Namn att minnas – Sven Backlund
1970
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Namn att minnas
Sven Backlund
Engelsmännen har ett gammalt beprövat schema, som åtminstone förr i världen regelbundet användes vid bedömandet av statstjänstemän, såväl civila som militära. Personalen indelades i fyra kategorier. l) De intelligenta
och energiska. Det var bra folk, som kunde gå
långt och anförtros höga poster. 2) De dumma och energiska. Sårlana betecknades som rena katastrofmänniskor, som aldrig borde ha
fått komma in i statstjänst, men om nu olyckan väl vore skedd, åtminstone aldrig borde
befordras. 3) De dumma och lata. Det var
användbart folk, som under lämplig tillsyn
kunde komma väl till sin rätt i mellangraderna. 4) Slutligen de intelligenta och lata. De
var mänsklighetens härlige, utvecklingens ädlaste produkt, för dem skulle de verkliga toppbefattningarna reserveras.
Sven Backlund karakteriseras ibland som
intelligent och lat. Det är egentligen överraskande med tanke på hans mångsidiga vetgirighet och verksamhetsbegär. Man får en smygande misstanke att det blott rör sig om ett
camouflage; att han bland sina diplomatiska
konster och knep även förfogar över tricket
att verka lat utan att vara det. Den som enbart observerat hans fenomenala fysiska och
psykiska uthållighet vid den djupa nattgrogg
i vars botten man finner världsgåtans lösning
och inte observerat honom på hans tjänsterum
några timmar senare, kan lätt frestas att falla
för detta trick. Därmed vare hur som helst;
antingen lättjan är spelad eller döljer den
högre visdom, varom ovan ordats, torde eller
åtminstone borde Sven Backlund höra till
dem, för vilka de verkliga toppbefattningarna
är reserverade.
>Jag är född till socialdemokrat», brukar
Sven Backlund säga, som om han därmed uttömt sin politiska självbiografi. Och visst ligger det mycket i detta konstaterande. Hans
far, Sven Backlund s:r, var under många decennier ett slags utrikespolitiskt faktotum inom arbetarrörelsen, utrikeskorrespondent till
arbetarpressen och grundare av den Nordiska
folkhögskolan i Geneve, där han under mellankrigstiden vistades omväxlande med London
och Paris. Sven j:r växte alltså upp i en internationell miljö med socialdemokratiska ideal
och utrikespolitiska intressen. Vid krigsutbrottet återvände fadern till Sverige, där han fortsatte att verka som utrikeskrönikör i socialdemokratiska tidningar. Sven j:r, som är född
1917, tog studenten 1936, och det mörka året
1940 återfinner man honom som ordförande
i Socialdemokratiska studentklubben vid
Stockholms Högskola.
I detta »Jag är född till socialdemokrat!»
tycker man sig finna- eller tar man fel? – en
halvt ironisk, halvt självironisk reservation.
Distansen är i varje fall klart angiven till de
tjogtals unga män, av vilka några hamnat i regeringen, och en på statsministerposten, som
ingalunda varit födda till socialdemokrater –
men funnit det förenligt med sina intressen
att bli socialdemokrater. Ingen kan med andra ord gärna anklaga Sven Backlund för att vara socialdemokrat av opportunism, möjligen
av slentrian. Det finns ett intressant parallellfall: Olle Karleby, son till socialdemokratins
store i förtid bortgångne teoretiker Nils Karleby. Även Olle Karleby var född till socialdemokrat, men hans självständighet som statssekreterare i försvarsdepartementet ledde till
en brytning med regeringen varigenom han
först lämnade statstjänsten och därefter partiet.
Någon sådan brytning har i varje fall inte
ännu inträffat för Backlunds del, men han är
lika självständig som Karleby och att detta inte påskyndat hans karriär är uppenbart. Det
har sagts att Backlund oombedd givit regeringen goda råd. Annorlunda uttryckt har han
– till skillnad från alltför många kolleger –
haft kurage att säga sin mening även när den
inte sammanfallit med utrikesledningens. Så-
dant straffar sig. När hrr Palme och Wickman
i sitt allvisa råd lyckats övertyga hr Erlander
106
om nödvändigheten av att Leif Belfrage på ka·binettssekreterareposten efterträddes av en
partivän i karriären, valde man inte heller
den i särklass mest begåvade, nämligen Sven
Backlund, eftersom han också råkade vara begåvad med självständighet. I stället valde man
Ole Jödahl, som, om han överhuvudtaget sä-
ger någonting, i varje fall inte säger emot.
Dock, vi går händelserna i förväg. 1942 tog
Backlund en pol mag. Då hade han i två år
tjänstgjort som extra biträde på UD:s pressbyrå, och nu inträffade det för den tidens förhållanden enastående att Backlund efter avlagd examen ombads att söka som attache.
Karriären blev snabb. En viktig anhalt var
Washington, där Backlund 1951-55 tjänstgjorde som förste beskickningssekreterare under Boheman. Han blev förstasidesstoff när
han efter ett häftigt snöfall skidade från sitt
hem till ambassaden iförd dubbelknäppt grå
kostym – han brukar av princip aldrig överrock – och homburghatt, en bragd som höll på
att driva den norske pressattachen till självmordets brant. Viktigare var att han i så hög
grad vann Bohemans öra att han brukade kallas beskickningens grå eminens och att han
blev så populär i Washington att han, kanske
en smula överdrivet, fick namn om sig att
vara the best-lik~d man in the Swedish Foreign
Service.
1955-61 uppehöll han med stor skicklighet
och framgång chefsskapet för UD:s pressbyrå, där han en gång gjort sin diplomatiska
debut. Sistnämnda år utsågs han till sändebud i Belgrad. Hans mest spektakulära bedrift som sådant, erinrande om bragden i
Washington, utfördes när Tito inbjudit diplomatiska kåren på vildsvinsjakt. Backlund, som
enligt uppgift aldrig tidigare hållit i en bössa,
nedlade som av en händelse den mest bestialiska besten och han blev följaktligen åtminstone på Balkan den bäste skytten i den svenska
utrikestjänsten. I själva verket lärde han sig
en hel del om östeuropeiska problem, vilket
kom väl till pass, när han till mångas förvå-
ning accepterade anbudet att bli generalkonsul i Berlin 1964. Karriärmässigt var det knappast någon befordran, men för en utpräglad
homo politicus som Backlund hade naturligtvis den internationella brännpunkten Berlin en
oemotståndlig lockelse. I Berlin kom han också, kanske främst genom sin personliga vänskap med numera förbundskansler Willy
Brandt, att spela en nästintill storpolitisk roll.
Det var i Backlunds hem, på neutral mark,
som Willy Brandt den 6 juni för några år sedan första gången mötte Sovjets ambassadör
i Östtyskland, och då började den första av de
fina trådar spinnas, som nu lett till en omorientering av Bonns östpolitik. Vad Sven
Backlund inte visste om Tysklandsfrågan, när
han 1967 lämnade Berlin för att bli svensk
EEC-ambassadör i Bryssel, är knappast värt
att veta.
Skall han nu bli radiochef, som det ryktas,
och därmed följa sin företrädare som pressbyråchef Olof Rydbeck i spåren? Knappast.
Utan tvivel är han i det närmaste idealisk för
befattningen. Redan det måste i regeringens
ögon vara ett minus. Bortsett från sin allmänna
begåvning kan han massmedia, han har journalistisk blick, han har en välbehövligt objektiv inställning till Sveriges radio/TV och han
har ett utmärkt handlag med alla slags människor. Denne ytterst okonventionelle, skallige
och gnäggande diplomat, som kommer till
EEC-möten i röd toppluva (dock ej någon
jakobinmössal), denne outtröttlige debattör
med sin humor, sin spontanitet och sin formidabla dialektiska talang, som håller stånd
t o m inför Tingsten, kan prata omkull vem
som helst. Därtill kommer som sagt att han är
självständig. Även om radiochefen tenderat att
i viss mån bli en kringskuren kung skulle det
inte förvåna om Backlund vore mannen att få
rätsida på Sveriges radio/TV, och dett~ kan
ju näppeligen ligga i regeringens intresse.
Det är den ena sidan av saken. Den andra
är att det väl knappast kan ligga i Backlunds
intresse att avbryta en trots allt lovande diplomatisk karriär för en så otacksam och obehaglig uppgift som radiochefens. Så jämmerligt som regeringen skött våra relationer med
EEC kommer den europeiska marknadsfrågan
otvivelaktigt att inom kort bli vår största diplomatiska huvudvärk. Då behövs Backlund
i Bryssel. När EEC-frågan väl är löst – so
107
oder so – skulle han pryda sin plats som ambassadör i Bonn. Såvida inte någon oförutsedd
sinnesändring inom det socialdemokratiska
partiet förde honom till kabinettssekreterareeller ännu hellre utrikesministerposten. Men
det vore förmodligen för bra för att vara sant.
GO
ASEA
Sven Backlund
Engelsmännen har ett gammalt beprövat schema, som åtminstone förr i världen regelbundet användes vid bedömandet av statstjänstemän, såväl civila som militära. Personalen indelades i fyra kategorier. l) De intelligenta
och energiska. Det var bra folk, som kunde gå
långt och anförtros höga poster. 2) De dumma och energiska. Sårlana betecknades som rena katastrofmänniskor, som aldrig borde ha
fått komma in i statstjänst, men om nu olyckan väl vore skedd, åtminstone aldrig borde
befordras. 3) De dumma och lata. Det var
användbart folk, som under lämplig tillsyn
kunde komma väl till sin rätt i mellangraderna. 4) Slutligen de intelligenta och lata. De
var mänsklighetens härlige, utvecklingens ädlaste produkt, för dem skulle de verkliga toppbefattningarna reserveras.
Sven Backlund karakteriseras ibland som
intelligent och lat. Det är egentligen överraskande med tanke på hans mångsidiga vetgirighet och verksamhetsbegär. Man får en smygande misstanke att det blott rör sig om ett
camouflage; att han bland sina diplomatiska
konster och knep även förfogar över tricket
att verka lat utan att vara det. Den som enbart observerat hans fenomenala fysiska och
psykiska uthållighet vid den djupa nattgrogg
i vars botten man finner världsgåtans lösning
och inte observerat honom på hans tjänsterum
några timmar senare, kan lätt frestas att falla
för detta trick. Därmed vare hur som helst;
antingen lättjan är spelad eller döljer den
högre visdom, varom ovan ordats, torde eller
åtminstone borde Sven Backlund höra till
dem, för vilka de verkliga toppbefattningarna
är reserverade.
>Jag är född till socialdemokrat», brukar
Sven Backlund säga, som om han därmed uttömt sin politiska självbiografi. Och visst ligger det mycket i detta konstaterande. Hans
far, Sven Backlund s:r, var under många decennier ett slags utrikespolitiskt faktotum inom arbetarrörelsen, utrikeskorrespondent till
arbetarpressen och grundare av den Nordiska
folkhögskolan i Geneve, där han under mellankrigstiden vistades omväxlande med London
och Paris. Sven j:r växte alltså upp i en internationell miljö med socialdemokratiska ideal
och utrikespolitiska intressen. Vid krigsutbrottet återvände fadern till Sverige, där han fortsatte att verka som utrikeskrönikör i socialdemokratiska tidningar. Sven j:r, som är född
1917, tog studenten 1936, och det mörka året
1940 återfinner man honom som ordförande
i Socialdemokratiska studentklubben vid
Stockholms Högskola.
I detta »Jag är född till socialdemokrat!»
tycker man sig finna- eller tar man fel? – en
halvt ironisk, halvt självironisk reservation.
Distansen är i varje fall klart angiven till de
tjogtals unga män, av vilka några hamnat i regeringen, och en på statsministerposten, som
ingalunda varit födda till socialdemokrater –
men funnit det förenligt med sina intressen
att bli socialdemokrater. Ingen kan med andra ord gärna anklaga Sven Backlund för att vara socialdemokrat av opportunism, möjligen
av slentrian. Det finns ett intressant parallellfall: Olle Karleby, son till socialdemokratins
store i förtid bortgångne teoretiker Nils Karleby. Även Olle Karleby var född till socialdemokrat, men hans självständighet som statssekreterare i försvarsdepartementet ledde till
en brytning med regeringen varigenom han
först lämnade statstjänsten och därefter partiet.
Någon sådan brytning har i varje fall inte
ännu inträffat för Backlunds del, men han är
lika självständig som Karleby och att detta inte påskyndat hans karriär är uppenbart. Det
har sagts att Backlund oombedd givit regeringen goda råd. Annorlunda uttryckt har han
– till skillnad från alltför många kolleger –
haft kurage att säga sin mening även när den
inte sammanfallit med utrikesledningens. Så-
dant straffar sig. När hrr Palme och Wickman
i sitt allvisa råd lyckats övertyga hr Erlander
106
om nödvändigheten av att Leif Belfrage på ka·binettssekreterareposten efterträddes av en
partivän i karriären, valde man inte heller
den i särklass mest begåvade, nämligen Sven
Backlund, eftersom han också råkade vara begåvad med självständighet. I stället valde man
Ole Jödahl, som, om han överhuvudtaget sä-
ger någonting, i varje fall inte säger emot.
Dock, vi går händelserna i förväg. 1942 tog
Backlund en pol mag. Då hade han i två år
tjänstgjort som extra biträde på UD:s pressbyrå, och nu inträffade det för den tidens förhållanden enastående att Backlund efter avlagd examen ombads att söka som attache.
Karriären blev snabb. En viktig anhalt var
Washington, där Backlund 1951-55 tjänstgjorde som förste beskickningssekreterare under Boheman. Han blev förstasidesstoff när
han efter ett häftigt snöfall skidade från sitt
hem till ambassaden iförd dubbelknäppt grå
kostym – han brukar av princip aldrig överrock – och homburghatt, en bragd som höll på
att driva den norske pressattachen till självmordets brant. Viktigare var att han i så hög
grad vann Bohemans öra att han brukade kallas beskickningens grå eminens och att han
blev så populär i Washington att han, kanske
en smula överdrivet, fick namn om sig att
vara the best-lik~d man in the Swedish Foreign
Service.
1955-61 uppehöll han med stor skicklighet
och framgång chefsskapet för UD:s pressbyrå, där han en gång gjort sin diplomatiska
debut. Sistnämnda år utsågs han till sändebud i Belgrad. Hans mest spektakulära bedrift som sådant, erinrande om bragden i
Washington, utfördes när Tito inbjudit diplomatiska kåren på vildsvinsjakt. Backlund, som
enligt uppgift aldrig tidigare hållit i en bössa,
nedlade som av en händelse den mest bestialiska besten och han blev följaktligen åtminstone på Balkan den bäste skytten i den svenska
utrikestjänsten. I själva verket lärde han sig
en hel del om östeuropeiska problem, vilket
kom väl till pass, när han till mångas förvå-
ning accepterade anbudet att bli generalkonsul i Berlin 1964. Karriärmässigt var det knappast någon befordran, men för en utpräglad
homo politicus som Backlund hade naturligtvis den internationella brännpunkten Berlin en
oemotståndlig lockelse. I Berlin kom han också, kanske främst genom sin personliga vänskap med numera förbundskansler Willy
Brandt, att spela en nästintill storpolitisk roll.
Det var i Backlunds hem, på neutral mark,
som Willy Brandt den 6 juni för några år sedan första gången mötte Sovjets ambassadör
i Östtyskland, och då började den första av de
fina trådar spinnas, som nu lett till en omorientering av Bonns östpolitik. Vad Sven
Backlund inte visste om Tysklandsfrågan, när
han 1967 lämnade Berlin för att bli svensk
EEC-ambassadör i Bryssel, är knappast värt
att veta.
Skall han nu bli radiochef, som det ryktas,
och därmed följa sin företrädare som pressbyråchef Olof Rydbeck i spåren? Knappast.
Utan tvivel är han i det närmaste idealisk för
befattningen. Redan det måste i regeringens
ögon vara ett minus. Bortsett från sin allmänna
begåvning kan han massmedia, han har journalistisk blick, han har en välbehövligt objektiv inställning till Sveriges radio/TV och han
har ett utmärkt handlag med alla slags människor. Denne ytterst okonventionelle, skallige
och gnäggande diplomat, som kommer till
EEC-möten i röd toppluva (dock ej någon
jakobinmössal), denne outtröttlige debattör
med sin humor, sin spontanitet och sin formidabla dialektiska talang, som håller stånd
t o m inför Tingsten, kan prata omkull vem
som helst. Därtill kommer som sagt att han är
självständig. Även om radiochefen tenderat att
i viss mån bli en kringskuren kung skulle det
inte förvåna om Backlund vore mannen att få
rätsida på Sveriges radio/TV, och dett~ kan
ju näppeligen ligga i regeringens intresse.
Det är den ena sidan av saken. Den andra
är att det väl knappast kan ligga i Backlunds
intresse att avbryta en trots allt lovande diplomatisk karriär för en så otacksam och obehaglig uppgift som radiochefens. Så jämmerligt som regeringen skött våra relationer med
EEC kommer den europeiska marknadsfrågan
otvivelaktigt att inom kort bli vår största diplomatiska huvudvärk. Då behövs Backlund
i Bryssel. När EEC-frågan väl är löst – so
107
oder so – skulle han pryda sin plats som ambassadör i Bonn. Såvida inte någon oförutsedd
sinnesändring inom det socialdemokratiska
partiet förde honom till kabinettssekreterareeller ännu hellre utrikesministerposten. Men
det vore förmodligen för bra för att vara sant.
GO
ASEA