Uppmarsch till enkammarval

AXEL WALDEMARSON:
Uppmarsch till enkammarval
För oppositionen föreföll det politiska
läget under höstmånaderna inte alltför
lovande. Politiken är emellertid en föränderlighetens värld med oväntade
reaktioner och irrationella inslag, skriver
redaktör Axel Waldemarson. Den vilda
strejken vid malmfälten i norr var ett
sådant. Vidare har fackföreningsrörelsen
kommit i motsatsställning till tjänstemännen och den kommande skattereformen har presenterats förvånansvärt
valhänt och oskickligt av regeringspartiet.
Detta gör att valet till den nya enkammarriksdagen trots allt inte är avgjort i
förväg. Arets remissdebatt gav också förhoppningar om ett mera generöst och
framåtsyftande förhållande mellan de tre
icke-socialistiska partierna. Nu är det dock
viktigt att oppositionen presenterar en
politik för framtiden och inte nöjer sig
med den ständige kritikerns roll – inte
minst därför att den med tiden automatiskt ger en negativ image, betonar red.
Waldemarson, som kraftigt understryker
vikten av att oppositionen nu håller
samman.
En allt starkare rörlighet i väljarkåre
blev ett karaktäristiskt drag i nordisk in
rikespolitik under 1960-talets senare del.
I en rad val ledde den till betydande för
skjutningar; både Sverige, Norge, Danmark och Finland upplevde sina »jordskredsval». Här hemma gick de först i borgerlig och sedan i socialdemokratisk favör.
I Norge och Danmark fördes de borgerliga
partierna av väljarvågen till regeringsansvar. Efter ett decennium av politisk ökenvandring blev socialdemokratin det ledande partiet i en folkfrontsministär i Finland. En återgång till en mera stabil väljarkår föreföll emellertid 1960-talets sista
politiska uppgörelse i Norden, det norska
stortingsvalet, tyda på. Något klart utslag
i den riktningen var det dock knappast.
Mycket tyder i stället alltjämt på att 1970-
talet kan bli ett regeringskoalitionernas årtionde. För dansk men även för norsk socialdemokrati ter sig koalitionen, såvitt en
partner står att uppbringa, som den enklaste vägen tillbaka till den politiska makten. Efter övergången till enkammarsystem i Sverige kan frågan om olika koalitionsmöjligheter bli en realitet för socialdemokratin också här hemma.
En sådan partifördelning i den första
enkammaren att inget parti ensamt har
majoritet kan inte helt uteslutas. Mot den
bakgrunden borde det rimligen ingå i den
socialdemokratiska framtidsstrategin att
planera för ett stöd från någon annan
gruppering än kommunisterna. Den möjligheten var det inte många, som funderade över så sent som i höstas! Allt såg mer
än lovande ut för regeringspartiet. Inom
oppositionen var splittringen alltjämt på-
taglig. Det egna partiledarskiftet hade
skett utan andra komplikationer än utrikesminister Torsten Nilssons Vietnam-tal,
för all del en i och för sig nog så allvarlig
incident. Olof Falmes första möte med den
samlade oppositionen i höstens remissdebatt beredde inte några särskilda bekymmer. I opinionsmätning efter opinionsmätning förankrades partiet tryggt över de 50
procent av väljarna, som garanterar majoritet i enkammaren. Det enda som föreföll
de socialdemokratiska valstrategerna oroande var emellertid paradoxalt nog denna
stabila ställning. Med en sådan skulle det
bli svårare att upprätthålla offensivandan
hos de egna trupperna. Framförallt kunde
även trogna väljare låta sig invaggas i en
sådan säkerhetskänsla, att de stannade
hemma valdagen i tron att segern ändå
var klar.
För oppositionen föreföll det politiska
läget under höstmånaderna inte alltför lovande. Folkpartiet befann sig mitt i ett
partiledarskifte. Så länge Sven Weden
kvarstod som partiledare präglades leden
av krisstämning. Moderata samlingspartiet började sin kräftgång i opinionsmätningarna. I och för sig låg centerpartiet
hyggligt till, men det var uppenbart att hr
Hedlunds bristande för att inte säga totala
avsaknad av intresse för oppositionsledarens roll började ligga honom i fatet liksom det famösa uttalandet att sju av veckans dagar ägnades åt skogsaffärer.
Oväntad scenförändring
Emellertid är politiken en föränderlighe- 73
tens värld med oväntade reaktioner och
irrationella inslag. Det finns en rad faktorer, på vilka partierna inte kan utöva inflytande. När de sätts i rörelse, kan nya
scenförändringar snabbt äga rum. Den vilda gruvarbetarstrejken vid malmfälten i
norr och efterföljarna på andra håll i landet blev ett sådant oväntat inslag, vars politiska verkningar ännu inte låter sig avläsas men som kan bli betydande.
Ett gott förhållande till LO har socialdemokraterna alltid ansett som den främsta garantin för ett framgångsrikt val. Det
har väl inte i och för sig försämrats, men
det är uppenbart att fackföreningsrörelsen för en tid har nog av sin plåga utan att
behöva dra försorg om SAP:s. Eftersom
arbetsplatsen spelar så stor roll i den socialdemokratiska agitationen, kan det bli
svårare att där utöva den personliga på-
verkan som anses så utomordentlig effektiv. Politiska samtal på arbetsplatsen kan
lätt glida över i motsättningar. Framförallt kan de kommunistiska sympatisörerna uppträda med en helt annan auktoritet
än 1968. Då anklagades de för att splittra
arbetarrörelsen och bädda för en borgerlig regering. I slutskedet fick de också bä-
ra hundhuvudet för röda armens ockupation av Tjeckoslovakien.
Härtill kommer ännu ett komplicerande
inslag. Under de vilda strejkerna har fackföreningsrörelsen- märk Arne Geijers hårda ordalag i anslutning till händelserna i
Kiruna – kommit i påtaglig motsättning
till tjänstemännen. I själva verket har utvecklingen mer eller mindre drivit stick i
stäv mot önskemålen att skapa ett lönta- 74
garbegrepp, som skulle göra det lättare för
socialdemokraterna att företräda alla anställda utan att behöva klassa dem i olika
fackliga organisationer. Nu säger man sig
uppenbarligen inom vissa tjänstemannagrupper, att det är de som får betala den
jämlikhetspolitik som skall genomföras
med skattepolitiken som medel. I den senaste avtalsrörelsen fick de dämpa sina
anspråk till förmån för de lågavlönade. De
fick alltså avtalsvägen vara med och hjälpa upp andras standard, varefter de bevittnar hur höglönegrupper på arbetarsidan genom vilda strejker håller sig skadeslösa för vad de offrade vid förhandlingsbordet. Det kan bli litet för mycket av den
barmhärtige samaritens roll.
Hr Nilssons neutralitetspolitik
Utrikesminister Nilssons Vietnamtal på
SAP-kongressen har i sak betytt att regeringen för första gången hamnat på de
anklagades bänk för att inte tillräckligt
beakta neutraliteten. Det blir i fortsättningen inte lika lätt för socialdemokraterna att lägga ansvaret för eventuella misstolkningar av vår traditionella neutralitetspolitik och minskat förtroende för
denna på något oppositionsparti. Man
skall som bekant alltid akta sig för att kasta sten om man sitter i glashus och den
satsen gäller även om det som i det här
fallet är fråga om Arvfurstens palats! Kan
däremot statsminister Palme under sin inofficiella resa till USA i sommar åstadkomma påtagliga bevis för större förståelse
för Sveriges utrikespolitik – ja, då blir det
otvivelaktigt en betydande tillgång för socialdemokraterna inför valet den 20 sep
tember.
Presentationen – i den mån den öve
huvud taget gör skäl för namnet – av den
kommande skattereformen har skett så val
hänt och oskickligt, att man förvånas me
hänsyn till den omsorg med vilken socialdemokraterna efter läxan 1966 planerat
sina utspel. Det ter sig nästan som en olöslig gåta att finansminister Sträng inte gav
mera distinkta besked från början. I sak
kan det ha berott på att reformpaketet
fortfarande höll på att iordningställas. Det
borde knappast ha förhindrat litet mera
klartext; den opinionsstorm bland hemmafruarna som blåst upp blir svår att dämpa.
Även om de värsta farhågorna inte besannas, förefaller utmaningen utomordentligt oklok. Den har nämligen utlöst ytterligare en reaktion från hemmafruarnas sida. Den har inte samband med beskattningen, men spelar icke förty en väl så
stor roll. Det är hemmafruns känsla av
att ringaktas och ses över axeln och att
arbetsinsatsen i hemmet inte värdesätts –
kort sagt att hon i förhållande till den yrkesarbetande inte gör skäl för sig. Man
skall inte bara rycka på axlarna åt den
harm hemmafruarna länge känt och som
de fått en anledning att ge uttryck för.
Den kan betyda åtskilligt, när det gäller
att ta partiställning valdagen den 20 september.
Man skall vara aktsam, när det gäller
att värdera politiska marknadsundersökningar. Medan de i Norge och Danmark
accepteras, möts resultaten i Sverige med
stor misstänksamhet inom partierna. Den
nedgång för socialdemokratin som DNSifo redovisade i februari var emellertid
så pass kraftig, att den med hänsyn till
felmarginaler ändå avspeglar ett visst frånfall av sympatisörer. Både de vilda strejkerna och hemmafruarnas revolution kan
ha bidragit till utslaget. De borgerliga partierna bör dock inte invagga sig i tron på
att allt därmed är gott och väl. De kan
vara övertygade om att de socialdemokratiska valstrategerna redan smider planer
för att neutralisera verkningarna.
En samlad opposition
Socialdemokratins vikande sympatisiffra
skulle med andra ord mera ha sin grund
i egna misstag än motståndarnas styrka.
Otvivelaktigt är det så. I den mån socialdemokraterna kan tackla och komma tillrätta med bekymren, skulle alltså de tre
icke-socialistiska partierna inte profitera
särskilt mycket på dem. Det vore emellertid illa om de inte kunde utnyttja det lägliga tillfället att demonstrera sammanhållning och konstruktiva alternativ; de senare behöver för all del inte vara desamma
för de tre partierna men de får inte skilja
så mycket att tilltron till möjligheten att
samregera går förlorad. I vart fall har den
förändrade scenbilden hos många fött förhoppningar om att valet till den första enkammaren trots allt inte är avgjort i förväg. Redan detta är en tillgång, men den
förspills om tiden går och ingenting annat
händer än att socialdemokraterna lyckas
göra sig kvitt barlasten.
Remissdebatten gav vissa förhoppningar
om ett mera generöst och framåtsyftande
75
förhållande mellan de tre icke-socialistiska partierna. Sammanhållningen inom oppositionen var god; det utdelades inte särskilt många dolkstötar i ryggen. I det lä-
get spelar det föga roll om hr Hedlund
mer eller mindre automatiskt upprepar att
han inte tycker om högerpolitik; på något
sätt föreföll det gammelmansmässigt och
som en tongång från ett förgånget. Vä-
sentligare var – till vilket jag senare skall
återkomma – att han framställde klara
krav på ett skifte vid makten och en trepartiregering.
Remissdebatten fick sin tyngdpunkt i
första kammaren. Vad som bör ha gjort
ett gott intryck var det förbättrade förhållandet mellan moderater och folkpartister; det goda samspelet mellan hrr Bohman och Helen hade varit otänkbart på hr
Wedens tid. De två gav debatten dess skärpa. De präglade debatten mer än statsminister Palme, vilken föreföll att ha underskattat motståndarna och bäst kom till
sin rätt i en utomordentligt god sammanfattning av den demokratiska synen på de
vilda strejkerna. Kanske hade Palme väntat sig ett inbördes meningsutbyte mellan
Bohman och Helen? Den senare undgick
emellertid en rad av de misstag, som hans
företrädare med nästan sömngångaraktig
säkerhet råkade ut för. De allvarligaste
var de ständiga och djupt förödmjukande
omdömena om dåvarande högerpartiet.
Framtida betraktare lägger förmodligen
ett stort ansvar på Weden för att de möjligheter 1966 års val gav så kapitalt förspilldes. Hr Helen vinnlägger sig däremot
om att inte i onödan riva några broar till
76
de moderata; i några repliker har han faktiskt med större skärpa yttrat sig om broderpartiet i mitten. Den politiska linje Helen valt har för övrigt fått en och annan
moderat att klaga över att de egna inte så
klart försvarar USA, säger ifrån mot Aftonbladet och läxar upp yngre vänsterextremister.
Eskapistisk Palme
Gunnar Sträng fick tillsammans med Yngve Holmberg och Gunnar Hedlund föra
ett mindre uppmärksammat meningsskifte
i andra kammaren. Möjligen finns det socialdemokrater, som tycker att Sträng borde fått ta sig an Bohman och Helen. Varför hade då Palme ingen odelat lyckad
dag? Berodde det på att han beslöt följa
Tage Erlanders strategi – att gå ett decennium tillbaka för en redovisning av
hur oppositionens »olycksprofetior» slagit
fel och regeringens löften infriats? Det
blev emellertid en eskapistisk utflykt, som
tedde sig bisarr mot bakgrunden av dagens stora frågor. Emellertid kan varken
Bohman eller Helen undgå kritik för att
de inte bättre tillvaratog möjligheterna att
demonstrera att 1960-talets socialdemokratiska politik långt ifrån i alla stycken
varit lyckosam.
I själva verket är det ju så att dagens
ekonomiska svårigheter inte bara är avhängiga av omvärlden utan även har rötter i de gångna årens politik här hemma.
Sanningen är ju den, att vi under en
utomordentligt gynnsam högkonjunktur
inte förmår att fullt ut utnyttja den till
följd av bristande industriell kapacitet.
Det är nu, när ökade ekonomiska resurser
för samhället är så välbehövliga, vi får betala för en politik som motverkat sin egen
målsättning. Hur ofta har finansministern inte uppmanat industrin att investera men samtidigt knäsatt en ekonomisk
politik som försvårat detta? Det är allvarligt, därför att den ekonomiska tillväxten
för den framtida välståndsutvecklingen är
långt viktigare än fördelningspolitiken nå-
gonsin kan bli. Med andra ord måste det
bli en primär uppgift att ständigt skapa
alltmer att fördela än att med all iver driva en politik i fördelningens tecken som
leder till stagnation. Skulle det vara så
svårt för de tre icke-socialistiska partierna
att godta den målsättningen?
Ty det är viktigt, att oppositionen presenterar en politik för framtiden och inte
åtnöjer sig med den ständige kritikerns
roll – inte minst därför att den med tiden
automatiskt ger en negativ image. Varför
inte sätta en ökning av de gemensamma
resurserna som en huvudmålsättning? Det
är i sanning inget gott betyg åt den socialdemokratiska regeringen, att tillväxttakten
kunde varit bättre. Den skall inte behöva
underskrida 4 procent och en höjning till
5 procent skulle det första året ge 1,5 miljarder mera och efter fem år 9 miljarder.
Det är inte kritiken utan målsättningen,
som skall stimulera väljarna. Andra exempel kunde också väljas. Det väsentliga är
emellertid att de borgerliga partierna inte
försjunker i självbelåtenhet därför att de
socialdemokratiska ritningarna inte hållit
på varje punkt. Än saknas ett alternativ,
som gör det trovärdigt för väljarna att de
tre icke-socialistiska partierna är parata
att samverka i regeringsställning på grundvalen av en progressiv politik.
Att hålla samman
I denna artikel har jag inte gått in på situationen inom de tre borgerliga partierna. Så mycket kan sägas, att det ur hela
oppositionens synvinkel är ett intresse att
moderata samlingspartiet tar sig ut ur
svaghetstillståndet. Med enkammaren behövs sammanhållning mellan de tre för att
nå målsättningen. Det kommer inte helier att saknas försök att splittra fronten.
Inledningsvis pekade jag på att regeringskoalitionen kan bli en »normal» ministär i de nordiska länderna under 1970-
talet. I själva verket är det bara Sverige
som i dag har en enpartiministär. Island
har till och med en regering av blå-röd
nyans: höger och socialdemokrater. För
1970-talet förefaller en koalition åt vänster för socialdemokraterna inte så trolig,
om man undantar Finland med dess speci- 77
ella politiska förutsättningar. Eljest ligger
närmaste parti åt höger väl till. För svensk
socialdemokrati skulle det betyda centerpartiet; som arvtagare till bondeförbundet den traditionella partnern. Praktiskt
taget ända sedan den röd-gröna koalitionen sprängdes 1957 har ledande socialdemokrater också gjort en klar distinktion
mellan centerpartiet samt moderata samlingspartiet och folkpartiet.
Därför var det så viktigt, att Gunnar
Hedlund sade klart ifrån i regeringsfrå-
gan i remissdebatten. Med en annorlunda
väljarkår bakom sig än under början av
1950-talet är det för övrigt inte lika lätt
att ta steget in i en koalition med socialdemokratin. Samverkan under 1950-talet
kostade centerpartiet 100 000 röster och
antalet mandat i andra kammaren reducerades från 30 till 19. Ingen tror att priset
skulle bli billigare nu.
Ändå finns det skäl för den mycket bestämda opinion som växer sig allt starkare
att med ökad styrka säga ifrån: Håll samman!