Söker emellertid en härskande
samhällsklass försvara sin ställning genom
att hävda, att de andra klasserna i samhället icke är klasser utan någonting annat, såsom ras eller dylikt, och ur denna
sats drar allehanda praktiska konklusioner, måste motsättningarna tillspetsas. Inte att undra på att under sådana omständigheter frågan blir »komplicerad»! A
andra sidan, om man erkänner rasfrå-
gans verkliga och sociala natur, bör den
framstå som mindre komplicerad. Det är
svårt att inse varför den inte skulle kunna
angripas och försök till dess lösning prö-
vas efter principiellt samma linjer som
följts i många andra länder.
Arbetarparti och rasfråga
Men invänder någon, är det verkligen ett
hållbart påstående, att den sociala uppdelningen i dagens Sydafrika följer samma
antropologiska uppdelning som rådde vid
tiden för den första europeiska bosättningen? Redan i förra århundradet fanns
där ju också en vit arbetarklass, och i och
med den fortskridande industrialiseringen
måste denna klass ha vuxit. Och om så är
förhållandet, varför har man ej som i andra industriländer hört talas om ett sydafrikanskt arbetarparti? Sanningen är den, att
ännu på 1920-talet ett sådant existerade.
Det har emellertid – karakteristiskt för
Sydafrika – gått upp i det härskande nationalistpartiet, vilket genom de bekanta
»jobreservations» med framgång vädjat
till röster från de vita arbetarna, vilkas
intressen hotas av den konkurrerande billiga svarta arbetskraften. En expanderande,
ännu i hantverksmässiga former framträ-
dande ekonomi tillät till en början generöst tilltagna arbetarlöner. Med den tilltagande mekaniseringen i guld- och dia- 469
mantgruvorna blev det emellertid i ökad
utsträckning möjligt att begagna den
mindre kvalificerade och säsongmässiga
svarta arbetskraften. Det enda argument
de vita arbetarna kunde åberopa till förmån för en högre lönenivå blev ofta en
hänvisning till sin hudfärg. Som påpekats
i en socialhistorisk undersökning fällde i
själva verket på den tid, då en självständig
sydafrikansk arbetarrörelse framträdde,
dennas ledare uttalanden som mycket väl
skulle ha kunnat vara hämtade ur dagens
nationalistiska partivokabulär. Genom att
tillgodose den vita arbetarklassens önskemål har det maktägande nationalistpartiet
ibland kunnat åberopa en i jämförelse med
oppositionspartierna mer »demokratisk»
inställning. Det är onekligen en smula paradoxalt, att medan världens arbetare
världen runt på alla sätt demonstrerar
mot den nuvarande sydafrikanska regeringen, denna har ett av sina säkraste väljarunderlag hos en stor grupp av samma
arbetares sydafrikanska klassbröder.
Även om det vore förhastat att i den
sydafrikanska inrikespolitiken av i dag endast se social konservatism eller reaktion,
så är det intresse för sociala frågor, som
framträtt, icke uttryck för någon djupare
eller vidare förståelse av social problematik i allmänhet. Men, frågas det, har icke
den sydafrikanska regeringen även för de
icke-vita genomfört ett socialt välfärdsprogram? Har den inte genom und~n?-
röjande av slumbebyggelse, uppförande av
sjukhus och rekreationscentra avhjälpt tidigare regeringars försummelser? Har ej
följden också varit en oavbruten invand- 470
ring av icke-vit arbetskraft från angränsande afrikanska länder med annan politisk regim?
Det vore orättvist att förneka allt detta. Icke desto mindre förefaller det som
mötte man just på den punkten den
grundläggande svagheten i den sydafrikanska inrikespolitiken. I de flesta europeiska länder har ju den demokratiska
utvecklingen följt ett tidsschema om två
etapper. Först har en politisk demokrati
(allmän rösträtt och parlamentarism) genomförts. Därefter, och då härmed social
oro icke kunnat undanröjas, har social och
ekonomisk demokrati prövats. I Sydafrika ser det ut som trodde man sig vara helt
oberoende av ett sådant schema. Man
vägrar oförtrutet att släppa fram de ickevita till politisk och medborgerlig fullmyndighet· men tror sig kunna tillfredsställa
deras ambitioner genom sociala hjälpåtgärder. För en utländsk iakttagare framstår detta som illusionstänkande. Hur skall
en samhällsgrupp, som mottar sociala förmåner, i längden kunna undanhållas medbestämmanderätt i fråga om dessa? Det
synes lika orealistiskt som att tro att välgörenhet skulle kunna göra sociallagstiftning obehövlig.
Skulle nu en sydafrikansk nationalist
verkligen vilja erkänna någon av dessa
kritiska synpunkter så skulle han säkerligen ej försumma att i sista hand komma
med ett av hans partis älsklingsargument:
»Har man utomlands ej observerat vad
vi gjort för att bereda de infödda en fri
existens i deras eget hemland?» Detta är
den politik som är känd under namnet
Bantustanpolitiken. De infödda skall i
från vit invandring undantagna områden
tillförsäkras ett slags home rule.
Bantustanpolitiken
Föreställningen att de svarta skall hänvisas till att bygga upp sina egna territorialstater – låt vara att bantustanidens fö-
respråkare sällan törs uttala ordet »stat»
i detta sammanhang – överensstämmer på
sätt och vis med traditionellt boertänkande. De vita utvandrarna seglade på sin tid
till Afrika för att undgå den europeiska
statsmaktens förtryck. Deras ättlingar,
med samma statsmakt i hälarna, nu i den
brittiska kronans gestalt, drog sedan i sina
berömda oxvagnar till de ouppodlade områdena i norr och grundade boerrepublikerna. De svarta uppfordras nu till att gö-
ra något liknande!
Perspektivet av svart home rule lider
emellertid av svår anakronism. Enligt
apartheiddoktrinen skall svarta och vita
kunna fredligt samarbeta inom ramen av
redan existerande samhälle. Om nu Sydafrikas regering är inställd på ett lokalt
samarbete, varför arbetar den samtidigt
målmedvetet för en geografisk separation
av (de som rasgrupper betecknade) samhällsgrupperna, en separation som i sista
hand åsyftar upprättandet av svarta territorialstater? Hur kan man på en gång
säga till en utländsk besökare intresserad
för kapitalinvestering att i Sydafrika, om
någonstans, samarbetar raserna fredligt,
samtidigt som man vill genomföra en folkförflyttningspolitik som avser att alltmera
avlägsna dem från varandra? Hur kan
man på en gång göra gällande, att intet
socialt missnöje existerar, att de socialklasser som man förmenar rättigheter vilka i andra länder sedan länge tillkommit
motsvarande klasser, är nöjda med sin lott,
men samtidigt förklara, att dessa klassers
verkliga lycka och välfärd endast väntar
dem på deras ursprungliga för kanske generationer sedan övergivna boplatser? Och
detta på områden, där de icke längre har
någon fysisk kontakt med den »vita civilisationen»? Ser man den sydafrikanska
regeringens svårigheter ur socialt perspektiv, kan bantustaniden knappast anses vara mycket mer än ett försök att skjuta ifrån
sig hela problemet.
Oxvagnen som symbol
För boerna är oxvagnen den historiska frihetssymbolen, någonting liknande »the covered wagon» i Amerika. I Amerika var
det »westward ho»! I Sydafrika var det
»die voortrekker». I båda fallen gällde färden frihetens och löftenas land och den
följdes med varm sympati inom de europeiska frihetsrörelserna. Ja, i boernas frihetsstrider deltog många av dessa sympatisörer, därav flera från vårt land. Men för
den som inte är fången endast i boernas
frihetshistoria utan vars tankar i första
hand kretsar kring det moderna Sydafrikas sociala problem, nu utvidgat till ett internationellt sådant, har oxvagnen förlorat
mycket av sin symbolik. Oxvagnen representerar nu mindre friheten än en i sina
egna orimligheter insnärjd social problematik. Oxvagnen har ohjälpligt kört fast
i raslagstiftningens kärr; den kommer inte
471
upp ur sina egna hjulspår. Vilka krafter
skall kunna lyfta upp det gamla åkdonet?
Detta frågar man med växande fruktan
både inom och utom Sydafrika.·
Mot sådana farhågor hävdar den sydafrikanska regeringen att dess raspolitik
är ett långsiktsprogram, kanske på 50 år.
Man betonar att i väntan på genomförandet av hela den stora folkfördelning; Yai;igenom bantustanprogrammet skall genomföras, en övergångstid med partielllösning
är oundviklig. Resonemanget kunde ·kanske accepteras, om den fullföljda politiken
hade stödet av en naturlig och sannolik
utveckling.
Verkligheten talar ett annat språk. Inte
bara förhåller det sig så att den ·alldeles
övervägande majoriteten av svarta redan
är bosatt och har sin utkomst i de vita bosättningsområdena. Proportionen mellan
svarta och vita i dessa områden befinner
sig därjämte i oavbruten stegring till de
förras förmån. I det ekonomiska uppsving,
som f n kännetecknar Sydafrika, är tillströmningen av svart arbetskraft en betydelsefull faktor. Medan detta· ekonomiska
uppsving torde tillhandahålla en -del av
svaret på frågan hur den sydafrikanska regeringen kan behålla och stärka sin inre
politiska ställning, arbetar detta uppsving
självt i en riktning, som är diametra-lt
motsatt den officiella politiska ideologien.
Det är ej uteslutet att om bantustaniden
hade proklamerats och fått tjäna till•r-ättesnöre i landets politik för kanske hundra
år sedan, d v s innan de svarta i satriband
med den industriella utvecklingen hunnit
integreras i landets ekonomi, denna ide
472
hade kunnat avsätta praktiska resultat. Att
den inte proklamerades då berodde emellertid till stor del på att rasideologien är
ett barn av just denna senare inträdda
ekonomiska utveckling, vilken medfört
uppkomsten av ett vitt proletariat.
De olika nationerna
Den som avvisar tanken att den sydafrikanska »rasfrågan» är primärt en social
fråga – och det gör säkerligen de flesta
sydafrikaner som röstar för den sittande
regeringen – gör det antagligen under intryck av de föreställningar och känslor
som givit det härskande partiet dess namn,
nämligen de nationella eller rättare de nati()nalistiska. I den svenska rösträttsstridens
barndom talades om de två »nationerna»:
de som hade rösträtt och de som saknade
den. Utifrån helt andra förutsättningar
talar den sydafrikanske nationalisten av
idag om två eller flera nationer. De svarta ses ej i första hand som en socialklass
utan, hur sociologiskt oriktigt ett sådant
betraktelsesätt än är, som verkliga eller i
vart fall potentiella nationer. Föreställningen om »nationen» som den enda erkända grunden för samhällslivet är ett
framgångsrikt politiskt slagord i dagens
Sydafrika. Och varför icke? I Europa har
ju denna föreställning under förra och början av detta århundrade inspirerat det politiska tänkandet och handlandet. Det har
burit en dryg andel av ansvaret för två
världskrig. Nu har turen kanske kommit
till Afrika, som trots åtskilligt annat elände under gångna århundraden åtminstone
besparats den olyckssådd, som denna ide
bär på.
Just i Sydafrika har samma ide haft en
särskilt gynnsam grogrund, nämligen boerkriget. Detta krig, som jämfört med världskrigen framstår som en skärmytsling, har
i andlig mening rasat i Sydafrika ännu till
för kort tid sedan. Det förutan hade den
sydafrikanska nationalismen eller rättare
boernationalismen varit otänkbar. Ett av
dess populära slagord är »die laager», d v s
det av oxvagnarna som en fästningsvall
omgärdade lägret, där de ständigt beväpnade nybyggarna under sitt äventyrliga
framträngande till nya boplatser försvarade familj och ägodelar. I »die laager» var
alla enskilda viljor inställda på samma
mål, försvaret. Religionen var en och densamma, språket, minnena och framtidsförhoppningarna likaså. Även när faran
var överstånden stod detta handlingsschema mer eller mindre omedvetet kvar. Det
hade blivit till en social tradition. Detta i
grunden militära kommando – de under
sista världskriget bekanta brittiska »commandos» var en från boerkriget återupplivad institution – var uppenbarligen ett
samhällstänkande som passade bra in i
det europeiska 1800-talets nationalism. Det
är kanske icke en tillfällighet, att det nationalistiska partiets sammankomster ännu
kallas »Stryddag». På svenska skulle det
kunna översättas med »stridsdag».
Nu måste man tyvärr konstatera, att
dessa nationalistiska, ursprungligen kontinentaleuropeiska 1800-talsföreställningar
är på modet ej blott i Sydafrika utan på
en del andra håll också i Afrika. I motsats
till såväl moderna tendenser i dagens Europa som äldre stats- och samhällsuppfattningar i icke europeiska länder syns numera i dessa länder samma både teoretiskt
och praktiskt olyckliga identifiering av det
i grunden blott kulturella begreppet nation med det politiskt-militära begreppet
stat kunna iakttagas. En sådan utveckling öppnar för många afrikanska stater
inklusive Sydafrika nya och oroande perspektiv. Just i detta sammanhang har man
anledning att observera en icke helt ointressant utvecklingsfas i det sydafrikanska politiska tänkandet.
Dit utvecklingen går
För ett antal år sedan skapade Sydafrikas
premiärminister något av en sensation genom förklaringen att Sydafrika var berett
att med de angränsande brittiska protektoraten Bechuanaland, Swaziland och Basutuland ingå ett slags federativ gemenskap. I överensstämmelse med den redan
berörda bantustaniden skulle dessa, av en
sparsam men nästan helt svart befolkning
uppfyllda, rätt vidsträckta territorier erkännas som någon sorts självständiga stater efter modellen Transkei, d v s den första större bantustanbildningen inom Sydafrikas gränser. Förslaget blev som man kunde vänta sig häftigt kritiserat av den sydafrikanska oppositionen. Emellertid, alldeles oavsett hur pass stor uppriktighet
man ser i dessa förslag, synas de liksom
bantustaniden varsla om en viss kris eller
en viss betänksamhet hos den sydafrikanska politiska ledningen inför vidden av de
problem, som deras rasideologi skapat ej
473
blott inom utan också utom de egna gränserna.
Flera frågor anmäler sig osökt när man
betänker att ett av de skäl, som förmådde
Sydafrika att utträda tir det brittiska samväldet, var oviljan mot att i Pretoria mottaga diplomatiska representanter från
samväldets icke vita medlemmar. Som bekant hade Indien för flera år sedan en
diplomatisk representation i Sydafrika. I
och med apartheidpolitikens utveckling
måste denna dragas in. Skall man i den
nya gemenskapen, vilken till yttermera
visso utrustats just med beteckningen
»Commonwealth», göra en dygd av det
som i det brittiska samväldet befanns vara
ett fel, för att inte säga en synd? Vacklar
den rasideologiskt inspirerade isolationismen? Har det blivit för trångt i »die Jaager»? Inser man att ej ens en så ekonomiskt stark stat som Sydafrika kan undvara det vidsträckta samarbete med andra
folk oberoende av »ras», »nation», religion
och andra ekonomiskt och politiskt ovidkommande eller sekundära distinktioner,
utan vilket så många andra blomstrande
samhällsbildningar – däribland på sin tid
det brittiska imperiet – icke hade uppstått?
Men om nu verkligen vidare perspektiv
öppnats, skall den nuvarande politiska ledningen kunna bestå? Blir det då ej på tiden, att nya, av sitt partipolitiska förflutna
mindre bundna män taga vid? Borde ej
Sydafrika efter mönstret från andra stater i kris eller anspänning skaffa sig en
koalitionsregering? Kanske kunde en så-
dan i någon mån reparera landets djupt
oförmånliga position? Inte minst för den
474
afrikanska kontinenten vore detta en fördel, ty där väntar stora uppgifter för det
ekonomiskt och tekniskt mest avancerade
landet på kontinenten, Sydafrika. Kan
den gamla oxvagnen sättas i körbart skick
och föras ut ur de oländiga markerna?
Kan den under nya körsvenner drivas ut
till löftesrikare trakter? Och i så fall, vart
går färden? Kanske tillbaka till de platser
som man i ovisst nit övergivit. Har inte
hela den sista och knaggliga etappen varit
en onödig omväg? Att se någon annan
lösning kräver större trosvisshet än den utländske bedömaren kan uppdriva.