Familjerna och skatten

ASTRID KRISTENSSON:
Familjerna och skatten
Det finns knappast stora motsättningar
mellan kvinnor i olika situationer, möjligen mellan olika generationers kvinnor.
De unga finner det i likhet med den
manliga ungdomen naturligt att satsa
på att yrke där de kan få användning
för inneboende anlag och bli ekonomiskt
självständiga. Samtidigt är önskan om
familjebildning och barnalstring djupt
nedlagd i de unga människorna.
Problemet är hur dessa båda önskemål
skall kunna förenas, skriver riksdagsledamoten Astrid Kristensson i denna
artikel som föranletts av hr Strängs
skatteförslag och debatten om hemmafruarna. Enligt en konservativ grunduppfattning måste en vettig familjepolitik
slå vakt om familjen, samtidigt som den
tar hänsyn till den enskildes önskemål.
Kvinnan bör alltså betraktas som en
individ, inte som ett kollektiv. Frågeställningen är inte »att locka kvinnor ut
i förvärvsarbete» eller att »kvinnans plats
är i hemmet», utan att ge varje individ,
man som kvinna, en chans att forma sitt
liv efter egna önskemål, hävdar fru
Kristensson.
Det förefaller troligt att syftet med finansministerns hemlighetsmakeri i skattefrågan
varit att få allmänhetens reaktion på de
huvuddrag i reformen som han låtit offentliggöra. Har han blivit bönhörd överhövan? Säga vad man vill om den hastigt uppblossande debatten, nog har den
fört fram familjepolitiken i rampljuset på
ett sätt som ingen av våra familjeministrar lyckats med. Visst är det hög tid att
denna grundläggande politiska fråga, som
mer än de flesta angår den enskilda människan, verkligen blir föremål för en seriös debatt. Det är bara att beklaga att det
är den svagaste länken (Camilla Odhnoff) i en i övrigt inte allt för kvalitativt
högt stående regering som har tilldelats
ansvaret härför.
Det kan ytligt sett förefalla som om debatten skulle röra sig om en värdering av
två kategorier kvinnor- yrkeskvinnor och
hemmafruar. Diskussionerna förs huvudsakligen av kvinnorna själva med männen
som intresserade men föga engagerade
åhörare. Ändå är det så att det stora problemet just utgörs av männens bristande
engagemang i dessa frågor, deras föga utvecklade känsla av medansvar för barnens
tillsyn och hemmets skötsel och deras ofta
oförstående attityder till den naturliga
önskan hos en kvinna att få förvalta sitt
pund i ett yrkesarbete. För kvinnan gäller
den mycket omskrivna valfriheten inte yrkesarbete eller arbete i hemmet utan yrkesarbete och hemarbete eller enbart hemarbete. För det första alternativet fordras
en fysisk och psykisk styrka av stora mått,
för det senare ofta en god psykisk balans
92
för att tåla den isolering, som åtminstone
småbarnsmammor i sovstäder upplever.
Jag tror alltså inte att det i själ och hjärta finns så stora motsättningar mellan
kvinnor i olika situationer, möjligen mellan olika generationers kvinnor. Den unga
generationen kvinnor precis som den
manliga ungdomen finner det naturligt
att satsa på ett yrke, där de kan få användning för inneboende anlag och få en
ekonomisk självständighet. Samtidigt är
önskan om familjebildning och barnalstring djupt nedlagd i de unga människorna. Problemet gäller egentligen hur dessa
båda önskemål skall kunna förenas.
Att bidraga till att lösa den ekvationen
är en uppgift för oss politiker. Vi har olika recept, beroende på vilken politisk
grundsyn vi företräder. När det gäller familjens ställning i samhället avslöjas för
närvarande ett mönster i den politik som
regeringspartiet för, i fråga om såväl skattepolitiken som den familjerättsliga lagstiftningen, som inger oro. Det skulle vara
frestande att här gå in på en analys av de
mycket omfattande direktiv som utfärdats
för den nya familjerättsutredningen, direktiv som tycks syfta till att försvaga familjens ställning. Eftersom detta ligger
utanför ämnet för den här artikeln skall
jag emellertid avstå härifrån.
Slå vakt om familjen!
Enligt konservativ grunduppfattning måste en vettig familjepolitik slå vakt om familjen, samtidigt som den tar hänsyn till
den enskilde individens önskemål. Just detta att betrakta kvinnor som individer och
inte som ett kollektiv bör ligga väl till för
en modern konservatism. Frågeställningen
är inte »att locka kvinnor ut i förvärvsarbete» eller att »kvinnans plats är i hemmet», utan att ge den enskilde, man som
kvinna, en chans att forma sitt liv efter
egna önskemål. Hur skall med den utgångspunkten en skattepolitik se ut? Låt
mig utgå från ett principiellt resonemang,
som inte tar hänsyn till den faktiska verklighet som nödvändiggör modifikationer i
ej oväsentlig utsträckning!
Två yrkesarbetande ungdomar beslutar
gifta sig. F n kommer de att i och med
giftermålet beskattas efter en lägre skatteskala än som ogifta. Om hustrun vill sluta
sitt förvärvsarbete, får mannen utnyttja
hennes ortsavdrag oberoende av om det
finns barn eller ej. Det innebär att han får
ett extra avdrag på 2 250 kronor. Om
hustrun fortsätter förvärvsarbeta får hon
ett extra avdrag på 300 kronor. Finns det
någon rimlig motivering för att civilståndet skall påverka beskattningen på detta
sätt? Man räknar med att inte mindre än
3 miljarder kronor utgörs av dylika skattelättnader på grund av äktenskap. Ändå
är det en rätt vanlig uppfattning att det
blir billigare för två personer att ha gemensamt hushåll än att var och en hushållar för sig. Två folkpensionärer som är
gifta med varandra får en reducerad folkpension förmodligen med den motiveringen. Från principiell synpunkt kan jag inte
inse att det finns någon motivering att en~
bart civilståndet skall påverka skatteuttaget. En beskattning som är neutral i förhållande till civilståndet kan inte bli nå-
got hot mot äktenskapet. Det är i stället
försörjningsbördan som bör vara avgö.-
rande. En make bör självfallet inte anses
vara en försörjningsbörda för den andra
maken.
Förekomsten av barn
De ekonomiska problemen uppkommer
emellertid när familjen får barn. Som bekant tar skattelagstiftningen inte hänsyn
till förekomsten av barn. Enligt min mening skulle den nu aktuella skattedebatten
vinna på om skillnad gjordes mellan barnfamiljernas och de barnlösa familjernas
situation. Att de förra har väsentliga omkostnader för barntillsynen kan inte bestridas. Detta gäller om hustrun är förvärvsarbetande eller hemarbetande. Under
många år har moderata samlingspartiet
hävdat att barntillsynen i det egna hemmet måste göras konkurrenskraftig i förhållande till den kollektiva barnavården.
Vi tror att trygghet och omvårdnad i det
egna hemmet är en god start i livet. Detta
behöver självfallet inte betyda isolering.
Det är naturligtvis angeläget att tillgången
till förskolor ökar så att barnen i förskoleåldern får en chans att under pedagogisk
ledning vänja sig vid gemenskapen i en
kamratkrets.
Så som den nuvarande skattepolitiken
är utformad får extra avdrag ej göras för
barntillsyn, såvida inte hustrun är yrkesarbetande, då ett visst avdrag i procent av
hennes inkomst, högst 2 700 kronor per
år, får göras. Undra på att hemhjälpsproblemet blir svårlöst. Vem tror att det går
att få en helårsarbetare för detta belopp,
93
även om utgångspunkten är en kvinnlig
arbetstagare med små löneanspråk! En
väsentlig dubbelbeskattning sker alltså av
det arbete som utförs för barntillsynen i
hemmen. Daghemmen, vars antal är helt
otillräckligt, subventioneras med belopp
som vida överstiger det maximerade avdraget för barntillsyn i det egna hemmet.
Det är således uppenbart att den skattepolitik som socialdemokraterna genomfört,
delvis i samförstånd med såväl folkpartiet
som centerpartiet, innebär ett klart favoriserande av den kollektiva barnavården.
Den som har turen att få en daghemsplats
för sitt barn erhåller alltså en direkt subvention på betydande belopp, under det
att den som haft möjlighet att ordna tillsyn i det egna hemmet ej ens får göra avdrag för den verkliga kostnaden härför.
Utan alternativ
Från moderata samlingspartiets sida har
under flera år yrkats att förvärvsavdrag
bör få göras för den verkliga kostnaden för
barntillsynen, oavsett hur den ordnas. Detta skulle väsentligt vidga möjligheterna för
barnfamiljerna att finna olika lösningar
på barntillsynsproblemet. Det skulle också
medföra att lönesättningen för barnavården kunde göras mer konkurrenskraftig,
och att den svårmotiverade dubbelbeskattningen försvann. Varför kan för övrigt
hemmet ej betraktas som en rörelse, där investeringar i hushållsmaskiner får avskrivas? En dylik rationaliseringsåtgärd är inte egendomligare än den rationalisering i
företag som görs för att frigöra arbetskraft.
94
Denna felaktiga och trångsynta skattepolitik har lett till att många kvinnor saknat andra alternativ än att helt lämna yrkesarbetet och stanna hemma och sköta
om barnen. De har sedan vid 40-45 års
ålder funnit att deras yrkeskunnande försvunnit, att ingen arbetsgivare vill ha en
arbetstagare som uppnått denna »aktningsvärda ålder». Trots att dessa kvinnor
har mer än 20 år kvar till pensionsåldern
får de alltså inte chansen till ett yrkesarbete. Helt naturligt har de många åren
med det egna hemmet som arbetsplats
gjort dem tveksamma till att verkligen vå-
ga satsa på en yrkesverksamhet. Eventuellt hemmavarande familjemedlemmar
har också blivit vana vid en viss service
och omvårdnad som de har svårt att avstå
ifrån. Det psykologiska trycket gör att endast ett alternativ återstår. Det kan därför inte vara rimligt att genom en skattereform lägga ytterligare pålagor på dessa familjer.
Det är den socialdemokratiska skattepolitiken som hittills försvårat för många
kvinnor att välja annat än hemarbete som
livsuppgift. Det är också den socialdemokratiska skattepolitiken med hr Sträng
som primus motor som genom de senaste
årens skatteomläggningar och skatteskärpningar försvårat i stället för underlättat övergången till en individuell beskattning. De synpunkter i den allmänna skatteberedningen som representanter för löntagarorganisationerna förde fram beaktades inte. I stället genomfördes reformer
som gick stick i stäv mot deras önskemål.
Kommer regeringspartiet nu också att med
Strängs hittills hemliga skatteförslag lägga
ytterligare sten på bördan genom att för
den generationen slopa den skattefavör
som f n följer med äktenskapet? Det är
dock tänkbart att finansministern tar intryck av den häftiga kritik hans skatteförslag hittills föranlett och modifierar detta
i en mera familjevänlig riktning. Hans avslöjande av en extra höjning av momsen
tyder på att han tänker använda den inkomstförstärkningen till att förändra sitt
skatteförslag till de hemarbetande hustrurnas favör. Skulle så ske, vilket förefaller
troligt, har oppositionen vunnit en framgång.
Försämringar för mellangrupperna
Enligt uppgift kommer finansministern
dock ej att föreslå några förändringar för
de s k faktiskt sambeskattade, förutom de
försämringar som drabbar de skattskyldiga i högre inkomstlägen. Bland de faktiskt sambeskattade, t ex jordbrukare och
småföretagare, finns hustrur som formellt
rubriceras som hemarbetande men som i
realiteten är både yrkesarbetande och
hemarbetande med en utomordentligt slitsam arbetsdag där fritidsproblem sannerligen ej existerar. Jag har i flera år motionerat om att mannen, om det är han
som är skriven för jordbruket eller rörelsen, skulle få betala lön till sin hustru och
tillåtas göra avdrag i sin deklaration härför precis som för annan anställd arbetskraft. Hustrun skulle då kunna tjäna ihop
en egen pensionsrätt samt få sjukpenning
och andra förmåner baserade på värdet
av hennes arbetsinsats. Motionen har varje år stötts av moderata samlingspartiets
riksdagsmän, men avslagits av riksdagsmajoriteten under åberopande av att frågan
nog skulle lösas i samband med den förestående skattereformen.
Att familjebeskattningens utformning
är en central fråga får emellertid inte undanskymma det faktum att finansministerns skatteförslag i sina grundtankar
egentligen syftar till en omfördelning av
skattebördan för att ytterligare skärpa progressiviteten för de stora grupperna mellaninkomsttagare och de högre inkomsttagarna. Alla politiska partier är självfal- 95
let intresserade av att söka lösa låginkomsttagarnas problem. Det är bara metodiken
att nå detta mål som är olika. I moderata
samlingspartiet hävdar vi bestämt att
grundförutsättningen för att resurser skall
skapas, vilka möjliggör att förbättra den
ekonomiska situationen för låginkomsttagarna, är att skattepolitiken görs produktionsfrämjande, så att arbetslusten stimuleras. Det är endast därigenom vi kan öka
den ekonomiska tillväxten i landet, och
det är endast därigenom som möjlighet
skapas till fortsatta reformer.