Civilmotstånd eller militärt försvar

PER HJALMAR BAUER:
Civilrnatstånd
eller militärt försvar?
Det talas numera på sina håll om fördelarna av civilmotstånd framför ett
militärt motstånd, om vårt land skulle bli
angripet. Skall man ta anhängarna av
civilmotstånd på allvar och inte bara
förutsätta att de är ute för att rasera vårt
militära försvar, måste man undersöka
vad civilmotstånd egentligen är och hur
det verkat i olika situationer. Generalmajor Per Hjalmar Bauer hänvisar i sin
artikel i första hand till en utredning
som gjorts av Beredskapsnämnden för
psykologiskt försvar i anslutning till överfallet på Tjeckoslovakien 1968. Förhållandena där var från början speciella.
Det torde i själva verket inte finnas ett
exempel ur historien på att en angripare
kunnat hindras att nå sina mål genom
endast ett civilmotstånd- vilket inte heller
lyckades i Tjeckoslovakien. För oss skulle
en på civilt motstånd baserad »försvarspolitik» betyda att stabiliteten i vår del
av världen skulle fullständigt rubbas.
Civilmotståndet och dess metoder har
väckt intresse och diskussion. Smärre opinionsgrupper har t o m ställt frågan huruvida inte ett i fred förberett sådant försvar
skulle kunna ersätta det militära. Även de
som anser sig kunna svara ett kategoriskt
nej på den frågan kan dock finna det angeläget att studera civilmotståndets problematik. I vissa speciella situationer- exempel på sådana kan hämtas ur bl a de sista
decenniernas historia – kan metoden vara
till hjälp. Den utgör redan nu ett komplement till vårt militära försvar, och med
bättre kännedom om hur den skall utformas kan detta element kanske förstärkas.
Den debatt kring civilmotstånd, som framför allt stimulerats av motståndet i Tjeckoslovakien sommaren 1968, är med hänsyn
härtill av värde.
Civilmotstånd är en form av försvar
med icke-våldsmetoder. Förespråkare för
denna försvarsmodell utgår ifrån att en
ockupant nödvändigtvis måste vinna kontroll över det ockuperade landets befolkning och att hans möjligheter att uppnå
sådan helt bygger på samarbete med denna befolkning. Civilmotståndets huvudmetod är därför att undandra ockupanten
all hjälp. Därigenom skulle, antas det, ledning och administration komma att bryta
samman.
Metoden kombineras med sabotage i
avsikt att förstöra sådana nyttigheter varav
ockupanten är beroende. Till detta kommer psykologiska metoder, väl kända från
Tjeckoslovakien, med vilka man avser att
bryta ner stridsviljan hos den ockuperande
maktens soldater och befäl.
Det tjeckoslovakiska exemplet
Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar tog kort tid efter invasionen av Tjeckoslovakien ett lovvärt initiativ. Den begärde och fick Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla en arbetsgrupp med uppgift att studera erfarenheterna av krisen.
Arbetet skulle särskilt ta sikte på att belysa
arten av det på många sätt beundransvärda »civilmotstånd» som det tjeckoslovakiska folket bjöd inkräktarna under
ockupationens första tid.
Beredskapsnämnden har i ett i början
av november 1969 publicerat betänkande
redovisat resultatet av sin studie. Arbetet
har varit omfattande. I det psykologiska
försvarets intresse hade det varit angeläget
att det blivit mera uppmärksammat av
massmedia och av allmänheten. Beredskapsnämnden får själv ta på sig en stor
del av skulden för att ett ambitiöst och
värdefullt arbete kommit i skymundan för
andra alster, berörande samma ämnesområde, där författarna på ett skickligare sätt
förmått fånga uppmärksamheten och ge
spridning åt uppfattningen att motståndet
i Tjeckoslovakien varit framgångsrikt –
vilket det i längden inte var.
De lärdomar, tillämpbara i svensk sä-
kerhetspolitik, som Beredskapsnämnden
anser att vi kan hämta av krisen i Tjeckoslovakien är begränsade. Något annat var
knappast att vänta. Invasionen skedde under omständigheter som får anses helt särpräglade. »Sverige kan inte förutses komma i en likartad konfliktsituation» sägs i
betänkandet. »Parterna i Tjeckoslovakienkonflikten tillhörde ett integrerat militärt,
79
ekonomiskt och politiskt system. Detta bidrog till begränsningar av såväl former för
aggression som försvarsåtgärder på ett sätt,
som inte kan väntas bli fallet vid aggression riktad mot Sverige med sin alliansfria
politik cch med målsättningen att vara
neutralt i krig.»
Redan i oktober 1968 publicerades i tidskriften Aktuellt i politik och samhälle en
artikel berörande motståndet i Tjeckoslovakien av universitetslektor Michael
Wächter, »Hur starka är de vapenlösa?»
Artikelförfattaren erinrade däri om de särpräglade förhållandena som rådde och
som kom att bli avgörande för händelseutvecklingen. Wächter är kritisk mot traditionellt militärt tänkande och mot vissa
former inom krigsmakten. Hans synpunkter i dessa hänseenden skall jag här inte
skärskåda eller försöka bemöta – i vissa
hänseenden delar jag hans uppfattning.
Men jag finner det vara av intresse just
mot bakgrunden av hans kritiska inställning till den svenska försvarsorganisationen att referera vad han haft att säga om
motståndet i Tjeckoslovakien och om erfarenheternas relevans för vårt försvar.
Wächter framhåller i sin artikel att man
i Kreml uppenbarligen räknat med att finna stöd hos en stor del av den tjeckoslovakiska befolkningen. Detta skulle ha varit skälet till den återhållsamhet som ryssarna i början visade. Men när de sedan
insåg sitt misstag och konsekvenserna av
detta inträdde en radikal förändring i deras hållning.
Av avgörande betydelse för det förändrade läget var dock ett annat förhållande,
80
framhåller Wächter vidare: »Ryssarna
vägrade helt enkelt att acceptera de spelregler som motståndsmännen försökte på-
tvinga dem.
Att hejda stridsvagnarnas framfart genom att sätta sig på gatan framför dem är
framgångsrikt endast så länge vagnarnas
besättningar godtar regeln att man inte
kan köra över försvarslösa. Från det ögonblick då man bestämmer sig för att följa
traditionella militära värderingar att förinta motståndaren var man än möter honom och med vilka medel som helst kan
inga aldrig så entusiastiska folkmassor hejda krigsmaskinernas framfart; de krossas
obarmhärtigt. stridsvagnarna kan endast
hejdas med motsvarande militära medel.
Det psykologiska motståndet bygger på
den outtalade premissen, att dessa metoders överlägsna moraliska kvalitet förlamar den oreflekterade ondskan hos den
militära maktmänniskan. Detta är dessvärre en romantiserande missuppfattning.»
Vad som till en början föreföll kunna
tolkas som en avgörande framgång för det
tjeckoslovakiska folkets särpräglade sätt att
möta Invasionen var med andra ord i vä-
sentliga stycken bara uttryck för den tvek~
samhet som ockupationsmakternasjälva till
en början greps av, när det befanns att de
faktiska omständigheterna inte överensstämde med dem som legat till grund för
beslut om aktionen. Detta var ett handicap som snart övervanns.
Wächter anser följaktligen att det vore
ett »Ödesdigert misstag» att med hänvisning till vad som skedde i Tjeckoslovakien
kräva »nedskrotning av vårt militära försvar för att övergå till enbart psykologisk
försvarsmetoder». Detta överensstämmer
sak med de slutsatser som Beredskaps·
nämnden dragit av händelseutvecklingen.
Betydelsen av militärt försvar
Men även om det nu kan slås fast, att situationen för Tjeckoslovakiens del var
unik, och att lärdomarna därför är av begränsat värde kan frågan huruvida ett civilmotstånd kan ersätta vårt militära för~
svar självfallet inte därmed anses vara besvarad.
Det framhålles ofta av civilmotståndets
anhängare att vårt nuvarande militära försvar bara är ett av medlen i vår säkerhetspolitik. Genom en mera adekvat utrikespolitik, genom ökade insatser i FN-arbetet
och större bidrag till utvecklingen i tredje världen skulle vi kunna kompensera vad
som »eventuellt» bortfaller i effekt om vi
lägger ned vapnen och omrustar till civilmotstånd, har det sagts.
Det är riktigt att säkerhetspolitiken arbetar med fler instrument än det militära
försvaret, men de olika komponenterna
ger stöd åt varandra och kan inte utan vidare bytas ut. En precisering och analys av
målen för vår politik belyser detta förhållande.
Det främsta målet är att skapa förut·
sättningar för bevarad fred. Ett av medlen är f n – och sannolikt under överskådlig tid – vår s k neutralitetspolitik. Vi vill
inte binda oss i fred vid några militärallianser och vi vill i händelse av krig i vår
omvärld förbli militärt neutrala (ej att
förväxla med ideologiskt neutrala). Våra
försvarskrafter skall vara ett stöd för neutralitetspoIitiken.
Påståendet att vi vill stå neutrala är
inte – som många tycks föreställa sig –
ett slappt uttryck för att vi tycker illa om
krig och att vi vill bli lämnade i fred. Det
har tvärtom en mycket konkret innebörd.
Vi skall kunna förhindra varje försök från
vilket håll det än görs att utnyttja vårt
land och vårt folk i syften som strider mot
våra intressen. Överflygningar- avsiktliga
eller oavsiktliga – skall kunna avvisas.
Främmande krigsfartyg skall hindras att använda våra hamnar eller att vistas inom
våra territorialvatten. Förflyttningar av
främmande makts stridskrafter genom vårt
land skall också kunna förhindras. I neutralitetsbegreppet ligger också – och detta
är väsentligt- att rivaliserande makter, som
kan tänkas ha intresse av vårt land skall
kunna övertygas genom våra egna åtgärder om att vi har viljan och förmågan att
hävda neutraliteten. Bedömes detta
icke vara fallet uppstår risk i en krissituation att den makt som har resurserna försöker att förekomma sin motståndare genom att före denne sätta sig i besittning av
territorium, som kan vara eller väntas bli
av betydelse för senare operationer.
Allt detta kan synas vara självklarheter;
men icke-våldsteoretikerna försummar konsekvent att beakta dem.
En faktor av väsentlig betydelse för en
värdering av vårt behov av väpnat försvar,
men som förespråkarna för civilmotstånd
också oftast negligerar, är tiden. Detta
sammanhänger med att deras begrepp
81
om målen för en eventuell aggression mot
vårt land i regel är mycket diffusa.
De som har att besluta om vår säkerhetspolitik – regeringen och riksdagen –
har bedömt att de väsentligaste strategiska
stormaktsmålen i dagens läge ligger utanför vårt lands gränser. Det är främst Östersjöutloppen (intill Norges sydkust-Jyllands nordspets) och Nordkalotten. Avsikten med en aggression kan vara antingen
att komma i besittning av· dessa mål eller
förhindra att en motståndare utnyttjar de
fördelar som innehavet ger. Vårt territorium kan i samband med ett angrepp i så-
dant syfte bli utnyttjat som genomgångsland.
Avgörande för den som överväger en
operation av här nämnt slag kan bli hur
lång tid den kan beräknas ta. Har vi ingenting annat att möta en invasion med än
ett icke-våldsförsvar måste ett bedömande
utvisa att en planerad operation kan genomföras på mycket kort tid. Enbart sabotage och ovilja från vår sida till samarbete
kan inte orsaka någon avsevärd fördröjning. Den angripare som kan förutse så-
dana avbrott skapar helt visst möjligheter
att snabbt komma över svårigheterna.
En andra operationsfas kan, sedan primärmålen tagits och läget stabiliserats, bli
en totalockupation av vårt land, det är
sant. I detta läge och på lång sikt kan civilmotståndet komma att vålla svårigheter
för ockupanten. Med hänsyn till risken att
vi i sådan situation kan vara praktiskt taget helt avskurna från förbindelser med
andra länder än med ockupationsmakten
förbundna förefaller det dock uteslutet att
82
ett motstånd med icke-våldsmetoderkan få
avgörande betydelse för våra möjligheter
att bevara vår frihet och självbestämmanderätt.
Civilmotståndets villkor
Det måste under alla förhållanden förutsättas, för att effekten skall bli den väntade, att civilmotståndets utövare är fullt
eniga. Det framhålles i en av Adam Roberts redigerad, ofta åberopad bok Civilt
försvar och dess strategi att icke-våldsmotstånd kräver en högre grad av kollektiv
disciplin än någon arme hittills uppnått
och måste iakttas av nationen i dess helhet.
Icke-våldsmotståndet undermineras även
om bara en liten del av befolkningen samarbetar med ockupationsmakten. Kan en
sådan enighet kring målen och kollektiv
disciplin i utövandet av civilmotståndet
verkligen med tillfredsställande grad av
säkerhet förväntas i vårt land?
Det sägs också i den här citerade boken
att repressalier är ett sannolikt medel från
ockupantens sida. »Förmågan att stå ut
med sådana är av avgörande betydelse.»
Jag tror att de som reservationslöst rekommenderar civilmotstånd överskattar denna
vår fömåga och undervärderar en angriparmakts beredvillighet att tillgripa verksamma repressalieåtgärder. Har vi inte sett
tillräckligt mycket därav för att vi skall bli
förskräckta? Europarådets förhandlingar i
Greklands-frågan har gett oss åskådningsundervisning i detta ämne. Nazi-Tyskland
och andra diktaturmakter har tidigare försett oss med övertygande pedagogiskt material.
Det finns också anledning att beröra en·
illusion som många anhängare av ickevåldsideologien hänger sig åt, nämligen
den att vi genom en sådan form av motstånd i varje fall skulle undgå risken för
terrorbombning eller andra former av krigföring med stora förluster av människoliv
som följd. En stormakt, som finner att vårt
land – till nackdel för dess eget folk – utnyttjas av en rivaliserande makt under
pågående konflikt, kan knappast förväntas visa sådan hänsyn mot vårt folk att den
skulle avhålla sig från bruk av verksamma
stridsmedel i avsikt att försvåra utnyttjandet.
Låt mig till sist ställa denna fråga: Kan
förespråkarna för civilmotstånd peka på
exempel från något enda land med praktisk erfarenhet av icke-våldsmetoden i samband med ockupation, som sedan denna
hävts i sin försvarsplanering övergått till
en renodlad försvarsform av nämnda slag?
Skulle verkligen vi i vårt land veta så mycket mera om dess effekt att vi skulle kunna motivera en »omrustning»?
Fredsforskaren, professor Johan Galtung
åberopas ofta av dem, som omfattar trosföreställningen icke-våld. Han har i sin ,
bok »Fredsforskning» (1967) härom uttalat följande uppfattning.
»Även om denna har man förhållandevis små kunskaper. Varken indiernas kamp
mot England under Gandhi eller de färgades kamp i USA under Martin Luther
King är några goda exempel. De är inte
en kamp mellan jämställda nationer. Ett
icke-militärt försvar baserat på principer
som den brända jordens taktik och systematisk vägran att samarbeta med fienden
samtidigt som man upprätthåller kontakt
med honom och behandlar honom vänligt
leder till att man undgår det militära försvarets provokations- och eskalationseffekt.
Men om det i detta finns tillräckligt med
makt för att kunna hindra en stat från
att omforma ens eget samhälle är en annan fråga.»
Galtung anser att detta är en fråga som
fredsforskningen – bland många andra
problem – bör sysselsätta sig med.
Vi kan kanske instämma i att det behövs ytterligare forskning i detta ämne.
Galtungs uttalande ger emellertid inte nå-
83
got stöd i nuläget åt uppfattni.ggen att en
övergång till ett icke-våldsförsvar skulle
främja freden i vår del av världen. Så
länge det nuvarande militärpolitiska lä-
get i Europa inte radikalt förändrats till
det bättre finns tvärtom grund för antagandet att ett experiment med »omrustning» till icke-våldsmotstånd i vårt land
skulle så allvarligt rubba stabiliteten i denna del av vår världsdel att inte bara vår
egen säkerhet skulle äventyras. Risken för
ett europeiskt krig med oöverskådliga konsekvenser skulle med intill visshet gränsande sannolikhet komma att öka katastrofalt.