Skattepolitik och framstegstakt
1970
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
BERTIL öSTERGREN:
,
skattepolitik och framstegstakt
Vi kan inte föra en isolationistisk
skattepolitik utan att konsekvensen blir
minskad framstegstakt. Men den svenska
beskattningen har en jämfört med internationella förhållanden klart avvikande
struktur. Vårt land litar i extrem grad
till direkta skatter med hög progressivitet
och höga marginalskatter, skriver
SACO:s verkställande direktör Bertil
Ostergren, och denna politik leder till
en rad negativa effekter. Vi riskerar
exempelvisatt särskilt kvalificerad
arbetskraft liksom svenska företag förlägger sin verksamhet till andra länder.
Dir. Östergren understryker vidare
att man överskattar och felbedömer
de fördelningspolitiska effekterna av
skatteprogressiviteten. Denna slår i stor
utsträckning blint och orättvist och
tenderar att öka istället för minska skillnaderna i bruttoinkomster. Eller för att
citera den norske socialdemokratiske
partiledaren Tryggve Bratteli: »Jag tror
inte att den direkta skatten i praktiken
är en särskilt rättfärdig skatt.»
Gunnar Sträng har i ett intervjuuttalande betonat, att vi varje år kommer i starkare beroende av den internationella ekonomin. Vi är placerade i ett västerländskt
ekonomiskt system, vi får acceptera det
och moderera vår politik efter detta. Det
här är en av de utgångspunkter som man
i den publika, breda opinionen tänker fasligt litet över, säger Sträng.
Attityden till vår ställning i ett internationellt sammanhang är en av de viktigaste
bestämmande faktorerna för 1970-talets
politik och samhällsutveckling. Gränser
kommer att mjukas upp, länder kommer
närmare varandra, vi kommer alltmer in
i ett ömsesidigt beroendeförhållande, där
företeelser som Nordek, EFTA och EEC
är partiella och ofullkomliga uttryck för
den internationella integration, som, om
vi får leva i en fredlig värld, säkert kommer att fortgå med ökad hastighet. Gunnar Helens ord om att man inte samtidigt
kan vara världsfrånvänd och samhällstillvänd gäller för den utvecklingen.
Vi kan inte föra en isolationistisk politik, och det gäller inte minst den ekonomiska politiken och den del av den ekonomiska politiken, som skattepolitiken utgör. Vi kan inte göra det utan att konsekvensen blir, att den svenska framstegstakten bromsas upp. Det skulle leda till
att allt det som vi – bl. a. genom internationell arbetsfördelning – skulle kunna
åstadkomma, t. ex. ifråga om bättre samhällsservice, bättre miljöpolitik, bättre
levnadsstandard särskilt för de sämst ställda, det får vi mindre resurser för att kunna förverkliga.
Hur mycket en ökning eller minskning
av framstegstakten betyder kan jag illustrera med ett exempel. Vår ekonomiska
tillväxt brukar ligga på ungefär 4 procent
per år. Om vi höjer tillväxttakten till 5
procent, så får vi bara på ett enda år 1,5
miljarder mer att disponera, t. ex. för en
standardhöjning åt lägre inkomsttagare.
För att få lika mycket för de lägre inkomsttagarna genom en ren inkomstomfördelning, skulle vi behöva tillgripa en så
drastisk åtgärd som att konfiskera alla inkomstdelar över någonting i storleksordningen 40 000 kr. En sådan åtgärd är ju
ogenomförbar, men om den hade varit
möjlig att genomföra, hade den naturligtvis haf förödande konsekvenser för arbetsmarknad och samhällsliv. Och likväl
ger den inte mer än ett enda års höjning
av tillväxttakten från 4 till 5 procent. Det
visar hur även orealistiskt långtgående ingrepp i inkomststrukturen har ringa betydelse ur fördelningssynpunkt jämfört
med vad som kan uppnås genom en ökning av tillväxttakten.
Avvikande
Den svenska beskattningen har en jämfört
med internationella förhållanden klart avvikande struktur. Enligt den senaste
OECD-statistiken leder Sverige skatteligan, när det gäller det totala skattetrycket. Skatterna svarade i Sverige 1967 för
drygt 40 procent av bruttonationalprodukten, medan de länder som kom närmast
låg på 37- 38 procent. Men många länder
har ett högt totalt skattetryck. Det är en
97·
l
ofrånkomlig följd inte bara av den politiska utan också av den tekniska utvecklingen. Det är ifråga om de direkta skatterna som vårt lands särställning blir extrem. De direkta skatterna svarar i Sverige för drygt 20 procent av bruttonationalprodukten. Inget annat land kom över 15
procent. Vi litar alltså i Sverige i extrem
grad till direkta skatter med hög progressivitet och höga marginalskatter.
Vad har detta då för effekter på vårt
lands framstegstakt? Gunnar Sträng har
själv sagt, att det finns ett samband mellan skattepolitik och löner, att skattepolitiken påverkar avtalsrörelserna. skatteskärpningar har en löneuppdrivande effekt genom att det behövs större bruttolöneökningar för att få en viss reallöneökning. Ett internationellt sett högt skattetryck och höga direkta skatter är därföl
en negativ faktor i Sveriges internationel·
la konkurrenssituation genom att de för·
dyrar vår produktion.
Vi kan inte heller bortse från att den
skattepolitik vi för i Sverige kan leda till,
att särskilt kvalificerad arbetskraft föredrar att förlägga sin verksamhet till andra länder. Mest uppmärksammade hittills
har ju varit särskilt kvalificerade popstjärnor, författare och proffsboxare. Men
det är andra, mindre omskrivna slag av
kvalificerad arbetskraft, som utgör det allvarliga problemet. Och här får man akta
sig för att tänka för mycket i kvantiteter.
Ett litet antal skapande begåvningar betyder mycket för ett lands framstegstakt, och
med den ökande internationella rörligheten behöver det inte heller bli fråga om
98
ett litet antal. Det är naturligtvis ur
många synpunkter önskvärt, att svensk
ungdom gör världen till sitt arbetsfält.
Men det är inte önskvärt med en selektion på så sätt, att det blir de, som är de
mest dugande och som därför kan få hö-
ga inkomster och följaktligen också drabbas av vår extrema inkomstbeskattning,
som lämnar det svenska produktionslivet.
Den hårda inkomstbeskattningen kan
också leda till att svenska företag förlägger sin verksamhet till andra länder. Nä-
ringslivets skattedelegation säger i ett uttalande, att skatteprogressionen driver upp
lönenivån och därmed företagens lönekostnader. Mot den bakgrunden är det inte enbart den allmänna expansionen samt
tullförhållandena och andra handelshinder som utgör skäl för de svenska företagen
att etablera sig i andra länder, heter det
i uttalandet.
De arbetsfria inkomsterna
I det här sammanhanget spelar naturligtvis också företags-, kapital- och kapitalvinstbeskattningen in. Ernst Wigforss har
sagt, att det är svårt att få förståelse för
en inkomstutjämning bland löntagare, så
länge folk kan ha stora arbetsfria inkomster. Ur jämlikhetssynpunkt kan naturligtvis starka skäl anföras för en skärpt kapitalbeskattning. Men saken är inte så
enkel. Vi kommer inte heller här ur det
internationella sammanhanget. Vi kan inte heller när det gäller kapital och kapitalvinster utforma beskattningen så att
kapital och företagsamhet söker sig ur
landet. Det skulle få konsekvenser för den
tillväxttakt, som är förutsättningen för att
vi skall få något att fördela.
Vi försöker nu stoppa den s. k. kapitalflykten genom olika regleringar, en politik som inte håller i längden. Vi kan inte
på en gång bekänna oss till en internationell integration och avskärma oss från
den.
En viktig utgångspunkt för skattepolitiken och framstegstakten är alltså den
snabba utvecklingen mot ökat internationellt samarbete och beroende. Arbetskraft,
företagsamhet och kapital kommer att
kännetecknas av en växande rörlighet,
och strömmarnas riktning kommer bl. a.
att bestämmas av skillnader i beskattning
mellan olika länder. Sverige kan inte alltför mycket avvika från i övrigt likartade
länder. I längden kan vi inte driva en
isolationistisk skattepolitik.
En ofta diskuterad fråga är sambandet
mellan skattepolitik och arbetsvilja. Det
har sagts, att det inte har bevisats, att hög
skatteprogressivitet minskar arbetsviljan.
Man har t. o. m. hävdat, att en hög skatteprogressivitet kan öka arbetsviljan genom att folk då måste arbeta desto mer
för att behålla en viss inkomstökning. Jag
tror att det resonemanget har sin grund
i ett helt annat samhälle än dagens Sverige. Nu har vi generellt sett en hög inkomst- och levnadsstandard. Det finns klara belägg för att många prefererar ökad
fritid i valet mellan ökad lön och ökad
fritid. Det är svårt att se, att progressiviteten inte här måste spela en roll. Ju mindre avkastningen av den sist arbetade timmen blir, desto mer lockande måste det bli
att byta ut arbetstid mot obeskattad fritid.
Vanligaste misstaget
Men det vanligaste misstaget i diskussionen om skatter och arbetsvilja ligger på
ett annat plan. Det misstaget är att man
diskuterar som om problemet om skatter
och arbetsvilja bara gällde frågan om en
ökning eller minskning av den rent kvantitativa arbetsinsatsen i den sysselsättning
man har. Det stora problemet är ett helt
annat. Det råder allmän enighet om att
det behövs inkomstskillnader för att möjliggöra ekonomisk tillväxt. Människorna
vill producera mer för att kunna konsumera mer. De flesta arbetar inte för produktionen utan för den konsumtion som
deras arbetsinsatser möjliggör. De söker
sig till mer produktiva och därför bättre
avlönade sysselsättningar för att kunnaJ
konsumera mer. Det är en av de viktigaste grunderna för framstegen, och den brutala sanningen – för att använda ett Gunnar Strängskt uttryck – kommer vi inte
ifrån.
Framstegstakten förutsätter, att arbetskraften successivt överförs till alltmer produktiva sysselsättningar. Betydande delar
av t. ex. vår utbildnings- och arbetsmarknadspolitik bygger på det förhållandet.
Om vi genom en kombination av inkomstutjämnande löne- och skattepolitik allt för
starkt minskar incitamenten för överflyttning till mer produktiva sysselsättningar,
så raserar vi en av de grundvalar på vilken våra framsteg vilar.
99
En annan aspekt på sambandet mellan
skatter och arbetsvilja är familjebeskattningens utformning. På den punkten kommer den aviserade skatteomläggningen att
såtillvida innebära en förbättring som det
tas ett väsentligt steg mot en individuell
och neutral beskattning.
När det gäller sambandet mellan skattesystem och sparande skall jag bara konstatera, att, i varje fall ,inom den framtid
vi kan överblicka, det offentliga eller kollektiva sparandet inte kan ersätta det enskilda som grundval för investeringarna.
Vi behöver ett enskilt sparande som underlag för en hög tillväxttakt.
Vårt svenska skattesystem har inslag som
motverkar en hög framstegstakt. Mot detta brukar man då invända, att det priset
får vi betala för att uppnå de fördelningspolitiska syften, som anses önskvärda. Men
mot den invändningen kan i sin tur riktas
invändningar – för några år sedan framfördes de också i ledarspalterna i många
socialdemokratiska tidningar.
Det är vanligt att man överskattar och
felbedömer de fördelningspolitiska effekterna av skatteprogressiviteten. De medel
som kommer från de progressiva skattesatserna – d. v. s. de som ligger över 10
procent i skatteskalan – utgör ca 15 procent av statens totala skatteinkomster. 85
procent kommer alltså från en icke progressiv beskattning. Om man t. ex. skulle
genomföra en så radikal åtgärd som att
minska den högsta statliga skattesatsen
om 65 procent till 50 procent, skulle inkomstbortfallet inte bli mer än 144 miljoner kr. eller 0,4 procent av statens skatte- 100
inkomster. De högsta progressiva skattesatserna har huvudsakligen effekten att
minska högre inkomster. De ger inte så
mycket i standardökning för lägre inkomsttagare.
En orättfärdig skatt
Den norske socialdemokratiske partiledaren Tryggve Bratteli har sagt följande:
»Jag tror inte att direkta skatten i praktiken är en särskilt rättfärdig skatt.» Man
kan också uttrycka det så, att den progressiva inkomstskatten inte är en särskilt jämlik skatt.
Vad man vill utjämna genom skatteprogressiviteten är ju i och för sig inte
inkomsten utan standarden. Man vill, som
det heter, fördela skattebördan efter bärkraft. Men det gör man mycket dåligt, eftersom det skattemässiga inkomstbegreppet är en dålig mätare på bärkraften. Den.
progressiva inkomstskatten slår i stor utsträckning blint och orättvist.
Vi kan till att börja med tänka på
barnfamiljerna. En inkomsttagare med
t. ex. två barn och en inkomst på 30 000
kr. kan inte leva på samma standard, har
inte samma bärkraft, som en inkomsttagare med 30 000 kr. och inga barn. De
faktiska kostnaderna för barnens försörjning är nämligen betydligt högre än barnbidragen. Om vi räknar så försiktigt, att
vi antar, att försörjningskostnaden för ett
barn i genomsnitt är 2 000 kr. mer än vad
barnbidraget ger, så har alltså inkomsttagaren med två barn en skatteförmåga, som
motsvarar den hos en inkomsttagare utan
barn med 26 000 kr. i inkomst. Men han
beskattas lika mycket som en barnlös inkomsttagare med 30 000. Barnfamiljerna
beskattas verkligen inte efter bärkraft. För
barnfamiljerna slår den direkta inkomstskatten orättvist, och ju starkare progressivitet desto mer orättvist.
Men även i många andra fall än i barnfamiljernas ger det skattemässiga inkomstbegreppet en felaktig bild av den faktiska bärkraften. Åtskilliga inkomster är legalt skattefria. Hit hör t. ex. de sociala bidragen och inkomster av uthyrning av
möblerade rum. Inkomster från vinster på
premieobligationer, lotterier och tips beskattas efter särskild skattesats. Man kan
verkligen fråga efter rättvisan i att inkomster, som uppstått av en slump och utan
större ansträngning skall klara sig billigt
undan, när man samtidigt går hårt åt arbetsinkomster, som uppnåtts genom stora
ansträngningar och produktiva bidrag till
folkhushållet.
I vissa fall beräknas värdet av en inkomst lägre än det reella värdet, t. ex. när
det gäller naturaförmåner och tjänstebostad. Undersökningar har visat, att vissa
yrkesgrupper med låga inkomster ofta har
betydligt högre konsumtionsutgifter än de
skattemässiga inkomsterna.
skatteflykten
Redan den legala inkomstberäkningen ger
alltså felslag. Till detta kommer så den
stora skatteflykt som finns i vårt land. Här.
har vissa grupper större möjligheter än
andra. Hur mycket vi än skärper skattekontrollen kommer vi inte att kunna täppa till de många kryphålen. Och ju hög-.
re inkomstbeskattningen är desto starkare
blir incitamenten till skatteflykt.
För personer med en längre och kvalificerad utbildning slår skattesystemet systematiskt fel. För det första blir kostnader
för studier och fortbildning beskattade.
Där gäller ingen avdragsrätt. För det andra har människor med en sådan utbildning en ojämn inkomstkurva. Under utbildningstiden har de inga inkomster alls,
sedan stiger inkomsterna successivt. Men
när de når upp till en högre inkomstnivå
beskattas de på precis samma sätt som om
de hade haft denna inkomst under hela
sitt vuxna liv. Men de har ju inte samma
standard som en person som haft den inkomsten sedan utträdet i yrkeslivet. Progressiviteten gör att i tiden ojämnt fördelade inkomster blir hårdare beskattade än
i tiden mera jämnt fördelade inkomster.
Det finns alltså en lång rad omständigheter som gör att den direkta skatten, som
Tryggve Bratteli har sagt, inte är särskilt
rättvis. Medvetandet om att skatteprogressiviteten är ett ofullkomligt instrument för utjämning gör att man borde använda det med större försiktighet.
Sambandet mellan skatter och löner
medverkar också till att progressiviteten
blir ett ofullkomligt utjämningsinstrument.
Gunnar Sträng har ju som nämnts själv
erkänt det sambandet. Det finns en tendens till att lönepolitiken i viss utsträckning korrigerar skattepolitiken. skatteprogressiviteten blåser upp stora, formella och
konstlade inkomstskillnader. Den har alltså en tendens att öka skillnaderna i brutto- 101
inkomster. Det leder bl. a. till att lägre inkomsttagare med missnöje ser på de stora
bruttoinkomstskillnaderna. De tänker inte så mycket på i hur hög grad skatterna
utjämnar dem. Högre inkomsttagare blir
också missnöjda, nämligen när de ser hur
litet de får behålla av en inkomstökning.
skatteprogressiviteten orsakar alltså olika
typer av missnöje hos olika folkgrupper.
Ur många synpunkter skulle det vara
välgörande med en lägre skatteprogressivitet och mindre inkomstskillnader. Om
skatteprogressiviteten minskas, kan för
många grupper anspråken på löneökningar
i motsvarande grad minskas. standardökningen tas ut genom minskad skatteprogressivitet i stället för genom högre löner.
Man kan alltså minska skatteprogressiviteten utan att öka de reella inkomstskillnaderna. Detta måste självfallet ske successivt.
Bränsle på brasan
Den bebådade skatteomläggningen kommer att lägga bränsle till brasan i 1971
års avtalsrörelse. 1969 års löneavtal innebar för stats- och kommunaltjänstemän
i mellangrader och högre grader löneökningar, som inte ens kommer att motsvara prisstegringarna 1969 och 1970. Så får
vi 1971 en skatteomläggning, som riktar
sin udd mot just de grupper som fick dessa små löneökningar i 1969 års avtalsrö-
relse. Det håller på att växa fram en förbittring bland dessa grupper av stats- och
kommunaltjänstemän, en förbittring som
inte tar sig uttryck i vilda strejker för att
102
få större löneökningar än de avtalsenliga
men som förvisso kommer att prägla 1971
års avtalsrörelse. Finansministern brukar
inför varje avtalsrörelse rikta manande
ord till löntagarorganisationerna. Men inför 1971 års avtalsrörelse har finansministern verkligen ordnat så, att tjänstemannaorganisationerna inte har anledning att
lyssna på hans maningar. En prisstegring
under 1969, 1970 och 1971 av inflationistisk karaktär, klart högre än vad man tidigare räknat med, en lönepolitik som ger
vissa grupper stats- och kommunaltjänstemän mindre än 1/4 av vad LO-sidan får
ut – och det är t. o. m. räknat brutto utan
hänsyn till skatt – och en skatteomläggning som ytterligare förstärker dessa tendenser – det är så man har bäddat föl,”
1971 års avtalsrörelse. De skärpta motsättningar och den oro på arbetsmarknaden,
med allvarliga konfliktrisker, som detta leder till, är sannerligen inte något som
främjar framstegstakten.
När man diskuterar skattepolitiken som
fördelningsinstrument är det ett vanligt
misstag att man utgår från lönekaketeorin
eller inkomstkaketeorin. Man föreställer sig
att det finns en från början given och bestämd inkomstkaka, som skall delas, och
då måste ju vad som ges åt en grupp tas
från en annan grupp. Men det finns ingen
fast inkomstkaka som vi har att dela. Det
finns i stället en tillväxt, en standardutveckling, som inte till sin storlek är bestämd i förväg utan som vi kan påverka
och som påverkas bl. a. av skatte- och lö-
nepolitik. Det kan räcka med att påpeka,
att om Sverige haft samma tillväxttakt
under 1960-talet som OECD-länderna i
genomsnitt, så hade vi haft åtskilliga miljarder mer att ge till de sämst ställda
grupperna. Det hade betalats av en högre
tillväxttakt. Ett skattesystem, som inte är
tillväxtstimulerande, håller tillbaka också
de sämst ställda grupperna. Internationella jämförelser tyder på, att ju större bruttonationalprodukten är per capita, desto
jämnare blir inkomstfördelningen. En tillväxtfrämjande skattepolitik ligger därför
i högsta grad i alla medborgargruppers intresse.
Politikernas dilemma
Den ständigt stigande skatteprogressiviteten har skapat ett politiskt dilemma. Ju
högre skatteprogressiviteten blir, desto mer
påtagliga blir dess nackdelar för tillväxttakten. Desto allvarligare blir också det
förhållandet, att skatteprogressiviteten är
ett ofullkomligt utjämningsinstrument,
som delvis slår blint och orättvist. Men
ju högre skatteprogressiviteten blir och ju
större nackdelarna därmed blir, desto svå-
rare blir det också att minska skatteprogressiviteten med hänsyn till de förmenta
fördelningspolitiska effekterna. Det är därför angeläget, att man utan dröjsmål bryter utvecklingen mot en stigande skatteprogressivitet och inleder en utveckling i
motsatt riktning. Det skulle vara till gagn
för hela samhället. Politikernas samhällsansvar kommer här i konflikt med de valtaktiska hänsynen. Skall de senare få dominera ända tills politikerna manövrerat
in oss i ett ohåJlbart läge?
,
skattepolitik och framstegstakt
Vi kan inte föra en isolationistisk
skattepolitik utan att konsekvensen blir
minskad framstegstakt. Men den svenska
beskattningen har en jämfört med internationella förhållanden klart avvikande
struktur. Vårt land litar i extrem grad
till direkta skatter med hög progressivitet
och höga marginalskatter, skriver
SACO:s verkställande direktör Bertil
Ostergren, och denna politik leder till
en rad negativa effekter. Vi riskerar
exempelvisatt särskilt kvalificerad
arbetskraft liksom svenska företag förlägger sin verksamhet till andra länder.
Dir. Östergren understryker vidare
att man överskattar och felbedömer
de fördelningspolitiska effekterna av
skatteprogressiviteten. Denna slår i stor
utsträckning blint och orättvist och
tenderar att öka istället för minska skillnaderna i bruttoinkomster. Eller för att
citera den norske socialdemokratiske
partiledaren Tryggve Bratteli: »Jag tror
inte att den direkta skatten i praktiken
är en särskilt rättfärdig skatt.»
Gunnar Sträng har i ett intervjuuttalande betonat, att vi varje år kommer i starkare beroende av den internationella ekonomin. Vi är placerade i ett västerländskt
ekonomiskt system, vi får acceptera det
och moderera vår politik efter detta. Det
här är en av de utgångspunkter som man
i den publika, breda opinionen tänker fasligt litet över, säger Sträng.
Attityden till vår ställning i ett internationellt sammanhang är en av de viktigaste
bestämmande faktorerna för 1970-talets
politik och samhällsutveckling. Gränser
kommer att mjukas upp, länder kommer
närmare varandra, vi kommer alltmer in
i ett ömsesidigt beroendeförhållande, där
företeelser som Nordek, EFTA och EEC
är partiella och ofullkomliga uttryck för
den internationella integration, som, om
vi får leva i en fredlig värld, säkert kommer att fortgå med ökad hastighet. Gunnar Helens ord om att man inte samtidigt
kan vara världsfrånvänd och samhällstillvänd gäller för den utvecklingen.
Vi kan inte föra en isolationistisk politik, och det gäller inte minst den ekonomiska politiken och den del av den ekonomiska politiken, som skattepolitiken utgör. Vi kan inte göra det utan att konsekvensen blir, att den svenska framstegstakten bromsas upp. Det skulle leda till
att allt det som vi – bl. a. genom internationell arbetsfördelning – skulle kunna
åstadkomma, t. ex. ifråga om bättre samhällsservice, bättre miljöpolitik, bättre
levnadsstandard särskilt för de sämst ställda, det får vi mindre resurser för att kunna förverkliga.
Hur mycket en ökning eller minskning
av framstegstakten betyder kan jag illustrera med ett exempel. Vår ekonomiska
tillväxt brukar ligga på ungefär 4 procent
per år. Om vi höjer tillväxttakten till 5
procent, så får vi bara på ett enda år 1,5
miljarder mer att disponera, t. ex. för en
standardhöjning åt lägre inkomsttagare.
För att få lika mycket för de lägre inkomsttagarna genom en ren inkomstomfördelning, skulle vi behöva tillgripa en så
drastisk åtgärd som att konfiskera alla inkomstdelar över någonting i storleksordningen 40 000 kr. En sådan åtgärd är ju
ogenomförbar, men om den hade varit
möjlig att genomföra, hade den naturligtvis haf förödande konsekvenser för arbetsmarknad och samhällsliv. Och likväl
ger den inte mer än ett enda års höjning
av tillväxttakten från 4 till 5 procent. Det
visar hur även orealistiskt långtgående ingrepp i inkomststrukturen har ringa betydelse ur fördelningssynpunkt jämfört
med vad som kan uppnås genom en ökning av tillväxttakten.
Avvikande
Den svenska beskattningen har en jämfört
med internationella förhållanden klart avvikande struktur. Enligt den senaste
OECD-statistiken leder Sverige skatteligan, när det gäller det totala skattetrycket. Skatterna svarade i Sverige 1967 för
drygt 40 procent av bruttonationalprodukten, medan de länder som kom närmast
låg på 37- 38 procent. Men många länder
har ett högt totalt skattetryck. Det är en
97·
l
ofrånkomlig följd inte bara av den politiska utan också av den tekniska utvecklingen. Det är ifråga om de direkta skatterna som vårt lands särställning blir extrem. De direkta skatterna svarar i Sverige för drygt 20 procent av bruttonationalprodukten. Inget annat land kom över 15
procent. Vi litar alltså i Sverige i extrem
grad till direkta skatter med hög progressivitet och höga marginalskatter.
Vad har detta då för effekter på vårt
lands framstegstakt? Gunnar Sträng har
själv sagt, att det finns ett samband mellan skattepolitik och löner, att skattepolitiken påverkar avtalsrörelserna. skatteskärpningar har en löneuppdrivande effekt genom att det behövs större bruttolöneökningar för att få en viss reallöneökning. Ett internationellt sett högt skattetryck och höga direkta skatter är därföl
en negativ faktor i Sveriges internationel·
la konkurrenssituation genom att de för·
dyrar vår produktion.
Vi kan inte heller bortse från att den
skattepolitik vi för i Sverige kan leda till,
att särskilt kvalificerad arbetskraft föredrar att förlägga sin verksamhet till andra länder. Mest uppmärksammade hittills
har ju varit särskilt kvalificerade popstjärnor, författare och proffsboxare. Men
det är andra, mindre omskrivna slag av
kvalificerad arbetskraft, som utgör det allvarliga problemet. Och här får man akta
sig för att tänka för mycket i kvantiteter.
Ett litet antal skapande begåvningar betyder mycket för ett lands framstegstakt, och
med den ökande internationella rörligheten behöver det inte heller bli fråga om
98
ett litet antal. Det är naturligtvis ur
många synpunkter önskvärt, att svensk
ungdom gör världen till sitt arbetsfält.
Men det är inte önskvärt med en selektion på så sätt, att det blir de, som är de
mest dugande och som därför kan få hö-
ga inkomster och följaktligen också drabbas av vår extrema inkomstbeskattning,
som lämnar det svenska produktionslivet.
Den hårda inkomstbeskattningen kan
också leda till att svenska företag förlägger sin verksamhet till andra länder. Nä-
ringslivets skattedelegation säger i ett uttalande, att skatteprogressionen driver upp
lönenivån och därmed företagens lönekostnader. Mot den bakgrunden är det inte enbart den allmänna expansionen samt
tullförhållandena och andra handelshinder som utgör skäl för de svenska företagen
att etablera sig i andra länder, heter det
i uttalandet.
De arbetsfria inkomsterna
I det här sammanhanget spelar naturligtvis också företags-, kapital- och kapitalvinstbeskattningen in. Ernst Wigforss har
sagt, att det är svårt att få förståelse för
en inkomstutjämning bland löntagare, så
länge folk kan ha stora arbetsfria inkomster. Ur jämlikhetssynpunkt kan naturligtvis starka skäl anföras för en skärpt kapitalbeskattning. Men saken är inte så
enkel. Vi kommer inte heller här ur det
internationella sammanhanget. Vi kan inte heller när det gäller kapital och kapitalvinster utforma beskattningen så att
kapital och företagsamhet söker sig ur
landet. Det skulle få konsekvenser för den
tillväxttakt, som är förutsättningen för att
vi skall få något att fördela.
Vi försöker nu stoppa den s. k. kapitalflykten genom olika regleringar, en politik som inte håller i längden. Vi kan inte
på en gång bekänna oss till en internationell integration och avskärma oss från
den.
En viktig utgångspunkt för skattepolitiken och framstegstakten är alltså den
snabba utvecklingen mot ökat internationellt samarbete och beroende. Arbetskraft,
företagsamhet och kapital kommer att
kännetecknas av en växande rörlighet,
och strömmarnas riktning kommer bl. a.
att bestämmas av skillnader i beskattning
mellan olika länder. Sverige kan inte alltför mycket avvika från i övrigt likartade
länder. I längden kan vi inte driva en
isolationistisk skattepolitik.
En ofta diskuterad fråga är sambandet
mellan skattepolitik och arbetsvilja. Det
har sagts, att det inte har bevisats, att hög
skatteprogressivitet minskar arbetsviljan.
Man har t. o. m. hävdat, att en hög skatteprogressivitet kan öka arbetsviljan genom att folk då måste arbeta desto mer
för att behålla en viss inkomstökning. Jag
tror att det resonemanget har sin grund
i ett helt annat samhälle än dagens Sverige. Nu har vi generellt sett en hög inkomst- och levnadsstandard. Det finns klara belägg för att många prefererar ökad
fritid i valet mellan ökad lön och ökad
fritid. Det är svårt att se, att progressiviteten inte här måste spela en roll. Ju mindre avkastningen av den sist arbetade timmen blir, desto mer lockande måste det bli
att byta ut arbetstid mot obeskattad fritid.
Vanligaste misstaget
Men det vanligaste misstaget i diskussionen om skatter och arbetsvilja ligger på
ett annat plan. Det misstaget är att man
diskuterar som om problemet om skatter
och arbetsvilja bara gällde frågan om en
ökning eller minskning av den rent kvantitativa arbetsinsatsen i den sysselsättning
man har. Det stora problemet är ett helt
annat. Det råder allmän enighet om att
det behövs inkomstskillnader för att möjliggöra ekonomisk tillväxt. Människorna
vill producera mer för att kunna konsumera mer. De flesta arbetar inte för produktionen utan för den konsumtion som
deras arbetsinsatser möjliggör. De söker
sig till mer produktiva och därför bättre
avlönade sysselsättningar för att kunnaJ
konsumera mer. Det är en av de viktigaste grunderna för framstegen, och den brutala sanningen – för att använda ett Gunnar Strängskt uttryck – kommer vi inte
ifrån.
Framstegstakten förutsätter, att arbetskraften successivt överförs till alltmer produktiva sysselsättningar. Betydande delar
av t. ex. vår utbildnings- och arbetsmarknadspolitik bygger på det förhållandet.
Om vi genom en kombination av inkomstutjämnande löne- och skattepolitik allt för
starkt minskar incitamenten för överflyttning till mer produktiva sysselsättningar,
så raserar vi en av de grundvalar på vilken våra framsteg vilar.
99
En annan aspekt på sambandet mellan
skatter och arbetsvilja är familjebeskattningens utformning. På den punkten kommer den aviserade skatteomläggningen att
såtillvida innebära en förbättring som det
tas ett väsentligt steg mot en individuell
och neutral beskattning.
När det gäller sambandet mellan skattesystem och sparande skall jag bara konstatera, att, i varje fall ,inom den framtid
vi kan överblicka, det offentliga eller kollektiva sparandet inte kan ersätta det enskilda som grundval för investeringarna.
Vi behöver ett enskilt sparande som underlag för en hög tillväxttakt.
Vårt svenska skattesystem har inslag som
motverkar en hög framstegstakt. Mot detta brukar man då invända, att det priset
får vi betala för att uppnå de fördelningspolitiska syften, som anses önskvärda. Men
mot den invändningen kan i sin tur riktas
invändningar – för några år sedan framfördes de också i ledarspalterna i många
socialdemokratiska tidningar.
Det är vanligt att man överskattar och
felbedömer de fördelningspolitiska effekterna av skatteprogressiviteten. De medel
som kommer från de progressiva skattesatserna – d. v. s. de som ligger över 10
procent i skatteskalan – utgör ca 15 procent av statens totala skatteinkomster. 85
procent kommer alltså från en icke progressiv beskattning. Om man t. ex. skulle
genomföra en så radikal åtgärd som att
minska den högsta statliga skattesatsen
om 65 procent till 50 procent, skulle inkomstbortfallet inte bli mer än 144 miljoner kr. eller 0,4 procent av statens skatte- 100
inkomster. De högsta progressiva skattesatserna har huvudsakligen effekten att
minska högre inkomster. De ger inte så
mycket i standardökning för lägre inkomsttagare.
En orättfärdig skatt
Den norske socialdemokratiske partiledaren Tryggve Bratteli har sagt följande:
»Jag tror inte att direkta skatten i praktiken är en särskilt rättfärdig skatt.» Man
kan också uttrycka det så, att den progressiva inkomstskatten inte är en särskilt jämlik skatt.
Vad man vill utjämna genom skatteprogressiviteten är ju i och för sig inte
inkomsten utan standarden. Man vill, som
det heter, fördela skattebördan efter bärkraft. Men det gör man mycket dåligt, eftersom det skattemässiga inkomstbegreppet är en dålig mätare på bärkraften. Den.
progressiva inkomstskatten slår i stor utsträckning blint och orättvist.
Vi kan till att börja med tänka på
barnfamiljerna. En inkomsttagare med
t. ex. två barn och en inkomst på 30 000
kr. kan inte leva på samma standard, har
inte samma bärkraft, som en inkomsttagare med 30 000 kr. och inga barn. De
faktiska kostnaderna för barnens försörjning är nämligen betydligt högre än barnbidragen. Om vi räknar så försiktigt, att
vi antar, att försörjningskostnaden för ett
barn i genomsnitt är 2 000 kr. mer än vad
barnbidraget ger, så har alltså inkomsttagaren med två barn en skatteförmåga, som
motsvarar den hos en inkomsttagare utan
barn med 26 000 kr. i inkomst. Men han
beskattas lika mycket som en barnlös inkomsttagare med 30 000. Barnfamiljerna
beskattas verkligen inte efter bärkraft. För
barnfamiljerna slår den direkta inkomstskatten orättvist, och ju starkare progressivitet desto mer orättvist.
Men även i många andra fall än i barnfamiljernas ger det skattemässiga inkomstbegreppet en felaktig bild av den faktiska bärkraften. Åtskilliga inkomster är legalt skattefria. Hit hör t. ex. de sociala bidragen och inkomster av uthyrning av
möblerade rum. Inkomster från vinster på
premieobligationer, lotterier och tips beskattas efter särskild skattesats. Man kan
verkligen fråga efter rättvisan i att inkomster, som uppstått av en slump och utan
större ansträngning skall klara sig billigt
undan, när man samtidigt går hårt åt arbetsinkomster, som uppnåtts genom stora
ansträngningar och produktiva bidrag till
folkhushållet.
I vissa fall beräknas värdet av en inkomst lägre än det reella värdet, t. ex. när
det gäller naturaförmåner och tjänstebostad. Undersökningar har visat, att vissa
yrkesgrupper med låga inkomster ofta har
betydligt högre konsumtionsutgifter än de
skattemässiga inkomsterna.
skatteflykten
Redan den legala inkomstberäkningen ger
alltså felslag. Till detta kommer så den
stora skatteflykt som finns i vårt land. Här.
har vissa grupper större möjligheter än
andra. Hur mycket vi än skärper skattekontrollen kommer vi inte att kunna täppa till de många kryphålen. Och ju hög-.
re inkomstbeskattningen är desto starkare
blir incitamenten till skatteflykt.
För personer med en längre och kvalificerad utbildning slår skattesystemet systematiskt fel. För det första blir kostnader
för studier och fortbildning beskattade.
Där gäller ingen avdragsrätt. För det andra har människor med en sådan utbildning en ojämn inkomstkurva. Under utbildningstiden har de inga inkomster alls,
sedan stiger inkomsterna successivt. Men
när de når upp till en högre inkomstnivå
beskattas de på precis samma sätt som om
de hade haft denna inkomst under hela
sitt vuxna liv. Men de har ju inte samma
standard som en person som haft den inkomsten sedan utträdet i yrkeslivet. Progressiviteten gör att i tiden ojämnt fördelade inkomster blir hårdare beskattade än
i tiden mera jämnt fördelade inkomster.
Det finns alltså en lång rad omständigheter som gör att den direkta skatten, som
Tryggve Bratteli har sagt, inte är särskilt
rättvis. Medvetandet om att skatteprogressiviteten är ett ofullkomligt instrument för utjämning gör att man borde använda det med större försiktighet.
Sambandet mellan skatter och löner
medverkar också till att progressiviteten
blir ett ofullkomligt utjämningsinstrument.
Gunnar Sträng har ju som nämnts själv
erkänt det sambandet. Det finns en tendens till att lönepolitiken i viss utsträckning korrigerar skattepolitiken. skatteprogressiviteten blåser upp stora, formella och
konstlade inkomstskillnader. Den har alltså en tendens att öka skillnaderna i brutto- 101
inkomster. Det leder bl. a. till att lägre inkomsttagare med missnöje ser på de stora
bruttoinkomstskillnaderna. De tänker inte så mycket på i hur hög grad skatterna
utjämnar dem. Högre inkomsttagare blir
också missnöjda, nämligen när de ser hur
litet de får behålla av en inkomstökning.
skatteprogressiviteten orsakar alltså olika
typer av missnöje hos olika folkgrupper.
Ur många synpunkter skulle det vara
välgörande med en lägre skatteprogressivitet och mindre inkomstskillnader. Om
skatteprogressiviteten minskas, kan för
många grupper anspråken på löneökningar
i motsvarande grad minskas. standardökningen tas ut genom minskad skatteprogressivitet i stället för genom högre löner.
Man kan alltså minska skatteprogressiviteten utan att öka de reella inkomstskillnaderna. Detta måste självfallet ske successivt.
Bränsle på brasan
Den bebådade skatteomläggningen kommer att lägga bränsle till brasan i 1971
års avtalsrörelse. 1969 års löneavtal innebar för stats- och kommunaltjänstemän
i mellangrader och högre grader löneökningar, som inte ens kommer att motsvara prisstegringarna 1969 och 1970. Så får
vi 1971 en skatteomläggning, som riktar
sin udd mot just de grupper som fick dessa små löneökningar i 1969 års avtalsrö-
relse. Det håller på att växa fram en förbittring bland dessa grupper av stats- och
kommunaltjänstemän, en förbittring som
inte tar sig uttryck i vilda strejker för att
102
få större löneökningar än de avtalsenliga
men som förvisso kommer att prägla 1971
års avtalsrörelse. Finansministern brukar
inför varje avtalsrörelse rikta manande
ord till löntagarorganisationerna. Men inför 1971 års avtalsrörelse har finansministern verkligen ordnat så, att tjänstemannaorganisationerna inte har anledning att
lyssna på hans maningar. En prisstegring
under 1969, 1970 och 1971 av inflationistisk karaktär, klart högre än vad man tidigare räknat med, en lönepolitik som ger
vissa grupper stats- och kommunaltjänstemän mindre än 1/4 av vad LO-sidan får
ut – och det är t. o. m. räknat brutto utan
hänsyn till skatt – och en skatteomläggning som ytterligare förstärker dessa tendenser – det är så man har bäddat föl,”
1971 års avtalsrörelse. De skärpta motsättningar och den oro på arbetsmarknaden,
med allvarliga konfliktrisker, som detta leder till, är sannerligen inte något som
främjar framstegstakten.
När man diskuterar skattepolitiken som
fördelningsinstrument är det ett vanligt
misstag att man utgår från lönekaketeorin
eller inkomstkaketeorin. Man föreställer sig
att det finns en från början given och bestämd inkomstkaka, som skall delas, och
då måste ju vad som ges åt en grupp tas
från en annan grupp. Men det finns ingen
fast inkomstkaka som vi har att dela. Det
finns i stället en tillväxt, en standardutveckling, som inte till sin storlek är bestämd i förväg utan som vi kan påverka
och som påverkas bl. a. av skatte- och lö-
nepolitik. Det kan räcka med att påpeka,
att om Sverige haft samma tillväxttakt
under 1960-talet som OECD-länderna i
genomsnitt, så hade vi haft åtskilliga miljarder mer att ge till de sämst ställda
grupperna. Det hade betalats av en högre
tillväxttakt. Ett skattesystem, som inte är
tillväxtstimulerande, håller tillbaka också
de sämst ställda grupperna. Internationella jämförelser tyder på, att ju större bruttonationalprodukten är per capita, desto
jämnare blir inkomstfördelningen. En tillväxtfrämjande skattepolitik ligger därför
i högsta grad i alla medborgargruppers intresse.
Politikernas dilemma
Den ständigt stigande skatteprogressiviteten har skapat ett politiskt dilemma. Ju
högre skatteprogressiviteten blir, desto mer
påtagliga blir dess nackdelar för tillväxttakten. Desto allvarligare blir också det
förhållandet, att skatteprogressiviteten är
ett ofullkomligt utjämningsinstrument,
som delvis slår blint och orättvist. Men
ju högre skatteprogressiviteten blir och ju
större nackdelarna därmed blir, desto svå-
rare blir det också att minska skatteprogressiviteten med hänsyn till de förmenta
fördelningspolitiska effekterna. Det är därför angeläget, att man utan dröjsmål bryter utvecklingen mot en stigande skatteprogressivitet och inleder en utveckling i
motsatt riktning. Det skulle vara till gagn
för hela samhället. Politikernas samhällsansvar kommer här i konflikt med de valtaktiska hänsynen. Skall de senare få dominera ända tills politikerna manövrerat
in oss i ett ohåJlbart läge?