Hotet mot tjänstemännen
1970
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Hotet mot tjänstemännen
Den l maj 1966 höll dåvarande civilministern Hans Gustafsson ett anförande, i
vilket han i påfallande kraftiga ordalag
angrep tjänstemännen och deras fackliga
organisationer. Talet förorsakade med rätta en stark reaktion från oppositionspartierna, men även bland socialdemokratins
egna led kunde missnöjesuttryck skönjas.
Också väljarna sade i sinom tid sitt. Regeringens förlustval det året torde till stor
del ha berott på att många tjänstemän
stöttes bort av den illvilja civilministerns
tal gav uttryck för.
Det senaste året har man åter sett åtskilliga exempel på att socialdemokraterna med ökad målmedvetenhet lagt sin politik så att den skall missgynna betydande
tjänstemannagrupper. Sannolikt har LO:s
inflytande härvidlag spelat en viktig roll.
Därifrån har man under hösten levererat
fräna salvor mot tjänstemännen för att deras fackliga organisationer är ovilliga till
självutplåning för att LO-grupperna skall
få så mycket mer i avtalsrörelserna. När
de stora tjänstemannaorganisationerna
SIF-SALF-CF i december i fjol träffade
ett femårsavtal, visade ledande LO-män
och s-politiker- Arne Geijer, Yngve Persson m fl – en smått löjeväckande irritation. Och när strejken vid LKAB började,
var en av hr Geijers första reaktioner att
kritisera tjänstemännen vid företaget –
som om de var orsak till gruvarbetarnas
arbetsförhållanden och som om inte även
deras villkor behövde förbättras.
Regeringen har tidigare med eftertryck
gjort gällande att ingen här i landet behövt få det sämre för att vissa kategorier
fått det bättre. Denna historieskrivning
må vara åtminstone delvis riktig. Men så
är det inte längre. Nu syftar socialdemokraternas politik just till försämringar för
stora tjänstemannagrupper – detta utgör
i själva verket ett av huvudinslagen. Det
prioriteras t o m högre än önskemålet om
största möjliga tillväxt av bruttonationalprodukten. En långsammare ökning accepteras om det är nödvändigt för att
jämlikhetspolitiken enligt socialdemokraternas modell skall kunna realiseras. Det
är så regeringen vill öka förståelsen och
respekten mellan olika samhällsgrupper.
Men i en sådan politik är det inte solidariteten utan avunden som utgör det bärande ideologiska fundamentet.
Se bara på hr Strängs skattesystem!
Istället för att minska skatteprogressiviteten och marginalskattema – och därmed
underlätta kommande avtalsrörelser, stimulera den enskildes arbetsviija, på någon
sikt sannolikt minska de nominella inkomstskillnaderna samt närma vårt skattesystem till de andra europeiska ländernas – går regeringen motsatt väg. Med
denna inskränkta och småskurna politik
klämmer man åt mellangrupperna – allt
under det att statsminister Palme i lyriska
termer förfäktar att vi lever i internationalismens tidevarv.
Socialdemokratins stridssignaler medför
ofrånkomligt ett än mer ökat ansvar för
oppositionen. Denna kan självfallet inte
stillatigande åse hur mellangruppemas
standard under jämlikhetens täckmantel
urholkas i en tid av avsevärd produktivitetsstegring i samhället. Oppositions- 62
partierna bör ta regeringsutspelen för vad
de är – en utmaning. Det är nu oppositionens skyldighet att i nära samverkan dra
upp riktlinjerna för en politik, vars innebörd måste vara att ingen grupp skall behöva få det sämre för att andra skall få
det bättre. Ett genomarbetat skattepolitiskt alternativ utgör givetvis en väsentlig
del härav.
statsvetenskapliga institutionen vid Gö-
teborgs universitet har i en undersökning
kommit fram till att 41 procent av tjänstemännen röstade med regeringspartiet vid
1968 års val. Den siffran bör kunna reduceras åtskilligt. Men det förutsätter bl a
två saker. För det första att oppositionen
övertygande klargör läget för väljarna –
att de tongångar Hans Gustafsson signalerade den l maj 1966 var ett förebud till
någonting som kommit för att stanna, och
att socialdemokraterna numera i realiteten betraktar mellangrupperna som kanonmat i sin jämlikhetspolitiska krigföring.
För det andra att moderata samlingspartiet, folkpartiet och centerpartiet i enlighet med sina förpliktelser utarbetar ett för
dessa marginalväljargrupper bättre politiskt alternativ.
Den l maj 1966 höll dåvarande civilministern Hans Gustafsson ett anförande, i
vilket han i påfallande kraftiga ordalag
angrep tjänstemännen och deras fackliga
organisationer. Talet förorsakade med rätta en stark reaktion från oppositionspartierna, men även bland socialdemokratins
egna led kunde missnöjesuttryck skönjas.
Också väljarna sade i sinom tid sitt. Regeringens förlustval det året torde till stor
del ha berott på att många tjänstemän
stöttes bort av den illvilja civilministerns
tal gav uttryck för.
Det senaste året har man åter sett åtskilliga exempel på att socialdemokraterna med ökad målmedvetenhet lagt sin politik så att den skall missgynna betydande
tjänstemannagrupper. Sannolikt har LO:s
inflytande härvidlag spelat en viktig roll.
Därifrån har man under hösten levererat
fräna salvor mot tjänstemännen för att deras fackliga organisationer är ovilliga till
självutplåning för att LO-grupperna skall
få så mycket mer i avtalsrörelserna. När
de stora tjänstemannaorganisationerna
SIF-SALF-CF i december i fjol träffade
ett femårsavtal, visade ledande LO-män
och s-politiker- Arne Geijer, Yngve Persson m fl – en smått löjeväckande irritation. Och när strejken vid LKAB började,
var en av hr Geijers första reaktioner att
kritisera tjänstemännen vid företaget –
som om de var orsak till gruvarbetarnas
arbetsförhållanden och som om inte även
deras villkor behövde förbättras.
Regeringen har tidigare med eftertryck
gjort gällande att ingen här i landet behövt få det sämre för att vissa kategorier
fått det bättre. Denna historieskrivning
må vara åtminstone delvis riktig. Men så
är det inte längre. Nu syftar socialdemokraternas politik just till försämringar för
stora tjänstemannagrupper – detta utgör
i själva verket ett av huvudinslagen. Det
prioriteras t o m högre än önskemålet om
största möjliga tillväxt av bruttonationalprodukten. En långsammare ökning accepteras om det är nödvändigt för att
jämlikhetspolitiken enligt socialdemokraternas modell skall kunna realiseras. Det
är så regeringen vill öka förståelsen och
respekten mellan olika samhällsgrupper.
Men i en sådan politik är det inte solidariteten utan avunden som utgör det bärande ideologiska fundamentet.
Se bara på hr Strängs skattesystem!
Istället för att minska skatteprogressiviteten och marginalskattema – och därmed
underlätta kommande avtalsrörelser, stimulera den enskildes arbetsviija, på någon
sikt sannolikt minska de nominella inkomstskillnaderna samt närma vårt skattesystem till de andra europeiska ländernas – går regeringen motsatt väg. Med
denna inskränkta och småskurna politik
klämmer man åt mellangrupperna – allt
under det att statsminister Palme i lyriska
termer förfäktar att vi lever i internationalismens tidevarv.
Socialdemokratins stridssignaler medför
ofrånkomligt ett än mer ökat ansvar för
oppositionen. Denna kan självfallet inte
stillatigande åse hur mellangruppemas
standard under jämlikhetens täckmantel
urholkas i en tid av avsevärd produktivitetsstegring i samhället. Oppositions- 62
partierna bör ta regeringsutspelen för vad
de är – en utmaning. Det är nu oppositionens skyldighet att i nära samverkan dra
upp riktlinjerna för en politik, vars innebörd måste vara att ingen grupp skall behöva få det sämre för att andra skall få
det bättre. Ett genomarbetat skattepolitiskt alternativ utgör givetvis en väsentlig
del härav.
statsvetenskapliga institutionen vid Gö-
teborgs universitet har i en undersökning
kommit fram till att 41 procent av tjänstemännen röstade med regeringspartiet vid
1968 års val. Den siffran bör kunna reduceras åtskilligt. Men det förutsätter bl a
två saker. För det första att oppositionen
övertygande klargör läget för väljarna –
att de tongångar Hans Gustafsson signalerade den l maj 1966 var ett förebud till
någonting som kommit för att stanna, och
att socialdemokraterna numera i realiteten betraktar mellangrupperna som kanonmat i sin jämlikhetspolitiska krigföring.
För det andra att moderata samlingspartiet, folkpartiet och centerpartiet i enlighet med sina förpliktelser utarbetar ett för
dessa marginalväljargrupper bättre politiskt alternativ.